North Lanarkshire – 23 slott

Finns: 14 st.
Finns inte kvar: 8 st.
Fanns eventuellt: 1 st.
Tekniskt inga slott, men nämns ibland som slott: 3 st.

Mest berömda: nr 5 Dalzell House.
Två andra klassiker: nr 2 Bedlay Castle och nr 18 Cumbernauld Castle.

Texten om nr 3 Cambusnethan House, inklusive dess tre föregångare tillbaka till 1100-talet, är extra långt och motsvarar ca 23 sidor.

I North Lanarkshire fanns ett av Skottlands största slott genom tiderna. Familjen Hamilton, inkl. Inglis Hamilton, har ägt fem slott i North Lanarkshire. Familjerna Campbell, Fleming, Livingston/Livingstone, Roberton och Stewart ståtar med två slott vardera. Familjen Edmonston/Edmonstone har ägt ett slott samt eventuellt ytterligare ett till slott. Familjer som Baillie, Baillie-Cochrane, Baird, Boyd, Cameron, Canison, Christie, Christie Stewart, Clare, Cochrane, Colville, Comyn, Dalzell, Douglas, Dunlop, Finnemund, Grosset, Harper, Inglis, Inglis Cochrane, King Stewart, Lockhart (inkl. Sinclair-Lockhart), Mackay Lennox (Lennox Mackie), 
​McKenzie, Muirhead, Neilson, Scott, Steale, Welsh och Wilson har ägt ett slott i North Lanarkshire. 

Scrolla nedåt och följ slotten från A till Z. Först slott som finns. Sedan slott som inte finns kvar. Symbolen ♚ betyder att slottet har varit ett kungligt slott. © Copyright alla texter: skotskaslott.com. © Copyright bilden överst:
Jonathan Oldenbuck. CC.

Familjerna Campbell, Craig och Daniel. har hyrt ett slott vardera. Tre slott totalt för familjen Campbell inräknat två ägda och ett hyrt slott.
​

Finns 1-14

​1. Balcastle Motte, Kilsyth parish, Stirlingshire

© James Brown.

1. Balcastle Motte (motteborg, jordverk)
Byggdes troligen: på 1100- eller 1200-talen.
Byggdes troligen om: på 1200- eller 1300-talen.
Revs utom jordverket: någon gång 1580-1800.
 
Borgen är också känd som Ba' Castle och Balcastle. Balcastle Motte ligger väster om Kilsyth i nordvästra North Lanarkshire. Det är inte samma som Balcastle i Slamannan parish i Falkirk council area. Balcastle Motte uppfördes på andra delen av medeltiden. Troligen på 1100- eller 1200-talen. Borgen byggdes på en konstgjord kulle och motte. Motten i sin tur utformades på en naturlig kulle. Motten var 36,5 x 29,5 meter och oval. I norr fanns ett 5,5 meter bredd dike. Troligen byggdes borgen om på 1200- eller 1300-talen. 1580 fanns borgen med på den skotska kartografen och topografen Timothy Pont´s karta. Någon gång 1580-1800 revs borgen utom jordverken. På 1800-talet eller 1900-1950 odlades det grödor på nordöstra sidan av motten. Idag rinner en liten bäck förbi kullen i nordväst, väst, sydväst och i sydost. Det finns inget kvar av borgen förutom jordverk.
​

2. Bedlay Castle, Cadder parish, Lanarkshire

Slottet 1870.

​2. Bedlay Castle (tornhus med L-plan, god kondition) 
Byggdes: strax efter 1580.
Byggdes ut: i slutet av 1600-talet och på 1700-talet.
Familjer: Boyd, Roberton, Dunlop, McKenzie, Campbell och Christie.
Ägare: privat.
Spöken: 2 st idag, tidigare 3 st.
 
Slottet är också känt som Bedlay House och Bedley House. Slottet ligger officiellt i östra Chryston, men i praktiken mellan centrala delarna av Chryston och Moodiesburn. Bedlay Castle ligger också 12 km nordost om centrala Glasgow. På 1100-talet ägde biskoparna i Glasgow marken i Bedlay, också känt som Ballayn. Från slutet av 1400-talet ärkebiskoparna i Glasgow. På 1100-talet lät biskoparna i Glasgow uppföra en byggnad på denna plats i Bedlay. Det råder delade meningar huruvida byggnaden var ett palats, slott eller ett vanligt hus. På första halvan av 1400-talet hade John Cameron (d. 1446), biskop av Glasgow 1426-1446, ett slott eller hus på platsen. Det sägs att han blev mördad. Byggnaden revs någon gång 1446-1580. Se Pre-Bedlay Castle för mer om byggnaden.
 
1535 gav kyrkan i Glasgow markerna i Bedlay till familjen Boyd. 1573-1581 var James Boyd of Trochrig protestantisk ärkebiskop av Glasgow. Han ägde egendomen Bedlay. 1580 gav han marken i Bedlay till sin släkting Robert Boyd (d. 1557/1558), 4th Lord Boyd 1547-1557/1558 enligt den officiella versionen. Han var också känd som Robert Boyd, 4th Lord Boyd of Kilmarnock. Eftersom den fjärde lorden Boyd dog mellan 29 juli 1557 och 10 maj 1558 var det troligt att James Boyd of Trochrig istället gav marken i Bedlay till Robert Boyd (1517-1590), 5th Lord Boyd 1557/1558-1590. Den femte lorden Boyd var son till den fjärden lorden Boyd. Strax efter 1580 uppfördes Bedlay Castle av Robert Boyd som ett enkelt tornhus med L-plan och måtten 13 x 7,5 meter. Slottet hade två vanliga våningar och ytterligare en tredje våning som var vindsvåning. Bedlay Castle byggdes på en tidigare vulkanisk klippa. I norr, väster och i sydväst rann Bothlin Burn, vilket gjorde att slottet hade skydd från vattendrag på tre sidor. Ur försvarssynpunkt var det bra.
 
Familjen Boyd ägde Bedlay Castle fram till 1642 då James Boyd (d. 1654), 9th Lord Boyd 1640-1654 sålde slottet till James Roberton. Den nya ägaren var barnbarn till John Roberton, 9th Laird of Earnock. James Roberton kallade sig senare Lord Bedlay. De stavade efternamnet som Roberton och inte Robertson med ett S. Familjen Roberton byggde ut slottet i två omgångar. Två gånger på bredden och en gång på höjden. Först i slutet av 1600-talet och sedan på 1700-talet. På höjden lade de till en extra våning. Slottet fick tre våningar samt en fjärde våning som fungerade som vindsvåning. Under utbyggnaden i slutet av 1600-talet lade de bl.a. till två runda torn i väster. Ett dolt rum byggdes under ett av tornen. Rummet kallade sedan för priest's hole.
 
1786 sålde familjen Roberton slottet till tobaksköpmannen James Dunlop of Garnkirk (f. 1741) från Glasgow. 1793 sålde han Bedlay Castle till John McKenzie som var en handelsman från Glasgow. Slottet såldes sedan till James Campbell of Petershill. Familjen Campbell prydde trädgården med ornament som stenbalustrader. De byggde även ett familjemausoleum på egendomen. 1854 sålde de Bedlay Castle till Thomas Craig Christie (d. 1910). Thomas bodde 56 år i slottet. Efter hans död 1910 ärvdes Bedlay Castle av hans son Walter. Bedlay Castle är fortfarande privatbostad idag. Slottet har två spöken. Det ena spöket är en skäggig man som setts gå omkring rastlös i slottets rum i hundratals år. Det sägs att spöket gör ifrån sig plågade ljud. Enligt vittnen är spöket biskop John Cameron som bodde i Pre-Bedlay Castle på 1400-talet. Han som sägs blev mördad.
 
Det andra spöket är ljudet från en häst med vagn som har hört rört sig bredvid slottet där den tidigare vägen låg mellan Glasgow i sydväst och Stirling längre norrut. När ljudet närmat sig och blivit starkare har ett spöke på en ung tjej dykt upp. Hon har sedan gått av från hästvagnen ned på den tidigare gamla vägen. Sedan har hon skrikit. Därefter har hon och ljudet försvunnit och ett lugn utbrett sig. Både två spökena, mannen och hästen/tjejen finns kvar och spökar. Slottet hade också en tredje grupp spöken. De rörde sig vid familjen Campbells familjemausoleum, men slutade när byggnaden flyttades till en närliggande kyrkogård.
​

3. Cambusnethan House (Cambusnethan Priory), Cambusnethan parish, Lanarkshire

Herrgården innan 1906.

Martha Lockhart (1668-1752), kapten James Sinclair (f. 1736-1737 och d. i början på 1800-talet) och Robert Lockhart of Castlehill (f. 1779-1787 och d. 1850). Sistnämnda uppförde 1800-tals Cambusnethan House.

3. Cambusnethan House (Cambusnethan Priory) (herrgård, ruin, dålig kondition)
Byggdes: 1816-1820.
Stått tom: 1984-idag.
Ruin: 1985-idag.
Familjer, ägare: Lockhart, Sinclair-Lockhart, Wilson och Welsh.
Familjer, hyresgäster: Campbell, Craig och Daniel.
Arkitekt: James Gillespie Graham.
Ersatte: 1600-tals Cambusnethan House.
Ägare: privat.
Annat, ett: hade 50 rum tidigare.
Annat, två: är en få återstående nygotiska byggnader som finns kvar i Skottland.
Annat, tre: är inte samma byggnad som prästgården Cambusnethan Manse.
 

Innehåll
 
3. Introduktion
- Cambusnethan
3.1 Norman Tower - 1153-1306/1329
3.2 Baird’s Tower - 1306-1661
- 1345-1392 - version ett
- 1345-1392 - version två
- 1345-1392 - version tre
- 1345-1392 - version fyra
- År 1392-1489
- Great House
- 1491-1661
3.3 Cambusnethan House 1661-1816
3.4 Cambusnethan House (Cambusnethan Priory) 1820-idag
 
 
Introduktion
 
Cambusnethan House ligger i södra North Lanarkshire. Herrgården ligger sydväst om centrala Wishaw och nordväst om Dalserf. River Clyde rinner väster och söder om herrgården. 1800-tals Cambusnethan House är också känd som Cambusnethan Castle, Cambusnethan Priory och The Priory. Byggnaden blev klar 1820, men är inte samma byggnad som den tidigare 1600-tals herrgården Cambusnethan House som stod på samma plats. 1600-tals byggnaden kallades också för Camnethan House och Old House. Lokalt kallades 1600-tals byggnaden gärna för Old House och senare för Cambusnethan House. Lokalt benämndes 1800-tals byggnaden som Cambusnethan House fram till 1920-talet då den började kallas för Cambusnethan Priory hos lokalbefolkningen. Regionalt och nationellt har båda 1600- och 1800-tals byggnaderna benämnts och benämns fortfarande idag som Cambusnethan House. Sedan början av 1930-talet kallas 1800-tals byggnaden också för Cambusnethan Priory regionalt, nationellt och internationellt. Det dröjde emellertid till början av 1960-talet innan 1965 innan byggnaden började också alltmer benämnas som Cambusnethan Priory nationellt och internationellt. Idag kallas 1800-tals byggnaden för Cambusnethan Priory lokalt och för Cambusnethan House och Cambusnethan Priory regionalt, nationellt och internationellt. Cambusnethan House föredras dock internationellt.
 
Historien om 1800-tals Cambusnethan House började med 1100-tals slottet Norman Tower, 1300-tals tornet Baird’s Tower och 1600-tals herrgården Cambusnethan House. Ingen av byggnaderna finns kvar idag, undantaget 1800-tals Cambusnethan House. Eventuellt var Baird’s Tower ett tornhus. Norman Tower och Baird’s Tower uppfördes nära där 1800-tals Cambusnethan House senare uppfördes. 1600-tals Cambusnethan House däremot låg på samma plats där 1800-tals Cambusnethan House senare uppfördes.
 
 
Cambusnethan
 
Namnet Cambusnethan kommer från de gäliska orden camb och camus samt namnet St Nethan. Camb och camus betyder båda två kurva, krökning och böjning. På 1100-talet upprättade St Nethan en kyrka tillägnad St. Michael, ärkeängeln Mikael på svenska, vid en krök (camus) av River Clyde där floden slingrade sig nära Netherton i Wishaw i södra North Lanarkshire. Camb/Camus+Nethan slogs ihop och bildade ett ord för baroniet på 1100-talet och senare också för socknen och herrgårdarna. Senast på 1500-talet hette namnet Camnetthan, Kamnethan, Kamnetthan, etc. På 1700-talet och eventuellt också på 1600-talet moderniserades stavningen till Cambusnethan för baroniet, socknen och herrgårdarna med det namnet.

Byn Cambusnethan fick namnet på 1700-talet. När byn senare gick över till småstad ändrades småstadens namn till Wishawtown som sedan blev Wishaw. I början på 1800-talet och 1816 skrevs socknen, herrgården, etc också som Camnethan samt 1819 och 1856 som Cam’nethan. Senast på 1860-talet ändrades den stavningen till bara Cambusnethan, vilket det heter än. Cam’nethan från 1819 och 1856 var en förkortning av Cambusnethan. Idag uttalar lokalinvånare Cambusnethan som Cam’nethan, vilket ligger närmare dess tidigare uttal och stavning. Namnet Nethan, men med stavningen Nechtan, var också namnet på tre piktiska kungar på 400-talet till 700-talet.
 
 
3.1 Norman Tower - 1153-1306/1329
 
På 100-talet e.Kr. befolkades området av damnonii. De var britanner och levde på de marker som senare blev en del av kungariket Strathclyde. Damnonii allierade sig med romarna. Möjligen dyrkade damnonii Clota. I keltisk mytologi var hon den beskyddande gudinnan för River Clyde. Romarna kallade därför River Clyde för Clota. I början på medeltiden en tid efter att romarna lämnade Skottland kallades floden för Clud och Clut på kumbriska. Idag heter floden River Clyde. Enligt en tidning strax efter år 1938 låg det ett romerskt militärt läger där 1800-tals Cambusnethan House senare uppfördes. Enligt samma tidning tros romarna planterade träd i området, varav några antogs fanns kvar strax efter 1938. Ungefär ett millennium efter romarnas läger uppfördes Norman Tower på 1100-talet. Norman Tower låg i södra North Lanarkshire. Slottet låg nära den platsen där 1800-tals Cambusnethan House senare uppfördes.

Historien om Norman Tower började på mitten eller början av andra hälften av 1100-talet. Omkring 1153-1159 erhöll den normandiska baronen William Finnemund baroniet Cambusnethan under Malcolm IV (1141-1165) första år som kung på 1150-talet. William var också känd som William Finemund. Malcolm IV var kung av Alba (Skottland) 1153-1165. Det finns emellertid uppgifter som säger att William Finnemund erhöll baroniet Cambusnethan omkring 1165-1184 när William I (1142-1214) var kung av Alba (Skottland) 1165-1214. William Finnemund erhöll baroniet mot att han ställde upp militärt för kungen. Baroniet Cambusnethan var på den tiden 19,3 km från väster till öster och 3,2 km från norr till söder.
 
På 1100-talet byggde William Finnemund en kyrka eller betalade för renovering av en redan existerande kyrka inom baroniet. Det förekommer också uppgifter att det var Ranulf de Clare som uppförde kyrkan senare på 1100-talet. Det här var under en varmare period av medeltiden. Området var torrare och mindre produktivt för jordbruk. 
William Finnemund uppförde också ett gods eller en herrgård i baroniet nära nuvarande 1800-tals Cambusnethan House, enligt en lokal präst på 1800-talet. Enligt en lokal historiker 2018 var William Finnemunds byggnad möjligen ett jord- och träslott av något slag. Exempelvis med trätorn. Han uteslöt emellertid inte att det istället var flera vanliga hus som låg bredvid varandra. Huvudbyggnaden stod enligt honom på ett område som var ovalt. Runt det fanns ett dike och en palissad i väster, norr och öster. Senare uppfördes också en byggnad i söder på ett område som var rektangulärt.
 
William Finnemund var en from man. Efter en tid gav han baroniet Cambusnethan till Kelso Abbey i Kelso i Scottish Borders. Kelso Abbey var en av de största i sitt slag i kungariket Alba (Skottland). De fick inkomster från 34 socknar på den här tiden. Kelso Abbeys tid som ägare blev kort. 1185 eller strax innan 1185 togs baroniet Cambusnethan, inklusive godset herrgården eller husen, över av Ranulf de Clare. Han var ättling till normanden Richard fitz Gilbert (1035-1090), också känd som Richard fitz Gilbert, 1st Lord of Clare som var med och erövrade England 1066 tillsammans med William the Conqueror (1028-1087), kung av England 1066-1087.
 
Ranulf de Clare uppförde ett privat kapell intill sitt boende i baroniet. Enligt en del uppgifter mot att han bl.a. uppförde en kyrka i Cambusnethan till munkarna i Kelso Abbey. Enligt den lokala historikern 2018 bekräftade det privata kapellet förekomsten av ett slott bredvid. Bildade William Finnemunds byggnader inget slott innan blev de slott senast 1190 med Ranulf de Clare. Enligt den lokala historikern kunde William Finnemunds eventuella jord- och träslott eller byggnader utvecklats till ett enkelt stentorn, stenhus eller stenherrgård när Ranulf de Clare ägde byggnaderna. Denna eventuella omvandling från trä till stenbyggnad eller stenbyggnader gjordes troligen under de första åren i början på 1200-talet, enligt den lokala historikern. Utanför huvudbyggnaden fanns det sidobyggnader bestående av kök, bryggeri, stall, kapell, etc.
 
På 2010-talet sades det att William Finnemund eller Ranulf de Clares huvudbyggnad var ett normandiskt tornhus. Det fick därför namnet Norman tower house eftersom både William och Ranulf hade kopplingar till Normandie. Det hölls inte med av historiker 2018. De påpekade att det dröjde ända till mitten av 1300-talet innan tornhus började dyka upp i Skottland. Historikerna 2018 menade att det var troligare att Williams eller Ranulfs torn var ett vanligt trätorn eller ett kärntorn i trä. Möjligen ett torn som sedan byggdes om till ett kärntorn i sten, men inte troligt. Historikerna ansåg därför att Norman Tower eller "a Norman tower" var mer passande namn för byggnaden. I slutet av 1200-talet innan 1296, då det första skotska frihetskriget började, donerades eller förhandlades delar av det ursprungliga 1100-tals baroniet Cambusnethan bort till kyrkan. Enligt en del uppgifter till biskoparna i Glasgow. Sannolikt också även Norman Tower, såvida inte det revs innan. Oavsett vilket revs Norman Tower någon gång 1220-1329, men troligen 1232-1306. I början på 1300-talet ersattes Norman Tower av det närbelägna Baird’s Tower.
 

3.2 Baird’s Tower - 1306-1661
 
1292 tros det att skotten Sir Robert Baird (d. 1340) svor trohet till Edward I (1239-1307) på Norham Castle i norra Northumberland i nordöstra England. Familjen Baird tros i först hand härstammade från britanner som bodde i Lanarkshire på 400-talet. Den grenen av deras förfäder var urbritter. Den grenens förfäder i sin tur hade förfäder som levde i Storbritannien innan angler, saxare, jutar, etc invaderade Storbritannien på 400-talet och efter. Familjen Baird tros också härstammade från en annan gren som levde i Belgien på 1100-talet, men som invandrade till Skottland. Namnet Baird anses dock kommer från det gäliska ordet bard som betyder poet. Enligt en annan version kommer namnet Baird från personnamnet Baard/Baarde i Belgien på 1100-talet. Det blev sedan Bard/Barde, därefter enbart Bard och sedan Baird senast på andra halvan av 1200-talet.
 
Edward I som nämndes ovan var kung av England 1272-1307. Med troheten till Edward I stödde Sir Robert Baird också den engelska kungens kandidat John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 och inte familjen Bruce till den skotska tronen. 1296 abdikerade John Balliol. 1301-1314 bodde han i Frankrike. Efter 1302 gjorde John Balliol inga försök att återta den skotska tronen.
 
Någon gång 1306-1329 när Robert I (1274-1329) var kung av Skottland beviljade han baroniet Cambusnethan till Sir Robert Baird. Antingen för att Sir Robert Baird gjort något bra för Robert I, t.ex. i krigsslag, eller för att Robert I ville ha honom på sin sida. Sistnämnda för att få Sir Robert Baird att vara lojal med Robert I. Någon gång 1306-1329 uppförde Sir Robert Baird ett fyrkantigt torn i baroniet Cambusnethan. Tornet låg nära nuvarande 1800-tals Cambusnethan House. Tornet fick namnet Baird’s Tower som också blev känt som Baird Tower. Baird's Tower var ett vanligt stentorn eller ett kärntorn i sten. Det finns uppgifter som säger att tornet var att tornhus, men det dröjde till mitten av 1300-talet innan tornhus började dyka upp i Skottland. De som hävdar att Baird’s Tower var ett tornhus måste tidigarelägga tornhusens äldsta historia i Skottland med fyrtio eller femtio år till början av 1300-talet. Det strider mot den allmänna bilden om tornhusens äldsta historia i Skottland. En tredje möjlighet är att Baird's Tower faktiskt var ett tornhus, men uppfördes som ett torn eller kärntorn i början på 1300-talet. På andra delen av 1300-talet eller på 1400-talet byggdes sedan tornet eller kärntornet om till ett tornhus. Å andra sidan finns det inga uppgifter om något sådant, vilket talar mot det alternativet.
 
Oavsett vilket hade Baird's Tower fyra våningar eller fyra våningar och en femte våning som var en vindsvåning. Uppgifterna varierar. I källaren fanns en välvd kammare. Enda sättet för att komma dit var genom en lucka i golvet på våningen ovanför. Den våningen fungerade som en stor hall. Nattetid sov slottets tjänare på golvet i det rummet. Tredje våningen var ett sovrum för slottets manliga ägare, hans fru och deras barn, enligt de uppgifter som säger att tornet hade fyra våningar. Enligt samma uppgifter var fjärde våningen sovrum för slottsfogden. På Baird’s Tower var han en person som skötte administrationen av slottet och dess marker vid de tillfällen slottets manliga ägare inte var hemma, t.ex. på resande fot, i krig, etc. Enligt en lokal historiker 2018 talade det dock för att slottet också hade en femte våning som var en vindsvåning. Enligt honom sov slottets manliga ägare på våning tre, frun och barnen på våning fyra och slottsfogden i den lite trängre vindsvåningen på våning fem.
 
För att komma in i tornet utifrån användes en flyttbar stege eller en vindbrygga. Runt tornet fanns en hög stenmur med små torn om varannan, även kallad för enceinte. Vid den här tiden var familjen Baird en rik familj med relativt stora markarealer. Utöver Cambusnethan ägde de också marker i baroniet Avondale i norra South Lanarkshire.
 
När Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377 förberedde sig för att invadera Skottland stödde Sir Robert Baird och familjen Baird of Cambusnethan den engelska kungen. 1314-1356 gjorde Edward Balliol (1283-1367) anspråk på den skotska kronan för att bli kung av Skottland. Han var son till den tidigare kungen John Balliol. På 1330-talet när David II (1324-1371) var kung av Skottland 1329-1371 stöddes Edward Balliol av Sir Robert Baird och övriga familjen Baird i Cambusnethan. De två sakerna, stöden för Edward III och Edward Balliol, gick inte hem på högre ort. I en sammankomst i Perth 1340 förklarade skotska parlamentet därför Sir Robert Baird och övriga familjen Baird of Cambusnethan som skyldiga för förräderi mot den skotska kronan. De dömdes till döden och avrättades genom hängning 1340. Deras egendomar tillföll den skotska kronan. Därmed avslutades historien om Baird of Cambusnethan. 1340-1345 tillhörde Baird’s Tower den skotska kronan. Sedan finns det fyra versioner för vad som hände 1345-1392, varav den första versionen anses vara den mest historiskt korrekta. Dock går det inte att utesluta de andra versionerna. En del historiker hävdar exempelvis att versionerna tre eller fyra är de mest riktiga.
 
 
1345-1392 - version ett
 
Sir Alan Stewart of Dreghorn (d. 1333) stred för Robert I i första skotska frihetskriget 1296-1328. Efter 1316 belönades Alan av Robert I för sina insatser genom att få marker i Dreghorn i North Ayrshire. 1333 mördades Alan i slaget vid Halidon Hill. Alan fick barnen John Stewart of Cruikston and Darnley (d. innan 1369), Walter Stewart (d. innan 1371), Alexander Stewart (d. 1374) och Elizabeth Stewart. 1345 beviljade David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371 baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, till Alexander Stewart. Senast 1371 ärvde Alexander markerna Cruikston och Darnley från sina storebröder som alla dog 1371 eller tidigare. Cruikston är idag känt som Crookston och ligger i västra Glasgow. Darnley ligger i dagens sydvästra Glasgow. Efter arvet av Cruikston and Darnley kallade Alexander sig för Sir Alexander Stewart of Cruikston and Darnley fram till sin död 1374. Han är idag mest känd som Sir Alexander Stewart of Darnley. Med sin Joanna fick Alexander sonen Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1404).
 
Sonen Sir Alexander Stewart of Darnley var gift två gånger. Först med Janet Turnbull of Minto. De fick minst en son. Sedan var Alexander gift med Jonetta Keith som var dotter till Sir William Keith of Galston (d. 1336). Jonetta var också änka till Sir David Hamilton of Cadzow, 3rd Laird of Cadzow. Med Alexanders giftermål med Jonetta kom han över hennes marker i Galston i East Ayrshire. Alexander och Jonetta fick sex barn. Före juli 1392 gifte sig deras dotter Janet Stewart med Thomas Somerville (d. 1434), 1st Lord Somerville 1430-1434. Som hemgift gav Alexander paret baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, som därmed gick över till familjen Somerville. Somerville var också kända som Sommerville.
 
Det var under Thomas Somerville tid som familjen Somerville nådde sin topp i markinnehav, makt och inflytande. Han ägde baronierna Carnwath i Lanarkshire, Cambusnethan i North Lanarkshire, Linton i Roxburgh och Plean i Stirlingshire. När hans släkting Thomas Somerville dog 1412 ärvde han också egendomarna Gilmerton, Drum och Goodtrees (Moredun) i närheten av Edinburgh. Han hade också marker i Quothquan och Newbigging i South Lanarkshire samt Broughton i Peebleshire.
 
 
1345-1392 - version två
 
Sir Alan Stewart of Dreghorn (d. 1333) stred för Robert I i första skotska frihetskriget 1296-1328. Efter 1316 belönades Alan av Robert I med marker i Dreghorn i North Ayrshire. Alan dog 1333. Senast 1371 ärvde hans tredje äldsta son Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1374) sina storebröder John Stewart of Cruikston and Darnley och Walter Stewart. Med arvet kom Alexander över markerna i Cruikston och i Darnley. Någon gång 1371-1374 beviljade Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390 baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, till Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1374). Alexander fick sonen Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1404). Före juli 1392 gifte sig hans dotter Janet Stewart med Thomas Somerville (d. 1434), 1st Lord Somerville. Som hemgift gav Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1404) paret baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, som därmed gick över till familjen Somerville.
 
 
1345-1392 - version tre
 
1345 beviljade kung David II baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, till Sir John Edmonston (1325-1376), också känd som Sir John Edmonstone. Enligt en charter erhöll familjen Stewart of Darnley sedan baroniet Cambusnethan. 1390 gav Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1404) baroniet, inklusive Baird’s Tower i hemgift när hans dotter Janet Stewart gifte sig med Thomas Somerville (d. 1434), 1st Lord Somerville 1430-1434.
 
 
1345-1392 - version fyra
 
1345 beviljade kung David II baroniet Cambusnethan till Sir John Edmonston (1325-1376). John fick bara dottern Margaret Edmonston (1350-1400) som överlevde honom. 1372 gifte sig Margaret med John Sommerville. John var äldsta son till baronen av Carnwath. Omkring 1376 dog Sir John Edmonston och dottern Margaret ärvde baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower. Eftersom hon var gift med John Sommerville blev han 1st Baron of Cambusnethan 1376. Efter att John Sommervilles pappa dog blev han också 6th Baron of Linton i Roxburghshire och 3rd Baron of Carnwath. Baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, hamnade sedan hos Thomas Somerville (d. 1434), 1st Lord Somerville.
 
 
År 1392-1489
 
Oavsett version kom Thomas Somerville, 1st Lord Somerville till slut över baroniet Cambusnethan och Baird’s Tower. Efter hans död 1434 ärvdes baroniet och tornet av hans son William Somerville (d. 1456), 2nd Lord Somerville 1445-1456. Sonen William var gift med Janet Mowat of Stenness. Paret fick sonen John Somerville (d. 1491), 3rd Lord Somerville 1456-1491. John var gift två gånger. Först med Helen Hepburn (d. 1454/1456/1457). De fick sonen William Somerville (1453-1491), Master of Somerville och döttrarna Elizabeth Somerville, Catherine Somerville och Helen Somerville. 1454 eller innan mars 1456/1457 dog Helen Hepburn och John Somerville, 3rd Lord Somerville gifte om sig med Mariota Baillie. Hon var dotter till Sir William Baillie of Lamington. Med Mariota fick John sonen Sir John Somerville of Quothquan (1457-1513). Han var också känd som a) Sir John Somerville of Quothquan, 1st of Cambusnethan, b) John Somerville of Cambusnethan och c) John of Quothquan, Lord Sommerville.
 
1456 dog William Somerville, 2nd Lord Somerville. Baroniet Cambusnethan och Baird’s Tower ärvdes av sonen John Somerville, 3rd Lord Somerville. 1476 gifte sig Johns son William Somerville, Master of Somerville med Marjory Montgomerie, också känd som Marjorie Montgomery. Paret fick sönerna John Somerville (1484-1523), 4th Lord Somerville 1491-1523 och Hugh Somerville (1484/1486-1549), 5th Lord Somerville 1523-1549. Sedan gifte sig William Somerville, Master of Somerville med Janet Douglas (d. före oktober 1512). Paret fick dottern Mary Somerville som gifte sig med James Lockhart of Lee (d. 1518-1532), också känd som James Lockhart, 6th of the Lee. Mary och James fick sonen Sir Alan Lockhart of Lee (d. 1547), också känd som Alan Lockhart, 7th of the Lee. Alans senare ättling Sir John Lockhart (d. 1694), Lord Castlehill införskaffade på 1680-talet Cambusnethan House. Den herrgården uppfördes 1661 och åren efter som ersättare till Baird’s Tower.
 

Great House
 
1489 gav John Somerville, 3rd Lord Somerville baroniet Cambusnethan och Baird’s Tower till sin son Sir John Somerville of Quothquan. Sir John Somerville of Quothquan uppförde den 30 x 9 meter stora byggnaden Great House intill Baird’s Tower. Great House byggdes med kvadersten. Byggnaden hade tre våningar. På bottenvåningen fanns fem välvda rum. Samma år 1489 gifte sig Sir John Somerville of Quothquan med Elizabeth Carmichael. Paret fick fem barn.
 
 
1490-1661
 
Mellan mitten av maj och november 1491 dog William Somerville, Master of Somerville. Han hann aldrig äga Baird’s Tower under sin livstid. Däremot fick hans senare ättlingar som Sir John Lockhart, Lord Castlehill, etc i alla fall äga Baird’s Towers efterföljande byggnader på samma plats. I november 1491 dog John Somerville, 3rd Lord Somerville. Hans ärvdes av sin sonson John Somerville, 4th Lord Somerville 1491-1523. Den senare var son till William Somerville, Master of Somerville som dog månaderna innan november 1491. Arvet till John Somerville, 4th Lord Somerville gillades inte av hans farbror Sir John Somerville of Quothquan som var bror till William Somerville, Master of Somerville och son till John Somerville, 3rd Lord Somerville. Sir John Somerville of Quothquan ansåg att det var han som borde ärvt alla sin faders egendomar trots att han fick baroniet Cambusnethan medan fadern levde 1489. Under flera år efter 1491 kämpade han för att få sin brorson John Somerville, 4th Lord Somerville’s egendomar.
 
1513 dog Sir John Somerville of Quothquan i slaget vid Flodden nära Branxton i norra Northumberland i England. Baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower och Great House, ärvdes av hans son John Somerville (f. efter 1489 och d. 1553), 2nd of Cambusnethan. Sonen gick under smeknamnet Red Bag. Det förekommer också uppgifter att pappan Sir John Somerville of Quothquan också kallades för Red Bag. Efter Cleanse the Causeway i Edinburgh 30 april 1520 förlorade John Somerville, 2nd of Cambusnethan sin adelstitel och en del av sina egendomar. En del hamnade hos kusinen Hugh Somerville, 5th Lord Somerville som han var i fejd med. Baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, beslagtogs av skotska kronan.
 
1524 gav James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542 baroniet Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower, till adelsmannen och arkitekten Sir James Hamilton of Finnart (1495-1540). James Hamilton var också känd som James Hamilton of Fyneart. 1530 byggde han Craignethan Castle i South Lanarkshire. 1538-1540 var James Hamilton Master of Works to the Crown of Scotland. Någon gång 1524-1543 byggde Sir James Hamilton of Finnart ut Baird’s Tower och skapade en borggård tillsammans med bl.a. Baird’s Tower och Great House. Utbyggnaden hade 24 rum fördelade på tre våningar. Varje rum hade plats för en säng. Byggnaden liknade mer ett sjukhus än ett imponerade byggnadsverk och var en besvikelse för en man med hans arkitektoniska talang, enligt historiker.
 
1544 fick John Somerville, 2nd of Cambusnethan tillbaka sin adelstitel och markerna i Cambusnethan, inklusive Baird’s Tower. Han dog 1553 och ärvdes av sin son John Somerville (1520-1594), 3rd of Cambusnethan. Efter att den senare dog 1594 ärvdes tornet och markerna av hans son Sir James Somerville of Cambusnethan (1539-1613). Sistnämndas smeknamn var Velvet Eye. Med Margaret Hamilton fick James flera barn. 1613 dog James- Tornet och markerna ärvdes av hans son John Somerville of Cambusnethan (1568-1635).
 
Med tiden skaffade sig familjen Somerville of Cambusnethan stora skulder. Gradvis sålde de därför av marker i baroniet Cambusnethan till b.la. familjerna Hamilton, Roberton och Stewart. Vid 1649 hade de sålt av allt land i baroniet Cambusnethan utom Baird’s Tower och angränsade markytor. 1649 sålde dåvarande ägaren från Somerville of Cambusnethan tornet Baird’s Tower och dess marker till sin kusin som tillhörde Somerville of Drum. 1661 sålde den kusinen Baird’s Tower och markerna till Sir John Harper. Eftersom Baird’s Tower och dess intilliggande byggnader som Great House hade förfallit beslöt Sir John Harper att riva tornet och alla andra tillhörande byggnader samma år. 1661 och under de efterkommande åren uppförde Sir John Harper herrgården Cambusnethan House nära platsen där Baird’s Tower tidigare låg.
 
1679 var James Somerville (1632-1690), också känd som James Somerville, 11th Lord Somerville 1677-1693, klar med sitt verk " The Memorie of the Somervilles." Verket bestod av två volymer. De var otryckta och skrevs ned för hans söner. De handlade om familjen Somerville's historia, inte minst i Cambusnethan. I början av 1800-talet publicerade Sir Walter Scott verket i bokform med två volymer.
 
 
3.3 Cambusnethan House 1661-1816
 
1661 köptes det förfallna Baird’s Tower av Sir John Harper. Han var sheriff eller ställföreträdande sheriff för Lanarkshire. Han var aktiv i jakten på att jaga covenanter. 1661 rev Sir John Harper det gamla tornet och dess intilliggande byggnader. 1661 och under de efterföljande åren uppförde han 1600-tals herrgården Cambusnethan House nära platsen där Baird’s Tower tidigare låg. Cambusnethan House var också känd som Old House. I början på 1800-talet innan mars 1816 hette herrgården Camnethan House. I början på 1680-talet anklagades Sir John Harper för förräderi. Han sattes i fängelse i Edinburgh Castle, men släpptes efter ett par månader.

Strax efter 1683 dog Sir John Harper. Cambusnethan House och dess egendom införskaffades då av Sir John Lockhart (d. 1694), Lord Castlehill från familjen Lockhart of Castlehill. Han var också känd som Sir John Lockhart of Castlehill. Den som kallades för ”of Castlehill”, inklusive generalmajoren Sir Graeme Alexander Sinclair-Lockhart (1820-1904), 10th Baronet 1899-1904, har fram till idag egentligen kallats för ”of Castlehill, Cambusnethan and Stonehouse”. 
Beteckningen brukade emellertid ofta förkortas ned till bara ”of Castlehill”. De fortsatte använde benämningen även efter försäljningen av Cambusnethan House 1967. Castlehill låg i baroniet
Cambusnethan. John Somerville, 3rd Lord Somerville som ägde Baird’s Tower 1456-1489 var Sir John Lockharts farfars farfars morfars far.
 
f = far
m =  mor
 
7. John Somerville (d. 1491), 3rd Lord Somerville 1456-1491 - ffffmff
6. William Somerville (1453-1491), Master of Somerville - ffffmf
5. Mary Somerville - ffffm
4. Sir Alan Lockhart of Lee (d. 1547) - ffff
3. James Lockhart of Lee (d. 1585) - fff
2. Sir James Lockhart of Lee (d. 1633) - farfar
1. Sir James Lockhart of Lee (1596-1674) - far
0. Sir John Lockhart (d. 1694), Lord Castlehill
 
Nr 5 Mary Somerville var gift med James Lockhart of Lee (d. 1518-1532), också känd som James Lockhart, 6th of the Lee. Nr 4 Sir Alan Lockhart of Lee var även känd som Alan Lockhart, 7th of the Lee. Nr 3 James Lockhart of Lee var också känd som James Lockhart, 8th of the Lee. Nr 2 Sir James Lockhart of Lee var även känd som James Lockhart, 9th of the Lee. Nr 1 Sir James Lockhart of Lee var också känd som James Lockhart, 10th of the Lee.
 
Familjen Lockhart of Castlehill bodde och ägde 1600-tals Cambusnethan House och dess efterföljare 1800-tals Cambusnethan House i hundratals år ända fram till 1904. Åren 1904-1967 ägde de Cambusnethan House, men dess ägare bodde inte i herrgården efter 1904. Sir John Lockhart, Lord Castlehill, som införskaffade Cambusnethan House, fick två barn tillsammans med Catherine Thomson. 1694 dog Sir John Lockhart, Lord Castlehill. Cambusnethan House och dess egendom ärvdes av äldsta barnet och tillika sonen James Lockhart of Castlehill (d. 1696). James Lockhart of Castlehill gifte sig men hann aldrig få några få några barn innan han dog 1696. Cambusnethan House och dess egendom ärvdes då av hans syster Martha Lockhart (1668-1752) som var dotter till Sir John Lockhart, Lord Castlehill och Catherine Thomson. Martha var också känd som Martha, Lady Castlehill. Hon var gift två gånger.

Först gifte Martha sig med sin kusin Cromwell Lockhart, också känd som Cromwell Lockhart, 12th of the Lee. De gifte sig 1687. Marthas farfar Sir James Lockhart of Lee (1596-1674) var också Cromwell Lockharts farfar. James var farfar till Martha via hennes pappa Sir John Lockhart, Lord Castlehill och farfar till Cromwell Lockhart via hans pappa Sir William Lockhart (1621-1675), 11th of the Lee. Martha och Cromwell fick aldrig några barn innan han dog innan 1698. Martha gifte då om sig 1698 med Sir John Sinclair (d. 1726), 4th Baronet 1713-1726. Han var också känd som a) Sir John Sinclair of 
Stevenson, 4th Baronet och b) Sir John Sinclair, Baronet of Stevenson. 1713-1726 var han baronet för Stevenson som låg i grevskapet Haddington i nuvarande East Lothian.

Sir John Sinclair satt i det skotska parlamentet 1703-1707 för Lanark och var därmed bland de sista parlamentarikerna innan det upphörde 1707. Martha och John fick tre söner och en dotter. Martha, maken Sir John Sinclair och senare också deras barn vartefter de föddes bodde i Cambusnethan House 1698-1713 eller 1698-1717. 1713 eller 1717 ärvde John en egendom i Stevenson och de flyttade dit. 1726 dog John Sinclair och Martha Lockhart blev änka. Det finns uppgifter som säger att han dog 1752. Det förekommer också uppgifter som säger att Martha först gifte sig med John Sinclair och fick fyra barn med honom. Sedan efter Johns död 1726 gifte hon om sig med kusinen Cromwell Lockhart. De uppgifterna anses felaktiga eftersom Martha hette Sinclair från 1698. Efter maken Sir John Sinclairs död 1726 flyttade Martha Lockhart tillbaka till Cambusnethan House. Där levde hon fram till sin egen död 1752.
 
Efter Marthas död ärvdes inte Cambusnethan House och dess egendom av hennes äldsta son Sir Robert Sinclair (d. 1754), 5th Baronet. Robert var också känd som Sir Robert Sinclair of Stevenson, 5th Baronet Sinclair. Istället gick Cambusnethan, Castlehill och Stonehouse till hennes näst äldsta son James Sinclair (d. innan 1763). Han var också känd som a) James Sinclair of Castlehill, b) John Sinclair, och från när han fick arvet 1752 som c) James Lockhart of Castlehill och d) James Sinclair-Lockhart of Castlehill. Varför han och inte storebrodern Sir Robert Sinclair, 5th Baronet fick Cambusnethan, etc, berodde möjligen på att Robert ärvde andra egendomar som i Stevenson när deras pappa Sir John Sinclair dog 1726.
 
Förutsättningen för att James Sinclair (d. innan 1763) skulle ärva Cambusnethan, Castlehill och Stonehouse, inklusive Cambusnethan House, var att han bytte namn till Lockhart. Det var ett krav från hans farfar Sir John Lockhart, Lord Castlehill som dog 1694. Farfar Sir John ville att efternamnet Lockhart skulle leva vidare tillsammans med Cambusnethan. James Sinclair hette därför James Lockhart of Castlehill från 1752 fram till att han dog innan 1763. Uppgifter förekommer också att han hette Sinclair-Lockhart i efternamn under de här åren. Det finns uppgifter som säger att de som ärvde Cambusnethan, etc bytte från Sinclair till Lockhart först från 1764 med Sir Robert Sinclair, 5th Baronet's näst äldsta son kapten James Sinclair (f. 1736-1737 och d. i början på 1800-talet). Han var brorson till James Sinclair (d. innan 1763). Fler uppgifter gör däremot gällande att namnbytet från Sinclair till Lockhart, hos de som ärvde 
Cambusnethan, etc, skedde med James Sinclair (d. innan 1763) och framåt. James Sinclair (d. innan 1763), dvs. James Lockhart of Castlehill från 1752, som ärvde Cambusnethan House, etc, gifte sig med Charlotte Boyle. 
 
På mitten av 1700-talet bestod Cambusnethan House av en huvudbyggnad som gick från väst till öst och av små flyglar på båda sidor om huvudbyggnaden. Porten var i norr. I söder fanns en allé av träd som gick ned mot River Clyde. I söder fanns också tre trädgårdar uppdelade på en fruktträdgård i sydost, på motsatt sida om allén i söder en köksträdgård och en formell trädgård för nöjen.
 
Före 1763 dog James Lockhart of Castlehill. Eftersom han hade tre döttrar med Charlotte Boyle men ingen son ärvdes Castlehill, Cambusnethan och Stonehouse, inklusive Cambusnethan House, av hans bror George Sinclair (d. 1764), Lord Woodhall. I samband med arvet 1763 bytte brodern namn till George Lockhart of Castlehill, Lord Woodhall. 1764 dog George barnlös. Hans egendomar, inklusive Cambusnethan House, ärvdes av hans brorson kapten James Sinclair (f. 1736-1737 och d. i början på 1800-talet). James var näst äldsta son till Sir Robert Sinclair, 5th Baronet som dog 1754 och hans hustru Isabella Ker. James farmor var Martha Lockhart. När brorsonen fick arvet 1764 bytte han till namnet James Lockhart of Castlehill. Uppgifter förekommer också att han hette James Sinclair-Lockhart of Castlehill från 1764. 

1773 gifte sig kaptenen James Lockhart of Castlehill med Mary Amelia Nisbet. De fick sonen Robert Lockhart of Castlehill (f. 1779-1787 och d. i november 1850). Robert var också känd som a) Robert Sinclair-Lockhart of Castlehill, b) Robert Sinclair Lockhart, 16th of Castlehill, c) Robert Sinclair Lockhart, 16th Baron of Castlehill, Cambusnethan and Stonehouse och d) Robert Lockhart, Esquire of Cambusnethan. Ofta nämns det att han föddes 1783, men med reservationen att han föddes upp till fyra år innan eller efter 1783.
 
I slutet av 1700-talet byggdes Cambusnethan House ut lite i öster.  Efter mitten av 1700-talet men innan mars 1816 togs trädgårdarna bort söder om herrgården. De ersattes med ett öppet parklandskap i söder. Dock var allén i söder mot River Clyde fortfarande kvar. En muromgärdad trädgård eller en fruktträdgård uppfördes på lite avstånd öster om Cambusnethan House. Vägar till och från herrgården breddades också någon gång från mitten av 1700-talet till innan mars 1816. 1793 sålde de frukt från egendomen i Glasgow. I början på 1800-talet innan 1816 ärvde Robert Lockhart of Castlehill sin pappas egendomar i Cambusnethan, Castlehill och Stonehouse, inklusive Cambusnethan House. Möjligen dog pappan James Lockhart of Castlehill omkring 1810. 

1811 hade Cambusnethan House den största fruktodlingen i Clydesdale. 1811 fick de in 454 pund årligen på försäljning av frukter, vilket motsvarade knappt 392 000 kronor 2018. I hela Clydesdale såldes det frukt för 2 000 pund 1811, vilket 2018 motsvarade drygt 1,7 miljoner kr. De 454 punden motsvarade 22,7 % av all försäljning av alla frukter i Clydesdale. Familjen Lockhart var en stor frukthandlare regionalt. 1811 var emellertid ett dåligt år för frukthandlare lokalt eftersom fruktplantorna gav färre frukter. Året innan 1810 såldes det frukt för 5 000 pund i Clydesdale, vilket 2018 motsvarade drygt 4,3 miljoner kr. Efterfrågan på frukt var stor i Glasgow och priserna var höga. I mars 1816 brann Cambusnethan House ned och ersattes av 1800-tals Cambusnethan House som stod klar 1820. Det förekommer också uppgifter att 1600-tals Cambusnethan House brann ned 1810, men en gravyr från 1815 visar på att det äldre Cambusnethan House fanns då.
 
​
3.4 Cambusnethan House (Cambusnethan Priory) 1820-idag
 
Klockan 21.00 den 16 mars 1816 brann 1600-tals herrgården Cambusnethan House ned, undantaget en flygel. Få möbler hann räddas. Herrgårdens ägare Robert Lockhart of Castlehill (f. 1779-1787 och d. i november 1850) anlitade då skotska arkitekten James Gillespie Graham (1776-1855) som designade den nya herrgården Cambusnethan House. Då också känd som Camnethan House och Cam’nethan. Namnet Cam’nethan var en förkortning av Cambusnethan. Bygget med nya Cambusnethan House startade senare under 1816. Herrgården byggdes på samma plats som det tidigare 1600-tals Cambusnethan House. 1820 var hela nya Cambusnethan House klar. Den nya herrgården uppfördes i nygotisk stil och hade 50 rum. Byggnaden blev senare också känd som Cambusnethan Castle, Cambusnethan Priory och The Priory. 1800-tals Cambusnethan House byggdes med två och tre våningar. I varje hörn fanns tureller. Herrgården dekorerades med en mängd olika arkitektoniska detaljer. Den påminde lite om 1700-tals herrgården Crawford Priory i Fife som James Gillespie Graham byggde om i början på 1800-talet innan Cambusnethan House 1816-1820.
 
Efter Napoleonkrigen 1803-1815 rådde det en ekonomisk nedgång i North Lanarkshire 1815-1822. 1818 sålde Robert Lockhart of Castlehill därför marker. Möjligen för att ha råd att bygga klart nya 1800-tals Cambusnethan House. 20,23 hektar mark eller drygt 202 000 m2 mark sattes upp till försäljning. Någon gång 1816-1859 uppfördes hus och stall väster om Cambusnethan House. Under den här perioden blev också fruktträdgårdarna större och mer omfattande. Stora delar av allén av träd söder om Cambusnethan House som gick ned till River Clyde togs bort under den här tiden. Bara en kort del av allén söder om Cambusnethan House lämnades kvar.
 
Robert Lockhart of Castlehill gifte sig två gånger. Först med Eliza Newman (1783-1816). Paret fick sju barn innan hon dog 33 år gammal i april 1816 efter att hon födde det sjunde barnet. Hon dog ett par veckor efter att 1600-tals Cambusnethan House brann ned. Fyra av barnen hette Anne Nisbet Lockhart, Eliza Anne Lockhart (f. 1807), James Lockhart (1808-1873) och Susan Lockhart (1811-1863). Sonen James var också känd som a) James Sinclair-Lockhart, b) James Sinclair Lockhart, 17th of Castlehill och c) James Sinclair Lockhart, 17th Baron of Castlehill, Cambusnethan and Stonehouse.
 
Efter Elizas död 1816 gifte Robert Lockhart of Castlehill om sig med Charlotte Simpson Mercer (d. 1869). De fick de tre sönerna William Mercer Lockhart (f. 1818 och d. i september 1850), generalmajoren Sir Graeme Alexander Sinclair-Lockhart (1820-1904), 10th Baronet 1899-1904 och George Duncan Lockhart (f. 1821). Robert och Charlottes äldsta son William Mercer Lockhart flyttade till Australien. I september 1850 drunknade han i en översvämmad flod i Wannan i New South Wales i Australien när han försökte rädda en annan person. Yngsta sonen George Duncan Lockhart flyttade också till andra sidan av jordklotet. Innan 1856/1859 slog han sig ned på Nya Zeeland där han fick barn.
 
Robert och Charlottes mellanson Graeme hette Sir Graeme Alexander Lockhart 1820-1899 och Sir Graeme Alexander Sinclair-Lockhart 1899-1904. I maj 1899 bytte han från Lockhart till Sinclair-Lockhart. Officiellt hette han dock Graeme Alexander Lockhart 1820-1873, Sir Graeme Alexander Lockhart, 18th Baron of Castlehill, Cambusnethan and Stonehouse 1873-1899 och Sir Graeme Alexander Sinclair-Lockhart, 18th Baron of Castlehill, Cambusnethan and Stonehouse 1899-1904 and 10th Baronet of Stevenson and Murkle 1899-1904. Han var också känd som a) Sir Graeme Sinclair Lockhart, 18th of Castlehill, b) Sir Graeme Sinclair-Lockhart of Castlehill, 10th Baronet, c) Sir Graeme Sinclair-Lockhart of Castlehill and Cambusnethan, 10th Baronet och d) Sir Graeme Sinclair-Lockhart of Castlehill, 10th Baronet of Stevenson and Murkle. 1873-1904 var Graeme baron för Castlehill, Cambusnethan och Stonehouse och 1899-1904 baronet för Stevenson och Murkle. Det var hans farfar kapten James Sinclair (f. 1736-1737 och d. i början på 1800-talet) som föddes som James Sinclair, men som bytte till efternamnet Lockhart för att kunna ärva den tidigare Cambusnethan House 1764. Graeme är idag mest känd med efternamnet Sinclair-Lockhart trots att han hette Lockhart i sjuttionio år och Lockhart-Sinclair bara i fem år. 1840-1867 tjänstgjorde Graeme i den brittiska armén.
 
1830 omgärdades Cambusnethan House av vanliga trädgårdar, fruktträdgårdar, gräsmattor och en del träd. På herrgårdens marker fanns det också skog. På 1800-talet hade Cambusnethan House även en vacker muromgärdad trädgård. 1839 fanns det äpple-, päron- och plommonträd på 101 000 m2 av egendomens marker. Vid de tillfällen familjen Lockhart sålde marker på sina ägor fram till 1850 hade de en klausul om att det inte fick uppföras en fabrik på den sålda tomten. Klausulen fanns med för att ta hänsyn till naturen.
 
I september 1850 dog William Mercer Lockhart. Han var äldsta son till Robert Lockhart of Castlehilli i hans andra äktenskap med Charlotte Simpson Mercer. I november 1850 dog Robert Lockhart of Castlehill. Cambusnethan House och dess egendom ärvdes av hans äldsta son James Lockhart (1808-1873) som Robert fick i sitt första äktenskap med Eliza Newman. Sonen James gifte sig aldrig. Däremot var han aktiv i att utveckla den ekonomiska potentialen på sina egendomar. James dränerade områden och bidrog till att bygga och förbättra lokala vägar. Han sökte också efter företag som ville hyra delar av hans marker i Castlehill, Cambusnethan och i Stonehouse för att utvinna kol och järnsten. 1851 annonserade James att kolföretag kunde få hyra ett 97,1 hektar, motsvarande 971 000 m2, stort område i Castlehill/Gowkthrapple under 30 år. Området låg på norra delen av Cambusnethan estate. Kolmarknaden var emellertid på nedgång och 1853 letade han fortfarande efter företag som ville hyra den marken.
 
James Lockhart var en omtyckt man. 1855 fick han en veläng som var signerad av 280 hyresgäster och andra som bodde i fastigheter på hans egendomar. I velängen stod det att de uppskattade honom. De uppskattade att han beviljat och förlängt på för dem fördelaktiga hyresavtal och villkor. Tillsammans med bl.a. dräneringarna hade han främjat komforten hos sina hyresgäster och lagt grunden till bestående vinster och fördelar för samhället överlag. 

I februari 1856 drabbades Clyde Valley av en storm som gjorde betydande skador på träden vid Cambusnethan House. Flera gamla träd föll vid gräsmattan söder om herrgården. Senast 1859 blev James Lockhart fysiskt mindre rörlig. 1859 utsågs en jurist i Edinburgh som hans curator bonis. En curator bonis var en juridisk företrädare utsedd av en domstol som skötte om en persons ekonomi, byggnad eller egendomar när han eller hon inte kunde göra det på grund av mental eller fysisk oförmåga. En curator bonis fungerade som en förvaltare eller förmyndare över egendomarna. I James Lockharts fall skulle han ha en curator bonis åtminstone ett tag. James Lockhart blev dock inte bättre.
 
1861 gifte sig James Lockharts halvbror generalmajoren Sir Graeme Alexander Sinclair-Lockhart med Emily Udny Brebner (d. 1904). Då hette halvbrodern Graeme Alexander Lockhart. Graemes hustru Emily var dotter till juristen James Brebner som levde i Aberdeen. En tid före 1873 flyttade James Lockhart in hos en syster i Edinburgh efter att han blev ännu mindre rörlig. 1873 dog James Lockhart hos systern i Edinburgh. Efter hans död värderades hans egendomar till 32 424 pund, vilket 2018 motsvarade 40,4 miljoner. Det var nästan 10 gånger mer än vad egendomarna var värda när hans pappa dog 1850. Eftersom James Lockhart inte fick några barn ärvdes hans egendomar 1873, inklusive Cambusnethan House, av hans halvbror generalmajoren Sir Graeme Alexander Lockhart. På grund av att Graemes storebror och James halvlillebror William Mercer Lockhart dog 1850 kunde denna William inte ärva James.
 
Någon gång 1859-1896 delades en fruktträdgård vid Cambusnethan House in i flera mindre områden. Någon gång 1896-1910 togs den indelningen bort och fruktträdgården blev återigen en enhet, men fördelad på två delar. 1910 fanns den muromgärdade trädgården kvar. Någon gång 1896-1910 skapades också en ny trädgård utan murar. Någon gång 1896-1910 uppfördes även två växthus för första gången i Cambusnethan House’s historia. Det ena växthuset låg i den muromgärdade trädgården och det andra i den nya trädgården. Någon gång 1896-1910 uppfördes också ett duvslag i den södra änden av fruktträdgården.
 
1899 bytte Sir Graeme Alexander Lockhart till efternamnet Sinclair-Lockhart. Paret Graeme och Emily fick inga barn. Han dog i mars 1904 och hon i juni 1904. Han var då 84 år gammal. 1904 ärvdes Cambusnethan House och Graemes alla egendomar av generalmajorens brorson Sir Robert Duncan Sinclair-Lockhart (f. och d. 1856-1919 eller 1859-1918), 11th Baronet 1904-1918/1919. Han föddes på Nya Zeeland och bodde där. Han var också känd som a) Sir Robert Duncan Sinclair-Lockhart of Castlehill, 11th Baronet och b) Sir Robert Duncan Lockhart. Han var son till skotten George Duncan Lockhart (f. 1821) som flyttade till Nya Zeeland innan 1856/1859 och sonson till Robert Lockhart of Castlehill som uppförde Cambusnethan House 1820. Som sin farbror Graeme tog han efternamnet Sinclair-Lockhart.
 
1895 gifte Sir Robert Duncan Sinclair-Lockhart sig med Flora Louisa Jane Beresford Nation Power (d. 1937). Hon var dotter till kapten Edward Henry Power som bodde i Darlinghurst, Sydney i New South Wales i Australien. Robert och Flora fick fem söner och en dotter. Deras barn föddes på Nya Zeeland 1897-1910 och växte upp där. Efter beskedet om arvet 1904 reste Robert från Nya Zeeland till Skottland. Han kom fram hösten 1904. Framme i Skottland anordnade han en bankett på Black Bull Hotel i Stonehouse för sina hyresgäster från alla hans ärvda skotska egendomar. Black Bull Hotel låg på Cambusnethan estate som han ärvde 1904. I ett tal på banketten sa Robert att han att han tänkte bosätta sig i Cambusnethan. Robert sa också att omständigheterna gjorde att han skulle bo i Nya Zeeland i tre till fyra år till innan flytten tillbaka till Skottland. I februari 1905 reste Robert tillbaka till Nya Zeeland med en båt. Han återkom aldrig till Skottland. Det var sista gången en Lockhart eller Sinclair-Lockhart bodde i Cambusnethan House.
 
1913-1923 hyrdes Cambusnethan House ut till den pensionerade handlaren Alexander Campbell (d. 1923) och hans fru. Innan hade Alexander spenderat mycket av sin yrkestid i Calcutta i Indien.

1918 eller 1919 dog Sir Robert Duncan Sinclair-Lockhart. Cambusnethan House och dess egendomar ärvdes av hans äldsta son Sir Graeme Duncan Power Sinclair-Lockhart (1897/1898-1959), 12th Baronet 1918/1919-1959. Han var också känd som Sir Graeme Duncan Power Sinclair-Lockhart of Castlehill, 12th Baronet. Han föddes på Nya Zeeland som sin pappa Robert. I början på 1900-talet studerade Graeme på Wanganui Collegiate School i Wanganui i Nya Zeeland. När första världskriget pågick 1914-1918 blev han officer i New Zealand Mounted Rifles på Nya Zeeland. Graeme stred också i första världskriget. Sedan studerade han på Pembroke College på universitetet i Cambridge i England. Därefter var Graeme med i en frivillig brittisk styrka i Skottland. 1932 gifte han sig med Jeanne Hamilton Ferguson. 1939-1940 stred Graeme i vinterkriget, också känt som finska vinterkriget. 1942-1945 stred han för Storbritannien i övriga Europa under de sista åren av andra världskriget. Det är oklart om Graeme någonsin besökte sina skotska egendomar. Efter andra världskriget flyttade han hem till Nya Zeeland.
 
Efter hyresgästen Alexander Campbells död 1923 annonserades Cambusnethan House ut för uthyrning. I en annons beskrevs herrgården som i perfekt kondition. Det kom inga hyresgäster och Cambusnethan House stod tom ett tag. Därefter renoverades herrgården innan januari 1926. På 1920-talet började Cambusnethan House kallas för Cambusnethan Priory lokalt. Nya namnet Priory tros uppstod som en historisk referens till Norman Tower’s koppling till Kelso Abbey på 1100-talet. Andra uppgifter, bl.a. från en artikel på 1930-talet, hävdade att namnet Priory uppstod som en hänvisning till att munkar eller andra religiösa människor besökte Norman Tower på 1100-talet eller området på 1200-talet. Under ett kort tag på andra halvan av 1100-talet ägdes baroniet ​Cambusnethan av Kelso Abbey. Delar av baroniet Cambusnethan tillhörde också kyrkan i slutet av 1200-talet.

Från hösten 1926 fram till sin död 1957 hyrdes Cambusnethan House av Sir John Craig (1874-1957). Han flyttade in på herrgården och bodde där tillsammans med sin fru Lady Craig. I början på 1930-talet började Cambusnethan House också kallas för Cambusnethan Priory regionalt, nationellt och internationellt utöver namnet Cambusnethan House. Det dröjde till början av 1960-talet innan 1965 innan namnet Cambusnethan Priory också började användas alltmer nationellt och internationellt parallellt med namnet Cambusnethan House.

Strax efter 1938 låg trädgårdarna en bit bort från Cambusnethan House. En tidning beskrev dem då som trevliga och charmiga. Det fanns flera trädgårdar som bl.a. en vanlig trädgård, en rosenträdgård och en muromgärdad trädgård. Utöver blommor odlades det exempelvis tomater, päron och persikor. Någon gång 1926-1940 byggde Sir John Craig en tennisbana på egendomen till Cambusnethan House. Troligen strax innan 1940. Under hyresgästerna Craigs tid på Cambusnethan House skrevs det flera nyhetsartiklar om herrgården. En skrev ”one of the most outstanding buildings in the county.” 1957 dog Sir John Craig. Hans änka bodde kvar i Cambusnethan House i ytterligare tre år fram till hon också dog 1960.
 
1959 dog Cambusnethan House’s ägare Sir Graeme Duncan Power Sinclair-Lockhart på Nya Zeeland. Han som det var oklart ifall han någonsin besökte sin skotska herrgård. Graeme fick inga barn som överlevde honom. Efter hans död ärvdes Cambusnethan House och dess egendom av hans bror Sir John Beresford Sinclair-Lockhart (1904-1970), 13th Baronet 1959-1970. Han var också känd som Sir John Beresford Sinclair-Lockhart of Castlehill, 13th Baronet. John var son till Sir Robert Duncan Sinclair-Lockhart och Flora Louisa Jane Beresford Nation Power. John föddes på Nya Zeeland som sin bror Graeme och deras pappa Robert. I unga år utbildade John sig på King's College i Auckland i New Zeeland. Därefter studerade han på Sidney Sussex College i Cambridge i England. Sedan arbetade John som civilingenjör hemma på Nya Zeeland under resten av sitt yrkesliv, undantaget under andra världskriget som han stred i. När John ärvde Cambusnethan House 1959 bodde han fortfarande på Nya Zeeland.
 
Efter att hyresgästen Sir John Craigs änka dog 1960 hyrde Sir John Beresford Sinclair-Lockhart ut Cambusnethan House till ett lokalt byggföretag som använde delar av herrgården som kontor och delar som bostad till en personal och hans familj. I början på 1960-talet hyrdes Cambusnethan House ut till landskapsarkitekten Peter Daniel. Han bodde där med sin fru och deras barn. Hans fru tog många färgfoton på herrgården och egendomen. Ett av färgfotona togs på avstånd söder om River Clyde. Det visade hur Cambusnethan House låg i ett idylliskt designat landskap med gräsmattor, ängar, utspridda träd, skog och River Clyde en bit nedanför. Carbarns Woods syntes också i väster på fotot. Mycket vackert!
 
I början av 1960-talet bestod Cambusnethan estate av 80,9 hektar land, motsvarande 809 000 m2. Av de var 6,9 hektar eller 69 000 m2 närmast runt herrgården. I början på 1960-talet togs mycket bort från det designade landskapet närmast Cambusnethan House. En del träd i närheten av Cambusnethan House avlägsnades. En del mark plogades upp och förvandlades till jordbruksfält för grödor eller betesmarker. De sista resterna av allén av träd söder om Cambusnethan House togs också bort, undantaget möjligen två träd. Även fruktträdgården drabbades och röjdes upp. Endast den 6070 m2 stora muromgärdade trädgården och skogsområden i väster, norr, öster och i sydost överlevde.
 
1965 beslöt Sir John Beresford Sinclair-Lockhart sig för att sälja Cambusnethan House. 1965 annonserades herrgården ut till försäljning i brittiska nationella tidningen The Sunday Times. Herrgården hette Cambusnethan Priory i annonsen. När ingen köpte Cambusnethan House funderade John på att riva herrgården. Under en tid stod byggnaden tom fram till 1967 då Cambusnethan House köptes av bröderna Charles Wilson och Ronald Wilson. Det gjorde att herrgården kunde undgå rivning. En tid efter köpte Roland ut sin bror och blev ensam ägare till Cambusnethan House. 1970 dog Sir John Beresford Sinclair-Lockhart barnlös. Hans titel ärvdes av hans bror Sir Muir Edward Sinclair-Lockhart of Castlehill (1906-1985), 14th Baronet 1970-1985. Muir var son till Sir Robert Duncan Sinclair-Lockhart som dog 1918/1919 och hans fru Flora Louisa Jane Beresford Nation Power. 1940 gifte Muir sig med Olga Ann White-Parsons. Hennes tilltalsnamn var Ann. 2003 bodde hon i Haunui, Feilding på Nordön i Nya Zeeland. Muir och Ann fick en son och dotter.
 
1973 började medeltida banketter hållas i Cambusnethan House som en koppling till den normandiska baronen William Finnemund och Norman Tower. Värdar var Roland och Rona Wilson. Träpaneler togs bort på herrgårdens innerväggar för att kunna visa stenväggarna och göra byggnaden mer medeltidsaktig. En del rum öppnades upp och bildade en lång sal med plats för långbord på banketterna. På banketterna åt och drack besökarna. Några hade gitarrer och spelade musik. En del tog på sig enkla medeltida inspirerade kläder på överkropparna ovanpå sina ordinarie kläder. Andra föredrog exempelvis att ha på sig sina 70-tals kläder. Det fanns också en bar. I slutet av 1970-talet gjordes Cambusnethan House om till ett hotell och en restaurang. En del renoveringar gjordes också.
 
1980 sattes Cambusnethan House upp till försäljning för 300 000 pund. 1981 togs en del av de utsmyckade fialerna ned för allmänhetens säkerhet. 1984 stängdes hotellet och restaurangen på grund av konkurs. Det var sista gången som Cambusnethan House användes aktivt. Sedan 1984 har herrgården stått tom och gör det fortfarande. Senare under 1984 utarbetade Ronald Wilson ett förslag på att göra om Cambusnethan House till lägenheter. 1985 dog Sir Muir Edward Sinclair-Lockhart of Castlehill ​och hans titel ärvdes av hans son Sir Simon John Edward Francis Sinclair-Lockhart of Castlehill (f. 1941), 15th Baronet 1985-idag. 1973 gifte sig Simon med Felicity Edith Stewart. De fick tvillingarna Robert Muir Sinclair-Lockhart (1973-2001) och James Lachlan Sinclair-Lockhart of Castlehill, younger (f. 1973) samt dottern Fiona Mary Sinclair-Lockhart (f. 1979). Den dagen det blir dags kommer sonen James bli 16th Baronet.

Sommaren 1985 reste familjen Sinclair-Lockhart från Nya Zeeland till Skottland för att se sitt före detta gamla familjehem som de inte hade bott i sedan början av 1900-talet. Det blev ett kärt återseende. Det var också sista gången som Cambusnethan House var intakt och i god kondition. Kort därpå samma år blev Cambusnethan House allvarligt skadat i en brand 1985. Byggnaden blev en ruin och några planer för lägenheter fanns inte längre. Sedan gick tjuvar in i ruinen och stal saker från inredningen. De vandaliserade också ruinen. I början av 1986 ansågs det att hela ruinen kunde fall ihop. 1986 såldes Cambusnethan House till William Welsh. Han planerade göra om ruinen till 12 lägenheter och ytterligare 24 lägenheter  fördelade på två fristående byggnader på egendomen som hörde till ruinen. Av det hände inget. I slutet av 1980-talet användes Cambusnethan House i mindre skala som en olaglig soptipp för skräp.
 
Mellan hösten 1988 och sommaren 1990 gick en vägg sönder på Cambusnethan House. Även taket blev förstört. Våren 1991 försökte William Welsh skaffa en delägare som kunde gå med i projektet om lägenheterna. Sommaren 1991 krävde Motherwell District Council att han skulle förstöra sydvästra delen av Cambusnethan House. 1992 fortsatte byggnaden drabbas av vandalism. 1995 ändrades planerna till att göra ruinen Cambusnethan House till åtta lägenheter och åtta villor med fyra rum per villa på dess egendom. Hösten 1995 drabbades Cambusnethan House av en ny brand. En vägg gick sönder och övriga delarna av byggnaden försvagades. 1997 förbjöds ägaren att göra om Cambusnethan House till lägenheter. 1998 planerades istället att bygga sex bostadshus för sex familjer på egendomen. Materialen på husen skulle vara i samma stil som ruinen Cambusnethan House. 2001 ansåg Scottish Natural Heritage att de husen kunde skada den närliggande miljön negativt. Planerna på husen övergavs.
 
2004 hade Cambusnethan House inte något tak längre efter att det fallit ned helt. Någon gång 2004-2008 kollapsade ytterligare en sektion. Någon gång 2004-2008 klottrade även någon eller några människor i en del av byggnaden. 2008-2010 började växter sprida sig alltmer i Cambusnethan House. 2010 ägdes byggnaden av Ashleigh Property Development Ltd. 2014 bildades ”Friends of Cambusnethan Priory”. Deras mål var att bevara Cambusnethan House och hindra ruinen från ytterligare förfall. De ville göra Cambusnethan House till en turistbyrå och en byggnad där par kunde gifta sig i. De diskuterade saken med både ägaren och North Lanarkshire Council
.
Idag är Cambusnethan House en av få nygotiska byggnader i denna stil som finns kvar i Skottland. De flesta revs på 1950- och 1960-talen. 1955 revs en herrgård i veckan i Storbritannien. Cambusnethan House är idag en ruin i dålig kondition och det är på egen risk att röra sig i byggnaden. Risken finns att väggar eller stenar faller ned. Två bränder, försummelse av ägarna, naturens och vädrets makter samt vandalism av utomstående anses vara orsakerna till varför Cambusnethan House gick från att vara i god kondition sommaren 1985 till att bli den fallfärdiga ruin herrgården är idag. Cambusnethan House och dess föregångare har emellertid haft lokal betydelse i århundraden. Den har varit och är fortfarande ett viktigt landmärke lokalt.
 
Idag har naturen återställt en del de tidigare gräsmattorna som fanns vid och i närheten av Cambusnethan House. Växter har tagit över på sina håll. Det ser ut som det alltid sett ut på det viset. Överlag har emellertid inte landskapet vuxit igen runt Cambusnethan House. Det ser fortfarande pittoreskt som när Peter Daniels fru tog sina färgfoton i början på 1960-talet. Idag finns det två huvudområden av skog nära Cambusnethan House. De är fördelade på Carbarns Woods i väster och i norr samt Highmainshead Woods i öster och i sydost. De utgör tillsammans ett 42,5 hektar, motsvarande 425 000 m2, gammalt och delvis naturligt skogsområde som heter Cambusnethan Woods. North Lanarkshire Council äger idag Cambusnethan Woods. Carbarns Woods är också en del av Cambusnethan Woods Nature Reserve. Highmainshead Woods kallas lokalt för The General's Wood efter generalmajoren Sir Graeme Alexander Sinclair-Lockhart (1820-1904), 10th Baronet.
​

4. Castle Hill, Colzium - Kilsyth parish, Stirlingshire

© James Brown.

4. Castle Hill, Colzium (motteborg, jordverk)
Byggdes: på 1100-talet.
Revs: senast på mitten av 1400-talet, utom jordverket.
 
Borgen är också känd som Castle Hill Motte och bara som Castle Hill. Borgen ligger söder om sydvästra delen av Banton Loch i norra North Lanarkshire. Borgen ligger också nära Colzium Castle och Kilsyth Castle. Borgen uppfördes på 1100-talet som en motteborg i trä på en stenig rund hög. På 1980-talet var högen 1,8 meter hög och 9,1 meter i diameter. Högen i sin tur låg på södra delen av en 61 meter lång och 8,2 meter bred naturlig oval kulle. Borgen ägdes av the Earls of Lennox. Borgen utom jordverket revs innan mitten av 1400-talet. Idag finns bara jordverket kvar av borgen.
​

5. Colzium Castle, Kilsyth parish, Stirlingshire

© James Brown.

5. Colzium Castle (tornhus med L-plan)
​Byggdes: på mitten av 1400-talet.
Byggdes ut: 1575.
Revs, delar: 1703.
Ruin från: 1703.
Familj innan ruinen: Livingston/Livingstone.
Familjer efter blev ruin: Campbell, Edmonstone och Mackay Lennox (Lennox Mackie).
Ägare: småstaden Kilsyth.
 
Slottet ligger 100 meter norr om Colzium House, vars byggnad i sin tur ligger 500 meter nordost om Kilsyth i norra North Lanarkshire. Colzium Castle ligger 1,2 km öster om Kilsyth Castle och 800 meter nordväst om Castle Hill. På 1100-talet ägde Earls of Lennox markerna i området. De ägde även slottet Castle Hill i sydost. Egendomen på platsen hamnade sedan hos familjen Callander. De bodde innan i Stirling council area i den delen som tidigare tillhörde Perthshire. Familjen härstammade innan från pikterna och var en uråldrig skotsk familj. Genom giftermål hamnade egendomen i Kilsyth parish hos Livingston of Callendar. De var också kända som Livingstone of Callendar. 
 
På mitten av 1400-talet uppförde familjen Livingston of Callendar 
slottet Colzium Castle som ett tornhus med L-plan. Slottet ersatte Castle Hill i sydost. Som ägare av Colzium Castle och Kilsyth Castle blev de kända som Livingstone of Kilsyth. Båda slotten låg i Kilsyth parish. 1575 byggde de ut Colzium Castle med en stort rum som användes till fester. Det sägs att det tidigare fanns en sten med årtalet 1575 i slottets ruiner senare. 1703 revs delar av Colzium Castle av William Livingstone, 3rd Viscount Kilsyth. Han var son till James Livingstone (1616-1661), 1st Viscount Kilsyth. William rev inte Colzium Castle helt, men slottet blev tillräckligt förstört för inte kunna bo i. Han lät slottet bli kvar som en ruin.
 
1716 grundades Kilsyth Curling Club på egendomen. Det är världens näst äldsta curlingklubb. Världens äldsta curlingklubb är Kinross Curling Club som bildades 1668 i Kinross i södra Perth and Kinross. Båda klubbarna finns fortfarande kvar. Curling började spelas i Kilsyth senast på 1500-talet.
 
Efter jakobitupproret 1715 förlorade familjen Livingstone egendomar i Skottland, bl.a. egendomen där Colzium Castles ruin låg. Livingstone of Kilsyth tvingades sälja Colzium Castle och dess tillhörande marker som köptes av det engelska företaget York Buildings Company. De köpte bl.a. upp egendomar i Skottland som jakobiter förlorade eller tvingades sälja. Därefter sålde de Colzium Castle och dess marker till Daniel Campbell of Shawfield. Han ägde ön Islay i Argyll and Bute. Han sålde i sin tur egendomen där Colzium Castle låg till familjen Edmonstone från Duntreath
 
En av de kändaste historiska medlemmarna från familjen Edmonstones var Sir John Edmonstone. 1374 var han Skottlands ambassadör i Frankrike. En annan känd medlem var William Edmondstone of Culloden (d. 1460). Han var också känd som Sir William Edmonstone of Culloden and 1st of Duntreath. Han var Mary Stewart´s fjärde make. Mary var dotter till Robert III (1337/40-1406), kung av Skottland 1390-1406. Familjen Edmonstones senare baronetter härstammade från paret William Edmonstone och Mary Stewarts och deras son Sir William Edmonstone of Duntreath. En av dem var Sir William Edmonstone (1810-1888), 4th Baronet of Duntreath 1871-1888. Han fick elva barn med Mary Elizabeth Parsons (1823-1902). Det elfte barnet var Alice Frederica Edmonstone (1869-1947). 1891 gifte hon sig med George Keppel (1865-1947) och bytte namn till Alice Keppel. 1898-1910 var Alice älskarinna till Edward VII (1841-1910), kung av Storbritannien 1901-1910. Alice är mormors mor till Camilla (f. 1947), Duchess of Cornwall. Hon har varit gift med prins Charles sedan 2005, men var tidigare hans älskarinna under åren då han var gift med prinsessan Diana (1961-1997). Alice och Camillas släktled:
 
3. Alice Frederica Edmonstone (1869-1947) - mormors mor
2. Sonia Rosemary Keppel (1900-1986) - mormor
1. Rosalind Maud Cubitt (1921-1994) - mor
0. Camilla (f. 1947), Duchess of Cornwall
 
Genom släktledet via Alice Frederica Edmonstone är Camilla ättling i rakt nedstigande led till den skotska kungen Robert III. Camilla har även lite svenskt kungligt påbrå. Robert III var ättling till Robert de Brus (1243-1304), 6th Lord of Annandale som var ättling till Ada de Warenne (1120-1178) som i sin tur var ättling till Ingegerd Olofsdotter (1001-1050). Ingegerds pappa var Olof Skötkonung (980-1022), kung av Sverige 995-1022.
 
1783 uppfördes Colzium House som en herrgård, mansion, av familjen Edmonstone. Den byggdes söder om Colzium Castles ruin. De tog en del stenar från ruinen för att bygga herrgården. 1861 byggdes herrgården ut och moderniserades. 1920 sålde familjen Edmonstone av delar av egendomen. 1930 sålde Sir Archibald Edmonstone (1867-1954), 5th Baronet of Duntreath 1888-1954, resterande delar av egendomen till William Mackay Lennox, också känd som William Lennox Mackie. 1937 överlät han Colzium House och dess egendom till Kilsyth Burgh. På 1950-talet fanns det bara en liten del kvar av Colzium Castles ruin kvar samt grunden till ett torn. På 1970-talet fanns det en 14,5 meter lång, 1 meter tjock och som högst 3 meter hög vägg kvar av slottet. Grunden av tornet fanns också kvar, men togs bort 1977 när en bilparkering anlades på platsen.

Småstaden Kilsyth äger fortfarande egendomen som används för offentlig rekreation, bröllop, fester, etc. Det som återstår av Colzium Castle idag är en vägg som angränsar till en annan vägg från en nyare byggnad. I mitten av augusti varje år hålls Kilsyth International Carnival vid Colzium House och på egendomen. Colzium House håller också en italiensk picknick för italiensk-skotska familjer. Det finns även en liten teater. Vid platsen finns också den vackra Colzium Estate Walled Garden. Trädgården ligger mellan Colzium House och Colzium Castle. Trädgården är 53 meter på längden och som mest 43 meter på bredden. Den är väl värd ett besök för svenska turister på plats eller för ett svenskt TV-program att göra ett reportage om.
​

​6. Dalzell House, Dalziel parish, Lanarkshire

1400-tals tornhuset i mitten, 1600-tals utbyggnaden i söder till höger och
1800-tals utbyggnaden i norr till vänster. © Jonathan Oldenbuck. CC.

6. Dalzell House (först tornhus, sen herrgård, idag historiskt hus, god kondition)
Byggdes, troligen: 1450.
Byggdes, eventuellt: någon gång på 1400-talet eller i början på 1500-talet.
Byggdes ut/om: 1550, 1649 och 1857-1859.
Renoverades, delar: 1869 och på 1980-talet.
Familjer fram till 1952: Dalzell och Hamilton.
Ägare: arton privata lägenheter.
Spöken: ja.
 
Slottet är också känt som Dalyell, Dalzell Castle, Dalziel House, Dalzeill Auxiliary Hospital och Dalzell Auxiliary Hospital. Slottet ligger i Motherwell i södra North Lanarkshire. Slottet ligger 850 meter söder om Fir Park Stadium som är hemmaarena för fotbollsklubben Motherwell F.C. Öster och söder om Dalzell House rinner Dalzell Burn. Ännu mer västerut och söderut rinner River Clyde. År 1066 erövrades England av William the Conqueror (1028-1087), kung av England 1066-1087. Med honom kom också familjen Dalzell’s normandiska anfader. Han fick land i England och slog sig ned där. I England fick han barn och barnbarn. På mitten av 1100-talet hamnade en av ättlingarna i Skottland. 1150 gav David I (1084-1153), kung av Alba (Skottland) 1124-1153 denna ättling marker i Dalyell i Lanarkshire i Skottland.

Dalyell var en anglisering av skotsk gäliska Dail-gheal som betyder ljus dal. G:et i Dail-gheal uttalades som ett J i gäliskan eller motsvarande Y i engelskan. Dail-gheal blev Dalȝiel i engelskan och lågskotskan som därefter blev Dalyell, Dalzell, Dalziel och andra varianter. Stavningarna Dalzell och Dalziel är mest lika Dalȝiel. Stavningen Dalyell är däremot mest lik uttalet i Dalȝiel. Dalyell betyder den vackra ängen.
 
Ättlingen flyttande inte till Dalyell 1150 utan bodde på en annan plats i Skottland. 109 år senare valde ättlingens ättling och tillika markernas arvtagare att flytta till Dalyell 1259. Han tog då sitt namn efter platsen och baroniet Dalzell. Det finns emellertid uppgifter som säger att familjen Dalzell kom över markerna i Dalyell första gången 1259 och inte 1150. De som hävdar 1150 menar att det var först 1259 som familjen Dalzell började kalla sig för Dalzell när de också började bo där. 1150-1259 var de bara markägare över området, enligt de som förespråkar 1150. 1314 stred Thomas de Dalzell i slaget vid Bannockburn söder om Stirling. 1342 förlorade Sir Robert Dalzell markerna i Dalzell efter att ha bott i England utan samtycke från David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371. 

På 1400-talet fick familjen Dalzell tillbaka markerna i Dalzell genom giftermål. 1450 uppförde familjen Dalzell tornhuset Dalzell House vid platsen. En del historiker hävdar emellertid att tornhuset uppfördes någon gång på 1400-talet eller i början på 1500-talet. Dalzell House byggdes nära den gamla romerska militära vägen Watling Street. Idag ligger Watling Street 3,2 km nordväst om Dalzell House. Dalzell House uppfördes med ytterväggar som var 2,13 meter tjocka. Ett gammalt 1400-tals kök från Dalzell House fanns under slottets salong, finrum, i början på 1950-talet. Enligt en del historiker var köket från 1350, vilket i sådant fall betyder att 1400-tals Dalzell House uppfördes ovanpå ett äldre 1300-tals hus. De flesta historiker är emellertid överens om att köket var från 1400-talet och tillhörde slottet Dalzell House.
 
Dalzell House hade ett naturligt försvar i öster och söder med Dalzell Burn som rann förbi tornhuset. Väster om tornhuset anlade familjen Dalzell en vallgrav på 1400-talet, enligt arkeologer på 1800-talet. Enligt arkeologer på 1950-talet var det antingen en vallgrav eller ett dike. I dörröppningen till tornhuset fanns ett fällgaller som kunde hissas ned. 1550 byggdes tornhuset ut med en matsal till tjänarna. På 1600-talet ägdes Dalzell House av Robert Dalzell (1550−1636), 1st Lord Dalzell 1628-1636. Under åren 1602-1628 hette han Sir Robert Dalzell. Han var son till Robert Dalzell och Janet Hamilton.
 
1580 gifte sig Robert Dalzell, 1st Lord Dalzell med Margaret Crichton. Hon var dotter till Sir Robert Crichton of Cluny. Robert och Margaret fick åtta barn. 1636 dog Robert Dalzell, 1st Lord Dalzell och Dalzell House ärvdes av hans son Robert Dalzell (1611-1654), 2nd Lord Dalzell. 1636-1639 gick han under det namnet. Från 1639 fram till sin död 1654 hette han enligt kungliga kretsar Robert Dalzell, 1st Earl of Carnwath 1639-1654 och Lord Dalzell and Liberton. Enligt lagen dock bara under åren 1639-1645. Vid tiden när han blev Earl of Carnwath 1639 ägde han det större Carnwath estate där baroniet Dalzell ingick, inklusive Dalzell House. Han var gift två gånger. Först med Christian Douglas och sen med Katherine Arington. Första frun var dotter till Sir William Douglas och den andra frun var dotter till John Arington.
 
1643 anklagades Robert Dalzell, 1st Earl of Carnwath av Convention of the Estates of Scotland för att förråda dem till Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649. Convention of the Estates of Scotland, också känd som the Convention of the Scottish Estate, var en systerinstitution till det skotska parlamentet från början av 1500-talet. På 1500- och 1600-talen spelade de en viktig roll i politiska och lagstiftande angelägenheter i Skottland. Robert Dalzell, 1st Earl of Carnwath fick böta 10 000 pund och blev av med sina adelstitlar. 1645 dömdes han till döden enligt en lag. Enligt lagen skulle hans adelstitlar och egendomar, som om han var död, övertas av hans son Gavin Dalzell (1627-1674), Lord Dalzell. Gavins mamma var Christian Douglas. Inom kungliga kretsar kallades Robert Dalzell emellertid fortfarande för Earl of Carnwath under åren 1645-1654. 

Gavin Dalzell hette enligt lagen Gavin Dalzell, 2nd Earl of Carnwath under perioden 1645-1674, men inom kungliga kretsar bara under åren 1654-1674. Robert Dalzell, 1st Earl of Carnwath dödsdom utfördes aldrig. 1645 stred han för Charles I armé i slaget vid Naseby i Northamptonshire i England. 1651 togs han tillfånga i slaget vid Worcester i England. 1654 dog han. 1645 sålde Earl of Carnwath egendomen Dalzell estate till sitt syskonbarn James Hamilton of Boggs. Möjligen för att kunna betala de 10 000 punden i böterna. James Hamilton of Boggs tillhörde Hamilton of Orbiston och var näst äldsta son till John Hamilton of Orbiston. Sannolikt var pappan den Sir John Hamilton of Orbiston som ägde Orbiston Castle i North Lanarkshire.
 
1649 byggde James Hamilton of Boggs ut tornhuset Dalzell House med en flygel i söder. Senast på 1700-talet fanns det också stall och hushållsbyggnader norr om tornhuset. I hushållsbyggnaderna fanns det exempelvis kök, matsal och sovrum. Det senare inte minst för de som arbetade på slottet. 1736 uppfördes ett sommarhus intill trädgårdar på egendomen. Huset byggdes på platsen där ett tidigare romerskt militärläger låg. På 1700-talets första hälft eller senast 1750 anlade slottets ägare Archibald Hamilton, 4th of Dalzell alléer av träd längs en del vägar på egendomen. På 1700- eller 1800-talen gjordes den tidigare 1400-tals vallgraven eller diket om i väster. Vallgraven eller diket mjukades upp och blev ett mer dekorativt dike. Dalzell House fick ett sämre försvar men ett mjukare intryck, vilket låg helt i linje med ägarnas vilja.
 
På 1800-talet under kolbrytningsboomen i Lanarkshire ökade familjen Hamiltons förmögenheter när de sålde marker till företag som sysslade med kolbrytning. En del av pengarna valde de att satsa på Dalzell House. 1857-1859 lät John Hamilton (1829-1900), 1st Baron Hamilton of Dalzell 1886-1900 göra en stor ombyggnad av Dalzell House. John Hamilton var också känd som John Glencairn Carter Hamilton. Han föddes 1829 i Marseille i Frankrike som son till Archibald James Hamilton. Efter studier på Eton College i England tjänstgjorde John Hamilton i den brittiska armén 1847-1860. 1860 slutade han i armén, men var med i en frivillig reservstyrka 1860-1885. John Hamilton var också en liberal politiker som satt i Storbritanniens parlament för Falkirk Burghs 1857-1859 samt för Lanarkshire South 1868-1874 och 1880-1886.
 
1857-1859 anlitade John Hamilton engelska arkitekten Robert William Billings (1813-1874) som utförde omfattande restaureringar på Dalzell House's byggnader. Arkitekten hade främst kunskap i att utvidga och försköna gamla hus. Robert William Billings lade också till en ny flygel i norr. Stallen och hushållsbyggnaderna i norr antas revs då eller tidigare under 1800-talet. Med den nya flygeln i norr blev Dalzell House mer symmetrisk med flyglar på båda sidorna om 1400-tals tornhuset. Slottet såg mer ut som en herrgård. På 1800-talet var det viktigt för en del slottsägare i Storbritannien att det rådde symmetri på deras halvstora eller stora herrgårdar. I tre år bodde Robert William Billings i Dalzell House för att kunna ha uppsikt över arbetena. John Hamilton anställde också den lokala bon Andrew Cassels som fick ta hand om trädgårdarna och de omgivande markerna.
 
1864 gifte sig John Hamilton med Lady Emily Eleanor Leslie-Melville (1840-1882). Hon var dotter till David Leslie-Melville (1785-1860), 8th Earl of Leven 1820-1860 och 7th Earl of Melville 1820-1860 och hans fru Elizabeth Anne Campbell (d. 1863). John och Lady Emily Eleanor fick barnen Ellinor Hamilton (1865-1957), Archibald John Hamilton (1868-1870), Gavin George Hamilton (1872-1952), Leslie d'Henin Hamilton (1873-1914) och John David Hamilton (1878-1900). 1869 restaurerades den södra 1600-tals flygeln på Dalzell House efter en brand. På 1800-talet renoverades en gammal stenmur framför slottets byggnader. 1892-1894 var John Hamilton Lord-in-Waiting i William Ewart Gladstone’s (1809-1898) regering. William Ewart Gladstone var Storbritanniens premiärminister 1868-1874, 1880-1885, 1886-1886 och 1892-1894. Det och John Hamiltons tidigare uppdrag som parlamentariker gjorde att William Ewart Gladstone besökte Dalzell House flera gånger.
 
1888 besöktes Dalzell House av Edward (1841-1910), prins av Wales 1841-1901 och hans hustru Alexandra (1844-1925), prinsessa av Wales 1863-1901. Edward blev sen Edward VII, kung av Storbritannien 1901-1910 och kejsare av Indien 1901-1910. Alexandra föddes som prinsessa av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg till Christian IX (1818-1906), kung av Danmark 1863-1906 och hans hustru Louise of Hesse-Kassel (1817-1898), drottning av Danmark 1863-1898. 1853-1863 var pappa Christian prins av Danmark. När han blev prins av Danmark 1853 blev också hans dotter Alexandra prinsessa av Danmark, vilket hon var fram till 1863 då hon gifte sig med sin Edward och blev prinsessa av Wales. 1901-1910 var Alexandra drottning av Storbritannien och kejsarinna av Indien.
 
1900 dog John Hamilton. Dalzell House och dess egendom ärvdes då av hans äldsta överlevande son Gavin Hamilton (1872-1952), 2nd Baron Hamilton of Dalzell 1900-1952. Han var också känd som a) Gavin George Hamilton, 2nd Baron Hamilton of Dalzell och b) Lord Hamilton of Dalzell. Gavins mamma var Lady Emily Eleanor Leslie-Melville. På 1890-talet tjänstgjorde Gavin i den brittiska armén. 1900 gick han med i en reservstyrka. 1900 anmälde Gavin sig frivilligt för att delta på britternas sida i andra boerkriget som pågick i Sydafrika 1899-1902. I början av februari 1900 lämnade han Storbritannien och kom fram till Sydafrika i mars 1900.

Innan och efter 1908 fanns det en välordnad rosenträdgård mellan Dalzell House och dess köksträdgård. 1912 gifte Gavin Hamilton sig med Sybil Mary Marshall (d. 1933). Hon var dotter till generallöjtnant Sir Frederick Marshall. Under första världskriget 1914-1918 var Dalzell House ett sjukhus. 1952 dog Gavin Hamilton efter att ha varit slottsherre på Dalzell House i 52 år 1900-1952. Dessutom hade han levt på slottet i hela sitt liv, undantaget när han tjänstgjorde i brittiska armén och hade andra uppdrag utanför hemmet. Efter hans död ärvdes Dalzell House av hans syskonbarn John (1911-1990). Han sålde Dalzell House. 

1954-1967 var en del av slottet internatskolan Gresham House Boys' Boarding school. 1967 köptes Dalzell House av Motherwell and Wishaw Town Council. Slottet stod sedan tomt från 1967 fram till 1980-talet. På 1980-talet renoverades Dalzell House. 1987 delades Dalzell House upp i arton privata lägenheter som såldes. En del nostalgiker tyckte att det var ett sorgligt öde för en sådan fin byggnad. Andra lyfte fram att det var bättre än att byggnaden hade lämnats och blivit en taklös ruin. Med lägenheterna kunde byggnaden leva vidare. 
Byggnaden är fortfarande indelad i lägenheter. Dalzell House är idag en historisk byggnad och kategori A-listad. Under de tidigare utbyggnaderna förvandlades tornhuset till en herrgård, mansion, inte minst på mitten av 1800-talet. Dalzell estate är idag en öppen offentlig park och ägs av North Lanarkshire Council. Markerna runt Dalzell House finns listade på ”Inventory of Gardens and Designed Landscapes in Scotland”.

Emigration har lett till att de tidigare ägarna, familjen Dalzell, idag finns utspridda över hela den engelsktalande världen från Nordamerika och Storbritannien till Australien och Nya Zeeland. Dalzell House sägs ha tre stycken kvinnliga spöken. Ett av spökena bär gröna kläder och kallas för the Green Lady. Hon huserar i den södra 1600-tals flygeln. Det andra spöket har grå kläder och heter the Grey Lady. Hon bor i norra 1800-tals flygeln. Det tredje spöket har vita kläder. 

Tidslinje 1150-1952 för ägande:
- 1150-1450: Dalzells förfäder och Dalzell, markerna, version ett.
- 1259-1450: Dalzell, markerna, version två.
- 1450-1645: Dalzell, markerna och slottet.
- 1645-1952: Hamilton, markerna och slottet.
 
Flest antal år
- 495 år: Dalzell, markerna, version ett.
- 386 år: Dalzell, markerna, version två.
- 307 år: Hamilton, markerna och slottet.
- 195 år: Dalzell, slottet.
​

7. Garrion Tower, Cambusnethan parish, Lanarkshire

© Alec Gibson.

7. Garrion Tower (L-format tornhus/herrgård)
Byggdes, allmän uppfattning: ca 1400-1450.
Byggdes, annan uppfattning: 1584 eller i början på 1600-talet.
Byggdes om/ut, enligt allmän uppfattning: a) 1484, 1584 och två gånger på 1800-talet eller b) 1584 och två gånger på 1800-talet
Byggdes om/ut, enligt annan uppfattning: två gånger på 1800-talet.
Familj: Hamilton.
Ägare: privat.
  
Garrion Tower ligger i Garrion Bridge, Wishaw i södra North Lanarkshire och ägdes tidigare av familjen Hamilton. Slottet ligger nordväst om Dalserf. Väster, söder och öster om slottet rinner floden River Clyde. Det är omtvistad när Garrion Tower byggdes. Den allmänna versionen bland historiker är att slottet uppfördes som ett kvadratiskt eller rektangulärt tornhus på första halvan av 1400-talet. Garrion Tower var en sommarbostad på 1400-talet för biskoparna i Glasgow och i Galloway. Från slutet av 1400-talet och på 1500-talet fram till omkring 1560 en sommarbostad för ärkebiskoparna i Glasgow. Enligt en version byggdes Garrion Tower om både 1484 och 1584 och enligt en annan version bara 1584. Vid ett av dessa tillfällen byggdes slottet om till ett L-format tornhus. Sannolikt vid ombyggnaden 1584.
 
Det förekommer en annan uppfattning att Garrion Tower uppfördes 1584 eller i början på 1600-talet som ett L-format tornhus. De historiker som förespråkar den versionen hävdar att slottet ersatte ett tidigare hus som biskoparna i Glasgow och i Galloway, senare ärkebiskoparna i Glasgow, använde som sommarbostad. På 1800-talet byggdes Garrion Tower ut två gånger, varav under ena gången blev tornhuset en herrgård, mansion. På 1800-talet fick det L-formade tornhuset till vänster två rektangulära utbyggnader till höger. Under 1800-talet tredubblade slottet sin storlek. Fram till minst slutet av 1950-talet användes Garrion Tower som privatbostad och var i bra kondition. Senast 2008 övergavs slottet och lämnades tomt. 2011 sattes Garrion Tower upp till försäljning. 2013 såldes slottet till en privatperson som renoverade slottet lite. Garrion Tower såldes sedan igen. 2017 påbörjades nya renoveringar.
 
​
8. Inchnock Tower (tornhus, ruin), New Monkland parish, North Lanarkshire - Lanarkshire 
Byggdes: någon gång på andra halvan av 1300-talet till 1500-talet.
Ruin: på mitten av 1600-talet till idag.
Familj: Steale.
 
Slottet kallas också för Inchnoch och ligger i norra Glenboig i västra North Lanarkshire. Inchnock Tower uppfördes som ett tornhus någon gång på andra halvan av 1300-talet till 1500-talet. Sannolikt på 1400-talet. Enligt historiker på 1800-talet uppfördes slottet som ett tornhus eller en herrgård. Historiker på 2010-talet hävdade att slottet byggdes som ett tornhus. Inchnock Tower och dess marker ägdes av familjen Steale. På mitten av 1600-talet övergav de slottet som blev en ruin. På 1950-talet fanns små fragment av en vägg i söder och spår av en utbyggnad i öster. Resterna av slottets ruin finns kvar än.​
​

9. Jerviston House, Bothwell parish, Lanarkshire

Ovan, 1500-tals slottet Jerviston House (Old Jerviston House) på 1920-talet till 1940-talet.

Ovan, 1700-tals huset Jerviston House i början på 1900-talet.

Ovan, stenrester från 1500-tals slottet Jerviston House på 2010-talet. © James Brown.

9. Jerviston House (L-format lairds house, stenrester)
​Byggdes: omkring 1550-1599.
Revs: omkring 1978-1989.
Stenrester: från 1978-1989 till idag.
Familjer: Baillie, Canison och Colville.
Annat: var inte samma byggnad som 1700-tals huset Jerviston House och 1960-tals huset New Jerviston House.
 
1500-tals slottet Jerviston House kallas också för Jerviston Castle, Old Jerviston Castle och Old Jerviston House. De stenrester som är kvar av slottet ligger på Jerviston Estate i Bothwell parish i Motherwell i södra North Lanarkshire. Egendomen, men inte slottet, ligger också i Dalziel parish. Jerviston Estate upptar ungefär 97-101 hektar mark, varav 65 hektar är parklandskap. 1500-tals slottet var inte samma byggnad som 1700-tals huset Jerviston House, också känt som Jerviston Castle, som låg 80 meter sydost om slottet. 1700-tals huset Jerviston House var heller inte samma byggnad som huset New Jerviston House som ersatte 1700-tals byggnaden 1966.
1700-tals Jerviston House låg och nuvarande New Jerviston House
ligger på Jerviston Estate, men i Dalziel parish. 1500-tals Jerviston House var ett slott medan 1700-tals Jerviston House och 1960-tals New Jerviston House var vanliga hus. För att inte förväxla dem nämns ibland årtalen innan.
 
1500-tals Jerviston House uppfördes som ett medelstort L-format lairds house i mitten eller i slutet av 1500-talet. Slottet ägdes av familjen Baillie of Lamington på 1500-talet. De tros härstammade från John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296, och från familjen Bradfute som Marion Cornellia Bradfute (1276-1297) tillhörde. Hon var också känd som Marion of Lamington, Marion Braidfoot och Marion Bradford. Hon var hustru till den legendariska skotska nationalhjälten William Wallace (1270-1305). Familjen Baillie på 1500-tals Jerviston House härstammade emellertid inte från honom.
 
1500-tals Jerviston House hade tre vanliga våningar och en fjärde vindsvåning. På bottenvåningen fanns ett välvt kök och en källare. Ovanför en entré till slottet fanns initialerna R B och E H där B stod för Baillie. Ovanför slottets bottenvåning fanns byggnadens festvåning. Ovanför den fanns en sovvåning upp till vindsvåningen. På mitten av 1700-talet ägdes Jerviston Estate och 1500-tals Jerviston House av James Canison. Han kontaktade de kända skotska arkitekterna Robert Adam (1728-1792) och James Adam (1732-1794). De fick i uppdrag att designa en ny herrgård, mansion, sydost eller öster om 1500-tals Jerviston House. 1782 stod den nya byggnaden klar som fick namnet Jerviston House. Enligt historiker på 2010-talet blev det aldrig en herrgård. Istället räknades byggnaden som ett vanligt hus. 1700-tals Jerviston House uppfördes med nyantik stil, också känd som nyklassicistisk stil, som var populär i västerländsk arkitektur 1750-1830.
 
I Motherwell huserade familjen Colville som var en av viktigaste industriella familjerna i brittisk industri i slutet på 1800-talet och på 1900-talet. Med tiden kom David Colville Jnr och familjen Colville över Jerviston Estate, inklusive 
1500-tals slottet Jerviston House och 1700-tals huset Jerviston House. Han kom möjligen över egendomen i slutet av 1800-talet, men mer sannolikt i början på 1900-talet. Småstaden Motherwells moderna historia är förknippad med den skotska stålindustrins uppgång och fall. Familjen Colville var delaktig i uppgången. 1871 grundades järn- och stålföretaget David Colville & Sons, också känt som Colville & Sons. 1872 öppnades företagets första anläggning Dalzell Steel and Iron Works i Motherwell.
 
1880 fick David Colville & Sons sitt stora genombrott i ståltillverkning. Sedan gick det spikrakt uppåt till 1960-talet. När första världskriget började 1914 var de Skottlands största företag inom stålindustrin. Under första världskriget 1914-1918 och andra världskriget 1939-1945 bidrog David Colville & Sons med stål till fartyg, vapen, ammunition, etc. När Motherwell stod på toppen inom stålindustrin var småstaden hjärtat i skotsk ståltillverkning. Kanske också i brittisk ståltillverkning.

David Colville Jnr var med och skötte David Colville & Sons. Han var med och hjälpte att bygga upp Skottlands stora järn- och ståltillverkning. På 1950-talet var David Colville & Sons stålverk ett av de största i Europa. 1951 förstatligades David Colville & Sons av Clement Attlee (1883-1967) och hans labourregering. Han var Storbritanniens premiärminister 1945-1951. 1955 återinfördes David Colville & Sons till privat ägande av den konservativa regeringen ledda av Anthony Eden (1897-1977), Storbritanniens premiärminister 1955-1957. 1967 förstatligades David Colville & Sons igen av labourregeringen som leddes av Harold Wilson (1916-1995), Storbritanniens premiärminister 1964-1970 och 1974-1976. Företaget blev en del av British Steel Corporation.
 
Familjen Colville var inte bara duktiga affärsmän. Det var också stora humanister. David Colville Snr brukade tala med sina arbetare på väg till arbetet för att lära känna dem och deras familjer. På en årsdag till hans bröllop fick han en bok som alla hans arbetare hade undertecknat. Det var därför ingen överraskning att familjen Colville beslöt att göra en stor del av Jerviston Estate till en offentlig park på 65 hektar i början på 1920-talet. Parken fick namnet Colville Park. Målet var att förbättra arbetarnas välfärd och livskvalitet genom främjande av hälsa och fritid. Motherwell var fylld av en smog från de industriella maskinerna. Smog är en blandning av dimma och luftföroreningar. Colville Park var inte bara öppen för de anställda i Dalzells järn- och stålindustri. Även deras familjer, vänner och alla som bodde i Motherwell fick röra sig i parken.
 
Som minne till sina föräldrar David Colville, Archibald Colville och John Colville (1852-1901) gav deras söner David Colville, Norman Colville respektive John Colville (1894-1954), 1st Baron Clydesmuir 1948-1954 egendomen Jerviston Estate till arbetarna i Dalzell Steel and Iron Works i Motherwell. 1923 öppnades Colville Park och en golfbana med nio hål i parken. På golfbanan huserade Colville Park Golf Club, vilket de gör fortfarande. På Jerviston Estate fanns också fem tennisbanor, två gräsplaner för bowls och en fotbollsplan. Bowls är en sport som ungefär påminner om boccia och boule fast på gräs eller konstgjort underlag. Utöver det fanns det stora gröna utrymmen i Colville Park. På 1920-talet beskrevs det som Skottlands finaste rekreationscenter.
 
För att kunna underhålla de nya anläggningarna togs driften av Colville Park över av Dalzell Social Committee som leddes av John Colville, 1st Baron Clydesmuir. De tog 1,50 pence per vecka från arbetarnas löner i Dalzell Steel and Iron Works för att sköta parken, vilket matchades av företaget. 2018 motsvarade det 3,92 kr per vecka eller omkring 200 kr per år som varje arbetare fick betala. 1707-1970 gick det 240 pence på ett pund. 1970-idag är ett pund samma som 100 pence.
 
I samband med när Colville Park öppnades 1923 gjordes det tidigare familjehemmet,  dvs. 1700-tals huset Jerviston House, om till klubbhus för golfklubben. I byggnadens bottenvåning fanns det en matsal, ett biljardrum och ett extra rum för bröllop, sociala tillställningar, etc. En våning upp fanns ett bibliotek, ett läs- och vilorum, ett klubbrum för tennis och ett omklädningsrum för golf. Såväl Colville Park som Colville Park Golf Club blev en succé. Bandesignern James Braid kontaktades. 1925 förfinade han golfbanan och utökade den till att bli en 18-hålsbana. Vid öppningen 1925 av den nya banan hade golfklubben 400 medlemmar. 2018 hade golfklubben lite mer än 900 medlemmar. 1928 återvände James Braid och designade bunkrar. Vid tiden ansågs golfbanan var en av de bästa i västra Skottland.
 
1953 var 1500-tals slottet Jerviston House fortfarande komplett med väggar och tak, men hade börjat förfalla. Det hade även sänkts ned på grund av närliggande gruvdrift. 1700-tals huset Jerviston House fortsatte vara klubbhus till golfklubben. I början på 1960-talet kom de fram till att klubbhuset behövde renoveras. Byggnaden klarade heller inte de moderna krav som ställdes för ett klubbhus till en golfklubb med växande medlemskap. Efter möten beslutades att byggnaden istället skulle rivas. 1966 revs 1700-tals huset Jerviston House. Ett nytt klubbhus för Colville Park Golf Club uppfördes på samma plats. Det nya huset fick namnet New Jerviston House. Byggnaden är fortfarande klubbhus till golfklubben.
 
Senast 1965 övergavs 1500-tals slottet Jerviston House. Det förekommer en uppgift att slottet revs 1966, men en bild från 1977 visar att slottet fortfarande fanns kvar på 1970-talet. 1977 var slottets väggar och tak intakta. 1500-tals Jerviston House revs troligen de sista åren på 1970-talet efter 1977 eller på 1980-talet. Colville Park Golf Club och Colville Country Park är båda idag en del av Colville Park Golf and Country Club. Designen på golfbanan har huvudsakligen varit oförändrad sedan 1928. New Jerviston House som uppfördes på 1960-talet är fortfarande klubbhus till golfklubben.
Idag återstår det bara några stenar av 1500-tals slottet Jerviston House. De ligger nordväst om New Jerviston House på golfklubbens område.

10. Kilsyth Castle, Kilsyth parish, Stirlingshire

© BJ Smur. CC.

10. Kilsyth Castle (tornhus med L-plan, ruin)
Byggdes: år 1500.
Byggdes ut: 1605.
Ruin: 1650-idag.
Familj: Livingstone.
 
Slottet ligger i Kilsyth i norra North Lanarkshire. 1,2 km öster om slottet finns Colzium Castle. Kilsyth Castle uppfördes år 1500 som ett litet tornhus med L-plan. Troligen byggdes slottet av familjen Livingstone of Kilsyth eftersom de sedan ägde slottet på 1500-talet. Se Colzium Castle i North Lanarkshire för mer om deras historia innan 1500-talet. 1605 byggdes Kilsyth Castle´s flygel ut. Den korta delen på L:et. Vid den här tiden fanns det också en borggård med en stenmur som gick norrut till ytterligare en byggnad. Det fanns även en till stenmur men i öster.
 
1650 anlände Cromwell´s trupper till Kilsyth Castle. Enligt en historiker på 1800-talet förlade de sin garnison vid slottet och förstärkte slottet. Enligt historiker på 1900-talet förstörde Cromwells trupper slottet eftersom familjen Livingstone var rojalister. De stödde Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 och kung av England, Skottland och Irland 1660-1685. Historiker på 2000-talet trodde också att Cromwells trupper förstörde slottet 1650. Efter de förstörde Kilsyth Castle blev slottet en ruin och är det än. I början på 1800-talet anlades ett stenbrott i närheten av slottets ruin, vilket innebar att ruinen förstördes ytterligare. 1825 lades stenbrottet ned.
 
1960 fanns slottets ruin i hörnet på ett fält som fortfarande finns kvar. På 1970-talet hittades artefakter på platsen som skärvor, en sked i brons, handtaget till ett slagsvärd och ett mynt på Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649. Skärvorna och myntet placerades på museet Hunterian. Skeden och handtaget hamnade hos Kelvingrove Art Gallery and Museum i Glasgow. ​I början mitten på 2000-talet bestod ruinen huvudsakligen av flera väggar som var en meter höga. 2006 var en del av väggarna upp till en meter höga.
​

11. Lauchope House, Bothwell parish, Lanarkshire

Stora bilden: ruinen på 2000-talet. Lilla bilden: byggnaden 1921. © Jim Smillie. CC.

11. Lauchope House (tornhus och hus/herrgård, ruin)
​Byggdes, enligt version ett och  två: ca 1393-1520 som ett tornhus.
Byggdes, enligt version tre: ca 1505-1520 som ett tornhus.
Brändes: 1570.
Byggdes upp: någon gång 1570-1596.
Byggdes om: 1839 som ett hus eller en herrgård.
Övergavs: senast 1940.
Revs till stora delar: 1956.
Ruin: 1956-idag.
Familjer: Muirhead, Grosset och Roberton.
Berömt för: kopplingarna till jätten Bertram de Shotts och att James Hamilton gömde sig här en kort tid efter mordet på James Stewart 1570.
Annat: ruinen riskerar att rivas i framtiden.
 
I en skogsdunge i södra Chapelhall mellan Lancaster Ave i norr och motorvägen i söder ligger ruinen till Lauchope House. Platsen ligger väster om centrala Newhouse i centrala North Lanarkshire. Till centrala Glasgow i väster är det 22,1 km bilvägen eller 24,2 km cykelvägen. Slottet är också känt som a) Lauchop House,  b) Lauchope House and Tower och bara som c) Lachop, d) Lauchop och e) Lauchope. Slottet ägdes från början av familjen Muirhead. De tillhörde en uråldrig skotsk och britonsk familj som levde i kungariket Strathclyde sedan minst början av medeltiden. De huserade i Lanarkshire i den delen där dagens North Lanarkshire, South Lanarkshire och Glasgow ligger idag. Namnet Muirhead uppstod emellertid av ord från båda gäliska och normandiska. Namnet finns i mängder med varianter som Moirheid, Moorehead, Moorhead, Mored, Morehead, Morheid, Mourheid, Muirhed, Muirheid, Muirheyd, Murehed, Murehede, Mureheide, Murhed, Murhede, Murheed, Murheid, Muyrheid, Mwirheid, Mwreheid, Mwrhed, Mwrheid, Mwrheyd och Mwrhied. Namnen ändrades när grenar av familjen flyttade.
 
Det spekuleras i att kvinnor från familjen Muirhead gifte sig med inflyttade normander på 1100-talet. Det var vanligt bland normandiska markägare i Skottland och deras ättlingar att ta sina namn efter platserna de kom över eller ägde. Familjen Muirhead som senare uppförde Lauchope House tros möjligen härstammade från någon av dessa manliga normander som gifte sig med en lokal kvinna av britonskt ursprung. Hennes familj levde i det tidigare kungariket Strathclyde. En annan möjlighet som lyfts fram var att en dotter till en inflyttad manliga normand gifte sig med en man från familjen Muirhead. Dotterns mor och normandens fru kan i sin tur varit en lokal kvinna i kungariket Alba (Skottland) eller från Normandie.
 
På mitten av 1100-talet styrde normanden David de Oliphard, också känd som David de Oliphant, över baroniet Bothwell. Familjen Moorhead, dvs. Muirhead, bodde i baroniet innan han erhöll baroniet. När David II (1324-1371) var kung av Skottland 1329-1371 beviljade Thomas de Moravia marker i Over and Nether Lauchope till William Balyston. I slutet av 1300-talet hade familjen Muirhead kommit över markerna i Lauchope. Sedan uppförde de Lauchope House innan 1570. Det råder delade meningar om när. Tre kända versioner är kopplade till legenden om Bertram de Shotts, men under olika tidsperioder.
 

Version ett
 
Enligt en lokal tradition och legend härjade jätten Bertram de Shotts (d. 1373 enligt version ett) i Shotts i sydöstra North Lanarkshire på 1360-talet och i början på 1370-talet. Jätten var också känd som Bartram de Shotts och Bertram Shotts. Han rånade människor i Shotts. Enligt legenden kunde han slåss mot ett dussintal män på en och samma gång och vinna slagsmålet. Shotts låg 9 km öster om där Lauchope House senare uppfördes. För att förhindra att Bertram de Shotts fortsatte råna människor utfäste Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390, en ansenlig belöning till den som kunde mörda honom enligt legenden. 1373 åtog sig William Muirhead uppdraget och mördade jätten samma år. Robert II tackade och gav honom marker i Lauchope någon gång 1373-1393.

1393 belönades William Muirhead igen och blev adlad av Robert III (1337/1340-1406), kung av Skottland 1390-1406. Robert III var Robert II´s son och efterträdde sin pappa på den skotska tronen. William Muirhead kallade sig hädanefter för Sir William Muirhead of Lauchope, vilket finns bekräftat i verkligheten i en charter från 1401. Därefter uppförde Sir William Muirhead of Lauchope tornhuset Lauchope House i slutet av 1300-talet eller i början på 1400-talet, enligt den första versionen om när Lauchope House byggdes. Alternativ att hans ättlingar byggde tornhuset på 1400-talet eller i början på 1500-talet, enligt samma version.¨
 
 
Version två
 
Enligt en annan legenden härjade jätten Bertram de Shotts (d. 1393 enligt version två) i Shotts i sydöstra North Lanarkshire på 1380-talet och i början på 1390-talet. 1393 utfäste Robert III en belöning för den som kunde mörda jätten. Senare samma år mördades Bertram de Shotts av William Muirhead. Robert III tackade genom att adla honom och ge honom marker i Lauchope 1393. Därefter uppförde Sir William Muirhead of Lauchope tornhuset Lauchope House i slutet av 1300-talet eller i början på 1400-talet. Alternativ att hans ättlingar byggde tornhuset på 1400-talet eller i början på 1500-talet, enligt samma version.¨
 
 
Version tre
 
Enligt den tredje legenden levde Bertram de Shotts (1467-1505 enligt version tre) på andra halvan av 1400-talet och på de första åren av 1500-talet. Han beskrevs också som en jätte, men var ingen jätte i verkligheten. Bertram de Shotts var en storvuxen och kraftig man som var omkring 213-243 cm lång. Lokala traditioner upphöjde honom till en jätte. Bertram de Shotts brukade ströva omkring i Shotts i slutet av 1400-talet, enligt den tredje legenden om honom. Han livnärde sig som tjuv och rånare. Området Shotts bestod i slutet av 1400-talet mest av hedar. Genom eller vid Shotts gick vägen the Great Road of the Shire, också känd som the Great Road. Det var en viktig väg för handelsmän som transporterade sina varor vidare till runtom i Skottland.

Bertram de Shotts brukade anfalla och råna gårdfarihandlare på deras varor när de reste längs vägen, enligt den tredje legenden. För att stoppa detta beordrade James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513, att han skulle mördas. Den unga Willielmo de Muirhead, 1st Laird of Muirhead fick i uppdrag att mörda Bertram de Shotts, vilket han också gjorde 1505 enligt den tredje legenden. Willielmo var också känd som bara Laird of Muirhead. Efter att Willielmo de Muirhead mördade Bertram de Shotts skar han halsen av honom och tog huvudet till James IV för att bevisa att Bertram de Shotts var död. Kungen belönade honom med 'Hawk's Flight' of land. Det landet blev hans Lauchope estate. Därefter uppförde han tornhuset Lauchope House i början på 1500-talet efter 1505, enligt den tre versionen om när Lauchope House byggdes.
 
Det finns de som hävdar att verklighetens Bertram de Shotts inte existerade. Vare sig på 1300- 1400- eller 1500-talen. Enligt dem var historien om honom påhittad. Andra hävdar att han fanns, men var en storvuxen man som rånade människor, men som själv blev mördad. Historien om Bertram de Shotts och Muirhead omnämndes bl.a. på 1800-talet i böcker skrivna på epik. Shotts som idag är en småstad ska enligt legenderna vara uppkallad efter tjuven och rånaren Bertram de Shotts. Toponymister tror inte på det. De hävdar att namnet på småstaden kommer från det anglosaxiska ordet ”sceots”, vilket betyder branta backar eller branta sluttningar.
 
​
År 1500-idag
 
I slaget vid Flodden 1513 nära Branxton i Northumberland, i norra England förlorade familjen och klanen Muirhead över 200 män. Det medförde att den manliga delen av familjen Muirhead krympte avsevärt. 

1570 i Linlithgow i West Lothian mördades James Stewart (1531-1570), 1st Earl of Moray 1562-1570 av James Hamilton (d. 1581). Den senare var också känd som James Hamilton of Bothwellhaugh och James Hamilton of Bothwellhaugh and Woodhousele. Se slottet Bothwellhaugh (platsen för) i North Lanarkshire för mer om mordet på James Stewart. Efter mordet flydde James Hamilton på häst och satte sig i säkerhet hos släktingar i Hamilton. På vägen stannade han till i Lauchope House för att vila. Tornhuset ägdes av James Muirhead of Lauchope som var svåger till James Hamilton. James Hamilton red sedan vidare till Hamilton. En tid senare reste han till Frankrike. Enligt en legend om Lauchope House spenderade James Hamilton sin sista natt i tornhuset innan han reste till Frankrike. Andra uppgifter gör gällande att James Hamilton var en tid i Hamilton innan avresan till Frankrike.
 
Efter mordet på James Stewart fick engelska dragoner nys om att James Hamilton varit i Lauchope House. Dragonerna tuttade eld på slottet. De brände också pappershandlingar som tillhörde familjen Muirhead. I efterdyningarna togs James Muirhead of Lauchope tillfånga och fördes till Edinburgh Castle där han sattes i fängelse eftersom han hjälpte att gömma James Hamilton. Någon gång 1570-1596 byggdes Lauchope House upp av familjen Muirhead. 1596 bestod tornhuset Lauchope House av två stora block av byggnader bredvid varandra. Den ena byggnaden var fem våningar hög och den andra sju eller åtta våningar hög. Deras ytterväggar var mycket tjocka. Vid dem fanns en gårdsplan och en sluten park. Där fanns också mindre låga byggnader som inrymde verkstad, stall, etc. Utanför dem fanns en stenmur som var omkring tre till fyra meter hög. Muren gick runt hela slottsområdet.
 
1679 stred en James Muirhead och hans bror John Muirhead i slaget vid Bothwell Bridge nära Bothwell i norra South Lanarkshire. De stred på covenanterna sida som förlorade slaget. De två bröderna fångades in av regeringens trupper. Efter att de vägrade lova trohet till Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 och kung av England, Skottland och Irland 1660-1685 skickades de till de engelska kolonierna i Amerika 1685. Vid den här tiden hade familjen Muirhead of Lauchope också en långvarig fejd med familjen Cleland i Skottland.
 
I slutet av 1600-talet och början på 1700-talet ägdes Lauchope House av James Muirhead, också känd som James Muirhead of Lauchope. Han var gift med Helen Stewart of Bredisholm. Paret fick sex barn. 1707 gifte sig deras äldsta barn Euphemia Muirhead, också känd som Lady Logie, med Archibald Grosset of Logie. Hennes fyra bröder misslyckades med att få manliga arvingar. 1738 dog den sista brodern och Muirhead of Lauchope dog ut på manslinjen. 1738 ärvdes Lauchope House och dess egendom därför av Euphemia Muirhead. Efter hennes död ärvdes tornhuset och markerna av hennes son James Grosset (1706-1776). Han försörjde sig som köpman i Lissabon i Portugal. 1754 köpte han Bredisholm estate från sin släkting John Muirhead of Bredisholm. Efter köpet bytte han namn till James Grosset Muirhead och James Grosset Muirhead of Bredisholm. Som ägare av Bredisholm estate tillhörde han nu Muirhead of Bredisholm även om han härstammade från Muirhead of Lauchope på sin morfar James Muirheads sida.
 
James Grosset Muirhead var inte unik för familjen Muirhead på 1600- och 1700-talen. 1603 förenades Skottland och England i en personalunion med James VI and I (1566-1625) som kung. Han var kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625. 1707 gick Skottland och England samman i en politisk union och bildade Storbritannien. I takt med att Skottland öppnade sig för omvärlden tenderade välståndet hos många av familjen Muirheads grenar i Skottland att följa efter. Förutom James Grosset Muirhead verksamhet i Portugal och köp av egendom i Skottland köpte en gren av familjen en bostad i Hanover Square i Westminster i centrala London.

Andra grenar av familjen Muirhead, inklusive Morehead, flyttade till brittiska kolonier runt om i världen, bl.a. till New Jersey, Maryland, North Carolina och South Carolina i USA samt Nova Scotia och andra delar av Kanada. I Nordamerika var det relativt vanligt att inflyttade Muirhead eller deras ättlingar ändrade sina namn från Muirhead till Morehead. På 1700-talet förekom också byten från Muirhead till Morehead inom Skottland. Bytena i Skottland steg i takt med att det engelska språkets ökade inflytande. Med tiden flyttade medlemmar från Muirhead/Morehead västerut i USA till exempelvis Kentucky och Tennessee. Andra som James Muirhead (1740-1804) och hans fru Elphinstone MacKinnon flyttade till Adelaide i Australien.
 
Den kanske kändaste personen på 1700-talet som härstammade från familjen Muirhead var James Watt (1736-1819). Han uppfann inte ångmaskinen, men förbättrade den. James Watt var son till James Watt (1698/1699-1782) och Agnes Muirhead. Hon levde 1701-1753, 1703-1755 eller 1710-1760. Uppgifterna varierar. Agnes var också känd som Agnes Muirhead of Lachop. En senare känd Muirhead var Roland Muirhead (1868-1964). Han var president för Scottish National Party (SNP) under åren 1936-1950. Han var inte partiledare. Roland Muirhead kämpade för hemstyre, home rule, för Skottland. Den samtida politiska vännen och parlamentarikern Tom Johnston beskrev Roland Muirhead som den största skotska patrioten i Renfrewshire sedan William Wallace (1270-1305). Roland Muirhead föddes i Lochwinnoch bara 10 km sydväst om William Wallaces födelseplats i Elderslie. Båda platserna låg i Renfrewshire.
 
Efter 1754 men före 1816 sålde Muirhead of Bredisholm tornhuset Lauchope House och dess egendom till familjen Roberton of Earnock. 1799 hade delar av Lauchope House förfallit. 1839 byggde familjen Roberton om tornhuset till ett hus eller en herrgård, mansion. Enligt historiker på 2010-talet byggdes slottet om till ett hus. Senast 1940 övergavs byggnaden. 1956 revs Lauchope House till stora delar och byggnaden blev en övergiven ruin. När rivningen skedde ägde familjen Roberton fortfarande Lauchope House. 

2018 var inte platsen kulturminnesskyddad, vilket gör att ruinen kan rivas när som helst och ersättas med en ny väg, hus för kontor, köpcentrum, etc. I USA fanns det ättlingar till utvandrade Muirhead som gärna såg att platsen skyddades och förblev bevarad. En möjlighet som utomstående lyfte fram var att göra om den delen där ruinen låg till en liten skyddad park nära motorvägen. På det sättet kunde ruinen bevaras. Däremot kunde området väster och öster om ruinen exploateras. Idag finns bara ruinen kvar av Lauchope House. Den innefattar delar av några väggar och stenar utspridda här och där. Växter täcker en del av stenarna. I området finns bin, insekter, fladdermöss, fåglar, en del blommor och träd och gröna ytor. Trots försök är framtiden mycket osäker för huruvida ruinen kan undvika en framtida rivning.
​

12. Murdostoun Castle, Shotts parish, Lanarkshire​​

© James Allan. CC.

12. Murdostoun Castle (först kärntorn/torn, sen herrgård, god kondition)
Byggdes: omkring 1400-1445.
Byggdes ut/om: 1790 och 1856 eller strax efter 1856.
Familjer: Scott, Inglis, Inglis Hamilton, Inglis Cochrane, Cochrane, Baillie-Cochrane, Stewart, King Stewart och Christie Stewart.
Ägare idag: Abbeycare Foundation, privat.
 
Slottet kallas också för Murdieston Castle, Murdostoun Castle Newmains och Murdostoun Nursing Home. Slottet ligger norr om centrala Newmains och nordväst om Bonkle i södra North Lanarkshire.

​
500-1400 e.Kr.
 
I början av medeltiden levde förfäderna till familjen Murdock i kungariket Dál Riata, vars rike låg i västra Skottland och på delar av Nordirland. Gäliska muireach betydde att höra till havet. Det var också ordet för sjöman. Gäliska murchadh betydde däremot havskrigare. Med tiden bildades murdock ur något av muireach och murchadh. Murdock var ett smeknamn för en person som var associerad till havet. Senare blev smeknamnet ett namn som började dyka upp i North Ayrshire, South Ayrshire och East Ayrshire i sydvästra Skottland. De människorna som bar namnet flyttade och spred sig sedan. Senast 1241-1286 när Alexander III (1241-1286), kung av Alba (Skottland) 1249-1286 levde hamnade de i det området där Murdostoun Castle senare uppfördes. Området kallades då för Murthockstoun som betydde Murthock´s bostad eller hem för Murthock. Indirekt betydelse hem för familjen Murthock. Murthockstoun blev sedan Murdostoun.
 
1296 gifte sig Sir Richard Scott av Buccleugh (1265-1320) med en arvtagerska av markerna i Murdostoun och Hartwood. Sistnämnda markerna också kända som Hardwood och ingick i baroniet Murdostoun. Arvtagerskan tillhörde familjen Murthock. Sir Richard Scott var också känd som Sir Richard le Scott, Sir Richard le Scott of Rankilburn and Murthockston och Sir Richard Scott, 1st Laird of Buccleuch. Han var skogsvaktare för den kungliga skogen Ettrick Forest. Skogen gick från Ayr i South Ayrshire i ungefär 113 km i östlig riktning till Selkirk i Scottish Borders. Idag ligger Ettrick Forest i Scottish Borders, men består av hedar. 

Sir Richard Scott var barnbarns barnbarn till Uchtred Filius Scott (fl. 1120) som erhöll land i Roxburghshire i Scottish Borders innan 1107. Uchtred var också känd Uchtredius Filius Scoti och Uchtredus Scott. Innan 1107 tros familjen och klanen Scotts förfäder var ättlingar till en mix av angler, pikter och vikingar som hamnade i södra Skottland och norra England under olika perioder av första halvan av medeltiden. Möjligen att några av deras förfäder också var invandrade gaels från Irland på 500-talet. 

Sir Richard Scott var förfader till kända skotska författaren, historikern, etc, Sir Walter Scott (1771-1832), 1st Baronet of Abbotsford 1820-1832. Sir Richard Scott var också förfader till bl.a. a) Winston Churchill (1874-1965), Storbritanniens premiärminister 1940-1945 och 1951-1955, b) Franklin D. Roosevelt (1882-1945), USAs president 1933-1945 och c) prins William (f. 1982) på både pappa Charles och mamma Dianas sidor. Med giftermålet 1296 gick markerna i Murdostoun och Hartwood över till Sir Richard Scott och familjen Scott. Han blev också feodal lord över Murdostoun och svor trohet till Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307.
 
Sir Richard Scott fick sonen Sir Michael Scott (d. 1346). Sonen var också känd som a) Sir Michael Scott, 2nd Laird of Buccleuch, b) Sir Michael le Scot, c) Sir Michael le Scot of Rankilburn and Murthockston och d) Sir Michael Scott of Murdiestoun. 1320 dog Sir Richard Scott och sonen Sir Michael Scott ärvde markerna i Murdostoun. 1346 dog Sir Michael Scott i slaget vid Neville's Cross väster om Durham i nordöstra England. Han efterlämnade sig de två sönerna Robert Scott (d. 1389) och John Scott. John var förfader till grenen Scott of Synton, också känd som Scott of Sinton. Robert Scott, som var den äldsta av de två sönerna, ärvde markerna i Murdostoun. Han var också känd som a) Robert Scott, 3rd Laird of Buccleuch och b) Robert Scott of Rankilburn and Murthockston.

I augusti 1388 skadade sig Robert Scott i slaget vid Otterburn i Northumberland i nordöstra England. Året efter dog han i sviterna av skadorna. Markerna i Murdostoun ärvdes då av hans son Sir Walter Scott (d. 1402), också känd som a) Walter Scott, 4th Laird of Buccleuch, b) Walter Scott of Rankilburn and Murthockston, c) Walter Scott of Rankilburn, Murthockston and Kirkurd och d) Walter Scott of Murdostoun and Rankelburn. 1389 blev han tilldelad titeln riddare av Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. Kungen gav honom också markerna i baroniet Kirkurd. 1402 dog Sir Walter Scott i slaget vid Homildon Hill i Wooler i Northumberland i nordöstra England. Hans egendomar, inklusive markerna i Murdostoun, ärvdes av hans son Sir Robert Scott of Murdostoun (d. 1426). Sonen var också känd som a) Robert Scott, b) Robert Scott, 5th Laird of Buccleuch och c) Robert Scott of Rankilburn, Murthockston and Branxholme.
 
 
1420 - första halvan av Branxholme köptes
 
En tid efter 1335 på första halvan av 1300-talet erhöll familjen Inglis baroniet Branxholme 5 km sydväst om Hawick på södra halvan av Scottish Borders. Branxholme var också känt som Branxholm och Brankholm. Vid tiden var klanen Inglis en sept till klanen Douglas. Baroniet Branxholme fungerade som en vasallstat till klanen Douglas. 1395 eller strax efter erhöll Sir William Inglis baroniet Manor av Robert III (1337/1340-1406), kung av Skottland 1390-1406. Baroniet Manor utgjorde i huvudsak en dalgång som låg fem km väster om Peebles i nordvästra Scottish Borders. Baroniet låg också söder om Edinburgh. 1420 köpte Sir Robert Scott of Murdostoun halva området i baroniet Branxholme från John Inglis of Manor. Dock inte markerna i Manor. John Inglis of Manor var son till Sir William Inglis. Vid köpet 1420 ägde Sir Robert Scott of Murdostoun också omfattande områden i Ettrick Forest och Teviotdale. Han dog 1426 och markerna i Murdostoun och hans halva av Branxholme ärvdes av hans son Sir Walter Scott (d. 1469). Sonen var också känd som Sir Walter Scott of Branxholme and Buccleuch.
 
Familjen Inglis som nämndes ovan härstammade från anglosaxare i England på första halvan av medeltiden. Inglis var inget namn från början utan ett ord och begrepp som härstammade från fornengelska ordet englisc. Englisc användes på första halvan av medeltiden för att särskilja angler från saxare inom England. Englisc för angler. Med tiden blev ordet ett begrepp för en person i nuvarande England och sydöstra Skottland med påbrå från angler, saxare, jutar, friser, etc eller en kombination av några eller alla av dem. Begreppet användes för att särskilja människor i gränsområden till England eller inom England. I gränsområden till Wales användes ordet för alla icke-walesare, dvs. för de människor som var ättlingar till angler, saxare, etc. I gränsområden mellan kungarikena Alba och England, senare Skottland och England, användes ordet för människor som inte var keltiska skottar. De som i huvudsak var av anglosaxiskt ursprung. Inom områden kontrollerade av danelagen i England användes ordet för alla icke-danskar som inte var ättlingar till de danska vikingar som invaderade England under vikingatiden.

Med tiden blev ordet inglis i Skottland ett begrepp för människor som kom från nuvarande England oavsett ursprung innan. I slutet av 1200-talet flyttade många engelsmän till den skotska sidan på gränsområdet mellan Skottland och England. De kallades i Skottland för Inglis (English) och relativt ofta också för Ingles. Ibland även för Ingels och Ingls. Inglis uttalades som Ingles. Familjen och skotska klanen Inglis anglosaxiska förfäder flyttade däremot från nuvarande Engand till Berwickshire i Scottish Borders innan 1066. Enligt en del historiker långt innan 1066. Sedan spred de sig inom Scottish Borders.
 
 
1400-talet - Murdostoun Castle uppfördes
 
Murdostoun Castle byggdes av familjen Scott på 1400-talet innan 1446 i baroniet Murdostoun. Det uppfördes antingen av Sir Walter Scott (d. 1402), hans son Sir Robert Scott of Murdostoun (d. 1426) eller av dennes son Sir Walter Scott (d. 1469). Sannolikt byggdes slottet av Sir Robert Scott of Murdostoun som dog 1426, men det går inte att utesluta de andra två. Murdostoun Castle uppfördes som ett kärntorn eller en befäst byggnad formad som ett torn. Syftet med slottet var försvarsorienterad. Söder om Murdostoun Castle rann och rinner fortfarande South Calder Water. Lokalt är floden känd som The Cawder.
 
Murdostoun Castle var tre våningar högt hade parapet och tinnar på toppen. Tornet hade tjocka väggar för att stå emot utomstående attacker. För ökad säkerhet fanns det ingen trappa i tornet mellan bottenvåningen och de två våningarna ovanför. De hade separata ingångar. För att ta sig till de två översta våningarna var ägaren tvungen att gå uppför en avtagbar trappa som fanns utanför tornet. På våningen ovanför bottenvåningen fanns det som motsvarade slottets festvåning eller vardagsrum. Ytterliggare en våning upp fanns sovplatser. De nåddes genom en smal trappa från festvåningen. Ovanför sovplatserna fanns yttertaket. Taket var gjort av sten för att kunna stå emot brandattacker från t.ex. pilbågar med eld. Innanför parapeten kunde slottets ägare röra sig för att kunna skjuta på fiender nedanför. I början med pilbågar och senare med eldvapen. Bredvid Murdostoun Castle fanns en borggård och utanför den en tjock stenmur.
 
 
1446 - andra halvan av Branxholme byttes
 
Innan 1446 dog John Inglis of Manor. Hans marker i halva området i baroniet Branxholme och alla markerna i baroniet Manor ärvdes av hans äldsta son Thomas Inglis of Branxholme. Den andra halvan av Branxholme ägdes av Sir Walter Scott (d. 1469) vars far Sir Robert Scott of Murdostoun (d. 1426) köpte den halvan av John Inglis of Manor. Thomas Inglis of Branxholme tröttnade på gränsrånarna, border reivers, som härjade i gränsområdet mellan Skottland och England från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet. Gränsrånarna kom från både Skottland och England och rånade människor i området oavsett var de kom ifrån. Inte minst tog rånarna sina offers nötkreatur och hästar. I Thomas Inglis of Branxholme's fall var han specifikt trött på engelska gränsrånare som tog nötkreatur. Han kontaktade Sir Walter Scott och föreslog ett byte av resten av Branxholme mot Murdostoun. Sir Walter Scott sa ja till bytet.
 
23 juli 1446 bytte Thomas Inglis of Branxholme den andra halvan av baroniet Branxholme mot Sir Walter Scotts marker i Murdostoun och Hartwood. Det finns uppgifter som säger att bytet skedde 1453, men den officiella linjen var att det ägde rum 1446. Thomas Inglis of Branxholme bytte dock inte bort baroniet Manor som han behöll. 1446 flyttade Sir Walter Scott till Branxholme och Thomas Inglis of Branxholme flyttade omvänd väg till Murdostoun och dess Murdostoun estate där Murdostoun Castle ingick. Efter bytet kallade sig Thomas Inglis of Branxholme för bara Thomas Inglis eller det längre Thomas Inglis of Murdostoun.

Innan bytet ägde familjen Scott markerna i Murdostoun i 150 år under åren 1296-1446. De ägde också halva baroniet Branxholme i 26 år under perioden 1420-1446. Med bytet av blev de av med Murdostoun men ägare till alla markerna i hela baroniet Branxholme. Båda familjerna Inglis och Scott tjänade på bytet. Inglis slapp gränsrånarna. För familjen Scott var det ett lyckat byte sett ur ett maktperspektiv. I slutet av 1400-talet var familjen Scott en av de mäktigaste familjerna i Scottish Borders. Deras klanhövding kunde samla ihop omkring 1 000 män som stödde honom i konflikter. Det garanterade emellertid inte alltid vinster i krig. I slaget vid Melrose i Scottish Borders 1526 stred klanerna Scott och Elliot med 1 000 män mot klanerna Douglas, Kerr och Maxwell. De sistnämnda vann slaget.
 
 
År 1446-1815
 
1446 flyttade Thomas Inglis in på Murdostoun Castle i baroniet Murdostoun. Efter att han dog på 1400-talet ärvdes Murdostoun Castle och markerna i baroniet Murdostoun av hans äldsta son Thomas Inglis. Näst äldsta sonen John Inglis fick ärva pappans egendomar i Manor. Med tiden blev egendomarna i Manor begränsade till gården Manorhead som låg på toppen av dalgången. John Inglis ättlingar behöll Manorhead inom samma familj fram till 1709 då gården såldes. I 250 år under åren 1446-1696 bodde samma familj och gren av familjen Inglis på Murdostoun Castle och på Murdostoun estate i baroniet Murdostoun. 273 år inräknat en annan familj av Inglis 1696-1719. 1696 ärvdes slottet och egendomen av Thomas Inglis of Murdostoun. Han var ättling till Thomas Inglis som bytte till sig slottet 1446 från familjen Scott.
 
1696 eller kort efter sålde Thomas Inglis of Murdostoun slottet och dess egendom till handelsmannen Alexander Inglis (d. 1719) från Edinburgh. Alexander Inglis var näst äldsta son till David Inglis of Fingask i Perth and Kinross vars förfäder var Inglises of Inglistarvit i Fife. 1719 dog Alexander Inglis. Han hade inga barn som kunde ärva Murdostoun Castle och markerna i baroniet. Alexander Inglis testamenterade slottet och egendomen till sitt syskonbarn eller syskonbarnbarn Alexander Hamilton (d. 1768) under förutsättning att denne tog efternamnet Inglis. Uppgifterna varierar huruvida han var syskonbarn eller syskonbarnbarn. Alexander Hamilton var son till Gavin Hamilton of Cleland.

Alexander Hamilton accepterade namnbytet och erhöll Murdostoun Castle och dess egendom. Från 1719 kallade han sig därför för Alexander Inglis Hamilton. Med frun Margaret (d. 1742) fick han sönerna Alexander Inglis Hamilton (d. 1783), Gavin Inglis Hamilton (1723-1798) och James Inglis Hamilton (f. före 1742 och d. 1803) som i sin tur ärvde slottet och egendomen Murdostoun estate efter varandra. Först Alexander 1768, sedan Gavin 1783 och därefter James 1798. Ingen av sönerna fick biologiska barn som överlevde dem. 1768 dog pappan Alexander Inglis Hamilton. Murdostoun Castle och Murdostoun estate ärvdes då av hans äldsta son Alexander Inglis Hamilton som bodde på slottet fram till sin död 1783. 

Pappan Alexander Inglis Hamilton och mamman Margaret yngsta son James Inglis Hamilton tjänstgjorde i den brittiska armén och blev generalmajor. Han var bl.a. i de brittiska kolonierna i Nordamerika. Där lärde han känna sergeantmajor William Anderson av 21st Regiment of Foot. William var från Glasgow och tjänstgjorde också i den brittiska armén i Amerika. Han var också känd som John Anderson. Uppgifterna varierar. Det kan enligt historiker förklaras med ifall a) hela hans namn var William John Anderson eller b) han hette John eller William innan han tog värvning, men sen bytte till det andra förnamnet i armén, eller c) felskrivning. 
 
James Inglis Hamilton slogs på britternas sida mot USA i slaget vid Saratoga 1777 i staten New York. Slaget utkämpades två gånger, först i september 1777 i slaget vid Freeman's Farm och sedan i oktober 1777 i slaget vid Bemis Heights. Det första vanns av britterna och det andra av amerikanarna. I de två slagen var James en av 6 222 män på britternas sida som blev tillfångatagna av amerikanarna. James sattes i fängelse. Han släpptes 1781 och skickades tillbaka till Storbritannien. Villkoret var att han inte fick återvända till Amerika förrän kriget var över mellan USA och Storbritannien. Kriget slutade 1783. 1781 återvände James till Skottland. Möjligen att han flyttade in på Murdostoun Castle som ägdes av hans äldsta storebror Alexander Inglis Hamilton sedan 1768.

1783 dog storbror Alexander Inglis Hamilton barnlös. Murdostoun Castle och egendomen ärvdes då av mellanbrodern Gavin Inglis Hamilton. Han var mest känd som bara Gavin Hamilton även om han officiellt hette Gavin Inglis Hamilton. Han var konstnär och arkeolog. Gavin bodde i Rom under delar av 1740-talet och från omkring 1756/1757 fram till sin död 1798. I Italien köpte han bl.a. en tavla 1785 som målats av Leonardo da Vinci (1452-1519). Han tog tavlan till London och sålde den där. Tavlan finns idag i National Gallery i London. Gavin var inte särskilt intresserad av Murdostoun Castle. Han föredrog att leva i Rom före ett liv som slottsherre i Skottland. Gavin lät sin lillebror James Inglis Hamilton bo där gratis eller hyrde ut slottet till honom under de perioderna som James var i Skottland 1783-1798. 

1790 byggde James Inglis Hamilton om och ut Murdostoun Castle. Han renoverade det gamla tornet i stor utsträckning. Han lade också till en extra våning på toppen. Det nya taket fick en krenelerad parapet i nygotisk stil som löpte längs taklinjen. Den ursprungliga borggården ersattes med en georgiansk byggnad som fästes på tornets sida. På taket av sidobyggnaden byggdes en balustrad i sten. Därför kan man idag tydligt se utifrån skiljelinjen mellan det gamla slottet och dess utbyggnad eftersom ytterväggarna och taklinjen byter i design. Med ut- och ombyggnaden gick slottet från att vara ett kärntorn eller en befäst byggnad formad som ett torn till att bli en herrgård.
 
Som sina storebröder fick inte James Inglis Hamilton några barn som överlevde honom. Under en ridtur till centrala Glasgow omkring 1783-1791 passerade James värdshuset Saracen’s Head när han såg ett hus på andra sidan av vägen. Idag ligger platsen i centrala Glasgow. Utanför det andra huset stod James gamla vän sergeantmajor William Anderson som han lärde känna i USA. James stannade och började tala med honom. Efter lite småprat bjöd William sedan in James till sitt hus och introducerade honom för resten av sin familj. James gillade familjen. I synnerhet Williams son Jamie Anderson (1777-1815), också känd som James Anderson. Jamie föddes i juli 1777 i ett brittiskt militärläger i Tayantroga i staten New York i USA. Han föddes bara några månader innan slaget vid Saratoga hösten 1777.
 
Efter mötet ordnade James att Jamie kom in på Glasgow Grammar School i Glasgow. James betalade för hans utbildning. Skolan grundades 1124 som Choir School of Glasgow Cathedral och blev senare känd som Grammar School of Glasgow, Glasgow Grammar School och High School of Glasgow. På skolan blev Jamie en toppstudent. James adopterade Jamie innan 1792 och gjorde honom till sin arvinge. Andra uppgifter gör gällande att James adopterade Jamie någon gång 1777-1781 efter slaget vid Bemis Heights i USA i oktober 1777 när James satt i amerikanskt fängelse. Innan 1792 gjorde James honom till sin arvinge, enligt de andra uppgifterna. 1792 bytte Jamie Anderson namn till James Hamilton när han som 15:åring tog värvning i den brittiska armén. 1793 befordrades han till löjtnant. 1794 blev han kapten, 1803 major, 1807 överstelöjtnant och 1814 överste.
 
1792 återvände adoptivfadern James Inglis Hamilton till den brittiska militären. 1793 hamnade han hos brittiska trupper i Västindien. 1794 deltog han på britternas sida i slaget vid Martinique i Västindien. 1798 dog hans storebror Gavin Inglis Hamilton i Rom. James Inglis Hamilton ärvde då Murdostoun Castle och egendomen som han huserade i sedan början av 1780-talet, undantaget några år på 1790-talet när han var stationerad utomlands med den brittiska militären. Från 1798 kallade sig James Inglis Hamilton också för Laird of Murdostoun. 1803 dog han i sitt hem på Murdostoun Castle. Adoptivsonen James Hamilton, den tidigare Jamie Anderson, ärvde slottet och egendomen och bytte namn till James Inglis Hamilton. Samma namn som den bortgångne adoptivfadern. 1815 dog adoptivsonen James Inglis Hamilton i slaget vid Waterloo, då i Nederländerna och idag i Belgien, när han stred för koalitionen med bl.a. Storbritannien. När han dog var han gift med Mary Payne. Paret fick inga barn som överlevde honom.
 
Efter adoptivsonen James Inglis Hamiltons död 1815 ärvdes Murdostoun Castle och Murdostoun estate av hans avlägsna släkting och tillika amiralen Sir Alexander Inglis Cochrane (1758-1832), också känd som Alexander Cochrane. Han föddes som Alexander Forrester Cochrane. Han var son till Thomas Cochrane (1691-1778), 8th Earl of Dundonald 1758-1778 och hans fru Jane Stuart. Sir Alexander Inglis Cochrane var gift med Maria Shaw.
Adoptivsonen James Inglis Hamilton, den tidigare Jamie Anderson, som dog 1815 var emellertid inte biologisk släkt med Sir Alexander Inglis Cochrane. Släktskapet med amiralen låg genom adoptivfadern James Inglis Hamilton som dog 1803.
 
 
År 1816-1929
 
Sir Alexander Inglis Cochrane ägde Murdostoun Castle och Murdostoun estate från 1815 fram till sin död 1832. Slottet och egendomen ärvdes av hans son Sir Thomas John Cochrane (1789-1872). 1812 gifte sig Thomas med Matilda Lockhart-Ross. Paret fick två söner och två döttrar. Efter att Matilda dog innan 1853 gifte Thomas om sig med Rosetta Wheler-Cuffe 1853. Paret fick två söner och två döttrar. Någon gång 1833-1850 förde Sir Thomas John Cochrane över Murdostoun Castle och Murdostoun estate till sin son Alexander Baillie-Cochrane (1816-1890), 1st Baron Lamington 1880-1890. Möjligen som ett förskott på ett framtida arv. Alexander Baillie-Cochrane var också känd som Alexander Dundas Ross Cochrane och Alexander Dundas Ross Cochrane-Wishart-Baillie, 1st Baron Lamington. Han var son till Thomas och hans första fru Matilda Lockhart-Ross.
 
1850 sålde Alexander Baillie-Cochrane slottet Murdostoun Castle och Murdostoun estate till Robert Stewart (1810/1811-1866) för 55 000 pund. 2018 motsvarade det 77,4 miljoner kr. Köparen Robert Stewart var från Glasgow. Han blev efter köpet också känd som Robert Stewart, Esquire of Murdostoun och Robert Stewart, Laird of Murdostoun. Han var son till Robert Stewart från Ayrshire och Mary Herbert of Stair, East Ayrshire. Sedan Robert Stewart, som köpte Murdostoun Castle 1850, var en pojke hade han haft en dröm om att få köpa en egendom i Ayrshire. Nu blev det ett köp i Lanarkshire istället. 1851-1854 var han Lord Provost of Glasgow. Ungefär borgmästare. Inom religionen är en provost samma sak som en högt uppsatt tjänsteman i kyrkan. I skotska episkopalkyrkan, den anglikanska kyrkan i Skottland, är provosts de ledande prästerna i katedralerna, undantaget Cathedral of the Isles på Great Cumbrae i North Ayrshire.

Efter tjänsten som Lord Provost var Robert Stewart ansvarig för Glasgows kommun 1854-1855 för att sätta igång planerna på ett vattenförsörjningssystem från Loch Katrine till Glasgow. Sjön ligger 43 km norr om centrala Glasgow. Efter att jobbet på kommunen avslutades 1855 upphörde Robert Stewarts intresse för urbana frågor. Istället kom han hädanefter att ägna sig åt mer regionala frågor. 1852 gifte sig Robert Stewart med Isabella King. Hon var dotter till John King (1789-1875) och hans fru Christina Macnie. Pappan var också känd som John King of Levernholme Campsie. Båda hennes föräldrar var från Stirling. De gifte sig 1826, men bodde från 1841 i Levernholme söder om Glasgow.
 
Robert Stewart och Isabella King fick en dotter och två söner som överlevde honom. 1856 eller åren efter byggde Robert Stewart till en två våningar hög flygel på Murdostoun Castle. 1866 dog han på grund av en hjärtsjukdom. Hans marker fördelades mellan de två sönerna. Murdostoun Castle, Murdostoun estate och en del andra marker ärvdes av hans äldsta son Sir Robert King Stewart (1852-1930). Han blev efter arvet också känd som Sir Robert King Stewart, Laird of Murdostoun. Han var fjorton år när han ärvde Murdostoun Castle. Marker i Stanmore i Lanarkshire ärvdes av den yngsta sonen William Lindsay Stewart (f. 1859). Dottern ärvde däremot inga marker.

1873 utgjorde Murdostoun estate ett område som täckte 7,12 km2, vilket var detsamma som 712,2 hektar eller 7,12 miljoner m2. Det motsvarade ungefär ytan av 998 fotbollsplaner med måtten 105 x 68 meter. På egendomen låg eller låg tidigare gårdar som Castlehill, Easterhill, Easthouse, Eastwood, Foulburn, Heughbank, Muimailing, Penty, Rosebank, Shapenknowe, Westerhill, Westhouse och Westwood. Öster om Murdostoun estate låg Allanton estate. 1881 gifte sig den 29:årige Sir Robert King Stewart med den 17:åriga Alice Margaret Christie (1863-1940). Hon hade inte fyllt 18 år när de gifte sig. Alice var dotter till industrimannen och landägaren John Christie (1824-1902) och hans fru Alison Philp (1817-1894). Mammans var född Philp, inte Philip. Efter giftermålet var Alice känd som a) Alice Margaret Christie, b) Lady Stewart, c) Lady Alice Christie Stewart och d) Lady Alice Christie King Stewart. Som gift använde hon efternamnet Stewart både i privata och offentliga sammanhang.

Sir Robert King Stewart och Alice Margaret Christie fick de tre sönerna Robert Craig Christie Stewart (f. 1882) som dog ung, kapten John Christie Stewart (1888-1978) och major Alexander Caldwell Stewart (1891/1892-1927). Yngsta sonen Alexander dog bara 35 eller 36 år gammal. Innan Alexander dog fick han dottern Grizel Margaret Lighton Stewart och sonen Sir Robert Christie Stewart. Båda Alexanders barn fick i sin tur egna barn och barnbarn, osv. 1881 eller 1882 installerade Sir Robert King Stewart elektriskt ljus i Murdostoun Castle, vilket var det första stora privata bostadsbyggnaden i hela Skottland som fick det. Om vintrarna föredrog Robert och Alice att åka utomlands för att undkomma de skotska vintrarna när de var som kallast.
 
1896-1960 fanns det en hundkyrkogård nära Murdostoun Castle. Möjligen att den också fanns tidigare och senare. Sir Robert King Stewart och hans son kapten John Christie Stewart var stora hundälskare. När deras hundar dog fick de gravstenar och begravdes på hundkyrkogården. På gravstenarna kan man se hundarnas inristade namn och år de levde. På en sten står det Wallace 1903-1918, Mr Foch 1918-1925, Lady 1918-1928, Sannox 1928-1930, Bram 1916-1931, Bob 1920-1935, Dick 1927-1941 och Bobbin 1936-1946. På en annan gravsten står det bl.a. Jim 1896-1904, William 1948-1952 och Dron 1952-1965. Genom att följa när hundarna föddes kan man se när de införskaffade nya hundar.
 
1902 dog John Christie. Han var pappa till Alice Margaret Christie och svärfar till Sir Robert King Stewart. John Christies stora markarealer testamenterades till ett barnhem i East Lothian. Testamentet bestreds av döttrarna Alice Margaret Christie och Isabella "Ella" Robertson Christie (1861-1949). Sistnämnda mest känd som Ella Christie. 1903 delades arvet mellan döttrarna och barnhemmet. Alice Margaret Christie bodde emellertid kvar på Murdostoun Castle med sin man. På 1900-talet gjorde familjen Stewart om Murdostoun Castle till ett mycket bekvämt boende, inte minst efter att kapten John Christie Stewart ärvde slottet 1930. 

1908 införskaffade Sir Robert King Stewart en bil. 1910 installerades en telefon på Murdostoun Castle. Under första världskriget tjänstgjorde sönerna John Christie Stewart och Alexander Caldwell Stewart i den brittiska armén. Mamma Alice Margaret Christie drev tre sjukhus under kriget. Pappa Sir Robert King Stewart arbetade inom Röda Korset och för Territorial Force. 1921-1967 var det senare känt som Territorial Army, 1967-2014 som Territorial and Army Volunteer Reserve och 2014-idag som Army Reserve. Pappa Sir Robert King Stewart  erhöll en Knight Commander of the Order of the British Empire (KBE), mamma Alice Margaret Christie erhöll Order of the British Empire (OBE) och sonen Alexander Caldwell Stewart fick the Military Cross för sina insatser i kriget.
 
1928 gifte sig sonen och kaptenen John Christie Stewart med Agnes Violet Averil (Ava) Campbell (f. 1901 och d. på 1970-talet). Hon hette Agnes Violet Averil (Ava) Campbell 1901-1925, Agnes Violet Averil (Ava) Douglas 1925-1928 och Averil Stewart (Agnes Violet Averil Stewart) som gift från 1928 fram till sin död på 1970-talet. Hon var dotter till Douglas Douglas of Mains (d. 1927) och Violet Averil Margaret Vivian (1871-1943). Pappan föddes som Douglas Campbell. 1899 gifte sig föräldrarna. Mamman Violet bytte då namn till Violet Averil Margaret Campbell. 1925 bytte pappan namn till Douglas Douglas of Mains för att kunna ärva en egendom av sin släkting Archibald Campbell Douglas of Mains. 1925 bytte därför också mamman sitt efternamn till Douglas och kallade sig för Violet Averil Margaret Douglas 1925-1943. Även deras tre barn Margaret Ella, Agnes Violet Averil och Archibald (f. 1902) bytte efternamn till Douglas när föräldrarna gjorde det 1925. Sonen behöll dock sin moders flicknamn som efternamn och sin och sin pappas födelseefternamn Campbell. Från 1925 kallade sig Archibald för Archibald Vivian Campbell Douglas. De tre sista namnen var hans efternamn.


1930-idag
 
1930 dog Sir Robert King Stewart. Efter hans död ärvdes Murdostoun Castle och Murdostoun estate av hans son kapten John Christie Stewart. Alice Margaret Christie flyttade till Cleghorn House i South Lanarkshire 13 km från Murdostoun Castle för att sonen och hans fru Averil Stewart skulle ha full tillgång till slottet. Alice Margaret hade innan flytten bott 49 år på Murdostoun Castle 1881-1930, undantaget utlandsvistelserna om vintrarna på 1800-talet. 1940 dog den 77 åriga Alice i sitt hem i Cleghorn House. Under sitt liv var hon förutom slottsfru också:
- Vice president of the Council for Scotland of the Queen's Institute of District Nursing.
- Honorary president of the Glasgow District Nursing association.
- President of the Lanarkshire branch of the British Red Cross society.
- President of the Lanarkshire Girl Guides.
- County organiser of the Scotland's Garden scheme.
- Vice-president of the Franco-Scottish society.
 
Sistnämnda är en organisation som främjar fransk och skotsk kultur. Organisationen bildades i Edinburgh 1895. 1946 skrev slottsfrun Averil Stewart poesiboken "Mercury in the Garden". 1947 belönades kapten John Christie Stewart med en Commander of the Most Excellent Order of the British Empire (CBE) för bl.a. sina insatser för det brittiska röda korset. 1955 skrev Averil Stewart biografin ”Alicella” som handlade om hennes bortgångna svärmor Alice Margaret Christie och dennes syster Ella Christie. Titeln Alicella bildade förnamnet på de två kvinnorna. Alice + Ella (Isabella) = Alic[e]lla. 

Averil Stewart dog på 1970-talet. 1978 dog hennes 90:årige make John Christie Stewart. De hade inga barn. Murdostoun Castle och Murdostoun estate ärvdes då av ett barnbarn till ett syskon. Inte bekräftat, men möjligen var det Alexander Christie Stewart (1955-2004) som ärvde slottet. Han var son till Sir Robert Christie Stewart som var son till Alexander Caldwell Stewart som var bror till kapten John Christie Stewart. Det går dock inte att utesluta att slottet ärvdes av någon av Grizel Margaret Lighton Stewarts söner Archibald John Shaw-Stewart (f. 1953) eller Robert Hugh Shaw-Stewart (f. 1960). Grizel Margaret var dotter till Alexander Caldwell Stewart.
 
Syskonbarnbarnet delade upp Murdostoun estate i tomter av varierade storlekar och sålde dem 1979. På en av tomterna låg Murdostoun Castle som också såldes. 1988 såldes slottet igen. Sedan blev Murdostoun Castle ett sjukhus som specialiserade sig på alkoholrelaterade hjärnskador. Två nya större byggnader och en halvstor byggnad väster om slottet uppfördes. Själva slottsbyggnaden blev ett vårdhem. Det fanns totalt två vårdhem med 20 sängplatser. Ett närliggande annex blev rehabiliteringscenter för patienter med hjärnskador från hela centrala Skottland. Anläggningen sköttes av Four Seasons Health Care, Ltd. 2010 stängde vårdplatserna för renoveringar. Kvar blev rehabiliteringscentret.

Murdostoun Castle ligger idag på en 15 hektar eller 150 000 m2 stor tomt. Uppdelningen av tomterna inför försäljningen 1979 är orsaken till den relativt lilla tomten. Jämför med 1873 då Murdostoun estate täckte 712,2 hektar eller 7,12 miljoner m2. Slottets tomt är idag bara 2,1 % mot tidigare. 15 hektar dividerat med 712,2 hektar = 2,1 %. Tomten består idag, förutom av de tre huvudbyggnaderna, av en vinterträdgård, flera vanliga trädgårdar och ett omgivande landskap. Det senare är en blandning av park och skog. 284 meter sydost om slottet finns en 114 x 65 meter stor trädgård innanför murar. Efter den senaste renoveringen blev de nya byggnaderna i väster rehabiliterings- och vårdcentraler för neurologiska sjukdomar. Slottet blev hem för Abbeycare Foundation i Skottland. Abbeycare Foundation är en privat rehabiliteringsklinik för människor med alkohol- och drogproblem. Det finns 21 sängplatser på kliniken. Abbeycare Foundation har också en klinik i Suffolk i England.
 

Tidslinje från 1200-talet till 1979
 
Ägare av markerna i Murdostoun, ej slottet:
- omkring 1241-1296: Murthock (Murdock)
- 1296 till 1400-1446: Scott.
 
Ägare av markerna och slottet:
- omkring 1400-1446: Scott.
- 1446-1696: Inglis, inom samma familj.
- 1696-1719: Inglis, av annan familj.
- 1719-1815: Inglis Hamilton.
- 1815-1832: Inglis Cochrane.
- 1832-1850: Cochrane/Baillie-Cochrane.
- 1850-1866: Stewart.
- 1866-1930: King Stewart.
- 1930-1979: Christie Stewart.
 
Flest antal år:
- 250 år: Inglis, samma familj.
- 150 år: Scott, varav slottet max 46 år.
- 129 år: Stewart, inklusive King Stewart och Christie Stewart.
- 96 år: Inglis Hamilton.
- max 55 år: Murthock (Murdock), markerna, ej slottet.
- 23 år, Inglis, annan familj.
- 18 år: Cochrane/Baillie-Cochrane
- 17 år: Inglis Cochrane.

13. Orbiston Castle, Bothwell parish, Lanarkshire

Ovan, herrgården bredvid tornhuset 1870.

Ovan, tornhusets ruin på 2010-talet. © James Brown.

13. Orbiston Castle (tornhus, ruin)
Byggdes sannolikt: på 1400-talet, i början på 1500-talet eller under resten av 1500-talet.
Byggdes, enligt en del: på 1600-talet.
Byggdes ut: på 1600-talet.
Revs till stora delar: omkring 1795 eller strax efter.
Familj, slottet: Hamilton.
Familjer, ruinen: Douglas och Neilson.
Annat: inte samma byggnad som herrgården Orbiston House från 1795.
 
Slottet är också känt som Orbiston House och Orbistoun House. 1700-tals herrgården bredvid var känd som Douglas Park och Orbiston House. 
Orbiston Castle ligger i Strathclyde Country Park i södra North Lanarkshire. Slottet ligger också öster, nordost, och norr om Strathclyde Loch som är en del av Strathclyde Country Park. Slottet ligger också sydost om Glasgow. Nära slottet finns golfbanan i Bellshill. 800 meter sydväst om Orbiston Castle låg slottet Bothwellhaugh.
 
Varianter av namnet Orbiston fanns redan på 1200-talet under de tre namnen Urbanstoun, Osbernstoun och Osbornstoun, som var en del av baroniet Bothwell. 1242 dog dess ägare Walter Olifard, Lord of Bothwell. Han ärvdes av ett kvinnligt barnbarn. Hon gifte sig med William de Moravia som i samband med giftermålet också blev Lord of Bothwell. Baroniet Bothwell hamnade senare hos deras ättling Thomas Murray. Efter hans död ärvdes markerna i baroniet av hans dotter Joanna de Moravia, Lady of Bothwell. Joanna gifte sig med Archibald Douglas (1328-1400), 3rd Earl of Douglas 1388-1400, även känd som Archibald the Grim. Med giftermålet gick baroniet Bothwell och dess marker över till honom och familjen Douglas. 1398 gav Archibald Douglas markerna i Orbistoun, dvs. Urbanstoun, Osbernstoun och Osbornstoun, till Collegiate Church of Bothwell.

På 1400-talet, i början på 1500-talet eller under resten av 1500-talet uppfördes Orbiston Castle som ett tornhus i röd sandsten. Det finns en del som hävdar att slottet byggdes på 1600-talet innan 1651, men det strider mot de uppgifter som säger att Sir John Hamilton of Orbiston byggde ut slottet på 1600-talet. På mitten av 1400-talet var Gavin Hamilton en högt uppsatt präst på Collegiate Church of Bothwell. Han var son till Sir James Hamilton (f. före 1397 och d. 1440), 5th of Cadzow 1402-1440 och dennes fru Janet Livingston. Gavin var också förfader till Hamiltons of Dalzell. Genom Gavin Hamilton lyckades en stor del av markerna i Osbernstoun (Orbistoun) hamna hos hans söner 1468. Egendomen ägdes sedan i slutändan helt av hans tredje son John Hamilton. Han ärvdes av sin son Gavin Hamilton. Nästa ägare var John Hamilton of Orbieston (d. 1568). Förmodligen uppfördes Orbiston Castle någon av dessa Hamiltons på 1400- eller 1500-talen. 1596 kallades Orbiston för Orbeſton på skotska kartografen och topografen Timothy Pont's (1565-1614) karta över området.
 
John Hamilton of Orbieston efterträddes av sin son John Hamilton (d. 1621) som ärvde både slottet Orbiston Castle och marker i Orbiston. Han efterträddes av sin äldsta son Sir John Hamilton of Orbiston. 1637 blev han Lord Justice Clerk, vilket idag är näst högsta domaren i hela Skottland. John var också känd som Sir John Hamilton, Justice Clerk and Lord of Session. John byggde ut tornhuset. Bredvid tornhuset planterade han omfattande trädgårdar och barrträd. En tid senare ärvdes tornhuset av hans barnbarn William Hamilton of Orbistoun (d. 1703). Familjen Hamilton kallade slottet för Orbistoun House och egendomen för Orbistoun, undantaget de marker som inte ägdes av dem i Orbistoun. På 1700- eller 1800-talen ändrades namnet Orbistoun till Orbiston.
 
Efter William Hamilton of Orbistouns död 1703 ärvdes tornhuset och egendomen av James Hamilton. Han var sonson till James Hamilton som var bror till Sir John Hamilton of Orbiston. Sistnämnda var Lord Justice Clerk. Omvänt, James Hamilton, som ärvde tornhuset 1703 var Sir John Hamilton of Orbistons brors sonson. Sonsonen James Hamiltons mamma var en dotter till Robert Dalzell. James Hamiltons sonson i sin tur gifte sig med en dotter till Sir Archibald Hamilton of Rosehall. Paret fick sonen Archibald Hamilton som ärvde Orbiston House och egendomar i Dalzell, Orbiston och Rosehall. Efter Archibalds död ärvdes hans egendomar, inklusive tornhuset Orbiston House och dess egendom, av hans son och tillika generalmajoren John Hamilton of Orbiston (1741-1834). Han sålde markerna i Rosehall.
 
1795 uppfördes en ny herrgård, mansion, bredvid och öster om Orbistoun House. Herrgården ersatte tornhuset. I samband med det övergavs eller revs Orbistoun House till stora delar. Byggnaden blev en ruin. 1800 sålde generalmajoren John Hamilton of Orbiston tornhuset Orbistoun House och dess intilliggande herrgård till Gilbert Douglas (d. 1807). Det var troligen då som herrgården fick namnet Douglas Park efter Gilbert Douglas. Ruinen och tornhuset däremot kallades fortsatt för Orbiston House. Gilbert Douglas var en handelsman som bodde på norra sida av George Square i centrala Glasgow. Idag är platsen där han bodde hotell. Gilbert sysslade med handel i Västindien. Han ägde stora plantager på ön Saint Vincent i Västindien.
 
1794 gifte sig Gilbert Douglas med Cecilia Douglas (1771-1862). Hon var enda överlevande dotter till John Douglas som var handelsman och verksam i Glasgow. John Douglas pappa var handelsman i Leith som ligger nordost om centrala Edinburgh. På pappa Johns sida härstammade Cecilia Douglas till en dotter till James Dunlop of Garnkirk. Cecilia Douglas hade sju bröder. En av de var generallöjtnant Sir Neil Douglas (1779-1853). Han deltog i åtta krigsslag, varav slaget i Waterloo 1815 var det mest kända. Slaget utkämpades i dåvarande Nederländerna, men platsen ligger i nuvarande Belgien. Ett annat slag som Neil deltog i var slaget om Köpenhamn 1807. Slaget utkämpades mellan Storbritannien och Danmark-Norge. Cecilia Douglas övriga bröder var handelsmän på Saint Vincent och medlemmar i företaget John Thomas and Archibald Douglas & Co.
 
1807 dog Gilbert Douglas utan något barn som överlevde honom. Hans änka Cecilia Douglas ärvde då hans egendomar Douglas Park och Boggs, inklusive tornhuset Orbiston House och herrgården Douglas Park. Hon köpte senare upp resten av markerna i Orbiston och slog dem samman med Douglas Park och Boggs. Den nya egendomen fick namnet Orbiston. Tornhuset Orbiston House och herrgården Douglas Park bytte emellertid inte namn just då. I mitten av 1800-talet och fram till sin död började Cecilia Douglas kalla herrgården Douglas Park för Orbiston House, vilket sedan blev byggnadens officiella namn. Tornhuset och ruinen Orbiston House bytte i den här vevan indirekt namn till Orbiston Castle. Dock än idag kallas också tornhuset för Orbiston House.
 
1862 dog Cecilia Douglas. Hon överlevde sin avlidna make Gilbert Douglas med femtiofem år. Hon efterlämnade sig en stor förmögenhet och en fin samling av skulpturer och målningar som hon införskaffade under en längre vistelse i Italien. I sitt testamente instruerade hon sina förvaltare att konstsamlingen skulle gå till en offentlig institution i Skottland. Verken hamnade hos Corporation of Glasgow och staden Glasgow. Efter hennes död förvärvades Orbiston estate, inklusive ruinen Orbiston Castle och herrgården Orbiston House, av brukspatronen William Neilson (1810-1882). 1870 var herrgården Orbiston House en vacker och ståtlig byggnad. Någon gång 1910-1946 revs herrgården medan ruinen Orbiston Castle överlevde. Idag återstår bara en vägg av bottenvåningen av tornhuset Orbiston Castle.
​

14. The Mote, Cumbernauld parish, Dunbartonshire

© Texas Radio and The Big Beat. CC.

14. The Mote (motte-and-bailey-borg, jordverk)
Byggdes: på 1200-talet.
Revs: förmodligen på 1300-talet eller möjligen på 1400-talet, förutom jordverken.
Familjer: Comyn och Fleming.
 
Borgen är också känd som a) Cumbernauld, the Mote, b) Comyn motte, c) The Comyn Motte och d) The Old Comyn Motte. The Mote ligger nordost om Cumbernauld Castle (platsen för) och nuvarande Cumbernauld House i Cumbernauld House Park i norra North Lanarkshire. Cumbernauld House Park är också känd som Cumbernauld Park. The Mote uppfördes på 1200-talet av familjen Comyn som en motte-and-bailey-borg på en hög och motte. Borgen låg i deras baroni Kirkintilloch. 10 februari 1306 deltog Robert the Bruce (1274-1329), Earl of Carrick 1292-1314 i mördandet av John III Comyn (1269-1306), Lord of Badenoch. Medhjälpare till mordet var bl.a. Sir Robert Fleming (d. innan 1314). 25 mars 1306 blev Robert the Bruce kung av Skottland under namnet Robert I. Han var kung fram till 1329. Efter mordet på John III Comyn tog Robert I över baroniet Kirkintilloch.

Efter 1306 gav Robert I baroniet Kirkintilloch, inklusive borgen The Mote, till Sir Robert Flemings son Malcolm Fleming (d. 1363), Earl of Wigtown 1341-1363. The Mote stannade hos familjen Fleming under 1300-talet. Omkring 1371 uppförde de Cumbernauld Castle 360 meter sydväst om The Mote. Det nya slottet var först ett starkt stentorn men byggdes med tiden ut på 1400- och 1500-talen till flera byggnader när familjen Fleming blev rikare och mäktigare. Förmodligen revs The Mote förutom jordverken i samband med uppförandet av Cumbernauld Castle 1371 eller möjligen senare i slutet av 1300-talet eller på 1400-talet. 1651 och 1715 revs Cumbernauld Castle. Däremellan hanns delar av slottet byggas upp på 1650- eller 1660-talen. 1731 ersattes Cumbernauld Castle av Cumbernauld House som finns kvar än idag. Se Cumbernauld Castle (platsen för) för mer om det slottet och Cumbernauld House.

​Under årens lopp efter 1400-talet togs kalksten från The Mote, vilket delvis förstörde motten. Idag finns bara jordverk kvar från motten. De dussintals små groparna som omger motten visar var människor tog kalkstenarna.
​

Finns inte kvar 15-22

15. Baird’s Tower (torn, ev. tornhus, platsen för), Cambusnethan parish, Lanarkshire
Byggdes: omkring 1306-1329.
Byggdes ut/till: omkring 1489-1512 och 1524-1543.
Revs: 1661.
Familjer, definitivt: Baird, Stewart och Harper.
Familj, eventuellt: Edmonston.
Ersatte: Norman Tower i början av 1300-talet.
Ersattes av: Cambusnethan House 1661.
 
Baird’s Tower låg i södra North Lanarkshire. Tornet var också känt som Baird Tower och låg nära platsen där 1800-tals Cambusnethan House senare uppfördes. Cambusnethan House ligger sydväst om centrala Wishaw och nordväst om Dalserf. Historien om Baird’s Tower började med slottet Norman Tower som uppfördes någon gång 1153-1190 i området. Norman Tower revs någon gång 1220-1329, men troligen 1232-1306. I början på 1300-talet ersattes Norman Tower av det närbelägna tornet Baird’s Tower. Eventuellt var Baird’s Tower ett tornhus. 1661 revs Baird’s Tower och ersattes av herrgården Cambusnethan House som uppfördes 1661 och under de efterföljande åren nära platsen där Baird’s Tower låg. 1816 brann 1600-tals Cambusnethan House ned och ersattes på samma plats av 1800-tals herrgården Cambusnethan House som stod klar 1820. Den herrgården har stått tom sedan 1984 och varit en ruin sedan 1985. Ruinen finns fortfarande kvar idag. Se Cambusnethan House (Cambusnethan Priory) för mer om Norman Tower, Baird’s Tower, 1600-tals Cambusnethan House och 1800-tals Cambusnethan House. 

16. Bothwellhaugh (platsen för), Bothwell parish, Lanarkshire

James Hamilton stunden innan han mördade James Stewart, 1st Earl of Moray i Linlithgow 1570.

16. Bothwellhaugh (troligen tornhus, först med L-plan och sedan nästan U-plan, platsen för)
Byggdes: före 1570.
Byggdes ut: omkring 1650-1750.
Ruin: någon gång 1755-1851.
Ruinen revs helt: ca 1855-1910.
Familj: Hamilton.
 
Slottet var också känt som Bothwel-hauch och Bothwel hauch. Namnet
Bothwellhaugh kommer från de betesmarker som fanns i trakten på andra halvan av medeltiden. Bothwellhaugh uppfördes före 1570 som ett slott med förstärkt försvar. Troligen var slottet ett förstärkt tornhus med L-plan innan 1570. Slottet tillhörde familjen Hamilton och låg 300 meter nordost om floden River Clyde i södra North Lanarkshire. Slottet låg också norr om Hamilton som ligger i nordvästra South Lanarkshire. Slottet låg även sydost om Glasgow. 800 meter nordost om Bothwellhaugh ligger Orbiston Castle. 

På 1500-talet ägdes Bothwellhaugh av James Hamilton (d. 1581), också känd som James Hamilton of Bothwellhaugh och James Hamilton of Bothwellhaugh and Woodhousele. Han var son till David Hamilton of Bothwellhaugh och hans fru Christian Shaw. James fru hette Isobel Sinclair. Hon var dotter till Oliver Sinclair (d. 1576) och Katherine Bellenden (1497-1568). Isobel var delad arvtagerska till Old Woodhousele Castle i Midlothian, också känt som Woodhousele. Den andra arvtagerskan var Alison Sinclair som gifte sig med James bror David Hamilton. 

1570 mördade James Hamilton den trettionioåriga James Stewart (1531-1570), 1st Earl of Moray 1562-1570 i Linlithgow i West Lothian. James Stewart var en utomäktenskaplig son till James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542 och Margaret Erskine (d. 1572). Han var ställföreträdande regent i Skottland 1567-1570 för den minderåriga James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1626 och kung av England och Irland 1603-1625. James Hamilton stödde Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567 och drottning av Frankrike 1559-1560. 1567 tvingades hon abdikera från den skotska tronen för sin tretton månader gamla son James VI and I. Mary I var också halvbror till James Stewart, 1st Earl of Moray. James V var deras gemensamma pappa.
 
23 januari 1570 befann sig James Hamilton i sin släkting John Hamiltons (1512-1571) hus i Linlithgow när James Stewart passerade förbi utanför i en kavalkad. John Hamilton var ärkebiskop av St Andrews 1547/1549-1571 och anhängare av Mary I. James Hamilton tog fram sitt skjutvapen och sköt James Stewart från ett fönster eller från trappan in till huset. James Stewart skadades men dog senare samma dag av skadorna. James Hamilton flydde sedan på en häst och red till Hamilton där han satte sig i säkerhet hos släktingar. Hamilton låg 41-45 km sydväst om Linlithgow hästvägen. Efter en tid i Hamilton reste han till Frankrike. Ärkebiskopen John Hamilton däremot flydde till Dumbarton Castle i West Dunbartonshire. Slottet hölls av anhängare till Mary I. Under morgontimmarna den 2 april 1571 intogs Dumbarton Castle av anhängare till James V and I som ville ta slottet åt barnkungens vägnar. John Hamilton tillfångatogs. En snabbrättegång hölls där han förklarades skyldig för delaktighet i två tidigare mord, bl.a. på James Stewart, 1st Earl of Moray. John Hamilton fördes sedan till staden Stirling där han hängdes 6 april 1571, antingen bredvid mercat cross i Stirling eller i Stirling Castle. Enligt andra uppgifter lyckades John Hamilton fly från Dumbarton Castle under morgonen 2 april 1571, men fångades in dagen efter den 3 april 1571. Därefter hölls snabbrättegången. Han fördes sedan till Stirling där han hängdes 6 april 1571 antingen bredvid mercat cross i Stirling eller i Stirling Castle.

I slutet av 1500-talet var slottet Bothwellhaugh en betydande byggnad som gick under namnet Bothwel-hauch. Slottet hade ett torn och en flygel. Om inte slottet var ett tornhus innan var det med sannolikt då. På mitten av 1600-talet hette slottet Bothwel hauch. Fortfarande hade det ett torn. Omkring mitten av 1600-talet till mitten av 1700-talet byggdes slottet ut. På mitten av 1700-talet var slottet nästan U-format. Det hade en central huvudbyggnad och två flyglar på sidorna. Den västra flygeln var längre än den östra. Enligt historiker var västra flygeln sannolikt en förlängning av det L-formade tornhuset. Omkring 1755-1851 talar det mesta för att slottet övergavs som bostad och blev en ruin eller användes som förråd. Senast på mitten av 1800-talet anses det att slottet blev en ruin. På mitten av 1800-talet låg Bothwellhaughs ruin bredvid en större nybyggd bondgård. Ruinen var en del av gården. Omkring 1851-1910 revs ruinen helt.

På andra halvan av 1800-talet anlades två kolgruvor norr om Bothwellhaughs ruin eller norr om platsen för ruinen. På 1880-talet fram till 1905 byggdes gruvbyn Bothwellhaugh norr om Bothwellhaughs ruin och väster, sydväst och söder om gruvorna. Byn kallades lokalt för Pailis. Gruvbyn hade 450 bostäder på 1900-talet. Som mest arbetade 1400 människor i gruvorna som producerade 2000 ton kol varje dag. I området fanns det förutom bostäder också en affär, två skolor, två kyrkor och ett koloniområde. Gruvorna stängde 1959, vilket fick till följd att byn förföll snabbt. Många hus i byn övergavs och stod sedan tomma, vilket ledde till dålig kondition. En del hus hade också problem med avloppsvattnen. 1963 eller 1966 revs därför byn Bothwellhaugh. På 1970-talet anlades sjön Strathclyde Loch mellan River Clyde och platsen där slottet Bothwellhaugh tidigare låg. Sjön är idag en del av Strathclyde Country Park. Det finns ingenting kvar av slottet Bothwellhaugh eller gruvbyn Bothwellhaugh idag. Däremot äger familjen Douglas-Hamilton fortfarande marker i området.

​

17. Cambusnethan House (platsen för), Cambusnethan parish, Lanarkshire

En gravyr från 1815. Året innan Cambusnethan House brann ned. Landskapet och omgivningen närmast herrgården är mer en romantiserande än en korrekt bild av hur det såg ut i verkligheten. Exempelvis är inte trädgården avbildad. Den låg på lite avstånd i öster. Dessutom täcker tjock skogsmark närmast på vardera sidorna om gräsmattan i mitten på gravyren. I verkligheten stod de träden betydligt glesare mellan varandra 1815.

17. Cambusnethan House (herrgård, platsen för)
​Byggdes: 1661 och efterföljande år.
Byggdes ut en aning: i slutet av 1700-talet.
Brann ned: 1816.
Familjer: Harper, Lockhart och Sinclair-Lockhart.
Ersatte: Baird’s Tower 1661.
Ersattes av: 1800-tals Cambusnethan House.
Annat: hade tre trädgårdar.
 
1600-tals Cambusnethan House låg i södra North Lanarkshire på platsen där 1800-tals Cambusnethan House sedan uppfördes. 1800-tals Cambusnethan House ligger sydväst om centrala Wishaw och nordväst om Dalserf. Historien om 1600-tals Cambusnethan House började med slottet Norman Tower som uppfördes någon gång 1153-1190 i området. Norman Tower revs någon gång 1220-1329, men troligen 1232-1306. I början på 1300-talet ersattes Norman Tower av det närbelägna tornet Baird’s Tower. Eventuellt var Baird’s Tower ett tornhus. 1661 revs Baird’s Tower och ersattes av herrgården Cambusnethan House som uppfördes 1661 och under de efterföljande åren nära platsen där Baird’s Tower låg. 1816 brann 1600-tals Cambusnethan House ned och ersattes på samma plats av 1800-tals herrgården Cambusnethan House som stod klar 1820. Den herrgården har stått tom sedan 1984 och varit en ruin sedan 1985. Ruinen finns fortfarande kvar idag. Se Cambusnethan House (Cambusnethan Priory) för mer om Norman Tower, Baird’s Tower, 1600-tals Cambusnethan House och 1800-tals Cambusnethan House. 

​18. Cumbernauld Castle (platsen för), Cumbernauld parish, Dunbartonshire

Ovan, hur slottet kan ha sett ut 1550.

Cumbernauld House. Byggnaden ersatte Cumbernauld Castle som i sin tur ersatte The Mote längre bort. ​© Stevie Spiers. CC.

18. Cumbernauld Castle (platsen för)
Byggdes: omkring 1371.
Byggdes ut: på 1400- och 1500-talen.
Revs: 1651 och 1715.
Återbyggdes: åren efter 1651 på 1650- eller 1660-talen.
Ruin: 1715-1731.
Del av slottet gjordes om till stall: strax efter 1731.
Stallet revs: 1746.
Familj: Fleming.
Berömt för: ett Skottlands största slott någonsin.
 
På 1200-talet uppfördes motte-and-bailey-borgen The Mote i norra North Lanarkshire av familjen Comyn. Det låg i deras baroni Kirkintilloch. 10 februari 1306 mördades John III Comyn (1269-1306), Lord of Badenoch av bl.a. Sir Robert Fleming (d. innan 1314) och Robert I (1274-1329). Den senare var kung av Skottland från 25 mars 1306 fram till 7 juni 1329. Efter mordet på John III Comyn tog Robert I över baroniet Kirkintilloch. Efter 1306 gav Robert I bl.a. baroniet Kirkintilloch, inklusive The Mote, till Sir Robert Flemings son Malcolm Fleming (d. 1363), Earl of Wigtown 1341-1363. The Mote stannade hos familjen Fleming under resten av 1300-talet.
 
Efter Robert I´s död 1329 blev Malcolm Fleming hotad av Edward Balliol (1283-1367) och av skotska lorder som stödde familjen Comyn. De var understödda av Edward III (1312-1377), kung av England 1327-1377. Hoten intensifierades efter slaget vid Halidon Hill 1333, vars plats idag ligger i norra England. I slaget vann England mot Skottland. Malcolm Fleming dog 1363, men hans ättlingar ansåg att det behövdes byggas ett nytt slott på en mer strategisk plats. Omkring 1371 uppförde de därför Cumbernauld Castle 360 meter sydväst om The Mote. Cumbernauld Castle byggdes i Cumbernauld i norra North Lanarkshire. Slottet låg 2 km nordost om dagens centrala Cumbernauld i norra North Lanarkshire. 2,8 km snabbaste bilvägen.
 
Cumbernauld Castle uppfördes först som ett starkt stentorn med L-plan bestående av en rektangulär del och en fyrkantig flygel som satt ihop med rektangelns ena ändes sida. Ett par mindre byggnader i sten eller trä intill byggdes också omkring 1371. 1421 ägde James Fleming slottet och dess marker. I takt med att familjen Fleming blev rikare, inflytelserikare och mäktigare byggdes Cumbernauld Castle ut på 1400- och 1500-talen. Först med ett stort rum som fungerade som festvåning. En antal angränsade byggnader i sten och trä uppfördes också bredvid det ursprungliga 1300-tals slottet. Några av dem var flera våningar höga och blev en del av den nya utbyggnaden av slottet. Även en borggård av kullersten anlades. En stenmur byggdes utanför borggården. Ett stort runt försvarstorn och flera mindre fyrkantiga försvarstorn uppfördes intill stenmuren. Innanför stenmuren på borggården fanns det flera byggnader som personalbyggnader, verkstad, stall, osv. På slottsområdet fanns det också en kryddträdgård.
 
På andra halvan av 1490-talet eller de första åren på 1500-talet gifte sig Cumbernauld Castles ägare John Fleming (1465-1524), 2nd Lord Fleming med en syster till Margaret Drummond (1475-1501) på slottet. Margaret var dotter till John Drummond (d. 1519), 1st Lord Drummond. På bröllopet uppvaktades Margaret Drummond av James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513. Enligt legenden ville han gifta sig med henne istället för den senare Margaret Tudor (1489-1541) som var dotter till Henry VII (1457-1509), kung av England 1485-1509. 1501 dog Margaret Drummond av matförgiftning. Några år innan födde hon James IV och Margaret Drummonds dotter Margaret Stewart (f. 1497). 

Enligt en konspiratorisk teori matförgiftades och mördades Margaret Drummond av engelska agenter eller av pro-engelska skotska aristokrater som ville föra Skottland och England närmare varandra. Efter Margaret Drummonds död 1501 kunde James IV gifta sig med Margaret Tudor enligt teorin, vilket de också gjorde 1503. Seriösa historiker avfärdar det med att det finns inga belägg för sådant. Enligt dem ville James IV aldrig gifta sig med Margaret Drummond. Hon var hans älskarinna. Inget annat. James IV var mer intresserad av att gifta sig med Margaret Tudor eftersom Skottland var mindre viktigare och fattigare än England. Det låg i den skotska kungens intresse att gifta sig med den engelska kungens dotter.
 
Margaret Drummond död 1501 berodde enligt seriösa historiker på oavsiktlig matförgiftning. Hon hade ändå inte gift sig med James IV även ifall hon inte dött. Förhandlingarna om James IV och Margaret Tudors äktenskap mellan James IV och Henry VII började innan Margaret Drummond dog. Enligt en legend om Cumbernauld Castle återvände den skotska kungen till slottet flera gånger efter Margaret Drummond´s död för att minnas henne. En gång var Margaret Tudor med.  Enligt seriösa historiker reste till kungen till slottet för att tala med dess ägare John Fleming om andra saker.
  
På 1500-talet täckte Cumbernauld Castle´s slottsområde hela 3,64 hektar mark. Det motsvarade 36 422 m2 eller 5,1 fotbollsplaner. Slottet var större än dagens Edinburgh Castle med sina 35 737 m2. Som jämförelse upptar Windsor Castle i södra England idag 52 600 m2 eller 54 835 m2. Uppgifterna varierar. Idag hade Cumbernauld Castle varit världens 10:e största slott och Skottlands största slott, ifall det fått stå kvar.
 
1524 mördades slottets ägare John Fleming, 2nd Lord Fleming i en fejd med klanen Tweedie och dess gren Tweedie of Drumelzier från Scottish Borders. Cumbernauld Castle ärvdes då av av hans son Malcolm Fleming (1494-1547), 3rd Lord Fleming 1524-1547. Hans huvudresidens var Boghall Castle söder om Biggar i östra South Lanarkshire. 1524/1525 gifte han sig med Janet Stewart (1502-1562), Lady Fleming. Hon var också känd som bara Janet Stewart, Johanna Stewart och Jonet Stewart. Hon var det åttonde utomäktenskapliga barnet till den skotska kungen James IV. Kungen hade fyra älskarinnor. Margaret Drummond  som nämndes tidigare var en. En annan var Janet Stewarts mamma Lady Isabel Stewart. 

Malcolm Fleming och Janet Stewart fick åtta barn mellan 1525 och 1542. Malcolm fick också två utomäktenskapliga barn. När Malcolm dog 1547 gick Boghall Castle, förutom artilleriet, till frun Janet. Cumbernauld Castle ärvdes av Malcolms son James Fleming (1534-1558), 4th Lord Fleming 1547-1558. James Fleming var dotterson till James IV.
 
2. James IV (1473-1513), kung av Skottland - morfar
1. Janet Stewart (1502-1562), Lady Fleming - mor
0. James Fleming (1534-1558), 4th Lord Fleming
 
James Flemings lillasyster Mary Fleming (f. 1542 och fl. 1581) var en av de fyra Marys i den kända fiktiva skotska 1500-tals balladen ”The Four Marys”. James Fleming fick en dotter som i sin tur fick en son. James dog i Paris 1558. Enligt en del uppgifter när han var på väg hem till Skottland. Hans Cumbernauld Castle ärvdes av hans bror John Fleming (d. 1572), 5th Lord Fleming 1558-1572. När deras mamma Janet Stewart dog 1562 ärvde John Fleming också Boghall Castle.
  
26 januari 1562 besöktes Cumbernauld Castle av Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567 och drottning av Frankrike 1559-1560. I samband med besöket reste hon till närbelägna Castlecary Castle i Falkirk council area och planterade en idegran där. Trädet finns kvar än. Under hennes besök på Cumbernauld Castle kollapsade slottets festvåning. 7-8 män dog och ytterligare människor skadades. Dock inte Mary I. De flesta av hennes män var dessutom ute och jagade vilt i området utanför slottet. I markerna utanför fanns det hjortar. Det fanns också parkboskap. De var halvvild nötkreatur som levde i parker till en del slott och storgods i Storbritannien. De var främst vita. Som romersk-katolska skotska biskopen och historikern John Lesley (1527-1596) skrev 1570 ”kye and bullis”, vilket var detsamma som kor och tjurar.
 
1640 möttes arton skotska adelsmän i Cumbernauld och signerade Cumbernauld Bond för att opponera sig mot Archibald Campbell (1607-1661), 8th Earl of Argyll 1638-1661, dominerande politiska makt i Skottland. Året efter blev Archibald 1st Marquess of Argyll vilket han var fram till sin död 1661. Han var också klanhövding för klanen Campbell. 1650 beordrades Cumbernauld Castles ägare John Fleming, Earl of Wigtown, av Charles II (1630-1685) att göra om slottet till en garnison. Charles II var kung av Skottland 1649-1651 och kung av England, Skottland och Irland 1660-1685. Det hjälpte inte. Årets efter 1651 belägrades av Cumbernauld Castle av Cromwell´s trupper ledda av den engelska generalen och politikern George Monck (1608-1670), 1st Duke of Albemarle 1660-1670. Till stor utsträckning förstörde hans trupper slottet 1651. Delar av Cumbernauld Castle återuppbyggdes efteråt på 1650- eller 1660-talen. 1715 brändes slottets ned till marknivå av högländare i en del av jakobitupproret 1715.

Under åren 1715-1731 var Cumbernauld Castle en ruin. 1731 ersattes Cumbernauld Castle av Cumbernauld House, också känt som House of Cumbernauld. Ägare var John Fleming (1673-1744), 6th Earl of Wigtown 1681-1744. Han var son till William Fleming (d. 1681), 5th Earl of Wigtown 1668-1681. Cumbernauld House byggdes strax sydväst om där Cumbernauld Castle´s runda försvarstorn tidigare låg. Partier av stenar användes från Cumbernauld Castle för att bygga Cumbernauld House. Arkitekt var William Adam (1689-1748) På den tiden ansågs han vara Skottlands främsta arkitekt. I början på 1900-talet menade kritiker att hans arbeten varierade extremt mycket i kvalitet. William Adam var pappa till de tre arkitekterna John Adam (1721-1792), Robert Adam (1728-1792) och James Adam (1732-1794). Sönerna utvecklade inom inredning och arkitektur den berömda Adamstilen, av vilka Robert och James idag är mest kända för.
 
Efter Cumbernauld House stod klart 1731 gjordes det som var kvar Cumbernauld Castles ruin om till stall för hästar till Cumbernauld House. 1746 förstördes stallet av dragoner. Dragoner var fotsoldater som förflyttade sig på hästar, men stred till fots. De kunde också strida lätt på hästar. En vägg från stallet klarade sig och finns idag i ett koloniområde nordöst om Cumbernauld House.
 
1744 dog John Fleming, 6th Earl of Wigtown. Under sin levnad fick han de två döttrarna Margaret Fleming och Clementina Fleming (1719-1799). Förstnämnda dottern dog barnlös medan Clementina fick åtta barn. Ingen av dem ärvde Cumbernauld House 1744. Istället gick Cumbernauld House till Johns bror Charles Fleming (1675-1747), 7th Earl of Wigtown 1744-1747. 1747 dog Charles barnlös. Cumbernauld House och dess marker ärvdes då av hans brorsdotter Clementina Fleming (1719-1799). Hon var dotter till John Fleming, 6th Earl of Wigtown. 1735 gifte hon sig med Charles Elphinstone (d. 1781), 10th Lord Elphinstone 1757-1781. Hon bytte namn till Clementina Elphinstone efter deras giftermål. När hon ärvde Cumbernauld House 1747 hette hon Elphinstone i efternamn.

Maken Charles Elphinstone dog 1781 och titeln Lord Elphinstone gick över till deras son John Elphinstone (1737-1794), 11th Lord Elphinstone 1781-1794. John dog 1794 och titeln Lord Elpinstone gick över till hans son John Elphinstone (1764-1813), 12th Lord Elphinstone 1794-1813. Cumbernauld House stannade däremot kvar hos Clementina hela tiden fram till hennes död 1 januari 1799. Efter att hon dog ärvdes byggnaden och dess marker av hennes sonson Charles Elphinstone (1774-1840). Han var bror till John Elphinstone, 12th Lord Elphinstone. Charles var son till John Elphinstone, 11th Lord Elphinstone som i sin tur var son till Clementina Fleming som var dotter till John Fleming, 6th Earl of Wigtown.
 
3. John Fleming (1673-1744), 6th Earl of Wigtown - farmors far
2. Clementina Fleming (1719-1799) - farmor
1. John Elphinstone (1737-1794), 11th Lord Elphinstone - far      
0. Charles Elphinstone (1774-1840)
 
Efter arvet av Cumbernauld House bytte Charles Elphinstone namn till Charles Elphinstone Fleeming med två E i mitten. Charles var officer i Storbritanniens örlogsflotta the Royal Navy. Efter Charles död 1840 ärvdes Cumbernauld House av hans son John Elphinstone-Fleeming (1819-1861) som hette John Elphinstone-Fleeming, 14th Lord Elphinstone under perioden 1860-1861. John dog i januari 1861 och fick inga barn som överlevde honom. Cumbernauld House ärvdes då av hans åttaåriga systerson Cornwallis Maude (1852-1881) som föddes i oktober 1852. Cornwallis mamma var Clementina Elphinstone-Fleeming (1822-1865). Hon var syster till John Elphinstone-Fleeming, 14th Lord Elphinstone. Clementinas pappa var Charles Elphinstone Fleeming (1774-1840).
 
Efter att Cornwallis Maude ärvde Cumbernauld House 1861 bytte han namn till Cornwallis Maude Fleming med ett E i mitten. Han bodde i Cumbernauld House tillsammans med sina åtta syskon, sin mamma Clementina Elphinstone-Fleeming och pappa Cornwallis Maude (1817-1905), 1st Earl de Montalt 1886-1905 och 4th Viscount Hawarden 1856-1905. Mamman Clementina Elphinstone-Fleeming var en pionjär inom foto under den viktorianska tiden 1837-1901. Hon tog över 800 bilder. Mestadels på sina tonåriga döttrar. 

1870 var Cumbernauld House slitet och byggnaden renoverade invändigt. 1875 sålde Cornwallis Maude Fleming byggnaden och markerna till John William Burns för 160 000 pund, vilket 2018 motsvarade 203,3 miljoner kr. På kvällen 16 mars 1877 härjades byggnaden av en brand. 1881 dog Cumbernauld Houses tidigare ägare Cornwallis Maude Fleming i Sydafrika i första boerkriget. Kriget pågick 1880-1881. Familjen Burns ägde Cumbernauld House från 1875 fram till 1955 då de sålde byggnaden och dess egendom till staten i samband med när Cumbernauld gjordes om till en ny och planerad småstad, en New Town. Efter andra världskriget 1939-1945 rådde det bostadsbrist i Glasgow och nya bostäder byggdes i bl.a.
Cumbernauld.
 
Efter köpet av Cumnernauld House förde staten över äganderätten av byggnaden till Cumbernauld Development Corporation, förkortat CDC. In flyttade Stewart Law (d. 1958) som bl.a. satt i planeringskommittén för Cumbernauld New Town. Han bodde i Cumbernauld House tillsammans med sin fru Helen Grant McGuire (1899-1957) och efter hennes död 1957 själv till 1958. Cumbernauld House användes också som huvudkontor till Cumbernauld Development Corporation för att kunna övervaka projektet med den nybyggda småstaden.
 
1963-1964 gjorde Cumbernauld Historical society i samarbete med Glasgow archaeological society en arkeologisk utgrävning i ett område nordost om Cumbernauld House. De hittade en del av Cumbernauld Castle periferi som en sophög från 1400-talet, ett fängelse och källare och ett brunnshus som nåddes med en trappa. Brunnshus var hus ovanför brunnar. De kunde vara stora som små. 1981-1982 gjorde Cumbernauld and Kilsyth distriktmuseum en utgrävning som angränsade till den tidigare utgrävningen. I jorden hittade de en kullerstensgård, grunden till en cirkulär byggnad och rester av murar. Den cirkulära byggnaden var sannolikt Cumbernauld Castle stora runda försvarstorn. Efter utgrävningarna fylldes området igen.
 
På den senare delen av 1900-talet fortsattes Cumbernauld House användas som kontor av Cumbernauld Development Corporation som upplöstes 1996. Därefter användes byggnaden som kontor av North Lanarkshire Council och sedan av DH Morris som gick i likvidation 2007. 2009 lämnade Friends of Cumbernauld House ett förslag till den skotska regeringen att staten borde göra om byggnaden till ett nationellt museum för fotografi. Kopplingar till foto fanns eftersom Clementina Elphinstone-Fleeming (1822-1865) tidigare bodde i byggnaden. De sa nej till ett köp av byggnaden och att göra om det till ett museum. 2010 började planeringen för att göra om Cumbernauld House till lyxlägenheter. Det möttes av en mindre grupp lokala protester från människor som ville bevara byggnaden som den var. 2011 påbörjades arbetet efter att byggnaden stått tom i ungefär ett årtionde. Lyxlägenheterna stod klara under de efterföljande åren efter 2011.
 
Idag finns delar av en stenvägg till en av Cumbernauld Castles gårdsbyggnader fortfarande kvar. Den ligger vid en bilparkering vid Cumbernauld House. Väggen utgörs av utskjutande stenar med en distinktiv 1500-tals formation konstruerade för att stödja en tunn byggnad. Cumbernauld House ligger idag vid Cumbernauld House Park, också känd som Cumbernauld Park. Nordöst om Cumbernauld House ligger koloniområdet Cumbernauld Allotments. Sedan en tid tillbaka brukar det årliga terrängloppet Scottish National Cross Country Relay Championships hållas i Cumbernauld House Park.

19. Knownoble (platsen för), Shotts parish, Lanarkshire
Byggdes:
Revs:
​
20. Millfield (motteborg, platsen för), Cambusnethan parish, Lanarkshire
Byggdes: troligen på 1100- eller 1200-talen, eventuellt på 1300-talet.
Annat: var en anglonormandiskt motteborg.
 
Borgen låg norr om Coltness i södra North Lanarkshire. Millfield uppfördes som en motteborg på 1100- eller 1200-talen, eventuellt på 1300-talet. Troligen av en normand eller av en engelsman med normandiskt påbrå.
Det finns ingenting kvar av borgen idag.

21. Norman Tower (medeltida slott, herrgård eller/och torn, platsen för), Cambusnethan parish, Lanarkshire
​Byggdes: någon gång 1153-1190 i trä.
Byggdes eventuellt om. i början på 1200-talet i sten.
Revs: någon gång 1220-1329, men troligen 1232-1306.
Familjer: Finnemund och Clare.
Ersattes av: Baird’s Tower i början på 1300-talet.
 
Norman Tower låg i södra North Lanarkshire. Slottet var också känt som "a Norman tower" och låg nära den platsen där 1800-tals Cambusnethan House senare uppfördes. Cambusnethan House ligger sydväst om centrala Wishaw och nordväst om Dalserf. Norman Tower uppfördes någon gång 1153-1190. Slottet revs någon gång 1220-1329, men troligen 1232-1306. I början på 1300-talet ersattes Norman Tower av det närbelägna tornet Baird’s Tower. Eventuellt var Baird’s Tower ett tornhus. 1661 revs Baird’s Tower och ersattes av herrgården Cambusnethan House som uppfördes 1661 och under de efterföljande åren nära platsen där Baird’s Tower låg. 1816 brann 1600-tals Cambusnethan House ned och ersattes på samma plats av 1800-tals herrgården Cambusnethan House som stod klar 1820. Den herrgården har stått tom sedan 1984 och varit en ruin sedan 1985. Ruinen finns fortfarande kvar idag. Se Cambusnethan House (Cambusnethan Priory) för mer om Norman Tower, Baird’s Tower, 1600-tals Cambusnethan House och 1800-tals Cambusnethan House. 

22. Rosehall House (Haggs / Douglas Support) (platsen för), Old Monkland parish, North Lanarkshire - Lanarkshire 
Byggdes:
​Revs:

Byggnaden var också känd som Douglas Support, Hagges och Rosehall House. Inte samma som Haggs Castle i Govan parish i Glasgow.

Fanns eventuellt 23

23. Pre-Bedlay Castle (palats/slott/hus, fanns eventuellt, platsen för), Cadder parish, Lanarkshire
Byggdes: på 1100-talet.
Revs: 1446-1580.
​Familj: Cameron.
Annat: ersattes av Bedlay Castle.

Byggnaden låg 12 km nordost om dagens centrala Glasgow i östra Chryston i västra North Lanarkshire. På 1100-talet ägde biskoparna i Glasgow marken i Bedlay, också känt som Ballayn. Från slutet av 1400-talet ärkebiskoparna i Glasgow. På 1100-talet lät biskoparna i Glasgow uppföra en byggnad på denna plats i Bedlay. Det råder delade meningar huruvida byggnaden var ett palats, slott eller ett vanligt hus. På första halvan av 1400-talet hade John Cameron (d. 1446), biskop av Glasgow 1426-1446, ett slott eller hus på denna plats. Det sägs att han blev mördad. Fortfarande delade meningar huruvida byggnaden var ett slott eller ett hus. Därför räknas byggnaden som ett slott som fanns eventuellt. Byggnaden revs någon gång 1446-1580. Strax efter 1580 uppfördes Bedlay Castle på platsen. Se Bedlay Castle för mer om det slottet.

Tekniskt inga slott, men nämns ibland som slott 24

24. Monkland House (platsen för), New Monkland parish, North Lanarkshire - Lanarkshire 
​Byggdes: i slutet av 1500-talet.
Revs: under 1900-talet.
Ersattes: av ett villaområde.
Familj: Cleland.
 
1554 bodde John Hamilton i en byggnad i området. I slutet av 1500-talet uppfördes Monkland House på platsen som ett L-format hus av Sir John Cleland. Markerna runt byggnaden kallades för Pedderslourn innan 1700, men inte byggnaden som gick under namnet Monkland House. Byggnaden låg söder om centrala Airdrie i centrala North Lanarkshire. 1700 drabbades byggnaden av en brand, men reparerades. På 1900-talet gjordes byggnaden om till ett hotell, men revs efter ytterligare en brand. Det finns ingenting kvar av byggnaden idag. På platsen är det en villa med trädgård i ett villaområde. Villan ligger tillsammans med flera andra villor på Glenwood Ave i Airdrie. Officiellt räknas inte det tidigare Monkland House som ett slott i Skottland även om det hade många av de kriterierna för att kallas för ett slott. Det kan emellertid ändras när definitionen för slott ändras. Monkland House låg i en gråzon mellan hus och slott, men mer som hus än slott.


25. Cleland (platsen för), Bothwell parish, Lanarkshire
 
Byggnaden var också känd som Cleland House och Kneeland.


26. Faskine (platsen för), Old Monkland parish, North Lanarkshire - Lanarkshire