Spöken
​- på slott i Skottland

Innehåll

1. Introduktion
- 1.1 Inledning
- 1.2 Spöken
- - 1.2.1 Vad är ett spöke för något
- - 1.2.2 Ursprung till orden spöke och ghost
- 1.3 Spöken förr och nu
- - 1.3.1 Äldre stenåldern till järnåldern
- - 1.3.2 Medeltiden
- - 1.3.3 Renässansen till motreformationen
- - 1.3.4 Georgiansk tid
- - 1.3.5 Spiritualism och spiritism
- - 1.3.6 Viktoriansk tid, edwardiansk tid och 1910-talet
- - 1.3.7 Mellankrigstiden till idag
- - 1.3.8 Brytningspunkten
- - 1.3.9 Misstron mot spöken bland författare och vetenskapsmän
- - 1.3.10 Det finns inga spöken
- - 1.3.11 Många tror ändå på spöken
- - 1.3.12 Varför tror människor i moderna upplysta länder på spöken? 
- 1.4 Olika sorters spöken
-  -1.4.1 Goda, onda och neutrala
- - 1.4.2 Andra uppdelningar
- - 1.4.3 År
- - 1.4.4 Gröna damer
- - 1.4.5 Vita och gråa damer 
- - 1.4.6 Övriga damer
- 1.5 Spökhistorier
- - 1.5.1 Skottland
- 1.6 Exorcism och annat
- - 1.6.1 Äldre exorcism
- - 1.6.2 Utbredning av exorcism i nutid
- 1.7 Spökhus och hemsökta hus
- 1.8 Varför spöken hemsöker slott
- 1.9 Spökena representerar förlorarna
- 1.10 Spökjakt
- 1.11 The Ghost Club
- 1.12 Andra väsen
2. Spöken på slott i Skottland
- 2.1 Manliga spöken
- 2.2 Kvinnliga spöken
- 2.3 Manliga och kvinnliga spöken
- 2.4 Enbart okända kön
- 2.5 Människor och hundar
- 2.6 Människor och hästar
- 2.7 Människor och andra djur
- 2.8 Enbart spöken till hundar, hästar eller apor
- 2.9 Enbart skrik, fotsteg, kyla, musik eller annat
3. Statistik
- 3.1 Spöken och spökhistorier
- - 3.1.1 Spöken
- - 3.1.2 Spökhistorier
- - 3.1.3 Specialare
- - 3.1.4 Egenskaper
- - 3.1.5 Ålder
- - 3.1.6 Ålder special
- - 3.1.7 Vanligaste kända namnen eller förnamnen
- - 3.1.8 Slott med flest spöken
- - 3.1.9 Sammanfattning
- - 3.1.10 Annan undersökning
4. Kändisar som blivit spöken på slott i Skottland
- 4.1 Kungligheter
- 4.2 Andra kändisar
5. Legender
- 5.1 Slott
- 5.2 Tvätt, spinneri, jättar och jättinnor
- 5.3 Stående stenar och andra stenar
- 5.4 Skatter
- 5.5 Brunnar, vattenkällor och vatten
- 5.6 Vatten- och sjömonster, vatten- och sjöhästar (tangie) och kungsuttrar
- 5.7 Trollkarlar och feer
- 5.8 Häxor
- 5.9 Djävulen
- 5.10 Känslor och djur med otur
- 5.11 Hälande
- 5.12 Framtiden
- 5.13 Annat

​​​​​© Copyright alla texter: skotskaslott.com. ​
​

1. Introduktion

1.1 Inledning

Dagens skottar tror inte generellt på spöken. Som de flesta eller majoriteten av människorna i västvärlden tror inte skottarna att döda människor eller djur kan komma tillbaka för att hemsöka de levande. Men om de ändå kommer tillbaka är Skottland det mest troliga landet att göra det på, enligt den minoritet som fortfarande tror på dem. I USA var det ännu 1999 nästan omöjligt att hitta en bok om Skottland som inte nämnde ett spöke. Spökenas existens har dock inte lyckats bevisas vetenskapligt. ​Däremot finns historierna och berättelserna om spökena kvar, även om inte själva spökena fanns på riktigt. ​Hur konstigt det än låter är det en ära att bli ett spöke på ett slott. Slottens alla tidigare ägare och deras familjer som bodde där under århundradena glömmer många nutida människor bort såvida de tidigare ägarna inte var jättekända. Spökena däremot på slotten kommer de flesta ihåg oavsett hur obetydliga personerna eller djuren var bakom dessa spöken. 

I Storbritannien, inte minst i England, är det vanligt tema med historier om ett offer som murades in levande i väggen på ett slott. Sedan dog personen levande i väggen och personen uppstod som ett spöke hemsökte slottet i flera århundraden efteråt. Först när offrets kropp hittades i väggen och begravdes ordentligt på en begravningsplats eller kyrkogård upphörde spökandet. Oftas hittades kropparna i samband med renoveringar eller utbyggnader av slotten när de behövde riva eller göra om väggen som kroppen var inmurad i. Många nutida historiker som är intresserade av spöken börjar först med sitt intresse för det övernaturliga. Men när de sedan ganska snabbt inser att det inte finns några spöken, enligt vetenskapliga observationer, blir de istället fångade av spökberättelserna. För dem blir berättelserna därför det intressanta och inte spökena oavsett ifall berättelserna är påhittade eller tagna från verkligheten. Ett av kännetecknen för spöken och spökhistorier i Skottland är mord och kaos. Ibland med förbjuden kärlek. 

Många de kändaste och bästa spökberättelserna i Storbritannien är baserade på sanna historiska berättelser fram till spökena uppstod. Ofta med berättelser som har med avrättande eller mord att göra. Några är till och med med baserade på fruktansvärd våldsam historia. Andra är berättelser om förrädisk kärlek eller förbjuden kärlek över klanstammarna i Skottland. Allt som hände innan spökena uppstod kan därför stämma historiskt som korrekta historiska händelser och detaljer med namn och datum. Spökhistorierna är en intressant inblick i historierna fram till när personerna i dem blev spöken. Därför ska inte spökhistorierna innan själva spökena avfärdas som trams. Däremot ska berättelserna från när de blev spöken ses med stor skepticism. Dock kan även en del historier innan människorna blev spöken också vara påhittade, men även de är intressanta sett ur berättartradition, vad som fokuserades på i de påhittade berättelserna och ibland vad som ansågs som moraliskt rätt eller fel. I många sanna berättelser har det också lagts till och tagits bort delar i berättelserna för att göra dem intressantare eller för att inte allt koms ihåg och fylldes ut.

En del spökhistorier tenderar vara regionala som de spöken av säckpipeblåsare som ibland påståtts sett på murar eller vallar till slott i Skottland. I södra England har de utmärkande demoniska svarta hundar som kallas för shucks. Djur som blir spöken och är kopplade till slott i Skottland och övriga Storbritannien tenderar ofta att vara knunta till slottet där bor och familjen som äger dem. När de här djurspökena dyker upp kan det vara ett tecken på en kommande död i familjen på slottet, ibland specifikt på slottets herre, ägare eller chef eller på klanhövdingen. Ibland uppstår de här spökdjuren som en varning till allmänheten om fara. Spökdjuren kan dyka upp i alla möjliga former, men är oftast mellanstora djur som hundar, hjortar, rävar eller ugglor. Ibland också vildsvin. Dyker det upp spöken som vita hjortar, vita rävar eller vita ugglor vid ett slott i Storbritannien är det ett omen ett något dåligt kommer hända kopplat till slottet. 

Några av Skottlands alla spöken på slott och i andra byggnader är spöken till ikoniska människor som fanns på riktigt. En del andra är spöken till personer som inte var berömda när de levde, men blev det efteråt som spöken. Omkring ett dussintal slott i Skottland hävdar att de har spöket till Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. Hon är en av Skottland mest kända regenter någonsin. Uppenbarligen klonade hon sig efter sin död ifall hon kunde vara spöke på ett dussintal slott eller var det ett och samma spöke som reste kors och tvärs över Skottland mellan alla de tolv slotten. I England finns det också flera kungliga spöken i Berkeley Castle, Windsor Castle och i Towern i London. 

Alla spöken på slott, byggnader och även teatrar har lett till att Skottland blivit ett känt hemsökt land. Enligt en del uppgifter tillhör Skottland ett av de länder i världen med flest rapporterade spökobservationer och paranormala upplevelser efter ettan England. Inräknat ufon är USA etta och Storbritannien tvåa. Paranormal en företeelse som inte anses som normal, som t.ex. spöken i spökjakt, ufon i ufologi och kryptozoologi. I svenskan är paranormal ofta synonymt med övernaturlig. Det innebär fenomen som ibland påstås inte kan förklaras med normala vetenskapliga metoder som livet efter döden, demoner, osv.​

Enligt andra uppgifter fanns/finns det flest rapporterade spöken i Skottland i världen per 1 000 km2 än i något annat land i världen, men de uppgifterna ska vara osagda. Enligt är tredje kategori uppgifter har för varje 100 rapporterade spökfall på slott i England, Skottland, Irland och Wales spökena fördelats med England 48 %, Skottland 31 %, Irland 11 % och Wales 10 %. Inte antal slott utan totala antalet spöken på slotten internt. För varje 100 inrapporterade fall av spöken på slott har det rapporterats in 48 spöken på slott i England, 31 spöken på slott i Skottland, osv. Edinburgh anses också vara en av mest hemsökta städerna i Europa och i världen.

Enligt andra uppgifter är de sex mest hemsökta länderna i världen med spöken England, Skottland, USA, Mexiko, Australien och Japan.

I USA finns de flesta inrapporterade spöken i byggnader som gamla herrgårdar, gods och andra gårdar. Det finns också spöken i gamla eller före detta fängelser och sanatorier. Det berömda före detta fängelset Alcatraz i San Francisco Bay uppges har spöken. Även ursprungsinvånarna i USA har berättelser om spöken som exempelvis hemsöker deras begravningsplatser. I synerhet på deras begravningsplatser där senare uppfördes moderna byggnader och infrastruktur på samma platser som störde de dödas frid. Ursprungsinvånarna har också historier om spöken som finns i skogar inåt land i norra USA och vid Atlantkusten. Antalet rapporterade fall om ufon, som inte är spöken, minskade på 2000- och 2010-talen i USA gentemot mot andra halvan av 1900-talet. Dock inrapporterades det ändå hundratals UFA-observationer i USA på 2000- och 2010-talen.

I Mexiko fanns tidigare Aztekerriket från 1300-talet till 1521. Aztekerna var kända för sina blodtörstiga gudar. Över hela landet offrade aztekernaandra mänskliga offer till gudarna i templen. Efteråt återuppstod en delde här många mänskliga offren som spöken. En del hemsöker fortfarande några av platserna.

Australien är hemsökt av spöken på grund av många berättelser och legender från aboriginerna. De har historier över hela Australien om farliga platser med spöken. De platserna är ofta kopplade till naturfenomen och historiska händelser. Platserna kan vara både på land, i vattnet, hus, boskapsrancher och till och med städer eller boplatser. Bara i Port Arthur i Tasmanien rapporterades det 2000-2019 om över 2 000 observationer av spöken. Det var över 100 spökobservationer i genomsnitt varje år under 20 års tid på en relativt begränsad yta.

I Asien finns det flera länder som har många spöken eller som har läskiga karaktärer i sina mytologier. Japan anses av en del spökexperter som kanske det mest hemsökta landet i hela Asien. Andra håller inte med utan hävdar istället att japanerna har förkärlek för skräckhistorier och är bra på att marknadsföra dem internationellt. I Japan finns det spöken i såväl städer, byggnader, godsliknande hus, skogar, ruiner, tunnlar och brunnar i slott.

Det som skiljer Skottland sett ur ett slottsperspektiv gentemot flera av de andra uppräknade länderna ovan, undantaget England, är det finns extremt många bevarande slott, slottsruiner och gamla byggnader i Skottland. Många av dem är kopplade till spöken. De spökhistorierna är också ofta sammanflätade med landets romantiska skönhet eller ligger på idag upplevda vackra platser eller omgivningar. Ofta ger de spökhistorierna dock en mörk aspekt av det förflutna. Skönhet i platsen kombinerat med ondska eller något negativt. Två ytterligheter möts och sammanvävs i samma historia. I få spökhistorier på slott i Skottland är allt vackert med vacker miljö och en lycklig människa som blev ett spöke. Omvänt är sällan det omgivande landskapet vid slottet fult med onda människor som blev spöken. Det fula tas in istället inom platser i slotten som fängelsehålor, mord, människor, osv.

Edinburgh är ett exempel utanför slotten. Vacker stad, många gamla byggnader och slingrande gränder, men med många spöken och mörka spökhistorier. Vackert och negativt i samma spökhistorier. Skönhet blandat med negativt.

Ett annan aspekt varför Skottland, men även grannen Irland, har haft många spöken är att de två länderna har många platser som ligger på isolerade och avlägsna platser, enligt en del historiker. Åtminstone är dessa platser mer isolerade gentemot resten av det mer befolkade Europa från Frankrike och nedåt. Å andra sidan det som talar mot det är att mer befolkade och mindre isolerade England också har haft många spöken historiskt. Men både Skottland och Irland är har många legender och spökhistorier som ibland ger en spegelbild över livet i dessa länder historiskt. 

Det är svårt att uppskatta hur många spöken eller berättelser om spöken som funnits på slott i Skottland mellan 1100-talet till idag. Det finns de som hävdar att i stort sett alla slott i Skottland haft spöken eller spökberättelser koppade till dem. Enligt en del är det i alla fall svårt att hitta ett överlevande slott eller herrgård i Skottland från 1600-talet eller tidigare som är spökfritt. Faktum är att den delen av den skotska turistindustrin som riktar sig mot amerikanska turister indirekt och informellt anser det är nödvändigt att slotten som besöks av amerikanska turister också har spöken. Dock är spökhistorierna äldre än besökande amerikanska turister på slott i Skottland. Men Nordamerika försöker den skotska turistindustrin undvika att marknadsföra slott i Skottland som saknar spöken, såvida de spökfria slotten inte har en anmarkningsvärd historia, arkitektur eller trädgårdar som överträffar att de inte har spöken. Ur ett skotskt perspektiv ansågs det på 1990-talet lika nödvändigt för ett slott i Skottland att ha ett spöke som det var för en vanlig skotte att ha på marmelad på sin smörgås till frukost. Översatt till svenska förhållanden lika nödvändigt på den tiden som att ha ost på sin frukostmacka.

Med ett genomsnitt på 1,5 eller 2 spöken eller rentav 3 spöken per slott har det funnits ungefär 4 300, 5 700 eller 8 600 spöken på slott i Skottland sedan 1100-talet till idag, exklusive de mest hemsökta slotten som Inveraray Castle, Castle Stuart, etc. Lägg till spökena från de tio mest hemsökta slotten i Skottland blir totalsumman omkring 5 400-6 000, 6 800-7 900 eller 9 700-10 300 spöken. Men uppskattar man att ungefär hälften av alla slott i Skottland har haft ett spöke eller en spökhistora rör det sig om drygt 1 400 slott som haft ett spöke. Är genomsnittet 1,5 eller 2 spöken per slott hos dessa slott har det funnits ca 2 141-2 854 spöken totalt på alla slott i Skottland, exklusive de allra mest hemsökta slotten. Avrundat ca 2 100-2 900 spöken totalt. Med de tio mest hemsökta slotten ungefär 3 200-4 600 spöken.

Vid spöken på ca 30 % eller 70 % på alla slott med genomsnittet 1,5-2 spöken/slott har det historiskt funnits ca 1 300-1 700 respektive 3 000-4 000 spöken eller spökhistorier förknippade med slott i Skottland, exklusive de allra mest hemsökta slotten. 2 400-3 400 vid 30 % och 4 100-5 700 vid 70 % med de allra mest hemsökta slotten. Men antar man att alla nästan 3 000 slott i Skottland haft spöken med ett genomsnitt på 1,5 till 3 spöken/slott blir det ändå inte mer än ungefär 4 300-8 600 spöken totalt på alla slott i Skottland historiskt, exklusive de allra mest hemsökta slotten. Ca 5 400-10 300 spöken med de tio mest hemsökta slotten. Men det troliga är att det har funnits ungefär minst 1 700 och max 5 700 spöken på alla slott i Skottland historiskt, enligt forskare. Antalet spöken går emellertid aldrig att fastställa exakt utan bara att uppskatta ungefärligt. Baserat alla siffror ovan går det bara att konstatera att antal spöken är någonstans 2 400-10 300 spöken med median på 6 350 spöken. Det kanske låter mycket men då är de också fördelade på nästan 3 000 slott under de senaste 900 åren eller drygt två spöken i genomsnitt på alla slott. Låter snarare som en underskattning.

Spökobservationer är inte det enda som rapporterats vid slott i Skottland. Även vackra berättelser om kärlekshistorier mellan män och kvinnor, poltergeist, vita spöklika damer, munkar som försvinner spårlöst, hästar eller hästar med hästvagnar som kommer och spårlöst försvinner igen har registrerats. Poltergeist är spökeri bestående av fysiska störningar som som dörrar som öppnas och slås igen, knarrande golv eller tak, möbler som flyttas av sig själva på golvet, osv. ​Många slott i Skottland och i övriga Storbritannien är omgärdade av legender, i synnerhet de som uppfördes mellan 1100-talet till 1500- eller 1600-talen. En del slott har också förbannelser förknippade med personer associerade med slotten.

Här kommer kortfattat om några av alla de tusentals och åter tusentals spöken och andra väsen som sägs ha funnits på Skottlands nästan 3 000 slott. Det börjar med en ganska lång introduktion om spöken, deras historia internationellt, olika typer av spöken, osv. Introduktionen ger en  bredare bild om spöken generellt. 

Efter inledningen på introduktionen i avsnitt följs en defintion om vad spöken är för något. Sedan följer generellt lite kort spökenas historia från stenåldern till 1800-talet. När de uppstod och hur de beskrevs under olika perioder. Fokus är på Europa eftersom Skottland ligger i Europa. Det följs av brytningspunkten när fler allt fler människor på jorden inte började tro på spöken och vad det kunde bero på.

Därefter nämns kortfattat några författare, vetenskapsmän och andra forskare från 100-talet e.Kr. till 2020-talet e.Kr. som inte trodde på att spöken fanns eller som misstrodde att andra människor hävdade att de fanns. De nämner argument varför inte spöken fanns enligt dem. Fokus är från 1800-talet till idag. Det följs av de två vanligaste varianter av spöken internationellt, några kända varianter av uppdelningar av spöken som finns i Storbritannien och i Sverige samt hur många år enskilda spöken hemsöker jorden. Spökar de en begränsad tid eller i hundratals år?

Sedan nämns Skottlands gröna, vita och gråa damer. De är själva kärnan bland kvinnliga spöken på slott i Skottland. Därefter tas andra färger upp som blåa damer, röda damer, osv. Det följs av vad spökhistorier är för något, lite kort om jamesianska och spökhistorier på slott i Skottland. Därefter kommer några avsnitt om exorcism och spökhus. Det följs av varför spökena hemsöker slott i Skottland, vilka spökena representerar på slott i Skottland, spökjakt och spökklubben. Introduktionen avslutas med ett urval av andra väsen i Skottland.

Därefter följer själva huvudtemat i avsnitt två. Det går igenom enskilda spöken på över tvåhundratjugo slott i Skottland. I avsnitt två är
spökena indelade i flera kategorier som manliga spöken, kvinnliga spöken, etc. Varje kategori betar sedan av spökena i skotska slott från norr till söder efter kommunerna, council areas. Det följs därefter kort av ett urval med slott med skrik, fotsteg, etc. Därefter redovisas statistik för nämnda spöken i avsnitt tre. I statistiken nämns antal spöken i den här undersökningen, vanligaste egenskaperna på spökena, vanligaste namnen, osv. Det följs med kända skottar som blivit spöken på slott i Skottland i avsnitt fyra. Avsnitt fem rundar sedan av det kortfattat med några legender i Skottland. De har inte att göra med spöken på slott. Legenderna är indelade i teman. Texterna i avsnitt ett till fem är baserade på omkring tvåtusen olika skilda källor. 

Den som vill börja läsa direkt om spökena på slott i Skottland kan hoppa över den långa introduktionen i avsnitt ett och scrolla ned direkt till avsnitt två.


1.2 Spöken

1.2.1 Vad är ett spöke för något

Själva defintionen för ett spöke är enligt folktro och parapsykologi att anden, själen eller den immateriella skuggbilden till en avliden person visar sig. Kort och gott anden till en död person. Folktro är folkliga trosuppfattningar inom ett geografiskt område med en begränsad etnicitet. Exempelvis skotsk folktro i Skottland, svensk folktro i Sverige, kinesisk folktro i Kina, osv. Parapsykologi är studiet av påstådda paranormala fenomen. Det går också att beskriva ett spöke i en traditionell spökhistoria som ett yttryck och manifestation av en avlidens människas ande eller själ. Även tron på ett dött djurs ande kan inbland ingå i definitionen av ett spöke. Oftast brukar spöken dock vara synonymt med med avlidna människor och inte djur eftersom det finns desto fler spökhistorier om spöken till människor än till djur.

Anden är enligt de här resonemangen den livskraften som finns hos människor och en del andra djur. Själen är psyket som är de mentala förmågorna som finns hos levande människor och andra djur. Själen är därför förmågor som förnuft, känsla, medvetande, minne, tänkande, uppfattning, osv. Psyket är en individs själ eller medvetande samt saker t.ex. upplevelser och beteenden. Inom psykologin föredrar de att säga psyke och inte själ. Inom spöktro är själen eller själarna varelsen inuti i den fysiska kroppen på en människa eller ett djur när det lever på jorden.

​Andlighet avser det immateriella själslivet. Andlighet är en övergripande och bärande idé som utgår från antagandet att människan har en inneboende ande eller psyke i sin kropp. Immateriell är något som inte är av materia. Själavandring är att själen inte dör när kroppen dör. Istället vandrar den vidare till en ny människa eller ett djur. Själavandring är också känd som reinkarnation. Transmigration är själens rörelse till en annan kropp som en människa eller ett djur efter döden. Tidigare var transmigration när själen flyttade från en plats till en annan, men ändrades senare till själva processen när själen flyttade in i en annan kropp efter döden. Det finns inga vetenskapliga bevis för att något sådant existerar som har klarat de vetenskapliga kraven.

Efter döden lämnar både anden och själen den fysiska kroppen och fortsätter vara en ande och själ. När sedan anden eller själen uppenbarar sig som ett spöke visar den sig som en synlig eller osynlig avbild av den döde. Ofta eftersom spöket har något ogjort i sitt tidigare liv som människa eller djur. I regel visar sig sedan spöket i a) en byggnad, plats eller ett område som den döde var förknippad med eller besökte i livet under sin levnad eller b) i en byggnad, plats, område, begravningsplats eller kyrkogård där den döde begravdes. Vid en begravningsplats eller en kyrkogård för att ceremonierna utfördes fel när människan bakom spöket lades i jorden. Ett spöke som känner frid har ingen anledning att vara kvar på begravningsplatsen eller kyrkogården. Det finns inget ogjort då för spöket. Det finns mängder med påstådda spöken i slott, herrgårdar, teatrar, vanliga byggnader, trädgårdar och i naturen.

Ett spöke kan också vara knuten till ett föremål eller en levande person. Vid person kan det hända att spöket vill väl och vill hjälpa den levande personen. Omvänt kan spöket vara knuten till personen för att det vill något ont eller var missnöjd med sin egen begravning som utfördes av den levande personen. Därför spökar spöket för personen. Det finns något ogjort. Det finns flera olika skäl till varför.

Spökets spökande är därför kopplat idén om att det som en övernaturlig enhet är knuten till en byggnad, plats, område, föremål eller person. Spöken som inte har den kopplingen har ingen anledning att vara där. Därför hemsöker inte skotska medeltida frihetskämpen William Wallace länder som Spanien eller Italien eftersom han aldrig var där och inte hade någon närmare koppling till dessa länder.

I forntida kulturer avbildades den mänskliga själen ibland symboliskt som en fågel eller ett annat djur. Över hela världen då som nu avbildades dock själen till en människa oftast som en exakt reproduktion av samma människas kropp i varje drag och de kläder som personen bar på. Gick det inte att avbilda exakt avbildades så nära det gick att göra. Scrolla ned och läs kort om "De dödas bok" lite längre ned.

En annan definition för ett spöke är en människa som uppstått efter döden, men som går igen (spökar) efter döden. Förutsättningen för spökets existens är att det går igen, dvs. spökar, efter döden enligt den defintionen. Spökar inte spöket på platsen är det inte aktivt, vilar, befinner sig på en annan plats eller dimension eller har upphört att existera. Ytterligare en defintion är en döds människas själ som hemsöker jorden. Spöket är helt enkelt en ande från en avliden människa som levande människor på jorden kan se, känna av eller höra i form av ljud av olika slag. Uppkomsten av ett spöke har historiskt ofta betraktats eller associerats som ett tecken på döden. Se sitt eget spöke eller se en dubbelgångare av en annan människa som utseendemässigt är mycket lik en själv ansågs till minst mitten av 1900-talet i västvärlden som ett dåligt omen kopplat till döden.​ 

Begreppet spöke kan dock användas brett. Ibland används därför ordet spöket för vilken ande eller demon som helst. Oftast används det för att hänvisa anden till en avliden människans ande. Ibland också anden till ett avlidet djur.​ Tron på spöken som de avlidnas själar är nära besläktad med animism. Animism är en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad och att det finns själar överallt i naturen. Exempelvis att det finns en ande i alla träd eller i alla vattendrag.​

Alla spöken är emellertid inte döda människors efterlevande själar även om majoriteten anses vara det. En del spökexperter hävdar att ett mindre antal spöken istället är varelser från andra dimensioner eller parallella världar som visar sig i vår värld. Andra hävdar att spöken också kan vara tidsluckor eller kvarvarande energier från denna värld. Varken de från andra världar eller energierna är inte alltid nödvändigtvis andar till döda själar, enligt en del förespråkare för denna teori. Kritiker menar att det inte finns några som helst bevis för något sådant om vare sig andra världar eller energier. De anser det är trams eftersom det inte finns några bevis för sådant.

Beskrivningar av spöken varierar mycket. De kan vara allt från realistiska verklighetstrogna avbilder av människor eller djur, bara synliga huvuden eller ögon till människor eller djur, knappt synliga trasiga former, skuggbilder, lysande varelser, genomskinliga, dimmiga till helt osynliga.

Synliga spöken av människor och djur som visar sig för människor brukar oftast ha hela huvuden och hela kroppar eller hela huvuden och nästan hela kroppar. Men de kan också ha hela kroppar utan huvuden, halva kroppar med eller utan huvuden, bara huvuden eller bara synliga ögon där resten av huvudet och kroppen är osynligt. Spöken med bara synliga huvuden eller synliga ögon är relativit ovanligt på slott i Skottland även om de finns. Synliga spöken på slott i Skottland brukar oftast ha både huvuden och kroppar. 

​Osynliga spöken brukar märkas av när levande människor känner av deras närvaro känslomässigt, ljudmässigt eller fysiskt. En uppfattad närvaroeffekt med känslan av att det finns någon annan närvarande i ett rum eller på en plats kan inträffa när människor upplever monotoni, mörker, kyla, hunger, trötthet, rädsla och sömnbrist. Närvaro fysiskt av ett spöke kan gestalla sig t.ex. ifall de levande känner ett tryck från ett spöke, blir puttade av spöket eller ifall spöket förflyttar stenar, föremål eller andra saker. Stenar som plötsligt falller ned i ruiner sägs ibland orsakas av osynliga spöken. Dock finns det inga vetenskapliga bevis som stödjer det påståendet. 

Försöket att kontaka en avlidens personens ande kallas för nekromanti eller i spiritism för seans.

En utbredd världsomfattande uppfattning om synliga spöken till människor är att de ofta är sammansatta av ett dimmigt, luftigt och subtilt material. Det finns dock även tusentals och åter tusentals vittnen som sett spöken av människor och även djur som haft klara, tydliga, kompakta utseenden. En del av de vittnena har till och med trott att de har sett levande människor eller djur och inte spöken. Dessutom har en del av de spökena talat med vittnena och haft konversationer med dem, bl.a. i Skottland.

Men själva idén om många spöken som dimmiga och luftiga trodde antropologer på 2000-talet e.Kr. kom från tidiga mänskliga övertygelser om att spöken var en människas ande eller personen i personen. I synnerhet antika kulturer trodde de att personen i personen kunde visa sig vid andetag. Vid utandning i kallare klimat hos levande människor kommer det ut en vit dimma ur deras munnar. I en del antika kulturer trodde de att denna vita dimma var personen i personen eller personens ande som visade sig utanför människans levande kropp.

Majoriteten av alla spöken är dock osynliga. De kan inte levande människor se. Vanligaste spökobservationerna är därför att levande människor känner av eller får en känsla av närvaro som de tolkar som andeväsen och ett spöke. De kan också höra konstiga ljud som viskningar, knackningar, fotsteg i trappor, etc. Det antas då att de stött på ett osynligt spöke. En annat tecken på att ett spöke varit i farten är om det förekommer dofter av olika slag på en plats, men där det inte går att förklara varifrån dofterna kommer ifrån. Dofterna brukar vara från rosor, cigaretter eller rutten lukt. Exempelvis ifall du besöker en slottsruin och du vet att ingen människa varit där innan, men du känner ändå en stark doft av rosor trots att det är mitt i vintern och det inte finns en enda naturlig växande ros i närheten.

Många spöken i spökhistorier beskrivs ofta som ensamma, även om det finns mängder med spökhistorier med spöken som är sociala och spökar tillsammans med andra spöken. Inte minst spöken till människor som dött tillsammans brukar spöka i grupp. Det kan vara spöken från döda människor i ett krigsslag med en hel armé av spöken. Det kan även vara spöken som uppstod ur morden på flera människor vid en plats eller spöken som uppstod när flera människor dog samtidigt i en olycka. Även vid spökbegravningar och spöktåg samlas mängder med spöken tillsammans.

Spöken kan dyka upp själva eller bli framkallade genom magi av levande människor.


1.2.2 Ursprung till orden spöke och ghost

Svenska ordet spöke härstammar från urgermanska ordet spōk. Andra synonymer till spöke i svenskan är främst vålnad, gengångre, ande och fantom, men också bl.a. benrangelsman, draug, gast, hamn, myling och knytt används ibland. Hamn är en ålderdomligt svensk synonym för vålnad och spöke. Myling är en synonym till gengångare och vålnad. Demon är däremot en ond ande som ett spöke i för sig också kan vara, men en demon brukar generellt inte automatiskt likställas med ett spöke i svenskan. I engelskan räknas däremot en demon som ett spöke om spöket förklär sig till en demon och en ond ande. I det medeltida Europa räknades många onda spöken som demoner.

​Det vanligaste ordet för spöke i den moderna engelskan är ghost. Ordet ghost härstammar från orden gost och gast i medelengelskan 1150-1500. Gost och gast kom från fornengelska ordet gást/gāst som betydde ande, andetag, själ, och spöke. Fornengelska gást/gāst härstammade från germanska ordet gaist som kom från äldre germanska ordet gaistaz som betydde ande och spöke. Gaistaz i sin tur härstammade från det urindoeuropeiska orden ǵʰéysd-os och ghoisdo-s som båda kom från det urindoeuropeiska ordet ǵʰéysd- som betydde ilska, vrede, raseri och agitation. Stegen:
1. ǵʰéysd-, - urindoeuropeiska för ilska, vrede, raseri och agitation.
2. ǵʰéysd-os och ghoisdo-s, - urindoeuropeiska
3. gaistaz - äldre germanskt ord för ande och spöke
4. gaist - germanskt ord
5. gást/gāst - fornengelska för ande, andetag, själ, och spöke
6. gost och gast - medelengelskan 
7. ghost - den moderna engelskan

Det finns också flera andra ord för spöke i den moderna engelskan som:
- apparition = uppenbarelse, spöke.
- bogey, bogy och bogie = spöke, gengångare, fantom och vålnad.
- bogie = spöke åt det fientliga skrämmande slaget.
- demon = demon, ond ande
- fetch = dubbelgångare, spöke
- ghoul = ond ande.
- phantom = fantom, spöke, vålnad.
- revenant = gengångare, spöke, zombie.
- specter/spectre = spöke, gengångare.
- spirit = ande, spöke.
- spook = spöke.
- wraith = vålnad, spöke, uppenbarelse. 

Bogey, bogy och bogie är ord för spöke i Skottland inom skotsk engelska och i England inom brittisk engelska. De har använts för spöke i Skottland sedan minst 1780. De är synonymer till engelska orden specter och phantom. Bogie har också använts i norra England för ett spöke som är en fientlig övernaturlig varelse och skrämmande sak. En del spöken är snälla och hjälpsamma, men inte en bogie i norra England. Ordet fetch används främst inom engelskan på Irland inom irländsk folklore. Där betyder det en övernaturlig dubbelgångare eller ett synligt spöke eller ande till en person som fortfarande lever. En revenant i engelskan är en avliden person som återvänder från de döda för att hemsöka de levande, antingen som ett kroppslöst spöke eller som verklig kropp från ett lik till en vandöd människa som t.ex. en zombie. En zombie är inget spöke, men en revenant kan vara antingen ett spöke eller en zombie.

Ordet spook för spöke är relativt nytt i engelskan. Spook och varianter på det användes redan i medelengelskan under de sista århundradena av medeltiden. Spook och andra liknande ord i sin tur härstammade från fornengelskans spāca. Men de orden betydde helt andra saker och inte spöke. Det var först via USA på 1800-talet som engelska ordet spook också började betyda spöke i engelskan efter att det anammade det holländska ordet spook som betydde spöke. Stegen:
1. spōk - urgermanska.
2. spōk - fornholländska, 400-talet till 1100-talet.
3. spoke och spooce - mellanholländska, 1150-1500/1550.
4. spook - modern holländska 1500/1550-idag.
5. spook - amerikansk engelska, 1800-talet.
6. spook - brittisk engelska.
​
Idag är engelska ordet spook, med betydelsen spöke, en synonym till engelska ordet ghost. Wraith nämndes längre upp. Det är ett lågskotskt ord som också används i engelskan. Det betyder vålnad, spöke och uppenbarelse. Wraith har sitt ursprung från 1513 i mellanlågskotskan som talades i de skotska lågländerna och till viss utsträckning på Orkneyöarna och Shetlandsöarna 1450-1700. På 1700- och 1800-talen användes också ordet wraith i skotsk litteratur för andar och spöken kopplade till vatten. Under den skotska romantiken från slutet av 1700-talet till 1850 kom wraith att även användas i skotsk litteratur i sammanhang där det fick en mer allmän och föreställande känsla av järtecken och omen. Järtecken är tecken som anses förebåda märkliga händelser. Inom den moderna lågskotskan från 1700-idag är det dock vanligare att använda ordet ghaist för spöke. Ghaist är besläktat med ghost i den moderna engelskan.

I gäliskan finns det många olika ord för spöke som aibhse, bòcan, sgàil, taibhse, tannasg, tathaiche och tathasg. Det finns ytterligare fler för ord som syftar på spöklik. Det vanligaste ordet för spöke i både skotsk gäliskan och det närbesläktade iriskan är taibhse. Ordet taibhse härstammar från forniriska ordet taidbsiu som användes på Irland, Skottland, Isle of Man och Wales från 500-talet till 900-talet. Stegen:
1. taidbsiu - forniriska.
2. taibhse - iriska och skotsk gäliska.


1.3 Spöken förr och nu

Nedan är en kortare sammanfattning om spökenas historia fram till idag med fokus på Skottland och England i första hand, övriga Europa i andra hand, Nordamerika sett med europeiska ögon i tredje hand och resten av världen i fjärde hand. 


1.3.1 Äldre stenåldern till järnåldern

En del forskare hävdar att människor trott på spöken ända sedan tidernas begynnelse för flera miljoner år sedan när människan övergick från att vara apa till att bli människa. Den senare lägerelden från 1,5 miljoner år sedan till för några tusen år sedan uppmuntrade till mänskligt muntligt berättande. Stämmer det betyder det att flera äldre människor som homo erectus, homo heidelbergensis, homo antecessor, homo rhodesiensis och senare de första homo sapiens trodde på spöken eller utvecklade förmågan att kunna tänka i termer av att kunna tro på spöken. Andra forskare hävdar att tron på spöken sammanföll senare vid förekomsten av religioner och ritualer, exempelvis för 120 000 eller 300 000 år sedan. Det förstärks av att människor levde i band för 12 000-300 000 år sedan. Banden hölls ihop av gemensamma ritualer inom grupperna. De kunde tänka utanför termerna än att bara äta, sova och föröka sig eller mer än att bara jaga, äta, sova, tillverka vapen, berätta om upplevelser vid lägerelden, etc.

Började spöktron redan för 300 000 år sedan betyder det att möjligen homo heidelbergensis, homo rhodesiensis eller de äldsta homo sapiens trodde på spöken eller kunde tänka i termer av att kunna tro på spöken. Många forskare tror att homo sapiens närmaste förfader var homo heidelbergensis eller homo rhodesiensis och innan dess homo erectus respektive homo antecessor och homo erectus. Homo heidelbergensis var kognitiva och bedrev ritualer redan för minst 380 000-400 000 år sedan. Det är intressant eftersom de berömda neandertalarna härstammade antingen från homo heidelbergensis eller homo rhodesiensis beroende på vilken teori man vill tro på. Senare homo sapiens fick också barn med neandertalarna och denisovamänniskan utanför Afrika.

De längre upp ovan nämnda 120 000 år sedan är också värt att nämnas eftersom det finns bevis för att människor bytte ockra med varandra för just 120 000 år sedan. Ockran användes bl.a. för religiösa ändamål och ritualer. Steget från det till att börja tro på spöken är inte särskilt långt.

En tredje grupp forskare tror att den mänskliga spöktron uppstod i samband med den kognitiva revolutionen för 30 000-70 000 år sedan. 
En del forskare hävdar att den snabbade på utvecklingen av homo sapiens förmåga att tänka och kommunicera som i slutändan gjorde människorna klokare. Förespråkare för grupp tre hävdar att med den kognitiva revolutionen kunde homo sapiens börja samarbeta, planera för framtiden, skvallra och fantisera på ett sätt som de inte kunnat tidigare. Därtill utvecklade homo sapiens sig förmågan att kunna ta in stora mängder med information ur omgivningen och utvecklade sina sociala relationer med andra människor. Enligt en del forskare lärde sig homo sapiens också börja tänka mer abstrakt om saker som existerade annat än i människans förseställningsvärld som t.ex. andar.

Det som talar mot detta är att människor redan hade levt i band i hundratusentals år innan. De kunde redan samarbeta, planera, kommunicera, bedriva ritualer, byteshandel, etc. Det var inget nytt för 70 000 år sedan. Byteshandel visar en förmåga att kunna tänka abstrakt och sätta ett värde på saker. Är det där goda äpplet värt ett eller två päron vid en byteshandel? Är det där vapnet värt lika mycket som en näve ockra vid en annan byteshandel? Mänskligt språk har funnits i 60 000 år till 2,3 miljoner år beroende på när man tror att språken uppstod. Tror man att språken är äldre än 70 000 år kunde människor skvallra med varandra i tiotusentals, hundratusentals eller miljoner år innan. Det anses att med språket kunde människor samarbeta med större grupper av främmande människor som inte tillhörde den egna gruppen. Det anses också att språket snabbade på människornas sociala beteenden. Tror man att det mänskliga språket uppstod för 300 000, 1 miljon eller 2,3 miljoner år sedan började snabbprocessen redan då. Tror man att språket började först för 60 000 år sedan snabbade människornas sociala beteenden på först då.
Det finns därför flera saker som talar både för och mot forskarna i grupp tre om att mänsklig tro på spöken uppstod för 30 000-70 000 år sedan.

En fjärde grupp forskare hävdar att den mänskliga tron på spöken började med mer utvecklade religiösa metoder i början av senpaleolitikum för ca 40 000 år sedan. Det skulle kunna förklara varför tron på spöken senare spreds till hela jordklotet av homo sapiens sapiens när de förflyttade sig till nya geografiska områden och tog med sig tron om spöken. 

En femte grupp forskare hävdar att människors tro på existensen om ett liv efter detta och uppkomsten av de dödas andar uppstod ur animismen eller samtidigt och parallellt med den äldsta eller äldre animismen. Eftersom människor inom animismen trodde det fanns själar överallt i naturen och en ande i varje träd, osv. var steget inte långt till de också trodde eller började tro på att även människor hade själar och andar, enligt de forskare som förespråkar denna teori. Antropologer som studerar är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse menar föreställning om det övernaturliga som spöken, demoner och gudar är kulturell universell. En del av dem hävdar att spöktron uppstod ur eller parallellt med animismen och förfädersdyrkan.

Förfädersdyrkan är en religiös praktik som är spridd i många kulturer över hela världen. Den bygger på tron att människan fortsätter sin existens efter döden. För att stödja de döda historiskt behövde deras efterlevande exempelvis offra mat och dryck till dem för att lugna deras andar. Genom riter med dessa offergåvor och andra ritualer i förfädersdyrkan kunde levande människor förhindra att de dödas hämndlystna, hungriga och avundsjuka andar återuppstod från döden och förföljde människorna på jorden. Det gick också förhindra de dödas andar att komma tillbaka till jorden genom seder och ritualer med magisk förevisning. Vid långt senare begravningar under bronsåldern fanns det en del områden i världen där de band de döda innan begravningar. Med det hoppades de levande att de skulle förhindra de dödas andar att lämna sina mänskliga döda kroppar och inte kunna hemsöka de levande. Seden förekommer än idag på landsbygden i allra västligaste delen av Asien.

Förfädersdyrkan kan i en modern nutida form vara att smycka en grav eller tända ett ljus för den döda på årsdagen eller på en tidpunkt varje år, vilket ännu praktiseras på en del kyrkogårdar i Sverige. De nutida svenskar som tänder ett ljus över den döde kanske dock gör det mer för att minnas, hedra, visa vördnad, respekt eller omtanke för den döde eller dennes minne än att de tror att han eller hon lever vidare i en annan värld. Men fenomenet finns kvar om än i förändrad form.

En sjätte grupp forskare hävdar att tron på spöken började först efter den senaste istiden och kanske så sent som under den yngre stenåldern. Den yngre stenåldern pågick under olika perioder i delar av världen inom delar av spannet 10 000-4 500 f.Kr., men på andra håll började och slutade den betydligt senare. I Skottland pågick den 4 000-2 500 f.Kr. I Kina slutade den först 1 200 f.Kr. I Oceanen i Stilla havet och i områden i norra Nordamerika upphörde yngre stenåldern först när de fick kontakt med européerna långt efter e.Kr. Det finns många referenser till spöken bland sumerna i södra Mesopotamien 4 500-1 900 f.Kr., i det senare Babylon 1894 f.Kr. till 1 000 e.Kr., i Assyrien 2500-609 f.Kr. och i andra områden i västra Asien vid den här tiden. Tron på spöken hos människor fanns bevisligen senast tusentals år f.Kr. Spår av tron på spöken från västra Asien f.Kr. överfördes eller togs med på senare efterföljande stora religioner som kom att dominera regionen, bl.a. kristendomen.

I Mesopotamien och andra närliggande delar av västra Asien ansåg de att spökena uppstod vid tiden för när människor dog. Spökena antog då den dödas minnen och personligheter. De reste också till underjorden där de fick en position. De förde en tillvaro som likande de levandes, men ändå inte. Släktingar till de döda förväntades erbjuda mat och dryck till de döda för att underlätta deras tillstånd. Om de inte gjorde de kunde deras spöken orsaka olycka och sjukdom till de levande. Även gudar och demoner troddes kunde orsaka sjukdomar hos människor.

Det fanns en utbred tro på spöken inom den egyptiska kulturen i det forntida Egypten 3 150 f.Kr. till det införlivades i det romerska riket 30 f.Kr. Tron på spöken fortsatte i Egypten efter 30 f.Kr. I det forntida Egypten 3150-30 f.Kr. trodde människorna att själen och anden existerade efter döden och att de både kunde hjälpa eller skada de levande människorna på jorden. De trodde också på möjligheten till en andra död. Men de kom inte på allt i Egypten 3 150 f.Kr. De tog dem ungefär 2 500 år fram till 600-talet f.Kr. att utveckla konstanta egyptiska föreställningar om livet efter döden. Många av dessa föreställningar finns bevarade i egyptiska hieroglyfer 3 200 f.Kr. till 400 e.Kr., i papyrusrullar och gravmålningar. Den egyptiska dödsboken som nämns kort längre ned var en instruktionsbok inför efterlivet. Den sammanställer några av föreställningarna från olika perioder av det forntida egyptens historia för den som vill veta mer om det.

En del forskare i denna sjätte grupp hävdar att tron på spöken sedan spreds under yngre stenåldern från mun till mun över hela världen oavsett var den startade på jorden. Andra forskare i sjätte gruppen menar istället att människors tro på spöken uppstod oberoende av varandra på jordklotet. Det var något enskilda kulturer kom på själva enligt dessa förespråkare oavsett ifall de bodde i Amerika, Europa, Afrika, Asien eller Oceanen. Vissa religiösa seder, begravningsriter, exorcismer och utövningar av det andliga och rituell magi över hela världen var specifikt utformade för att låta de dödas andar skulle få ro eller vila. Det bekräftar att de trodde på spöken i vitt skilda delar av världen. Senare också från 1840-talet och framåt också inklusive spiritualism. 

De flesta forskarna är överrens om att vid 1 500 f.Kr. var föreställningen och tron om spökens existens väl etablerad över hela jordklotet hos nästan alla världens kända kulturer med några få undantag kulturer där tron på spöken inte förekom. Tron på spöken och de dödas återkomst till jorden anses därför vara en av mänsklighetens äldsta trosföreställningar. Åtminstone från yngre stenåldern fram till omkring 1700-talet till 1900-talet trodde många människor i nästan alla kända kulturer över hela jordklotet på spöken eller på liknande idéer om att döda människor i någon form kunde återkomma till de levande. Tron på spöken var en del av den mänskliga kulturen fram fram till dess oavsett var på jorden människor bodde, levde eller befann sig, undantaget några få kulturer. Tron på spöken skilde sig många människor mot andra djur på jorden som inte trodde på spöken. 

Såväl då som t.ex. 1500 f.Kr. i Mesopotanien som i det senare antikens Grekland och Rom som nu fanns tanken att något hindrade den döde från att få en sista vila eller få en sista vila i underjorden. Vanligen hade en människa eller ett djur dött en för tidig död och därför uppstod som spöke. För tidig död kunde ha varit att dödats i ett krigsslag, mördats genom våld i andra sammanhang eller råkat ut för en olycka som resulterade i en för tidig död. En annan vanlig orsak varför en människa kunde bli ett spöke var att personen hade levt ett kort eller långt liv men hade ett oavslutat ärende bland de levande på jorden och därför uppstod som ett spöke på jorden efter sin död. En tredje vanlig orsak kunde vara att begravninsritualerna inte hade utförts alls, vilket åtminstone sedan yngre stenåldern setts som något som gjort att den döde inte fann frid. 

Antiken pågick från 3000 f.Kr. till 500 e.Kr. Epoken är mest förknippat med Medelhavets historia för åren 800 f.Kr. till 500 e.Kr. I synnerhet associeras den med det stora kulturella inflytandet från antikens Grekland och romarriket. Antikens Grekland pågick från 1100 f.Kr. till 600 e.Kr. Det hade sin bredare storhetsperod 800-146 f.Kr. och mer koncentreade storhetsperiod från 700-talet till 300-talet f.Kr. Exempelvis hölls de de första olympiska spelen i det antika Grekland 776 f.Kr. 

Spöken nämns i de klassika grekiska verken "Odysséen" och "Iliaden" från 700-talet f.Kr. av den grekiska författaren Homeros (f. 750 f.Kr.). I hans verk försvann spöken ned i jorden som ånga. Homeros spöken hade liten interaktion med levande människor på jorden. Hans spöken gav människor råd och profetior, men var inte särskilt fruktade. I den övriga grekiska antiken dök spöken ofta upp som ånga, rök eller kompletta avbildningar av människor med sår. Såren visade var på kroppen de dödades när de var människor.  Spöken i det antika Grekland på 700-, 600- och 500-talen f.Kr. beskrevs som betydande eftersom en del av dem framträdde vid tidpunkterna för när människor dog.

På 400-talet f.Kr. hade de grekiska antikens spöken blivit hemsökande och skrämmande spöken. De kunde antingen ha goda eller onda syften. Antikens greker trodde att döda människors andar svävade i luften nära där deras döda människor låg begravda. Begravningsplatser var därför levande greker helst undvek. För att hindra att spöken skulle återvända och hemsöka sina överlevande familjer behövde de levande göra ritualer med offentliga ceremonier, offergåvor och offergåvor av drycker. Årliga högtider hölls för att hedra och lugna de dödas andar. De grekiska familjernas spöken bjöds in vid dessa högtider. Efter högtiderna uppmandes dessa spöken att lämna familjerna, men var välkomna tillbaka vid samma tid året efter.

Romerska riket existerade 753 f.Kr. till 476 e.Kr. Det är också bl.a. känt som romarriket, romerska civilisationen och antikens Rom. De gamla romarna trodde att spöken kunde användas för att hämnas på fiender genom att skrapa ned en förbannelse på en bit bly eller keramik och sedan placera den i en grav. Det gick bättre ifall det var en grav till en mördad man. Sedan hemsökte gravens spöke den eller de människorna som förbannelsen var avsedd för. Spöket kunde då uppenbara sig synligt, osynligt, ljudligt och/eller med skrämmande stön för fienden. Många romerska spöken var spöken till människor som fått ordentliga begravningar. Men det fanns också romerska spöken till en del människor som inte fått dessa ordentliga begravningarmed med rätt ceremonier. För att få dessa spöken att sluta med spökeriet lät en del drabbade romare gräva upp deras gravar och återbegravde dem sedan på rätt sätt. Då upphördes ofta deras spökandet eftersom deras tidigare döda människokroppar fick ro.

Spöken dök ofta upp i tragedier som skrevs av den romerska författaren, filosofen och politikern Seneca den yngre (f. 4 f.Kr.och d. 65 e.Kr.). Han föddes i nuvarande Spanien och dog i Rom. Mer om hans inflytande längre ned. Spöken på grekiska och romerska teatrar vid den här tiden avbildades som materiellt fysisk synliga.

Lukasevangeliet är den tredje boken i Nya Testamentet. Nya testamentet är samling skrifter som utgör andra delen av den kristna Bibeln. Den första delen är det Gamla testamentet. Enligt Nya testamentet i Lukasevangeliet 24:37-39 tvingades Jesus (f. 4 f.Kr. och d. 30/33 e.Kr.) efter sin uppståndelse att övertala sina lärljungar att han inte var ett spöke. Vissa versioner av bibeln som King James Bible (KJV) från 1611 och New King James Version (NKJV) i fulltext från 1982 använder istället termen spirit, motsvarande ande på svenska. På liknande sätt trodde Jesus efterföljare först att han var ett spöke (spirit/ande) när de såg honom gå på vatten. Det här är inte något kontroversiellt. Istället bevisade Jesus för sina lärljungar och efterföljare att han inte var något spöke.

Under det första århundradet e.Kr. skrev den stora romerska författaren, juristen, statsmannen och senatorn Plinius den yngre (Pliny the Younger) (61-113) om anmärkningsvärda spökhistorier i sina brev. Han rapporterade om att spöket till en gammal man med långt skägg och skramlade kedjor tidigare spökade i hans hus eller i ett hus i Aten f.Kr. Plinius den yngre skrev att hundra år innan på det första århundrandet f.Kr. hade det här huset och villan i Aten ett rykte om att vara hemsökt av spöken. Ingen ville bo i villan förrän den grekiska filosofen Athenodorus Cananites (f. 74 f.Kr. och d. 7 e.Kr.) kom till staden. Hans namn förkortas som Athenodorus. Han föddes i södra delen av dagens Turkiet.

Athenodorus lockades av husets låga hyra. Han var inte avskräckt av byggnadens spökrykten i Aten och flyttade in i huset. Men redan under första natten möttes Athenodorus av spöket till en gammal man med skramlande kedjor. Spöket vinkade till Athenodorus. Sedan gick spöket iväg. När det nådde husets innergård försvann det. Athenodorus markerade därefter noggrant platsen på innergården. Följande morgon lät han en magistrat att gräva upp platsen. Under jordytan hittade de skelettet till en gammal man som satt fast i kedjor. Skelettet fick därefter en ordentlig begravning och spöket som Athenodorus såg dök aldrig mer upp igen. Men historien fick nytt liv när Plinius den yngre skrev om den hundra år senare under andra halvan av det första århundradet e.Kr.
​
Liknande minnesvärda spökhistorier finns också nedtecknade av andra romerska och grekiska författare de första århundradena f.Kr. och e.Kr.


1.3.2 Medeltiden

Medeltiden pågick under olika perioder i olika delar av Europa, men generellt brukar den räknas från 400-talet till slutet av 1400-talet e.Kr. Majoriteten av alla medeltida europeiska spöken var män, enligt rapporterade observationer. De flesta spökena oavsett kön i det medeltida Europa ingick i någon av de de två kategorierna a) de dödas själar och b) demoner. De dödas själar återvände till jorden för specifika syften. Demoniska spöken fanns bara för att plåga de levande eller fresta dem. 

De flesta medeltida europeiska spökena var själar som tilldelats skärselden. De tillhörde den första gruppen som nämndes ovan med de dödas själar. Enligt katolsk uppfattning är skärselden en reningsort där själarna befinner sig i väntan på att inträda i de saligas tillstånd i himmelriket eller paradiset. I skärselden finns de själar som lämnat jordelivet i nådens tillstånd, men som fortfarande har lättare synder på sina samveten eller behöver göra bot för sina förlåtna synder. Dessa själar behöver renas först innan de kan gå in i himlen eller paradiset. Reningen går till genom att de får straff för sina synder som är associerad med lidande. De levande människorna på jorden kan be för de döda, förrätta mässsor för att hjälpa dem, osv.

I det medeltida Europa var därför en del själar dömda att vara i skärselden under en viss period för att sona sina överträdelser som de som gjorde som människor i livet på jorden. Deras botgöring var rent generellt relaterat till deras synd. Spöket till en man som misshandlat sina tjänare tvingades slita av sig och svälja bitar av sin egen tunga. Spöket till en rikare man som vid kyla inte hade givit sin mantel till en fattigare man dömdes att åter bära mantel, men som nu var tung som ett kyrktorn. För att få slut på sina lidande visade sig dessa spöken i skärselden sig för de levande på jorden. Dessa spöken bad om de levandes böner för att slut på sina lidande.

En del andra europeiska spöken återvände istället till Europa för att få de levande att bekänna sina synder innan dessa människor dog. Dessa spöken tillhörde också gruppen a) de dödas själar. Dessa andra spöken ville hjälpa de levande människorna att göra bot för sina förlåtna synder som levande på jorden. Gjorde människorna det kunde deras själar senare hoppa över skärselden och gå direkt till himmelriket eller paradiset efter att de dog på jorden. 

Vissa spöken var förklädda demoner som enligt Första Timotheosbrevet 4:1 i Nya testamentet i bibeln "kommer för att lura människor och föra bort dem från gud och in i träldom". Därför fanns det alltid en risk för levande människorna i medeltidens Europa att kontakta de dödas andar. De riskerade istället att få kontakt med en demon eller en oren ande som ville dem illa. Denna tro existerade såväl på medeltiden som senare ända till 1900-talet, t.ex. på 1940-talet i USA. Men de levande på medeltidens Europa hade ett vapen mot demoner. Osäkert hur många som visste om detta vapen. Men levande människor som stötte på de två typerna av spöken a) de dödas själar och b) demoner, kunde skilja dem åt genom att i Jesu Kristi namn kräva vilket syfte de hade. De döda personernas själar och spöken berättade då vilka syften de hade. Demoniska spöken däremot fördrevs och försvann när de hörde den levande människan uttalande orden av det heliga namnet Jesus Kristus eller de heliga orden "Jesu Kristi namn". De levande människorna i det kristna medeltida Europa hade därför ett ljudligt vapen mot demoniska spöken. Det besvarar frågan i teorin varför europeiska medeltida stammar eller kungariken inte använde eller försökte använda spökena i sina arméer mot andra kristna. 

I teorin hade spökena kunnat vara odödliga soldater och varit till hjälp för vilka medeltida kristna europeiska kungar som helst som ville anfalla eller försvara sig mot andra stammar, riken eller kungariken. De flesta spöken var dessutom osynliga, vilket var ännu bättre. Då kunde de lättare ha kunnat smyga sig in på fienden och utan besvär ha kunnat gått igenom deras försvarsmurar eller försvarsverk. Sedan hade de kunnat döda fienden eller tutta eld på deras matförråd. Perfekt för vilka arméer som helst. Dessutom hade spökena kunnat haft med sig dåtidens vapen. En del spöken kunde trots allt röra saker. Se föremål som rör sig i rum som påstås förflyttas av spöken. Men eftersom de levande kunde använda det ljudliga vapnet "Jesus Kristus" eller "Jesu Kristi namn" mot demoniska spöken var det verkningslöst för medeltida europeiska kungar eller andra människor att ens försöka använda sig av de spökena i militära syften. Även en vanlig jordbrukare utan avancerade vapen på ett fält kunde försvara sig mot demoniska spöken genom att säga de heliga orden.

Medeltida europeiska spöken var mer intensiva, betydande, kompakta, solida och fysiskt fasta än många av de brittiska spöken med lösa sammansättningar som beskrevs under den viktorianska tiden 1837-1901. Det fanns dock också solida och fasta spöken i 1800-talets Storbritannien. En del medeltida spöken i Europa var så verklighetstrogna att levande människor misstog dem för att vara andra levande människor, enligt spökhistorier. En del av de spökena kunde också samtala med levande människor och ha konversationer, bl.a. i Skottland och i England. Medeltida europeiska spöken kunde också brottas och hållas fast fysiskt av människor tills en präst kom och hörde deras bekännelse. De spökena kunde levande människor röra fysiskt. 

En del andra medeltida spöken var däremot mindre fasta och kunde gå igenom väggar som många senare brittiska 1800-tals spöken kunde göra. Ofta beskrevs dessa medeltida europeiska spöken, som kunde gå igenom väggar, som blekare och sorgligare versioner än de personerna de var som levande människor. Många av de spökena var klädda i grå trasiga trasor. Många var män.

I det medeltida Europa rapporterades det också om spöklika arméer som utkämpade strider mot andra spöklika armér om nätterna i skogar eller i fornborgar, t.ex. sydöst om Cambridge i östra England. Fantomriddare utmanade ibland levande riddare till strider. De levande riddarna kunde fysiskt känna fantomriddarnas svärd när de fäktades. De gångerna de levande vann striderna försvann fantomriddarna ur tomma intet. De låg inte kvar döda på marken.

Det gick också att utnyttja spöken för att få guds välsignelse för att bedriva krig eller försöka erövra andra områden. Exempel på det fanns i 1200-talets Frankrike när spöken till mördade pojkar och mäns själar kunde tala med en del levande människor. Själarna befann sig i skärselden. Spökena bekräftade för de mänskliga ombuden på jorden att gud varit nöjd med de levandes krig, erövringar, blodsutgjutelser, förskjutningar av befolkningar och korståg mot kättare i södra Frankrike. Det var inte krig mot andra religioner utan kristna som stred mot andra kristna. 

Det samlade kännetecknet för tron på spöken i europeisk folklore under inte minst medeltiden och under den efterföljande tidigmoderna tiden från 1400-talet eller år 1500 till 1789/1800 var den återkommande rädslan att de avlidna skulle återvända till jorden eller återvända och skada de levande. De visste inte riktigt var de hade spökena.


1.3.3 Renässansen till motreformationen

Den västeuropeiska renässansens topp på 1400- och 1500-talen avslutade medeltiden. Den längre renässansen pågick från början av 1300-talet till slutet av 1600-talet. Med renässansen återuppväcktes antikens kulturarv. Renässansen omfattade inte minst konst och litteratur. Renässansen innebar också ett återupplivat intresse för det ockulta, inklusive nekromanti som är försök att kontaka en avlidens personens ande.

I mitten av 1500-talet återupptäcktes Seneca den yngres verk av spöken i tragedier från 000-talet som vid tiden var 1500 år gamla. De blev modeller för återupplivandet av tragedin i spökhistorier. Seneca den yngres inflytande är särskilt tydligt i engelska författaren Thomas Kyds (1558-1594)s verk "The Spanish Tragedy" och i engelska dramatikern, poeten och skådespelaren William Shakespeares (1564-1616) verk "Hamlet". The Spanish Tragedy skrevs 1582-1592.. Hamlet skrevs 1599-1601 och gavs ut 1603. The Spanish Tragedy och Hamlet delar båda en hämntema, ett klimax och spöken. I Hamlet nämns ett spöke till Hamlets mördade pappa. Det spöket är dock mer komplext än spökena hos Seneca den yngre. Även Shakespeares pjäs "Richard III", som skrevs 1592-1594, har med spöken som också liknar den modellen Seneca den yngre skapade på 000-talet. I Shakespeares kända tragedi "Macbeth", som publicerades 1623, återvänder den mördade Banquo som ett spöke till titelkaraktärens bestörtning.

Urtypen för reneässansspöken var deras grova tydliga materialla framtoningar och påfallande väl klädda. Elisabetansk teater är också känd som tidigmodern engelsk teater och engelsk renässansteater.
Hos elisabetansk teatrar i England 1558-1642 avbildades spöken ofta med de levandes dräkter och kläder. En del spöken hade istället rustningar. Enligt andra uppgifter var det till och med vanligt att de skildrade spöken som bar rustningar med pansar. Pansar  var inaktuellt i andra sammanhang under renässansen. Genom att låta skildra spöken på engelska teatrar med rustningar ville de antyda en känsla av antiken, av antikt, ålderdomligt och förlegat även om det fanns plåtrustningar på 1600-talet. Spöken med pansar är kända som pansarspöken. I Shakespeares Hamlet bär spöket på en rustning. Det spöket har under åren blivit ett av de mest igenkännliga spökena i engelsk litteratur. 

Teaterföreställningarna med skådespelare som låtsades vara spöken i rustningar var nästan lite ironi mot tidigare fullt seriösa medeltida skildringar av en del europeiska spöken med rustningar. Det hade förmodligen inte gått att göra sådana skådespel under medeltiden, men på 1500- och 1600-talen var tiden mogen för det. Spöken i rustningar ansågs inte längre som lika seriöst 1558-1642 i England. Dock har det förekommit nya spökhistorier med spöken i riddarrustningar ända till 2020-talet i både England och Skottland, även om de är relativt få gentemot andra nya spökhistorier. 

Under reformationens topp på 1500-talet i Västeuropa och under motreformationen från 1545-1563 till 1648 fanns det samtidigt en motreaktion bland en del aktiva kristna mot vad de ansåg det ohälsosamma intresset för svart magi, trollkonst och spöken i Europa.

Spöken nämndes ibland i en del texter till skotska och engelska ballader från 1400-talet till 1700-talet. Inte minst i traditionella ballader från på 1500- och 1600-talen i Skottland och England hade spöken framträdande platser. I synnerhet gällde det de gränsballader som sjöngs av de skottar och engelsmän som levde vid den turbulenta skotska-engelska gränsen i södra Skottland och norra England. I slutet på medeltiden och fram till början av 1600-talet var området den farligaste delen på hela de brittiska öarna eftersom gränsrånare härjade på båda sidor om gränsen. Många gränsballader från 1500- och 1600-talen som nämnde spöken hade ofta det återkommande temat om döda älskare eller döda barn som återvände som spöken till de levande. Idag är dessa ballader mer än bara ballader. De unika kulturskatter.

I en annan gränsballad är "King Henry". Den handlar om hur ett glupskt spöke slukar och äter upp kungens hästar och hundar. Därefter tvingar spöket ner kungen i sin säng som somnar. När sedan kungen vaknar upptäcker han att spöket förvandlats till en vacker kvinna. Balladen skrevs ned först 1783 och trycktes upp i upplaga 1806 med ytterligare 14 strofer av okänd källa. Balladen är känd som "Kung Henrik" på svenska. Formen av berättelsen i King Henry har sitt ursprung i det anglosaxiska England och Skandinavien i början på 500-talet.


1.3.4 Georgiansk tid

Georgiansk tid pågick i Storbritannien från 1714 till 1830-1837.
Romantiken pågick från slutet av 1700-talet till 1850 i delar av Europa. 1798-1837 varade den i Storbritannien. Både den georgianska tiden och romantiken ersattes i Storbritannien av den viktorianska tiden 1837-1901.
​
På 1700-talet och inte minst på 1800-talet fanns det en populär brittisk folktro att spöken till döda människor hemsökte sina levande älskare om älskarna skaffat nya kärlekar och inte sett till att spökena blev formellt fria som väsen på jorden. För att bli av med spökena behövde älskarna ordna med formell ceremonier så att spökena blev fria från sitt spökeri och kunde försvinna.

På 1800-talet i olika delar av Europa med anor från 1400 fanns det en ännu mer utbredd tro att de levandes överdrivna sorg över de döda störde de dödas fridfulla vila. De dödas spöken fick inte ro av allt sörjande från levande människor. En del av dessa spöken kände sig därför tvingade att hemsöka de levande för att de skulle sluta sörja och fokusera på ett annat. Det temat finns berättat i många folksagor runt i världen. De finns flera varianter, men den röda tråden i de sagorna bygger på sagans hjälte ordnar med begravningen av en död man. Strax senare får hjälten en följeslagare som hjälper honom. I slutet av sagan avslöjas det att följeslagaren i själva verket är den döda mannen. Underförstått gillade den döda mannens ande inte sin begravning. Anden övergick därför till ett spöke som sedan hemsökte den levande hjälten.​

Inte minst på teaterscener i England i början på 1800-talet och under resten av 1800-talet började spöken med kläder av lakan, draperier eller gardiner att vinna mark på bekostnad pansarspöken och andra spöken med rustningar. Det berodde på att pansarspökena inte kunde förmedla den där kusligheten på scenen som spöken av inte minst lakan kunde göra. Pansarspöken knarrade, klingade och var tvungna att flyttas runt med komplicerade anordningar eller med hissar på scenen. När dessa klirrande spöken rördes runt och hissades på scenen skrattade den engelska publiken. De hånade, förlöjligade det hela och tyckte det var för banalt. Genom att byta pansarspökena mot spöken av lakan blev det betydligt enklare för både skådespelarna som för scenarbetarna samtidigt som spökena blev mer läskiga och kusliga. Dessutom blev det billigare och enklare för teatrarna att tillverka spöken av lakan än spöken av pansar eller avbilder av pansar.

Det här spred sig till det övriga brittiska samhället på 1800-talet. Allt fler människor i England och i Skottland hävdade att de hade sett spöken av lakan i slott, slottsruiner, teatrar, vanliga hus, etc. Lakanen kunde ligga stilla upprätta eller fladdra med vinden. Hos en del spöken utgjordes spökena av avbildade människor insvepta i lakan. Hos andra spöken var spökena bara lakanen. De hade inga avbildade människor i dem. Fortfarande förekom också spökobservationer av spöken som såg ut som levande människor med dåtiden kläder, pansarspöken, spöken av dimmor, genomskinliga spöken, skuggor, osynliga spöken, etc. Men spöken med lakan fick definitivt sitt genombrott i Storbritannien på 1800-talet och lever kvar än.

En annan viktig intressant aspekt var den om spökenas existens. På 1800-talet började allt färre engelsmän att tro på spöken fanns på riktigt. Fler och fler engelsmän ansåg spöken var osannolika. Misstron mot spökenas existens var generellt som högst i det engelska samhällets topp och hos människor med längre och högre utbildningar. I samhällets botten och människor utan längre skolgång var tron på spöken som störst, men även där började fler människor inte tro på spöken. Genom att då byta ut de engelska spöken i tydliga materiella rustningar i teatrar mot spöken mot lite mer difusa lakan och föra över idén att många spöken också var osynliga blev det svårare för förnekarna att hävda att inte spöken fanns, enligt forskare 2000. Osynliga bildligt, men närvarande i form av tryckande närvaro från luften och ljud. Framförhållandet av osynliga spöken var viktiga för att framställa spöken som mer andliga och svårförklarade. Det var en tydlig skillnad mot de materiella spökena i England på 1500- och 1600-talet och på grekiska och romerska teatrar på 000-talet.

Sett ur ett spökperspektiv gjorde de engelska teatrarna helt rätt på 1800-talet som bytte inriktning och stil på brittiska spöken, enligt forskare i början på 2000-talet. När publiken på teatrarna skrattade åt spökena föll hela idén om spökenas existens som lite svårförklarade snälla eller onda andar. Skratten avväpnade också spökenas läskighet. Genom att byta pansarspökena till spöken av lakan återfick de britiska spökena sitt rätta läskigare lite mer svårförklarade element som lever kvar än utanför teatrarna i Storbritannien. Hur många människor idag i västvärlden hade trott på spöken om urtypen för bilden av dem var spöken som såg ut som medeltida riddare i rustningar av metall?


1.3.5 Spiritualism och spiritism

På 1840-talet uppstod den spiritualistisk rörelsen i Upstate New York bortom staden New York i delstaten New York i USA. Valet av plats var naturligt eftersom många andra stora religiösa rörelser som mormonism och millerism uppstod i delstaten New York på första halvan av 1800-talet. I delstaten New York fanns det vid den här tiden en miljö med många människor som trodde att det gick att kommunicera direkt med gud eller änglar. De trodde heller inte att gud skulle vara hård mot människor. Gud skulle inte dömma odöpta spädbarn till en evighet i helvetet.

Spiritualism är läran att verkligheten är andlig och att det kroppsliga endast är ett sken. Spiritualism bygger på ett monoteistiskt trossystem eller religion som antar eller förusätter en tro på en gud, men att det också finns utmärkande drag att medier som kan kontakta andar från döda som bor i andevärlden. Via medierna kan andarna sedan ge information om livet efter detta till levande människor. Monoteism är dyrkan av en gud och förnekande att det finns andra gudar. Jämför med polyteism som är tron att det finns flera gudar.

Spiritualismen utvecklades sedan i USA från 1840-talet och hade sin topp från 1840-talet till 1920-talet. Inte minst i engelspråkiga länder blomstrade den. De första ca femtio åren hade spiritualismen inga kanoniska texter eller ingen formell organisation. Kanon är det eller de grundläggande rättesnören, regler och  normer som finns i en religions heliga skrift och muntlig traditioner. Spiritualismen saknade det de första femtio åren. Spiritualismen hade däremot tidskskrifter, föreläsare som trance, lägermöten och fulländade medier (medium) som missionerade om rörelsen. Många framstående spiritualister var kvinnor. Många anhängare stödde saker som avskaffandet av slaveriet och var för kvinnlig rösträtt. Men i slutet av 1880-talet försvagades rörelsens trovärdighet på grund av anklagelser om bedrägerier från medier. Rörelsen insåg att den var tvungen att ta en fast form och istället började formella spiritualistiska organisationer dyka upp. 

1897 hade rörelsen mer än åtta miljoner anhängare i USA och Europa. De flesta kom från de delar samhällena som befann sig i mitten och toppen i respektive länder. Idag utövas spiritualismen främst av olika konfessionella spirituella kyrkor i USA och Storbritannien.

Spiritualism ska inte förväxlas med spiritism som är övertygelsen att levande människor kan komma i förbindelse med avlidnas andar. Spiritism är en gren av spiritualism. Spiritism är själva den delen där människor försöker få kontakt med dödas andar. De som gör det kan också tro på en eller flera gudar. Mänsklig kontakt med de dödas andar har människor över nästan hela världen i nästan alla världens kulturer hållit på med lika länge som människor har trott på spöken, dvs. sedan minst yngre stenåldern eller ännu längre tillbaka beroende på när man tror att tron på spöken uppstod. Rörelsen spiritism med fasta regler uppstod dock först på 1850-talet i Frankrike. Ett medium i parapsykologi är en person som sägs ha paranormala förmågor eller som sägs kunna framkalla parapsykologiska fenomen. Ett spiritistiskt medium däremot är en person som bland annat kan få kontakt med andar, t.ex. vid seanser.

I det kontinentala Europa och Sydamerika blev spiritualismens motsvarande rörelse känd som spiritism efter att den grundades i Frankrike på 1850-talet, även om den senare också förekom i USA,  England och Skottland. Spiritismen baserades på fem böcker som skrevs av den franska pedagogen Hippolyte Léon Denizard Rivail (1804-1869). Han var mest känd under sin pseudonym Allan Kardec. Han rapporterade om seanser där han observerade en rad fenomen som han tillskrev okroppslig intelligens (andar). Han antog att det gick att kommunicera med andarna. Det antagandet bekräftades av många samtida vetenskapsmän och filosofer som deltog i seanser och som studerade fenomenet. Andra författare strömmade till rörelsen och utökade hans verk. Den kändase var kanske skotten Arthur Conan Doyle (1859-1930) som 1887-1927 skrev böckerna om den påhittade engelska detektiven Sherlock Holmes.

Spiritismen har idag flesta anhängare i Brasilien. Antal människor, inte procent av befolkningen. Spiritismen har också många anhängare i övriga världen som USA, Kanada, Argentina, Kuba, Jamaica, Spanien, Portugal, England, Frankrike, Tyskland och Japan. Procentuellt av ländernas befolkningar var spiritismen mest utbred i Karibien 2005. På Kuba och Jamaica var över tio procent av deras befolkningar aktiva i lokala varianter av spiritism 2005. Sedan följde procentuellt länderna Brasilien, Surinam, Haiti, Dominikanska republiken, Bahamas, Nicaragua, Trinidad & Tobago och Guyana.​


1.3.6 Viktoriansk tid, edwardiansk tid och 1910-talet

Gotisk fiktion inom skönlitteraturen var en genre som blandade skräck och romantik. På spökfronten kom det första verket 1764. Dessa verk skrevs i huvudsak till omkring 1920. De hade en första topp ca 1798-1815. Det följdes av en andra topp ca 1818-1831, en tredje topp ca 1840-1870 och en fjärde topp ca 1886-1910. Andra och tredje topparna var de största av de fyra topparna. Det finns de som hävdar att topparna istället pågick ca 1798-1831, 1840-1870 och 1886-1910. Författarna i den första toppen kom i huvudsak från de brittiska öarna, men också från Tyskland. Senare amerikanska författare på 1800-talet tog inspiration från sina brittiska och tyska kollegor när de skrev om sina egna spökhistorier. En del amerikanska författare tog tyska folksagor och gjorde egna varianter av dem med t.ex. en huvudlös ryttare 1820.

​En del engelsktalande litteraturkritiker på 1980-talet hävdade att spökhistorier i bokform hade sin gyllene era ca 1837-1914. De började med den viktiorianska tiden 1837 och slutade när första världskrigets började 1914. Inte minst utgivna böcker med spökfiktion på 1840-talet, 1870-talet och andra halvan av 1880-talet hjälpte till att populariera korta som långa påhittade spökhistorier i böckernas värld.

1840-1920 under större delen av den viktorianska tiden 1837-1901, den edwardianska tiden 1901-1910 och på 1910-talet skapades klassiska spökhistorier av författare från i huvudsak England, Irland och USA. I skaran ingick bl.a. irländska författaren Sheridan Le Fanu (1814-1873), amerikanska författaren Henry James (1843-1916), engelska författaren och medeltidsforskaren M. R. James (1862-1936) och engelska författarinnan Violet Hunt (1862-1942). Deras spökhistorier var influerade av en traditionell gotisk fiktion. Deras spökhistorier hade också inslag av folklore och psykologi. Hos många av dessa författare blev ondska och skräck de väsentligaste delarna i spökhistorierna. Blandades det med onda ansikten, flin av överjordisk elakhet, former som jagade i mörker och långa utdragna avlägsna skrik blev spökhistorierna ännu bättre och ännu läskigare. Lades det också till lite blod i handlingen blev spökhistorierna nästan fulländande. Psykologin gjorde spökhistorierna mer läskiga. De blev som tredimensionella. Det läskiga blev inte själva döden. Det läskiga blev istället det psykologiska som hände fram till eventuell död även om M. R. James hade med en del våld också. Samma som i senare skräckfilmer på 1900-talet och senare. 

Detta påverkade givetvis övriga samhällena i England, resten av Storbritannien, delar av Europa och Nordamerika gällande spöken. Synen på spöken har i alla tider, som människor trott på spöken, alltid varit ett föremål för rädsla om att de döda ska återvända till de levande. Men med alla författarnas verk med spökhistorier 1840-1920 skruvades det läskiga upp ett par steg på en läskighetskala. Nämnas bör att även en del franska författare också skrev om spöken på 1800-talet, men centret för spökhistorier i litteraturen 1840-1920 låg i huvudsak i England och Irland, men också i USA.

Men alla gick inte på den gotiska svängen som startades på 1700-talet. Kända skotska författaren och historikern Sir Walter Scott (1771-1832) undvek den gotisk skrivstilen i sina spökhistorier "Wandering Willie's Tale" från 1824 och "The Tapestried Chamber" från 1828. Han bidrog istället att sätta ett annat exempel på för andra senare författare i genren.

Under den senare delen av 1800-talet skrev en del amerikanska författare om spökfiktion och inte berättelser med spöken i. Med spökfiktion kunde de ta ut svängarna eftersom fiktion innebär att något är påhittat eller uppdiktat till skillnad från det verkliga. På en och annan operascen i Kanada förekom också spöken i en del av deras uppsättningar. I Nordamerika hos människor med brittisk börd på 1800-talet förekom det även en del folksånger med spöken i. Ofta med temat om en död älskare som återvände till jorden som spöke för att träffa sin käraste. Temat hade florerat i tusentals år bland spökhistorier sedan till minst 1500 f.Kr. i Mesopotamien. Men de kanadensiska och amerikanska folksångerna med spöken i var varianter av tidigare traditionella skotska och engelska gränsballader. Originalsångerna sjöngs tidigare i generation efter generation av människor på båda sidor om de skotska-engelska gränsen i södra Skottland och norra England på 1400-talet till 1700-talet med en topp på 1500- och 1600-talen.

På 1890-talet förekom spöken och övernaturliga händelser på filmduken. I synnerhet i Frankrike och i Storbritannien.

I början på 1900-talet under den edwardiska eran 1901-1910 kombinerad en del engelska författare spökhistorier med naturmystik. En del andra engelska författare valde däremot att öka den psykologiska skräcken i sina spökhistorier. Några föredrog istället att kombinera påhittade spökhistorier med mystik om haven och science fiktion.

Under första världskriget 1914-1918 dog nio miljoner soldater i strider och ytterligare miljontals civila dog av ockupationer, bomber, hunger och sjukdomar. Första världskrigets många döda medförde en ny våg av intressen för det övernaturliga, mystiska och kontakt med andevärlden i flera länder som deltog i kriget. Inte minst var intresset stort hos en del människor som förlorade en anhörig i kriget. En del hoppades kunna tala med sina döda anhöriga genom medier. Intresset för spöken kunde också hållas liv hos andra intresserade människor. Fascinationen för det övernaturliga kunde därmed fortsätta.
​

1.3.7 Mellankrigstiden till idag
​
Mellankrigstiden 1918-1939 var perioden mellan första världskriget 1914-1918 och andra världskriget 1939-1945. Två år efter mellankrigstidens start 1918 började också den moderna eran 1920 som pågick 1920-1970 och följdes av postmodernismen 1970-idag.

I början på 1900-talet skapade kiosklitteratur i den engelskpråkiga världen nya vägar för nå ut och publicera spökhistorier. Kiosklitteratur i form av pulp magazine såldes från 1896 till slutet av 1950-talet. De var också kända som pulp fiction och bara pulp. De var som mest populära från 1920-talet till 1940-talet. 1926-1932 fanns det till och amerikanska pulp magazines som Ghost Stories som nästan bara innehöll spökhistorier. De gavs ut i 64 magasin. ​Spökhistorierna från kiosklitteraturen nådde till och med Good Housekeeping och The New Yorker. Good Housekeeping är en amerikansk damtidning som startades 1885 och finns kvar än. I början av 1960-talet var den en av världens största damtidningar. Amerikanska tidsskriften The New Yorker startades 1925 och även den finns kvar fortfarande. 

Ovan, två magasin av Ghost Stories från 1928 och 1930.

Ovan, två till Ghost Stories, men från 1927 och 1930.

​1926 publicerades romanen "Topper" av den amerikanska författaren Thorne Smith (1892-1934). Med romanen skapade han det moderna amerikanska spöket som senare blev till film 1937. 

Den gyllene eran för spökhistorier i böcker 1837-1914 efterföljades av en annan era om spöken. 1920-1959 pågick den gyllene eran för professionella parapsykologer och spökjägare som engelsmännen Harry Price (1881-1948) på 1920- och 1930-talen och Peter Underwood (1923-2014) på 1940- och 1950-talen som de kändaste. Harry Price var också känd som "the grandfather of ghost-hunting", på svenska i svensk sammanhang ungefär "spökjägarnas ålderman (farfar). Dock fanns det engelska spökjägare före honom. Det fanns också ett stort intresse för spöken och spökhistorier i USA från 1930-talet till början av 1970-talet. I USA var de även fascinerade av ufon från mitten av 1940-talet och framåt. Ufon är inte spöken.

1936 hävdades det att världens första fotografi på ett spöke togs efter att det publicerades i veckomagasinet Country Life samma år. Spöket var Brown Lady of Raynham Hall som hemsökt den vackra herrgården Raynham Hall i Norfolk i östra England sedan julen 1835. Spöket föreställde Lady Dorothy Walpole (1686-1726). Hon hette Dorothy Townshend 1713-1726 när hon var gift med Charles Townshend (1674-1738), 2nd Viscount Townshend 1687-1738. Dorothys bror var Robert Walpole (1676-1745), 1st Earl of Orford 1742-1745. Robert var Storbritanniens första premiärminister 1721-1742. Världens enligt utsago första fotograferade spöke från 1936 föreställde med andra ord systern till Storbritanniens första premiärminister.

På 1930-talet skapades det populära spöken och spökhistorier i barnböcker som amerikanska "Casper, det snälla spöket" från 1939 som kanske det kändaste. Han kom med på tecknad film 1945.

I början på 1940-talet gavs det ut böcker av en och annan amerikanska författare vars spökhistorier utspelade sig i moderna industriella miljöer. Dock var de mer undantag än norm. 1941 spelades den komiska pjäsen "Blithe Spirit" för första gången i West End som är ett teaterdistrikt i London. Pjäsen blev film 1945 och ger en mer humoristisk syn till fenomenet om spöken som hemsöker individer och specifika platser.

Det gjordes också vid den här tiden filmiska versioner av spöken till flera tidigare författares eller dramatikers spöken som t.ex. Shakespeares. Med amerikanska filmen Topper från 1937 blev spöken en egen populär filmgenre. Spöken och spökfilmer med fanns redan på film innan sedan 1890-talet, men med Topper från 1937 blev spöken en egen populär filmgenre i USA och Storbritannien.

Från början av 1940-talet fram till 1970-talet kom det även en mängd amerikanska och engelska skräckfilmer och TV-serier med spöken inblandade. Ofta var det psykologi iblandade i de här skräckfilmerna eller TV-serierna med spöken. På andra halvan av 1940-talet var dock filmerna med spökteman lite mer åt det sentimentala hållet än de senare 1960- och 1970-talens skräckfilmer. Dock förekom det på 1940-talet också skräckfilmer med spöktema. Det anses att filmerna med spökteman påverkade TV-serierna mer än tvärtom.

Med tillkomsten av spöken på filmer och TV blev avbilder och skildringar av påhittade spöken vanliga för allmänhetens beskådan i både Storbritannien och USA vid den här tiden. Spökena spände över en mängd olika genrer från tecknade serier till skräckfilmer. De nådde ut till en bredare publik än mellan 1890-talet till 1930-talet. Det gav den breda allmänheten i hela västvärlden från 1940-talet till 1970-talet en tydligare bild över hur spöken kunde se ut enligt rådande mode. Alla visste nu vad spöken var för något, hur de troddes såg ut, hur de var och hur de betedde sig. Dock hade tidigare människor i nästan alla kulturer de senaste tusentals åren egna bilder eller föreställningar av hur spöken såg ut. Filmer och TV gav emellertid ett stort genomslag för hur spöken såg ut.

​1959 publicerades den gotiska skräckroman "The Haunting of Hill House" av den amerikanska författarinnan Shirley Jacksons (1916-1965). Boken anses vara en av de bästa litterära spökhistorierna som publicerades under 1900-talet i hela världen. Romanen förlitar sig på terror snarare än skräck för att framkalla känslor hos läsaren. Terror med syftet om en känsla av rädsla och förväntan som efterföljs av en skrämmande upplevelse. Jämför med skräck som i känslan av motvilja som vanligen följs av synen, ljudet eller en annan upplevelse som upplevs som något är skrämmande och läskigt. Som hjälp har Shirley Jacksons bok komplexa relationer mellan mystiska händelser i ett hus och karaktärernas psyken.

På 1970- och 1980-talen och i början på 1990-talet handlade filmer och TV-serier om spöken i distinkta genrer som romantik och skräck. Det förekom också spöken inom komedi-, drama- och ungdomsfilmer. I romantiska filmer från den här tiden var spökena snälla eller budbärare från den andra sidan av livet som en del spöken varit i tusentals år innan. Ofta hade spökena i dessa romantiska filmer oavslutade affärer på jorden som de behövde göra innan de försvann för gott.

Den kändaste amerikanska romantiska filmen med spöken i var "Ghost" från 1990 med de berömda skådespelarna Patrick Swayze (1952-2009), Demi Moore (f. 1962) och Whoopi Goldberg (f. 1955). Filmen nominerades till fem Oscars, inklusive för bästa film. De vann dock bara två Oscars där Whoopi Goldberg vann för bästa kvinnliga  biroll. Det var nästan omöjligt för Ghost att vinna för bästa film eftersom den jättekända västern- och äventyrsfilmen "Dansar med vargar" med Kevin Costner (f. 1955) blev också nominerad och vann kategorin för bästa film 1990. Filmen var nominerad till tolv Oscars och vann i sju kategorier. Dock drog Ghost in mer pengar på biografer i USA än Dansar med vargar. Filmen Ghost visade också de osynliga spökenas perspektiv. Det om hur det är att vara osynliga för alla levande men inte för sig själva. Det är ett aspekt som kittlar en del människors sinnen.

Spöken förekom också i komedier vid den här tiden. Den kändaste var "Ghostbusters" från 1984 med bl.a. Bill Murray (f. 1950) och Sigourney Weaver (f. 1949). Efter komedin bildades många spökjaktssällskap på hobbynivå i USA. De utforskade platser som sades var hemsökta.

På 1980- och 1990-talen rådde det en trend bland amerikanska spökfilmer med skräcktema att blanda scener med fysiskt våld och spökhistorier. 1990-talet var också en återgång till de klassiska gotiska spöken med mer psykologiska än fysiska faror. Förmodligen berodde den här inriktningen på av alla de många amerikanska reality-tv-serier med spökjaktsteman som kom på 1990-talet. De var populära ända till slutet av 2000-talet innan 2010-talet började. ​

1993-2002 sändes den popuära amerikanska TV-serien "The X-files" om paranormala fenomen som undersöktes av amerikanska FBI. I Sverige gick den under namnet Arkiv X. Den återkom med nya avsnitt 2016-2018. Serien handlade inte i första hand om spöken. Den spädde dock på ett intresse för det övernaturliga och oförklarliga saker som t.ex. ufon bland en del barn, tonåringar och unga vuxna i västvärlden på 1990-talet.

Det producerades också amerikanska spökprogram för barn-tv i början på 2000-talet. Det gjordes även tecknade filmer som "Casper, det snälla spöket" från 1995 och tecknade TV-serier som "Danne Fantom" från 2004-2007. Men den kändaste var/är nog "Scooby-Doo" från 1969-idag.​ Det skrevs också flera guideböcker till barn om hemsökta platser och manualer för hur de skulle göra vid spökjakt. ​I Harry Potter-serierna för barn i slutet på 1990-talet och i början av 2000-talet av J. K. Rowling (f. 1965) förekom spöket Moaning Myrtle.

En del fiktiva amerikanska TV-program om spöken var populära från 2000-talet till till början 2020-talet, även om de antagligen var populärare på 2000- och 2010-talen. 

I Asien producerade de även skräckfilmer med spöktema som japanska skräckfilmen "Ringu" från 1998 och "The Eye" från 2002 från Hongkong och Singapore. Indiska spökfilmer och TV-serier skördade stora framgångar och gör det än i Indien, Afrika, Mellanöstern, sydöstra Asien och i andra delar av världen. En var den indiska TV-serien Aahat. Den hade 556 avsnitt och sändes 1995-2015. Serien innehöll spöken och övernaturliga berättelser.

​På 1800-talet tog irländska och skotska emigranter med sig firandet av högtiden Halloween till USA, men det dröjde till början av 1900-talet innan Halloween hade etablerat sig över hela USA. Tack vare inflytande av den amerikanska kulturen spred sig sedan då seden, maskeraden och firandet av Halloween till flera andra länder i västvärlden i slutet på 1900-talet och i början på 2000-talet. Med det spred sig också att människor klädde ut sig till spöken, häxor, döda människor, skelett, etc. Det blev en höstfest. Halloween höll därmed kvar intresset för det övernaturliga om det på andra sidan döden. Dock finns det inga bevis för tron på spöken ökade med Halloween bland antalet utövare. De såg det istället som en rolig fest och maskerad med ett vänligt, mjukt och ofarligt dödstema. Samma med alla spökhus på nöjesparker runt om i världen på 1900- och 2000-talet. Temat hölls igång, men var ofarligt. Läskigt dock med spökhus för de allra yngsta barnen.

​I början på 2010-talet spekulerade en del amerikanska forskare att det tidigare fanns ett samband mellan spökobservationer och hemsökelser med förekomsten gaslampor på 1800-talet och i början på 1900-talet i västerländska hem.

När en del människor idag hävdar att de fotograferat ett spöke på slott i Skottland eller England brukar bilderna ofta föreställa ett suddigt dimmigt spöke eller ett suddigt spöke med lakan. De spökena med lakan som ersatte pansarspökena i England på 1800-talet. Inte lika många moderna bilder föreställer skarpa avbildade spöken till människor med vanliga kläder. Det är ganska naturligt att avbilda spöken idag som dimmiga eller suddiga med lakan på fotografier. Fler människor kan tro att dessa spöken är på riktigt eftersom de är svårare att förklara. I teorin kan de stämma, även om spöken inte finns på riktigt enligt vetenskapen. Skarpa foton på spöken föreställande människor med vanliga kläder, där det knappt går att skilja dem från levande människor, är mindre kusliga och svårare att övertyga omgivningen om att det är spöken. Lakanen bryter också normen hur många i västvärlden klär sig idag med jackor, tröjor, T-shirts, skjortor, blusar, byxor, shorts, kjolar, etc. Spökenas klädsel blir den onormala och onaturliga klädsen på foton med avbildade spöken. 

Dagens fotografier på spöken avspeglar därför dagens idé om hur spöken ser ut. Ändras den bilden i framtiden kommer sannolikt också spökenas utseenden också att förändras på framtidens fotografier, målningar och i en del framtida skriftliga skildringar. 


1.3.8 Brytningspunkten

Ända tillbaka till yngre stenåldern eller ännu längre tillbaka i tiden fanns det mängder med enskilda människor som inte trodde på att spöken fanns. Men majoriteten av världens befolkningar trodde ändå på andeväsen eller spöken. Det finns en brytningspunkt på jorden när det fanns fler människor som inte trodde på att spöken fanns än de som trodde på att de existerade. Brytningspunkten varierar i olika delar i världen från land till land eller världsdel till världsdel. Men generellt kom brytningspunkten någon gång mellan 1700-talet till 1900-talet. Tidigare i Europa, Afrika, Nordamerika och Australien av människor med europeisk börd, senare i Asien och ytterligare senare bland inhemska befolkningar eller ursprungsbefolkningar i Nordamerika, Sydamerika, Afrika, Australien och Oceanen. Förtydligande. Det fanns fler afro-afrikaner i Afrika söder om Sahara 1901 som trodde på spöken än det fanns människor av europeiskt påbrå i Afrika som också trodde på spöken. Samma med Nordamerika, osv. Möjligen har brytningspunkten heller inte slagit igenom i enstaka eller flera länder i t.ex. Afrika och Asien. I Mexiko är spöktron omfattande och varierande. Dock inte i länder som Kina, Sydkorea och Japan där det finns fler människor som inte tror på spöken än som tror på att de finns. 

En del forskare på 2020-talet hävdade att brytningspunkten, när fler människor inte trodde på spöken än de som trodde på spöken i enskilda länder, kom med ​med någon, några eller flera av de stora huvudteorierna som nämns nedan. Dock finns det fler teorier. Här är några av de kändaste och största teorierna om orsakerna som ledde till brytningspunkten. De gäller i första hand för Skottland och England, i andra hand för resten av Europa och Nordamerika samt i tredje hand för resten av övriga världen. Orsakerna till brytningspunkten anses vara:
a) ateismen,
b) mänsklig kontroll över naturen,
c) det senmoderna samhället tog över,
d) minskat mörkerrädsla hos vuxna,
e) elen kom,
f) urbanisering,
g) förbättrade transporter och kommunikationer,
h) från religiösa till sekulära samhällen,
i) folktro övergick till kunskapsorienterade samhällen.

a) Ateism är avsaknad av eller avståndstagande från tro på en eller flera gudar och högre makter. Ordet härstammar från antikens Grekland på 400-talet f.Kr. och ordet atheos där det betyddde utan gud/gudar. Men förnekande av en gud har funnits betydligt längre tillbaka än så i både Europa och Asien, bl.a. i Medelhavet och i nordvästra Indien. På 1500-talet e.Kr. användes termen i Frankrike och sedan i engelskan, men inga människor kallade sig för ateister på den tiden. Det dröjde till 1700-talet och upplysningstidens Europa innan alltfler européer började kalla sig för ateister.

Det anses att ateismens utbredelse i Europa och Nordamerika på 1700-talet ledde till att färre människor av europeisk börd i dessa världsdelar började tro på att spöken fanns. Dock var de religiösa fler än ateisterna i Europa och Nordamerika på 1700-talet. Det fanns därför fler människor som fortfarande trodde på spökenas existens än de som inte trodde på att spöken fanns i 1700-talets Europa och Nordamerika. Men enligt forskare på 2000-talet blev ateismen på 1700-talet en tydlig katalysator för minskad tro på att spöken fanns i Europa och Nordamerika. Allt färre människor började tro på att spöken fanns. Den minskade tron på spöken fick dock bakslag med spiritismen från 1850-talet och framåt som hävdade att det gick att kommunicera med andar.

Med spiritismen återuppväcktes tron på spöken igen, inte minst i Europa men också av människor av europeisk börd i Nordamerika och Sydamerika. Samtidigt ökade rörelser i både Europa och USA som ville undersöka om byggnader och platser hemsöktes av spöken. Det ökade fascinationen för spöken. Därtill växte ateismen i storlek allteftersom i stora delar delar hela världen. Allt fler människor började tro att det inte fanns spöken. Utan tvekan bidrog ateismen till det. Men hur mycket är svårt att säga. Ensam hade ateismen inte lyckats kommer över brytningspunkten med fler människor som inte trodde på spöken än de som gjorde det, enligt forskare. För det behövde ateismen också hjälp av övriga delar i samhällena som kontroll över naturen, det senmoderna samhället, elen, osv.

Men ateisem bidrog definitivt till färre troende av spöken. Det är ganska självklart att ateismen gjorde det. Tror man inte på att det finns en eller flera gudar eller en högre makt finns det i teorin heller ingen anledning till att tro på andevärlden och spöken. Dock finns det en del ateister idag som tror på spöken av andra orsaker som nämns längre ned. Det finns också mängder med religiösa som inte tror på spöken. I Skottland tror majoriteten av alla religiösa inte på spöken. 2007 var Sverige det landet med flest ateister, agnostiker och icke-troende i världen med Danmark som trea, Norge som fyra och Japan femma. 2010 var Frankrike och Tjeckien före Sverige när det gäller kategorin enbart ateister. 2021 var ateismen som starkast i sekulariserade länder i hela världen. Inom Västeuropa var ateismen också som starkast i regioner och länder med hög utbildningsnivå 2021.

b) När människan tog kontroll över naturen och mänsklig kontroll över naturen är breda begrepp. Människor har på ett eller andra sätt påverkat och förändrat naturen i miljontals år. Mer efter införandet av jordbruket f.Kr. än innan. Starten för stor mänsklig kontroll över naturen varierar världen över. En bra måttstock brukar vara från 
industriella revolutionen till nutid. Först då tog människan på allvar kontroll över naturen och kunde påverka jordens geologi och ekosystem lokalt och internationellt betydligt mer än innan. Industriella revolutionen innebar att jordbrukssamhället gick över till ett industrisamhälle. I Storbritannien, övriga Europa och USA pågick den från 1760 till mellan 1820-1840. Mänsklig kontroll över naturen kan därför sättas från ca 1760 till nutid. Senare än 1760-1840 i vissa delar av världen.

Med mänsklig kontroll över naturen suddades tidigare gränser ut. Naturen gick att bemästra på en helt annan nivå än innan. Med ökad kontroll minskade också tron på det övernaturliga. Ett exempel i Skottland är de många dikningar som gjordes av många sjöar som försvann delvis eller helt. De ersattes av främst jordbruksmark eller öppna fält. 

c) Det moderna samhället avser perioden 1500-1945 eller 1500 till nutid. Den började med den tidigmoderna tiden som pågick från 1400-talet eller år 1500 till 1789/1800. Den efterföljdes av den senmoderna perioden som började 1750-1815 och slutade efter andra världskrigets slut 1945 eller fortfarande pågår till nutid. Vid defintionen slut 1945 brukar samtidshistoria användas från 1945 till nutid. Samtidshistoria används också från nutid och åttio år tillbaka i tiden eftersom det brukade vara många människors livslängd i Europa och USA på 2000-talet. Samtidshistoria är den historia som levande människor idag kan ha upplevt till skillnad från händelser på 1800-talet. Det går också att dela in den här perioden från 1500-idag i renässansen till romantiken 1500-1837, viktoriansk och edwardiansk tid 1837-1910, moderna eran 1920-1970 och postmodernismen 1970-idag. 1914-1918 pågick första världskriget. Under den senmoderna perioden 1750-1815 till 1945/idag
förändrades jordens mänskliga samhällen mer än någonsin än innan gällande allt från idéströmningar, utbildning, förbättrad utbildning, kunskap, levnadsförhållanden, levandslängder, läkemedel, krig, fredssträvanden, samarbeten, ekonomi, transporter, tekniska kommunikationer, etc. Med det minskade också tron på spöken.

Bara en sådan sak som vägar kan förändra ett land mycket. I Skottland fanns det knappt vägar innan 1700-talet. Människor använde i första hand båtar för att ta sig fram över längre sträckor. I andra hand gick de i relativt svårforcerad terräng. I tredje hand red de på hästar. De flesta skottar ägde dock inte hästar som var dyra för vanliga skottar. När Skottland och England gick samman i Storbritannien 1707 lät engelsmännen bygga vägar kors och tvärs över hela Skottland på 1700-talet. De behövde vägarna för att snabbt kunna ta sig fram militärt för att kunna kväsa skotska uppror. Vägarna innebar samtidigt att människor i olika delar av Skottland kom närmare varandra avståndsmässigt. 

d) Minskat mörkerrädsla. Hos dagens moderna människor brukar mörkerrrädslan pågå vid 3-6 års ålder, men även en del vuxna kan vara rädda för mörker. De kan vara rädda för att vara ensamma i mörker i platser utanför egna hemmet, gå ensamma på natten i en mörk gränd, vandra ensamma om natten på en öde väg eller i skogen, osv. Innan 1900-talet anses det att fler vuxna i Europa och USA var rädda för mörker än som är fallet idag. Byar, städer, samhällen och landsbygd var sämre upplysta före 1900-talet än nuförtiden. Idag kan man gå i en del byar eller städer världen över och knappt märka att det är natt eftersom det är belyst överallt. En del upplysta affärer är även öppna dygnet runt eller nästan dygnet runt. På landsbygden är också många vägar upplysta. Är det inte för isolerat kommer även någon bil eller buss då och då mitten i natten även på landsbygden. 

I Skottland brukar ökad tillgång till ljus i samhället anges som en orsak till att också allt färre vuxna kände obehag att vara ensamma i mörker utanför egna hemmet eller byn. Med ljusare samhällen kände de sig säkrare, vilket minskade deras mörkerrädsla. Med färre vuxna med mörkerrädsla sjönk andelen människor som också trodde på att spöken fanns i såväl Skottland som i England. Säkerligen i många andra länder också. Det bör påpekas att många vuxna före 1900-talet inte var ett dugg rädda för mörker oavsett situation. Men mörkerrädsla ska inte underskattas. Definitivt ska inte mörkerrädsla underskattas som kombinerar känslan av att bli jagad av en annan människa eller ett stort djur i mörker.

e) Samhällena på jorden elektrifierades. När elen kom till människorna kom också moderna saker i kölvattnen på det. Mörka byggnader kunde även lysas upp på ett helt annat sätt än tidigare. Många forskare brukar lyfta fram just elen och elljusen som en stor brytningspunkt när färre människor började tro på att spöken fanns. Elens tillkomst hade stor betydelse för minskat spöktro i såväl religiösa samhällen som i sekulära länder, även om det också inrapporterades spöken i länder med el eller spökobservationer kopplade till el. Om ateismen var en rejäl första katalysator för minskad spöktro var elen en rejäl senare kick i den riktningen mot färre som trodde på spöken. Men till skillnad från ateismen blev elen en stor katalysator för både religiösa och icke troende och inte bara för icke troende i både Europa och Nordamerika.

f) Urbanisering. Fler människor kom/kommer närmare varandra. Den verkliga världen i städerna trängde ut spökvärlden såväl i byggnader och platser i och utanför städerna. Det har funnits städer i tusentals år, men före 1800-talet bodde färre människor i städerna såväl i antal som i procentuellt till övriga befolkningen. 1810 bodde 9,4 % av Sveriges befolkning i städer. Kan jämföras mot 1965 då 53,8 % av svenskarna bodde i städer och 77,4 % bodde inom tätbebyggelse. Det som talar mot teorin är att centrala Edinburgh haft mängder med spökrapporter historiskt. Många av de spökena har rört sig mellan Edinburgh Castle och närliggande byggnader och kyrkogårdar ovan och under jord i gångar.

Med urbanisering som giltig teori borde det logiskt finnas få spöken i centrala Edinburgh nuförtiden, vilket inte är fallet. Å andra sidan finns det färre spökobservationer i dagens större Edinburgh, som 2016 hade 488 050 invånare, än i det Edinburgh som fanns 1801 med 82 560 invånare. I Edinburghs fall har en större stad, och med fler skottar som flyttat från landsbygden till staden, tydligt givit färre inrapporterade spöken än när Edinburgh var en mindre stad men som hade fler inrapporterade spökobservationer. Åtminstone sett till Edinburghs fall är det logiskt att  teorin om att ökad urbanisering givit färre spöken. I alla fall skedde urbaniseringen samtidigt som färre människor började tro på spöken i Skottland.

När fler människor inom Kina flyttade in från landsbygden till de kinesiska städerna på 1900-talet sjönk andelen människor i Kina som höll på med förfädersdyrkan. Även kineser som trodde på spöken sägs sjönk. 2010 var förfädersdyrkan fortfarande relativt vanligt bland kineser på landsbygden. Förfädersdyrkan är dock inte samma som tron på spöken. Förfädersdyrkan är tron på att människan fortsätter sin existens efter döden.

g) Förbättrade transporter och kommunikationer. Med bättre transporter med eller inom fartyg, järnväg, bilar, bussar, flyg och andra kommunikationer kände sig människor mindre isolerade än innan. Det verkliga och riktiga samhället kom närmare. Spökvärlden blev utträngd. Jorden blev mindre sett ur transportmässigt perspektiv. Besöker du idag ensam en öde slottsruin på den skotska landsbygden på natten kan du lätt lämna den ifall du har tillgång till en bil, cykel,  gå till en närliggande busshållplats eller ringa efter en taxi. Du kan lätt fly och återvända snabbt tillbaka till det övriga moderna samhället. Men för en människa som levde i Skottland på 1700-talet behövde de gå, springa eller sätta sig i en båt eller på en häst för att snabbt ta sig ifrån slottsruinen. De hade sämre transportmöjligheter. De kunde ifall de tvekade på om spöken fanns eller inte vara mer utsatta för fara.

Det som talar mot teorin är att alla spökobservationer i teatrar, centrala hus i samhällen historiskt och på en del flygplatser i modern tid. Teatrar och centrala hus ligger närmare övriga samhället med fler levande människor i rörelse och bättre kommunikationer. Logiskt borde de inte ha haft spöken om teorin ska stämma. Med förbättrade kommunikationer borde det enligt teorin logiskt heller inte finnas några påstådda spöken på flygplatser. Å andra sidan tror säkerligen inte majoriteten av alla flygpassagerare vid flygplatser att det finns spöken på de flygplatser som de besöker, vilket talar för teorin.

h) Religiösa till sekulära samhällen med människor som övergick från att bli djupt religiösa till att bli sekulära. Sekularism är en filosofisk åskådning som önskar minskat betydelse av religionen i samhället och helst gör religionen till en privat angelägenhet. Sekularisering är a) utveckling mot en sekulär stat som inte är religiös, men inte ett irreligiöst samhälle, b) ökad sekularism med religionen som blir en privat angelägenhet, eller c) färre människor i samhället ser sig som religiösa. Bristerna med den teorin om att religiösa samhällens övergång till sekulära samhällen leder till att färre människor tror på spöken är att många djupt religiösa i dagens Skottland, Sverige, etc. inte alls tror på spöken. Frågar du en vanlig skotsk präst idag om spöken finns kommer svaret att bli nej. ​

i) Folktron i ett samhälle övergick till kunskap eller till mer 
kunskapsorienterade samhällen. Det säger sig självt att det minskade andelen människor som trodde på spöken. Med mer kunskap om egna samhället och resten av världen om allt mellan himmel och jord minskade också tidigare trosföreställningar. Färre människor i Skottland, övriga Europa och Nordamerika trodde på spöken i takt med att de samlade kunskaperna ökade i samhällena. Det som talar mot teorin är Kina. Någon gång 1949-2021 trodde åttiosju procent av alla kinesiska kontorsanställda på att spöken fanns. 

Utöver nämnda huvudteorier finns det flera underspår. Ett av de kändaste är att ett sekulärt samhälle med färre som tror på spöken kan istället leda till att fler börjar tro på att spöken finns, även om de fortfarande är i minoritet. Ett färre antal ateister eller andra som inte är religiösa kan i ett sekulärt samhälle istället över tid bli mer öppna för alternativa ting, som t.ex. spöken. Dock är det fler ateister i sådana samhällen som inte tror på att spöken finns än de som tror att spöken existerar. En stark tro till en religion, som t.ex. kristendomen och regelbunda besök i kyrkan, kan omvänt i ett sekulärt samhälle istället leda till att färre kristna tror på spöken. De håller då fast vid kristendomen och sin gud och har svårare att tro på spöken. Men generellt är ändå en större majoritet av människorna i sekulära samhällen med många icke troende mindre benägna att tror på spöken än människor i mer religiösa samhällen, enligt brittiska och amerikanska forskare på 2020-talet.

Sedan finns det också variationer från land till land med kurvor som går upp och ned gällande andelen av befolkningarna som tror på spöken. 
​

1.3.9 Misstron mot spöken bland författare och vetenskapsmän

En av de första kändaste människorna som uttryckte misstro och tvivel på att spöken verkligen existerade var den grekiska författaren, satirikern och retorikern Lukianos (f. 125 e.Kr. och d. efter 180 e.Kr.). Han är känd på engelska som Lucian och Lucian of Samosata. Han föddes i Samosata i södra delen av nuvarande Turkiet. Senare i livet bodde han i Aten och dog i Egypten. I Lukianos verk "Den narraktige boksamlaren" driver han med människor som bygger upp stora bibliotek för att framstå som bildade, men som inte läser en enda av böckerna. I hans verk "Sann historia" gör han parodi på reseberättelser. Det är ett av de tidigaste kända verken om resor till yttre rymden och om liv på andra himlakroppar. Verket handlar om ett fartyg som utforskar Atlanten, men som råkar ut för en storm. Stormen tar fartyget ut i rymden till månen där besättningen blir inblandade i ett krig mellan månfolket och solfolket. De tas tillfånga, släpps och reser sedan vidare med fartyget i rymden innan det återvänder till jorden.

I Lukianos verk "The Lover of Lies" från 150 e.Kr. gör han narr av människor som tror på det övernaturliga, inkl. spöken. I verket berättar Lukianos bl.a. om den grekiska filosofen Demokritos (460-370 f.Kr.) som föddes i Abdera i Thrakien i nuvarande nordöstra Grekland. Enligt Lukianos bodde den lärda Demokritos vid ett tillfälle eller ett tag i en grav utanför stadens portar för att bevisa att de avlidnas andar inte hemsökte begravningsplatser. Men några unga män från Abdera tog på sig svarta dräkter och masker på huvudena för att skrämma honom. Med detta praktiska skämt drev Lukianos med människor på 100-talet som trodde på spöken. Det fanns inga spöken. De var påhittade. Lukianos redogjorde också med hur de ansåg att spöken såg ut i den här delen av världen vid den här tiden.

Trots Lukianos och andra enskilda personers historiska bidrag dröjde ända fram till fram till omkring 1800-talet e.Kr. innan allt fler enskilda författare och vetenskapsmän runt om i världen började tro att spöken inte existerade mer än som påhittade spökhistorier.

Den skotska fysikern och poeten John Ferriar (1761- 1815) studerade bl.a. orsaken till en sjukdomar som tyfoidfeber. 1813 skrev han verket "An Essay Towards a Theory of Apparitions" där han hävdade att iakttagelser av spöken var resultatet av optiska illusioner. Människor trodde att de såg spöken som egentligen var naturliga förekommande saker som ljusfenomen, etc. 

1845 publicerade den franska läkaren Alexandre Jacques François Brière de Boismont (1797-1881) det psykiatriska arbetet "On Hallucinations: Or, the Rational History of Apparitions, Dreams, Ecstasy, Magnetism, and Somnambulism". I verket hävdade han att människors iakttagelser av spöken var resultatet av hallucinationer. Hans påstående bekräftades av brittiska forskare i början på 1990-talet och av amerikanska forskare i början på 2000-talet och i mitten på 2010-talet. De hävdade att en del människor hade sett spöken efter hallucinationer i mellan sovande och vaket tillstånd eller tvärtom mellan vaket och sovande.

Enligt spöktro kan osynliga spöken förflytta föremål. Den pensionerade fysikaliska kemisten David Turner däremot föreslog att det var klotblixtar  som rörde dessa livlösa föremål oberäkneligt i rum. Klotblixtar är också kända som kulblixtar. Klotblixtar är som namnet antyder klot från blixtar. Det sägs att dessa tämligen klotrunda ljusklot uppstår i samband med åskväder. De existerar bara i några sekunder. De är dock omtvistade. En del tror att de finns på riktigt, medan andra forskare tror att de bara är mänskliga hallucinationer eller synvillor som ses i samband med åskväder. Nästan alla människor har någon gång i livet befunnit sig mitt i ett åskväder och sett blixtar lyst upp platsen där de har varit eller en plats längre bort inom synavstånd. Många människor har också befunnit sig i ett rum och sett skenet från blixtar utanför byggnaden lyst upp eller in i samma rum. Det är lätt hänt att människor i de situationerna istället tror att de har sett en klotblixt i rummet fast de egentligen bara har sett vanligt ljus från blixten. 1960 hävdade fem procent av jordens befolkning att de hade sett en klotblixt någon gång i livet. Det motsvarade 151,6 miljoner människor av de 3,032 miljarder invånarna som levde på jorden 1960. Otroligt många människor.

En klotblixt 1931.

1921 spekulerades det bland forskare att kolmonoxidförgiftning kunde förklara varför en del hus var hemsökta av spöken. 
Kolmonoxidförgiftning är en förgiftning med gasen kolmonoxid. De drabbade andas in gasen som finns i bilavgaser och rök från t.ex. husbränder. Tecken på att man andats gasen är ofta huvudvärk, illamående och trötthet. Kolmonoxidförgiftning kan också orsaka förändringar i uppfattningen av av synen och hörsel, Det kunde förklara varför en del människor trodde att de såg och hörde spöken i hemsökta hus där det fanns kolmonoxid, enligt forskarna 1921. Det verifierades av forskare 2011 och 2012. De bekräftade att kronisk exponering av kolmonoxid, men också av bekämpningsmedel och gasen formaldehyd, kunde ge hallucinationer som gjorde att människor trodde att de såg spöken i hus.

1976 grundades Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (CSICOP) i USA efter ett uppsving av det paranormala i USA i början av 1970-talet. Organisationen blev en motreaktion. CSICOP bytte senare namn till Committee for Skeptical Inquiry (CSI). CSI är amerikansk organisation av skeptiker som verkar för att avslöja pseudovetenskap. Deras huvudkvarter finns i delstaten New York och de verkar över hela världen. Hösten 2000 skrev amerikanen Joe Nickell (f. 1944) från Committee for Skeptical Inquiry att det inte fanns några trovärdiga vetenskapliga bevis för att någon plats på jorden var bebodd av de dödas andar. Joe Nickell var en skeptiker till spökens existens. Han utredde också paranormala saker.

Begränsningar av mänsklig perception och vanliga fysiska förklaringar var orsaken till varför människor såg och iakttog spöken. Lufttrycksförändringar förklarade varför dörrar kunde slås igen i hem och varför tavlor kunde knorra. Luftfuktighetsförändringar gjorde att bräder och bord knarrade, vilket förklarade varför många vittnen under årens lopp hört knarrade golv och innertak som de trott orsakats av osynliga spöken. Kondensen i elektriska anslutningar kunde orsaka beteende till det som de var kopplade till, vilket förklarade varför lampor, TV-apparater och andra elektriska saker kunde stängas och sättas på av sig själva. Förbipasserade bilar kunde förklara varför en del ljus kunde reflektera i fönster på natten.

I ett hus, byggnad eller slott med ett boende hushåll, som fått idén om ett spöke nyligen börjat hemsöka deras byggnad, hände det lätt att det hemsökta fick ett eget påhittat liv. Det där föremålet som en familjemedlem eller anställd förlade kunde leda till tron att det var ett spöke som flyttade det. Det i sin tur blev ett påstått bevis för att byggnaden hemsöktes av spöket eller av flera andra spöken. I spökfria byggnader trodde istället de boende i högre grad att det bara var någon människa som hade förlagt föremålet.

Perception är ett annat ord för varseblivning. Varseblivning är det som människor uppfattar eller förnimmar med sina sinnen. Förnimma betyder det som sinnena uppfattar, känner och märker, t.ex. i form av syn, hörsel, känsel, uppfattar, uppfångar, osv. Perception och varseblivning är en rad processer i hjärnan som tolkar information från sinnena som föremål, händelser, talade ord, skrivna ord, etc. Det percipierade, också känt som det varseblivna, är den upplevelsen som varseblivningen ger upphov till. Det som också kallas för percept. I den ingår både sinnesintryck, tankar och känslor. Perception kan också leda till upplevelser i medvetande även om det inte behöver göra det. Människor kan tro att de har upplevt en sak som de inte har varit med om.

​Rapporter om spöken som människor sett från ögonvrån förklarade Joe Nickell med känsligheten hos människors perifera syn. Den perifera synen kunde lätt vilseleda människor att tro att de hade sett något annat än vad de hade gjort. Särskilt sent på natten när hjärnan är trött är den också mer benägen att misstolka ljud och syn, enligt Joe Nickell i början på 2000-talet.

Joe Nickell i Brisbane i Australien. © Mal Vickers. CC.

​2001 hävdade en del forskare att en del människor med pareidoli trodde att de hade sett spöken fast de egentligen inte hade gjort det. Pareidoli är en medfödd tendens att med sitt sinne att känna igen eller se tydliga mönster i slumpmässiga eller vaga saker. Ofta ser de ansikten i föremål, moln eller på andra ting som andra människor inte kan se eller som andra människor inte kan se om ingen annan berättar det för dem. Det kunde förklara i en del fall varför en del människor med pareidoli hävdade att de hade sett spöken i t.ex. hus i USA eller i slottsruiner i Skottland och England. Andra människor som var med som inte hade pareidoli kunde däremot inte se några spöken.

​I mitten på 2010-talet var spöken oftast den vanligaste övernaturliga tron som fanns bland alla världens kulturer, enligt holländska forskare 2014 och amerikanska forskare 2015. Det hade mycket att göra med spökenas förhållande till livet efter detta, vilket också var en vanligt huvudregel för de flesta av världens stora religioner såväl på 2010-talet som senare på 2020-talet. Många av jordens stora religioner hävdar att de har svar på vad som händer med människor efter att de dör.

Amerikanska författaren, utredaren och anhängaren av vetenskaplig skepticism Benjamin Radford (f. 1970) från Committee for Skeptical Inquiry skrev 2017 i sin bok "Investigating Ghosts: The Scientific Search for Spirits" att spökjakt var världens mest populära paranormala sysselsättning. Men ändå kunde spökjägare inte komma överens om vad ett spöke var för något eller presentera bevis för att de existerade. Alla påstådda bevis för spökenas exisstens var bara spekulationer och gissningar, enligt honom. ​Enligt Benjamin Radford hade det varit användbart och viktigt att skilja mellan typer av andar och uppenbarelser.

Vetenskaplig skepticism är där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. Anhängare av vetenskaplig skepticism anser att vetenskapens metoder är de bästa för att nå kunskap. De är därför i regel skeptiska mot spöken eftersom spökenas existens inte bygger på saker som kan bevisas med vetenskapliga metoder. Dock avfärdar de inte allt bortom vetenskapen som falskt. De menar att extraordinära påståenden kräver extraordinär evidens. Ska man bevisa spökens existens krävs det därför extraordinära vetenskapliga belägg som stödjer en vetenskaplig teori eller hypotes. Hittills har inte enda sådan teori om spökens existens någonsin verifierats vetenskapligt. ​

2018 sa Joe Nickell att vetenskapen inte kunde bevisa existensen av en livsenergi som skulle kunna överleva döden utan att försvinna eller fungera utan en hjärna. Därför finns inte spöken. Han sa vidare att om inte ens det gick, varför skulle då kläder kunna överleva? Underförstått, varför skulle människornas kläder utan hjärnor kunna följa med den döda människan till det påstådda uppkomna spöket. Många vittnesuppgifter från människor som sett mänskliga spöken hävdar att de har haft kläder på sig. Det finns också vittnen som sett spöken till nakna människor, men de är i en minoritet i västvärlden de senaste hundratals åren. Om spöken kan uppstå efter att människor har dött borde de därför rent logiskt vara helt nakna och inte ha kläder på sig när de hemsöker jorden, såvida man inte tror att det också finns andra spöken i dessa kläder. Alla vittnesuppgifter borde därför ha sett avbilder av nakna människor och inte av människor med kläder, enligt de här resonemangen.

Joe Nickell fortsatte 2018 och ifrågasatte varför många vittnesuppgifter hävdade att de hade sett som spöken gled när de rörde sig. De kunde också sväva bör nämnas. Osynliga spöken kunde också gå. Men Joe Nickell ifrågasatte varför människor påstått hade hört ljud från spöken med tunga fotsteg när många av dem i normala fall bara gled när de rörde sig. Logiskt sett borde inte spökena ge ifrån sig ljuden från tunga fotsteg när de rör sig i rum eller i trappor. De borde bara ljudlöst glida fram. Det finns därför ingen logik i att ha sett ett spöke glida eller sväva ljudlöst och sedan eller senare hört samma eller andra spöken ge ifrån sig tunga ljud av fotsteg när de har gått upp för en trappa. En del som tror på spöken hävdar att det finns olika typer av spöken. En del spöken som svävar ljudlöst och andra som ger ifrån sig ljud när de rör sig.

Enligt Joe Nickell 2018 agerade glidande spökena på samma sätt som människor gör i drömmar, minnen och föreställningar. De är också mentala skapelser. Dessa drömmar, etc. är bevis för denna verkliga och naturliga världen och inte för en annan värld, enligt honom. En människas dröm är en dröm till en människa i den här världen oavsett hur verklig eller orealistisk drömmen är.

​
1.3.10 Det finns inga spöken

Under åren har oändligt många tester och experiment gjorts om spöken finns eller inte, men hittills finns det inte ett enda vetenskapligt bevis för deras existens. En del människor hävdar visst att det finns bevis, men de bevisen har aldrig lyckats uppfylla kraven för giltiga bevis i vetenskapliga undersökningar. Idag går det att med fullt ut säga att det inte finns några spöken och har aldrig funnits några spöken på jorden någonsin. Århundraden av undersökningar bekräftar just det. De faställer därmed att det inte finns någon plats som har besökts av de dödas andar. Däremot finns spökhistorierna, vilket är en helt annan sak. Spökena i spökhistorierna är dock påhittade eller inte sanna. Sistnämnda inte sanna eftersom människor kan på fullt allvar tro att de har sett spöken fast de inte har gjort det.

Ett vanligt nutida argument på 2020-talet för de som fortfarande tror på spöken är att lyfta fram att det är mycket som människan ännu inte förstår. Därför finns spöken enligt dem. En del kritiker menar att det istället är en del som tror på spöken som hamnat i situationer som de inte förstår, men tolkar det som spöken. Den där skuggan eller ljuskenet i slottsruinen kan uppfattas som ett spöke, men är i verkligheten skuggan till ett vanligt djur eller naturligt ljussken. Det där bankande i ett rum i ett slott som en spöktroende tror kommer från ett spöke kan istället ljuden från vattenrör eller något annat naturligt.

Den kända engelska partikelfysikern Brian Cox (f. 1968) hävdade bestämt i slutet på 2010-talet att det inte fanns några spöken på jorden och att det fanns vetenskapliga bevis för det uttalandet. Han var också professor vid University of Manchester och ​TV-programledare för forskningsreleterade program på BBC om t.ex. universum. Länk till ett av hans program om universum: 
https://www.svtplay.se/video/29181026/brian-cox-livet-i-universum. 

​Brian Cox hade också en bakgrund som musiker.

Brian Cox. ​​​​​© Bob Lee. CC.

​​Angående spöken sa Brian Cox i slutet på 2010-talet att om vi människor vill ha någon form av existens som ska bära på information om oss människor efter döden måste man definiera exakt i vilken miljö det här fenomenet finns och hur det kan integrera med den materia som våra mänskliga kroppar är gjorda av. För det krävs det att de måste skapas ett helt nytt fält inom partikelfysiken, enligt honom. Hittills har detta fält undgått att bli upptäckt i den enorma partikelacceleratorn i världens största partikelfysiklaboratorium i Genèves förorter i Schweiz.

Enligt Brian Cox har det aldrig upptäcks någon form av partiklar eller liknande som skulle kunna transportera information om oss människor till efter döden. En människa som dör kan därför inte uppstå som ett spöke. För att ett spöke ska kunna bli till måste partiklar med information om en människa förflyttas från samma människa och bilda det där spöket. Spöket kan inte uppstå ur ingenting. Det kan heller inte bli en avbild av en annan levande människa eller en avbild av ett djur ur ingenting. Därför kan exempelvis inte den kända skotska 1500-tals drottningregenten Mary I blivit till spöken på slott i Skottland. De påhittade spökena kan heller inte blivit avbilder av henne.

En del vanliga människor hävdar att när människor dör tappar de ett antal gram i vikt och att det är människans själ som lämnat kroppen som väger de grammen. Men finns en naturlig förklaring till det. Alla människor tappar naturlig kroppsvätska när de dör och minskar med ett antal gram efter dödsögonblicket.


​1.3.11 Många tror ändå på spöken

Från början av 1960-talet fram till mitten av 1970-talen ökade spöktron i USA även om majoriteten av amerikanarna inte trodde på spöken. I slutet på 1970-talet och på 1980-talet sjönk spöktron i USA. På 1990-talet ökade tron på spöken, hemsökta hus, kommunikation med döda och häxor kraftigt i USA. Dock trodde fortfarande majoriteten av amerikanerna inte på spöken. 1998 trodde 17 % av svenskarna på spöken, enligt en skriftlig Sifo-enkät baserat på svar från 1 300 människor. 14 % av svenskarna svarade 1998 att de hade haft kontakt med någon efter döden. 2005 trodde 32 % av amerikanarna att det fanns spöken på jorden, enligt liknande undersökningar i USA som hos SVT och Sifo i Sverige. 18 % av amerikanarna 2005 och 2009 hävdade också att de hade sett ett spöke. 29 % av amerikanarna 2009 hävdade att de hade varit kontakt med någon som dött. Inte alltid via ett spöke eftersom kontakten istället kunde ha skett via ett medium, hallucinationer, en upplevelse de själva haft i hjärnan eller under sömnen.

2012 trodde 21 % av Sveriges befolkning 2012 på att spöken fanns enligt en Sifo-undersökning som Svenska Dagbladet lät göra. Det motsvarade ungefär var femte svensk. 20 % av svenskarna 2012 hävdade att de hade sett, haft kontakt eller haft en förnimmelse med en död människa. Bland männen var siffran 11 % mot 29 % hos kvinnorna. Minst andel svenskar som trodde på spöken fanns i åldersgruppen 65+ år. 1 000 personer intervjuades i Sifo-undersökningen 2012. ​När SVT gjorde en undersökning 2016 trodde bara 16 % av svenskarna på att spöken fanns medan 44 % av svenskarna trodde på någon form av paranormala fenomen. 

Spöktron i Sverige:
1998 = 17 %.
2012 = 21 %.
2016 = 16 %.


1.3.12 Varför tror en del människor även i moderna upplysta länder på spöken? 

2001 hävdade amerikanska författaren och akademikern Robert Todd Carroll (1945-2016) att en del människor med pareidoli trodde att de hade sett spöken fast de egentligen inte hade gjort det. Pareidoli är en medfödd tendens att med sitt sinne att känna igen eller se tydliga mönster i slumpmässiga eller vaga saker. Ofta ser de ansikten i föremål, moln eller på andra ting som andra människor inte kan se eller som andra människor inte kan se om ingen annan berättar det för dem. Det kunde förklara i en del fall varför en del människor med pareidoli hävdade att de hade sett spöken i t.ex. hus i USA eller i slottsruiner i Skottland och England. Andra människor som var med som inte hade pareidoli kunde däremot inte se några spöken.

En annan orsak till varför människor ser spöken kan vara psykologiska orsaker. 2001 annordnades Edinburgh International Science Festival i Edinburgh. Sedan januari 2019 är den känd som Edinburgh Science. Som en del i festivalen 2001 genomfördes ett experiment om spöken med 240 mänskliga volontärer under 10 dagar i Edinburgh Castle och Edinburgh. Experimentet leddes och genomfördes av engelska Dr Richard Wiseman (f. 1966) som var skeptisk till att spöken fanns. Sedan en tid är Richard Wiseman också professor i allmän förståelse för psykologi. Han är verksam både i England och Skottland.

Dr Richard Wiseman. ​​​​​© Alasdhair Johnston. CC.

Volontärerna i experimentet i Edinburgh 2001 kom från hela världen. De hade noga utvalts och hade inga förkunskaper om spöken på Edinburgh Castle. Volonätererna leddes sedan genom slottets kamrar, valv, källare och fängelsehålor i små grupper. I en del av rummen hade det tidigare rapporterats om spöklika händelser medan andra rum inte var förknippade med några legendariska berättelser eller spöken. Men inget av det fick volontärerna veta om innan eller medan de besökte rummen.

Värmekameror, sensorer och temperatursonder användes för att registrera förhållandena i varje rum. Deltagarna ombads också att registrera sina erfarenheter. I slutet av experimentent rapporterade nästan hälften av deltagarna fenomen som de inte kunde förklara. Flest paranormala upplevelser registrerades av volontärerna i slottets kamrar och valv som det tidigare hade rapporterats spökobservationer. Volnontärererna rapporterade också om plötsliga temperaturfall under sin färd i slottets nedre delar. De såg även spökliknande figurer och kände en brännande känsla på huden. Volontärererna kände även att osynliga väsen vidrörde deras ansikten och hade en känsla att någon osynlig kraft slet i deras kläder.​ Utomstående människor som tror paranormala ting finns kanske hade förklarat volonärernas upplevelser i Edinburgh Castle som en bekräftelse på att spöken fanns, men skeptikern Dr Richard Wiseman tyckte annat. Han hävdade att många av volontärernas upplevelser kunde härledas till "vanliga psykologiska reaktioner som kan uppstå hos en del människor när de lämnas i en för dem okänd miljö som de blir nervösa av". 

​Dock erkände Dr Richard Wiseman att det var väldigt spännande att de flesta av volonäterernas inrapporterade paranormala upplevelser skedde i de rummen som tidigare hade rapporterats varit i hemsökta trots att volontärerna inte hade några förkunskaper om detta. Resultaten av studien var ofullständig, men den tydde dock på att Edinburgh Castles spökhistorier kunde ha varit mer än bara påhittade. De officiella resultaten tycktes stödde berättelserna. Det fick många utomstånde att tolka studien som att den stödde att det fanns spöken i Edinburgh Castle. Studien bekräftade spökenas existens, enligt deras tolkningar av studien.

Men resultaten i studien sin tur stöddes av att det bara förekom mänskliga psykologiska reaktioner. De stödde aldrig att det fanns eller hade funnits några spöken i Edinburgh Castle. Studien bekräftade istället att vissa miljöer upplevdes på ett speciellt sätt för en del eller många människor även om det inte fanns något konstigt där. Studien gav därför inget stöd för att spöken fanns i slottet. Den bekräftade istället att spöken inte fanns i slottet. Den bevisade dock inte det, men gav en möjlig förklaring till varför spöken inte fanns i Edinburgh Castle.

Dr Richard Wisemans studie bekräftades av honom själv och andra forskare i ett nytt experiment och i nya andra undersökningar i början på 2000-talet. De kom fram till att orsaken varför människor rapporterade konsekvent om ovanliga upplevelser i kända hemsökta områden berodde på grund av miljöfaktorer. De faktorerna kunde skilja sig åt mellan olika platser. Miljöfaktorer är de förhållanden i en miljö som påverkar de organismer som lever där. Några faktorer som omedvetet påverkade människors tro att de hade sett spöken i kända hemsökta områden var storlek på platserna, belysningsnivåerna och variationerna av de lokala magnetfälteten. Större och mer belysta platser gav färre spökobservarioner. Mindre platser eller utrymmen med sämre eller ingen belysning alls gav fler spökobservationer.

Geomagnetiska fält skapas t.ex. mellan tektoniska spänningar i jordskorpan eller solaktiviet. 1971-2018 var amerikanen Michael Persinger (1945-2018) professor vid Laurentian University i Ontario i Kanada. I början på 2000-talet spekulerade han i att förändringar i geomagnetiska fält skulle kunna stimulera människors hjärnors tinninglober och producera fler upplevelser som är förknippade med hemsökelser. Han föreslog 2001 att kalla fläckar i byggnader och beröringar av osynliga spöken på levande människor orsakades av naturligt förekommande eller konstgjorda magnetfält. När  Chris French (f. 1956) försökte upprepa Michael Persingers förslag i en studie 2009 fann han ingen koppling mellan magnetfält och spöken. Chris French var en brittiska psykolog hemmahörande i London. Han specialiserade sig på psykologi kopplat till paranormala föreställningar och upplevelser, kognition och känslor.

Enligt Richard Wiseman och Richard Lord i början av 2000-talet  
kunde ljud vara en annan orsak till förmodade iakttagelser av spöken. De drog slutsatsen att infraljud kunde få människor att uppleva konstiga bisarra känslor i ett rum. Känslor som ångest, extrem sorg, frossa eller en känsla av att bli betraktad. Infraljud är en vågrörelse med låg frekvens under 20 hertz. Den uppfattas bara av människor genom kraftiga ljudnivåer, men då i form av vibrationer. Det kunde förklara varför människor i årtusenden hävdat att de har känt beröring av osynliga spöken, men som i del fall har orsakats av infraljud. Andra orsaker kunde givitvis varit vind utomhus, luftdraget från dörrar som öppnats av andra människor, luftdraget från saker som ramlet, etc.

​Forskning om Alzheimers sjukdom på 2010-talet visade att spökobservationer också möjligen kunde vara relaterade till degenerativa hjärnsjukdomar som Alzheimers. Degeneration är utveckling till det sämre. En degenerativ sjukdom är en sjukdom som nedsätter eller upphör funktionen i celler, vävnader eller organ. Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens. I slutet av 2010-talet stod den för 60-70 procent av samtliga fall av demens i världen. En människa med Alzheimers sjukdom kunde därför ändå se spöken och tolka saker som spöken. Det är intressant eftersom det första symptomet för Alzheimers oftast är minnesförlust och då vanligen korttidsminnet i tidiga stadier av sjukdomen. Senare får den drabbade problem med språket, rörelser, blir förvirrad, irritabel och aggressiv, får humörsvängningar, blir mer stressad och får ännu mer problem med minnet. 

Såväl receptbelagda läkemedel som receptfria läkemedel till vanliga människor utan Alzheimers kan också i sällsynta fall orsaka spökliknande hallucinationer. I synnerhet gäller det läkemedel som Zolpidem och Diphenhydramine. Zolpidem används vid sömnbesvär och Diphenhydramine tas till allergier.

Enligt flera amerikanska forskare 2016 fanns det också flera andra vetenskapliga förklaringar till varför en del vanliga fullt friska människor i de mest upplysta länderna fortfarande trodde på spöken. Det hade att göra med människornas hjärnor. I mörkret går det vanligtvis inte att se allt om det inte lyses upp. Den där skuggan av en sten, trädgren, djur eller möbel kan en del människor i sin hjärnor förvandla till att det är en del av ett spöke för att fylla upp luckorna när det saknas information. I synnerhet ifall de är i en för dem okänd miljö som de blir nervösa av, t.ex. ensamma i ett mörkt rum i ett slott som de aldrig tidigare besökt eller på en mörk kyrkogård på natten. Miljön i dålig belysning eller i mörka slottsruiner eller kyrkogårdar begränsar också människors hjärnor att helt kunna analysera vad som händer på platsen vid fullt vaket tillstånd.

Den mänskliga hjärnan är expert på att fylla i saker som människan inte ser, hör eller känner, men tror kan passa in. De gör de flesta människornas hjärnor flera gånger varje dag utan att vi människor ens reflekterar över det. Det gör hjärnan för att kunna förstå och bilda sig en uppfattning om vad som händer, sker eller hur saker är förhållna i världen utanför hjärnan. Ta ett konkret exempel med siffror. Säg talen 6, 7, 8, X, 10. Vad är X i den serien? De flesta människor skulle säga X=9 eftersom det är den mest naturliga numret som då skulle bilda serien 6, 7, 8, 9, 10. Den mänskliga hjärnan har här fyllt i en sak som den inte vet, men tror passar in i situationen. Samma gör den för en del människors hjärnor med spöken. Därför kan de uppfatta det där ljuskenet i slottsruinen som ett spöke för en människa eller skuggan från djuret som rör sig på natten på kyrkogården kan de tro är ett spöke.

Människans hjärna och sinne försöker skapa mönster för att förstå information som annars skulle vara förvirrande. En del människor hävdar att de ser spöken precis när de vaknar eller precis innan de somnar i en miljö de kanske inte alls är rädda i. Enligt amerikanska forskare 2016 berodde deras sinnen inte var i toppfunktion just de sekundrarna. De var mer i ett drömaktigt tillstånd än ett helt vaket tillstånd. De upplevde hypnagoga hallucinationer. Det är hallucinationer som uppstår i samband precis vid uppvaknandet eller med insomnandet. De beskrivs ofta som vaknade drömmar i överångstillståndet mellan sovande och vaket tillstånd eller tvärtom mellan vaket till sovande. T.ex. har en del vittnen som sett spöken på slott i Skottland sett dem i sina sovrum när de gått och lagt sig. En del andra vittnen har vaknat mitt i natten av att ett spöke stått vid deras sängkant. En bekräftelse på att hallucinationer verkligen kan ske mellan sovande och vaket tillstånd är att en del människor som har extremt ont i en fot, knä, etc. kan slippa känna smärtan under den där sekunden eller sekundrarna när de vaknar. Men direkt när de är tillbaka i vaket tillstånd kommer smärtan åter.

Människor som upplever sömnparalys rapporterar ofta att de har sett spöken under sina upplevelser. Sömnparalys är också känd som sömnförlamning. Det kan ske när en person vaknar och blir medveten, men kan inte tala eller röra sig under mindre än några minuter. Under den tiden kan den drabbade uppleva närvaro i rummet, se eller höra oförklarliga människor, hallucinationera att de ser spöken, känna ett tryck över brösten, bli hypervaksam, etc. Kärnan i sömnparalys är t.ex. förlamning och sinnesnärvaro som också är universell. Dock kan sömnparalys upplevas olika beroende på tid, kultur och plats. Det finns över hundra varianter av fenomenet.​

På mitten av 2010-talet föreslog indiska neuroforskare olika teorier varför människor hallucinerar spöken under sömnparalys. Deras teorier gick ut på att det var parietalloben och spegelneuronerna som utlöste sådana spöklika hallucinationer. Parietalloben sitter i hjärnan. Spegelneuroner är neuroner som är neverceller. De avger nervimpulser både när en människa utför en viss handling och när en människa ser samma handling utföras av en annan individ. Spegelneuroner finns också hos primater som apor och vissa fåglar. Neuroforskare studerar neurovetenskap som är studier nervsystemets uppbyggnad och funktioner. 

Fem procent av alla människor upplever regelbunden sömnparalys. Ytterligare fler människor har upplevt sömnparalys minst en gång i livet. Det är inte farligt. Men med fem procent som upplever fenomenet regelbundet innebär det också att det finns fem procent människor med potential att någon enstaka gång eller då och då uppleva att de har sett ett spöke under de fåtalet minutarna efter att de har vaknat. I november 2021 levde det över 7,9 miljarder människor på jorden, 10,19 miljoner människor i Sverige i slutet av december 2021 och 5,5 miljoner männskor i Skottland 2021. 

Med något ungefär jämn fördelning över hela jorden innebar det att fanns 395 miljoner människor över hela världen med sömnparalys 2021, varav ca 510 000 människor i Sverige och 275 000 i Skottland. Alla dessa med potential att någon gång eller flera gånger i livet tro att de har sett ett spöke under tiden i sömnparalys. Med de gigantiska siffrorna är det självklart att de finns många människor i Skottland, Sverige och i resten av världen som på fullt allvar tror att de har sett ett spöke och att spöken därför finns. Då spelar det ingen roll vad den samlade vetenskapen säger i de mest upplysta länderna om att spöken inte finns. En del eller många av dessa människor tror på spöken ändå. Deras upplevelser ska dock inte förkastas. De ska respekteras för vad de har varit med om. Men de har bara sett och upplevt spökena i sin hjärnor. Hade en annan fullt vaken människa samtidigt kommit in i deras sovrum hade den personen aldrig sett det påstådda spöket, enligt flera forskare på 2020-talet.

Enligt forskare är det också troligare att människor kommer uppfatta att de ser ett spöke om de tror att de kommer att få se dem, enligt holländska forskare 2014. Människor blir mer mottagliga för att se något övernaturligt när de letar efter det eller förväntar sig att få se det. Det där besöket i den mörka slottsruinen på kvällen bygger upp förväntingar att besökare kanske kommer att få se ett spöke. Det ökar chanserna att de efteråt kommer ha trott att de sett ett spöke i ruinen. Därför är det fler människor som hävdar att de sett spöken i slottsruiner eller på kyrkogårdar än i vanliga upplysta mataffärer. Fler människor förväntar sig att kanske få se ett spöke kvälls- eller nattetid i slottsruinen eller på kyrkogården än i mataffären dagtid. Mataffären är en för de flesta människor en trygg plats som de inte blir nervösa av eller tror hemsöks av spöken. Definitivt inte dagtid. Slottsruinen eller kyrkogården däremot kvälls- eller nattetid är miljöer som fler människor kan kan känna obehag av att besöka än den trygga mataffären.

Har tidigare döda människor också haft en koppling till en plats ökar också chanserna att senare besökare tror att de sett deras spöken på samma plats. T.ex. om besökaren vet att personen bakom spöket bodde där eller brukade besöka platsen. Därför har vittnen under åren exempelvis sett skotska Mary I:s spöke på omkring ett dussintal slott i Skottland, men inte på ett enda slott i Danmark eller Sverige. Hade drottningregenten däremot rest till Skandinavien någon gång i livet, vilket hon aldrig gjorde, hade säkerligen vittnen i Skandinavien hävdat att de hade sett hennes spöke på något slott i Danmark eller Sverige. Men eftersom hon inte hade någon koppling till någon plats i Skandinavien lyser Mary I:s spöke med sin frånvaro i Danmark, Sverige och Norge.

Vanligaste föreställningen om spöken idag är kopplat till döden. En människa dör, vanligen mördas eller ibland tar livet av sig, och av en eller flera anledningar sedan återuppstår som ett spöke. Sedan hemsöker spöket en plats, byggnad eller ett område. Det kan vara a) personens dödsplats, b) plats där personen avrättades som galgbacke, c) byggnad där personen bodde eller vistades ett tag i livet, d) byggnad som personen var förknippad med, e) kyrka, eller f) kyrkogård. De flesta historierna och berättelserna om spöken är också kopplade till kvällen eller natten, men inte alla. Kopplingen till kvällen eller natten beror till stor del på mörkerrädsla eller för att det är svårare se saker klart i mörkret eller under dålig belysning än under dagtid.

De flesta observationerna av spöken i alla kulturer i hela världen de senare tusentals åren kommer från vittnen som sett spöken på kvällen eller natten. Få observationer är från en varm sommardag mitt på dagen när solen skiner. Enligt traditionell folktro blev nästan alla spöken osynliga och orörliga dagtid och blev därför inte synliga för människor under dagen. Men i grunden är det ändå kopplat till mörkerrädsla och att det är svårare att se saker klarare i mörkret eller med sämre ljus. Den där enskilda mörka kyrkogården kan uppfattas som läskig nattetid för de som är rädda för mörker, men samtidigt kännas helt ofarlig tolv timmar senare mitt på dagen för samma personer. ​

En annan orsak till varför en del människor tror på spöken i dagens moderna samhällen kan vara hur de ser på döden. De flesta religioner på jorden har en idé eller hävdar vad som händer med människan efter att de dör. En del religioner hävdar att människans själ kommer till en annan värld, återföds på jorden igen, hamnar i himlen eller i helvetet, osv. Till och med många människor som inte tror på sådant har ändå en idé eller fundering vad som händer efter att de dör. Vanligen tror de att det inte händer någonting. Människan bara dör. Sedan är det slut. Människans själ, om de tror på det, upphör också att existera och lever inte vidare i andra världar eller återföds inte i denna värld. Här utgör spökena ett alternativ för vad som händer efter döden, enligt forskare. De är ett mellanting. Människan eller dess själ å i sin sida reser inte vidare till nästa värld, men dör samtidigt inte helt i denna värld. Istället uppstår den som ett spöke på jorden, vilket en del människor tycker är ett trevligare alternativ än att döden är det ultimata slutet för människor.

​Alla människor som tror på spöken har dock inte sett spöken i riktiga livet eller varit i kontakt med dem. En del av dessa människor är heller inte rädda att gå själva kvälls- eller nattetid i slottsruiner eller på kyrkogårdar. De känner noll rädsla eller obehag i dessa miljöer. Men ändå tror en del av dem på att spöken finns. Enligt forskare beror det på att de gärna vill tro på att spöken finns av olika skäl som t.ex. att det verkar mest logiskt eller den där klassiska uttrycket att det är mycket som människan ännu inte förstår och därför finns det också en chans att spöken kanske finns. Andra människor som tror på spöken, men inte sett dem, dras istället till det läskiga. Det är också en av flera orsaker till varför en del människor gillar att titta på skräckfilmer. Skräckfilmer ger känslan att bli kontrollerat rädd. Läskigt, men samtidigt ändå helt ofarligt.

Idag används påhittade spöken i spökhistorier som skräckpropaganda i de delar av världen som verkligen ännu tror på dem eller som underhållning hos övriga världen där majoriten inte tror på spökenas existens.  

1.4 Olika sorters spöken

1.4.1 Goda, onda och neutrala

Över hela jorden från åtminstone sedan yngre stenåldern till idag har spökena i många kulturer oftast delats upp i huvudsak två kategorier av spöken. De är a) goda eller välvilliga spöken och b) onda, rastlösa, elaka, hotfulla eller mer skräckinjagande spöken. I Skottlands fall har det utöver nämnda spöken också funnits en tredje kategori spöken som närmast kan beskrivas som c) neutrala spöken. Goda eller välvilliga spöken kontra onda spökena har ibland beskrivits olika under olika perioder i olika delar av världen, men gemensamt för dem är ändå att de haft de attributen. De har varit två motparter som ställts mot varandra. Snälla eller hjälpsamma spöken mot onda eller dumma spöken.

De goda och välvilliga spökena är snälla och vill väl. En del av dem är också hjälpsamma. Hjälpsamma spöken var/är ofta de levandes anhöriga. Ofta hade människorna till dessa hjälpsamma spöken begravts intill eller under de levandes bostäder. I slott också ibland i väggar. Historiskt förväntades det att de levande människorna skulle förse dessa hjälpsamma spöken med mat och dryck som ett sätt för att visa omtanke och respekt för dem. Om de levande gjorde det tillräckligt ofta och på rätt sätt troddes det att dessa spöken vakade och hjälpte de levande. Många hjälpsamma spöken var därför också snälla hemsökande spöken. Välvilliga och hjälpsamma spöken var historiskt en del av och involverade i tidigare levande människors förfädersdyrkan.

Spöklig aktivitet i hemmen av snälla spöken var/är internationellt främst förknippad med personer som de boende eller tidigare boende gillade eller respekterade. Motsatsen spöklig aktivitet i hemmen av negativ karaktär av onda dumma spöken var/är internationellt främst förknippad med våldsamma eller tragiska händelser i byggnadernas förflutna eller i nutid. De kunde vara saker som mord, självmord, vålsam död, dog av våldsamma orsaker/skäl eller oavsiktlig död i olyckor som ledde till död. Därefter blev de döda spöken i byggnaderna.

De onda, rastlösa, elaka, hotfulla eller mer skräckinjagande spökena var/är oftast dumma och/eller fulla av hat och hämndlystnad. De vill inte väl. Specifikt hotfulla spöken var historiskt ofta spöken till främlingar. Exempel på det var främmande människor som hade dött en våldsam död och därför var fulla av hat och var hämndlystna. Vid den platsen de hemsökte ville de hämnas på den levande världen, på en eller flera specifika människor eller på en typ av människor som t.ex. personer som red på hästar ifall de hade något emot ryttare vid t.ex. slott. En del onda spöken var onda eller dumma hemsökande spöken.

De hotfulla spökena ansågs historiskt som besvärliga för de levande människorna. De var också i första hand mot hotfulla spöken som exorcism främst användes mot historiskt. Exorcism användes även mot onda eller dumma spöken samt i betydligt färre fall även mot en del snälla hemsökande spöken.

I många kulturer och religioner anses det att den dödes själ eller ande fortsätter sin närvaro i någon form i livet efter detta oavsett om det är på jorden, himlen, helvetet, dödsriket, underjorden, annan värld eller dimension, etc. Det finns en tro att människans själ fortsätter existera efter att människan dör även om personen inte dött en våldsam död. Men i nästan alla världens kulturer och religioner finns det människor som hävdar att en del andar till en del döda människor inte gått över till andra sidan. Istället är deras andar fast på jorden i en byggnad, plats eller område som de förknippades med och där deras minnen och energier var/är starka. Dessa andar till avlidna personer kvarstår därför i den materiella jordliga världen som spöken i onaturliga och oönskade tillstånd.

Själva idén med spöken och andra väsen som återkommer till jorden är förknippad som en reaktion av rädsla hos de levande människorna såväl historiskt i spöken och spökhistorier f.Kr. som på 1900- och 2000-talen e.Kr. Det är en skräckfiktion som handlar om det övernaturliga. Därför har det funnits och finns onda, rastlösa, elaka, hotfulla eller mer skräckinjagande spöken i nästan alla världens kulturer i nästan hela världen. Det är en av orsakerna till varför det inte bara har funnits goda snälla spöken internationellt. I många äldre historiska spökhistorier i nästan alla kulturer i nästan hela världen ansågs spöken därför ofta var a) hämndlystna spöken till avlidna människor som ville hämnas på de levande, eller b) spöken som var fast på jorden för dåliga saker som deras människor gjorde under livet som levande människor. Dock på slott i Skottland mellan 1500-talet till 1900-talet fanns det inga överhängande majoritet av hämndlystna spöken eller spöken som var fast på jorden för vad de hade gjort som levande. Tvärtom var majoriten av de spökena neutrala.

Neutrala spöken i Skottland var/är som namnet antyder varken goda eller dumma. De är heller inte hjälpsamma. De vill heller inte något ont. De bara dyker upp och visar sig på platsen, huset, slottet, etc. som de hemsöker. Neutrala spöken är mer som den där synliga flugan på väggen. Varken god eller dum, men som levande människor ser ibland.

Alla tre kateogorierna av spöken, goda, onda och neutrala spöken, har underliggande varianter. Sedan har det också funnits andra varianter av spöken som i Skottlands fall gröna damer, vita damer, etc. De är i en del fall är snälla goda spöken. I andra fall är de onda dumma spöken och i en tredje fall är de mer neutrala. Men deras egenskaper beror på från fall till fall. Det finns både goda, onda och neutrala gröna damer i Skottland.


1.4.2 Andra uppdelningar

Det finns mängder andra uppdelningar bland spöken än den kändaste  goda och onda. En annan men brittisk uppdelning är att dela in spökena i a) historiska spöken, b) moderna spöken, c) cykliska eller återkommande spöken, d) krisspöken, e) dödsbäddsspöken, f) spöken till levande människor, g) föremål och h) spökbegravningar.

a) Historiska spöken är spöken i det förflutna och förgångna. I regel skapades de spökena mellan forntid fram till den senaste av de generationer människor som inte lever längre. Eftersom tiden hela tiden går framåt förflyttas historiska spöken fram hela tiden. Idag räknas alla spöken från början av 1900-talet och bakåt som historiska spöken. Men när den sista människan från 1900-talet dör kommer också alla spöken från 1900-talet räknas som historiska spöken. Oftast verkade historiska spöken i en tid som kändes ålderdomlig för senare modernare generationers människor. Ofta går det lätt att se vilka de är genom sättet hur de spökena beskrevs, i vilken miljö de verkade i, varför människorna bakom dem blev spöken, osv.

Idag är det inte lika vanligt att människor blir spöken för att de hoppar från ett torn eller en mur på ett slott i Skottland på grund av olycklig kärlek. Efter fallet dör de och blir spöken. Det känns främmande för många av dagens människor att en människa skulle göra något sådant eller att det skulle ske i den miljön idag. Olyckliga och självmordsbenägna människor har funnits i alla tider, men antalet nutida självmord på slott i Skottland där de hoppat från ett torn eller en mur på egna slottet är relativt få jämfört mot andra platser i Skottland. Men gå tillbaka några hundra år och det var kanske inte vanligt, men fullt realistiskt att skildra det i en spökhistoria hur en kvinna på ett slott kunde bli ett spöke. 

Förr eller senare kommer alla spöken hamna i kategorin historiska spöken. Det som är nutid blir dåtid en dag. Ännu längre in i framtiden blir nutiden en avlägsen dåtid. En del av de människorna som levde på 1500-talet i Europa upplevde en del spökhistorier på 1200-talet som ålderdomliga. En del av de som levde på 1800-talet å sin sida tyckte att en del spökhistorierna från 1500-talet var ålderdomliga. Notera en del och inte alla. De hade inte ens järnvägar på 1500-talet. Bara en sådan sak sett med 1800-talets ögon. I Skottland pågick dessutom klanfejderna för fullt på 1500-talet, vilket var verklighetsfrämmande för en människa som levde på 1800-talet i Skottland. En del spöken i Skottland uppstod på 1500- och 1600-talen på grund av klanfejderna. Dessutom hade Skottland på 1800-talet genomlevt den tidigare skotska upplysningen som började på 1700-talet. Därtill gick båtarna i skytteltrafrik mellan Europa och Nordamerika på 1800-talet jämför med 1500-talet. Antalet människor som kunde läsa och skriva var också skyhögt desto fler på 1800-talet än 1500-talet i Skottland. En människa som levde i Skottland på 1800-talet tyckte antagligen att de var betydligt mer bildade och modernare än sina förfäder på 1500-talet och de spöken som uppstod där och då, enligt forskare på 2020-talet. Historiska spöken går i sin tur att dela in i flera olika grupper beroende på tid, område, land eller länder, kulturer, osv.

b) Moderna spöken eller spöken till moderna människor räknas alla de spöken som uppstod när någon av alla dagens levande människor levde. Från idag och upp till ca hundra år tillbaka. Eftersom idag hela tiden förflyttas in i framtiden kommer dagens moderna spöken förr eller senare en dag också att bli historiska spöken. De kommer att ersättas av framtidens spöken som då räknas som moderna spöken. Intressant med nya spöken från 1960-talet och framåt är att en del av dem har flyttat till stora opersonliga platser som fungerar som deras hem och spökvistelser. Exempel är spöken som påståtts uppstått efter flygkrascher eller på flygplatser. Inte minst finns det flera sådana påstådda spöken på jorden som uppstod på 1970- och 1990-talen. 

c) Cykliska spöken eller återkommande spöken är spöken som återkommer regelbundet.​​ De är kända för att återvända med jämna mellanrum som på en tid på dygnet, årstiden, årsdagen eller ett antal år till platsen, området eller byggnaden. Exempelvis på årsdagen av ett mord. En del spökjägare på 2010-talet hade till och med årskalendrar där det stod när årliga spöken skulle komma tillbaka till en plats eller byggnad. Det fanns en teori att spökena behövde ett helt år på sig för att bildligt ladda upp batterierna och kunde bygga upp tillräckligt med energi för att kunna återvända till det årliga datumet eller årstiden.

Nackdelen med cykliska spöken eller återkommande spöken är att intresserade människor ofta förväntar sig att få se dem på den och den tiden, datumet eller årstiden vid den aktuella platsen eller byggnaden. I sin iver kan en del av dessa uppspelta människor därför tro att har sett det spöket innan det ens har anlänt. Det beror på att chansen är större att de tror att de sett spöket om de innan också tror att de kommer få se det. Deras mänskliga hjärnor tolkar då i förväg olika saker på platsen eller i byggnaden som skulle kunna vara det där spöket som skulle komma på t.ex. årsdagen. Sakerna på platsen bekräftar sedan för deras hjärnor det redan visste innan. Det i sin tur bekräftar för dem att spökupplevelsen händer på riktigt. Det kritiska tänkandet minskar. Spökjägare rekommenderar därför intresserade människor att ta med en annan människa som inte vet om det cykliska spöket eller återkommande spöket. Chansen är mindre att denna person kommer att tro att det kommer få se det aktuella spöket. Därmed ökar också chanserna att det visade sig att det inte var något spöke som gruppen såg.
​
d) Krisspöken är de spöken som visar sig innan en svår situation väntas drabba en eller flera människor i en byggnad eller ett område. Exempelvis 1) ifall någon snart kommer att dö av naturlig död eller av sjukdom i en byggnad, 2) innan yttre fiender kommer att plundra byggnaden eller området, 3) innan något annat dåligt kommer att hända som inte är kopplat till döden som besked om dålig ekonomi, dålig skörd, osv. Ofta gestaltas krissspöken i formen av vita djur som plötsligt dyker upp. Det antas att de kommer från dödsriket de gånger de gäller kommande död. De vill då förmedla att nu är det snart dags att ta med sig en eller flera av de levande människor till dödens rike. Fram till minst 1800-talet trodde en del människor i Skottland på fullt allvar på detta. Det finns flera  dagbogsanteckningar på rädda skottar på 1800-talet som skrivit att de sett sådana spöken och att de tror att det är ett tecken på att de snart kommer att dö.

e) Dödsbäddsspöken är de spöken människor ser när de ligger inför döden eller som de efterlevande ser först efter att deras anhöriga har dött. Krisspöken och dödsbäddsspöken är ibland samma typ av spöken ifall spökena är kopplade till döden. Men i andra situationer är de två helt olika typer av spöken om det är negativa saker som inte är kopplade till döden. Ett krisspöke kan dyka upp innan en dålig skörd utan att någon kommer att dö, vilket ett dödsbäddspöke inte kan. Bara om den dåliga skörden kommer att leda till svält och död kan dödsbäddspöket dyka upp. Dödsbäddsspöken är ibland inte kopplade till en byggnad, plats eller händelse. De når ut överallt innan eller efter ett dödsfall oberoende av geografiskt plats. Ett dödsbäddsspöke kan också vara ett spöke till en levande människa som snart ska dö eller har precis dött. Exempel på det är om en person ska dö eller precis dött i en sjukdom olycka, mord, kriggslag, osv. på en plats. Sedan ser eller hör personens anhöriga den dödas spöke på en helt annan plats utan att de vet om att han eller hon ska dö eller har dött. Ett dödsbäddspöke kan därför också vara den döda personens spöke som visar sig i samband med när han eller hon dör.

f) Kategorin spöken till levande människor är problematisk. Kategorin finns, men dess spöken finns egentligen inte enligt klassisk traditionell spöktro såvida det inte handlar om dödsbäddsspöken. För att kunna bli ett spöke måste personen dö först. Men i århundraden över nästan hela världen i nästan alla kulturer i nästan alla länder har människor rapporterat att de har sett spöken till andra levande människor. Oftast ser de en vän i en byggnad, gata, väg eller i naturen, men upptäcker efteråt att vännen var på en helt annan plats. En del av dessa människor, som tror på spöken, tror då att de har sett vännens spöke. Men det finns inga vetenskapliga bevis för det. I nästan alla fall har sannolikt istället sett en annan människa som var lik eller mycket lik deras vän. Alternativt dagdrömde de bara.

Spöken till levande människor som också är dödsbäddsspöken kan bäst beskrivas i historien med fiskaren. En skotsk manlig fiskare är ute på havet och väntas vara borta hela dagen ända till kvällen. Men mitt på dagen ser hans fru hans spöke vid deras hus på land. Hon tilltalar honom eftersom hon tror att det är hennes make och inte ett spöke. Men hans spöke svarar inte. Det går iväg och försvinner sedan. Dagen efter får frun veta att maken drunknade dagen innan ute till havs. Hon tros då såg hans spöke vid deras hus. 

g) ​Föremål kan också vara hemsökas av spöken, tilldra sig spöken eller kopplas samman med spöklika händelser. Exempel på det är när saker plötsligt dyker upp på en plats utan att någon människa placerat dit dem. Det kan vara en hästvagn som står vid ett hus eller slott utan att någon människa placerat det där. Det kan också vara en klocka, ett klädesplagg,  en dödskalle, en stol eller en byrå som plötsligt påträffas i ett rum utan logisk förklaring. Även avbilder av ansikten eller människor på golv, väggar eller utanpå torn kan även dyka upp från ingenting. Spökena är inte föremålen i sig. Istället är det spöken som lagt dit dem. Spökena kan också gå in i föremålen precis som de kan gå genom väggar.

En människa som provar ett klädesplagg som ett spöke gått in i kan uppleva plagget som åstrammande eller en känsla av att deras kropp krossas. Först när han eller hon tar av sig plagget upphör deras känsla. Naturligvis finns det inga vetenskapliga bevis för att det var ett spöke i farten i de historierna. I alla fallen var klädesplagget istället för litet, för liten storlek, för trångt, för snävt, för snäv design eller för åtstrammande för personen som provade det.

Spöken kan även förflytta föremål. Inom spöktro är det vanligt att främst osynliga spöken förflyttar föremål på golv i ett rum inför levande människor eller att levande människor efteråt ser att föremålen ligger på andra ställen i rummet än där placerat dem.​ Ett annat ord för föremål som förflyttas av sig själva med spökens hjälp är poltergeist. Ordet poltergeist används både i engelskan, franskan, spanskan, tyskan, svenskan, danskan som norskan för fenomenet. Termen poltergeist var från början ett tyskt ord som bokstavligen betydde ett bullrigt spöke. Det var en ande som osynligt visade sig genom att osynligt röra och påverka föremål.

h) Spökbegravningar är begravningar fulla med spöken. Ofta är det mängder med spöken som går i ett tåg mot en plats. Människor som bevittnat spökbegravningar har ofta blivit överraskade över vad de har precis sett. De har också ofta fått ångest efteråt. Det har även förekommit rapporter om hur vittnen trängts bort och fått förflytta sig när ett spöktåg passerat förbi dem. Historiskt bland lokalbefolkningar världen över ansågs det alltid som ett tecken på otur om någon människa bevittnade ett spöktåg som tågade till en spökbegravning.

En annan brittisk uppdelning är att dela in spökena i synliga spöken och osynliga spöken. De delas sedan in i snälla eller hjälpsamma spöken och dumma eller skräckinjagande spöken. Osynliga spöken går att känna igen från ljud i rum, trappor, etc. och saker som rör sig av själva utan förklaring, men som enligt tron förflyttats av osynliga spöken. Enligt uppdelningen blir det därför fyra kategorier av spöken. De är:
a) Synliga spöken som är snälla eller hjälpsamma.
b) Synliga spöken som är dumma eller skräckinjagande.
c) Osynliga spöken som snälla eller hjälpsamma.
d) Osynliga spöken som är dumma eller skräckinjagande.

En uppdelning i Sverige är att dela in spöken i a) spöken, b) gengångare, c) gast och d) poltergeist. 

Gengångare är människor som dött på ett olyckligt sätt eller på ett våldsamt sätt, men som sedan uppstod som spöken inom nordisk folktro. Ofta återkom de till den platsen som där deras tidigare människa levde. Ofta besökte gengångare också de människor som var inblandade i att de dog såväl de skyldiga och även ibland oskyldiga människor. Gengångare kunde även komma tillbaka av hänsyn till de sörjande och/eller vaka över de levande. De vittnen som sett en gengångare vet ofta vem det är eftersom de har haft en eller annat sätt anknytning till människan bakom den som familjemedlem, vän eller mördare. I Sverige på 1300-talet pålade man en del döda människor i marken för att hindra att deras gengångare skulle kunna uppstå, lämna kroppen och ta sig ur kroppens grav. I de fallen var de rädda att de gengångarna skulle hämnas om de lämnade kropparna.

Gast var sjömän i södra Sverige som inte fick en begravning eftersom de kanske drunknade ute till havs och aldrig sågs igen. Sedan uppstod de som spöken eller övernaturliga väsen. Till skillnad mot gengångare var gastarna mer opersonliga eftersom vittnen inte alltid visste vem det föreställde. En del kroppar till drunknade sjömän flöt dock iland på stränder och andra kustlinjder i södra Sverige innan de blev spöken. Ofta visste upphittarna på stränderna inte vilka som de hade hittat. Därför begravde de ofta den enskilda okända sjömannen under ett röse på stranden och inte på en närliggande kyrkogård. Men sjömannens själ fick inte ro under röset och uppstod därför som en gast och ett spöke.

Sjömän eller andra människor som blev gastar vid stränder kallas också för stranddöingar, strandgastar eller strandvaskare. Exempel på strandvaskare är de gastar som efter att de uppstod gick från stranden till hus i närheten och knackade på. När sjömannens kropp begravdes på en kyrkogård ansågs det att sjömannen själ fick frid och slutade att spöka. En del okända sjömäns kroppar grävdes därför upp från rösena och begravdes en andra gång, men på en kyrkogård, för att få dem att sluta spöka som gastar.

Gast kan också användas som namnet på en besättningsman på en båt som inte var ett spöke. I andra mer nordliga delar av Sverige syftade gast på odöpta mördade barn och mylingar. Mylingar var en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mamma. Därefte gömde hon barnet för att dölja en oönskad födsel. Ibland hittas sådana barn under golv i äldre hus. Poltergeist är som tidigare nämnts spöken och spökeri från fysiska störningar som dörrar som öppnas och stängs, föremål som flyttas av sig själva, osv.

​
1.4.3 År

Vissa människor över hela världen tror att ett spöke eller en ande aldrig lämnar jordens yta förrän det inte finns någon kvar som kan minnas den som dog som blev det där spöket. Det är kopplat till förfädersdyrkan som nämndes tidigare såväl historiskt som i nutid. En man eller kvinna som dör kan bli ihågkommen av sin överlevande maka, make, barn, barnbarn, barnbarns barn, syskon, andra släktingar, familj och/eller vänner. De kan gå till mannens eller kvinnans grav och sörja och/eller minnas personen i skolan, på arbetet eller hemmavid. Men när alla de som kände eller hade nära koppling till mannen eller kvinnan också dör finns det inga levande människor som hade den där närmare relationen till personen i fråga. Däremot kan personen i nästan evigheter ändå bli ihågkommen av eftervärlden i berättelser, böcker, filmer, för- och efternamn till efterlevande, gatunamn, osv. Men efter någon eller några generationer finns det ändå inga människor kvar som har den där nära kopplingen till den där sedan länge döda mannen eller kvinnan.

Många levande kanske minns sin döda farfar, farmor, morfar eller mormor, men hur många levande träffade eller kan minnas sin farfars farfar eller mormors mormor, osv.? Samma med spöken. När det inte finns någon anhörig eller vän som kan minnas människan bakom spöket försvinner den, enligt de människor som tror på det. Spökets livslängd och tid på jorden är därmed beroende av andra människors minnen, enligt denna tolkning.

I Skottland finns en uråldrig tro sedan säkert minst medeltiden att den mannen som mördas och som sedan blir ett spöke kommer att vara ett spöke så länge som det hade förväntats att han skulle levt som människa. Mördas han när han är 30 år, men hade förväntats leva till 70 år, kommer hans spöke att hålla på att spöka i 40 år till. Sedan försvinner hans spöke för evigt från jordens yta oavsett om det finns några anhöriga som minns honom eller inte. Enligt en annan uråldrig skotsk tro gäller dock inte detta alla spöken. Enligt den tron kan många spöken, oavsett kön, leva vidare på jorden även efter att deras människa hade förväntats dö. I Skottland finns det mängder med spöken som är flera hundra år och spökat lika länge. En del är till och med över sjuhundra år gamla.


1.4.4 Gröna damer

Ett av de absolut vanligaste namnen på spöken på slott i hela Skottland är Green Lady eller Lady in Green, på svenska grön dam. Skotska spöken som heter Green Lady är kvinnliga spöken som är klädda i gröna kläder. I regel långa gröna klänningar som kan variera från mörkgrön till ljusgrön. Ibland till och med lysande grön. Deras hud är däremot inte grön. Den är vanligt människofärgad. Det är bara kläderna eller klänningen som är grön. Det förekommer dock, bl.a. på foton från vittnen, helgröna spöken till gröna damer. Dessa Green Ladies har både grön hy och gröna klänningar. Ofta med både ljusgrön hy och klänning eller i färre fall ljusgrön hy och mörkgrön klänning. Green Ladies i Skottland finnas oftast i slott och i andra vanliga hus som fungerar som hem. De är sällan spöken ute i den vanliga vilda naturen. Dock kan de finnas på marker anknutna till exempelvis en bondes marker. Men då ofta också med någon koppling till något av bondens hus.

I skotsk och brittisk folktro var färgen grönt traditionellt associerad med olycka. Ha på sig på gröna kläder vid bröllop ansågs förde särskilt otur med sig. I Skottland var det vanligt att feer hade på sig gröna kläder enligt legender. Feer var övernaturliga kvinnliga väsen. Kvinnliga spökena i grönt på slott i Skottland var inte några feer, men en del hade på något sätt kopplingar till feer. Andra var döda feer som hade uppstått som kvinnliga människoliknande spöken klädda i grönt. Många Green Ladies utanför slotten är därför oftare beskrivna som feer och inte vanliga gröna spöken som Green Ladies.

En del gröna damer i Skottland som är spöken i slott och i vanliga bostadshus anses som vackra. Ibland har de också en skyddande funktion. Men spökhistorierna om dem varierar beroende var de berättats och av vilka. I de skotska högländerna är gröna damer lite mer kusliga och skrämmande och mer åt det förtrollade hållet. Många gröna damer i högländerna är också bestämda och vanligtvis skyddande. En del gröna damer i hela Skottland anses som goda medan några färre är däremot onda. Den allmäna bilden av spöket till en grön dam i hela Skottland är att det är en vacker ung kvinna med gyllene blont hår som bär en grön klänning som går ned till fötterna.

Gröna damer utanför de skotska slotten i de vanliga bostadshusen och och de färre antal som finns utanför hemmen är ofta förknippade med vatten. Exempel på sådant kan vara spökhistorier om spöket till en vacker kvinna som anländer till ett hus på landsbygden. Hon är klädd i en våt och blöt grön klänning som gör att man kan se hela kvinnans kurvor och konturer från topp till tå. Nästan lite erotiskt laddat. Spökets klänning är våt på grund av regnet eller för att hon varit i en sjö eller i havet. Sedan frågar spöket om hon kan få komma in i stugan, värma sig och torka sina kläder. Säger husets ägare ja, vilket många män gör eftersom de vill ha henne, stannar spöket en stund. Sedan försvinner det. Vipps har sedan stugan efteråt haft besök av spöket till en grön dam. Det har fått sin egen Green Lady. Historien om spöket berättas sedan efteråt i flera generationer och huset anses som ett av de husen som varit hemsökt av en grön dam. Gröna damer på slott i Skottland är däremot inte blöta. Deras kläder är torra. De kan dock vara vackra ändå.

En del spöken till gröna damer stannar däremot kvar i byggnaden, oavsett ifall det gäller ett slott eller vanligt hus. Enligt skotsk folklore brukar dessa gröna damer vanligtvis skydda ägarna av byggnaden och ägarfamiljen som bor där. Flyttar ägarna och en ny familj flyttar in stannar den gröna damen kvar och skyddar nästa familj i slottet eller huset. Jämför med banshee både på Irland och i Skottland som följer med och skyddar en familj oavsett var de flyttar.

Spöken till gröna damer utanför slotten brukar också hjälpa skotska bönder. Enligt många berättelser kan ta hand om bönderna boskap, valla in dem i ladorna vid stormar eller när fiender var i närheten.

Det finns dock en del mer mörka berättelser om onda Green Ladies utanför slotten. En del av dessa gröna damer är normala, medan andra har håriga getliknande kroppar. En del har också hovar på fötterna. Huvudet upptill är däremot normalt som på människa. Deras gröna klänningar döljer deras kroppar. En del spökexperter menar att dessa spöken är spöken till onda feer.

Motsvarande manliga gröna män är däremot mycket ovanliga i Skottland. De spöken som kallas för Green Man i singular och Green Men i plural. De finns dock, men är mycket sällsynta. Green Ladys manliga motsvarighet brukar istället vara en ung man med röda och gröna kläder. Ungefär som i tecknade serier om Robin Hood från 1900-talet och framåt. Han skyddar också huset, familjen som bor där och deras boskap.

En glaistig är ett spöke som är en typ av fuath, även känd som fua. En grön dam som var en glaistig kallas för ghlaistig uaine, på svenska den gröna damen. En del glaistig kan ha hälften människokropp och hälften getkropp eller en hel getkropp. Andra glaistigs däremot är spöken till kvinnor med fina titlar som adelskvinnor eller åtminstone till en husmödrar i hushåll. De här typerna av glaistigs är gröna damer som kallas för gröna glaistigs eller Green Glaistigs på engelska. 
Gemensamt för de här typerna av gröna glaistigs är att de någon gång blivit förtrollade, ogillar hundar, föredrar att vara ensamma och skyddar sitt hus där de bor. När de väl umgås med andra föredrar de att vara med människor som är idioter eller med svagt intellekt eftersom de lättare kan manipulera dessa personer. 

Det är svårt att veta hur många gröna damer som det har funnits i Skottland. Men det rör sig säkert om hundratals. Åtminstone minst hundra stycken. Bara i den här undersökningen finns det strax under fyrtio gröna damer på över tvåhundratjugo kända slott eller nitton procent av alla kvinnliga spöken på slott i Skottland. Andra slott och vanliga hus där de också kan förekomma inte inräknade.


1.4.5 Vita och gråa damer

Andra vanliga kvinnliga namn på spöken i slott i Skottland är White Lady och Grey Lady, på svenska vit dam och grå dam eller vita damen och gråa damen. En annan svensk benämning är vita frun. I den här undersökningen står både de som kallas för vita och gråa damer och de som kallas för annat men har de färgerna för femton respektive elva procent av alla kvinnliga spöken på slott i Skottland. En White Lady i Skottland är a) ett spöke till en dam med både vit hud och en vit klänning eller vita kläder, eller b) ett spöke till en dam med en utmärkande synlig vit hud, men med andra färger på kläderna. Med andra färger på kläderna än vit betonas ibland den vita huden som nästan likblek.

Rapporter om legender och myter om spöken till vita damer finns inte bara i Skottland. De finns också runt om i världen, men främst i Nordamerika, Sydamerika, Europa och Asien i länder som Kanada, USA, Brasilien, , Irland, Skottland, Wales, England, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, ​Skandinavien, Estland, Tjeckien, Ungern, Malta, Ryssland, Japan, Thailand och Filippinerna.

I övriga världen är en vit dam klädd i en vit klänning eller liknade plagg. Jämför med Skottland där en vit dam också kan ha andra färger på klänningen eller kläderna. Gemensamt för vita damer internationellt är att de förknippas med oavsiktlig död, mord eller självmord i teman och spökhistorier med förlust, svek av en man och obesvarad kärlek.
Internationellt har goda vita spöken tillskrivts en känsla av renhet. Internationellt brukar ofta spöken till vita damer tillskrivas släkter och dyka upp innan någon i familjen kommer att dö, såväl på medeltiden som senare. De visade sig bildligt innan eller innan och efter någon dog. På medeltiden kunde spöken till vita damer dyka upp såväl på dagen som på natten i hus när en familjemedlem snart skulle dö. Ur perspektivet med dödsbud liknar/liknade de den rollen som banshees hade på Irland och i Skottland. 

Det sägs att det dröjde ända till 1600-talet innan det började komma in rapporter om vita damer som hemsökte slott som tillhörde flera europeiska kungahus. Det finns dock skäl att ifrågasätta de uppgifterna om 1600-talet. Vita damer har hemsökt både vanliga slott och kungliga slott i Skottland sedan minst 1500-talet. Därtill har de förekommit i vanliga hus i Europa sedan minst medeltiden. På 1800-talet ökade kraftigt antalet spökhistorier om vita damer runt om i Europa. 

De senaste århundradena har spöken till vita damer ofta dykt upp på landsbygden världen över, enligt rapporterade vittnesuppgifter. Ofta på enskilda vägar, större gårdar eller slott på landet. Deras spöken antogs vara spöken till människor som dött tragiskt eller drabbats av trauman i livet. Många hade det gemensamt att de förlorat ett barn, sin make eller pojkvän. Många vita damer hade också blivit svikna av sina makar eller pojkväner.

Inom populärkulturen förekommer vita damer och då speciellt sedan 1900-talet och framåt inom skräckgenren. Inte minst från 1970-talet och senare. Dock förekom de också redan på 1700-talet inom skräck i t.ex. Japan.

En Grey Lady i Skottland är ett spöke från en dam klädd i gråa kläder. Nämnas bör att färg inte är ett objekts kvalitet utan en uppfattning. Ett kläddesplagg i en färg är därför allt det människor vill att det ska symbolisera. Ibland motsägelsefullt.


1.4.6 Övriga damer

Enbart blåa, svarta, rosa, röda, bruna eller gula damer med hela de färgerna är mycket ovanliga på slott i Skottland. I den här undersökningen står de tillsammans för tretton spöken eller knappt sju procent av alla spöken på slott i Skottland. Det finns fler gråa damer på slotten än alla dessa tillsammans. 

Internationellt brukar ofta spöken till röda damer, dvs. Red Ladies eller Ladies in Red, bära scharlakansröda eller blodröda klänningar. De anses vara snälla i sina sinnen. De har bl.a. setts i länder som USA, Kanada, England, Skottland, Irland, Thailand, Malaysia och Sydkorea. Deras spökhistorier är ofta koppade till gästgivargårdar, historiska hotell, teatrar eller andra offentliga platser. Ofta tillskrivs de röda damerna som spöken till övergivna älskarinnor eller prostituerade. De brukar också vara spöken till kvinnor med fåfäng eller prostituerade som blivit mördade i situationer av passioner. De ses därför som offer för objektifiering. En högre grad av spöken till röda damer har rapporterats internationellt i gruvsamhällen än i övriga samhället på grund av prostitutionshandeln. I den här undersökningen om slott i Skottland har de röda damerna inte haft de attributen som nämndes ovan. Istället har de varit olycksbådande, vackra eller tillfångatagna som begått självmord.  

En målning av en Lady in Red i USA 1910.

​​Sedan 1100-talet vid Church of St Nicholas i Pluckley i grevskapet Kent i sydöstra England har en Red Lady gått omkring vid platsen och kyrkan. Nuvarande kyrkan uppfördes främst på 1200- och 1300-talen. Spöket måste därför spökat på platsen innan när det inte fanns någon kyrka, vid en tidigare äldre kyrka eller från de äldsta eventuella 1100-tals delarna av nuvarande kyrkan. På 2100-talet kommer Red Lady eller spökhistorien om henne att fira 1000-års jubileum i Pluckley. Det kommer säkert belysas eller firas av de som bor där och då.
​

1.5 Spökhistorier

En spökhistoria är i sin enklaste form en berättelse som a) inkluderar ett eller flera spöken, b) har utgångspunkt av potentiella spöken, c) inkluderar levande människors tro på dem, eller d) handlar om levande människors möten med spöken till i huvudsak avlidna människor, men också i ett färre fall till avlidna djur. En spökhistoria som vid någon stadium saknar ett spöke, ett potentiellt spöke eller tron på ett spöke i berättelsen är ingen spökhistoria. I vardagsspråk syftar dock spökhistorier på alla slags skrämmande berättelser som inte har med spöken. Men i en snävare meningen är spökhistorier en form av en berättelse som har med minst ett spöke, minst ett potentiellt spöke och/eller minst en övernaturlighet. En del av dem har utvecklats till skräckhistorier medan andra har förblivit mer snälla berättelser. Andra är komiska berättelser.

En annan defintion av en spökhistoria är att det är en kuslig berättelse om spöken som spökar eller om andra läskiga övernaturliga händelser. Det är dock en begränsad defintion som inte gäller alla spöken och spökhistorier. Det finns snälla, goda och hjälpsamma spöken också. I Skottland finns det även sexiga kvinnliga spöken. De är inte läskiga. Det finns också spökhistorier som är romantiska i Nordamerika och Europa. De är inte alltid ett dugg skrämmande. Många spökhistorier fokuserar dock på skräck, men långt ifrån alla. En tredje defintion är att en spökhistoria är en historia om spöken eller andra otäcka och över­naturliga saker.

​​​Spökhistorier har berättats och funnits i alla världens kulturer där det har påståtts funnits spöken, vilket har varit i nästan alla jordens kulturer de senare tusentals åren. Spökhistorier finns återgivna både muntligt som skriftligt. De finns i allt från allt från muntliga traditioner, muntliga folksagor, böcker, filmer, TV till internet. Det finns äldre skriftliga nedtecknade historier om spöken såväl 1500 f.Kr. i Mesopotamien, i "Odysséen" och "Iliaden" från 700-talet f.Kr. av den grekiska författaren Homeros, i bibeln till nya spökhistorier i böcker och på internet på 2020-talet. I många länders berättartraditioner spelar spökena framträdande roller. Många spökhistorier under årens lopp över världen har varit avsedda för att a) skrämmas. Många spökhistorier har också eller istället haft andra syften som att b) varit moraliska berättelser om vad som var rätt eller fel, c) berätta historier om tidigare människor eller djur ur alla möjliga aspekter, eller d) vara rena komedier. 

Många spöken i spökhistorier har något ogjort i sitt tidigare liv som människa eller djur. Därför spökar de.

Många spökhistorier internationellt handlar om död, mord, vakter, soldater eller profetior om framtida saker eller händelser. Vakter eftersom de mördas och sedan blir spöken som återberättas i spökhistorier. Soldater eftersom de stupar i krigsslag och sedan blir spöken som återberättas i spökhistorier. Profetior som t.ex. kommande död eller dålig skörd längre fram.

Det finns nästan lika många uppdelningar av spökhistoriers delar som det finns spökhistorier. Men en del spökhistorier, men inte alla, kan delas upp i tre delar inom samma berättelse. De kan delas in i:
Del 1, de levande) En berättelse som handlar om de levandes liv eller vardag kort innan kontakten med spöket. Vad de gjorde, hur gamla de var, osv.
Del 2, kontakten) De levandes observationer, kontakter eller samtal med spöket. 
Del 3, slutet) Vad spöket gjorde eller inte gjorde och  vad som hände sen om det ens hände någonting.

En spökhistoria är inte bara eller alltid vittnenas kontakter med spöket. Den kan också inkludera bakgrunden till varför den levande blev ett spöke. Dessa typer av spökhistorier är mycket vanliga för spökhistorier på slott. Där är själva poängen att redogöra vem eller till vem som hemsöker slottet, hur spöket ser ut eller vad det gör och vittnens observationer genom åren av spöket. Sådana varianter av spökhistorier kan delas in i de tre delarna:

Del 1, förhistoria) En berättelse som kan liknas vid en förhistoria eller en bakgrundshistoria om vad som hände strax innan den levande dog, själva dödsögonblicket för den levande eller varför den levande dog. Men förhistorien behöver inte handla om det. Den kan istället vara en tidsepok ur den levande personens liv som bekräftar att personen hade en anknytning till en byggnad eller ett område som han eller hon besökte, ägde, bodde i, etc. Ett exempel på det är skotska frihetskämpen Sir William Wallace (1270-1305) vars spöke finns i Ardrossan Castle i Skottland trots att han dog i London i England. Spökhistorier om hans spöke i Ardrossan Castle handar inte om när han dog. De bygger istället på hans koppling till slottet som levande som gör att hans spöke finns där. Förhistorien i del ett kan vara lång, kort eller inte tas med alls i spökhistorien. Del ett kan vara sann, halvsann eller helt påhittad.

Del 2, spöket) En berättelse som inkluderar något eller några saker som a) varför spöket hemsöker byggnaden eller området, b) var det brukar röra sig, c) om det är synligt och inte osynligt, d) hur det ser ut, e) om det ger ifrån sig ljud, f) om spöket är snällt, hjälpsamt, dumt eller skrämmande, och/eller g) om de visar på dagen, kvällen, natten eller bara under en årstid varje år. Del två är alltid påhittad och ren fiktion eftersom det inte finns några vetenskapliga bevis för att spöken finns.

Del 3, de levande) Levande vittnens observationer eller samtal med spöket. Del tre är också ren fiktion. Dock kan de levande tro att de sett eller kännt av spöket fast de inte gjort det i verkligheten.

De tre delarna kan komma i olika ordningar i allt från 1,2,3 till 3,1,2. Del ett behöver inte tas med i dessa typer av spökhistorier. De gånger del ett finns med brukar det dock förstärka del tre när det finns en bakgrundshistoria som kan förstärka de levandes observationer av spöket. Säger en person att han eller hon sett spöket till Sir William Wallace i ett slott i Skottland som denne besökte gör det del tre mer trovärdigt. Det finns då en chans att del tre kan stämma. Handlar spökhistorien om en ren skräckhistoria kan del ett både förstärka eller försvaga del tre beroende på hur delarna framställs. Förstärka om del ett och tre kopplas ihop naturligt på ett läskigt sätt. Försvaga om del ett och del tre skiljer sig för mycket i hur de berättas eller skildras.

Nämnas bör att fokus varierar olika mycket på själva spökena i spökhistorierna och de levandes kontakter med dem oavsett tema. En del spökhistorier fokuserar på det som hände den levande människan eller djuret innan denne blev ett spöke och inte lika mycket på själva spöket, spökets hemsökande, vad spöket gjort i byggnaden, platsen eller området och levande människors möten med spöket. Andra spökhistorier delar mer upp berättelserna i 50/50. En tredje kategorier av spökhistorier handlar mindre om vad som hände människan eller djuret innan den blev ett spöke. De handlar istället betydligt mer om själva spöket, spökets hemsökande och av levande vittnens observationer av spöket under årens lopp. I en fjärde kategorier av spökhistorier saknas istället bakgrundshistorien varför spöket blev ett spöke från början. Det beror på att den bakgrundshistorien kommit bort under årens lopp. Ingen vet längre varför människan eller djuret bakom spöket blev ett spöke. Det kan också vara att bakgrundshistorien inte ens behöver eller vill nämnas i spökhistorien. Det räcker med de levandes observationer eller kontakter med spöket. 

Hos många spökhistorier baserade på muntliga traditioner eller muntliga traditioner som gått över till skriftliga brukar den röda tråden överleva i historierna över tid. Det kan emellertid hända att andra saker i historierna ändras över tid eller efter hand. Men det är naturligt att spökhistorierna kan ändras. Berättar en person en lång spökhistoria och samma spökhistoria sedan återges av en annan person kommer det inte att bli exakt samma historia. Samma röda tråd ja, men detaljer här och där som dras ifrån eller läggs till av den andra personen. När historien därefter berättas för en tredje person kanske denna förkortar ned historien väsentligt och tar bort flera detaljer som en fjärde person istället ligger till. Dessa typer av spökhistorier kan därför ha olika versioner, men har ofta samma röda tråd om den inte ändras för mycket.

1837-1914 hade påhittade spökhistorier i den engelsktalande världen sin topp. Perioden är också känd som den gyllene eran för spökhistorier.

Enligt många anseende brittiska författare på 1990-talet var den engelska författaren och medeltidsforskaren M. R. James (1862-1936) som nämndes tidigare den mest inflytesrika författaren av spökhistorier på 1900-talet. M. R. James metod för berättande blev känd som jamesianska på svenska och Jamesian på engelska. Det innebar att han övergav många av de traditionella gotiska delarna som hans föregångare använt sig av. En jamesiansk berättelse innehåller vanligen följande:

1. Något av: a) en engelsk by, kuststad eller herrgård med en karaktärsfull miljö, b) en gammal stad i Frankrike, Danmark eller Sverige, eller c) ett aktningsvärt kloster eller universitet.
2. En obeskrivlig och ganska naiv forskare som är huvudperson i berättelsen. Ofta har den personen en reserverad karaktär.
3. En upptäckt av en gammal bok eller ett annat antikt föremål som öppnar, kallar eller drar till sig ovälkommen uppmärksamhet från ett övernaturligt hot. Vanligvis är hotet från något på andra sidan bortom graven som ett spöke. 

Enligt M. R. James själv måste berättelsen sätta läsaren i den situationen att han eller hon säger till sig själv: " - Om jag inte är särskilt försiktig kan något av det här hända mig!" Med andra ord är styrkan i en sådan berättelse att få den psykologiska skräcken att krypa in i skinnet på läsaren. De skrivna orden i boken blir en del av läsarens tillfälliga värld.

M. R. James fulländade tekniken att berätta om det övernaturliga med implikationer och förslag. Han lät sin läsare själv fylla i tomrummen i berättelsen. Han fokuserade på de vardagliga detaljerna hos karaktärerna och miljöerna för att sedan kunna ge understöd till de mer rysliga, egendomliga och bisarra inslagen i berättelsen. Det gjorde berättelsen mer verklig och skrämmande för läsaren. Den verkliga världen och den påhittade världen möttes. För en stund kunde läsaren tro att de båda världarna ingick i den verkliga världen, vilket gjorde det läskigt för läsaren. Jämför en del andra spökhistorier där det är uppbart att den påhittade världen inte är en del av de här riktiga världen. Där försvinner skräckelementet direkt om det är meningen att det ska finnas med.

1924 skrev M. R. James att de två mest värdefulla ingredienserna för att för att framställa en spökhistoria för honom var atmosfären och det snyggt hanterade crescendot. En spökhistoria som skildras som läskig bör nämnas. Det finns spökhistorier som inte är läskiga med teman av t.ex. romantik eller komedi. Crescendo är ett musikaliskt uttryck för stigande ljudstyrka. Det betyder också stigande styrka, ökande, växande, etc. M. R. James syftade dock på crescendot som ökade intensitet i det läskiga i spökhistorien. Spökhistorien börjar lugnt. De levande huvudpersonerna i spökhistorien gör sina vanliga saker eller ärenden helt ovetande vad som kommer hända dem härnäst, enligt M. R. James 1924. De har inga föraningar. De är också nöjda med sin situation i den omgivningen som de befinner sig i. Men i denna lugna miljö kommer det en dag att komma något olycksbådande. Först diskret utan att störa den lugna miljön. Sedan blir det olycksbådande mer enträget och därefter tar det över villkoren i miljön helt.

En annan aspekt som M. R. James ansåg var nödvändig i läskiga spökhistoier var att spöket skulle vara illvilligt eller avskyvärt. Spöket skulle vara åt det onda, ondskefulla, elaka eller hatade och avskydda hållet. Tvärtemot amerikanska skådespelaren Patrick Swayze (1952-2009) spöke i den romantiska filmen "Ghost" från 1990 som nämndes längre upp. Patrick Swayzes spöke var snällt, sympatiskt och blev älskat av publiken. Men eftersom M. R. James inte skrev om romantiska spökhistorier behövde han inte ta med sådana spöken. Han skrev 1924 att älskvärda och hjälpsamma uppenbarelser var mycket bra att ha med i sagor eller lokala legender, men han hade ingen använding för dem i sina fiktiva spökhistorier.

Trots en del återhållsamhet i sina spökhistorier skildar många av M. R. James spökhistorier också scener och bilder med brutalt våld. Men det störande våldet tar han med efterhand för att bringa oordning och kaos i den tidigare lugna miljön. Det våldet kommer därför stegrande. Spökhistorierna blir inte läskiga om de börjar med våldet. Det ska komma smygande för att få den där läskiga effekten.

​1929 i "Some Remarks on Ghost Stories" identifierade M. R. James (1862-1936) fem nyckeldrag i engelska spökhistorier. Dock underförstått med temat skräck. De fem var:
- Anspråk på sanning. 
- En behaglig tilltalande skräck.
- Inget onödigt blodsutgjutelse eller sex. 
- Inget förklarande i handlingen. 
- Miljö.

En engelsk spökhistoria med skräcktema kunde också var ett sken eller låtsades av att det kunde vara sant. I bra spökhistorier undveks att många människor dog. Det kittlande låg inte i morden. De bästa spökhistorierna flöt på. Lyssnarna eller läsarna skulle vaggas in i en stämning. För mycket förklarande stannade upp den bubblan och gjorde spökhistorierna mindre spännande och mindre skrämmande.

På 2000-talet uppmuntrade många engelska skolor sin elever i åldrarna 13-17 att läsa litteratur med spökhistorier och själva skriva uppsatser som involverade spökhistorier. Det anordnades också tävlingar med bästa uppsatserna i temat. Det ansågs att spökhistorierna engagerade eleverna. Historierna uppmuntrade idéer på alla nivåer. Många elever som annars kanske hade svårt skrivande fick det lättare kunna utveckla sina kreativa sidor. De bästa eleverna kunde med skickligt skrivande och engagemang utveckla sina idéer. Deras nedskrivna spökhistorier ansågs vara så bra att de förtjänade att nå ut till en bredare publik, enligt några vuxna engelska författare.


1.5.1 Skottland

I spökhistorier på slott i Skottland är spöken till stupade eller mördade män fler än spöken till mördade kvinnor. Det finns dock många spöken till mördade kvinnor. De manliga spökena är fler kvinnorna i den här kategorin eftersom det överlägset vanligaste spökena på slott i Skottland är spöken till dödade eller stupade manliga soldater från strider eller krigsslag. Dock behandlas många av de spökena oftast i grupp i en och samma spökhistoria. Tio spöken till tio skotska soldater blir tio spöken i en spökhistoria och inte tio skilda spökhistorier. Det beror på att de här soldaterna stupade tillsammans. Sedan spökar de tillsammans och berättas i en spökhistoria och inte i tio. Jämför med spöken till gröna damer på slott i Skottland som alla får sina egna spökhistorier. Tio gröna damer blir tio spökhistorier och inte en. Det finns därför fler manliga än kvinnliga spöken på slott i Skottland, men fler kvinnliga än manliga spökhistorier på slotten. 

​Internt mellan kvinnor och män står kvinnorna för 92 % av självmorden mot 8 % hos männen i den här undersökningen om spöken på slott i Skottland. Spökhistorierna visar att det har varit relativt vanligt med kvinnor som begått självmord i slott i Skottland på t.ex. 1500-, 1600- och 1700-talen. Ofta för att dessa unga kvinnor inte fick fortsätta vara ihop med mannen de älskade. De valde därför hellre att ta livet av sig än att de gifte sig med en annan man. Ofta för att egna familjen bestämde så. Sedan blev dessa kvinnor spöken på slottet där de levde i som människor.

Bakom de här typerna av spökhistoriaer ligger det två moraliska budskap som går att tolka hur man vill. Det ena budskapet är att döttrar ska rätta sig efter vad egna familjen bestämmer i äktenskapsfrågor. Men istället för att familjen dödar döttrarna väljer de att ta sina liv om de inte lyder. Familjerna slipper bli bödlar. Döttrarna dör av fri vilja. Döttrarna agerade moraliskt fel som inte lydde familjerna. Därför dog de, enligt det här synsättet. Det andra moraliska budskapet är det motsatta. Det visar att även en del människor i Skottland på t.ex. 1500-talet tyckte det var moraliskt fel med familjer som inte lät sina döttrar på slott få gifta sig med vilka de ville. Döttrarna föredrog hellre självmord före att lyda egna familjen.  Familjerna agerade moraliskt fel som bestämde över dessa unga vuxna kvinnor.

En del mer om vad spökhistorier står för och handlar om på slott i Skottland nämns i första avsnittet 1.1. De nämns också tätt som tätt i olika sammanhang i övriga delar, inklusive 3.1.9 och 3.1.10. Det mest är därför redan sagt om ämnet i övriga delar både kort som långt, men här kommer en kortare sammanfattning i punktform om spökhistorier på slott i Skottland:

1) Skottland är ett av världens mest hemsökta länder med många spökhistorier.

2) Ett av kännetecknen för spöken och spökhistorier i Skottland är mord och kaos, ibland med förbjuden kärlek. 

3) Många kända spökhistorier i Skottland är baserade på sanna berättelser innan människorna blev spöken. Dock inte alla. Därför ska inte spökhistorierna innan människorna blev spöken ses som pladder.

4) Spökhistorierna ger intressanta inblickar i historierna innan personerna blev spöken. 

5) Spökhistorierna och legenderna i Skottland och Irland ger ibland spegelbilder över hur livet var i dessa länder tidigare. De blir en uppfattning om livet under olika tider i den här delen av världen. Därför tycker en del människor att själva spökhistorierna är intressantare än de enskilda spökena i dem. Spökhistorierna får mer djup om människors tidigare liv än det spontant ytliga av ett spöke i en slottskorridor som visar sig och säger bu bu.

6) I regel har spökhistorierna på slott i Skottland en historia att berätta oavsett om de är sanna eller falska. Därför finns de oftast. Ibland på grund av moral. Dessa historier berättas genom spöken. Därmed kommer efterföljande generationer ihåg historierna. Annars hade de här historierna fallit i glömska om de inte hade varit spökhistorier, enligt en del forskare.

7) Spökhistorier på slott i Skottland representerar månger gånger förlorarna.

8) En del spökhistorier är regionala och finns bara där, t.ex. spöken till säckpipeblåsare i Skottland som inte är lika vanliga i England.

9) Spökhistorier varierar i innhehåll beroende på vem eller vilka som berättar dem. Därför kan du som turist få höra olika versioner om samma  spöke på ett slott i Skottland beroende på vem berättar spökhistorien.

10) De flesta spökhistorierna kopplade till slott i Skottland blandar skönhet och mörker. T.ex. en vacker plats i ett romantiskt landskap med ett spöke kopplat till ondska och död. Omvänt en ful plats men med ett snällt spöke. Få spökhistorier på slott har både en vacker plats och ett snällt spöke eller en ful plats och ett dumt spöke.

11) Spöken till manliga soldater är förvisso de vanligaste spöken på slott i Skottland, men de kändaste och mest ikoniska är spökena till gröna damer.

12) Manliga spöken i spökhistorier på slott beskrivs ofta genom yrken och titlar medan kvinnornas spöken i högre grad beskrivs av yttre saker som vilka färger de har på kläderna eller om de är snygga.

13) Spökhistorier om kvinnliga spöken på slott tenderar handla främst om tonåriga tjejer eller unga vuxna kvinnor medan männens spökhistorier handlar om män i alla åldrar. Dock finns det undantag om spökhistorier om manliga soldater. Då är männen yngre. Spökhistorier om spöken till äldre gamla damer är däremot underrepresenterade bland alla spökhistorier på slott i Skottland.

14) Spökhistorier om kvinnor som mördats eller tagit livet av sig på slott uppstod många gånger eftersom det var oftast det enda sättet för dem att få sina röster hörda i det rådande samhällsklimatet. Spökhistorierna blev dessa kvinnors ventil att få sina röster hörda. Det höll det övriga samhället ofta med om eftersom dessa spökhistorier överlevde tidens gång och glömdes inte bort, enligt brittiska forskare 2018. Jämför med mördade män på slott som i betydligt högre grad fick sina fall prövade av det skotska rättsamhället. Deras historier i form av spökhistorier behövde inte berättas i lika stor utsträckning. Dock inom männen fanns det skillnader som adelsmän kontra manliga tjänare. Av samma orsak som hos kvinnorna finns det därför många manliga spöken till stupade soldater från krigsslag på slott i Skottland. Genom spökhistorierna fick dessa soldater upprättelse som de annars inte hade fått.

15) De flesta spökhistorierna skildrar spöken som inte är feta. Uppenbarligen håller sig spökena i trim efter all fysisk motion i slottskorridorer och slottstrappor. Få spöken är feta i spökhistorier på slott i Skottland. Där har spökena och spökhistorierna inte hängt med övriga samhället eftersom det på 2020-talet fanns fler överviktiga levande vuxna skottar än smala skottar. Men spökena kommer oftast kommer från en tid när människor var smalare än idag. De är avbilder av den tidens människor. Det finns därför ingen anledning för dem att bli feta över tid i spökhistorierna. Dock kommer säkerligen framtidens nya spöken i spökhistorier på slott att vara fetare såvid inte Skottland kan vända utvecklningen gällande fettma.

16) Ett mindre antal spökhistorier är gåtfulla.

17) Spökhistorier om djurspöken på slott i Skottland är ibland ett tecken på kommande olycka eller död.

18) Spökhistorier på slott ska ses i sin enklaste form som underhållning som kryddar slottsbesöket för turister. Roligt, intressant och ofarligt!


1.6 Exorcism och annat
​
Exorcism är utdrivning av onda andar, demoner, etc. Exempel på det är ande- eller demonutdrivning ur människor, platser eller byggnader. I andeutdrivning ur människor försöker en utomstånde människa att driva ut andar eller onda andar som tagit en annan människa i besittning. I andeutdrivning från en plats, ett hus eller ett slott, etc. försöker den utomstående människan att driva bort andarna från platsen eller byggnaden. I regel är det då onda eller hotfulla andar som då försöker drivas ut från platsen eller byggnaden. Dock användes exorcism också historiskt i betydligt färre antal fall för att driva bort snälla eller snälla hemsökande spöken från en plats eller byggnad. Men risken med det var att de kunde återkomma som dumma onda spöken. För de levande människorna var det bättre att det enskilda snälla spöket fanns kvar och hemsökte platsen eller byggnaden som ett snällt spöke än som ett omvänt dumt spöke.

Historiskt fanns det också behov av att använda exorcism mot vilsna andar. Exempel på det var när människor tillkallade spöken från de dödas värld till den här levande världen. Människorna ville få kunskap om framtiden som de trodde de spöken från de dödas värld hade kunskap om. och kunde berätta om. Men väl på jordelivet behövde människor sedan skicka tillbaka de här nu vilsna spökena till de dödas värld. För att göra det användes exorcism.


1.6.1 Äldre exorcism

"De dödas bok" var en instruktionsbok i Egypten inför efterlivet. Den är också känd som "Egyptiska dödsboken". Första versionen skrevs 1550 f.Kr. Under de efterföljande 1 000 år skrevs ytterligare versioner av boken. I boken eller mer korrekt böckerna visas också avlidna människor och deras klädstil i livet efter detta som de ungefär såg ut och klädde sig innan de dog. Det äldsta bildbevisen för både ett spöke och exorcism finns däremot på den lilla lertavlan från 1500 f.Kr. från Babylon i Mesopotamien som engelska filologen och assyriologen Irving Finkel (f. 1951) uppmärksammade för omvärlden i hans bok "The first ghosts: Most ancient of legacies." som kom ut 2021.

2021 var Irving Finkel verksam som kurator i British Museum i London där han specialiserade sig på kilskriftsinskriptioner på lertavlor från det antika Mesopotamien. Filologi är historisk språkvetenskap som bygger på textanalys och språkforskning som syftar till förståelse av kulturhistoriska förhållanden. Jämför med lingvistik som är en analys av språket och dess struktur. Assyriologi är studier av de kulturer i främre Orienten som använde sig av kilskrift 3200 f.Kr. till 75 e.Kr. Kilskriften räknas som världshistoriens första skrift. Den uppstod i Mesopotamien, men spred sig till intilligande områden. Kärnområdet i främre Orienten är sydvästra Asien och nordöstra Afrika som är beläget vid östra Medelhavet. Även Mesopotanien och Egypten inräknas i begreppet. Assyriologin studerar den mesopotamiska kulturens arkeologiska och skriftliga lämningar. 

Lertavlan från 1500 f.Kr. låg bortglömd sedan 1800-talet i ett valv i British Museum i London. Men en dag beslutade museets kurator Irving Finkel att ta en titt på lertavlan. Han var trots allt expert på Mesopotamien och det skriftspråk som de använde då. På lertavlan från 1500 f.Kr. från Mesopotamien syns en kvinna som efter sig leder en skäggig man som har utsträckta armar och bundna handleder från ett rep. De går på en plan mark. Under dem står det en text. Det finns också en omfattande text på baksidan av lertavlan. Vanligen skulle  scenen på lertavlans framsida tolkas som att en kvinna leder till en fånge eller en slav, men Irving Finkel kom fram till att bilden och texten under och på lersidans baksidan var en del av en instruktionsmanual för exorcister i Mesopotamien 1500 f.Kr. 

Enligt Irving Finkel visade bilden på lertavlan ett hemsökande olyckligt manligt spöke som fångats in av en levande kvinna. Kvinnan troddes vara den dödes älskare. De var ihop när båda levde som människor innan den döde blev ett spöke. Spöket saknade sin älskade, enligt Irving Finkel. Men spöket gick dåtidens babylonier på nerverna eftersom det troligen hemsökte runtomkring ett hus, enligt enligt Irving Finkel. För att det skulle sluta spöka vid huset och på jorden fångade den levande kvinnan in det. Tavlans framsida skildrar vad som hände därefter. Den visar en scen hur kvinnan leder tillbaka spöket till underjorden med förhoppningen att spöket skulle stanna där för gott.

Texten på lertavlan under bilden och på lertavlans baksida bekräftade Irving Finkels tolkning att lertavlan var en del av en instruktionsmanual för exorcister i Mesopotamien 1500 f.Kr. Den omfattande texten på baksidan beskriver en ritual för hur lyckligt det manliga spöket skulle skickas till underjorden tillsammans med en kvinnlig sängkamrat.

Enligt texten på lertavlans baksida behöver det manliga spöket en kvinnlig sängkamrat i form av en statyett eller docka som skulle kläs i vackra kläder och ha med sig alla förnödenheter till efterlivet. Fick spöket det skulle det sluta spöka på jorden.

För att kunna göra detta och kunna utföra ritualen behövde exorcisten göra två statyetter, figurer eller dockor så att det manliga spöket fick med sig en kvinna ned till underjorden. Först tillverkar exorcisten en docka av en man med vardagliga kläder. Sedan gör samma exorcist en docka av en kvinna med fyra röda klädesplagg och klär henne med ett lila tyg ovanpå dem. Därefter sätter exorcisten på en gyllene brosch på den kvinnliga figuren. Avslutningsvis tillverkar sedan exorcisten en säng, en stol, en matta, en handduk, en kam och en behållare till henne.

Vid soluppgången vänd mot solen gör sedan exorcisten sina rituella arrangemang och ställer upp två kärl av öl. Även en rökelse med enbär ingick i ritualen. Öl har produceras på jorden sedan 11 000 f.Kr. och funnits i Mesopotamien sedan minst 4 000 f.Kr. Till Europa kom ölet 3 000 f.Kr. Därefter sätter exorcisten upp ett draperi som fungerar som en liten skärmvägg.

Sedan sätter exorcisten, fortfarande vid soluppgången, de två figurerna tillsammans på plats med deras utrustning. Därefter säger exorcisten "Shamash". Shamash var guden för solen och domaren över underjorden om natten. Sedan antogs det att spöket genom den manliga dockan och ett väsen från det kvinnliga dockan återvände lyckliga till underjorden. Inte dockorna fysiskt. Dockorna och ritualen fungerade istället som en överföringstation för dem mellan detta jordeliv och underjorden. Därefter antogs det att exorcisten blev av med det hemsökande spöket. Texten på lertavlans baksida avslutas med de varnade orden "Titta inte bakom dig" som också betyder "Se dig inte om över axeln!" Spekulativt hände något bakom exorcistens rygg under de sekundrarna som var för farliga för denne att se när det manliga spöket och dess kvinnliga sällskap transporterades till underjorden.

Lertavlan visar hur exorcister 1500 f.Kr. i Mesopotamien skulle göra för att få bort ett oönskat spöke och bli kvitt spökandet från en hemsökt plats. Den visar också vad de sedan skulle göra med spöket för att det inte skulle återkomma, enligt ​Irving Finkels 2021. Han trodde att lertavlan 1500 f.Kr. ingick ett magibibliotek med liknade lertavlor i ett hus till en exorcist eller i ett tempel i Mesopotamien.

Lertavlan anses bevisa att människor redan 1500 f.Kr. trodde på spöken och exorcism, även om dagens forskare tror att mänskligheten trott på spöken betydligt längre tillbaka i tiden än så. Enligt Irving Finkel trodde alla människor på spöken i det äldre Mesopotamien och tog dem för givna. På sikt hoppades Irving Finkel 2021 att lertavlan från 1500 f.Kr. skulle kunna ställas ut i British Museum för allmänhetens beskådan. Enligt honom förde lertavlan, tillika artefakten, från 1500 f.Kr. närmare dåtidens människor med dagens. Den visade enligt på honom en del egenskaper som gör  människosläktet så fascinerande som fanns där för drygt 3 500 år sedan.

Fram till 2021 var Irving Finkels bok "The first ghosts: Most ancient of legacies." lite annorlunda än de flesta, men inte alla, vanliga traditionella engelskspråkiga böcker som handlade om spöken och i förlängningen också exorcism. I boken gick Irving Finkel in i spöktemat med en helt annan ståndpunkt. Han utgick från bevisen från mänsklig arkeologi från  tiden innan antikens Grekland och Rom f.Kr. Sedan kombinerade han det med den allra tidiga skriften och litteraturen. Ur det föreslog Irving Finkel att det framträdde en tro och erfarenhet av spöken som en central komponent hos mänskligheten redan t.ex. 1500 f.Kr. I boken utforskade han sedan varför tron på spöken är det som gör människor till människor. Jämför med andra djur som inte tror på spöken. Tron på spöken och även avfärdandet av att spöken finns är en förmåga att kunna tänka i flera komplicerade steg, enligt andra forskare på 2020-talet. Det kan även andra djur också göra och det finns bevis för att en del andra djur också kan ha känslor, vara kära, känna ångest, osv. Däremot finns det inga bevis för att de behärskar konsten att kunna tro på spöken finns eller inte finns, enligt forskare på 2020-talet.

Enligt Irving Finkel 2021 finns det få saker som människor över alla världens kulturer har mer gemensamt än tron på spöken. Även tron på avfärdandet av spöken ska tilläggas, enligt andra forskare på 2020-talet. Enligt Irving Finkel är spöken själva essensen av vad det är att vara människa. Oavsett om människor tror på spöken eller inte är nästan alla människor över nästan alla världens kulturer medvetna om spökens existens eller inte existens oavsett om de tror på dem eller inte. Det finns få eller en mindre minoritet människor på jorden oavsett kultur, språk, utveckling eller medvetande som inte vet vad ett spöke är för något eller som inte har en bild vad ett spöke kan vara för något.  De har aldrig hört talas om spöken. Men dessa människor är i en klar minoritet.

En del människor på jorden kan också skildra spökhistorier, mytologier och ritualer som omger spöken, inte minst människor före 1900-talet. En del människor har också ett hum eller är medvetna om vad exorcism är för något. Spökena har enligt Irving Finkel inspirerat, fascinerat och skrämt människor i århundrade efter århundrade. I boken från 2021 ställer Irving Finkel också frågorna:
- Vad är spöken?
- Varför förblir idén om dem så kraftfull även i modern tid trots bristen på konkreta bevis om deras existens?
- Vad säger det om att vara människa eller om oss människor? 

De tre frågorna kan besvaras på tre meningar:
1. Spöken är avlida människors eller djurs synliga eller osynliga andar. 
2. Idén om spöken är kraftfull i modern tid för att de fortfarande fascinerar eller ger behov till en del människor.
3. Tron eller avfärdandet av spöken gör oss människor mänskliga. 

Tron på att spöken finns eller inte finns visar en komplicerad tankegång som just vi människor behärskar jämfört med andra djurarter. Uppfattningen, behovet, tron, inte tron, avfärdandet eller förnekandet om spökenas existens visar just på att vi tankemässigt är människor och inte är exempelvis insekter som inte har den förmågan att tänka i termer om spöken finns eller inte. Andra förmågor som ångest, rädsla, etc. är människan däremot inte unik jämfört mot en del andra djur. 


1.6.2 Utbredning av exorcism i nutid

Under årtusendena har exorcistiska ceremonier fortsatt på jorden där människor trott på spöken, vilket har varit över nästan hela jorden. På 1700-talet minskade excorismen i de brittiska kolonierna i Nordamerika och i det som senare blev USA 1776. Dock praktiserades exoricism i de delar av Nordamerika som då fortfarande kontrollerades av ursprungsinvånarna. Men i takt att de trängdes bort av främst inflyttade européer minskade exorcismen också i dessa områden av Nordamerika. Fram till andra halvan av 1900-talet förekom exorcism sällan i USA. Men efter att medier uppmärksammade exorcismen ökade antalet utförda exorcismer i USA med 50 % från början av 1960-talet till mitten av 1970-talet. I modern tid har dock exorcistiska ceremonier minskat kraftigt gentemot tidigare hos de flesta religiösa grupper över hela världen undantaget hos katolska och ortodoxa kyrkan. Exorcistiska ceremonier förekommer idag främst i Östeuropa och i Afrika.

Inom protestantismen och i protestantiska länder förekommer exorcism däremot sällan numera även om det finns enstaka fall här och där. Dock ökade exorcismen på 2010-talet i Storbritannien gentemot tidigare hos främst pingstkyrkan, i en del andra kyrkor och i familjer eller områden med många familjer av i huvudsak västafrikanskt ursprung. Ofta var de människor som utsattes för exorcism i Storbritannien på 2010-talet psykiskt sjuka. En del av dem blev tillsagda av sin kyrka eller familjer att sluta att ta sina mediciner eftersom deras kyrka eller familjer ansåg att böner eller exorcism räckte för att bota dem. Blev de psykiskt sjuka inte bättre efter att ha blivit utsatta för exorcism togs det som ett kvitto på att exorcisterna hade misslyckats för att få bort deras demoner. Det bevisade att de hade onda demoner sett ur exorcisternas sätt att resonera. Samtidigt blev de psykiskt sjukas mentala tillstånd värre när de inte tog sina mediciner. Dock bör det nämnas att inom andra grupper i det brittiska samhälllet än utöver nämnda grupper ovan var antalet fall av exoricism låg i Storbritannien på 2010-talet.

Förmodligen beror den minskade exorcismen över världen i modern tid på att inte lika många människor tror på det eller inte i lika hög grad tror på andar eller spöken i lika hög grad längre. Varför ska man driva ut en ande från en människa eller en plats om man inte tror på att de verkligen finns? Dessutom har den moderna läkekonsten hjälpt till att driva ned antalet fall av exorcism över hela världen. Tidigare psykiska sjuka människor behandlas idag i huvudsak med mediciner och/eller med samtal med läkare och inte längre med exorcism. På sätt och vis är fenomenet exorcism ett utdaterat arv från mänsklighetens förflutna. Förhoppningsvis kommer det en dag att stanna kvar i historieböckerna för alltid och inte praktiseras aktivt längre mot människor. För den som utsätts för exorcism är det inte alltid en lika angenäm upplevelse.

Världens kändaste människa som utsatts för exorcism är kanske världsberömda Moder Teresa (1910-1997). I april 1996 föll hon och bröt nyckelbenet. Fyra månader senare fick hon malaria och hjärtsvikt. Hon genomgick sedan en hjärtoperation, men hennes hälsa blev därefter klart sämre. I samband med att hon först lades in för hjärtproblem på ett sjukhus i Indien märkte Henry Sebastian D'Souza (1926-2016) att hon var extremt upprörd i sömnen. Han fruktade hon kunde vara under attack eller angripen av djävulen. Henry Sebastian D'Souza var ärkebiskop av Calcutta i Indien där Moder Teresa bodde. Med Moder Teresas tillåtelse beordrade han en präst att utföra en exorcism på henne. Det misslyckades. 5 september 1997 dog hon i Calcutta. 2001 döptes Calcutta officiellt om till Kolkata.


1.7 Spökhus och hemsökta hus

Ett spökhus är ett hus som tros vara hemsökt av en eller flera spöken.
Ett hemsökt hus däremot är en byggnad som tros eller påstås vara en plats för paranormal aktivitet. Ett spökhus har minst ett spöke medan det hemsökta huset har minst ett spöke och/eller andra övernaturliga fenomen som feer, tomtar, etc. Spöken kan finnas i både spökhus och hemsökta hus. Ett spökhus kan dock inte bara ha andra övernaturliga fenomen och inga spöken, vilket det hemsökta huset däremot kan ha. Ofta brukar spökhus och hemsökta hus likställas som samma typer av byggnader även om det finns skillnader mellan de två. Säger man att ett hus eller ett spökhus hemsöks av spöken är det korrekt. Säger man däremot att det bara bor tomtar men inga spöken i ett spökhus är det inkorrekt.

Ett hemsökt hus kan också syfta på en plats som simulerar upplevelsen av paranormal aktivitet för spänning eller nöjen i nöjesfält. En sådan byggnad finns i Walt Disney World Resort i Florida i USA.

Ett spökhus eller ett hemsökt hus är därför ett hus som ofta uppfattas som bebott av de avlidnas andar. Den avlidne kan tidigare ha bott i byggnaden, varit där tillfälligt på besök eller på andra sätt haft kopplingar till egendomen. Anledningen till att de dödas andar hemsöker spökhuset eller den hemsökta byggnaden kan vara att de vill hjälpa de nuvarande boende.  En del hemsökta slott i Skottland bebos t.ex. av spöken som vill väl och som vill hjälpa de nuvarande boende. En annan mycket vanliga orsak till att andarna finns i byggnaden kan bero på våldsamma eller tragiska händelser i byggnaden eller närområdets förflutna såsom mord oavsiktlig död eller självmord.

Vanliga tecken på att en byggnad hemsöks kan vara vittnen som sett eller hört spöken, ljusfenomen, andra ljus, kalla fläckar, knarrande eller knackade ljud eller andra ljud. Men många av de tecknen kan förekomma i de flesta hemmen utan att de tros vara hemsökta. Enligt undersökningar finns det inte ett enda vetenskapligt bevis om att hus eller byggnader hemsöks av spöken. Tecken på hemsökeri har berott på naturliga orsaker som mörker, ljus, vind, ljud, skuggor, miljöpåverkan, bluff, hallucinationer, kolmonoxidförgiftning, kronisk exponering av bekämpningsmedel och gasen formaldehyd samt förväntan och bekräftelse. Människor är dessutom mer benägna att uppleva att ett hus hemsöks när de är på väg att somna, när de precis vaknar, sömnbrist, är berusade eller på förhand tror eller förväntar sig att byggnaden hemsöks. I många hemsökta hus har människor på fullt allvar trott att de har sett spöken trots att det har berott på orsakerna ovan. Men eftersom de sett spökena i sina hjärnor är det ofta svårt för den samlade vetenskapen att övertyga dem om att de inte har sett spöken och att byggnaden inte är hemsökt.

Enligt Joe Nickell 2008 ökar antalet inrapporterade spöklika möten i hus, värdshus eller på andra platser om det redan var uppfattat som hemsökt. Människor förväntade sig att få se spöken eller uppleva andra paranormala händelser i dessa hus. De tolkade saker eller upplevelser i husen som spöken eller andra paranormala saker som inte var det. Dessa saker bekräftade deras förväntningar. När människor förväntar sig att få se ett spöke eller ett annat övernaturligt fenomen i ett hus tenderar de oftare att lägga märke till förhållandena i byggnaden som bekräftar deras förväntningar hävdade Joe Nickell 2008. 

Slott i Skottland som hemsöks av spöken brukar i regel kallas för hemsökta slott, hemsökta hus eller hemsökta byggnader och inte spökhus av slottets boende, av övriga lokalbefolkningen som inte bor i slottet och av historiker. Det är sällan ett slott i Skottland bara benämns som ett spökhus. De flesta slott i Skottland har under sina livstider bebotts, enligt sägen, av så många andra övernaturliga fenomen som feer, tomtar, etc. att det skulle bli konstigt att kalla dem bara för spökhus. Därför är det vanligare att kalla slotten för hemsökta hus och inte spökhus.

I Skottland blev människor bostasta 4 000 f.Kr. Tidigare i södra Skottland och senare i norra Skottland. Innan var de nomader. 
Historiskt sett dog de flesta av världens bofasta människorna i eller nära sina hem oavsett i fall de bodde i hus, bondgårdar eller senare slott och herrgårdar. En del människor dog också i krigsslag, men de var färre än de som dog i sina hem. Eftersom människor oftast dog i sina hem blev dessa hem också naturliga platser för spöken att hemsöka i. I hemmen var sovrummet det vanligaste rummet som spöken hemsökte. En del hem hade bara ett rum som fungerade som både sovrum, vardagsrum, kök och annat som spökena hemsökte.

Under årens lopp har många hus världen över övergivits av människor. De har stått tomma och förfallit. En del hus har också blivit till ruiner. En del av dem har fått rykten att vara hemsökta. Enligt den den engelska paranormala historikern Owen Davies (f. 1969) på 2000- och 2010-talen var det vanligt att när människor övergav sina hus och hem flyttade andra yttre övernaturliga krafter som spöken in i husen. Skäl för människor att överge sina hus kunde vara att flytta till ett annat hus, by, stad, område eller land. Om andra människor flyttade in i de övergivna husen minskade det chansen att spökena flyttade in enligt människors föreställningar. Spöken kunde dock bo i hus där det bodde människor.

Enligt Owen Davies 2007 insåg dock även de mest hängivna troende på spöken under århundradenas lopp att många påstådda hemsökta hus var rena bedrägerier. De var inte hemsökta. Bara därför ett hus påstods var hemsökt betydde det inte att människor alltid trodde på det. Däremot var husen ofta centrum för hemsökelser i västvärlden eftersom det var där människor låg berusade, drogade eller hallucinerade i sina sängar, sov och drömde om de döda. Hemmen eller i närheten var också där majoriteten av människorna också själva dog. Det var naturligt för de levande att tro att den dödes ande ofta hemsökte platsen där den döde dog, dvs. i hemmet. 

Enligt amerikanske Terence Hines (f.1951) fanns det knarrande ljud, udda ljud och kalla fläckar i alla hem 1988 och då säskilt i äldre hem. Sådana ljud kunde lätt förväxlas med ljuden av fotsteg för dem som var benägna att föreställa sig närvaron av en avlidens människas spöke i sitt hem. Terence Hines var professor i psykologi vid Pace University i  New York och adjunkt professor (lärare) i neurologi i New York Medical College i New York. Han var också vetenskapsskribent. 

Därtill den som vill lura andra besökande människor att sitt hus är hemsökt med grundläggande poltergeistfenomen kan lätt göra det med att iscensätta knackande och knarrade ljud med hjälp av andra människor eller en rad olika knep. Ett sätt är att låta en annan människa hoppa på en balk i ett äldre hus, vilket kan få det att skaka.

2007 hävdade Owen Davies dock att hemsökelser på de brittiska öarna tidigare historiskt vanligen tillskrevs till feer. Det var ofta en fe en människa såg i sitt eller grannens hus och inte ett spöke. På 2000-talet däremot förknippade man hemsökelser på de brittiska öarna istället med möten med spöken eller andra övernaturliga fenomen som inte var feer. Dock är feer också övernaturliga kvinnliga väsen. Åtminstone i Skottland var det även tidigare mycket vanligt med att hus beboddes av tomtar och andra övernaturliga väsen som inte var feer eller spöken. Som tidigare nämndes ansågs det alla vanliga hus på Shetlandsöarna på 1600-talet hade en brownie, ungefär hustomte. En del hus hade också spöken i Skottland. Feernas dominans ska inte överdrivas historiskt eftersom det också fanns så många andra övernaturliga fenomen. Dock var Owen Davies poäng 2007 att människors möten eller kontakt med feer på 2000-talet på de brittiska öarna förde en blygsam tillvaro gentemot alla de vittnen som påstod att de hade sett eller hört ett spöke i en byggnad.​ Spökena hade tagit över både feernas och andra övernaturliga fenomens roller som det övernaturliga väsen som människor främst stötte på i byggnader. 

Enligt tidigare nämnda amerikanska författaren, etc. Benjamin Radford 2017 var spökande den vanligaste paranormala föreställningen runt om i världen. Enligt honom hade nästan alla småstäder och städer minst en påstådd hemsökt plats.​ 2005 trodde 40 % av britterna, 37 % av amerikanarna och 28 % av kanadensarna att det fanns hus som hemsöktes, enligt opinionsundersökningar från amerikanska Gallup. 2020 hävdade 40 % av de kanadensiska kvinnorna och 25 % av de kanadensiska männen att de trodde att det fanns hemsökta hus, enligt en annan opinionsundersökning.

Det är inte säkert om det finns något samband mellan ett känt hemsökt hus och lägre pris vid försäljning av huset. I antikens Grekland f.Kr. finns det tidigare nämnda exempel där det var svårare att hyra ut kända hemsökta hus eftersom få ville bo där. Å andra sidan har oändligt många slott och vanliga hus i Skottland sedan 1200-talet till idag haft rykten om att vara hemsökta. De ryktena har inte pressat ned byggnadernas priser. Men alla håller inte med det påståendet. 1991 slog amerikansnka domstolen New York Supreme Court fast att en säljare av ett hus måste avslöja om det har rykte av att vara hemsökt eftersom ett sådant rykte kunde sänka husets värde enligt domstolen. I Hongkong var vidskepelsen utbredd 2020 och människor ville inte köpa ett hus där t.ex. dödsfall hade intäffat. I Hongkong låg priserna vanligtvis 15-20 % under marknadsvärdet för hem som hade rykten om att vara hemsökta. 


​1.8 Varför spöken hemsöker slott

Gemensamt för många spöken på slott i Skottland är att de har en historia att berätta. Det är ofta därför spökena hemsöker slotten, enligt många spökexperter som tror på deras existens. En del spökexperter som däremot inte tror på att spökena finns hävdar istället att det är spökhistorierna som har en historia att berätta. De här historierna berättas och uttrycks genom spöken, enligt dem. Spökena blir substitut till sanna eller påhittade historier om människor, djur eller andra saker. För att göra historierna mer intressanta än att bara berätta historien om en vanlig människa uttrycks de här historierna med spöken som har egna regler och fysikalska lagar. De kan göra mystiska övernaturliga saker som inte människor kan. Saker som att leva i århundraden, gå igenom väggar, komma och sedan försvinna ur ingenting, sväva ovanför marken, flyga, vara halv genomskinnliga eller osynliga, osv.

De spökena kan göra det en del människor drömmer om att kunna göra i fantasin. Genom att binda dessa spöken till riktiga eller påhittade historier om människor legitimeras de här spökenas existens på slotten. De blir representanter för de människorna som de företräder fast i död övernaturlig form. Genom att låta spökena hemsöka slotten kan historierna om själva spökena berättas eller kan spökhistorierna berätta en historia om en människa, djur eller ting. 

Samhörigheten till slotten förstärks av att en del spöken inte vet att de företräder något som dött och att de inte vet vilket år det är. En del vittnen som påstått sett spöken på slott har frågat spökena vilka år det är. Spöken som får sådana frågor brukar vanligen svara det året som personen bakom spöket dog eller besökte slottet, enligt vittnena. Men det finns spöken som vet att det inte är samma år som de dog. Spöken med skyddande funktioner som gröna damer vet att det gått en tid sedan deras människa dog. De stannar kvar på slottet för att kunna skydda det och människorna som bor där. Den skyddande funktionen är därför en annan anledning och förklaring till varför spöken hemsöker slott i Skottland, enligt  de som tror på spöken finns och enligt de som inte tror på dem. För de förstnämnda troende har spökets därför en funktion att fylla på slottet, dvs. den skyddande för gröna damer. För de icke troende ger den skyddande funktionen också en anledning att spökhistorien finns och berättas.


1.9 Spökena representerar förlorarna

Winston Churchill (1874-1965), Storbritanniens premiärminister 1940-1945 och 1951-1955, sa under sin livstid att historien skrivs av segrarna. Men hur är det med förlorarna? Vem berättar deras berättelser? Varför, hur och i vilket syfte berättas deras berättelser? Inom arkitekturen erbjuder de skotska slottsruinerna denna alternativa historia. Ruinerna är de slotten som förstördes, förföll eller övergavs. Ruinerna berättar historien om ett ständigt skiftande av maktbalans. De berättar också hur mäktiga arméer och stadiga stabila institutioner kunde välta när tiden förändrades och de inte hängde med i utvecklingen. Sistnämnda oavsett om utvecklingen var positiv eller negativ. Slottsruinerna i Skottland är många gånger ett resultat av de krafter som ofta låg utanför den vardagliga mänskliga kontrollen. En sak är säker och det är att de skotska slottsruinernas historia är historien skriven av den förlorande sidan, enligt brittiska historiker specialliserade på slott.

På samma sätt är en mycket stor majoritet av alla spöken på slott i Skottland, ruiner eller inte, också en del av den förlorande sidan. De flesta spökena på slott i Skottland är spöken som uppstod på grund av mord, självmord, förbjuden kärlek, bestraffning, sorg, svält eller annat negativt. Få historier om spöken är kopplade till goda eller positiva saker. Jämför med historier om brownies vars historier är betydligt positivare överlag. En sak är därför säker att precis som med ruinerna är de flesta spökena på slott i Skottland på den förlorande sidan. Åtminstone de människor och djur som de representerar på skotska slott. Spöken finns dock inte på riktigt. Däremot finns berättelserna om förlorarna som de representerar i majoriteten av fallen. Spökenas historier i sig kanske skrevs av segrarna, men spökena och deras människor och djur representerar istället oftast förlorarna. Texterna nedan är därför inte bara en generell redogörelse över spöken överlag på slott i Skottland. Det är också indirekta berättelser om några av förlorarna som är kopplade till slott i Skottland som spökena representerar. Gemensamt för många spöken på slott i Skottland är att många spökberättelserna är grymma, dystra och sorgliga. De är förlorarnas berättelser. Ett mindre antal spökhistorier är också gåtfulla. 


1.10 Spökjakt

Spökjakt är en undersökning av en plats som enligt uppgifter hemsöks av spöken. Spökjakt är inte en jakt för att döda spökena. Enligt vetenskapen klassificeras spökjakt som en pseudovetenskap. De hävdar att det är en lära som utger sig för att vara vetenskaplig, men som inte är det och inte uppfyller alla de kriterier som krävs av en vetenskap. En del organisationer i Storbritannien bedriver mer eller mindre seriös spökjakt enligt dem själva, även om de ännu inte lyckats bevisa vetenskapligt att de har påträffat ett enda spöke. Andra brittiska organisationer ser spökjakt mer som underhållning där de berättar spökhistorier för besökarna medan de besöker en byggnad, en plats eller ett område.

På en del slott i Skottland finns det guider som tar med besökare på spökjakter i eller vid deras slott. Flertalet av dessa spökjakter ska ses som ren underhållning. Det går också att gå på spökjakt i Edinburgh med en guider för såväl vuxna som barnfamiljer. Många av dessa besökare som går på spökjakt på slott i Skottland är amerikanska turister medan andra är från Storbritannien eller övriga världen. En del turister är jätteintresserade och tror på att spökena finns. Andra turister vet varken ut eller in, men har öppna sinnen för att ta emot information för eller mot. Många turister tror dock inte på spökenas existens, men tycker ändå det är roligt att gå på dessa spökjakter med tillhörande guider. En rolig sak som förgyller slottsbesöket. Man också gå på spökjakter privat och ensam, med familj eller med vänner i slottsruiner.

​Det finns egentligen två skilda sätt att förhålla sig till spöken för de turister som vill åka på spökturism i Skottland. Det ena är observationerna i sig. Fokus är på spökena. Hur de framträder, hur de ser ut och vad de gör. Det andra är platserna. Fokus är på miljön. Vad är det för plats, vad finns det där och varför uppstod spökena där. Ett tredje förhållningssätt är givetvis berättelserna bakom spökena. Vad som hände innan människorna eller djuren blev spöken och varför de blev det. Men det tredje sättet är en röd tråd som ofta men inte alltid finns inbakad i det andra sättet.

Det är upp till var och en huruvida man vill tro på om spöken finns på slott i Skottland. Det finns därför inget rätt eller fel. Däremot hävdar experter på spöken och spökhistorier att det kan vara bra att tänka på några saker eller reflektera över följande saker på spökjakter i slott i Skottland:

1. Sunt förnuft är det viktigaste. Använd kritiskt tänkande. Det mesta har naturliga förklaringar såväl ljus, mörker, skuggor som ljud. Många vanliga djur är dessutom aktiva nattetid. Även vid slottsruiner. De är inte spöken.

2. Gå gärna på spökjakt med flera andra människor som egna familjen, vänner eller andra besökare såvida du inte går med en guide. Det som du tror är ett spöke i ett rum i ett slott kanske de övriga i gruppen är säkra på är ett vanligt ljusfenomen. Omvänt kanske de andra också bekräftar det du sett och också tror det var ett spöke.

3. Ta med dig en ficklampa ifall du inte går på en guidad spökjakt. Ficklampan rekommenderas såväl dag, kväll som natt. Ruiner kan ha mörka delar även dagtid.

4. Ta med dig varma kläder. En del slott i Skottland kan vara kalla, såvida de inte är helt öppna ruiner där det är samma temperaturer som i det övriga landskapet. Vid spökjakter i ruiner rekommenderas också att ta med dig en regnkappa och ett par rejäla skor. Regnet kan komma snabbare än du anar och det kan vara jobbigt att gå bland stenbumlingar med enklare skor.

5. Var inte hungrig på spökjakten. Ät innan, vid slottet ifall den möjligheten finns eller ta med dig mat som smörgåsar, frukter, etc. Spökjakten blir bättre utan en kurrande mage. Å andra sidan var inte för mätt för då orkar du kanske inte gå på spökjakten. Lagom mätt innan är bästa rådet, enligt spökexperter.

6. I Skottland gäller allemansrätten till skillnad mot i England där det finns en begränsad allemansrätt. I Skottland får du som turist gå omkring på alla vanliga öppna marker, besöka sjöar och tälta i naturen. Som i Sverige. I England däremot måste du fråga markägaren om lov innan. I Skottland får du därför besöka den där öde slottsruinen på ett fält.

Slottsruiner som däremot ligger på privata tomter eller trädgårdar som inte räknas som den öppna naturen får du endast besöka om du frågar ägaren om lov innan. En del sådana ägare kan säga nej av den anledningen att de blir ansvariga ifall det händer dig och ditt sällskap någonting när ni besöker slottsruinen. Exempelvis en stor sten som ramlar ned från ruinen, träffar och skadar er. Ett tips är att fråga ägaren om ni kan skriva ett litet enkelt kontrakt på ett vanligt papper där ägaren befrias från allt ansvar i samband med ditt besök i slottsruiner. Det skrivna kontraktet ökar också chanserna väsentligt att du får tillträde till hans eller hennes slottsruin. 

7. Många påstådda spöken på slott betraktar dess byggnad som sitt hem, oavsett ifall människan bakom spöket bodde där innan eller inte. Men eftersom spöket bor där är det ändå spökets hem. En del spökexperter rekommendar därför besökare att respektera platsen. Även om spöket inte finns kanske människan bakom spöket och spökhistorien fanns och levde på riktigt. De rekommenderar därför att inte tala illa eller skämta om spökena på plats under spökjakterna på slotten av respekt för dem. Andra spökexperter hävdar tvärtom. De menar att det finns inga tysta regler. De tycker att du som besökare kan få skoja hej vilt på plats i slotten om spökena om du mår bättre av det.

8. Det går sällan att ändra ett påstått spökes beteende. De är knutna till sitt slott för att det vanligtvis hände någonting där tidigare som de drabbades av eller vill förändra. Du som besökare kan därför inte få ett argt spöke på ett slott att bli ett snällt spöke. Du kan därför inte hjälpa spökena. Det finns dock ett undantag. Efter att hittade skelett i väggar på slott begravs på en kyrkogård brukar dess tillhörande spöke också försvinna från slottet. Då anses det att människan bakom spöket får en sista viloplats och spöket behöver inte längre vara kvar i slottet. 

9. Många, men inte alla, påstådda spöken i slott i Skottland brukar befinna sig på en plats eller ett ställe. Blir du rädd kan du enkelt gå därifrån. De flesta spökena kommer inte att följa efter dig. Följer däremot något efter dig är det förmodligen bara ett vanligt djur, ett naturligt ljusfenomen eller vinden vid ljud.

10. Undvik spökjakter ensam nattetid i isolerade skotska slottsruiner ifall du är mörkrädd. 

11. Oavsett om du tror på spöken eller inte har du mer att frukta från de levande än de döda. Chansen är större att du stöter på en levande galen människa vid en slottsruin än att du träffar på ett argt spöke som jagar dig och ditt sällskap. Kan vara bra att komma ihåg det för de som känner ängslan att besöka slott eller slottsruiner kvälls- eller nattetid.

12. Det finns inte ett enda dokummenterat fall i hela världen där en människa bevisligen fysiskt skadats av ett spöke. Hur rädd du än är på en spökjakt i ett slott i Skottland är chanserna 0 % att du kommer skadas fysiskt av ett spöke. Däremot kan du skadas av naturliga fallande stenbumlingar i slottsruiner orsakade av naturens gång. Du kan även skadas i mörkret ifall du går på en halvstor sten, rot, möbel eller annat och ramlar illa. Men det är inte orsakt av något spöke. Du kan också få svårare att andas på en del gamla och dåligt underhållande slott som är dammiga, har dålig luft eller har mögel. Det har hänt att forskare dött av den orsaken på plats, men inte på grund av spöken.

13. Är du orolig, ängslig eller uppspelt efter avslutad spökjakt rekommenderar spökexperter att du gör något helt annat som skingrar dina tankar. Titta efteråt på vanlig TV, gärna något humorprogram, surfa på nätet, lyssna på musik eller titta på sport på TV eller nätet. Även fysisk aktivitet rekommenderas som fotboll eller dans där det krävs koncentration. 

14. Till sist, spöken finns inte på riktigt. Bara spökhistorierna och eventuella människor bakom dem finns/fanns. Se spökjakt på slott i Skottland som något roligt och kul. Njut och lycka till!


1.11 The Ghost Club

The Ghost Club är en brittisk paranormal utrednings- och forskningsorganisation med anor från mitten av 1800-talet. Svensk översättning för klubben är spökklubben. Sedan 1800-talet har the Ghost Club främst traditionellt undersökt och debatterat spöken och hemsökningar i byggnader som misstänks ha spöken eller andra oförklarliga ting. Sedan 1990-talet har deras undersökningar också, utöver spöken och hemsökningar, även inkluderat slagrutor, kryptozoologi och ufon. Slagrutor är redskap inom spådomskonsten för att hitta främst vattenkällor, ädelstenar, malmer, etc. Kryptozoologi är studier av djur i folktron som inte godkänts av vetenskapen som t .ex. Loch Ness-odjuret i Loch Ness i Skottland eller den apliknande Yeti/snömannen i Himalaya i Asien. Ufon är oidentifierat flygande föremål. De är inte spöken.

The Ghost Club grundades officiellt 1862 i London, även om den hade rötter från studenter med stipendier på Trinity College i Cambridge 1855 som diskuterade spöken och parapsykologiska fenomen. The Ghost Club sägs vara den äldsta sådana organisationen i världen som ännu existerar om paranormal ting. Dock har inte the Ghost Club funnits kontinuerligt och oavbrutet sedan 1862 fram till idag. Ibland upphörde och återuppstod den igen. The Ghost Clubs första medlemmar på 1860-talet var i huvudsak författare, akademiker och präster. Prästerna verkade i Cambridge.

På 1860-talet gjorde klubben praktiska undersökningar av spiritualistiska fenomen på plats, vars ämne då var på modet. Klubben avslöjade också människor som ljög att de kunde ha kontakt med döda människor. The Ghost Club anordnade även möten där klubbens medlemmar diskuterade ämnen som spöken, etc.

På 1870-talet upplöstes klubben efter den kända författaren och medlemmen Charles Dickens död 1870, men återuppstod av två brittiska medier 1882. Samma år, 1882, grundades också Society for Psychical Research (SPR) som ägnade sig åt vetenskapliga studier av det paranormala. The Ghost Club blev en selektiv sammansvetsad och hemlig organisation för övertygande troende som trodde på paranormal och spiritualistiska fenomen. 1886 hade de få medlemmar med 82 manliga medlemmar över 54 år. Kvinnor fick inte bli medlemmar. Klubbens medlemmar träffades en gång varje månad vid den tiden.

Några av dem var originella och kontroversiella personer inom parapsykologiska forskning. Andra medlemmar var författare, etc. som trodde på det paranormala. Klubbens medlemmmar trodde på att människor återuppstod efter döden. Därför erkändes tidigare döda medlemmar som medlemmar i klubben. Vid minst ett tillfälle trodde de också att deras spöken var närvarande på ett av klubbens möten.
På klubbens möten diskuterades en mängd olika ämnen som forntida egyptisk relgion eller förmågan att kunna spå in i framtiden. Dock fortsatte klubben också diskutera det traditionella paranormala.

1900-talets första årtionden innebar en förändring i forskningen av det paranormala. Den gick från undersökningar av t.ex. seanser till att bli laboratoriebaserad forskning. Dock fortsatte undersökningar av seanser, etc. men i mindre skala. Seans är en samling där människor träffas och sysslar med spiritistiska saker som sittning med ett medium. På 1920-talet fortsatte the Ghost Club i gamla hjulspår. De gick inte över till laboratoriebaserad forskning och blev därför en omodern organisation inom den paranormala undersökningsvärlden. Klubben tappade kontakten med den nya vetenskapliga paranormala forskningen. Men 1927 fick klubben några nya medlemmar som representerade den nya förändrade forskningen. Men det gick inte att rädda klubben på mitten av 1930-talet. 2 november 1936 upplöstes klubben på initiativ av några medlemmar efter minskad närvaro bland klubbens medlemmar på klubbens möten. De hade då haft 485 möten sedan 1862 eller 1882 fram till 1936.

​Men 18 månader efter att the Ghost Club upphörde 1936 återuppstod den igen våren 1938. Den engelska parapsykologiska forskaren Harry Price (1881-1948) valdes till klubbens nya president. Han gjorde om klubben till en klubb där där parapsykiska forskare och medier kunde tala om sina saker efter middagar. Klubbmötena blev sociala kvällar med diskussioner. Även kvinnor fick bli medlemmar efter initiativ från Harry Price. Tack vare honom gick också klubben inom några år från att varit en spirituell förening till att bli en sammanslutning av skeptiker som kritiskt diskuterade paranormala fenomen. Klubbens bild hos utomstående förbättrades.

1948 dog Harry Price och med det avstannade klubbens aktiviteter. Den blev i praktiken en sovande klubb som inte var aktiv även om några medlemmar försökte hålla igång klubben. Men några år efter Harry Prices död 1948 återupplivande några medlemmar klubben som blev aktiv igen. 1960-talet växte klubben och blev kändare inom Storbritannien. 1993 stördes klubben av interna stridigheter. Några medlemmar lämnade klubben för andra organisationer. På 1990-talet någon gång 1993-1997 breddade the Ghost Club verksamheten till att även undersöka slagrutor, kryptozoologi och ufon. 2005-2009 hade the Ghost Club sin första kvinnliga ordförande i Kathy Gearing.

Idag är the Ghost Club en frivillig, ideell, social och privat klubb som drivs av ett råd av frivilliga. I klubben kan medlemmar debattera, utforska och undersöka oförklarliga fenomen med likasinnade. 
Klubben har inga egna lokaler eller betald personal. Utredningar och andra evenemang organiseras av klubbens råd på fritiden. Medlemmar fortsätter som tidigare att träffas varje månad på Victory Services Club nära Marble Arch strax norr om nordöstra Hyde Park i centrala London. Utöver utredningar och möten anordnar de också varje år ett par sociala evenemang, inklusive en julfest som är mycket populär hos medlemmarna. Klubbens medlemmar kan också delta i de paranormala undersökningar och andra undersökningar som klubben gör varje år i England och i Skottland. De senaste åren har klubbens undersökningar och utredningar i Skottland sköts av klubbens Scottish Area Investigation Coordinator. 

Sedan 1800-talet har officiella representanter för the Ghost Club besökt flera slott, herrgårdar, fort, hus, kyrkor, kloster, konserthus, museer, teatrar, före detta pubar, fängelser, byar och andra platser i England och Skottland. De har mest riktat in sig på att undersöka historiska hus, kulturarv och ovanliga platser. I regel på natten. Enligt dem själva i början på 2020-talet bedrev de seriös forskning, observerade och registrerade fenomen för eftervärlden. Deras undersökningar var enligt dem själva inte avsedda för underhållning eller spänningssökande. Mellan maj 1999 och april 2015 besökte och gjorde the Ghost Club 72 undersökningar i ca 52 byggnader eller platser i England och Skottland. I Skottland:

a) Slottet Alloa Tower i Clackmannanshire tre gånger och en gång vardera i slotten Balgonie Castle i Fife, Glamis Castle i Angus och Culcreuch Castle, då vid undersökningen Culcreuch Castle Hotel i Stirling council area. 

b) Herrgården House of Dun mellan Brechin och Montrose i Angus en gång. 

c) Det tidigare 1800-tals fängelset i Jedburgh Castle i Scottish Borders två gånger. 

d) Byggnaderna Provan Hall House i Glasgow två gånger och en gång vardera i Forfar Dispatch i Angus, Culross Townhouse i Fife, Greenock Old Fire Station i Inverclyde, Blochairn House i Glasgow, Glasgow Acting Academy i Glasgow och The Pearce Institute i Glasgow.

e) Huset Culross Palace i Fife en gång. Culross Palace är inget palats eller slott. Det är ett köpmanshus som uppfördes 1597-1611.

f) Konserthuset Glasgow Royal Concert Hall i Glasgow en gång.

g) Teaterna Alhambra Theatre i Dunfermline och Tron Theatre i Glasgow två gånger vardera och Theatre Royal i Dumfries i Dumfries and Galloway en gång.

h) Museet RAF Montrose Air Museum i Angus tre gånger, Museum of Transport i Glasgow två gånger, Scotland Street School Museum i Glasgow två gånger,National Museum of Flight i East Lothian två gånger och Robert Burns Cottage i Alloway i South Ayrshire en gång. 

i) Krogarna The White Hart Inn i Edinburgh, Clydesdale Inn i Lanark i South Lanarkshire och The Applebank Inn i Larkhall i South Lanarkshire en gång vardera.

j) Fartyget RRS Discovery i Dundee två gånger och fartyget The Tall Ship i Glasgow en gång.

k) Bunkern Scotland's Secret Bunker i Fife en gång.

l) Tågstationen Central Station Glasgow i Glasgow en gång.

m) Byn New Lanark i South Lanarkshire två gånger. 

Tidigare hade the Ghost Club främst medlemmar från England, Skottland och Irland, men idag har klubben också många medlemmar från hela världen. Dock är majoriteten av medlemmarna britter. Intresserade skeptiker är också alltid välkomna i klubben. Några av klubbens kändaste medlemmar under årens lopp har varit den världsberömda engelska författaren Charles Dickens (1812-1870), berömda skotska läkaren och författaren Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930), irländska poeten och dramatikern W. B. Yeats (1865-1939) som gick med 1911, brittiska officeren Hugh Dowding (1882-1970) och engelska racerföraren Donald Campbell (1921-1967). 

Charles Dickens är mest känd för sin roman Oliver Twist från 1837-1838. Sir Arthur Conan Doyle är författaren bakom den fiktiva 
mästerdetektiven Sherlock Holmes vars första detektivroman kom ut 1887. W. B. Yeats var en av de mest framstående författarna på 1900-talet. ​Officeren Hugh Dowding föddes i Skottland och spelade en avgörande roll för att förhindra att tyskarna invaderade Storbritannien 1940 i början av andra världskriget 1939-1945. Donald Campbell satte åtta hastighetsrekord med bilar och motorbåtar på land och i vattnet.


1.12 Andra väsen

Häxor, brownies eller sjömonster nämns i regel inte nedan om spöken på slott i Skottland som egna berättelser och historier, undantagen de gånger de är kopplade till spöken. Exempel på det är Janet Douglas som brändes för häxeri 1537 på Edinburgh Castle, men uppstod sedan som ett spöke. Angående häxor kan nämnas att fortfarande odlas rönnbärsträd i Edinburgh. Enligt legenden för att skydda staden och dess invånare från häxor. 

Brownies var ungefär hustomtar i Skottland och norra England. Bara på mitten av 1600-talet sägs det att alla vanliga hus på Shetlandsöarnas hade en brownie. Brownies fanns också i övriga Skottland. Gruagach är förenklat det skotska gäliska ordet för brownie. Mer korrekt är en gruagach en typ av en brownie som levde i de skogska högländerna. En gruagach är antingen en man eller en kvinna. En kvinnlig gruagach hade långt hår. På Isle of Skye i västra Skottland var gruagachs vanligen manliga. Där satte många familjer varje kväll ut en gruagachsten med ett litet hål eller fördjupning med mjölk i. Ibland med grädde, en tårtbit eller bröd istället. De tackade husets egen gruagach för all hjälp. Sedan kom husets gruagach och drack upp mjölken eller grädden eller åt upp tårtbiten eller brödet. Mer orkade husets gruagach inte dricka eller äta upp. Eftersom 
gruagachstenen oftast var tom morgonen därpå bekräftade det gruagachs existens. Men då som nu visste familjerna formodligen att det bara var vanliga djur som tog drycken eller maten under natten.

Inte heller älvor, banshee, gobliner, jättar eller vampyrer som sägs ibland kunde bo på en del slott i Europa nämns nedan. Banshee var ett kvinnligt väsen i irländsk och skotsk mytologi som dök upp med ett dödsbud. Redcaps nämns någon gång nedan ifall de förknippade med berättelser associerade med andra historier om spöken. Redcaps var mordiska ondskefulla troll i gränstrakten mellan södra Skottland och norra England. De var i sig inga spöken. Spökhistorier på slott i Skottland kopplade till djävulen nämns också nedan. Historier med djävulen är nästan ett eget tema, men nämns kortfattat ändå när spöken förekommer. Uppenbarligen var djävulens makt stor i berättelserna och inget som gud kunde besegra. Som någon historiker sa 2021 att om gud var tillräckligt stark hade han för hundratals år sedan slagit ihjäl djävulen en gång för alla. Men eftersom berättelserna om djävulen återkom under historiens gång i Skottland, utan möjligen i modern tid, var djävulen tillräckligt stark för att stå emot gud. Djävulen var å sin sida inte tillräckligt stark för att döda gud.

Kelpies nämns heller inte förutom i avsnittet om legender. Kelpies var svarta hästar som kunde anta människoformer när de ville. Då såg de ut som vanliga människor. En del kelpies föredrog dock att behålla hovarna när de blev människor, medan andra kelpies blev människor fullt ut med fötter, etc. När som helst kunde de gå tillbaka till att inta formen av en renodlad häst. De kunde vara både män eller kvinnor. Många kelpies är avbildades i målningar som nakna kvinnor med människokroppar. Kelpies levde i regel i större skotska vattensamlingar som sjöar, etc. Nästan alla skotska sjöar hade tidigare en kelpie, enligt skotsk folktro och legender. 

Skottlands två mest kända kelpies är "The Kelpies". Det är två skulpturer föreställande enbart två gigantiska hästhuvuden. De är trettio meter höga. Konstverket ligger mellan Falkirk och Grangemouth i Falkirk council area. Det stora konstverket ger ett perspektiv för hur stora hästar måste upplevas för mindre djur som möss och ekorrar även om det inte uppfördes för det syftet. Konstverket upplevs bäst en dag med blå och inte grå eller vit himmel. Vid blå himmel blir kontrasten större mellan himlen och de silverfärgade konstverken.

Tangie, också känd som tongie, fanns i folktron på Shetlandsöarna och Orkneyöarna. En tangie kunde ha utseende av en sjöhäst eller en sjöman. Var de en sjöhäst såg de ut som en häst och var de en sjöman såg de ut som en gammal man. Vanligtvis var de täckta med a) tång, eller b) tång från algsläktet fucus. Tangie är besläktat med fornnordiska och färöiska ordet þang och danska tang som betyder tång, därav namnet tangie på Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Tangies var kända för att terrorisera ensamma människor på resande fot, särskilt unga kvinnor som nattetid reste på vägar som låg nära sjöar eller havet. De rövade bort de här kvinnorna och åt sedan upp dem i vattnet under vattenytan i sjöar eller i havet. Tangies var inte spöken.

Bean-nighe var ungefär en kvinnlig skotsk ande som bl.a. tvättade av blodet från kläderna till de människor som snart skulle dö. De brukar vara en omen om kommande död eller en budbärare från den andra världen som var gudarnas värld eller de dödas värld. Bean-nighe var dock budbärare från de dödas värld.  Även om bean-nighe var en ande räknas väsendet inte som ett spöke. Istället kan en bean-nighe bäst beskrivas som en slags fe.


​​2. Spöken på slott i Skottland

© Kjetil Bjørnsrud. CC.

2.1 Manliga spöken

1. Bishop’s Palace

Bishop’s Palace i Kirkwall på ön Mainland på Orkneyöarna har inget direkt känt spöke. Däremot vandrar ett spöke till en manlig säckpipeblåsare runt i gamla tunnlar under det närliggande St Magnus Cathedral. Tunnlarna förbinder St Magnus Cathedral med Bishop’s Palace under jord. På marknivå inne i själva St Magnus Cathedral går spöket till en nunna i vita kläder runt i katedralen tre gånger varje midnatt.


2. Dornoch Castle

I Dornoch i sydöstra Sutherland finns Dornoch Castle. Slottet hemsöks av spöket till Andrew McCornish. Han var en covenanter som levde på 1600-talet. Han ertappades med att han stal får från närliggande gods. Han fångades och fördes till en av Dornoch Castles fängelsehålor. Sedan hängdes han för att stulit både tackor och baggar. Efter som sin död blev han ett spöke. 1813-1814 till 1859-1860 var Dornoch först en skola och sedan ett fängelse.1859-1860 blev slottet ett domstolshus och bostad för Sutherlands sheriff. Den mest kända historien om 
spöket till en 1600- eller 1800-tals Andrew McCornish är från Miss Marion Mackenzies berättelse från andra halvan av 1800-talet. Hon var dotter till sheriff Mackenzie som var vikarierande sheriff för Sutherland i över femtio år innan han gick i pension 1912. Han var också känd som Mr Mackenzie. Han, hans fru, deras barn och familj bodde i Dornoch Castle.

Enligt Miss Marion Mackenzie satt hon och familjen Mackenzie en dag i slottets trädgård, drack te och åt kakor. Medan de satt där gick Miss Marion Mackenzies mamma Mrs Mackenzie in i slottet för att hämta lite honeycomb till sitt te. Honeycomb är en vaxkaka med bl.a. smör, honung och socker som äts som vilken kaka som helst. Inne i Dornoch Castle såg mamman att ett manligt spöke satt i hennes makes läsrum på slottet. Hon beskrev det manliga spöket med konstigt ansikte, långt grått hår, blå kappa med två mässingsknappar, knäbyxor, tjocka grå strumpor, skor och hättan, tillika huvudbonaden, balmoral bonnet på toppen av huvudet. Men Mrs Mackenzie visste inte att det var spöket till Andrew McCornish. Sedan sprang hon direkt ut till trädgården och berättade för övriga familjen om vad hon hade sett. Sedan gick hon tillbaka till läsrummet, men då var spöket borta.

Strax senare samma dag kom hennes bror till slottet. Han var en minister från Avoch i Black Isle i Highland och planerade att stanna i Dornoch Castle ett par dagar. Men dagen efter lämnade han slottet hastigt. Senare fick familjen Mackenzie på Dornoch Castle veta att han hade vaknat under natten och sett samma spöke stå vid hans säng som hans syster såg dagen innan. När han sa till spöket att om det inte skulle gå bort skulle han hämta sheriffen. Spöket lydde hans uppmaning och försvann. Enligt brittiska journalisters tolkningar på 2010-talet försvann det för att det spöket och andra andar i världen bortom graven fortfarande hade en sådan respekt för de människor som hade makten. Spöket vågade inte stöta sig med sheriffen.

Sheriffen Mr Mackenzie tittade senare igenom slottets arkiv och kom fram till att både hans fru och hennes bror hade sett spöket till Andrew McCornish. Enligt arkiven satt människan Andrew McCornish tidigare i slottets fängelse, antingen på 1600-talet eller på första halvan av 1800-talet. Det är inte känt hur Mr Mackenzie kom fram till att frun och hennes bror hade hans spöke, men möjligen stod det i arkiven att fången Andrew McCornish hade samma huvudbonad, frisyr och kläder som det beskrivna spöket. Sedan berättade dottern Miss Marion Mackenzie flera gånger för sina vänner hur hennes mamma och morbror hade sett spöket till Andrew McCornish i slottet. Sedan blev historien känd för en bredare allmänhet lokalt. Därefter uppstod flera liknande varianter av historien, men med samma röda tråd.

1922 blev Dornoch Castle åter privat och 1947 ett hotell. När de nya ägarna tog över slottet 1922 ville de ta det säkra före det osäkra. De betalade några specialister som som drev ut alla andar ur slottet. Sedan dess har ingen sett spöken i slottet, men en del besökare hävdar att de har känt en konstig känsla när de besökt en del av slottets torn. Minst en besökare har också ett ljussken. Men trots att slottets anses som spökfritt idag går det fortfarande rykten om att spöket till Andrew McCornish forfarande hemsöker slottet. 2021 var byggnaden fortfarande ett familjedrivet hotell med 24 rum.


3. Castle Stuart

I Castle Stuart nordöst om Inverness i Highland finns spöket till Big Angus. Big Angus var också känd som Rob Angus. Hans riktiga namn var Robert Angus. Han var en stark och modig man från de skotska högländerna. En dag hittades han död på slottets borggård. Det är okänt ifall han hoppade eller knuffades från slottets höga torn med utsikt över borggården. Efter hans död uppstod han som ett spöke som hemsökt slottet.

Det sägs att Castle Stuart också hemsöks av soldater som dog direkt i slaget vid Culloden i Culloden Moor 16 april 1746. Culloden Moor var tidigare känt som Drumossie Moor. Slaget 1746 utkämpades i närheten av Castle Stuart. I slaget mellan Storbritanniens regering på ena sidan och jakobiter och Frankrike på andra sidan dog och skadades 1 800-2 300 soldater, varav 1 600 soldater dog i själva slaget i Culloden Moor som var över på en timme. Övriga döda sårades i slaget, men dog efteråt på grund av sina skador. Totalt stupade 50 soldater och skadades 259 soldater för Storbritannien. Hos motståndarna Frankrike och jakobiterna miste ungefär 1 250 eller 1 500 jakobiter livet i själva slaget i Culloden Moor under den där timmen. Enligt en annan version var det 1 000 jakobiter som dog under den där timmen som slaget pågick. 

Övriga jakobiter som dog i slaget i Culloden Moor dog av sina skador efteråt på andra platser enligt båda versionerna, men deras eventuella spöken hemsöker inte Castle Stuart. Bara en del av de spökena till de soldater som dog på plats i slaget hemsöker Castle Stuart. Stämmer legenden om deras spöken betyder det att Castle Stuart har hundratals spöken från stupade soldater som dog direkt på plats i Culloden Moor där slaget utämpades. Uppskattningvis omkring 400 spöken eller omkring 100-700 spöken av 1 600 stupade soldater, enligt forskare. Kanske mer. Kanske mindre. Trots de många spökena har Castle Stuart inte något rykte om att vara ett slott med hundratals spöken. Det finns inte 400 enskilda berättelser om var och ett av alla de spökena på slottet som dog i Culloden. Istället sveps de in som en enhet eller en spökhistoria under kategorien spöken till stupade soldater i slaget. Dessutom dominerar spöket till Big Angus spökhistorierna gällande Castle Stuart. Tekniskt har Castle Stuart därför hundratals spöken, men bara två stora kända spökhistorier i Big Angus och Culloden.

En gång väcktes ett par som bodde i Castle Stuart av att engarderobsdörr i deras sovrum öppnades och stängdes av sig själv flera gånger. Samtidigt skramlade och skakade de små lamporna som satt fast vid sängen skramlade och skakade.

Uppskattningsvis något hundratal spöken till övriga 900-1 500 stupade soldaterna som dog i själva slaget i Culloden Moor under den där timmen i april 1746, men som inte hemsöker Castle Stuart, sägs istället hemsöker ​Culloden Moor och andra hedar och myrar i området. Enligt vittnen kan man än idag höra sammandrabbningar av svärd och smärtsamma skrik i området vid Culloden Moor. De ljuden tros kommer från osynliga spöken. Andra vittnen har sett spöket till en höglandskrigare och spöken till människolik eller skadade kroppar i samma område. De tros vara spöken till människor som deltog i slaget vid Culloden. Höglandskrigaren var också en soldat. Han var inte bara en krigare.

Enligt en annan version hemsöker de där hundratal spökena Culloden Moor den 16 april varje år för att det är årsdagen för slaget. De vill återuppleva sin sista strid och deras sista sekundrar innan de människor de företräder dog. Sedan när den 16:e april blir 17:e april försvinner dessa spöken från platsen och håller de sig borta. Därefter återkommer de 364 dagar senare till samma plats.

Enligt en legend om Culloden Moor sjunger inte fåglarna på den exakta platsen för där striden inträffade 1746. Fåglarna sjunger heller inte vid de slaktade jakobiternas gravar i området. Dock finns det ett spöke till en stor fågel som bor vid Culloden Moor. Den tros vara spöket till en riktig fågel som heter Great Scree of Culloden Moor. Ibland kallas fågeln bara för Great Scree. Före slaget den 15 april 1746 såg adelsmannen, soldaten, generalen och den jakobitiska befälhavaren Lord George Murray (1694-1760) en enorm svart fågel i området som fick namnet Great Scree of Culloden Moor och Great Scree. Enligt legenden sägs det att den människan som ser fågeln eller dess spöke kommer drabbas av otur. Fågeln är sådant där bud från djurriket som kännetecknar undergång och visar sig när något dåligt kommer att hända inom en snar framtid. Mycket riktigt förlorade också jakobiterna slaget dagen efter den 16 april 1746 även om Lord George Murray personligen överlevde det. Sedan slaget och ända till nutid har många vandrare sett fågeln Great Scree och/eller dess fågelspöke i området.

Enligt en annan lokal legend kommer den ljungen som växer i närheten aldrig att växa över jakobiternas gravar i Culloden.


4. Inverness Castle

Precis utanför Inverness Castle vid floden Ness kant i Inverness i östra Highland går spöket till Duncan I (1001-1040) omkring. Han var kung av Alba 1034-1040. Hans spöke är förknippat med slottet eftersom han mördas i Inverness Castle av Macbeth i den världskända engelska dramatikern William Shakespeares (1564-1616) pjäs Macbeth från 1606. Pjäsen stämmer dock inte med hur gick till i verkligheten. På riktigt stupade Duncan I i en strid i Bothnagowan, nu Pitgaveny, som ligger nära Elgin i norra Moray. Han mördades av män från Moray som leddes av Macbeth (1005-1057), kung av Alba 1040-1057. 

Enligt en seglivad legend som inte stämmer med verkligheten uppfördes dessutom det första Inverness Castle först 1057, vilket var 17 år efter Duncan I dog. Bara baserat på de uppgifterna kunde inte Duncan I mördats i Inverness Castle. Det fanns heller inga slott i Alba (Skottland) före 1120-talet. Istället uppfördes Invernes Castle först 1141 på Castlehill. Eventuella tidigare byggnader på platsen från 1000-talet var bara vanliga hus och inget slott. Det styrker vidare att Duncan I inte kunde ha mördats i Inverness Castle. Men här har myten överträffat verkligheten och Duncan I:s spöke går ändå omkring utanför Inverness Castle trots att han varken mördades där och trots att det inte fanns ett slott på platsen när han levde. Historien om Duncan I:s spöke bekräftar istället att den är påhittat och avslöjad som falsk, oavsett ifall man tror på spöken eller inte. Dock finns berättelsen om hans spöke kvar.


5. Ruthven Castle och Ruthven Barracks

Det första Ruthven Castle uppfördes 1229 på en kulle nära Ruthven nära i Kingussie i Badenoch i sydöstra Highland. Det förstördes 1451, men ersattes med ett nytt slott på samma plats som stod klart 1459. Det andra slottet skadades svårt i en attack 1689, men återbyggdes innan 1715. Det revs 1719 och ersattes av Ruthven Barracks som uppfördes 1719-1721. Barackerna förstördes i en attack 1746, men deras ruiner finns kvar fortfarande. På 1300-talet var Ruthven Castle hem till Alexander Stewart (1343-1405), Earl of Buchan 1382-1405. När han levde hette han dock Alasdair Mór mac an Rígh. Hans smeknamn var the Wolf of Badenoch, på svenska ungefär Vargen från Badenoch eller Vargen av Badenoch. Han var son till Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390 och dennes första fru Elizabeth Mure (f. 1320 och d. 1350-1355). Mamman dog innan hon hann bli drottning av Skottland.

Alexander Stewart hade svårt att regera över sina områden i Skottland och han bedrev terror mot lokalbefolkningarna. Enligt legenden spelade han schack mot djävulen, men förlorade. Efter sin död 1405 uppstod Alexander Stewart som ett spöke. Det sägs att hans spöke spelar schack med djävulen där Ruthven Castle tidigare låg i det som idag är ruinerna till Ruthven Barracks. Enligt legenden kommer de att spela sin schackmatch för evigt eller om och om igen för alltid.


6. Cullen House

I Cullen House i nordöstra Moray finns det manliga spöket till en skotsk earl. På mitten av 1900-talet råkade earlen av misstag döda en nära vän. Bedrövad valde han att ta sitt liv för att få slut på sina psykiska plågor. Men efter hans död uppstod han som ett spöke i byggnaden. Hans själ fick inte försvinna utan är kvar i det här plågade spöket som hemsöker Cullen House.


7. Dunphail Castle

1330 belägrades Dunphail Castle i nordvästra Moray. Försvararna av slottet placerades i ett rum eller i slottets fängeshåla. De fick ingen mat. En liten grupp på fem män utanför slottet försökte då bryta sig in i det belägrade Dunphail Castle för att ge mat till försvararna av slottet. De upptäcktes och fångades in och halshöggs. Enligt en annan historia var det istället fem män från försvararna av garnisonen på slottet som halshögs medan de letade mat. Enligt den historien halshöggs de av Thomas Randolph (1285-1332), Earl of Moray 1312-1332. Han var också känd som Regent Moray. Därefter satte han upp dem fem huvudena på slottsmuren till Dunphail Castle och sa "- Here’s beef for your bannocks." Övriga från garnisonen dödades när de försökte fly. Oavsett version uppstod de fem halshuggna männen efteråt som fem huvudlösa spöken på Dunphail Castle. De stönar av smärta. Stridsljud har också hörts. På 1700-talet hittades fem kroppar utan huvuden begravda nära slottet. Det var uppenbart att  de hade blivit halshuggna. 


8. Gight Castle

Gight Castle uppfördes på 1570-talet av familjen Gordon. Slottet ligger i norra Aberdeenshire, men är en ruin idag. Det sägs att en del av slottets tidigare ägare, lairds, sysslade med trolldom och var trollkarlar. Det påstås också att djävulen besökte och fortfarande besöker slottets marker för att festa med familjen Gordons anhängare. En gång undersökte en säckpipeblåsare en hemlig tunnel som var ansluten till slottet, men han försvann spårlöst och har aldrig sett igen. Dock hörs musiken fortfarande från hans säckpipa. Det är hans spöke som spelar i ruinerna. Spöket finns där även om ingen kanske har sett det.


9. Haddo House

Haddo House i nordöstra och östra Aberdeenshire var tidigare hem till familjen Gordon. Herrgårdens mest kända boende någonsin är George Hamilton-Gordon (1784-1860), 4th Earl of Aberdeen 1801-1860. Han var Storbritanniens premiärminister 1852-1855. En annan känd boende i Haddo House var Lord Archibald Gordon (d. 1909), också känd som Archie. Han var son till John Hamilton-Gordon (1847-1934), 1st Marquess of Aberdeen and Temair 1916-1934 och dennes fru Isabel Maria Marjoribanks (1857-1939). Hon var känd som gift som Ishbel Hamilton-Gordon och 1916-1934 som Ishbel Hamilton-Gordon, Marchioness of Aberdeen and Temair 1916-1934. När de gifte sig 1877 bytte hon förnamn från Isabel till Ishbel. Deras yngsta son Lord Archibald Gordon är mest berömd som en av första människorna i Storbritannien som dog i en bilolycka 1909.

Efter dödsolyckan uppstod han som ett spöke i Haddo House och visade sig i byggnaden redan på 1950-talet. Hans spöke dyker upp som spöket till en ung man som har rödbrunt hår. Rött hår enligt andra uppgifter. På kroppen bär han en tweed av modellen Norfolk jacket för jakt. Spöket har ofta setts leende och talat med besökare. Det anses som ett snällt spöke. Gråt från ett spöke till en bebis har också hörts på vindarna. Enligt ett medium, som besökte vindarna på 2000-talet, berodde det på att tjänsteflicka en gång stängdes och hölls fängslad i en av vindarna med sitt barn. Enligt mediet skulle gråten från bebisen försvinna ifall alla föremål återställdes på vindarna. Men det bör påpekas att det fanns inga som helst bevis för vare sig gråt från en bebis på vindarna eller det mediet hävdade.

I herrgårdens bibliotek hörs även spöklika fotsteg. Men Haddo House.har också en annan mer hotfull övernaturlig sida. Herrgårdens personal har hotats och jagats av ett spöke genom tjänarnas korridorer och välvda källare. Även låsta dörrar på vinden skakar våldsamt nattetid. 


10. Craigievar Castle

I centrala Aberdeenshire finns det sagoliknande Craigievar Castle. Slottet har två manliga spöken och några barnspöken. Slottets ena manliga spöke är spöket till en man från familjen Gordon som mördades av den ökända 'Red' Sir John Forbes. Sir John Forbes var sonson till William Forbes of Menie (fl. 1610) och hans fru Margaret Woodward, också känd som  Margaret Udward. William var också känd som Danzig Willie och Willy the Merchant lokalt i trakten vid Craigievar Castle eftersom han ofta reste till Danzig i affärer. Lokalborna i trakten vid Craigievar Castle kallade dock Danzig för Dantzick. Danzig är nuvarande Gdańsk i Polen. Sir John Forbes smeknamn Red kom från både hans röda hår och hans våldsamma humör. Sir John Forbes ägde ett tag Craigievar Castle. Under den tiden blev hans dotter kär i en ung man från familjen Gordon som var gamla fiender till klanen Forbes. En natt smög mannen in i Craigievar Castle med målet att ta sig till blå rummet, också känt som det blå sovrummet. I det blå rummet brukade Sir John Forbes dotter sova i.

Enligt en version klättrade mannen på slottets utsida upp till det blå rummet på fjärde våningen där han trodde att sin käresta befann sig. Men i det blå rummet möttes han istället av Sir John Forbes själv. Sir John hade ett svärd i handen och satte dess spets mot mannens hals. Sedan tvingade han honom att hoppa från fönstret. Han dog direkt i fallet. Enligt en annan version tog mannen från familjen Gordon istället trapporna inuti slottet till blå rummet som enligt den versionen låg på sjunde våningen. Där väntade Sir John Forbes med ett svärd. Han satte sedan svärdets spets mot mannens hals och tvingade honom att hoppa ut från fönstret i rummet. Mannen föll sedan mot en säker död. Oavsett version uppstod mannen sedan som ett spöke och hemsöker det blå rummet i slottet som han var i innan han dog. Ända sedan hans ödesdigna natt hörs också spöklika fotsteg passera det blå rummet fram till rummets fönster. Andra människor hävdar att de hört mannens fotsteg uppför trappan till det blå rummet som han tog enligt version två. De beskrev det som att mannen ville återuppliva sina sista ögonblick innan sin död.

Det blå rummet är idag också känt som spökrummet. I rummet syns också mänskliga skuggor röra sig. Även dörrar som öppnar och stänger av sig själva förekommer i rummet.

Det andra spöket i Craigievar Castle är spöket till en musiker och fiolspelare. Han visar sig bara i slottet för personer som heter Forbes eller som tillhör familjen Forbes eftersom de ägde slottet tidigare. När fiolspelaren var människa föll han i slottets brunn och drunknade. Sedan återuppstod han som ett spöke. Slottet har också barnspöken som visar sig när de leker. I Craigievar Castle går det också att höra fester med fyllda med skotsk musik, röster och alkohol från det förflutna. De festerna kan dock inte ses i slottet utan bara höras. 


11. Skellater House

​Skellater House ligger mellan Bellabeg i nordöst Corgarff i sydväst i västra Aberdeenshire. Det är ett lairds hus. Ett tag hyrde Skellater Houses tidigare ägare ut byggnaden. När han skickade en av sina män till Skellater House för att hämta in hyran mördades denna man i byggnaden. Förmodligen av hyresgästen. Sedan dess och fortfarande hemsöker den här mördade mannens spöke Skellater House. Spöket syns vid dörren vid byggnadens entré. Antagligen var det där mannen mördades.


12. Knock Castle

Västsydväst om Ballater i södra och delvis sydöstra Aberdeenshire 
​finns Knock Castle. Det finns flera slott i Skottland med det namnet. Knock Castle i Aberdeenshire var tidigare hem till familjen Gordon. De kämpade ofta mot den närliggande klanen Forbes. Ibland mynnadet det ut i blodiga strider mellan de två familjerna. En dag på 1600-talet gifte sig en av familjen Gordons söner i hemlighet med en dotter från familjen Forbes. Men de blev påkomna efteråt och brudens far eller hans män dödade svärsonen. Men för att förhindra hämndaktioner från familjen Gordon dödade familjen Forbes också sju av svärsonens bröder medan de grävde torv. Efter morden halshöggs de. Därefter sattes deras huvuden upp på de spadar som de hade grävt med. När deras pappa Alexander Gordon fick höra talas om morden på alla sina åtta söner blev han chockad. Han föll nedför trapporna i sitt Knock Castle och dog. Officiellt dog han i fallet, men möjligen dog han av en hjärtattack. Efteråt uppstod han som spöket Knock Castle ghost. Han hemsöker fortfarande slottet som idag är en ruin. Pappan från familjen Forbes dömdes efteråt för morden på de åtta männen från familjen Gordon. Han avrättades och hans marker tillföll familjen Gordon.


13. Balmoral Castle

I Storbritannien jättekända Balmoral Castle är beläget i södra och delvis sydvästra Aberdeenshire. Slottet hemsöks av spöket till John Brown (1826-1883). 1861 dog prins Albert (1819-1861). Han var prinsgemål av Storbritannien 1840-1861 och make till Victoria (1819-1901). Hon var regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901. Svenska kronprinsessan Victoria (f. 1977) är ättling i rakt nedstigande led till både Albert och Victoria. Efter Alberts död 1861 tillbringade drottningregenten Victoria mer tid på Balmoral Castle. Hon kunde stanna fyra månader om året under försommaren och hösten på slottet. Det var under denna period som Victoria blev mer och beroende av sin tjänare John Brown. Han var en lokal ghillie från Crathie som låg nära Balmoral Castle.

Ghillie, också känt som gillie, var på 1800-talet ungefär ledsagare som hjälpte till vid fiske, flugfiske, jakt, ridning, etc. i de skotska högländerna. Fiske efter lax i främst i floder och jakt främst efter rådjur eller ripor. Ledsagare var en följeslagare, assistent, guide, vägvisare, etc. På 1800-talet var ghillies också skötare, tjänare och betjänter åt sällskapet som skulle ut och jaga, fiska eller rida. De kunde också bära över personerna över grunda floder. På 2020-talet var ghillies istället guider som kunde landskapet i högländerna, visste var turiserna skulle fiska och jaga, gav tips om hur de skulle göra, osv. De var inte också tjänare längre.

John Brown blev drottning Victorias närmaste följeslagare, tjänare och personliga skötare under hennes sorg efter Alberts död. 1883 dog John Brown medan han befann sig i Windsor Castle i södra England. Han begravdes på Crathies kyrkogård i Crathie. Efter hans död uppstod han som ett snällt spöke som hemsöker Balmoral Castle. Han hemsöker fortfarande slottet.

Ovan, John Brown och drottningregenten Victoria vid
Balmoral Castle 1863. Hon sitter på hästen Fyvie. Bilden
är en av de kändaste fotona från 1800-talets Skottland.

En lite äldre John Brown.

14. Duntrune Castle

Äldsta delarna av Duntrune Castle i centrala Argyll and Bute är från 1200-talet. Slottets L-plans lösning är av senare datum. Slottet är också känt som Duntroon Castle. Duntrune Castle har ett spöke till en musiker och säckpipeblåsare. Spökets namn är the Phantom Piper of Duntrune. Spöket spelar sin musik på sin säckpipa, men gör det utan fingrar eller händer. Historien om honom har flera år på nacken och går tillbaka till 1600-talet. Officiellt 1615 planerade Coll McDonnell, också känd som Coll Ciotach, eller hans son Sir Alexander McDonnell vid ett senare på tillfälle inofficiellt på 1620- 1630- eller 1640-talen att attackera Duntrune Castle. Slottet innehades vid den tiden av klanen Campbell. Enligt en del andra uppgifter var Coll Ciotach, dvs. Coll McDonnell, från Irland. Enligt de uppgifterna hatade han klanen Campbell att den till graden förde över sina trupper från Irland till Skottland för att föra krig mot dem.

Coll McDonnell och son Sir Alexander McDonnell är med all sannolikhet samma personer som verklighetens Coll Ciotach Mac Domhnaill (1570-1647) och hans son Alasdair Mac Colla (1610-1647). På engelska är Coll Ciotach Mac Domhnaill känd som left-handed Coll MacDonald och på svenska som den vänsterhänta Coll MacDonald. Han var en skotsk äventyrare och legosoldat. Han föddes dock 1570 i Loughlynch i grevskapet Antrim på norra Irland och tillhörde den skotska klanen MacDonald of Dunnyveg som var/är en gren av klanen Donald (MacDonald). På sin mammas sida var Coll irländare. Colls son Alasdair Mac Colla var en officerare. Sonens hela namn var Alasdair Mac Colla Chiotaich MacDhòmhnaill. En engelsk variant av hans namn var Sir Alexander MacDonald. Hans smeknamn var fear thollaidh nan tighean, på svenska husförstöraren.

Hur som helst, 1615 enligt huvudberättelsen skickade Coll McDonnell, eller hans son Sir Alexander McDonnell omkring 1628-1647 enligt en annan version, fram sin säckpipeblåsare till Duntrune Castle. Säckpipeblåsaren var från klanen MacDonald. Han var förklädd för att kunna få tillträde till slottet. Sedan var planen att han skulle titta sig omkring i slottet på insidan och därefter rapportera tillbaka till far eller son McDonnell hur slottet bäst skulle kunna attackeras utifrån. Han skulle skaffa kunskap om slottets försvar på insidan. Framme vid Duntrune Castle fick säckpipeblåsaren gå in i slottet av dess ägare från familjen Campbell i utbyte mot att han spelade några bra låtar från säckpipan. Slottets ägare blev dock misstänksam och anade oråd. Men istället för att döda säckpipeblåsaren direkt stängde slottets ägare och hans män in honom i ett rum i någon av slottets övre våningar. Övervåningen enligt en annan version. Där fick han sitta medan klanen Campbell funderade vad de skulle göra av honom. Under tiden väntade också klanen Campbell väntade också in ankomsten från far eller son McDonnell som de anade skulle komma.

Från sitt fönster i rummet såg säckpipeblåsaren hur slottets port var konstruerad från insidan. Han förstod att det inte gick att forcera den utifrån utan artilleri. Dessutom fanns det fler män i Duntrone Castle än McDonnells (MacDonalds) kunde mäkta med i en attack på slottet. Slottet hade ett överläge i antal män. En vanlig attack utan eldvapen riskerade bli katastrofal för angriparna. Nästa morgon såg han från sitt fönster hur McDonells armé avancerade fram i riktning mot Duntrune Castle med målet att attackera det. Enligt en annan version hade Coll McDonnells och hans män gömt sig nära slottet, men blev rastlösa och beslöt att bege sig mot slottet för att kunna attackera det.

Oavsett version ville säckpipeblåsaren varna sin herre och dennes män att det inte var möjligt att attackera Duntrune Castle. För att varna dem spelade säckpipeblåsaren låten "Dunniveg's Warning", idag känd som "The March of Duntroon Castle". Far eller son McDonnell hörde låten spelas från slottet och förstod varningssignalen. Deras armé vände och lämnade säckpipeblåsare åt sitt öde i slottet. Duntrune Castles ägare och hans män hörde också låten och förstod vad den betydde. De gick upp till rummet där säckpipeblåsaren befann sig och högg av alla hans fingrar eller båda händer med ett svärd. De ville så snabbt som möjligt få stopp på låten och musiken. Sedan mördades han brutalt av männen. Enligt en annan version drog männen ut säckpipeblåsaren ur ett rum i slottets torn. Sedan högg familjen Campbell av mannens fingrar och lämnade honom. Därefter förblödde han långsamt och dog. Många år senare hittades 1870 ett skelett i Duntrune Castle. Det saknade fingrar och låg under några stenplattor på golvet i köket i källaren. Skelettet begravdes därefter och fick en ordentlig begravning.

I början på 1900-talet spreds rykten i den angränsande byn gällande den här historien med säckpipeblåsaren. Byborna trodde då att Duntrune Castle hemsöktes av spöket till säckpipeblåsaren utan fingrar eller händer. Rykten spreds också att hans säckpipemusik hördes i torndelen i slottet. Enligt rykten hörs hans musik fortfarande i Duntrune Castle. Det finns ingen förklaring till varifrån musiken kommer ifrån. Även aktiviteter som tillskrivs poltergeist förekommer i slottet. I slottets källare håller dessa spöken av okända kön på med knackningar. Även fotsteg från spöken har hörts i källaren.


15. Craighouse Castle

Craighouse Castle i Craighouse på södra delen av ön Jura i sydvästra Argyll and Bute har spöket till en gråhårig gubbe. Hans spöke sågs bl.a. innan 1900-talet när han tittade ut från slottets ruiner. Det tros att han är spöket till en man som var med och uppförde slottet en gång i tiden.


16. Careston Castle

Careston Castle, också känt som Caraldston Castle och Carreston Castle, är beläget i den östra delen av centrala Angus. Slottet hemsöks av det manliga spöket Jock Barefut. Han hängdes efter att han stal en gren med äpplen från slottsägarens favoritträd. Efteråt uppstod Jock Barefut som ett spöke som springer omkring i Careston Castle. När hans spöke inte visar sig i slottet syns hans skugga ibland svänga och hänga från ett träd i grannskapet eller omgivningen för att markera att han blev hängd.


17. Cortachy Castle

I centrala Angus finns 1400-tals herrgården Cortachy Castle som hemsöks av the Drummer of Cortachy. Han är ett spöke till en trumslagare. Det finns många versioner av berättelsen om spöket, men den röda tråden genom alla berättelserna är att han dyker upp när en medlem dör i a) familjen Ogilvy, b) Earl of Airlie eller c) ägarna till Cortachy Castle. Spöket har synts sedan minst 1800-talet när en Earl of Airlie från familjen Ogilvy har dött.

Enligt en version om Drummer of Cortachy tros det att han är spöket till en trumslagare i familjen Carlisle. Den trumslagaren kastades ut genom ett fönster från ett av Cortachy Castles höga torn av herrgårdens svartsjuka ägare. Trumslagaren dog i fallet. Ägaren misstänkte att trumslagaren hade något på gång på kärleksfronten med hans fru eller att de redan hade en kärleksrelation. Enligt en andra version om spöket var trumslagaren en budbärare till en hatad hövding eller klanhövding. Enligt en version av den andra versionen var trumslagaren från familjen Campbell som hade sänt honom till Cortachy Castle som ägdes av familjen Ogilvy. På plats i slottet sa trumslagaren till familjen Ogilvy att klanen Campbell erbjöd dem en vapenvila. Men familjen Ogilvy gick inte med på det och mördade istället honom. Sedan hängde de ut hans kropp och trumma från ett fönster i Cortachy Castle.

Enligt en tredje version var Drummer of Cortachy spöket till en trumslagare som gång på gång misslyckades att varna Cortachy Castles ägare när herrgården blev attackerad av fiender. Trumslagaren spelade på sin trumma för att varna när han såg fienden komma, men inte tillräckligt högt för att ägaren skulle höra det. Enligt tredje versionen var trumslagaren därför anställd av familjen Ogilvy för denna arbetsuppgift eller allierad med samma familj. I alla versionerna om trumslagaren slutade han spela på sin trumma innan själv dog. Han spelade därför inte på sin trumma in i det sista. I en version förbannade han innan han dog alla kommande generationer av människor som skulle bo i Cortachy Castle. I alla versionerna om trumslagaren blev han ett spöke efter sin död som dök upp i Cortachy Castle. I alla versionerna hörs hans spöklika trumma slå innan någon familjemedlem dör från Cortachy Castle.

När spöket Drummer of Cortachy visar sig på Cortachy Castle sägs det att han är 274 cm lång. Världens längsta man i modern tid Robert Wadlow (1918-1940) i USA var 272 cm lång när han dog. Skottlands och Storbritanniens längsta man Angus MacAskill (1825-1863) någonsin var 236 cm lång. Det sägs att spöket Drummer of Cortachy spelar den militära musikformen tattoo på sina trummor. Ibland åtföljs han av spöklika säckpipor.

Den kändades observationen av Drummer of Cortachy inträffade 1844 när Lady Airle hennes gäster som Miss Dalrymple hörde ljudet från trummandet. Hon eller de uppfattade det som buller och oväsende. På sin dödsbädd skrev Lady Airle senare i sina anteckningar att hon genast visste att trummandet var för henne. En signal till henne att hon snart skulle dö. Enligt en annan historia begick Lady Airle självmord 1844 eller 1845 senast sex månader efter händelsen 1844 eftersom hon trodde att trumslagaren var där för att förutspå hennes kommande bortgång.

19 augusti 1849 förekom också ljudet från trummande i  Cortachy
Castle. Dagen efter den 20 augusti 1849 i London dog David Ogilvy (1785-1849), 9th Earl of Airlie 1826-1849 efter att ha blivit mycket sjuk innan. År 1900 dog hans sonson David Ogilvy (1856-1900), 11th Earl of Airlie 1881-1900 i Pretoria i nuvarande Sydafrika under det andra boerkriget som pågick 1899-1902.  Det var också senaste gången som Drummer of Cortachy visade sig på Cortachy Castle. Det tros inte att spöket har försvunnit för gott utan bara är vilande, passiv eller inaktiv. Han tros kommer komma tillbaka till herrgården i framtiden.


18. Inverquharity Castle

1400-tals Inverquharity Castle ligger 4,5 km nordöst om Kirriemuir i centrala Angus. Markerna till tornhuset har spöket till Sir John Ogilvie (d. 1662). Det är sannolikt samma John som Sir John Ogilvy (d. 1660), 1st Baronet of Inverquharity 1626-1660. Sir John Ogilvy (d. 1662) våldtog och mördade två flickor och hängde sedan chefen för deras hushåll där de bodde eller arbetade. De avskyvärda brotten blev kända lokalt och prästen i byn bad om hämnd. Han fick igenom sin önskan. Under en jakt 1662 dog Sir John Ogilvy. Eventuellt ramlade han av sin häst och dog efteråt från skadorna i fallet. Någon gång på 1800-talet uppstod han som ett spöke och gick omkring på markerna till Inverquharity Castle till åtminstone 1960-talet. Enligt andra uppgifter går hans spöke fortfarande omkring där.


19. Finavon Castle

Finavon Castle är namnet både till ruinen av ett 1600-tals slott och en intakt 1800-tals herrgård 130 meter västerut. Båda ligger i sydöstra delen av centrala Angus eller åtta km nordöst om Forfar. 1600-tals slottet är också känt som Castle Of Finavon, Old Castle Of Finavon och Finhaven Castle. På markerna till 1600-tals slottet och ruinen finns spöket till en hängd man. Människan bakom spöket fångades medan han bröt sig in i slottet för att stjäla mat och ved. Den fattiga tjuven hängdes omedelbart utanför slottet eller en bit från slottet som en varning för andra tjuvar om vad som väntade dem ifall de försökte på sig att göra samma sak. Sedan dess har hans spöke hemsökt markerna till slottet. Det finns också ett lokalt rim och legend om 1600-tals Finavon Castle. Det går ut på att den dagen slottet är förvandlat och reducerat till damm kommer världen att gå under eller att upphöra. Slottets ruin är ganska illa däran, men bör kunna finnas kvar i några hundra år till om den får stå kvar naturligt och inte rivs av människor.


20. Edinample Castle

Edinample Castle är beläget i ett vacker område i norra delen av Stirling council area. Slottet uppfördes troligen 1584 av Duncan Campbell of Glenorchy (1545-1631). Han var också känd som a) Black Duncan, b) Black Duncan Campbell och c) Black Duncan of the Seven Castle. Faktum är han är mer känd idag som Black Duncan än som Duncan Campbell. Black Duncan,var missnöjd med att en arkitekt hade misslyckats designa och bygga en parapet på slottet. Han kastade då ut honom från slottets tak som föll ned mot en säker död. Sedan dess har arkitektens spöke hemsökt slottets tak. Historien är ganska känd lokalt. Edinample Castle är därför känd lokalt som det där slottet som har det manliga spöket till en arkitekt på taket. ​​

Duncan Campbell 1601.
​

​21. Lordscairnie Castle

Lordscairnie Castle i norra Fife uppfördes på mitten av 1400-talet, men är idag en ruin. På 1400-talet spelade Alexander Lindsay (1423-1453), 4th Earl of Crawford 1446-1453, kort med djävulen och förlorade. Alexanders spöke Beardie (Laird Beardie) kan ses spela kort med djävulen i Lordscairnie Castle vid midnatt på nyårsafton på natten mellan den 31 december och 1 januari varje år. I regel den 31 december innan klockan slår 24.00 och det blir 1 januari. Den människan som ser dem kommer dock i slutet av deras kortspel att skickas och resa till helvetet med dem. En liknande historia finns på Glamis Castle i Angus.


22. Balcomie Castle

Balcomie Castle ligger nära Crail i nordöstra Fife. Slottet ska inte sammanblandas med Balconie Castle i östra Ross and Cromarty i Highland eller Balgonie Castle nära Milton of Balgonie i Fife. Balcomie Castle i Fife har ett spöke till en ung man eller en pojke. En mörk vintermorgon i början av 1600-talet spelade han högt på sin lilla flöjt. Slottets ägare, generalen, väcktes och stod inte ut med musiken från flöjten. Han ville att det skulle vara tyst i slottet den morgonen eftersom han var bakis. Han hade druckit många berusningsdrycker på natten innan. Generalen rusade från sitt sovrum och tog mannens/pojkens flöjt. För att lära honom en läxa förde han mannens/pojkens till slottets fängelsehåla med målet att lämna honom där ett par timmar. Sedan gick generalen tillbaka till sitt sovrum och sov vidare. Några timmar senare vaknade generalen, men han hade glömt bort att mannen/pojken fanns kvar i fängelsehålan. Dessutom satt han där utan mat. Sju dagar senare kom generalen på till sin förskräckelse att han låst in mannen/pojken i fängelsehålan en vecka innan. Men då var det försent. Han hade svultit ihjäl.

Efter mannens/pojkens död uppstod han som ett spöke som hemsöker runt om på Balcomie Castle. Främst hemsöker han slottets korridorer kvälls och nattetid när det är mörkt ute. Mannens/pojkens spöke har också spelat regelbundet eller ibland på sin lilla flöjt i slottet under ungefär 400 års tid, vilket var orsaken till att han kastades i fängelsehålan.

Enligt en annan inte lika säker version inträffade händelsen med pojken och fängelsehålan i början på 1500-talet. Enligt den versionen var han också en pojke och inte en ung man som dog av svält i slottets fängelsehåla. Hans spöke har setts efteråt vid Balcomie Castle och spelat på sin lilla flöjt. En gång sågs han sitta högst upp på flaggstången till 'slottet. Det är med andra ord inte bara i Astrid Lindgrens (1907-2002) värld som barn kan befinna sig högst upp i flaggstänger. Här en länk med ett kort klipp med Ida uppe i en flaggstång från Emil i Lönneberga:
https://www.youtube.com/watch?v=ROuO8UqLcbU.


​23. Colinsburgh Castle

Slottet i nordöstra Fife hemsöks av spöket till John Graham (1648-1689), 1st Viscount Dundee 1688-1689. Företrädare för Edinburgh Castle i Edinburgh hävdar att istället att hans spöke och historien bakom det skedde på deras slott. Se Edinburgh Castle längre ned för mer om det här spöket.


24. Duchal Castle

I Duchal Castles ruiner i östra Inverclyde i västra Skottlands mittenbälte bor spöket till en ond munk. Det finns inga bevis för att spöket är ond. Det tros bara det. Spöket längtar att få återansluta sig till den order som munken uteslöts ifrån. Munkens spöke driver omkring i slottet och i området närmast slottet. 

25. Elphinstone Tower

Elphinstone Tower i troligen norra Falkirk council area och inte Elphinstone Tower i East Lothian har ett manligt spöke klädd i höglandsdräkt. En del turister i slottet har misstagit det för att vara en reseguide. När de frågat om vägbeskrivningen har han försvunnit. Slottet i Falkirk council area har också ett spöke till två tvillingar av okänt kön som sitter ihop.


26. Blackness Castle

Blackness Castle i östra Falkirk council area har ett argt manligt spöke till en riddare. På 1990-talet såg en besökande turist en riddare med utrustning i slottets torn. Hon blev förvånad. Sedan jagade riddaren ut henne från tornet. Efteråt konstaterades det att det var spöket till riddaren som jagade ut henne. Andra besökare som varit i tornet nattetid har hört föremål som rört sig. Det har också hörts knallande ljud från Blackness Castle trots att ingen var där ljuden kom ifrån. Möjligen var de samma knallande ljud som ovan.


27. Craigcrook Castle

Craigcrook Castle i Edinburgh uppfördes på 1500- eller 1600-talen av familjen Adamson. Slottet hemsöks av spöket till den i Skottland kända juristen, domaren och litteraturkritikern Francis Jeffrey (1773-1850), Lord Jeffrey. Han var också känd som bara Lord Jeffrey och Lord Francis Jeffrey. Ett spöke knackar även på slottets ytterdörr och ringer på ringklockan, men inget spöke har varit där. Möjligen är det ett osynligt spöke eller samma spöke som spöket till Lord Jeffrey som försvunnit innan vittnen kunnat se det. Det hörs också ljud från fotsteg och andra misstänkta ljud i slottet. Även föremål som flyttas av sig själva och kastats omkring i rum i slottet har även rapporterats.​ Vittnen hävdar också att en märklig kyla upplevts vid olika tidpunkter i slottets bibliotek. Temperaturen har sjunkit tillfälligt vid de gångerna utan att det har gått att förklara varför.
​

28. Tantallon Castle

I norra East Lothian finns klassiska 1300-tals slottet Tantallon Castle. Slottets ruin hemsöks av två spöken. Slottets kändaste spöke är ett spöke till en man som bär en pipkrage. Pipkragar var populära bland aristokratins män och kvinnor i västra, centrala och norra Europa 1550-1625 eller 1550-1650. I mars 2009 tog vittnet Richard Wiseman ett fotografi på det manliga spöket som bär pipkrage. Sannolikt förestället spöket en skotsk man från 1500- eller 1600-talen. Bild: https://i2-prod.dailyrecord.co.uk/incoming/article8988623.ece/ALTERNATES/s615b/Creepy-Castles.png​

Enligt andra uppgifter är spöket på fotografiet ovan en adelsman från 1400-talet. Det motsägs dock av pipkragen som talar för att han är från ca 1550-1650. Mannen var åtminstone ingen skyltdocka eller en utklädd guide eftersom de inte användes på slottet. Fotot var heller inte manipulerat. I verkligheten var det sannolikt en turist som Richard Wiseman fångade på bild. Några dagar senare efter Richard Wisemans foto 2009 släpptes ett annat fotografi men från 1978. Det föreställde ett annat spöke av okänt kön utan pipkrage som hemsökte slottets ruin.


29. Dunbar Castle 

Dunbar Castle och dess ruin är beläget i Dunbar i norra delen av östra East Lothian. Ruinen har utsikt över hamnen i Dunbar på ena sidan och havet på den andra delen. En källa hävdar att Dunbar Castle uppfördes omkring 150 e.Kr. eller ca 550-599 e.Kr. som ett fort på platsen. Samma källa hävdar också att det fanns ett slott på platsen vid 600-talet. En annan källa hävdar att det fanns ett fort på stället 120-500 e.Kr. Ytterligare annan källa från 1930 hävdar att det fanns ett fort eller fästning på platsen redan i början på 800-talet. Två andra källor från 1789 och 1830 hävdar att Kenneth I MacAlpin (810-858), kung av Piktland 843-858 (848-858) brände ned Dunbar Castle år 858. Slottet uppfördes därför innan 858, enligt de källorna. Alla de här källorna ovan hävdar eller indikerar på att det fanns ett slott i trä eller ett fort i sten på platsen före år 1070. Först 1070 uppfördes det första stenslottet på dess udde, enligt andra källor.

Många av uppgifterna ovan om Dunbar Castle som ett slott bygger på felaktiga uppgifter från 1800-talet eller tidigare. Det är rent nonsens att det fanns ett slott på platsen före början av 1100-talet. För det första uppfördes de första slotten i Europa först i slutet av 800-talet. Det fanns inga slott i Skottland på 100-talet, 500-talet, 800-talet, i början av 800-talet eller år 858. Det fanns heller inga slott i Skottland före det fanns slott i Frankrike eller Tyskland. För det andra uppfördes de första slotten i Skottland först på 1120-talet. De byggdes första gången i Skottland efter vikingatiden. Inte före. Det fanns därför inget stenslott på platsen i Dunbar år 1070. Däremot fanns det byggnader innan 1120-talet i Skottland som var i sten eller trä. Det var troligen sådana byggnader som fanns på platsen och som  Kenneth I MacAlpin exempelvis förstörde år 858. Alla slott är hus, men alla hus är inte slott.

Enligt en arkeolgisk utgrävning från 1981 tros det att Dunbar Castle istället uppfördes åtminstone 1296 då slottet nämndes första gången som ett slott i skriftkällor. Möjligen uppfördes Dunbar Castle tidigare på andra halvan av 1200-talet, enligt samma arkeologer. Enligt en annan källa men från 2020-talet spekulerades det att Dunbar Castle uppfördes första gången som ett slott någon gång mellan 1130-talet till 1160-talet. Då som ett stenslott direkt och inte som ett träslott. Det dröjde emelletid ända till 1296 innan det nämndes i skrift.

Ruinen till Dunbar Castle har ett manligt spöke. Det är spöket till Patrick V (1285-1369), Earl of March (Dunbar) 1308-1369. Han var också känd som Patrick de Dunbar, 9th Earl of March och Patrick, 9th Earl of Dunbar. Hans spöke har setts sväva runt ruinen till Dunbar Castle. Spöklika ljud från flera säckpipor har också hörts från ruinen, inte minst från resterna av dess vallar.​

Patrick V:s heraldiska vapen. © Rs-nourse. CC.

​30. Garleton Castle

Garleton Castle är beläget i norra centrala East Lothian. Det är också känt som a) Garleton House, b) Garleton East, c) Garlton och d)
Garmylton. På 1500-talet var Garleton Castle ett slott, men på 1600- och 1700-talen tillkom nya moderna byggnader som medförde att den gick över till ett vanligt hus. Dock behölls delar av gamla slottet, vilket gjorde att byggnaden därför kunde räknas både som ett slott och som ett vanligt hus. Andra hävdar att byggnaden förblev ett slott fullt ut med de nya byggnaderna och därför räknades hela tiden som ett slott. 
Garleton Castle är idag är en ruin. I slutet av 1700-talet hemsöktes byggnaden av ett manligt spöke som hade formen av en lång manlig gentleman. Det sägs att spöket var desperat att hitta någon som kunde lyssna på hans berättelse. Även tunga fotsteg hördes i Garleton Castle.


31. Amisfield House

Amisfield House är beläget i Amisfield Park i Haddington i centrala East Lothian. Tidigare mördades Sir James Stanfield av sin son i herrgården. Han kropp kastades i byggnadens och områdets brunn. Efteråt uppstod Sir James Stanfield som ett vitt spöke som hemsökte och fortfarande hemsöker området runt brunnen. Herrgården är idag en ruin.


32. Penkaet Castle

Penkaet Castle är beläget sydväst om Pencaitland i västra East Lothian. Det är också känt som Pencaet Castle, Pencait Castle, Pencaitland och Fountainhall. Det sägs att det finns ett Pencaet Castle i Aberdeen, men de uppgifterna är sammanblandningar med Penkaet Castle i East Lothian. Det finns bara ett Penkaet Castle i Skottland och det ligger i East Lothian. Penkaet Castle i East Lothian har under århundradena ägts av flera familjer, men 1685-1922 ägdes slottet av familjen Lauder. Det är inte samma familj som den amerikanska 1900-tals miljonärsfamiljen Lauter/Lauder med eventuellt ursprung i centrala eller östra Europa. Den skotska familjen och klanen Lauder har anor tillbaka till minst år 1057 i Berwickshire i nordöstra Scottish Borders i sydöstra Skottland.

Penkaet Castle i East Lothian har tre manliga spöken. Det mest kända är spöket till den vandrande tiggaren Alexander Hamilton. Människan Alexander Hamilton ansågs också utövade svartkonst, dvs. trolldom. När han gick till Penkaet Castle nekade de boende eller anställda i slottet honom enkel mat och husrum över natten. Istället bad de honom gå iväg och försvinna därifrån. När han sedan gick iväg från Penkaet Castle förbannade han slottet och allt som fanns i det. Inte långt senare dog slottets dam och hennes äldsta dotter av mystisk feber. Enligt en annan version var det slottets dam och hennes äldsta dotter som nekade Alexander Hamilton mat och husrum. Därför dog just de två efteråt.

Slottets dam var fru till slottets ägare. Efter hennes och hennes dotters död letade vakterna på Penkaet Castle upp Alexander Hamilton i lokalområdet. Tidigare hade hört honom säga sin förbannelse för sig själv utanför slottet. Efter att vakterna hittade Alexander Hamilton fångade de in honom. Därefter dödade de honom som hämnd för konsekvenserna av förbannelsen. Efter hans död uppstod Alexander Hamilton som ett spöke i Penkaet Castle. Spöket går omkring på slottets marker och letar fortfarande efter en bit mat och tak över huvudet över natten. 

Enligt en annan version avrättades Alexander Hamilton av Penkaet Castles anställda för att han använde trolldom mot slottets ägare. Enligt en tredje version mördades Alexander Hamilton av slottets anställda efter att felaktigt blivit anklagad för att använda trolldom mot slottets ägare. 

Penkaet Castles andra spöke är spöket till Charles I (1600-1649), kung av England, Skottland och Irland 1625-1649. Som person är han givetvis mycket kändare än tiggaren Alexander Hamilton, men som spöke på Penkaet Castle är tiggarens spöke kändare än kungens. I Penkaet Castle finns Charles I:s spöke i det rummet där kungens dödsmask finns. Bl.a. sågs hans spöke i rummet på 1950-talet. Det sägs också att Charles I:s spöke drar av överkastet på sängen i rummet. Hans spöke stökar till lite i sängen. Dödsmask är en avgjutning av en människas ansikte som görs efter dennes död. Ibland för att fungera som ett minne över personen eller för framtida målningar eller skulpturer av personen.​

Penkaet Castles tredje spöke är spöket till 1600-tals John Cockburn. Han genomförde ett mord i slottet. Efter mordet drog han offrets kropps längs olika delar av byggnaden innan han dumpade den. Senare efter Johns egna död uppstod han som ett spöke i slottet.​

I Penkaet Castle har det åren också setts möbler som rört sig själva över golv. Det har även hörts ljud från bankande i dörrar, ljud av fotsteg och ljud av tunga föremål som släpats över golv. På 1900-talet undersöktes Penkaet Castle av utomstående experter för att se om det fanns några paranormala saker i slottet. Vid undersökningen registrerades oförklarliga ljud och händelser. På 2010-talet rapporterades inga sådana oförklariga aktiviteter i slottet från konstiga ljud.


33. Ardrossan Castle

I North Ayrshire vid Skottlands sydvästkust ligger Ardrossan Castle 
som uppfördes 1140, men som sedan 1648 är en ruin. Det hemsöks av flera spöken. Det ena är spöket till skotska frihetskämpen William Wallace (1270-1305). Under stormiga nätter i mynningsviken och på havet intill brukar hans spöke vandra i slottets ruiner. Det var i de två välda kamrarna, som går under det gemensamma namnet Wallace’s Larder, på Ardrossan Castle som verklighetens William Wallace lockade och lurade in några av sina engelska fiender från deras säkerhet utanför. Sedan slaktade och mördade William Wallace och hans män engelsmännen i slottets fängelsehåla. Det kan vara en orsak till varför William Wallaces spöke syns vid Ardrossan Castle, enligt historiker. En annan anledning kan bero på att det förekommer teorier om att riddaren William Wallace föddes i Ayrshire och inte i Elderslie i Renfrewshire som traditionen hävdar. Det skulle kunna vara till en anledning till varför hans spöke känner en anknytning till Ardrossan Castle som ligger i North Ayrshire, enligt historiker. Vittnen som sett William Wallaces spöke i Ardrossan Castle hävdar att det föreställer en lång man med skägg.

Ardrossan Castle är också förknippat med djävulen. Sir Fergus Barclay var en ryttare och känd i lokaltrakten för sin enorma skicklighet på hästar. Han var också känd som the De'il of Ardrossan och Deil o' Ardrossan, på svenska Ardrossans djävul. Hemligheten med hans skicklighet som ryttare var den magiska betslet som den riktiga djävulen gav till honom i utbyte mot han själ. Betsel är det remtyg och bett som människor sätter på hästar för att de ska kunna behärska och styra djuren. Men Sir Fergus Barclay lurade djävulen att ge tillbaka honom sin själ. Uppörd av detta tilltag angrep djävulen Ardrossan Castle i ren ilska. Det sägs att djävulen också lämnade sina hovavtryck på en av klipporna vid slottet. Sir Fergus Barclay skicklighet som ryttare avtog efter det. Han mördade senare sin hustru och dog på Isle of Arran, men begravdes i slottskapellet till Ardrossan Castle. 


34. Dundonald Castle

Ett spöke till en tre meter lång man med röda glödande ögon har setts nära Dundonald Castle i allra norra South Ayrshire. Spökets långa gråa hår täcker hans kropp.


35. Cloncaird Castle

Cloncaird Castle i mellersta eller östra delen av centrala South Ayrshire har ett manligt spöke som hemsöker och blockerar byggnadens trappa. Det är okänt vilken man eller figur som spöket föreställer. När människor närmar sig spöket försvinner det.


36. Culzean Castle och Carleton Castle

Enligt en legend kopplad till Culzean Castle och Carleton Castle i South Ayrshire hade Mary/May Kennedy från Culzean Castle gift sig med hustrumördaren Sir John Cathcart of Carleton Castle. Han brukade gifta sig med arvtagerskor, men puttade sedan ut dem från en stig som löpte längs branta klippor nära sitt Carleton Castle. På det viset tog han över deras egendomar. Mary/May Kennedy var hans åttonde eller nionde arvtagerska som han hade gift sig med. En kväll gick hon tillsammans med sin make på stigen vid de branta klipporna. De stannade till och John Cathcart sa till henne att han tänkte putta ned henne över stupet och att hon därmed skulle dö. Men innan ville han att hon skulle lämna över sina värdefulla kläder med en juvel och guldtråd till honom. Mary/May Kennedy gick med på att ta av sig kläderna, men sa till honom att agera som en gentleman och vända ryggen till medan hon klädde av sig.

När han vände sig tog hon tag i hans arm, snurrade honom och kastade ut honom från klippan mot en söker död. Han uppstod sedan som ett spöke som bodde och hemsökte sitt slott Carleton Castle. Hans dödsskrik eller dödsskriken från hans första åtta fruar har också hörts eka i Carletons Castles ruiner. Ibland har någon av han tidigare sju eller åtta fruar också dykt upp som spöken i ruinerna. Enligt en annan historia om samma legend rövade John Cathcart bort Mary/May Kennedy. Sedan lurade hon honom, puttade ned honom från klipporna och han dog. Sedan blev han ett spöke på sitt slott. Enligt den historien gifte de sig aldrig innan.


37. Duns Castle

Det vackra nästan sagolika Duns Castle i Duns i nordöstra Scottish Borders från 1320 har ägts av familjen Hay sedan 1698. De äger fortfarande slottet som har två spöken. Slottets kändaste spöke är spöket till Alexander Hay (d. 1815). Han dödades i slaget vid Waterloo 1815, då i Nederländerna och idag i Belgien. Sedan blev han ett spöke som återvände till familjen Hays slott i Duns Castle. Hans spöke hemsöker fortfarande slottet då och då. Duns Castles andra spöke är spöket till en manlig tonårig soldat som tidigare var stationerad i en barrack till Duns Castle. Hans spöke driver främst omkring i den byggnaden, men som inte längre är en barrack idag.


38. Abbotsford House

Abbotsford House, också känt som bara Abbotsford och Cartleyhole är beläget i norra delen av centrala Scottish Borders. Det är mest känt för sin tidigare ägare Sir Walter Scott (1771-1832). Han var en jättekänd historisk romanförfattare, poet, dramatiker och historiker i Skottland. Förmodligen den kändaste skotten som levde i Skottland på 1800-talet. Han var definitivt bland de allra kändaste skottarna på 1800-talet. Dock var han inte den kändaste människan som bodde i perioder i Skottland under det århundradet. Han slås av den ännu kändare Londonfödda Victoria (1819-1901), regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901. Hon vistades i sitt skotska Balmoral Castle under delar av åren på 1800-talet. 

Abbotsford House har haft två manliga spöken, varav det ena fortfarande finns kvar. Den historiska herrgårdens kändaste spöke är spöket till nämnda Sir Walter Scott. Hans spöke tittar ibland ut genom ett fönster i matsalen mot föfattarens tidigare marker. Enligt en annan version finns hans spöke i matsalen och inte bara i ett av dess fönster. Det sägs också att Sir Walter Scott i sin tur hävdade att Abbotsford House hemsöktes av spöket till hans tidigare assistent George Bullock (d. 1818). Denna George Bullock var också ansvarig för en del av återuppbyggnadsarbetet av Abbotsford House innan han dog 1818. De tros att Sir Walter Scott såg hans spöke minst två gånger på platsen någon gång 1818-1832. De här uppgifter bör tas med stor skeptism. Sir Walter Scott var en stor historievän och ville berätta gårdagens fiktiva och sanna händelser för framtidens generationer. Men det är mycket tveksamt om han trodde att spöken fanns på riktigt. Snarare finns risken att det är andra som hävdat att Sir Walter Scott trodde på att han såg George Bullocks spöke.

Sedan första halvan av 1800-talet har vittnen också hävdat att möbler släpat av sig själva på golv i ​Abbotsford House. Även ljud från fotsteg har hörts vid olika tillfällen i hela byggnaden, enligt vittnesuppgifter från besökare.


39. Roxburgh Castle

Roxburgh Castle utanför Kelso i östra mellersta Scottish Borders har spöket till James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460. Han dog 3 augusti 1460 utanför Roxburgh Castle när hans armé försökte inta slottet som hölls av engelsmännen. James II dog när en av hans egna kanoner exploderade och dödade honom eftersom han stod för nära kanonen. Skottarna intog slottet några dagar senare. James II:s fru och änka Mary av Guelders (1434/1435-1463), drottninggemål av Skottland 1449-1460, beslöt sedan att den skotska armén skulle förstöra stora delar av Roxburgh Castle eller tillräckligt mycket för att det inte skulle vara användbart längre. De rev därför slottet som blev en ruin. Mary av Guelders dog själv 1463 i Roxburgh Castle i samband med när hon besökte ruinen. Efter 1463 återuppstod James II som ett spöke utanför Roxburgh Castle. Enligt vittnen rider han omkring på en häst i området alldeles utanför slottets ruin.


40. Jedburgh Castle

Jedburgh Castle i sydöstra Scottish Borders uppfördes någon gång mellan 1120-talet till 1153. På mitten av 1100-talet fanns slottet, men byggdes senare om. 1409 revs Jedburgh Castle. 1820-1823 uppfördes Jedburgh Castle Jail på platsen. Fängelset användes 1823-1868. Enligt andra uppgifter 1823-1886. Idag är byggnaden Jedburgh Castle Jail and Museum. Under en bröllopsfest i Jedburgh Castle i oktober 1285 dök en okänd man med huva upp på festen. Ett dussintal gäster och underhållare stannade kvar och tittade på honom. Men då såg de att han var ett spöke vars huvud och ansikte enbart bestod av en dödskalle. Sedan försvann spöket.

Många spöken och paranormala händelser rapporterades i det senare Jedburgh Castle Jail och Jedburgh Castle Jail and Museum. Ett av spökena var en säckpipeblåsare som sågs stå på fängelsets/museets battlement. Många besökare har också sett och känt närvaron av konstiga ljus i byggnaderna. 2005 undersökte en grupp av paranormala utredare Jedburgh Castle Jail and Museum. De upplevde en extremt hög grad poltergiestaktivitet i det tidigare fängelset. Möjligen var de samma människor som de utredare från Wales som under en natt på 2000-talet besökte det tidigare fängelset. De hävdade efteråt att de spelade in en mängd konstiga aktiviteter under sitt besök.

På 2020-talet hävdade en del människor att byggnaden fortfarande hemsöktes av spöken, medan andra hävdar att det inte finns några tecken för något sådant.


41. Tynron Castle

Tynron Doon var en fornborg i Tynron utanför byn Tynron utanför Moniaive i centrala Dumfries and Galloway. Tynron ligger också västsydväst om Thonrhill. Fornborgen uppfördes första årtusendet f.Kr. På 1500-talet e.Kr. uppfördes en tornhus på platsen. Troligen samma byggnad som Tynron Castle. Tornhuset revs mellan 1700-1750 för att bygga kyrkan Tynron Kirk i Tynron. När Tynron Castle fanns försökte en ung man gifta sig med en tjej som bodde i slottet. Hon var dotter till slottets ägare Laird of Tynron Castle. Men hennes bröder jagade bort honom. Under flykten föll han från sin häst och dog. Hans huvud gick till och med av i fallet. Möjligen efter att han föll mot en vass klippkant eller sten. Efter sin död uppstod han som ett spöke till en ryttare utan huvud som red på sin häst i området vid Tynron Castle. Efter slottet revs på 1700-talet fortsatte hans spöke att rida i området.

Enligt en annan version skällde tjejens bröder ut den unga mannen efter att han anlände till Tynron Castle. Han var från familjen M‘Milligan of Dalgarnock. I högt vredesmod red friaren bort, men när han galopperade över den brantaste delen över en kulle ramlade han av sin häst, bröt nacken och dog. Eftersom han fortfarande var förbannad på tjejens bröder vid fallet fick hans ande inte resa vidare till en god värld bortom denna. Istället blev hans ande ett spöke som hemsökte området vid Tynron Castle. Det fortsatte hemsöka området även efter att slottet revs.
​​

42. Spedlin's Tower

Tornhuset Spedlin's Tower är beläget norr om centrala Lochmaben och nordväst om Lockerbie i östra Dumfries and Galloway i sydligaste Skottland. Kort översatt ligger tornhuset i östra halvan av Dumfries and Galloway. Tornhuset är också känt som Spedlins Tower, Templand.
Spedlin's Tower är idag en ruin, men har det högljudda hungriga manliga spöket till Porteous, också kallat för Dunty Porteous eller spöket till Dunty. Människan Porteous svälte ihjäl i fängelsehålan under slottet. Namnet Porteous generellt kommer från franska Porteuse. Det i sin tur kommer från fornfranska ordet porteour. I slutet från 1200-talet flyttade familjen Porteour/Porteuse/Porteous från Frankrike till England. 1400 flyttade en annan gren av familjen Porteous direkt från Normandie till Skottland. Namnet spreds sedan runt om i Skottland.

​I slutet av 1600-talet ägdes Spedlin's Tower av Sir Alexander Jardine (d. 1695), 1st Baronet of Applegirth 1672-1695. Han var svåger till William Douglas (1637-1695), 1st Duke of Queensberry 1684-1695. Alexander Jardine var gift med Margaret Douglas som var syster till William Douglas.

Som laird hade Alexander Jardine hade flera arrendatorer som hyrde hans marker. En av arrendatorerna var mjölnaren Dunty Porteous. Men Alexander Jardine blev osams med honom. Med hjälp av sina män förde han mjölnaren till Spedlin's Tower. I slottet fanns det flera fängelsehålor och en galge för hängning av människor. De satte Dunty Porteous i en av slottets fängelsehålor som kallades för gropen. Sedan reste Alexander Jardine till Edinburgh för affärer och tog med sig nycklarna till Spedlin's Towers fängelsehålor. Dagarna gick och Dunty Porteous blev alltmer hungrig. Slottets anställda övergav också honom. Dessutom hade de inte nycklarna till hans fängelsehåla. De kunde inte ge honom någon mat ifall de ville. Ytterligare en tid giock till slut svälte till döds i sin fängeshåla. Efter sin död uppstod han som ett spöke som stannade kvar i gropen. När Alexander Jardine kom tillbaka till slottet från Edinburgh tog han fram sina nycklar och öppnade fängesehålan. Han fann en död Dunty Porteous. Men i samma stund som han såg den döda Dunty Porteous försvann dennes spöke ut ur gropen. Sedan dess har Dunty Porteous spöke hemsökt Spedlin's Tower och gör det än. 

I början, dvs. i slutet på 1600-talet och i början av 1700-talet, var spöket Porteous högljud, ihärdig och besvärande. Han skrek av smärta och hunger samtidigt som han sprang omkring i Spedlin's Tower. Han grät också och bad efter nåd om att få mat. Men slottets ägare lyssnade inte på spöket och gav inte honom mat. Jämför med att ge gröt till hustomtar i äldre tider i Sverige. Istället för att mätta spöket tog Spedlin's Tower ägare dit män som försökte driva ut honom från slottet, men de misslyckades. Spöket förblev kvar i Spedlin's Tower. En tid senare fylldes gropen igen med jord och ännu senare med grenar. Det sägs att spöket hemsök i slottet ledde till att familjen Jardine inte stod ut längre. Därfär byggde de det nya huset Jardine Hall lite längre bort och flyttade från Spedlin's Tower. Familjen Jardine fortsatte emellertid att äga Spedlin's Tower och spöket Porteous fortsatte hemsöka samma byggnad även efter att familjen Jardine flyttade ut från byggnaden.

Efter några år i slutet på 1600-talet eller i början på 1700-talet tog Spedlin's Tower ägare dit en av kyrkans män med dennes familj. Han satte igång och försökte driva bort det då rasande, rastlösa och hungriga spöket Porteous från Spedlin's Tower. Även de försöken misslyckades. Men de lyckades dock driva bort spöket in till en av slottets fängelsehålor. Sedan lade kyrkans man en bibel utanför öppningen till fängelsehålan. Han bibel placerades vid dörren till den gamla fängelsehålan.

Den fungerade som ett hinder för Porteous spöke som inte lyckades komma ut. Spökets aktiviteter upphörde därför i Spedlin's Tower. Spöket försvann dock inte från byggnaden. Istället stannade han kvar i fängesehålan med bibeln liggandes utanför som hinder. 1710 skickades dock bibeln till Edinburgh och Porteous spöke strövade därefter ut ur fängesehålan. Han härjade sedan fritt i slottet fram tills bibeln kom tillbaka från Edinburgh och lades på samma plats där den låg tidigare efter att slottets ägare återigen lyckades mota in spöket i fängelsehålan.

Med tiden övergavs Spedlin's Tower av människor och blev en ruin. Men på 1980-talet renoverades ruinen. Slottet blev återigen ett hem för människor, men från en annan familj. Porteous spöke finns fortfarande kvar i en av slottets fängelsehålor. Enligt en legend sägs det att ifall man sticker in en pinne i fängelsehålan får man tillbaka den halvt tuggad.

​
​2.2 Kvinnliga spöken

Två ytterligheter bland kvinnliga spöken på slott i Skottland. Till vänster den vanligaste gröna och till höger den ovanliga rosa. Säger du att du har sett ett kvinnligt spöke på ett slott i Skottland i rosa kläder kommer få att tro på dig. Säger du däremot att spöket hade en grön klänning kommer desto fler att vara intresserade.

43. Castle of Mey

Castle of Mey ligger i norra och nordöstra Caitness i norra Highland. Slottet är också känt som Barrogill Castle och Barrowgill Castle. Slottet har ett kvinnligt spöke, men det finns två versioner. Enligt en version hemsöks slottet av spöket till Lady Fanny Sinclair. Hon bodde i slottet med sin familj, men blev kär i en arbetare från ett lägre skikt. Fanny Sinclair rymde hemifrån från slottet för att gifte sig med honom, men hennes familj spårade upp henne och förde henne tillbaka till slottet. En kort tid senare försökte hon rymma igen genom att hoppa ut från ett fönster i slottets torn. Men hon dog i fallet. Sedan uppstod hon som ett spöke i slottet.

Enligt den andra versionen hemsöks slottet av en Green Lady med gröna kläder. Hon är spöket till den unga flickan eller damen Elizabeth Sinclair som blev kär i en ung lokal lantarbetare. Hon var dotter till George Sinclair (d. 1643), 5th Earl of Caithness 1582-1643, och hans fru Jean Gordon. Elizabeths familj ansåg emellertid att lantarbetaren inte var tillräckligt fin för henne. I hopp om att hållas bort från honom beordrade hennes far henne att stanna kvar i det gamla tornet i slottet. Hon fick inte lämna det. Pappa George hoppades att hon skulle få tid över att fundera på sitt förhållande med lantarbetaren och göra slut med honom. En dag lutade Elizabeth sig långt ut från ett fönster i tornet för att få en glimt av sin älskade medan han arbetade på närliggande åkrar. Men tyvärr tappade hon olyckligt balansen och föll ut från fönstret. Hon dog i fallet. Enligt en annan version av den andra versionen kastade hon sig medvetet ut från fönstret och begick självmord. Efteråt uppstod hon ett spöke som visar sig då och då i gröna kläder i ett rum i slottets gamla torn.

Verklighetens Elizabeth Sinclair gifte sig 1621 med George Lindsay (d. 1633), 14th Earl of Crawford 1622-1633. Hon kunde därför inte dött i fallet som beskrivits ovan eftersom hon gifte sig senare och inte dog ogift. Dock kunde hon ha ramlat nedan från tornet och dött som gift eller ramlat ned efter maken George Lindsays död 1633. En annan möjlighet är att verklighetens Elizabeth Sinclair hade en syster med samma namn som också hette Elizabeth Sinclair. Då kan historien med tornet och fallet stämma ovan. Det som talar mot det är hennes pappa George Sinclair fick fem kända barn. Tre inom äktenskapet med Jean Gordon och två utomäktenskapliga barn med andra kvinnor eller med Jean Gordon innan de gifte sig. De äktenskapliga barnen hettte William Sinclair (d. före 1643), Lord Berriedale, Francis Sinclair of Northfield, Edinburgh och Elizabeth Sinclair. De utomäktenskapliga barnen var Francis Sinclair och John Sinclair.

Föräldrarna hade inte två kända barn som hette Elizabeth. Däremot hade åtminstone pappa George två söner som hette Frances. Båda nådde vuxen ålder. Namnen med Francis kan i för sig kanske talar för att pappa George eller både han och frun Jean hade ett sjätte okänt barn som också hette Elizabeth. Måhända gillade de att namnge flera av sina barn med samma namn. Det var vanligt i Skottland före 1800-talet att ge ett yngre barn samma namn som ett äldre syskon ifall det äldre syskonet dog som spädbarn eller dog som ungt barn. Dock var det ovanligt att två syskon fick samma namn ifall båda var födda inom äktenskapet och det äldre syskonet fortfarande levde medan det yngre syskonet föddes. Namntraditionen med samma förnamn förutsatte därför att det äldre syskonet redan hade dött. Men hade föräldrarna 
George Sinclair och Jean Gordon ett sjätte okänt barn som också hette Elizabeth Sinclair är det fullt möjligt att det är samma Elizabeth Sinclair som i spökhistorien ovan om den gröna damen. Dock spekulationer. Den gröna damen ovan kan lika gärna vara George enda kända dotter med namnet Elizabeth Sinclair, men sedan har spökhistorien ändrats under årens lopp till att hon dog innan giftermålet med George Lindsay.


44. Brims Castle

Brims Castle i Caithness har ett spöke som är en dam klädd i vitt. Hon är spöket till James Sinclair of Uttersquoys dotter. Det antas att dotterns pojkvän var Patrick Sinclair of Brims. Han tröttnade på sin vackra flickvän och mördade sedan henne. Efter mordet gömde han kroppen i slottet. Sedan blev hon ett spöke och har sedan dess hemsökt slottet och därefter slottets ruiner.


45. Ackergill Tower

Ackergill Tower i Caithness besöks av spöket till Helen Gunn. Någon gång mellan slutet av 1300-talet till början av 1500-talet bortrövades den bedårande vackra Helen Gunn av John Keith. Hon var också känd som Beauty of Braemore. ​Han tog henne till Ackergill Tower. För att undkomma honom sprang hon upp högst upp i tornhuset och kastade sig ut eller föll. Hon dog och blev sedan ett spöke som syns vid slottet på en del kvällar eller nätter, enligt vittnen. En del hävdar att hennes spöke har långt svart hår och är klädd i en röd klänning som rasslar när hon rör sig. Andra hävdar att hon har en grön klänning. Enligt en annan version av samma historia bortfördes Helen Gunn på sin bröllopsnatt i början av 1500-talet av Dugald Keith till hans Ackergill Tower. Han ägde slottet. Sedan höll han henne som fånge i tornhuset, men hon flydde och hoppade ned från slottets battlement och dog. Stenen som hon föll mot sägs bär konturerna av hennes kropp. Sedan blev hon ett spöke i början av 1500-talet och är det än. Hon går omkring i slottet i den röda balklänningen hon hade på sig när hon dog, enligt den andra versionen.


46. Dunrobin Castle

Det ståtliga 1300-tals Dunrobin Castle ligger med utsikt över havet i sydöstra Sutherland och i norra och östra Highland. Inte minst är det vackert från trädgårdssidan nedanför slottet som påminner det om en fanstatisk miljö från en saga. Det är inte samma sida som entrén. Dunrobin Castle ser också mer ut som ett franskt slott än ett skotskt slott. Självklart är vanliga traditionella skotska slott också vackra. Dunrobin Castle har det kvinnliga spöket Margaret. Hon är spöket till 1600-tals Margaret Gordon som var dotter till John Gordon (1609-1679, 14th Earl of Sutherland 1615-1679. John kallades för den goda Earl John bland hans vänner och bundsförvanter. På engelska kallade de honom för "the good Earl John". Men vara snäll utåt mot vänner var inte alltid samma sak som att vara det mot den egna familjen, även om många människor kunde vara snälla mot både vänner och familjen. Hur som helst ville Margaret Gordon gifta sig med en man som hennes pappa ansåg var olämplig. För att hindra att de gifte sig stängde pappa John in sin dotter i ett rum på en av övervåningerna i Dunrobin Castle. Vinden enligt en annan version. Där skulle hon få vara tills ändrat sig. Men Margaret ville annat och försökte fly från rummets fönster med ett rep. Hon föll dock utanför fönstret till marken nedanför och dog i fallet. Efter hennes död uppstod hon som spöket Margaret som hemsöker de övre våningarna i slottet som anses vara hennes. Hennes gråt hörs också i området vid slottet. Enligt versionen med vinden hörs också stön och rop från ett av vindsrummen där Margaret satt fängslad.


47. Skibo Castle

Skibo Castle i sydöstra Sutherland i norra och östra Highland är ett imponerande slott. Det är verkligen ett romantiskt slott med en fantastisk konstruktion. Främst på grund av renoveringar i början av 1900-talet av den skotsk-amerikanska industrialisten, miljonären och filantropen Andrew Carnegie (1835-1919). Det första Skibo Castle på platsen finns nämnt i en charter från 1211. Nuvarande Skibo Castle renoverades och byggdes ut  1899-1901 på samma plats av nämnda Andrew Carnegie. I praktiken uppfördes till stora delar ett nytt slott.

Skibo Castles främsta spökhistoria är kopplad till en lokal kvinna. Flicka enligt andra uppgifter. På 1600-talet besökte hon slottet, men försvann. Dets sägs att hon mördades av en tjänare i slottet eller av slottets föreståndare. Det påstås att han gömde hennes kropp någonstans innanför slottets murar. Efter mordet uppstod hon som det sorgsna spöket Lady in White som hemsökte Skibo Castle. Spöket är också känt som White Lady. Vid senare renoveringar hittades ett kvinnligt skelett bakom en slottsmur. Efter en formell begravning av skelettet upphörde Lady in White tillfälligt att spöka i Skibo Castle, men efter att tag återkom och fortsatte hemsöka slottet. Ännu senare såg bl.a. Rosewell Miller spöket  Lady in White. Han var barnbarn till Andrew Carnegie som renoverade slottet 1899-1901. Lady in White drev fram längs en korridor i Skibo Castle och försvann in i ett sovrum. Han följde efter spöket, men när han gick i sovrummet hade hon försvunnit. Det vita spöket driver än idag fram genomslottets slottskorridorer samtidigt som hon klagar, tjuter och skriker.


48. Tulloch Castle

I Dingwall i östra Ross and Cromarty i östra Highland finns Tulloch Castle. Slottet har anor sedan 1166, men nuvarande huvudbyggnaden uppfördes i sin ursprungliga form på mitten av 1500-talet. Slottet används idag som hotell och för konferanser. Därför är byggnaden också ibland känd som Tulloch Castle Hotel. De erbjuder också guidade vandringar för att se de lite äldre historiska delarna som slottets fängelsehålor, etc. I vandringarna ingår det också chansen att få se många spöken. Slottet betraktas allmänt som en av de bästa platserna för spökobservationer i hela Europa. Klärvoajanter, synska människor, som besökt Tulloch Castle hävdar att deras spöken dessutom är vänliga och snälla.

Tulloch Castle har främst tre kvinnliga spöken. Det ena är en dam klädd i grönt som kallas för Lady in Green, också känd som Green Lady. Hon är spöket till en flicka eller en ung kvinna som bevittnade sin pappas otrohet mellan honom och hans älskarinna. Chockad sprang hon därifrån men föll sedan ned för en spiraltrappa, bröt nacken och dog. Sedan dess hemsöker hennes spöke slottet. I synnerhet spökar hon i rum åtta på slottet som hon gillar att vara i. Hon är Tulloch Castles mest kända spöke. Lady in Green tros vara verklighetens Lady Elizabeth Davidson, vars familj Davidson ägde Tulloch Castle 1762-1917. Elizabeth var dotter till Duncan Davidson, 4th Laird of Tulloch. Ett porträtt av henne hängde åtminstone tidigare i slottets Grand Hall. En och en annan av slottets övernattande besökare som inte tror på spöken, men som vill bevisa för sig själva och andra att inte spöken finns, har haft som sport att sova i rum åtta. De har heller inte märkt av några spöken eller ljud. 

Slottets andra två kända spöken är spökena till två tonåriga flickor. Enligt en gäst som sov över i rum åtta på slottet satt de två tonårsspökena vid hans säng i nivå med hans bröstkorg. Han upplevde att de försökte kväva och mörda honom. Andra gäster på slottet har också rapporterat om spöken som sitter vid deras sängar. Även dörhandtag som rör sig och låter och andra konstiga ljud från slottet har rapporterats.

Enligt en legend om Tulloch Catle begravdes två nunnor levande under ett av slottets golv och hittades i samband med renoveringar i början på 2000-talet. Men den legenden stämmer inte. Istället var det Lord Davidson som hittade två skelett av ett par när han gjorde ändringar i slottets fängelsehåla 1830. Både mannen och kvinnan hade murats in i ett hål medan de levde och sedan lämnats där för att dö. Den historien och mer om det finns i ett utklipp från The Gentlewoman’ magazine från 1898 som hängde inramad vid eldastaden i slottets reception 2013.


49. Rait Castle

År 1442 i hallslottet Rait Castle östnordöst om Inverness i östra Highland anordnade slottets ägare från familjen Rait en försoningsfest och överdådig fest i samband med överlämnandet av deras slott till klanen Mackintosh. En gren från familjen Rait hette tidigare Comyn/Cumming. Festen avsåg också att lägga ned vapnen och avsluta mördandet mellan familjerna från Rait och Comyn/Cumming på ena sidan och Mackintosh på den andra sidan. En skål hölls under middagen för att hedra tidigare mördade människor klanstriderna mellan Cumming mot Mackintosh. Men familjerna Rait och Cumming
hade andra planer. Vid skålen drog familjen Cumming fram sina svärd för att döda sina middagsgäster från klanen Mackintosh. Men innan hade klanen Mackintosh fått tips om planerna och hade gömt dolkar i sina kläder. De drog upp dem och gick till motangrepp. Det slutade med att klanen Mackintosh slaktade sina värdar från klanerna Rait och Cumming.

Klanen Cummings klanhövding flydde upp till en kammare högt uppe i Raith Castle där han hittade sin dotter som vid tiden var en ung kvinna. Hon och en ung man från klanen Mackintosh hade blivit ihop och var kära. Enligt en annan historia flydde Cummings klanhövding och sedan jagade sin dotter runt i slottet tills de nådde kammaren högre upp på Rait Castle. Enligt båda versionerna misstänkte eller trodde Cummings klanhövding att hans dotter hade varnat klanen 
Mackintosh innan för vad familjerna Rait och Cumming hade tänkt göra på festen. Men det var felaktigt. Dottern hade inte varnat Mackintosh innan. När dottern därefter försökte fly från sin arga pappa klättrade hon upp och ut på kammarens fönster med målet att sedan hoppa ned. Men precis innan hon skulle hoppa ut från fönstret högg av han av sin dotters händer med sitt svärd i rent raseri och vredesmod. Hon föll sedan ut från fönstret och ned på marken flera våningar ned. Hon dog i fallet. Sedan dess spökar hennes spöke utan händer på Raith Castle. Hon driver omkring i slottet som idag är en ruin.

Enligt en annan historia högg pappan av sin dotters händer innan hon klättrade upp i fönstret. Sedan gick han. Men istället för att hon skulle lida och förblöda långsamt valde hon att hoppa ut från fönstret utan händer mot en snabbare död nedanför. 2042 kommer hennes spöke fira 600-års jubileum. Raith Castle är idag ett av få skotska slott som har en egen fanclub. Slottets fönster och form anses ha historisk betydelse.


50. Aldourie Castle 

Det imponerande Aldourie Castle är beläget 118 meter från den östra delen av norra Loch Ness i östra Highland. Slottet ligger 13,1 km bil- och cykelvägen sydsydväst om centrala delen av staden Inverness. 11,8 km snabbaste cykelvägen. Översatt i tid ungefär 20 minuter med bil och 38-43 minuter med cykel. Aldourie Castle har det gråvita kvinnliga spöket Grey Lady som driver omkring i byggnaden.
​

51. Knock Castle

På Sleats östkust på Isle of Skye i sydvästra Highland ligger Knock Castle som sedan 1689 har varit en övergiven ruin. Enligt traditionen besöks slottet av ett kvinnligt spöke med gröna kläder, en Green Lady, eller av en kvinnlig glaistig. Det senare glaistig är ett spöke som är en typ av fuath, också känd som fua. Fram till 1689 var Knock Castles spöke förknippat med ödet hos den familj som bodde i slottet. När goda nyheter skulle inträffa för slottets boende log spöket och var lycklig. När däremot dåliga nyheter var förestående grät hon. Knock Castles spöke finns kvar än och bor i ruinen. Slottet hade också tidigare en brownie som tog hand om boskapen. Enligt andra uppgifter är Green Lady ett spöke till en kvinnlig brownie som dyker upp vid slottet när det vankas bra eller dåliga nyheter. Enligt de andra uppgifterna har spöket också en glaistig som ser efter boskapen. De andra uppgifterna har omvänd ordning på slottets glaistig och brownie.


52. Coroghon Castle

Coroghon Castle är beläget på ön Canna i ögruppen The Small Isles i Inre Hebriderna i nordvästra Lochaber i sydvästra Highland. Coroghon Castle uppfördes på platsen av en dun och användes sedan som ett slott, men blev med tiden ett fängelse. Slottet är idag en ruin. Ruinen till Coroghon Castle har spöket till en kvinnlig fånge, en femail prisoner, som en gång i tiden hölls fången i slottet av dess manliga ägare, laird.


53. Kinnaird Head Castle

Kinnaird Head Castle i Fraserburgh intill Nordsjön i norra och nordöstra Aberdeenshire har spöket till en Isobel. Isobel på Kinnaird Head Castle var kär i en hemlig älskare, men hennes familj kom på dem och gillade inte att de var ihop. Trots att Isobels familj försökte övertala henne att sluta träffa honom fortsatte hon ändå att göra det. Det fick hennes pappa att agera. Vid ett senare tillfälle fångade pappan älskaren och förde honom till en grotta vid kusten där havsvattnet gick in. Därefter kedjade han fast honom vid en klippa i grottan och gick iväg. Sedan steg havsvattnet i grottan och älskaren drunknade när det nådde högvatten. Efteråt vid ebb upptäckte Isobel vad som hade hänt. Hennes pappa erkände också vad han hade gjort. Därefter begick Isobel självmord på Kinnaird Head Castle olycklig som hon var. Sedan blev hon ett spöke på Kinnaird Head Castle. Hennes spöke förutsäger kommande dåligt väder.


54. Banff Castle

Slottet ligger nära Banff i norra Aberdeenshire. Byggnaden har spöket till en grön dam, en Green Lady.
​

55. Delgatie Castle

Delgatie Castle i norra och nordöstra Aberdeenshire har ett rödhårigt kvinnligt spöke. Hennes specialitet är att få människor i slottet att hoppa från byggnaden. Första gången hon sågs var innan en tid innan andra världskriget när en kropp hittades inmurad i en prästgömma, enligt kapten Alexander Hay som renoverade slottet på 1950-talet. En prästgömma var ett dolt utrymme som konstruerats i byggnad för att kunna gömma en person. Under andra världskriget 1939-1945 bodde militära trupper i Delgatie Castle. I regel högre befäl. Vanliga soldater bodde i barracker.  Det rödhåriga spöket spökade då för militärerna som bodde i slottet och skärmde upp dem. Det sägs att en natt flydde hela avdelningar av trupper från slottet utan att de hann sätta på sig vare strumpor eller skor efter att spöket spökat för dem.


56. Frendraught Castle

Frendraught Castle, också känd som Frendraught House, ligger öster om Huntly i norra Aberdeenshire. I början på 1600-talet ägdes det ursprungliga slottet, tillika tornhuset, på platsen av familjen Crichton. Det slottet hade anor tillbaka till 1200-talet. I en tvist 1630 om en del mark med familjen Gordon dödades Gordon of Rothiemay av James Crichton (d.1664/1665), 1st Viscount Frendraught 1642-1664/1665. James var också känd som James Crichton of Frendraught. Som i en del av straffet beordrades James Crichton av George Gordon (1562-1636), 1st Marquess of Huntly 1576-1593 och 1597-1636 att betala ersättning till familjen Gordon. Familjen Gordon i sin tur hämnades med att attackera och plundra Frendraught House flera gånger 1630.

I oktober 1630 utbröt en fruktansvärd brand i Frendraught Castle som medförde att slottet brann ned. Det misstänktes efteråt att branden anlades medvetet av främst James Crichton, 1st Viscount Frendraught, som hämnd på George Gordon, 1st Marquess of Huntly. Även Lady Elizabeth Crichton (d. på 1600-talet) misstänktes för branden. Hon var också känd som Lady Frendraught. I branden på slottet dog Lord John Gordon (d. 1630), Viscount of Melgum 1627-1630. Han var näst äldsta son till George Gordon, 1st Marquess of Huntly. Sonen var i slottet för att skydda James Crichton. Även några andra dog i branden. 

James Crichton och hans män flydde från slottet. En utredning gjordes om vilka de skyldiga var och misstanka riktades mot bl.a. både James Crichton och Lady Elizabeth Crichton. James Crichton åtalades senare för de som dog i branden, men frikändes. Även Lady Elizabeth Crichton frikändes i brist på bevis. Istället avrättades James Crichtons tjänare John Meldrum som ansvarig för del i branden.

1656 återbyggdes eller byggdes slottet Frendraught Castle om på samma plats till den nya herrgården Frendraught Castle/House på samma plats. Herrgården har byggts ut och om flera gånger sedan dess. Den finns kvar fortfarande. Nuvarande herrgården Frendraught Castle/House från 1656 som har med delar av det gamla slottet från före 1630 i sin byggnad. 
​
Herrgården från 1656 hemsöks av två spöken. Det kändaste är spöket till nämnda Lady Elizabeth Crichton. Hon var den där kvinnan som antas startade eller var inblandad med James Crichton i branden som dödade flera människor när det ursprungliga slottet Frendraught Castle brann ned 1630. En tid efter Lady Elizabeth Crichtons egen död på 1600-talet uppstod hon som ett spöke som hembesöker herrgården från 1656. Det sägs att hennes spöke ursprungligen återvände till herrgården för att det hade dåligt samvete för vad som hände i branden 1630.

Lady Elizabeth Crichtons spöke har setts flera gånger i herrgården. Ibland bär det på en gyllene klänning och dyker då och då upp i Frendraught Castle. Men hon visar sig aldrig för de som bär samma efternamn Crichton som henne. Många gånger har hennes spöke dock visat sig i vitt i herrgården, enligt iakttagelser från boende och besökare i herrgården. Inte minst på 1900-talet hemsökte hon herrgården. Hennes spöke antas fortfarande finns kvar i Frendraught Castle.

Även skrik och fotsteg till de människor som Lady Elizabeth Crichtons påstods mördade har också hörts i byggnaden. Det har också hörts röster och högljudda ljud från smällar i byggnaden utan att det har gått att hitta rationella förklaringar. Frendraught Castle har också ett till spöke och det är ett spöke av okänt kön vars skräckslagna ansikte setts titta från ett av herrgårdens fönster.


57. Meldrum House

Meldrum House, också känd som Meldrum House Hotel, strax norr om Oldmeldrum i centrala Aberdeenshire har ett vitt blekt kvinnligt spöke som kallas för White Woman. Oftast visar hon sig bara för barn i byggnaden, men så sent som 1985 gav hon en vuxen manlig gäst en iskall kyss.
​

58. Lickleyhead Castle

I centrala Aberdeenshire lite söder om Auchleven finns Lickleyhead Castle. Slottet hemsöks av en Green Lady, en grön dam. Hon är spöket till en kvinna som mördades av sin man i slottet. Efter hennes död blev hon ett spöke på slottet.
​

59. Thainstone House

1700-tals Thainstone House var tidigare en herrgård, men är idag ett hotell. Byggnaden är också känd som Thainstone House Hotel och ligger  i Inverurie i östra delen av centrala Aberdeenshire. Herrgården var tidigare hem till diplomaten Andrew Mitchell (1708-1771). Det var också senare hem till skotten James Wilson (1742-1798) som var en av USA:s grundare. Han var en av de som undertecknade USA:s självständighetsförklaring 1776 gentemot Storbritannien. Men ingen av de två blev spöken i Thainstone House. 1745 plundrades Thainstone House av jakobiter. Byggnaden byggdes ut 1840 och 1992. 1840 omgärdades Thainstone House av fyrtio engelska tunnland frodig ängsmark. Det motsvarade 161 876 m2 eller nästan ytan på nästan 23 fotbollsplaner.
​
I Thainstone House har en grönt kvinnligt spöke eller kvinnligt spöke i gröna kläder eller ett kvinnligt spöke med en grön mantel observerats i byggnaden. En Green Lady. Hon är spöket till en ung dotter till en tidigare ägare av Thaistone House. Hon dog i en ridolycka och har sedan dess hemsökt Thaistone House. Byggnadens restaurang heter också idag The Green Lady restaurant. Det har även rapporterats om en udda kyla i ett av rummen i byggnaden. I samma rum eller i ett annat rum har gäster rapporterat om att deras husdjur vägrar gå in i det rummet eller inte kommer in i rummet. Även föremål som rört sig av sig själva har rapporterats i Thainstone House.


60. Castle Fraser

Det klassiska Castle Fraser i centrala Aberdeenshire har flera lite annorlunda saker som inte alla slott har i Skottland. De har hemliga trappor, luckor och spionhål. Castle Fraser har ett par stycken spöken. 2019 hade slottets markområde och trädgårdar 57 000 besökare.
Slottets mest kända spöke är spöket till en ung prinsessa som bodde på slottet. Hon mördades brutalt i sömnen medan hon sov i det gröna rummet, the Green Room. En legenden drogs hennes kropp därefter nerför en stentrappa och lämnade efter sig blodfläckar eller ett blodigt spår. Men trots upprepade skrubbningar efteråt försvann inte fläckarna eller fläcken. Slottets ägare valde då att täcka stentrappan med en träpanel för att dölja blodfläckarna. Träpanelen finns kvar än idag. Under årens gång har många boende på slottet rapporterat att de har sett hennes spöke vandra omkring i hela slottet. Spöket åtföljs av viskningar.

Enligt en annan andra version av samma historia mördades en ung kvinna i Castle Fraser på 1800-talet. Hennes kropp drogs därefter nerför en slottets stentrappa av mördaren eller mördarna. Efteråt gjorde slottets tjänare rent blodfläckarna på stentrappan. Men trots upprepade rengörningar fortsatte blodfläckarna att komma tillbaka på samma platser gång efter gång. De gav tillslut upp och stentrappan täcktes därefter av trä eller av en träpanel. Enligt en tredje version mördades en ung kvinna på 1800-talet i det gröna rummet i slottets runda torn. Resten av tredje versionen är som andra versionen.

Ett annat av Castle Frasers spöken är spöket till Lady Blanche Drummond (d. 1874). Hennes spöke är klädd i en lång svart klänning. Spöket visar sig på slottets trappa och på markområdet närmast slottet. Enligt en annan version vandrar hennes spöke i slottet och slottets marker. Flera vittnen har sett spöket vid olika tillfällen. Under åren har besökare och anställda också hört tydlig och klar pianomusik, röster, skratt och viskningar i en tom stor sal på slottet. De tros kom från andra väsen. Slottets kökspersonal säger också att de hört ljudet av skratt och sjungande barn, men fann inga barn där ljuden kom ifrån. Andra uppgifter hävdar att Castle Fraser inte har några spöken i själva slottet utöver saken med blodfläckarna på trappan, men de uppgifter motstrids av uppgifterna ovan av de vittnen som påstår att de sett spöken till prinsessan gå omkring i hela slottet.


61. Abergeldie Castle

Abergeldie Castle från 1550 i sydvästra Aberdeenshire har spöket till Kittie Rankie, också känd som Catherine Rankie, Catherine Frankie, Kittie Frankie och French Kate. Hon var en fransk tjänarinna som anklagades i slutet på 1500-talet för att vara en häxa. Hon togs tillfånga och fördes till slottets källare där hon fängslades. Sedan brändes hon på bål på toppen av den närliggande kullen Craig-na-Ban. Abergeldie Castle ligger nedanför kullen. Efteråt uppstod hon som ett spöke som fortfarande hemsöker Abergeldie Castles källare, klocktorn och närliggande land. När en olycka är på väg att drabba den boende familjen i slottet brukar det höras klockringingar från klocktornet utan att det finns någon förklaring till det. Det hörs också ibland konstiga ljud i slottet.

Eftersom Abergeldie Castle ligger 3,2 km från det kända kungliga Balmoral Castle besökte en del turister på 1900- och 2000-talen båda slotten. Abergeldie Castle fick en del av Balmoral Castles besökare på köpet. Abergeldie Castle har därför haft en stor andel turister sedan 1900-talet.


62. Braemar Castle

Strax norr om Braemar i sydvästra Aberdeenshire ligger Braemar Castle. I slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet anlände ett ung par för att tillbringa sin bröllopsnatt i slottet. Tidigt morgonen därpå gick den nygifte unga herren ut på jakt utan att informera sin nygifta unga dam. Han ville inte väcka henne. När hon senare vaknade tidigt samma morgon såg hon att han var borta. Han låg inte i sängen bredvid henne. Han fanns heller inte i deras sovrum. Hon letade sedan i de intilliggande rummen efter honom utan att hitta honom. Slottets personal å sin sida glömde att informera henne att maken hade gått ut på jakt. Hon blev extremt bedrövad och övertygad om att han hade övergivit henne. Hon anklagade sig själv för hon hade kanske varit för tråkig och en besvikelse för sin make. Hon fylldes med skamkänslor.

I ren sorg begick hon självmord och hoppade från slottets battlement eller från ett fönster i ett rum i slottet. Hon dog i fallet. Det var extremt tragiska omständighet på grund av detta fullständiga missförstånd. När hennes man sedan återvände från jakten kunde han inte hitta henne. Han blev sedan  informerad av slottets personal att hon dött. Efteråt uppstod hon som ett spöke på Braemar Castle. Spöket hemsöker och visar sig vid tillfällen då nygifta kommer för att stanna där en natt eller två. Spöket vill informera dem att de inte ska göra samma misstag som hon gjorde. Spöket är därför inte bara kopplad till självmord utan också till utbildning och lärande om denna fråga.

Enligt en annan version av samma historia ovan begick kvinnan självmord på 1980-talet och inte i slutet på 1700-talet eller i början av 1800-talet. Utomståendes sammanblandningar av källor är troligen förklaringen till att det skiljer omkring 190-230 år mellan de två versionerna. Men sättet historien är beskriven och berättat talar för att kvinnan begick självmord i slutet på 1700-talet eller i början på 1800-talet.


63. Crathes Castle

1500-tals Crathes Castle nära Banchory i södra Aberdeenshire har sex spöken fördelade på fyra kvinnor, en bebis och ett övernaturligt rörligt isblock som möjligen är en av de fyra kvinnorna. Av de fyra kvinnorna är en av dem ett kvinnligt trädgårdsspöke. Det äldsta spöket på slottet är kopplat till en tidigare crannog och det nuvarande Crathes Castle. Bertha var en ung lokal kvinna som levde i trakten på 1500-talet. En gång behövde hennes pappa åka bort ett par månader. Han lämnade henne hos familjen Burnett of Leys för hennes egen säkerhet. Burnett of Leys bodde i en crannog på en ö i närliggande Loch of Leys. Loch of Leys var mer av en mosse eller ett träsk än en sjö. I crannogen träffade hon den jämnåriga unga mannen Alexander Burnett of Leys (d. 1619), också känd som Alexander Burnett, 12th Laird of Leys. Som barn ärvde han crannogen från sin pappa som dog. I crannogen bodde också Alexanders mamma Lady Agnes. Det fanns också tjänare och stamkrigare i eller nära crannogen.  

Medan Bertha bodde hos dem ett par månader fattade hon och Alexander tycke för varandra. De blev kära. Men den blivande potenitella svärmodern Agnes blev inte glad över att hennes son blev tillsammans med den vackra Bertha. Agnes ville istället att sonen skulle gifta sig med en dotter till en finare familj. En kort tid senare åkte Alexander bort i affärsärenden medan mamman Agnes och Bertha stannade kvar i hemmet i crannogen. Dagarna och veckorna gick och tjänarna märkte att Bertha blev alltmer kärlekskrank. Hon längtade så efter sin Alexander. Men samma dag bara timmarna innan Alexander kom hem dog Bertha. Agnes gick då fram till sin son för att trösta honom medan han stod eller satt sörjande över där Bertha låg i crannogen. Alexander sträckte därefter ut sin hand för att dricka från en bägare vin, men blixtsnabbt rykte hans mor det ur handen på honom och kastade ut bägaren i sjön. Alexander sa inte ett ord, men förstod direkt förskräckt att det var gift i bägaren och att hans mor hade förgiftat hans älskade Bertha. 

Månaderna gick och tillslut kom Berthas pappa tillbaka för att hämta henne ovetandes vad som hade hänt. När de i crannogen försökte förklara för honom hur hans dotter dog upplevde alla närvarande i crannogen hur den kyldes ned av en vind. Agnes pekade i luften och skrek till: " - Hon kommer, hon kommer." och syftade på att det var spöket till Bertha som svepte in över crannogen. Sedan föll Agnes ned på golvet död. De olyckliga minnena från både flickvännen Bertha och hans mamma Agnes död i crannogen fick Alexander att bestämma sig för att bygga en ny boning. Han satte igång att bygga slottet Crathes Castle 1553, men som blev försenat flera gånger och stod klart först 1596, enligt legenden om honom och Bertha. I verkligheten var det förmodligen Alexanders far eller farfar som påbörjade byggandet av Crathes Castle 1553, men Alexander som slutförde det 1596. 

En gång varje år på årsdagen av Berthas död reser ett spöke från platsen för den gamla crannogen till Crathes Castle. Det råder delade meningar huruvida det är spöket till Bertha eller hennes mördare Lady Agnes. De som hävdar att det är Berthas spöke påstår att spöket är vitt och kallas för White Lady. Enligt en del uppgifter besöker det varje år tornhusets del av Crathes Castle. Oavsett vilket finns även spöket till Lady Agnes representerad på Crathes Castle. Slottets andra spöke är nämligen Grey Lady Agnes. Hon är ett trädgårdsspöke och huserar i slottets trädgård. Hon är spöket till Lady Agnes som förgiftade sin poteniellt blivande svärdotter Bertha. Spöket är välkänt för trädgårdsmästarna. De tror att hon letar efter motgiftet som förgiftade Bertha och i förlängningen ledde till Agnes egen död. 
​
Crathes Castles tredje och fjärde spöken är betydligt kändare än spöket till Bertha eller Lady Agnes. De två är spöken till en kvinna och ett barn. De bygger på en legend om en ung tjej som bodde i Crathes Castle på troligen på 1600-talet eller i början på 1700-talet. Enligt andra uppgifter från 1700-talet. Spöket till kvinnan är känd som Green Lady. Hon skötte om slottets ägare vars hälsa hade blivit sämre. Den unga tjejen blev sedan gravid med en av de jämnåriga manliga tjänarna. Senare födde hon deras barn. När slottets ägare fick reda på det avskedade han henne eller honom. Därefter försvann den unga kvinnan och hennes bebis. Enligt rykten drog de med tjänaren. Efter det eller några år senare i början av 1700-talet började ett spöke till en kvinna i grönt eller i gröna kläder att hemsöka ett av slottets rum som idag kallas för Green Lady’s Room. Ofta vaggade hon en spökbebis som hon höll i sin famn. Green Lady och bebisen sägs fortfarande hemsöker samma rum.

Enligt andra uppgifter dröjde det till mitten av 1700-talet innan spöket till Green Lady sågs första gången. Enligt vittnen rörde hon sig över ett rum i slottet och plockade sedan upp ett spädbarn i rummets eldstad. Spädbarnet var också ett spöke. Sedan försvann båda spökena tillsammans. Enligt vittnen ville hon skydda sitt barn och hem på Crathes Castle. På 1700- eller 1800-talen renoverades slottet. Under eldstaden hittades riktiga ben från en kvinna och en bebis. Det antogs att benen tillhörde spökkvinnan och spökbarnet. Det misstänktes att åtminstone barnet blev mördat. Enligt uppgifter såg drottning Victoria (1819-1901) spöket till Green Lady i Crathes Castles. Spöket bar på en bebis med sina armar. Bebisen var också ett spöke. Victoria var regerande drottning över Storbritannien och Irland 1837-1901 samt regerande kejsarinna av Indien 1876-1901. Spöket Green Lady har också setts i Crathes Castle utan bebis. Green Lady hemsöker fortfarande tornets del i slottet, enligt dessa andra uppgifter.

På 2010-talet spekulerades det bland några historiker i att en av slottets tidigare manliga ägare var gift med en dam, men fick ett utomäktenskapligt barn med en annan kvinna som arbetade i slottet, t.ex. ett hembiträde. För att undvika att affären blev känd för hustrun eller utomstående mördade han eller hans män kvinnan och barnet. Sedan gömde de undan deras lik under eldstaden. Där fick de ligga fram till de hittades vid renoveringarna på 1700- eller 1800-talen. En annan möjlighet var att det var ägarens ena unga son som fick ett utomäktenskapligt barn med ett hembiträde. Men hans pappa beslöt att göra sig av med både kvinnan och barnet. Liknande förekom på andra slott i verkligheten i Skottland där kvinnor och deras barn röjdes undan på det här viset.

Crathes Castles femte spöke är den berömda Weeping Lady in Green. Hon är ett gråtande kvinnligt spöke klädd i gröna kläder. Spöket var en vanlig syn i slottet under ungefär 200 år under åren 1700-1900. Främst observerades hon i slottets korridorer. Sedan år 1900 har den gråtande damen knappt syns alls och bara vid sällsynta fall. Crathes Castle har också ett spöke i formen av ett självlysande isblock som går omkring trots att det inte är i mänsklig form. Efter att det visat sig sjunker temperaturen kraftigt i det rummet där det har varit. Slottsguider har vittnat om att de också i samband med det känner en kyla som går ned längs deras ryggar i ett rum som annars brukade vara varmt. De har också hört konstiga ljud i slottet. Enligt en del andra uppgifter finns inte spöket till isblocket kvar längre i slottet.


64. Loch of Lees Castle

Enligt en annan inte lika känd version utspelades historien om Bertha och hennes spöke i Crathes Castle istället i det närliggande Loch of Lees Castle i Banchory i södra Aberdeenshire. Samma historia, men ett annat slott. Det sägs att Loch of Lees Castle dock eventuellt inte finns kvar längre.


65. Muchalls Castle

Muchalls Castle ligger i östra och sydöstra Aberdeenshire. Från slottet till kusten är det en km närmaste gångvägen över åkrar, hagar och gräsplättar. Muchalls Castle var och är fortfarande anslutet till Nordsjön genom en hemlig passage. Det är en underjordisk gång som leder från slottet till en havsgrotta vid kusten. I gamla tider användes passagen av smugglare. Den kunde också ha använts för förvaring av vin och sprit för att undvika att betala punktskatt. Vid högvatten översvämmas alltid slutet av tunneln vid havsgrottan.

Muchalls Castle har ett spöke. Det är spöket till en flicka, tjej eller kvinna som dog vid kusten. Hon var dotter till Muchalls Castles ägare. Hennes pojkvän var smugglare på ett av fartygen som fraktade smuggelgods från den europeiska kontinenten till östra Aberdeenshire. Vid ett tillfälle såg hon sin pojkväns fartyg på havet. Hon rusade till den underjordiska gången och gick genom den till havsgrottan för att möta honom. Hon ville vara där när han rodde in till havsgrottan med en mindre båt från det större fartyget. Men det var halt och hon föll i vattnet. Det starka tidvattnet gjorde att hennes kropp sveptes ut till havet utanför havsgrottan. Sedan dog hon när hennes kropp kastades runt av de höga vågorna och slog mot klipporna intill grottan. Enligt en annan version drunknade hon i havet vid havsgrottan efter att ramlat i av misstag. Dagen efter hittades hennes kropp.

Efter hennes död uppstod hon som ett spöke i det närliggande Muchalls Castle. Det sägs att hennes spöke bär gröna kläder och är en Green Lady, men det förekommer också rapporter från vittnen som tydligt angett de sett spöket i gula kläder. De hävdar att hon är en Yellow Lady. En helg 1906 besöktes Muchall Castle av en gäst. När han passerade ett av slottets sovrum såg han en flicka eller en ung kvinna klädd i en gulaktig klänning. Hon rörde sitt hår framför en spegel. Han antog att hon var en annan gäst på slottet som gjorde sig ordning för middagen några minuter senare. Men vid middagen fick han veta att han var slottets enda besökare den dagen. Han och slottets ägare förstod då att han hade sett spöket till tjejen som dog i havet.

På 1970-talet dök hennes spöke upp igen. En besökare såg henne stå från framför en spegel och ordnade den sista touchen på sin frisyr. Men vid båda tillfällena 1906 och på 1970-talet gjorde inte hennes spöke i ordning sig för en middag. Istället piffade hon upp sig innan hon gick till den underjordiska gången. Målet var att träffa sin återvändande pojkvän från den där ödesdigra dagen för flera år sedan som dock kostade hennes liv. Hennes spöke har ofta besökt Muchalls Castle under årens lopp och gör det fortfarande. Inte minst hemsöker hennes spöke med gröna kläder ett av rummen i slottet.


66. Amhuinnsuidhe Castle

På Amhuinnsuidhe Castle i Yttre Hebriderna finns ett snällt kvinnligt spöke som uppstod när Lady Sophie Scott (1880-1937) dog barnlös 1937. Hon fick inga ättlingar som kunde ser över hennes slott. För att lösa det uppstod hon efter sin död som ett snällt spöke som höll koll på slottet. Spöket finns kvar än.


67. Castle Coeffin

I norra Argyll and Bute finns Castle Coeffin på ön Lismore. Coeffin uttalas koy-fin. Slottet uppfördes någon gång 1200-1250. Troligen byggdes slottet på en tidigare vikingafästning som sannolikt uppfördes av norska vikingar. Namnet Coeffin på slotten kom från den unga mannen Caifen. Caifen hade en syster som hette Beothail. Med nästan all säkerhet tillhörde de familjen eller klanen MacDougall som troligen byggde och ägde Castle Coeffin. De två syskonen Caifen och Beothail bodde med deras pappa och eventuellt mamma i Castle Coeffin på 1200- eller 1300-talen. Medan brodern Caifen var krigiskt lagd var systern Beothail mjuk och mild i sin framtoning.

Castle Coeffins strategiska läge på ön Lismore gjorde att det bevakade havsgångarna mellan områdets öar, halvöar och fastland. Slottets ägare hade ett fast grepp om den här delen av Loch Linnhe. Allierade från Norge och Alba/Skottland till ägarna av Castle Coeffin, som kom från sundet Sound of Mull, kunde förtöja sina båtar nedanför slottets hamn på Lismore. Främst var det norska allierade eftersom ön var ett starkt norskt fäste. Familjen MacDougall hade mycket norskt och irländskt påbrå. På Lismore kunde de allierade sedan äta, festa och vila upp sig. En av dem var en ung norsk krigare från en av de norska båtarna som lagt till vid Lismore. Han var son till en man från Lochlann. I modern gäliska är Lochlann namnet för Skandinavien och i synnerhet mer specifikt ordet för Norge. I en bredare användning syftar Lochlann på den nordiska världen som t.ex. vikingar under vikingatiden eller ättlingar till vikingar på 1100-, 1200- eller 1300-talen, oavsett ifall de befann sig i Skandinavien, Skottland eller på Irland.

På Lismore fick den unga norska krigaren upp ögonen för den vackra flickan Beothail med gyllene blont hår. Hon gillade genast honom tillbaka och blev kär i honom. De två trolovade eller förlovade sig nästan direkt med varandra. Han återvände sedan till Norge, men stupade i ett krigsslag i Norge och begravdes där. När Beothail fick beskedet att hennes älskare dött i Norge blev hon blev av sorg och dog själv av ett brustet hjärta i Castle Coeffin. Hon begravdes i Eirebal som låg i närheten av ön Lismore. Men hennes själ fick inte ro. Efter Beothails död hemsökte hennes spöke Castle Coeffin. Ofta hördes också hennes gråt när vinden låg på vid Lismore. När vindarna slog mot Castle Coeffins ytterväggar hördes Beothails röst där hennes själ bad att hennes pappa och bror skulle skeppa över hennes kropp och kvarlevor till Norge. Själen ville att hon skulle begravas bredvid hennes älskare. Ett skepp kom sedan och skeppade över Beothails kropp till Norge där hon begravdes bredvid älskaren. Men hennes spöke fortsatte att spöka på Castle Coeffin. Slottets ägare hittade då ben från en tå från Beothails vänstra fot som de hade glömt skeppa över till Norge. Samma skepp skeppade sedan över tån till Norge där den lades i hennes grav. Därefter slutade hennes spöke att spöka på Castle Coeffin. Dock hördes och fortfarande hördes ofta hennes suckar när vinden låg på vid Castle Coeffins ytterväggar.

I en del versioner om spöket Beothail nämns hon som prinsessa och hennes bror Caifen som prins. Namnet Coeffin i Castle Coeffin kom från Caifen som var en dansk prins, enligt Francis H. Groomes uppgifter från 1894-1895. Det var samma Caifen som nämndes i berättelsen ovan. Caifen var också känd som Caifean. Enligt andra uppgifter var Caifen/Caifean en prins till en nordman som var kung. Troligen en prins till en man i Alba med norskt påbrå. Han syster Beothail var prinsessa och dotter till samma kung. Men allt det är troligen påhittat eftersom det inte fanns några kända prinsar till monarkerna i Danmark, Norge, Sverige, Alba, Skottland eller Mann och Öarna mellan 900-talet till 1300-talet med namnen Caifen, Caifean eller liknande. Kungariket Mann och Öarna fanns från 800-talet tilll 1200-talet i dagens nordligaste och västra Skottland samt på Isle of Man. Inte heller några kända söner till högkungar på Irland under samma period hette Caifen. Fanns Caifen på riktigt måste han i sådant fall varit en prins som var barnbarn eller barnbarns barn till någon av dessa alla kungarikens monarker. Alternativ att han var ett barn, barnbarn eller barnsbarns barn till en kung på Irland som inte var högkung eller ättling till en lokal person av norskt påbrå som kallade sig för kung för sin stam eller område han kontrollerade fast han inte var en riktig kung.

Caifens syster Beothail var också känd som Bheothail. Bheothail fanns i gäliskan i Alba/Skottland och finns som ordet beòthail i dagens skotsk gäliska. Sjön Loch Voil i Stirling council area heter exempelvis Loch a' Bheothail på skotsk gäliska. Det talar för att Beothail i berättelsen ovan var från Alba men hade påbrå från Irland, Alba eller Norge. Sistnämnda Norge ifall någon av hennes norska förfäder hade gift sig med en person från Alba. Det styrks av hon troligen tillhörde familjen MacDougall som bodde i Alba och som hade norskt och irländskt påbrå. 


68. Dunstaffnage Castle

I norra Argyll and Bute finns Dunstaffnage Castle. Slottet uppfördes på 1200-talet och beboddes av människor till 1800-talet, men finns kvar än som en ruin. I slottet finns tre kvinnliga spöken. Det ena spöket är spöket till en dam klädd i grönt som är känd som Green Lady of Dunstaffnage Castle. Hon är ett rastlöst spöke vars ansikte ibland visar glädje och ibland sorg. Hon visar stor glädje när en trevlig händelse inträffat lokalt och gråter när en från familjen Campbell hos de tidigare ägarna dör. Enligt andra uppgifter kan hon förutspå stora händelser, bra eller som dåliga, som kommer drabba familjen Campbells aristokrater och deras familjer. Det sägs också att Green Lady of Dunstaffnage Castle sysslar med poltergeist i olika delar av slottet. Hon flyttar möbler och sånt. De tros att aktiviteten är hennes försök att kommunicera med omvärlden om anmärkningsvärda bra eller dåliga händelser som hänt på Dunstaffnage Castle.

Slottets andra och mest kända spöke är Ell-maid of Dunstaffnage. Ell-maid of Dunstaffnage är en typ av spöke till en gruagach som är skotsk gäliska för brownie. Ungefär hustomte på svenska. På begriplig svenska är hon ett spöke till en hustomte. I hennes fall ett spöke till en kvinnlig hustomte eller ett spöke till en tomtemor. Nästan alla brownies var män. Bara ett fåtal var kvinnor, men de förekom.

Få av de tiotusentals brownies, kanske hundratusentals brownies, som tidigare sägs fanns på slott och i vanliga hus i Skottland och i norra England blev dessutom spöken. Ell-maid of Dunstaffnage tillhör därför några av Skottlands unika spöken. Hon övervakade de tidigare ägarna och deras familjer någon gång från 1700-talet eller tidigare fram till 1800-talet. När bra eller dåliga händelser drabbade slottets invånare skrek Ell-maid of Dunstaffnage ut sin glädje eller sorg. Ell-maid of Dunstaffnage är ett snällt spöke. Under en natt en gång drog hon dock av en manlig eller kvinnlig gästs sängkläder hela två gånger. Sedan försvann hon, men gästen hörde därefter hennes fotsteg i rummet och i angränsande rum hela den natten. Fotstegen beskrevs ljudmässigt lika tunga som hos en man.

Enligt andra uppgifter finns det bara ett spöke i Dunstaffnage. Enligt de uppgifterna är Green Lady of Dunstaffnage Castle och Ell-maid of Dunstaffnage samma spöke. Spöket bär på gröna kläder. Det dyker upp innan något som har att göra med glädje eller sorg.

Dunstaffnage Castle har också spöket till kända Flora MacDonald (1722-1790) som i juni 1746 hjälpte den ännu kändare Bonnie Prince Charlie (1720-1788) efter hans nederlag i slaget vid Culloden i Highland i april 1746. Hans riktiga namn var Charles Edward Stuart. Son pretendent gjorde han anspråk på den brittiska tronen. Under en tid 1746 satt Flora MacDonald också fängslad i Dunstaffnage Castle. Därför finns det människor som efteråt hävdat att de också har sett hennes spöke i slottet. Som person är Flora MacDonald mycket kändare än den personen eller varelsen som Ell-maid of Dunstaffnage representerar. Men som spöke i Dunstaffnage Castle är Ell-maid of Dunstaffnages spöke kändare än Flora MacDonalds dito.​


69. Rothesay Castle

Rothesay Castle på östra mellersta Isle of Bute i sydöstra Argyll and Bute har anor sedan till någon gång mellan halvan av 1100-talet till början av 1200-talet. Slottet är en ruin idag, men har fortfarande kvar sin vallgrav med vatten i. Dock är det inte i närheten lika mycket vatten i vallgraven idag mot under dess storhetstid. Rothesay Castle och dess ruiner har ett spöke. Det är spöket till en dam. Hon kallas bara för Lady. Enligt andra uppgifter kallas hon också eller istället för Lady Isobel. Enligt lokala berättelser rör sig formen av hennes kvinnliga spöke längs slottets battlement under dygnets mörka timmar. De flesta berättelserna om henne hävdar att spöket är grönt eller klädd i gröna kläder. En Green Lady. En av berättelserna påstår däremot att spöket är vitt. En White Lady.

Enligt de flesta berättelserna om spöket är det ett spöke till en kvinna som tog livet av sig efter att hon blev beodrad att gifta sig med en viking. Han var också en rövare. Efter självmordet uppstod hon som ett spöke som hemsökte Rothesay Castle. Hon hemsöker fortfarande slottet som är en ruin idag. Hennes spöke har setts på trappan the Bloody Stair som ligger bakom slottets kapell. Enligt en annan version dödades Lady Isobels familj i Rothesay Castle av vikingar som attackerade slottet. Hennes liv skonades mot hon tvingades gifta sig med en av de manliga vikingarna. Men istället för att underkasta sig ett äktenskap med honom valde Lady Isobel  att ta sig ett eget liv. Enligt versionen knivhögg hon sig själv till döds.

Historiskt stämmer inte någon av berättelserna tidsmässigt med verkligheten gällandet det här spöket ifall man ser vad orden betyder idag. Däremot är de korrekta tidsmässigt sett till vad de betydde när de användes tidigare. För det första pågick den delen av vikingatiden som är kopplad till de brittiska öarna endast under åren 793-1066. 793-1066 i England och 794-1066 i Skottland. Vikingar syftar i denna period på nordmän. Ordet viking förekom dock före vikingatiden i både fornengelskan och i anglo-frisiska källor. I fornengelskan betydde det från början pirater utan att nämna specifikt koppla deras ursprung till Skandinavien. Under vikingatiden fanns det inga slott i området som idag är Skottland. De första slotten i Skottland uppfördes först på 1100-talet efter vikingatiden. Kvinnan i Rothesay Castle kunde därför inte ha beordrats gifta sig med en viking på vikingatiden ifall hon också levde i ett slott som ännu inte fanns i Skottland. 

För det andra uppfördes Rothesay Castle någon gång mellan andra halvan av 1100-talet till början av 1200-talet. Först som ett träslott och sedan som ett stenslott. På den tiden fanns det inga vikingar i vare sig Alba (Skottland) eller Skandinavien även om deras ättlingar levde kvar. Kvinnan i Rothesay Castle kunde därför inte ha beordrats gifta sig med en viking på 1200-talet eller senare.

Trots de här två argumenten mot berättelserna om kvinnan och spöket kan de ändå stämma tidsmässigt med verkligheten. Givetvis är spöket påhittat, men inte nödvändigtvis själva tidsaspekterna i berättelserna om det. På 1900-talet var det vanligt i Skottland att kalla människor som tillhörde det skandinaviska Skottland under åren a) ca 794-1286, b) 794 till 1300-talet eller c) 794 till 1400-talet för just vikingar. I begreppet vikingar på plats i Skottland på 1900-talet ingick a) vanliga vikingar 793-1066, b) deras ättlingar i Skottland från 1066 till 1286, 1300-talet eller 1400-talet, c) skandinaver som flyttade till Skottland från 1066 till 1400-talet, och d) krigsarméer från inte minst Norge under och efter vikingatiden fram till 1200-talet. På 1900-talet i Skottland var ordet viking många gånger därför ett annat ord för en skandinav från 793 till ca 1286 till 1400-talet. Berättelsen om kvinnan på Rothesay Castle stämmer då tidsmässigt med verkligheten. Men med dagens språkbruk, som syftar på viking på de brittiska öarna för åren 793-1066, hade det varit mer korrekt att nämna att kvinnan beodrade att gifta sig med en rånare eller rövare från Skottland av skandinaviskt ursprung eller som kom direkt från Skandinavien. 


70. Skipness Castle

På nordöstra delen av halvön Kintyre på södra halvan av Argyll and Bute finns Skipness Castle. Slottet ligger i otroligt vackra omgivningar dagtid. Slottets ruiner hemsöks av spöket Green Lady of Skipness Castle. Hon har skyddat sitt hem, slott och familj i århundraden. En av hennes specialiteter var att skapa övernaturlig förvirring bland de fiender som planerade att attackera slottet. Först när de lämnade Skipness Castle fick de tillbaka sitt normala tillstånd. När de sedan gick tillbaka till slottet för att göra ett nytt försök att inta det blev de förvirrade igen. 


71. Garth Castle

Garth Castle norr om Kenmore i nordvästra delen av centrala Perth and Kinross har spöket till Mariota M'Quein (f. på 1400-talet och d. 1545). Hon var också känd som a) Mariota MacQuein, och som gift b) Mariota Stewart och c) Mariota McQueen Stewart. Hennes spöke är mest känt som bara Mariota. Hon var fru till Garth Castles ägare Neil Stewart II (1463-1554). Han var också känd som a) The Red Neil of Forthergill, b) Neil Stewart, 3rd Laird of Forthergill, c) Neil Stewart, 3rd of Garth and Fothergill och d) Neil Gointe Stewart, Laird of Garth Castle. Mariota M'Quein var hans andra hustru. Hans första fru hette Christian Stewart (1476-1538). 

Neil Stewart II hade ett hett temperament och kom ofta i konflikter med andra människor. Ibland ledde han sina söner och deras soldater mot omgivande grannar utanför Garth Castle för att ta mer mark. 16 augusti 1545 dog Mariota Stewart, dvs. Mariota M'Quein, under konstiga omständigheter. Hon promenerade nedanför Garth Castle nära vattendraget Keltnie burn som omgav och skyddade slottet mot yttre fiender. Men hennes make Neil Stewart II tappade medvetet en stor sten från slotten ovanför i ett försök att träffa henne och mörda henne. Försöket lyckades och stenen träffade hennes huvud från ovan. Enligt en version föll hon ned och dog på platsen där hon gick. Enligt en annan version tappade hon balansen och föll ned i Keltnie burn. Sedan sveptes hon med i strömmen i vattendraget. Enligt en version drunknade hon för att hon inte kunde simma. Enligt en annan version svimmade hon av i vattendraget efter smällen från stenen och drunknade sedan avsvimmad i Keltnie burn. 

Men det fanns vittnen och Neil Stewart II pekades ut som skyldig för mordet. Enligt en historia fick den skotska kungen veta vad som hänt och han dömde Neil Stewart II till att bo i sin egen fängelsehåla i Garth Castle. Där satt han i nio år 1545-1554 fram till sin egen död 1554. Men 1545 hade inte Skottland någon kung. Vid tiden var Mary I (1542-1587) regerande drottning av Skottland, vilket hon var 1542-1567. 1545 var hon minderårig och inte ens tre år fyllda när mordet ägde rum på Mariota M'Quein i augusti det året. Mary I hade däremot en guardian som styrde Skottland åt henne. 1545 hette denna guardian James Hamilton (1516-1575), 2nd Earl of Arran 1529-1548. Senare 1548 också känd som James Hamilton (1516-1575), Duke of Châtellerault 1548-1559 och 2nd Earl of Arran 1529-1548. 1542-1554 regerade han Skottland åt sin sysslings barn som var den minderåriga drottningregenten Mary I. Det måste därför ha varit James Hamilton som beordrade in Neil Stewart II i hans egen finka.

Efter att Mariota Stewart mördades 1545 blev hon ett spöke i Garth Castle. Bland de vittnen som sett hennes spöke i slottet har många varit övertygade om att hon mördades av sin make, vilket efteråt visat sig stämma när historiker forskat om slottet och mordet på Mariota.

Namnet Mariota generellt kom ursprungligen från England. Det betydde a) en kvinna som såg ut som en pärla, eller bara b) pärla. Namnet spreds från England norrut och blev ett populärt namn i Skottland på andra halvan av medeltiden. Namnet spreds också till övriga Europa. Mariota var en variant av namnet Margaret som hade funnits i England sedan 1000-talet. Margaret var i sin tur en variant av franska Marguerite och latinska Margarita som kom från forngrekiska Margarítēs som betydde pärla.


72. Newton Castle

1300-tals Newton Castle i Blairgowrie i östra Perth and Kinross hemsöks av spöket till Lady Jean Drummond, också känd som det sjungande spöket Lady Jean Sings och bara som Lady Jean. Historien om henne är välkänd. Det finns två huvudvarianter av historien. Enligt den ena versionen använde Lady Jean trolldom och häxeri för att förföra och gifta sig med lokaltraktens laird, godsägare. Men de som hade lärt henne trolldomen förde bort henne på bröllopsnatten. Efter hennes död blev hon ett spöke som hemsökte och gick omkring i Newton Castle, vilket spöket gör än idag. Från ett slottstorn sjunger spöket sorgliga kärlekssånger. Det är uppenbart att spöket är ett snällt men kärlekskrankt spöke.

Enligt den andra versionen blev Lady Jean desperat kär i Lord Ronald som var lokaltraktens laird, godsägare. De blev ett par och han var ihop med henne ett tag. Men i själva verket var Lord Ronald faktiskt mer intresserad av en annan kvinna. Inget konstigt med det. Han gillade den andra kvinnan mer. Men Lady Jean gjorde allt hon kunde för att göra sig mer attraktiv för honom. Hon klädde sig i de finaste kläderna av silken och satintyg hon kunde komma över. Satintyg är vävda tyg av siden, bomull eller rayon. På fötterna bar Lady Jean skor med fina silverspännen. På huvudet prydde hon sitt flätade hår med pärlor och ädelstenar. Hon blev vackrare och snyggare, men förbättringen av hennes utseende räckte inte för att få tillbaka intresset frpn den lite okänsliga och otrevliga godsägaren. Men han å i sin sida följde sitt hjärta och det låg hos den andra kvinnan.

Kärlekskrank började Lady Jean ensam spendera allt mer av sin tid i tornet i Newton Castle med att sjunga sorgliga sånger om obesvarad kärlek. Slutligen sökte hon råd från en lokal häxa enligt legenden. Häxan sa till Lady Jean att hennes fina kläder inte var bra. Häxan rådde henne istället att klä sig i förhäxande gröna kläder ifall hon ville få sin godsägares kärlek. Häxan gick så långt att och sa till henne att hon måste klä sig i grönt för att få honom. För att kunna klä sig i grönt sa häxan att hon behövde klippa gräs som växte mellan gravarna från den lokala kyrkogården. Sedan behövde hon ta en gren från en rönn, dvs. trädet. Därefter skulle hon binda dem med flätat vass. Sedan vid mörkret skulle hon ta dem till Corbie Stone vid Cobble pool. Väl där skulle hon sitta där och vänta. Lady Jean gjorde allt detta som häxan sa att hon skulle göra, men hon förstod inte hur det skulle leda till att det skulle kunna bli kläder. Efter att ha väntat länge vid Cobble pool hörde Lady Jean ljudet av skratt. Hon kände också en konstig känsla. Det var som om något osynligt drog i hennes kläder. Men hon somnade och vaknade i gryningen. Då såg hon att hon var helt klädd i gröna kläder, varav hennes gröna klänning var det mest framträdade klädesplagget.

För att se om de gröna kläderna fungerade begav sig Lady Jean till sin stora kärlek Lord Ronald och hans hem. Det verkade också som häxmagiken fungerade. Han föll pladask för henne. Lady Jean förstod att han var ganska berusad av hennes underliga konstiga gröna klänning. Lady Jean och Lord Ronald blev omedelbart ett par. De bestämde sedan datum för giftermål. Hon bar sedan sin gröna klänning hela tiden varje dag för att inte bryta hans berusning av hennes klänning. Dagarna gick. Paret var stormkära och såg fram emot sitt bröllop. På bröllopsdagen hade bröllopsceremonin knappt börjat förrän katastrofen inträffade. Lord Ronald tittade på sin brud och såg att något var väldigt fel med henne. Han höll hennes hand i sin hand, men hennes hand hade blivit iskall. Till hans förskräckelse skrek Lady Jean sedan till, varefter hon föll till marken och dog.

Några av de närvarande männen vid bröllopet bar därefter Lady Jeans döda kropp till rummet där bröllopsparet skulle ha spenderat den kommande natten tillsammans. Lord Ronald såg sedan hur hennes stilla livlösa kropp låg där på sängen i rummet. En kort tid senare begravdes hon i närheten. Enligt legenden vänder sig Lady Jeans gravsten tre gånger vid varje halloween. Även ljudet från hennes sorgliga sång hörs från tornet i Newton Castle, enligt den andra versionen.​


73. Meggernie Castle

Meggernie Castle i västra Perth and Kinross uppfördes 1585 av John Campbell of Glenlyon eller på 1500-talet av Colin Campbell of Glenlyon. Utöver familjen Campbell har slottet under åren också bl.a. ägts av familjerna Menzies of Culdares, Stewarts of Cardney, Wills och Winton-Wills. 

Slottet har flera spöken och spökhistorier, men den kändaste är den om de två halva spökena. På mitten av 1800-talet renoverades Meggernie Castle. Arbetare hittade då skelettrester av den övre delen av en kvinnas kropp. De togs bort och skulle begravas, men efter det började observationer om att hennes två halva spöken började spöka på Meggernie Castle. Spökena kopplades samma med en historia om familjen Menzies's of Culdares. Innan 1800-talet ägde och bodde de ett tag i Meggernie Castle. En av deras män kallades för Menzies. Han var en laird som gifte sig med en mycket vacker kvinna. Hon var yngre än honom själv. Enligt andra uppgifter var Menzies klanhövding för klanen Menzies.

Eftersom hans fru var ung, attraktiv och ofta drog till sig uppmärksamhet från traktens andra unga män blev han avundsjuk på henne. Personen Menzies var rädd att hon skulle börja inleda en kärleksaffär med en annan lokal jämnårig man. I ett raserianfall sägs det att han mördade sin yngre fru för hennes ungdom och attraktionskraft. Han gömde sedan den döda kvinnans kropp i en kista i ett av Meggernie Castles slottstorn. Därefter höll han sig borta en tid. 

När Menzies sedan återkom till Meggernie Castle spred han en historia att hans fru tragiskt hade drunknat och dött när de två reste på en resa i Europa. Lokalbeefolkningen i trakten vid Meggernie Castle trodde på historien, men mannen var orolig ändå för att någon anställd skulle hitta hans frus kropp i kistan i ett av tornen. Han skar därför av hennes kropp i två delar och bestämde sig för att begrava dem i en närliggande kyrkogård. Men han orkade inte bära båda delarna samtidigt och gick först med kvinnans nedre kropp till kyrkogården där han begravde den. Den övre delen var kvar i kistan i ett av tornet på Meggernie Castle. Därefter gick han tillbaka för att hämta sin frus övre kroppsdel. Men när han sedan skulle begrava den delen möttes han av en illa lukt. Nästa morgon hittades hans döda kropp vid ingången till ett torn på Meggernie Castle. Även övre halvan av hans frus kropp låg där. Det var uppenbart att han hade mördats. Ingen människa fälldes för brottet och hans död är fortfarande ett mysterium. Enligt en annan version begravde han sin frus nedre del på kyrkorgården och hennes övre del under golvbrädor i tornet.

Enligt en tredje version flydde Menzies utomlands efter mordet på sin fru i Meggernie Castle. Han och återkom sedan efter en tid till slottet. Till lokalbefolkningen sa han att hans fru varit med på utlandsresan men drunknat i utlandet.

Efter att arbetare vd renoveringar av slottet långt senare på mitten av 1800-talet hittade skelettresterna av en kvinnas övre kropp uppstod Menzies fru som två halva spöken. Det ena av hennes spöken var ett spöke från en kvinna från midjan och uppåt och det andra spöket var från en kvinna från midjan och ner. De flesta spökobservationerna på slottet från andra halvan av 1800-talet till idag har varit gäster som sett den övre delen av kvinnans kropp flyta genom luften. Ofta på slottets övervåning högst upp i slottet. Hon har haft vita kläder på övre kroppen och har varit glad att visa sig för både slottets personal och dess gäster. Hennes vita kläder har gjort att hennes överdel ibland nämns som White Lady i en del historier. Andra berättelser kallar hennes överdel för the Meggernie Ghost. Hon är ett ganska flirtigt spöke eftersom den riktiga kvinnan bakom spöket var en vacker attraktiv kvinna, enligt historierna om henne. Det flirtiga spöket har velat reta slottets manliga gäster. Se men inte få i syfte att de vill ha henne, men inte kan få henne.

En besökare på slottet 1862 hävdade att han vaknade en natt med känslan av att ha fått en glödhet kyss på sin ena kind. När han sedan satte sig upp i sängen såg han hur en spöklik form av en kvinnas torso rörde sig eller drev bort från hans säng mot väggen. Kvinnans spöke hade ingen nedre del eller ben. Sedan rörde sig spöket in i nästa rum. Båda rummen låg på en av slottets övervåningar. Enligt andra versioner är det flera berusade gäster som blivit kyssta på kinden i samma rum av hennes spöke. När de tittat på henne har de bara sett hennes övre del eller nedre del, men aldrig de två delarna tillsammans. I slutet på 1920-talet stannade en läkare på besök tillfälligt en natt i slottet. Efteråt rapporterade att han såg spöket till en kvinnas huvud och axlar sväva omkring i slottet den natten.

Andra gäster påstår att de sett spöket till kvinnans nedre del och kropp patrullera de nedre våningarna av Meggernie Castle, inklusive på marknivå på slottet. Ytterligare personer däremot hävdar att kvinnans nedre kroppshalva också eller istället hemsöker den närliggande kyrkogården där den delen ligger begravd. Ytterligare vittnen säger att kvinnans del setts vid markerna närmast slottet. Enligt en annan version hemsöker kvinnans övre del de överesta våningarna på Meggernie Castle medan hennes nedre del håller till på de nedre våningarna.

I Meggernie Castle har det också rapporterats om ljud från knackningar och smällar från vad antas varit osynliga spöken.


74. Ardblair Castle

Endast 1,2 km väster om Blairgowrie and Rattray i östra Perth and Kinross ligger tornhuset Ardblair Castle. 1399 kom familjen Blair över Ardblair Castle. Åtminstone på 1500-talet var familjen Blair i fejd med familjen Drummond. 1792 gick tornhuset över till familjen Oliphant of Gask och tillhörde från då familjen Blair Oliphant, vilket den gör än. Ardblair Castle har det kvinnliga spöket Green Lady som är klädd i grönt siden. Hennes spöke brukar dyka upp i slottet sen eftermiddag eller tidig kväll. Spöket syns vanligen i slottets a) galleri där hon tittar ut genom ett fönster, och b) kammare där hon går omkring och söker efter något eller någon. Det antas att hon är spöket till Lady Jean Drummond of Newton. Hon dog av ett krossat hjärta efter att hon blev kär i en manlig medlem från familjen Blair i Ardblair Castle trots att de två familjerna och klanerna Drummond och Blair låg i fejd med varandra. Lady Jean drunknade dock i ett lokalt kärr.

75. Huntingtower Castle

Huntingtower Castle, fd Ruthven Castle, i södra och sydöstra Perth and Kinross har tre kvinnliga spöken. Det ena spöket heter Lady Greensleeves, också känd som My Lady Greensleeves. Hon är spöket till den unga långa kvinnan Dorothea Ruthven som var dotter till William Ruthven (1541-1584), 1st Earl of Gowrie 1581-1584 and 4th Lord of Ruthven 1566-1584 och hans fru Dorothea Stewart. Mamman Dorothea Stewart var av kunglig börd. Som närmast sex generationer i rakt uppstigande led. Dorothea Ruthven blev kär i en tjänare på slottet. I det östra tornet där tjänarna sov hade de hemliga kärleksmöten om nätterna. En natt upptäckte mamman vad de gjorde. Samtidigt hörde paret mammans fotsteg. Dorothea Ruthven flydde då upp på taket och tog sig till det västra tornet. Sedan återvände hon till sin säng där hon upptäcktes av sin mamma. Den följande dagen rymde Dorothea Ruthven med sin manliga älskare. Sedan upphör alla spår om vad som hände paret. Men förmodligen gjorde de slut. Antingen återvände Dorothea till sin föräldrar och gjorde avbön eller levde hon sitt eget liv. Oavsett vilket gifte hon sig senare med John Wemyss of Pittencrieff.

En tid efter sin död återuppstod Dorothea Ruthven som spöket Lady Greensleeves på Huntingtower Castle. Spöket har setts gå omkring i en grön sidenklänning i och runt Huntingtower Castle under årens lopp. Vanligen har hon dykt upp när det är skymning men hon har också setts mitt på dagens i fullt dagsljus. Lady Greensleeves brukar dyka upp på slottet som en förvarning om att en kommande katastrof kommer att inträffa. Hon ses ibland innan någon människa dör på slottet eller som besökt slottet. På 1930-talet såg en gäst på resande fot spöket i en korridor på slottet. Dagen därpå återupptog han sin resa till Fife, men drunknade när han föll från färjan som skulle ta honom över floden Tay. Lady Greensleeves anses också kunna bota sjuka människor. Spöken som botar sjuka människor är mycket ovanligt på slott i Skottland. Lady Greensleeves är en kombination av en kvinnlig lieman utan lie och en spökdoktor.

Huntingtower Castles andra spöke är en kvinna klädd vanligtvis i vita kläder, också känd som White Woman. Ibland har också synts i gröna kläder. Hon dyker upp innan någonting dåligt och oturligt kommer att drabba på slottet. Det sägs också att hennes spöke kan åstadkomma förbättrad hälsa och lycka till en del av de människorna hon träffar på i slottet.

Slottets tredje spöke är spöket till en ung kvinna som bodde i slottet. Hon blev kär i jämnårig man som hennes familj inte gillade. När de skulle straffa henne hoppade hon ut från ett av slottets fönster eller tak och dog. Sedan blev hon ett spöke som sedan dess hemsökt slottet. Det är inte samma spöke som Lady Greensleeves eftersom hennes Dorothea Ruthven gifte sig senare. Huntingtower Castle har också en legend om brunnen St Conval's Well som ligger bredvid vägen nedanför slottet. Vattnet från brunnen anses ha en läkande effekt eller kraften av läkning. Men de som tar vatten från brunnen måste vara tysta efteråt fram till de återvänder till var de kom ifrån innan, t.ex. fram till kommer tillbaka till slottet. Säger de ett enda ord under den tiden de går tillbaka blir vattnet värdelöst som de tog eller drack. Det anses också som en sed att den som tar vatten från St Conval's Well kastar ned ett mynt eller liknande i brunnen.

Trots Huntingtower Castles alla spöken är slottet kanske ändå mer känt för sina fina fladdermöss av släktet pipistrellus som bor året om i slottet. Ordet pipistrellus kommer från pipistrello som betyder fladdermus på italienska.


76. Cultoquhey

Cultoquhey ligger utanför Gilmerton nordöst om Crieff i södra delen av Perth and Kinross. Herrgården är också känd som Cultoquhey House, Cultoquhey House Hotel och Cultywhey. Den är idag ett hotell. Byggnaden med det varit ett hotell hemsöks av spöket till en kvinna i en gammal klänning. Spöket ses alltid gå in i ett visst sovrum, men lämnar aldrig det. I augusti 2003 sågs spöket av en turist från Nederländerna.


77. Ferntower

Ferntower låg strax nordnordöst och norr om Crieff i södra delen av Perth and Kinross, men revs i juni 1963 och finns inte kvar längre. 
Herrgården var också känd som Ferntower Castle och Ferntower House. Den bestod av flera byggnader eller flyglar som som satt ihop. Mitt i fanns det ett torn som var högre än resten av byggnaden. 1940 i början av andra världskriget 1939-1945 var polska trupper basserade i Ferntower. De hävdade att tornet i byggnaden hemsöktes av spöket till en kvinna i vita kläder. Hon hette Lady Mary.


78. Megginch Castle

Megginch Castle i sydöstra Perth and Kinross uppfördes på 1400-talet och har varit hem för en gren av familjen Drummond sedan 1646. De bort fortfarande i slottet. 1994 filmades slottets borggård som i en del av den amerikanska filmen Rob Roy som kom ut 1995. Filmen utspelade sig i 1700-talets Skottland. Nordirländska skådespelaren Liam Neeson (f. 1952) spelade Robert Roy MacGregor (1671-1734), också känd som Rob Roy MacGregor.

Megginch Castle hemsöks av spökena till två gamla pratsamma kvinnor. De syns alltid tillsammans och aldrig var för sig. Inte minst sågs spökena setts i slottet på 2000- och 2010-talen. Som människor var de två damerna kända för att vara pratkvarnar som skvallrade om allt möjligt. När de senare dog uppstod de som spöken på Megginch Castle och fortsatte sina pratglada konversationer. De två spökena är snälla spöken, men som sagt väldigt pratiga. Spökhistorien på Megginch Castle är extra intressant eftersom den sticker ut bland alla kvinnliga spökhistorier på slott i Skottland. Andra spökhistorier tenderar istället ta upp ämnen som kärlek, mord, osv.

Det går bara att gissa varför just spökhistorien om damerna och inte spökhistoria om död uppstod på Megginch Castle, oavsett ifall damerna fanns på riktigt eller om historien om dem som människor innan de blev spöken är påhittat. Enligt en spekulation var det någon eller några människor i slottet som uppskattade de två gamla damernas konversationer om allt mellan himmel och jord. Sedan efter de dog uppstod de som två spöken i en spökhistoria för att bevara deras minnen. Givetvis med vittnen som såg och hörde deras spöken i slottet. Enligt den här spekulationen är deras spökhistoria något positivt.

Enligt en motsatt spekulation var det istället några människor eller yngre gubbar i slottet som var trötta på damernas eviga prat. Efter att de två gamla damerna dog uppstod de som spöken, men med ingången i spökhistorien om att de fortsatte plåga de boende i Megginch Castle med sina eviga prat. De yngre gubbarna i slottet blev inte av med damernas snack efter deras död. De kom tillbaka efter döden som spöken och fortsatte sina konversationer. Enligt den här spekulationen är deras spökhistoria något negativt för de boende i slottet som inte uppskattade damernas eviga konversationer.


79. Loch Leven Castle

I Loch Leven Castle i södra Perth and Kinross finns spöket till Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. Hennes spöke finns också på flera andra skotska slott. 25 juli 1567 i Loch Leven Castle tvingades hon underteckna sin abdikation mot sin vilja. Sedan en tid hemsöker hennes spöke slottet.


80. Edzell Castle

Ruinerna till Edzell Castle i nordöstra och östra Angus har det kvinnliga spöket till Lady Lindsay. Tidigare föll Lady Lindsay i koma i eller i närheten av Edzell Castle där hon bodde. Hon hittades av den lokala kyrkans klockare eller kyrkvaktmästare som trodde att hon var död. Han lyfte upp henne på en vagn eller kärra förde hennes kropp till den lokala kyrkan där han arbetade. Hon vaknade sedan i kyrkan när han försökte skära av hennes ena finger för att stjäla en ring. Men när hon slog upp ögonen flydde han från kyrkan och lämnade kvar en kall och svag Lady Lindsay. Hon reste sig därefter och försökte gå hem till sitt Edzell Castle, men misslyckades. Hon dog strax utanför slottets ytterdörr. Efteråt uppstod hon som ett spöke som hemsökte och fortfarande hemsöker Edzell Castle, den lokala kyrkan och området mellan de två byggnaderna. Det sägs att när hennes spöke visar sig luktar det en doft av död i luften.


81. Guthrie Castle

1620 var första gången som 1400-tals Guthrie Castle i mitten av östra Angus började omgärdades om rykten med spöken. Det var året när slottet besöktes av John Spottiswoode (1565 -1639) som bl.a. var ärkebiskop av St Andrews 1615-1639. Medan han besökte slottet 1620 träffade han på ett spöke till den tidigare slottsfrun Lady Guthrie. Hon ville försäkra sig om att han hade det bekvämt och mådde bra. Sedan dess har hennes spöke återvänt flera gånger till Guthrie Castle för att ta hand om de gäster som sover i slottet. 2003-2017 kunde besökare, turister, etc. övernatta i slottets spöksvit Ghost Suite. Övernattande gäster i det och andra rum säger att det var den lugnaste och bästa sömnen de någonsin upplevt. Allt tack vare Lady Guthries spöke såg till att de sov bra. Hennes spöke tillhör de goda och snälla spökena.


82. Claypotts Castle

Marken som Claypotts Castle i Dundee låg på hyrdes från början av 1500-talet av familjen Strachan. De hyrde marken från det tironensiska klostret Lindores Abbey i Fife. 1569-1588 uppfördes Claypotts Castle av John Strachan. Claypotts Castle i Dundee har det kvinnliga spöket White Lady. Hon är spöket till Marion Ogilvy (Ogilvie) (1495-1575). Marions pappa var diplomaten Sir James Ogilvy of Lintrathen (1430-1504), också känd som James Ogilvy, 1st Lord Ogilvy of Airlie 1491-1504. Marions mamma var Janet Lyle (d. 1525). Marion var älskarinna till kardinal David Beaton (1494-1546). Han var också bl.a. ärkebiskop av St Andrews 1539-1546. Paret Marion Ogilvy och David Beaton bodde i Ethie Castle i Angus och fick åtta barn tillsammans.

29 maj 1546 mördades David Beaton av några män i St Andrews Castle i Fife. Sedan blev han ett spöke i det slottet. Vid tiden bodde Marion i Melglund Castle i Angus. Slottet uppfördes 1543 på order av David Beaton. Några årtionden senare uppfördes Claypotts Castle. 1575 dog Marion Ogilvy. 1588 var Claypotts Castle färdigbyggt. Därefter uppstod Marion Ogilvy som ett spöke som hemsöker Claypotts Castle den 29 maj varje år. Det är årsdagen för hennes älskade David Beatons död. Hennes spöke ses i ett av slottets fönster högre upp. Spöket bär vita kläder. Varför White Lady dyker upp i Claypotts Castle är osäkert. Det finns säkert spekulativt någon naturlig koppling som avlägsna familjeband, vänner eller att Marion Ogilvy besökte platsen innan slottet uppfördes. Marion Ogilvys spöke hemsöker också Ethie Castle där hon bodde. Hennes pojkvän David Beatons spöke hemsöker Ethie Castle, St Andrews Castle och Melgund Castle.


83. ​Kilbryde Castle

​Kilbryde Castle i östra och sydöstra Stirling council area uppfördes 1460. Slottet har haft två kvinnliga spöken, varav möjligen inget av dem finns kvar. Slottets ena spöke var spöket till en kvinna som mördades av en före detta pojkvän på 1400-talets andra hälft. Spekulativt hade hon gjort slut mot hans vilja och han hämnades med att döda henne. Efter mordet begravdes kvinnan i områdets glen, ungefär dalgång. Sedan uppstod kvinnan som ett spöke som ofta hemsökte Kilbryde Castle. Spöket var täckt av blod. En gång såg Sir Malise Graham spöket. Han följde efter det och hon ledde honom till en plats i dess glen. Därefter grävde han på platsen och hittade en kvinnas kropp. Hon begravdes sedan på den närliggande kyrkogården. Efter det försvann spöket med den blodiga kvinnan i Kilbryde Castle. Hennes kropp fick en värdig begravning och begravningsplats. Spöket behövde därför inte vara kvar längre. 

Kilbryde Castles andra spöke är eller var spöket till en White Lady. I eventuellt slutet av 1800-talet såg en skogsvaktare en kvinnas ansikte till en dam i vitt i en av slottets fönster. Slottet var tidpunkten en ruin och tomt. Skogsvaktaren hämtade genast hjälp från några män. De gick sedan in i slottet för att försöka se och ta redan på vem inkräktaren var. Men männen hittade ingenting. De förstod då att skogsvaktaren hade sett ett spöke i form av en White Lady. Efteråt såg också andra människor i slutet av 1800-talet det kvinnliga vita spöket vid det närliggande kapellet Kilbryde Chapel. En smed talade till och med till spöket i kapellet. Det var en envägskonversation eftersom han talade men hon svarade inte. Smeden lyckades emellertid att övertyga spöket att försvinna, vilket hon gjorde. Sedan dess sägs det att spöken inte synts till i vare sig slottet eller i kapellet.
  

84. Fernie Castle 

Fernie Castle i nordöstra Fife har en Green Lady. Det är spöket till en dam klädd i grönt som föll ned från tornet för flera århundraden sedan. Hon skyller livets problem på lampor, elektriska apparater som tv:ar och andra elektriska utrustningar som hon inte gillar. Hon brukar manipulera, tända och stänga av dem i Fernie Castle. Hon har ändå följt med tiden eftersom de här apparaterna fanns inte när hennes människa levde för flera sekler sedan. Än idag hemsöker hon slottet. I synnerhet hemsöker hennes spöke det västra tornet i slottet och några av sovrummen som finns där, enligt vittnen som sett spöket.


85. Falkland Palace 

Falkland Palace i norra delen av centrala Fife har besökts av spöket till Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. I det kungliga palatset finns också spöket the White Lady som strövar omkring vid palatsets gobelänger. Hon väntar på sin förlorade älskare. Palatset har också en Grey Lady som går omkring i ruinerna East Range. Sedan försvinner hon genom en mur där det tidigare fanns en dörr. Enligt andra uppgifter rör sig Grey Lady fram och tillbaka vid palatsets gobelänger och väntar på sin förlorade älskare. Sedan red han iväg för att delta i ett krigsslag, men återvände aldrig. Det sägs att hennes spöke är dömd att vandra och vänta i slottet vid gobelängerna fram till den dagen hans spöke dyker upp och de kan återförenas. Om hans spöke ens dyker upp vill säga. I fönstret i palatsets Queen’s Room dyker det också ibland upp olycksbådande och ondskefulla spökansikten upp. Det är okänt vilket kön dessa spöken har.
​

86. MacDuff's Castle

MacDuff's Castle i södra delen av centrala Fife hemsöks av ett kvinnligt spöke med gråa kläder, en Grey Lady. Hon är spöket till tjuven Mary Sibbald. Enligt en version befanns hon skyldig för stöld, fängslades i slottets fängelsehåla och dog där. Hennes spöke har hemsökt MacDuff's Castle sedan dess. Enligt en annan version var hon en småtjuv som mördades för sina brott. Sedan blev hon ett spöke som spökat på MacDuff's Castle sedan dess.


87. Wemyss Castle

Innan 2007 fanns det spöke till en ung men lång dam i Wemyss Castle i Fife. Hon hette Green Lady, Lady in Green och Green Jean. Under tidigare julfest satt äldsta dottern till Lady Wemyss bredvid en vän, tillika jämnårig flicka. De hörde att något prasslade. Sedan såg de ett spöke till en vacker dam i en grön klänning som gled över rummet med en lampa. Övriga människorna i rummet märkte henne inte. Spöket gled sedan in i annat rum som bara hade en ingång. De två flickorna följde då efter spöket, men hittade inget i rummet. När de efteråt berättade för de andra vad de sett fick de veta att de sett det ökända kvinnliga spöket Green Jean. När spöket spökade i Wemyss Castle vid andra tillfällen brukade hon även då bära en lång grön klänning, men av siden. Vanligtvis rasslade klänningen till när hon rörde sig i slottets korridorer. En del vittnen hävdar att spöket till kvinnan i grön klänning är lång, tunn och har blek hud. En gång bar spöket på en tänd oljelampa. Åren innan 2007 upphörde observationerna av spöket på slottet.

Wemyss Castle har också ett äldre varningssystem. När slottets ägare är nära att dö faller en bit murverk från slottet.
​

88. Castle Levan

Castle Levan i nordvästra Inverclyde i västra Skottlands mittenbälte har spöket till Lady Montgomery. Hon dödades av sin man efter att han upptäckte hur hemskt hon behandlade traktens lokala bönder. De arranderade hans marker. Som fru till honom och boende i Castle Levan ansåg Lady Montgomery att hon var lite finare än de här bönderna.
​

89. Dalzell House

I Dalzell House i North Lanarkshire fanns det tre kvinnliga spöken. Spöket Green Lady bär gröna kläder och finns i 1600-tals flygeln i söder. Hon har blodsprängda ögon och har bl.a. synts gå ut från en korridor i flygeln, enligt en ung pojke. Tidigare har det också hörts ljud från den flygeln. Green Lady hemsöker också Piper's Gallery i Dalzell House. När säkerhetsvakter tidigare gick igenom byggnaden, när den var tom, såg de också Green Lady. Även deras vakthundar skällde i de rummen som hon gick i. Grey Lady bär gråa kläder och bor i 1800-tals flygeln. Hon är ett spöke till en sjuksköterska från första världskriget 1914-1918 när Dalzell House användes som ett sjukhus för sårade soldater. Det tredje kvinnliga spöket bär vita kläder. Hon går runt på hela egendomen till Dalzell House. Hon hemsöker också Dalzell House ena torn. Det finns flesta berättelser om henne kopplade till byggnaden. Enligt en historia var hon ett hembiträde som hoppade från slottets battlement på toppen av muren. Sedan blev hon ett spöke. Enligt en annan historia var hon en kvinna som blev inmurad i en vägg i slottet eller muren. Sedan blev hon ett spöke.


90. Kinneil House

Kinneil House i östra Falkirk council area och en närliggande dal besöks av spöket White Lady. Hon tros är spöket till Lady Alice/Ailie. Hon begick självmord på 1600-talet efter att hoppat från byggnaden från sin grymma make som var en officer. Sedan blev hon ett spöke. Lady Alice/Ailie var också känd som Lady Lilyburn. Hennes hela namn var Lady Alice/Ailie Lilyburn. Hon härstammade också eller var släkt med översten Robert Lilburne (1613-1665) som ett tag ägde lite land i Hamilton. Enligt en annan version var hon gift med Robert Lilburne, men han var gift med Margaret Beke. Robert och Margaret fick tre söner som överlevde honom.

Enligt en annan delvis liknande version om Lady Alice/Ailie ville hon lämna Kinneil House där hon bodde med sin make. Hon ville flytta tillbaka där hon kom ifrån i Skottland. Men han förbjöd henne. Hemlängtan var dock för stor för Lady Alice/Ailie. Hon försökte fly några gånger från Kinneil House, men misslyckades varje gång. I förtvivlan kastade hon sig därför ut från ett fönster i en övre kammare och föll 61 meter ned mot en säker död. Sedan blev hon ett spöket White Lady i Kinneil House.

I början på 1800-talet sägs det att spöket White Lady syntes på toppen av byggnaden och sedan hoppade ned. Det sades att man såväl då som nu också kan höra hennes skrik under mörka vinternätter. Skriket kommer från när hon hoppade ned från byggnaden. På 1800-talet gick spöket White Lady också omkring i Kinneil house med stövlar och skrämde byggnadens pigor. Det sägs att spöket även brukade hemsöka en närliggande dalgång. Då som nu anses det att White Lady var/är ett aggressivt spöke. Åtminstone ifall man frågade de där tidigare pigorna.​


91. Linlithgow Palace

Linlithgow Palace i norra West Lothian är idag en spektakulär ruin bestående av flera byggnader som omger en borggård. Det finns också en fontän på borggården. Linlithgow Palace hemsöks av tre kungliga kvinnliga spöken och möjligen ett fjärde kvinnligt spöke. Tre av spökena är spöken till människor som var drottningar av Skottland. Av de tre drottningarna var två drottninggemåler och en drottningregent. Linlithgow Palaces kändaste spöke är spöket till fransyskan Mary av Guise (1515-1560) som var drottninggemål av Skottland 1538-1542. Hon var gift med James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542. Båda var föräldrar till Mary I (1542-1587), regerande drottning av Skottland 1542-1567. Det sägs att spöket till Mary av Guise i synnerhet spökar vid tornet Queen Margaret’s bower. Enligt vittnen hade hennes spöke 1999 på sig en vit klänning och lämnade efter sig en svag doft från en parfym när hon gick iväg. Hennes spöke har också under åren misstagits för att ha varit en riktig person. 

Tornet Queen Margaret’s bower är döpt efter den engelskfödda
Margaret Tudor (1489-1541) som var mamma till James V och svärmor till Mary av Guise. Margaret Tudor var också drottninggemål av Skottland 1503-1513 och hustru till James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513. Även Margaret Tudors spöke hemsöker Queen Margaret’s bower i Linlithgow Palace. Inte bara Mary av Guise. Enligt en annan version hemsöker Mary av Guise andra delar av palatset 
medan hennes svärmor Margaret Tudors spöke håller till i Queen Margaret’s bower. Enligt en tredje version brukar något av spökena till Mary av Guise och Margaret Tudor hemsöka den högsta delen av tornet Queen Margaret's bower i väntan på hennes man ska återvända till palatset efter en strid.​

Även Mary I:s spöke hemsöker Linlithgow Palace, men dess kapell. Som människa var hon kändare än Mary av Guise, men som spöke i Linlithgow Palace är Mary av Guises dito mer berömd. Vid den tiden när Mary av Guise levde på 1500-talet var Linlithgow Palace ett mycket omtyckt palats bland skotska kungliga och andra i det skotska hovet. 

Linlithgow Palace hemsöks också av spöket till en Blue Lady. Spöket syns mestadels i april och i september ungefär klockan nio på morgnarna. Blue Lady går från ingången till palatset till dörren till St. Michael's Parish Church som är socknens församlingskyrka. Kyrkan liggerbredvid palatset.

Eventuellt är Blue Lady samma spöke som spöket till Mary av Guise, Margaret Tudor eller Mary I. 


92. Caroline Park House

Caroline Park House är också känt som Caroline Park. Fram till 1740 var det känt som Royston House och bara Royston. Herrgården är belägen i norra Edinburgh endast en kort sträcka från vattnet i Firth of Forth i norr. Caroline Park House hemsöks av spöket till Lady Royston. Hennes spöke är lätt grönt tonat. Det sägs att hon brukar stiga upp från marken någonstans i herrgårdens trädgård. Därefter driver eller glider hon långsamt mot byggnadens ytterdörr innan hon sedan försvinner. Ibland hörs det också höga ljud och ljud från smällar från ett av rummen i ​Caroline Park House. De är dock inte kopplade till Lady Royston. Istället tros det att det är en kanonkula som hoppar runt i rummet. 1976 hörde en barnvakt möbler som slängdes runt i rummet ovanför där hon befann sig. Men följande morgon konstarerades det att ingenting hade flyttats i det rummet.


93. Corstorphine Castle

Corstorphine Castle i Edinburgh finns inte kvar längre. Men innan det revs till stora delar 1797 och de sista resterna av ruinen togs bort någon gång 1853-1953 hemsöktes slottet av spöket till en White Lady.


94. Old Craig House

Old Craig House i Edinburgh är från 1565. På 1880-talet beskrevs byggnaden som en konstig herrgård där det spökades. Ett av spökena var the Green Lady, den gröna damen.


95. Baberton House

1600-tals Baberton House i Edinburgh är också känd som Kilbaberton House. Herrgården ligger en bit sydväst om den centrala delen av staden. En tidigare boende, som då var fyra år gammal, flyttades från sitt sovrum efter att ha klagat på att det satt en flicka längst ned på dennes säng. Men det fanns ingen flicka i rummet som satt vid sängen. Efteråt tolkades det att fyraåringen sett ett spöke till en flicka. En annan tidigare boende i herrgården rapporterade om att byggnadens Green Room var hemsökt. Enligt personen tände något osynligt ting alltid brinnande ljus i rummet. 


96. Dalmahoy House

1700-tals herrgården Dalmahoy House är beläget i nedre mellersta västra Edinburgh council area. Fastigheten ägdes av familjen 
​Dalmahoy från 1296 fram till 1650 då de sålde den och det tidigare äldre slottet till familjen Dalrymple. 1720 eller 1725 uppförde den senare familjen den nuvarande fina 1700-tals herrgården Dalmahoy House på platsen. 1750 sålde de herrgården till familjen Douglas. 1927 arranderades byggnaden ut och omvandlades till ett hotell. Golfbanor anlades också på dess marker. 1990 byggdes Dalmahoy House ut/om igen.

Idag är Dalmahoy House både ett hotell och ett klubbhus för den lokala golfklubben. I byggnaden finns det vita spöket till Lady Mary Douglas. Hennes spöke är också känt som White Lady. Spöket sägs vandrar längs Dalmahoy House s korridorer och tittar in i de ursprungliga rummen i den gamla delen av byggnaden. De tidigare äldre sovrummen enligt andra uppgifter. Spökets närvaro har rapporterats varit lugnande. Det är ett mycket snällt och vänligt spöke. I hotellet hänger för övrigt ett porträtt av verklighetens Lady Mary Douglas.


97. Hailes Castle

Ruinen Hailes Castle i norra eller nordöstra delen av centrala East Lothian har det kvinnliga spöket Woman in White, också känt som Pale Lady. Det påstod lokalbefolkningen på 2000-talet. De hävdade att hon visade och fortfarande visar sig då och då i ruinen. En del människor i lokalbefolkningen hävdade att spöket var klädd i vita kläder medan andra hävdade att det inte var kläderna som var vita utan spökets bleka hud. Lokalbefolkningen har också rapporterat konstiga knallande ljud från slottets ruin.


98. Melville Castle

Det tidigare slottet, herrgården och numera hotellet Melville Castle ligger i centrala delen av norra Midlothian. Byggnaden är också känd som Melville Castle Hotel. Byggnaden har hemsökts en gång av spöket till Elizabeth Dundas (1750-1847). Elizabeth föddes som Elizabeth Rannie, vilket hon är mest känd som idag. Hon var också känd som Elizabeth Rennie. 1760 köptes Melville Castle av hennes pappa David Rannie (1716-1764). När han dog 1764 ärvde hans två döttrar Elizabeth Rannie och hennes lillasyster Janet Rannie (f. 1753) slottet och hans andra förmögenheter.

1765 gifte sig Elizabeth Rannie med Henry Dundas (1742-1811), 1st Viscount Melville 1802-1811. Hon var 14 år och han 24 år. De var gifta 1765-1778. Under de åren hette hon Elizabeth Dundas och Elizabeth Rennie of Melville. Det sägs att hon också hette Elizabeth Rennie, 1st Viscountess Melville, men det stämmer inte. När hennes make Henry blev viscount Melville 1802 hade de varit skilda i 24 år. Paret Elizabeth och Henry fick fyra barn som föddes 1766-1772. Genom henne kom Henry över Melville Castle. Elizabeth, Henry och barnen pendlade sedan mellan Melville Castle och ett boende i Edinburgh söder om centrala Edinburgh. Under åren som gifta tog Henry hela Elizabeths förmögenhet på 10 000 pund och satsade dem i banken Douglas, Heron & Company som grundades 1769. Banken var också känd som Ayr Bank, men gick i konkurs 1772 och alla Elizabeths pengar försvann 1772. Efter det belånades Melville Castle.

1778 skilde sig Elizabeth och Henry. Han hade begärt skillsmässa eftersom hon hade varit otrogen med Everard Fawkener (d. 1803). Enligt lagen förlorade Elizabeth också hela egendomen hon fört in i äktenskapet till Henry på grund av hennes otrohet. Efter skilsmässan såg hon aldrig sina barn mer. Barnen var i åldrarna 6-12 år när de såg henne för sista gången. Efter skilsmässan från Elizabeth blev Henry fullt ut ägare till Melville Castle. Han stannade kvar i slottet. Elizabeth däremot gifte om sig samma år 1778 med Everard Fawkener. De var gifta 1778-1803, men fick inga barn. 1786 rev Henry Dundas slottet Melville Castle och uppförde en slottsliknande herrgård 1786-1791 på samma plats. Herrgården fick också namnet Melville Castle. 1811 dog Henry Dundas. Hans och Elizabeths son Robert Dundas (1771-1851), 2nd Viscount Melville 1811-1851, ärvde och tog över herrgården Melville Castle. Byggnaden stannade i familjen Dundas till efter andra världskriget som slutade 1945. 

Elizabeth Rannies andra make Everard Fawkener dog 1803. Från omkring 1804 eller ännu tidigare under resten av livet levde Elizabeth Rannie i fattigdom. På ålderns höst upptäckte hennes son Robert Dundas på 1830- eller 1840-talen att hon fortfarande var i livet, men bodde i Cornwall i sydvästra England. Spekulativt flyttade hon dit i början på 1800-talet efter den andra makens död 1803. Hennes son Robert valde dock aldrig att åka och se henne i Cornwall och de träffades aldrig. 1847 dog Elizabeth Rannie i Cornwall. Hon uppstod dock inte som ett spöke där och då. Det dröjde 146-152 år. 1993-2001 renoverades Melville Castle och dess egendom. På 1990-talet under renoveringarna såg ett vittne spöket till Elizabeth Dundas, dvs. Elizabeth Rannie, gick genom en vägg i Melville Castle. Hur vittnet kunde se att det var hennes spöke kan möjligen ha sin förklaring i att hennes porträtt från 1700-talet var uppe till försäljning 1989 på auktionsbyrån Sotheby's.

Elizabeth Dundas tjugo år gammal 1770.

99. Saltoun Hall 

Saltoun Hall i mellersta västra East Lothian hemsöks av ett spöke till dam med gråa kläder, en grey lady. Spöket sägs ha bott där under lång tid.


100. Skelmorlie Castle

På östra delen av Firth of Clyde i norra North Ayrshire ligger Skelmorlie Castle. I Largs i norra North Ayrshire finns resterna av Skelmorlie Aisle som var en kyrka som till stora delar revs 1802. Men en större byggnad med ett mausoleum behölls och finns kvar än. I en utsmyckad grav i Skelmorlie Aisle finns graven till Sir Robert Montgomerie of Skelmorlie Castle, 7th laird of Skelmorlie och hans vackra fru Dame Margaret Douglas. Båda bodde i Skelmorlie Castle. Margaret Douglas dog i en ridolycka efter att hon ramlade av sin häst. Sedan uppstod hon som ett spöke som hemsökte Skelmorlie Castle ända fram till en brand på slottet 1959. Efter branden lämnade hennes spöke slottet för gott.


101. Sundrum Castle

Sundrum Castle i norra South Ayrshire hemsöks av ett spöke som heter Green Lady eller Lady in Green. Hon är nedtonad smaragdgrön eller bär nedtonade smaragdgrön klänning. Dock bär hon inte på några ädelstenar av smaragder.


102. Mains Castle 

Mains Castle i East Kilbride i nordvästra South Lanarkshire har spöket till en mördad kvinna som bodde i slottet. Hon ströps i slottet av sin make. Han var övertygad om att hon var otrogen och hade en kärleksaffär vid sidan av. Hennes spöke har hemsökt Mains Castle sedan hon mördades. Enligt annan version bor inte hennes spöke i slottet. Istället bor det någon annanstans. Enligt den versionen har hennes spöke under åren insisterat på att återvända och besöka slottet flera gånger efter hon mördades. Efter varje besök har spöket sedan lämnat slottet och återvänt till sin boning oavsett var den är någonstans. Spekulativt bor spöket till vardags på en närliggande kyrkogård.


103. Broomhill House

Den tidigare herrgården Broomhill House uppfördes 1473 västsydväst om centala Larkhall i norra South Lanarkshire. Inledningsvis ägdes den av familjen Hamilton, men övergick senare till familjen McNeill Hamilton. De var också kända som McNeil-Hamilton of Raploch. Efter en svår brand 1943 revs Broomhill House helt. 2017 fanns ingenting kvar av byggnaden förutom resterna av grunden som täckte en rektangulär yta på 60 x 20 meter. Det motsvarade en grund på 1 200 m2. Broomhill House hade ett eller fjorton spöken. Ett spöke räknat på spöket till en Black Lady eller fjorton spöken inkluderat spöket Black Lady och hennes tretton kompisar till spöken.

Det finns två skilda versioner om spöket Black Lady, men den första versionen är nog moderna felktolkningar. Enligt den första versionen hemsökte spöket Black Lady under flera år på 1800-talet både herrgården och det närliggande området, inkl. värdshuset och puben Applebank Inn. Enligt versionen troddes det att spöket hade en koppling till Broomhill House. Omkring 1900 försvann spöket Black Lady för gott från Broomhill House och har inte setts sedan dess, enligt den första versionen. Lokalt i trakten ansågs det konstigt att det försvann eftersom de trodde att det skulle vara kvar så länge Broomhill House fanns kvar. Applebank Inn finns kvar än, men hemsöks idag av ett annat kvinnligt spöke och av ett grått spöke av okänt kön. 2004 besöktes puben av the Ghost Club som gjorde en undersökning.

Enligt den andra versionen om Black Lady är historien om henne en sorglig och kuslig skotsk berättelse. Den historien fram till början av 1900-talet respektive till 1943 bygger delvis Helen Sykes forskningar och undersökningar på 1900-talet. Dock finns det också andra källor. Helen Sykes var barnbarn till Helen Perry som arbetade i Broomhill House i 70 år på 1800-talet och i början på 1900-talet. Den andra versionen börjar i sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen.

Omkring 1899-1901 träffades indiskan Sita Phurdeen (fl. 1902) och skotten Henry McNeil Hamilton (d. 1924) i det området som idag utgör Sydafrika när han var kapten och i tjänst för den brittiska armén under andra boerkriget. Kriget pågick 1899-1902. De två blev ett kärlekspar samtidigt som Henry redan befann sig i ett olyckligt äktenskap med en annan kvinna. Södra Afrika var inte den enda platsen som han hade varit på utanför Skottland. Han hade varit på många sjöfartsresor.

1902 drog Henry McNeil Hamilton sig tillbaka från den brittiska armén och reste tillbaka från södra Afrika till sitt Broomhill House i Skottland som han ägde. Med sig hade han sin älskarinna Sita Phurdeen. De kom fram till Broomhill House 1902 och hon flyttade in i herrgården tillsammans med honom. Men för att dölja att hon var hans älskarinna sa de istället att hon var hans tjänarinna.

Tidigare nämnda Helen Perry arbetade i Broomhill House i 70 år. Hon var också känd som Mrs Perry. När Sita Phurdeen kom dit 1902 lärde hon känna henne under den relativt korta tid hon sedan var där. Inledningsvis var Sita Phurdeen nöjd med sitt nya liv i Broomhill House i Skottland. Men hon hade inga kunskaper om skotska seder och bruk. Det gjorde henne till en social utstöttning lokalt. Därtill förbjöd hennes sambo Henry McNeil Hamilton henne att lämna Broomhill House under dagarna. Det försvårade hennes chanser att kunna tala med andra skottar utanför herrgården. Hon fick inte chansen att ta del av den skotska kulturen dagtid. Däremot lät han henne få lämnda Broomhill House kvälls- eller nattetid ifall hon ville.

Indiskan stannade dock inte länge i herrgården. Klockan 22.00 en kväll efter ett mål mat på kvällen i början på 1900-talet var sista gången som Helen Perry såg Sita Phurdeen i Broomhill House. Nästa dag var indiskan borta. När Helen Perry dagen efter frågade övriga personalen Broomhill House var Sita Phurdeen var fick hon veta att indiskan varit olyckligt och lämnat herrgården och Larkhall kvällen eller natten innan. Detta tyckte Helen Perry var konstigt eftersom sista kvällståget från Larkhall gick klockan 21.00. Det var en timme innan Helen Perry såg indiskan i herrgården. Tågstationen låg 860 meter i nordöst om herrgården. 1,4 km bilvägen idag.

Nyfiken frågade Helen Perry runt i lokaltrakten och ingen människan hade sett Sita Phurdeen gå till tågstationen innan eller efter klockan 22.00 den kvällen. Dessutom hade inte hästarna eller vagnen använts som normalt sett hade transporterat Sita Phurdeen från herrgården till tågstationen ifall hon hade tagit ett tåg klockan 21.00.

Henry McNeil Hamilton sa sedan till de anställda i Broomhill House att Sita Phurdeen hade försvunnit, men boende i lokalbefolkningen blev misstänksamma. De trodde inte på honom. Istället uppstod det rykten i lokaltrakten att den före detta kapten Henry McNeil Hamilton hade mördat Sita Phurdeen den där natten. Ryktena förstärktes av att han var känd som en otrevlig man med ett ondskefullt och våldsamt humör. Därför var det enligt ryktena också fullt rimligt att han också dödade henne. De rykterna förstärkes någon gång 1903-1923 när besökare såg Sita Phurdeens spöke i fönstren på Broomhill House och senre också i Morgan Glen. Det tros att Sita Phurdeen uppstod som spöket Black Lady i Broomhill House för att spöka och hämnas på sin mördare Henry McNeil Hamilton.

Det är inte känt huruvida hon sin hämnd, men 1924 dog Henry McNeil Hamilton själv i förtid. Begravningen hölls med en låg ton. Ibland nämns det att Henry McNeil Hamilton var herrgårdens sista ägare, men de uppgifterna är felaktiga. Han var däremot Broomhill Houses sista boende eftersom hans familj undvek herrgården efteråt. De ville inte bo där. 1924-1943 bodde ingen i Broomhill House. Däremot ägde de fortfarande herrgården under de åren 1924-1943. 1943 skadades Broomhill House svårt i en brand och lämnades i ruiner.​ Efter 1943 började spökhistorierna florera för fullt om Broomhill House. 

Många människor påstod också att de sett Sita Phurdeens spöke Black Lady fladdra omkring i Broomhill Houses ruiner, enligt den andra versionen om Black Lady. 1954 såg den lokala flickan eller unga kvinnan Jean indiskans spöke två gånger. Ena gången skedde vid en sammankomst med andra människor i ruinerna. Efter ett tag ville Jean gå hem och då när hon skulle lämna ruinerna stötte hon på spöket Black Lady. Jean och Black Lady tittade på varandra. Sedan pekade spöket på marken mellan de två. Därefter gick Jean hem medan spöket var kvar i ruinerna. Men nyfiken återvände Jean senare ensam till samma plats i Broomhill House. Black Lady dök då upp igen i ruinerna och pekade igen mot marken, men den gången mot marken bakom Jean. Nyfiken vände sig Jean sedan om och såg att det satt tretton spöken på sluttningen bakom henne. Totalt fjorton spöken inklusive Black Lady i området just då.

Senare lockade ruinerna till Broomhill House till sig många synska människor. De menade att svart magi hade utövades där som åkallade onda andar för onda syften på platsen. De beskrev Black Lady som en ledset och ett sorgligt spöke vars människa hade lidit mycket i livet. Dock beskrev den lokala spökjägaren Tom Robertson henne som hämndlysten. Han var också känd som Fyfe Robertson.

En kväll på 1960-talet direktsände BBC TV-programmet "Tonight" från ruinerna till Broomhill House. I direksändningen försökte Tom Robertson driva ut spöket Black Lady från ruinerna till Broomhill House. Men han misslyckades. Istället hämnades Black Lady på honom genom att kasta en stor tung sten från en överliggare på honom som bröt hans rygg. En överläggare är en sten som ligger ovanför en portal, dörr, fönster eller en eldstad. Efter direktsändningen lämnade BBC:s TV-team ruinerna med sina bilar. Men spöket Black Lady följde efter en av deras bilar. Sedan såg spöket till att bilen råkade ut för en bilolycka kort efter TV-sändningen.  Regissören i TV-teamet dog i bilolyckan när den var på väg till en annan plats. Hans kropp hittades med en stolpe från ett staket eller ett stängsel som hade spetsat hans hjärta. 

Tom Robertson hävdade efteråt att det var spöket Black Lady som dödade regissören i bilolyckan. Det finns dock inga vetenskapliga bevis för att något spöke kastade en stor sten på Tom Robertson den där kvällen eller att ett spöke efteråt orsakade en bilolycka som ledde till att en människa dog från BBC.​ ​Inte heller finns det bevis för att spöket dödade någon.

1990 publicerade Tom Robertson fotografier i nationell brittisk media som han påstod var ett spöke i ruinerna till Broomhill House. I Scottish Ghost Stories avfärdade James Robertson de läskiga berättelserna om Black Lady som Tom Robertson levererat under åren. James Roberton hävdade att Toms historier om Black Lady stred mot vad andra vittnen beskrivit spöket som. Enligt andra vittnen var inte Black Lady något ondskefullt spöke. Det var istället tvärtom ett snällt spöke. James Roberton var inte var släkt med Tom Robertson.

James Robertons version om Black Lady bekräftdes bl.a. av historien från ett annat vittne. En annan gång på 1900-talet efter 1943 besöktes Broomhill House av en kvinna som bröt benet när hon besökte ruinerna. Hon satt sedan fast där över natten utan att kunna röra sig och ta sig därifrån. Under natten blev hon tröstad av en spöket till en mörk främmade dam som sedan försvann i gryningen. Det antogs efteråt att damen var Black Lady.

Än idag spökar Black Lady i området vid resterna av grunden till Broomhill House, enligt den andra versionen. Själva herrgården finns däremot inte kvar ovan jord.

Spöket Black Lady på Broomhill House är nog ett tidtypiskt exempel på 1900-tals fantasi fram till 1960-talet. Försvinnande, ett antaget mord, lite skräck och på det en mängd rykten som bekräftade allt som sanning. På det blev Henry McNeil Hamilton utmålad som en mördare enligt ryktena och Sita Phurdeen som ett uppstått spöke i hans herrgård. Ingen vet, men några historiker spekulerade på 2020-talet i att Sita Phurdeen tröttnade på livet och sin stränga pojkvän i Broomhill House. Istället för att göra slut med honom, där han hade sagt nej och inte accepterat det, valde hon att lämna herrgården för gott den där natten. Sedan gick hon till fots till  närliggande Larkhall. Dagen efter tog hon sedan tåget till Glasgow, Edinburgh eller England. Kanske flyttade hon till områden med andra indier i London. Kanske bytte hon namn också. Därmed försvann hon för gott ur de historieböckerna. Alternativ att Henry McNeil Hamilton lät henne gå för gott den gå den där natten. Sedan reste hon iväg till Glasgow, Edinburgh eller England och återkom aldrig. Men allt det här är spekulationer.

På 1700-talet var det vanligt att afrikanska slavar på skotska slott gjorde på det här viset efter att de hade rymt. Många tog sig till mellersta Skottland, men desto fler reste söderut till England. De flyttade till områden med andra afrikaner eller människor av afrikansk börd. Inte minst det större London blev en fristad för dem där inte deras skotska slavägare kunde hitta dem. Därefter bytte de rymda afrikanska slavarna namn och deras skotska slavägare kunde sedan aldrig mer hitta dem igen. Möjligen gjorde Sita Phurdeen spekulativt något liknande i början på 1900-talet.


104. Craignethan Castle

I Craignethan Castle i norra South Lanarkshire finns spöket till Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. Enligt en del andra uppgifter utan hennes huvud som halshöggs och avlägsnades vid hennes avrättning 1587. Mary I spenderade natten i Craignethan Castle innan slaget vid Langside i nuvarande södra Glasgow 13 maj 1568. Hennes huvudlösa spöke hemsöker sedan en tid Craignethan Castle, enligt de andra uppgifterna. Bl.a. sågs den huvudlösa Mary I slottet 1990. Enligt tredje kategori uppgifter bär hennes spöke ibland historiska kläder när det visar sig i Craignethan Castle. Enligt en fjärde version är detta spöke med historiska kläder ett spöke till en annan kvinna med en tidstypisk klänning från Stuart-perioden på 1500-talet. Enligt fjärde versionen finns också Mary I:s huvudlösa spöke i slottet.

Mary I:s spöke finns också på flera andra skotska slott. Craignethan Castle har också ett till spöke, enligt flera besökare. Det är en man eller en kvinna klädd i en historisk festdräkt på väg till en fest. Efter att spöket visar sig försvinner det framför besökarnas ögon. Andra spöken har också setts på Craignethan Castles borggård. Möjligen är något av dessa spöken samma spöke som andra vittnen sett i slottets ruiner. Det kan dock vara olika spöken. Vittnen hävdar också att de hört kvinnliga röster vid ruinerna. De har också sett en vag skiftande uppbarelse av något annat och hört mystisk musik från säckpipor i ruinerna. Även saker som kastats av sig sjäva i ruinerna har rapporterats av vittnen.


105. Baronald

Baronald ligger strax nordnordväst om centrala Lanark i norra delen av South Lanarkshire. Baronald är också känd som Baronald Country House, Baronald House och Cartland Bridge Hotel. Baronald uppfördes 1887-1891 som en herrgård som stod klar 1891. 1887-1939 ägdes den av familjen Farie. 1962 omvandlades herrgården till hotellet Cartland Bridge Hotel. Sedan byggnaden blev ett hotell på 1960-talet hemsöks det av spöket Annie. Hon är spöket till den sjuåriga Annie Farie som bodde med sin familj Farie i herrgården Baronald innan 1940. Annie Farie dog när hon ramlade av sin häst när hon red på markerna till herrgården. Hon begravdes på en privat kyrkogård på tomten. Men hon blev inget spöke som hemsökte platsen direkt efter sin död. Det dröjde till andra halvan av 1900-talet när Baronald blev ett hotell som Annie började hemsöka byggnaden då och då som ett barnspöke.

​Vittnen har sett hennes spöke i dockrummet, Dolls Room, som tros var hennes tidigare rum när hon levde och var människa. Dockrummet är idag ett sovrum. En stor oljemålning med ett porträtt på verklighetens Annie Farie hänger idag över den öppna spisen eller eldstaden i hotellets Portrait Room Restaurant.


106. Houndwood House

Houndwood House i Coldingham i Berwickshire i nordöstra Scottish Borders har det kvinnliga väsendet Chappie som är klädd i siden. Hon är ett spöke till en kvinna som knackade på herrgårdens ytterdörr, gick in och uppför den stora trappan, men försvann och återsågs aldrig mer förrän hon uppstod som ett spöke i byggnaden. Förnamnet Chappie är ett pojknamn även om det finns undantag som i Scottish Borders där det också används på kvinnor. Chappie betyder kringresande försäljare, handelsman eller kapell. Namnet härstammar från fornengelskan och chapel som betyder kapell. Med tiden blev varianter av ordet efternamn och sedan förnamn. Åtminstone på 1620-talet användes namnet också som efternamn på Shetlandsöarna. Houndwood House hemsöks också av de nedre kroppsdelarna av ett annat spöke av okänt kön. 


107. Gunsgreen House

Herrgården Gunsgreen House i Eyemouth i Berwickshire i nordöstra Scottish Borders sägs hemsöktes en gång tidigare av en kvinna i en grå klänning. Hon var en Grey Lady.


108. Manderston House

Manderston House i Duns i Berwickshire i nordöstra Scottish Borders ombyggdes helt 1901-1903. Herrgården hemsöks av det dimmiga spöket till Eveline Curzon (1864-1934) klädd i kläder från den edvardianska tiden som pågick 1901-1910. Hennes familj Curzon var ursprunglign normander som flyttade till Skottland på medeltiden. Eveline Curzon var fru till Sir James Percy Miller (1864-1906), 2nd Baronet of Manderston, Berwickshire 1874-1887. Han var en brittisk soldat och en känd ägare att tävlingshästar. Hans hästar vann 161 tävlingar till ett värde av 114 005 pund.


109. Neidpath Castle 

I 1200-tals Neidpath Castle i västra och nordvästra Scottish Borders finns spöket till Jean Douglas. Hon var också känd som Maid of Neidpath. Hon var yngsta dotter till William Douglas, Earl of March. Jean Douglas förbjöds gifta sig med sin älskare eftersom han stod under henne rangmässigt. Älskaren var sonen till den mindre markägaren laird of Tushielaw. Älskaren skickades sedan bort. Den unga damen Jean vägrade då att ta någon annan man. Hon magrade och blev sjuk. Hennes pappa ändrade då sig och skickade sin män efter för att hämta hem den unga mannen hon tidigare hade blivit kär i men inte fått gifta sig med.

När den unga mannen en tid senare återvände till sin Jean kände han inte igen henne. Hennes sjukdom hade förändrat så mycket hennes utseende. Han gick då snabbt iväg och lämnade den stackars Jean. Hon dog senare med ett brustet och trasigt hjärta full av sorg. Efter hennes död återuppstod hon som spöke på Neidpath Castle. När hennes spöke hemsöker slottet har hon en lång brun klänning med en stor vit krage, vilket också den riktiga Jean Douglas brukade ha på sig. Utseendemässigt är spöket ganska blekt, vilket anses symbolisera att det är ett spöke som är ledsen. Än idag besöker spöket slottets ruiner och sörjer sin förlorade kärlek. I slottets ruiner sägs det också att man ibland kan höra skrikande raserianfall i upp till tre dagar åt gången från spöket till Jean Douglas. Raserianfallen börjar oftast efter att när besökare ger ifrån sig ljud av glädje som t.ex. skratt. Det sorgsna spöket gillar inte muntra ljud.

Enligt en annan version är spöket till Jean Douglas ett blekt spöke i vitt som fladdar runt i byggnaden efter att ha dött av ett krossat hjärta. Enligt den versionen kallas hennes spöke också för White Woman.

I Neidpath Castle har även dörrar öppnats och stängts själva under årens lopp. Det har också förkommit oförklarliga ljud och föremål som rört sig själva. 


110. Mantle House, Dryburgh House och Dryburgh Abbey Hotel

Slottet Mantle House öster om Melrose i centrala Scottish Borders uppfördes omkring på 1500-talet. 1845 ersattes eller byggdes Mantle House in i på samma plats av Dryburgh House som uppgfördes 1845. Sedan 1932 är byggaden främst känd som Dryburgh Abbey Hotel. Det är inte samma byggnad som Commendator’s House 120 meter i sydsydöst som byggdes på 1500-talet till ruinerna av klostret Dryburgh Abbey från 1150. Mantle House är heller inte samma byggnad som Dryburgh Abbey House 252 meter i sydöst. Tornhuset till Dryburgh Abbey House uppförds 1572 eller ännu tidigare på 1500-talet, men revs 1784 utan möjligen en flygel i norr från innan 1784. Byggnaden ersattes av en ny herrgård på samma plats, men härjades av en brand 1892 och återuppbyggdes 1892-1894.

Dryburgh Abbey Hotel hemsöks av Grey Lady som är klädd i gråa kläder. Hon är spöket till en ung kvinna som levde i 1500-tals slottet Mantle House på samma plats. Hon blev kär i en munk som bodde i det närliggande Dryburgh Abbey. De två inledde en kärleksaffär, men när de blev påkomna mördades och hängdes munken av sin abbot. Abbot är förestråndaren för ett munkkloster. Motsvarande på nunnekloster heter föreståndarinnan abbedissa. Efter hängningen av munken kastade sig den då förtvivlade unga kvinnan från en närliggande bro i floden Tweed och drunknade. Hon uppstod sedan som ett rastlöst spöke som sedan dess hemsökt såväl a) Mantle House och sedan på dess efterföljare Dryburgh House och Dryburgh Abbey Hotel, och b) bron där hon hoppade ifrån. Hon har skrämt ett otaliga gäster och besökare, inte minst de på Dryburgh Abbey Hotel. Det sägs att hon går på bron för att leta efter munken.


111. Ferniehirst Castle

Ferniehirst Castle är beläget söder om Jedburgh i sydöstra Scottish Borders. Slottet är också känt som Ferniehurst Castle. Slottet har spöket till Lady in Green, också känd som Green Lady. Henns figur har beskrivits vara i samma färg som mineralen jade. Jade kan variera från mörkt grön till ljusgrön till vit. Eftersom hon har fått smeknamnet Lady in Green är det mörkgröna eller ljusgröna varianten av jade som syftas.


112. Craigdarroch och Caprington Castle

Den vackra rosa herrgården Craigdarroch i norra delen av centrala Dumfries and Galloway uppfördes 1729 och ersatte på platsen ett tidigare hus i Craigdarroch från 1300-talet eller ännu tidigare. Klanen Fergusson med två S i namnet var utspridda i hela Skottland från norr till söder. Under 600 år 1304-1904 hade klanhövdingarna för deras gren Fergusson of Dumfriesshire sitt säte på platsen vid Craigdarroch. Först 1304-1729 i ett medeltida hus i Craigdarroch och sedan 1729-1904 i dess ersättare och tillika herrgården Craigdarroch. Huset och sedan herrgården Craigdarroch hade tidigare ett kvinnligt spöke som antingen var spöket till a) en Elizabeth som levde på 1600-talet och var fru till John Fergusson (d. 1689), eller b) Elizabeth Maxwell som var mamma till samma John Fergusson.

1689 red överste John Fergusson från huset i Craigdarroch till Killiecrankie där han dog i en strid eller i ett krigsslag. Hans tjänare som var med honom återvände till Craigdarroch med sin herres häst och sadel. Sadeln försvarade sedan i huset i Craigdarroch 1689-1729 och sedan högst upp på en trappa i herrgården Craigdarroch 1729-1918. 1918 fördes sadeln över till Caprington Castle i East Ayrshire där den finns kvar än. När John Fergussons fru Elizabeth 1689 fick veta att hennes make hade dött vägrade hon att tro på de uppgifterna. Hon väntade och väntade i Craigdarroch på makens återkomst, men han återkom aldrig eftersom han var död. Elizabeth tynade sedan bort och dog därefter själv, enligt legenden. Efter hennes död blev hon ett spöke som hemsökte och spökade där hennes makes sadel låg i huset i Craigdarroch. Sedan spökade hon i själva herrgården Craigdarroch 1729-1918 och därefter i Caprington Castle 1918-1920 eftersom sadeln fanns där då.

1920 anlände en manlig jesuit till Caprington Castle. Jesuitorden är en manlig katolsk orden. Jesuiten hade med sig en bjällra, en bok och ett ljus. Han lyckades få spöket att underkasta sig honom och lägga av med sitt spökeri vid sadeln. Sedan dess har det här spöket aldrig synts till i vare sig Caprington Castle eller i Craigdarroch. Verklighetens Elizabeth gifte om sig två gånger efteråt efter hennes makes dog 1689. Hon var säkert ledsen, men tynade knappast bort. Enligt en annan version av spöket var det istället John Fergussons mamma Elizabeth Maxwell som väntade på sonens återkomst efter att han dog 1689.  Enligt den versionen var det mamma Elizabeth Maxwell som sedan tynade bort och dog av sorg och därefter blev spöket som spökade vid hennes sons sadel fram till 1920.


113. Comlongon Castle

Comlongon Castle från slutet av 1400-talet ligger i södra Dumfries and Galloway. Slottet är också känt som Comlongon Castle Hotel. Det är uppdelat i ett tornhus och en herrgård som är två fristående byggnader. Familjen Murray ägde skog och marker vid platsen från 1331 och sedan slottet från slutet av 1400-talet fram till 1984. 1939-1952 fungerade slottet som barnhem. Dock ägde familjen Murray fortfarande slottet till de sålde det 1984. Då hade de ägt marken i området i 653 år.

Comlongon Castle har spöket till Lady Marion Carruthers. Hon och hennes syster ärvde slottet från deras pappa. De ärvde också hans övriga egendomar. Det finns två versioner om slottets spöke. Enligt en version var Marion Carruthers gift. Hon och hennes make bodde i Comlongon Castle, men hon stod inte ut med sin man. Efter ett tag ville hon inte spendera mer tid med honom. Marion Carruthers valde därför att ta livet av sig. Hon hoppade från tornhuset och dog. Efter hennes död uppstod hon som ett spöke som har setts i en grön nyans i Comlongon Castle. Hon räknas som en Green Lady, vilket hennes spöke också ibland benämns som.

Enligt den andra versionen tvingades Lady Marion Carruthers att gå med på att gifta sig med Sir James Douglas efter hennes pappas död. Möjligen krävde hennes överlevande mamma eller farbror att hon skulle gifta sig med honom. Sir James Douglas familj däremot ville komma åt hennes pappas egendomar och var mycket angelägna att de två skulle gifta sig. Lady Marion Carruthers älskade dock inte Sir James Douglas. Men istället för att gifta sig med honom tog hon livet av sig genom att hoppa från tornet. Det sägs att det inte vuxit gräs på den platsen sedan hon dog i fallet. Sir James Douglas familj kom inte över slottet genom henne. Eftersom Marion Carruthers begick självmord fick hon inte en ordentlig begravning. 

Efteråt uppstod hon som ett spöke som hemsöker Comlongon Castle för att leta efter sin sista viloplats, enligt den andra versionen. Hennes spöke har setts både i slottet och på slottets marker. Även ljud från hennes gråt har hörts. Vittnen i slutet på 1900-talet eller i början av 2000-talet hävdade också att de fysiskt kände av hennes spökes närvaro när det passerade dem. En del vittnen hävdar till och med att spöket knuffade dem när det passerade dem, men det finns inga bevis för det. Trots det räknas hennes spöke inte som ett ont spöke. Mer istället ett ledset spöke.

Enligt en annan version av den andra versionen tvingades Lady Marion Carruthers förlova sig och inte gifta sig med Sir James Douglas efter hennes pappas död. Resten är som i den första versionen av den andra versionen.


114. Baldoon Castle

I västra Dumfries and Galloway finns Baldoon Castle som ägdes av familjen Dunbars of Westfield 1533/1534-1800. I mitten av 1600-talet eller på 1660-talet omkring 1669 var den unga kvinnan Janet Dalrymple (d. ev. 1669) kär i den lokala Archibald Rutherfurd (d. 1685), 3rd Lord Rutherfurd. Han var fattigare än henne. Hans familj ägde i praktiken inte någonting. Janet var äldsta dotter till Sir James Dalrymple. Janet och hennes familj bodde i Carscreugh Castle som också ligger i västra Dumfries and Galloway.

Janet och Archibald förlovade sig i hemlighet, men hennes föräldrar tvingade henne att avbryta förlovingen och överge mannen hon älskade. Sedan tvingade de henne att först förlova sig och därefter gifta sig med ​David Dunbar (d. ev. 1682). Han var från den lokala rikare familjen Dunbar som ägde Baldoon Castle. Han var också känd som a) David Dunbar of Baldoon, b) Sir David Dunbar of Baldoon Castle och c) Sir David Dunbar of Carscreugh Castle eftersom han övertog sin frus eller svärföräldrars slott Baldoon Castle i samband eller efter deras giftermål. Han var arvtagare till Sir David Dunbar of Baldoon. Janet och David gifte sig sedan i kyrkan i Old Luce endast 3 km från hennes hem i Carsecleugh Castle. Det var en varm sommardag, men hennes bröder mindes att Janes händer var kalla som is när hon gick nerför gången i kyrkan. "- Jag vill inte vara med honom." sa Janet till dem. Sedan finns flera version om vad som hände.

Enligt en version högg Janet sin make David med en kniv eller en dolk på deras bröllopsnatt i hans Baldoon Castle, men han överlevde. Strax efteråt dog Janet sinnesjuk. Enligt en annan version högg Janet maken David på bröllopsnatten. Han sårades, men dödade Janet när han försvarade sig. Enligt en tredje version gömde sig en besviken Archibald i kammaren där brudparet skulle sova och högg David. Sedan flydde Archibald ut genom ett fönster mot trädgården. Enligt en fjärde version fick David reda på att Janet älskade Archibald under deras bröllopsnatt. Sedan mördade han henne under bröllopsnatten eller dog hon kort efteråt. Enligt en femte version, baserad från en lokala traditionell berättelse, var det djävulen som högg David och nästan dödade honom. Sedan plågade djävulen Janet tills hon blev dement och dog.

Enligt flera av de versioner som säger att både Janet och David överlevde bröllopsnatten återhämtade hon inte sig mentalt. Hon dog kort senare den 12 september 1669. David Dunbar tillfrisknade sig från skador men ville sedan aldrig mer tala om händelserna från bröllopsnatten. Familjerna Dalrymple och Dunbar, som var väldigt ivriga att gå samman med giftermålet mellan Janet Dalrymple och David Dunbar, valde sedan två olika livsvägar efter Janets död. Familjen Dalrymple kom upp sig. En gren av deras familj blev earlar och fick mer militär makt. Det var precis som de ville. John Dairymple blev Secretary of State for Scotland och deltog för skotska regeringens sida i Glencoemassakern 1692. Enligt en del uppgifter var han till och med ansvarig för massakern.

Familjen Dunbar of Baldoon valde att satsa sin energi på att förbättra jordbruket under sista kvartalet på 1600-talet. I nästan hela Skottland pågick den processen vid den här tiden. Janet Dalrymples
överlevande make David Dunbar blev en pionjär inom bete och import av olaglig boskap från Irland till Skottland. Med tiden gifte han sig med Eleanora Montgomerie som var dotter till Hugh Montgomerie (1613-1669), 7th Earl of Eglinton 1661-1669. 1682 föll David av sin häst och dog. Archibald Rutherfurd, som var Janet Dalrymples livs kärlek, gifte sig aldrig och dog 1685.

En tid senare uppstod Janet Dalrymple som ett spöke på Baldoon Castle. Troligen på andra halvan av 1700-talet eller på 1800-talet, men först när slottet blev en ruin. Hon har hemsökts slottets ruin sedan dess. Hon anses som ett vilt spöke och brukar vanligen återvända till Baldoon Castle för årsdagen för sitt bröllop. Oftast ses hon dock för årsdagen den 12 september för hennes egen död. Janet Dalrymples spöke strövar sedan omkring i en vit nedblodad nattklänning, vita nattkläder eller andra nedblodade vita kläder bland slottsruinerna till Baldoon Castle. Flera senare besökare intygade detta. Hon vandrar sorgligt med lågt huvud som om hon är fylld med djup ånger. Hon anses vara spöke i kategorin skuld eller oönskad tvingad kärlek. Notera att hennes spöke inte har på sig en vit nedblodad brudklänning utan andra vita kläder. Det dröjde ända till efter första världskrigets slut 1918 innan vita brudklänningar blev populära hos hela den kvinnliga brittiska befolkningen. 

Historien om Janet Dalrymple var grunden skotska historikern Walter Scotts (1771-832) roman The Bride of Lammermoor från 1819 och den italienskan operan Lucia di Lammermoor från 1835. I The Bride of Lammermoor var det Janet som högg sin make David på bröllopsnatten. Han blev svårt sårad och det strömmade med blod. I samband med dådet blev hennes vita nattklänning neddränkt med hans blod, enligt Walter Scotts roman. Baldoon Castles ruin är idag öppen för allmänheten, men är i dåligt skick. Risk finns för att stenar faller ned. Försiktighet rekommenderas.

​
2.3 Manliga och kvinnliga spöken​​

115. Ardvreck Castle

Ardvreck Castle i sydvästra och västra Sutherland i norra Highland har tre spöken. Slottets kändaste spöke är spöket till den ganska kända rojalisten och militären James Graham (1612-1650), 1st Marquess of Montrose 1644-1650. 1650 befann han sig ett kort tag i Ardvreck Castle efter att ha varit på flykt efter slaget vid Carbrisdale i Sutherland 27 april 1650. Det finns två versioner om vad som hände sen. Enligt den ena versionen arresterades James Graham av Ardvreck Castles ägare Neil MacLeod. Sedan höll Neil MacLeod honom i slottet innan han överlämnades till covenanter. De förde James Graham som fånge till Edinburgh där han avrättades 21 maj 1650. Neil MacLeods hela namn var Neil MacLeod of Assynt. Han var också känd som Neil MacLeod, Laird of Assynt. Neil var lojal till covenanter.

​Enligt den andra versionen tillhandahöll Neil MacLeod ett bekvämt skydd för James Graham i Ardvreck Castle efter slaget vid Carbrisdale. Men en belöning på 25 000 pund på James Graham gjorde att Neil MacLeod förrådde honom. Neil MacLeod lurade in James Graham i slottets fängelsehåla. Sedan hölls han där fram till att Neil MacLeod överlämnade honom till covenanter. De förde honom som fånge till Edinburgh där han avrättades. Efter James Grahams död uppstod han som ett spöke i Ardvreck Castle. Han hemsöker fortfarande slottet som idag är en ruin.

Ardvreck Castles andra spöke är ett långt magert spöke som bara kan ses på slottet från avstånd. Spökets kön är okänt. Slottets tredje spöke är spöket till Lady of Ardvreck. Denna kvinna var känd för sin inblandning och störande hos andra människor. Med tiden tappade kvinnan också sin position högre upp i hierarkin, vilket hon inte gillade. Efter sin död uppstod hon som ett spöke på Ardvreck Castle.​


116. Carbisdale Castle

Carbisdale Castle beläget norr om Culrain i södra Sutherland på södra delen av norra Highland. Den storslagna herrgården är också känd som Castle of Spite och uppfördes 1905-1917 för engelskfödda Mary Caroline Mitchell (1848-1912). Hon var gift tre gånger. Först 1861-1883 med kapten Arthur Kindersley Blair (d. 1883), Som gift med honom tog hon hans efternamn och hette Mary Caroline Blair, vilket hon är mest känd för idag. Hennes smeknamn blev Duchess Blair under tiden som gift med honom. Men äktenskapet var inte bra och någon gång 1873-1883 blev hon älskarinna till George Sutherland-Leveson-Gower (1828-1892), 3rd Duke of Sutherland 1861-1892. George Sutherland var en av Storbritanniens rikaste män. Marys första make Arthur Kindersley Blair dog 1883 och George Sutherlands fru dog 1888. 1889 gifte sig Mary Caroline med George Sutherland. De var gifta 1889-1892. Som gift med honom blev hon känd som Mary Caroline, Duchess of Sutherland. Efter Georges död 1892 gifte Mary Caroline sig en tredje gång, men då med Sir Albert Rollit (1842- 1922). 

Carbisdale Castle har flera spöken. Uppskattningsvis sex till tio stycken. Det ena är ett spöke klädd i vita kläder som är känd som Lady in White. Spöket kallas också för Duchess Blair och Betty eftersom det tros att det är spöket till nämnda Mary Caroline Blair aka Mary Caroline, Duchess of Sutherland som uppförde herrgården. Carbisdale Castle har också ett spöke från slottets tidigare trädgårdsmästare The Hooded Gardener. Hans spöke är klädd i svart, har en svart huva och bara en del av hans ansikte syns under huvan. Han sägs gå omkring på slottets marker och leta efter sin förlorade femtonåriga dotter. Han brukar spöka på tjejer som besöker Carbisdale Castle som är i samma åldern som hans dotter. Slottet hemsöks också ett spöke till en säckpipeblåsare. Ljud sägs även hörs från hans säckpipa. Några andra spöken på slottet är stupade soldater från slaget vid Carbisdale 1650. Paranormala experter har undersökt Carbisdale Castle med varierade resultat.


117. Balnagown Castle

Balnagown Castle ligger bredvid byn Kildary i Easter Ross i östra Ross and Cromarty i östra Highland. Herrgården och slottet är också känt som Balnagowan Castle. Byggnadens kändaste spöke är Black Andrew. Det är spöket till människan Andrew som tidigare ägde Balnagowan Castle. Som laird terroriserade han grannskapet, våldtog lokala kvinnor och mördade lokalbefolkningens män. Till slut fick de nog och agerade mot honom. De stormade hans slott och hängde honom i nacken från det högsta belägna fönstret i Balnagown Castle. Efteråt uppstod han som spöket Black Andrew som hemsökte byggnaden, vilket han gör fortfarande. Hans spöke Andrew fick tillägget Black i namnet eftersom hans spöke främst uppträder som en svart skugga i byggnaden. Därför heter hans spöke Black Andrew.
Hans spöke trakasserar också fortfarande kvinnor som besöker Balnagown Castle.

Balnagown Castle har även ett kvinnligt spöke. Det är spöket till en ung flicka med gröna ögon som ler kärleksfullt och ömt till förbipasserande på slottet. Hon är ett snällt spöke.


118. Duntulm Castle

Duntulm Castle ligger på den norra delen av den inom Skottland ganska berömda halvön Trotternish i norra Isle of Skye i västra Highland. 1730 övergav familjen MacDonald slottet som sedan dess förföll och blev en ruin, vilket det är än. Enligt legenden övergav de Duntulm Castle på grund av alla spöken som hemsökte slottet. Duntulm Castle och dess ruin har sju spöken. Fyra av spökena visar sig fysiskt och bildligt. De resterande tre spökena är osynliga. De visar sig inte utan förekommer bara i form av skrik. Enligt en berättelse hemsöks Duntulm Castle av tre spöken till tre berusade män eller tre manliga fyllon. Enligt en annan historia hemsöks också slottet av spöket till en gråtande nunna. Spökena till fyllona och nunnan visar sig fysiskt i slottet.

Av Duntulm Castles osynliga spöken hörs skriket från ett spöke till en kvinnlig sjuksköterska eller barnflicka. Hon råkade av misstag tappa ett barn från slottets battlement eller från ett av slottet fönster. Barnet föll ned på klipporna nedanför och dog. Hennes skrik från när hon tar upp det döda barnet hörs än idag i slottets ruin. Slottsruinen hemsöks också då och då av ljuden från gråten till Margaret. Hennes spöke håller sig undan från sin man efter att hon förlorade ett öga i en olycka. Men spöket visar sig inte bildligt i Duntulm Castle utan bara gråter.

I slottet hörs även skriket till Hugh Macdonald. Han var kusin till 1500-tals Donald Gorm Mor som var klanhövding för Macdonald of Sleat. Donald hade många fiender och en dessa var hans ena kusin Hugh. Denna Hugh planerade länge att döda Donald. Vid ett tillfälle insåg Donald att hotet var allvarligt. Istället för att fly valde han och hans män att gå till attack. De invaderade Hughs slott Duntulm Castle och belägrade därefter slottet. Hugh lyckades dock fly och lämna slottet utklädd till en kvinna, men Donalds lyckades ändå strax senare fånga in honom. De förde sedan tillbaka Hugh till Duntulm Castle och låste in honom i ett rum eller i en fängelsehåla. Där svälte han i praktiken och fick bara mycket små och dåliga portioner av saltad fisk och kött. Han fick dock inget vatten och blev genast törstig av den lilla saltade maten. Det sägs att Hugh blev galen av svälten och törsten. Han dog sedan en långsam och plågsam död av total uttorkning. Enligt legenden försökte han till och med äta upp sin egna händer av hunder. Efter hans död har Duntulm Castle och senare dess ruiner hemsökt av hans smärtsamma skrik. Dock har inte hans spöke visat sig, utan det är bara skriken som förekommer. Men det antas att hans spöke är där och skriker.

I närheten av Duntulm Castle hörs också dovt och dämpande skrik från spöket till en fånge som murades in i tornet i Duntulm Castle.​ 

​
119. Eilean Donan Castle

Kända Eilean Donan Castle är ett av Storbritanniens mest romantiskt belägna slott. Det ligger på den lilla ön Eilean Donan i sydvästra Ross and Cromarty i västra Highland. Ön och slottet är beläget vid sammanflödet mellan Loch Alsh, Loch Long och Loch Duich. Mer exakt ligger ön vid ingången till Loch Duich. Eilean Donan Castle vetter mot östligaste delen av Isle of Skye 8,2 km längre bort i västsydväst. Trots sitt avlägsna läge ligger Eilean Donan Castle bilvägen endast 89,3 km väster om turistcentret för Loch Ness-odjuret i Drumnadrochit i västra Loch Ness. 78,6 km cykelvägen och 78,4 km gångvägen. Båda via en mer grusig nordlig rutt. Den 10,9 km längre sydligare asfalterade rutten där bilarna går tar lika lång tid för cyklister för dem som den grusade nordliga rutten. För de som vandrar tar den grusiga nordliga rutten däremot ungefär två timmar snabbare att gå än de sydliga asfalterade vägen.

Eilean Donan Castle hemsöks av två spöken. Ett manligt och ett kvinnligt. Det manliga spöket är överlägset kändare än slottets kvinnliga spöke. Det här manliga spöket är spöket till en manlig spansk soldat. Efter ett misslyckat jakobituppror 1715 fann skotska jakobiter på nytt stöd från Spanien. I kvadrupelalliansekrigen 1718-1720 krigade Spanien mot de allierade bestående av Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, etc. Dessutom deltog Spanien på jakobiternas sida mot Storbritanniens regering i jakobitupproret 1719. Under skotten George Keith (1692/1693-1778), 10th Earl Marischal 1712-1715, anlände 300 spanska soldater i april 1719 till Loch Duich och Eilean Donan Castle. De ockuperade sedan slottet. Någon gång i april eller i början av maj marscherade omkring 250-260 spanjorer därefter in i de skotska högläderna anslutna av 1 000 högländska jakobiter. De stred sedan tillsammans mot den brittiska regeringens trupper i slaget vid Glen Shiel i västra Highland 10 juni 1719.

10 maj 1719 ankom tre fartyg från den brittiska flottan till området och vattnen i närheten av Eilean Donan Castle. Britterna skickade sedan en mindre båt till slottet för att förhandla, men blev beskjutna av de kvarvarande spanska soldaterna i Eilean Donan Castle som vaktade slottet. De tre brittiska fartygen svarade då med att skjuta mot slottet i en timme eller mer. Nästa dag fortsatte de bombardemanget. I artilleribombardemanget under de två dagarna dödades en spansk soldat i Eilean Donan Castle av en kanonkula från ett av de brittiska fartygen. Hans huvud träffades och blåstes av. På kvällen gick britterna i land och erövrade slottet. I slottet fann de en irländsk kapten, en spansk löjtnant, en till person, en skotsk rebell och trettionio spanska soldater. De fyrtio spanjorerna hade stannat kvar för att vakta slottet. De efterföljande två dagarna spenderade den brittiska flottan med att riva Eilean Donan Castle 1719. Ett av de brittiska fartygen tog sedan de fyrtio spanjorerna och förde dem som fångar till Edinburgh. De övriga 250-260 spanjorerna besegrade britterna i slaget vid Glen Shiel. Efteråt uppstod spanjoren som träffades av kanonkulan som ett spöke i Eilean Donan Castles ruiner.

1919-1932 återuppbygdes ruinen til Eilean Donan Castle i en övertygande medeltida stil. Spöket till den spanska soldaten fortsatte att spöka i slottet. Hans spöke bär sitt huvud under armen för att markera att han träffades av kanonkulan. Enligt andra uppgifter bär han sitt huvud undangömt under ena armen medan han vandrar omkring i slottet. Hans spöke har också i modern tid setts i slottets souvenirbutik. Spöket har då hållt sitt huvud under sin ena arm.

Eilean Donan Castle har också det kvinnliga spöket Lady Mary som hemsöker ett av slottets sovrum. Hennes spöke är inte lika känt som spöket till den manliga soldaten. Därför är det vanligt att hennes spöke utelämnas eller inte nämns gällande spökhistorier om Eilean Donan Castle. Men hennes spöke finns i slottet enligt vittnesuppgifter.

Eilean Donan Castle är idag en skotsk ikon inom skotsk kultur. Ett vackert slott på en vacker plats i en vacker omgivning. 2009 var det Skottlands tredje mest besökta slott med 314 000 besökare. Etta var Edinburgh Castle och tvåa Stirling Castle medan Urquhart Castle vid Loch Ness var fyra. Internt i västra högländerna kallas Eilean Donan Castle för Skottlands mest fotograferade slott. En del lokalbor hävdar att det till och med är världens mest fotograferade slott. Men inget av det stämmer. Bara Edinburgh Castle i Skottland har årligen mer än tre gånger fler besökare än Eilean Donan Castle. Tar alla som besöker Eilean Donan Castles foton räcker det med att bara en tredjedel av alla som besöker Edinburghs Castle tar foton för att det ska fotas lika mycket på båda slotten. Utanför Skottlands gränser fotas det givetvis mer på Windsor Castle, Buckingham Palace, Versailles, Palacio Real de Madrid, osv. än vad det gör på Eilean Donan Castle. 

Slottet i Versailles i Frankrike har nästan trettiotre gånger fler besökare än Eilean Donan Castle. Alhambra i Spanien har nio gånger fler besökare, Palacio Real de Madrid har fem gånger fler, Windsor Castle har nästan fem gånger fler, Neuschwanstein i Tyskland 4,7 gånger fler och slottet Bran i Rumänien med den påhittade brittiska historien om Dracula  har 2,6 gånger fler besökare än Eilean Donan Castle. Bara Buckingham Palace i London har mer än 50 000 besökare årligen som är där för att gå på middagar, banketter, etc. De miljontals fotande turisterna som årligen går dit vid vaktparaderna utanför är inte inräknade. ​


120. Cawdor Castle

I Nairnshire i östra Highland östnordöst om Inverness finns Cawdor Castle. Slottet har två kvinnliga spöken och ett manligt. Det ena kvinnliga spöket är spöket till Muriel Calder (f. 1499). Hon var dotter till Earl of Calder. I början på 1500-talet var hon också arvtagerska till Cawdor Castle. 1510 gifte hon sig med Sir John Campbell of Muckairn som sedan byggde ut slottet. Efter Muriels död uppstod hon som ett spöke som hemsöker Cawdor Castle. Spöket bär en blå sammetsklänning och är ibland känd som Lady in Blue. Enligt en annan version blev Muriel Calder kär i Sir John Campbell of Muckair. Han var son till en rivaliserande klanhövding, enligt den versionen.Men när hennes pappa kom på dem vid ett av deras möten jagade han henne upp till det högsta tornet i Cawdor Castle. Det var en mordisk jakt. För att försöka undkomma sin pappas vrede lutade hon sig ut genom ett fönster i tornet, men hennes pappa högg av hennes händer och hon dog. Hon dog anntingen i fallet eller av blodförlust. Efteråt uppstod hon en spöke utan händer i en blå klänning som hemsökte tornet där hon dog. Hennes spöke hemsöker fortfarande tornet.

Enligt en tredje version kidnappades Muriel Calder vid tolv års år ålder 1511 och gifte sig samma år mot sin vilja med Sir John Campbell of Muckairn. Sedan efter hennes död uppstod hon som ett spöke med blå sammetsklänning på Cawdor Castle. Sir John Campbell of Muckairn som nämndes ovan var troligen samma person som Sir John Campbell of Calder (d. 1546). Han var förfader till Earl Cawdor. Han var också tredje äldsta son till Archibald Campbell (1465- 1513), 2nd Earl of Argyll 1493-1513 som dog 1513 i det kända slaget vid Flodden i Northumberland i nordöstra England. Archibald Campbell var klanhövding för klanen Campbell 1493-1513.

Det finns de som hävdar att det inte går att bevisa spöket i de tre versionerna ovan är Muriel Calder. Enligt en fjärde version hävdar slottshistoriker att spöket ovan möjligen och istället är spöket till Lady Isabella Caroline Howard (1771-1848), också känd som bara Lady Caroline. Hon var fru till slottets ägare John Campbell (1753-1821), 1st Baron Cawdor 1796-1821. Maken var också känd som Lord Cawdor och first Lord Cawdor. Efter hans död 1821 uppstod även han som ett spöke som hemsökte och fortfarande hemsöker Cawdor Castle. Han är slottets enda manliga spöke.

Cawdor Castles andra kvinnliga spöke är spöket till en ung tjej från familjen Campbell som bodde i slottet under sommarmånaderna någon gång 1827-1850. Familjen Campbell använde sitt slott som sommarbostad på 1800-talet. Tjejen blev passionerat kär i en ung man. En gång kom tjejens pappa på henne när hon kramade sin pojkvän och älskare på deras hemliga mötesplats. Pappan var John Campbell (1790-1860), 1st Earl Cawdor 1827-1860. Han var son till John Campbell, 1st Baron Cawdor. ​Pappa John Campbell, 1st Earl Cawdor, ogillade starkt sin dotters romans med sin pojkvän eftersom han var från en konkurrerande familj. Pappa John blev mycket upprörd och ansåg att hans dotter förrått hans familj med denna kärleksförbindelse och beteende. För att hon aldrig mer skulle kunna krama sin pojkvän igen skar hennes pappa John av hennes händer med sitt svärd. En tid senare dog flickan. Efter hennes död uppstod hon som ett spöke utan händer på Cawdor Castle.

Verklighetens John Campbell, 1st Earl Cawdor, gifte sig 1816 med Lady Elizabeth Thynne (1795-1866). De fick sex döttrar och fyra söner. De bodde i Pembrokeshire i sydvästra Wales, men använde Cawdor Castle som sommarresidens och bodde där på sommarhalvåret. Deras äldsta dotter Lady Emily Caroline Campbell (1819-1911) blev 92 år gammal. 1842 gifte hon sig med Octavius Duncombe (1817-1879). Näst äldsta dottern Lady Georgiana Isabel Campbell (1820-1884) dog 1884. Hon blev 64 år gammal. 1840 gife hon sig med John Balfour (1811-1895), 7th of Balbirnie 1837-1895. Tredje äldsta dottern Lady Elizabeth Lucy Campbell (1822-1898) blev 76 år gammal. 1842 gifte hon sig med John Cuffe (1818-1865), 3rd Earl of Desart 1832-1865. Fjärde äldsta dottern Lady Mary Louisa Campbell (1825-1916) blev 91 år gammal. 1846 gifte hon sig med George Egerton (1823-1862), 2nd Earl of Ellesmere 1857-1862. Femte äldsta dottern Blanche Charlotte Campbell (1831-1831) dog samma år som hon föddes Sjätte äldsta och yngsta dottern Adelaide Campbell (1832-1833) dog året efter att hon föddes.

John Campbell, 1st Earl Cawdor och hans fru Lady Elizabeth Thynne fick inga andra kända döttrar. Ingen av deras döttrar ovan kunde därför ha varit tjejen som fick sina händer avskurna av John Campbell. Vem tjejen var till spöket förblir därför obesvarad förutom att hon var dotter till John Campbell som dog 1860. Det är därför möjligt att a) historien med henne hittades på och att hon inte fanns på riktigt, bortsett från spökdelen som givetvis är fabricerad. En annan möjlighet är att hon levde på riktigt och fick sina händer avskurna, men att hon var:
b) en utomäktenskaplig dotter till John Campbell och hans tidigare flickvän eller älskarinna,
c) en dotter till en annan person, t.ex. en dotter till en kusin till John Campbell,
d) ett hembiträde i slottet som John Campbell var kär i eller hade en kärleksrelation med, men där hon sedan blev kär i en yngre jämnårig man. John blev svartsjuk och högg av hennes händer.
e) dotter till en annan Campbell som bodde i slottet, men på 1500-, 1600 eller 1700-talen. Genom förväxlingar eller omskrivningar blev spökhistorien med tiden istället tilldelad en av John Campbells döttrar på 1800-talet.

Historiens form, berättelse och innehåll tyder på att den mer var något som förekom på 1500- eller 1600-talen än på 1800-talet, vilket talar för en förväxling och det sista alternativet ovan.


121. Castle Grant 

1400-tals Castle Grant i östra Highland har två kvinnliga spöken och ett manligt spöke. Båda de kvinnliga spökena heter Barbara. Det ena är spöket till Barbara som svälte sig själv till döds i ett rum i slottets torn. Hon protesterade mot att hon påtvingades ett arrangerat äktenskap mot hennes egen vilja. Hon ses fortfarande i ett fönster i tornet där hon tvättar händerna i ett handfat som flyter i luften framför henne. Det andra kvinnliga spöket är spöket till Lady Barbara Grant. Hon var dotter till en av slottets ägare på 1500-talet. Han var en laird. Lady Barbara Grant blev kär i en man som hennes pappa ansåg som olämplig. Eftersom pappan ansåg att hans dotter varit olydlig som blivit kär i fel man stängde han eller hans män in henne i ett skåp eller i en mörk garderob på Castle Grant. Sedan låste han/de skåpet eller garderoben. Där dog hon sedan av ett brutet hjärta. Sedan blev hon ett spöke. Hennes spöke besöker fortfarande slottet. Det sägs att spöket snarare är ledset än skrämmande och arg. Castle Grants manliga spöke är en säckpipeblåsare som patrullerar markområdet utanför slottet.


122. Ballindalloch Castle

I västra eller västra centrala Moray finns 1500-tals Ballindalloch Castle. Slottet har fem väldokumenterade spöken, varav en manlig och fyra kvinnliga. 1770 byggdes slottet ut av den brittiska generalen James Grant (1720-1806), Laird of Ballindalloch. Han var från Ballindalloch och aktiv i den brittiska armén 1744-1805. Han kämpade på britternas sida i det amerikanska frihetskriget 1775-1783. Han dog 1806 och begravdes nära Ballindalloch Castle eller nära slottets egendom. Efter hans död började hans spöke att hemsöka Ballindalloch Castle. Vittnen säger att hans spöke går ned mot sin och slottets vinkällare. Hans spöke har också synts ofta ridande på en magnifik vit häst på slottets egendom. Det har beskrivits som om hans spöke håller ett vakande öga på sitt tidigare hem och gods. Det sägs att hans spöke rider varje natt för att undersöka vilka förbättringar människan James Grant gjorde på egendomen medan han levde.

Slottets matsal sägs har hemsökts två eller flera gånger av den mystiska Green Lady som är ett spöke till en dam klädd i grönt. Ballindalloch Castle hemsöks också av två till kvinnliga spöken som var för sig håller till i sina egna delar av slottet. I det rosa sovrummet, the Pink Room, har flera besökare rapporterat om spöket till en vacker dam klädd i rosa krinolin. Spöket är snällt och vill inte skada någon. Det går under namnet Pink Lady. En krinolin är en slags kjol som var populär 1855-1870. Slottets fjärde kvinnliga spöke är spöket till en ung sorglig kvinna som blev passionerad kär i en man, men som blev avvisad av honom. Hon skrev brev till honom och bad om hans uppmärksamhet, men han var inte intresserad . Hennes spöke har ofta setts korsa den gamla bron Bridge of Avon när hon postar ett nytt brev till sin älskade som inte älskade henne.


123. Castle of Park

Den rosa Castle of Park 6,4 km ligger nordväst om Aberchirder i nordvästra och norra Aberdeenshire. Herrgården är också känd som a) Park, b) Corncarn Manor och c) Castle of Park, Cornhill, Banffshire. Herrgården har två spöken. Det ena är spöket till ett hembiträde. Hon avskedades av herrgårdens ägare efter att hon blev gravid och väntade barn. Pappan till det kommande barnet ville heller inte ta något ansvar eller vara ihop med henne efter att hon skulle föda barnet. För att undvika att bli ensamstående förälder valde den gravida avskedade kvinnan att hänga sig i herrgården. Sedan har hennes spöke synts i gröna kläder vid ett fönster på herrgårdens övervåning. Hon är en Green Lady. Castle of Parks andra spöke är spöket till en munk som murades in en vägg i herrgården. Hans spöke hemsöker fortfarande byggnaden. Boende i Castle of Park hävdar också att de känner sig betraktade i byggnaden av något och att föremål mystiskt ibland rör sig av sig själva från ett rum till ett annat.


124. Fyvie Castle

Det storslagna Fyvie Castle i norra Aberdeenshire hade tidigare omkring sex manliga spöken, fem kvinnliga spöken och två spöken av okända kön. Totalt tretton spöken. Men numera har slottet bara kvar tolv spöken fördelade på sex män, fyra kvinnor och två av okända kön. Ett av de manliga spökena är mer av en ande än ett traditionellt spöke. Dock räknas det som ett spöke eftersom andar också kan vara spöken. De två spöken av okända kön är fördelade på ett synligt spöke av okänt kön och osynligt spöke av okänt kön. Enligt andra uppgifter har slottet istället numera etthundratjugo spöken bestående av sex män, fyra kvinnor och etthundratio av okända kön. Etthundratjugoen inräknat det det tidigare femte kvinnliga spöket som inte hemsöker slottet längre. Fyvie Castle har även en eller två förbannelser. Längre ned nämns en av förbannelserna.

Det ena av slottets kvinnliga spöken heter Lady in Green. Det är slottets absolut kändaste spöke som också är känd som The Green Lady, The ghost of Lilias och The ghost of Lilias Drummond, på svenska den gröna damen, Lilias spöke och Lilias Drummonds spöke. Hon tros är spöket till Dame Lilias Drummond (1572-1601) som bodde i Fyvie Castle 1592-1601, men som dog 8 maj 1601. Hon var också känd som bara Lilias Drummond och Dame Lillias Drummond med två L i namnet Lillias. Hon var fru till Alexander Seton (1555-1622), 1st Earl of Dunfermline 1605-1622, också känd som Alexander Seton, Lord Fyvie. De gifte sig 1592 och då hette hon bara Lilias Drummond.

Dame Lilias Drummond lyckades inte ge sin make Alexander Seton en son och manlig arvinge. Istället fick de fem döttrar. Omkring 1599-1601 inledde han därför en kärleksaffär med hennes kusin Grizel Leslie som bodde några km bort. Tillsammans planerade de sedan för att bli av med Dame Lilias Drummond så att de därefter kunde gifta sig. Enligt en del versioner om historien fick Dame Lilias Drummond kännedom om sin makes otrohet och sedan dog av brustet hjärta 8 maj 1601. Enligt en annan version, den traditionella berättelsen, fängslades hon innan sin död i maj 1601 i Douglas-rummet av sin make. Han gav henne ingen mat och försökte få henne att svälta till döds. Hennes familj försökte då rädda henne, men maken Alexander Seton och hans män fångade in dem. De slaktades medan Dame Lilias Drummond såg på. Hon kunde inte göra något för att rädda dem. Sedan kastade männen ut deras lemlästade kroppar från ett fönster i slottet. Därefter stängde de dörren till Dame Lilias Drummond. Sedan gav de henne antingen a) förgiftad mat som hon åt av och hon dog, eller b) låste de in henne i rummet utan mat till hon svälte ihjäl 8 maj 1601. Hon blev tjugonio år gammal.

Efter Dame Lilias Drummonds död 1601 gifte maken Alexander om sig sex månader senare i slutet av oktober 1601 med Grizel Leslie. Han gifte sig tredje gång 1607 med Margaret Hay (d. 1659). 1601 byggdes Seton Tower på Fyvie Castle där Alexander och Grizel skulle ha sitt sovrum, men tornet var inte färdigt när de gifte sig. På deras bröllopsnatt 27 oktober 1601 fick de istället husera i ett rum ovanför en spiraltrappa i ett av slottets äldre delar. Rummet låg femton eller femtio meter ovanför marknivå. Uppgifterna varierar hur högt. När de gick till sängs på bröllopsnatten hörde Alexander och hans Grizel kraftiga suckar och skrapljud utanför deras enda sovrumsfönster. Grizel blev mycket rädd och Alexander bad sina män för att se om det var någon människa eller ett djur femtio meter nedanför fönstret på utsidan som gjorde ljuden, men de hittade inget. På den efterföljande morgonen fanns följande ord inskrapade på fönsterbrädan i sten vid fönstret, men gjort från utsidan: D LILIAS DRUMMOND. D stod för Dame. Enligt andra uppgifter stod det D LILLIES DRUMMOND, med två L i förnamnet och IE och inte IA i slutet av förnamnet. Enligt en tredje kategori uppgifter stod det D(ame) LILIAS DRUMMOND.

Det inskrapade namnet kan fortfarande ses där. Enligt legenden var det Lady in Green som skrapade in det, men i verkligheten var det förmodligen a) Dame Lilias Drummond själv innan hon dog 1601 eller b) efteråt av någon av hennes fyra av fem döttrar som överlevde henne. 

Efter Alexander och Grizels bröllopsnatt 1601 började ett kvinnligt spöke klädd i grönt att spöka på Fyvie Castle. Spöket sågs ofta i upplyst form. Det lyste om det gröna. Spöket kunde gå i ett mörkt rum på slottet, medan det var ljust på själva spöket. Enligt legenden var det spöket till Dame Lilias Drummond. Med tiden förlorade familjen Seton slottet som sedan 1733 togs över av familjen Gordon. Men Lady in Green försvann inte. Hon stannade kvar på slottet och spökade mer än någonsin på Fyvie Castle. Vittnen från familjen Gordon beskrev henne som ett spöke med sorg. De betraktade emellertid henne som ett dödsombud eftersom flera av familjen Gordons familjemedlemmar dog efter att de såg henne. Den senaste 1925. Hennes spöke visade sig därför innan döden närmade sig någon i familjen som bodde och ägde slottet.

Än idag syns Lady in Green, dvs. spöket till Dame Lilias Drummond, då och då vandra runt i hela Fyvie Castle. Ofta går hon på slottets huvudtrappa. Ibland går hon också igenom väggar i Fyvie Castle. 
Spöket bär också på ett ljus i ena handen och avger en mjuk ljusstyrka. Hon driver också längs korridorer till Murder Room i slottet. Slottets personal säger att när hon visar sig runt om i Fyvie Castle och sedan går iväg lämnar hon efter sig en doft av rosor. Enligt en annan version när rumstemperaturen sjunker plötsligt och luften fylls med en doft av rosor i någon av slottets rum är det spöket till Lilias Drummond, The Green Lady, som är närvarande i rummet. Det har funnits många gröna damer på slott i Skottland, men också en del i England, men få har enligt legenderna visat talang för att kunna fysiskt rista in sina namn på stenar eller fönsterbräder som Dame Lilias Drummond. Få spöken har dessutom luktat som rosor. Det sägs att spöket till Dame Lilias Drummond också besöker Pinkie House i East Lothian.

Det andra kvinnliga spöket på Fyvie Castle hette Lady in Grey eller Grey Lady. Hennes spöke fanns inte innan 1920, men under en renovering av slottet 1920 hittades en kvinnas skelett i ett hemligt rum bakom en sovrumsvägg på slottet. Skelettet lades därefter för en sista vila på kyrkogården i Fyvie. Men sedan började de boende i Fyvie Castle höra konstiga ljud och oförklarliga händelser uppstod på slottet. De såg också ofta ett kvinnligt spöke i gråa kläder gå omkring på nätterna i slottet. Inte minst syntes hon i slottets korridorer. De boende kallade henne för Lady in Grey. Slottets ägare lät då gräva upp den döda kvinnan vid kyrkogården eftersom han fruktade att han hade förolämpat henne genom den tidigare förflyttningen. Därefter lade han tillbaka hela skelettet eller bara benen i det hemliga rummet bakom sovrumsväggen. Sedan upphörde ljuden och de oförklarliga händelserna på Fyvie Castle. Spöket Lady Grey försvann också.

Enligt en annan version av samma spöke började det växa många konstiga svampar i slottets vapenrum 1920. Slottets ägare Alexander Forbes-Leith (1847-1925), 1st Baron Leith of Fyvie 1905-1925, också känd som bara Lord Leith, anlitade då byggare får att hantera problemet med svamparna. Men när de tog bort en del av väggen som svamparna satt på hittade de ett skelett bakom väggen. De tog omedelbart bort skelettet. Men direkt efter började spöket Grey Lady hemsöka slottet. För att få stopp på hennes hemsök beordrade Lord Keith att skelettet skulle sättas tillbaka bakom väggen där det tidigare låg. Sedan byggde byggarna om väggen, men med skelettet bakom. Därefter upphörde Grey Lady att hemsöka Fyvie Castle och hon har inte setts sedan dess.

Fyvie Castles tredje kvinnliga spöke är mer av en budbärare som visat sig i samband med när slottets ägarfamilj drabbats av död eller olycka. Spöket har också dykt vid andra tillfällen som när en turist och besökare såg henne i slottets Gordon Bedroom.​

Fyvie Castles fjärde kvinnliga spöke finns i ett rum ​på slottet. En natt vaknade en kvinnlig gäst på slottet över att en kvinna stod över henne och stirrade på henne. Den stirrande kvinnan antas var ett spöke.

Fyvie Castles femte kvinnliga spöke och slottets ena manliga spöke är spökena till Annie och trumpetaren Andrew Lammie. Hon var dotter till den rika mjölnaren Tifty the Miller medan han var en slottstrumpetare. 
Annie och Andrew blev kära i varandra, men det gillade inte hennes bröder och pappa som slog ihjäl henne. De tolerade inte att hon var kär i honom. Andrew dog sedan av sorg för att Annies familj hade slagit ihjäl hans älskade. Både Annie och Andrew Lammie blev sedan spöken som huserar i Fyvie Castle. Under många år blåste spöket till Andrew Lammie i sin trumpet varje gång när ägaren till Fyvie Castle var på väg att dö, dvs. när slottets laird var på väg att dö. Enligt en annan version blåser spöket en enda lång ton på sin trumpet innan döden närmar sig i någon i familjen som bor och äger slottet. Enligt en tredje kategori uppgifter hörs det emellanåt mysistiska ljud och melodier från en trumpet i slottet som inte är sammankopplad till död. Vittnen tror det är spöket till Andrew Lammie som blåser i trumpeten.

Alla vittnen som sett Annies spöke minns dock efteråt inte färgen på hennes klänning. Enligt den officiella förklaringen beror det på hennes låga status. Hon anses som oviktig och därför glöms färgen bort. Det som talar mot det var hon var en dotter till en rikare mjölnare och visst hade en viss status bland vanliga lokala bönder och andra vanliga människor när hon levde. Hon var emellertid ingen adelsdam. Det finns två andra förklaringar. Enligt en del andra människor beror det på att Annies ansikte är så häpnadsväckande vackert att ingen minns hennes klänning. Enligt en tredje förklaring, byggd på lite hokus pokus, har spöket till Annie en förmåga att tränga in i människors medvetanden och sudda bort en del av deras minnen från den tiden de såg henne. I detta fall deras minnen gällande färgen på hennes klänning.

Slottets andra manliga spöke är ett spöke till en trumslagare eller en handelsresande. Båda de manliga spöken sägs går omkring i korridorerna på slottet, dvs. både trumslagaren och trumpetaren Andrew Lammie.

Fyvie Castles tredje manliga spöke är en ensam manlig ande som setts gå omkring i biblioteket på slottet. Fyvie Castle har också åtminstone tre manliga spöken till soldater. De är slottets fjärde, femte och sjätte manliga spöken. Eventuellt Fyvie Castle fler spöken till soldater i byggnaden.

Fyvie Castle har även två spöken av okända kön. Det ena är ett synligt grinigt spöke av okänt kön. Det är slottets mest aktiva spöke eftersom det rör sig mellan alla slottets 109 rum. Varje gång en besökare går in i ett rum sägs det att det här spöket står och väntar. Därefter välkomnar det grinigt besökaren till rummet. När besökaren rör sig till ett nytt rum rör sig spöket blixtsnabbt dit och välkomnar grinigt samma besökare igen men till det nya rummet.

Enligt andra uppgifter har slottet istället 109 griniga spöken av okända kön som grinigt välkomnar besökare till slottets rum. Ett grinigt spöke per rum. En del av de här 109 spökena är synliga medan andra är osynliga. I slottets Charter Room hävdade Diane Reid enligt uppgifter från 2018 att en osynlig hand från ett spöke tryckte dit henne fysiskt. Diane var en guide för National Trust for Scotland. Det finns dock inga vetenskapliga bevis för att ett spöke fysiskt tryckte dit henne eller ens rörde henne. Samma Diane hävdar också att när hon varit ensam i slottet har hon stängt av flera vattenkranar, men några minuter senare har de satts på och vattnet har runnit ur dem för fullt. Det har tolkats som att något av slottets spöken vridit av dem. Diane sa i samband med detta till utomstående att hon tyckte att slottets spöken var irriterande.

Kvällstid hörs det också fotsteg från ett osynligt spöke av okänt kön i flera av korridorerna i Fyvie Castle. Det är slottets andra spöke av okänt kön eller slottets 110:e spöke av okänt kön ifall uppgifterna om de 109 griniga spökena stämmer. Ibland hörs också stora knall i hela slottet. I morgonrummet har gråt från en bebis hörts trots att det inte fanns någon bebis i rummet vid tillfället. Morgonrummet var där slottets första dam förberedde sig för den kommande dagen på 1700- och 1800-talen.​ 

Fyvie Castle har en förbannelsen från 1200-talet. Det finns tre kända versioner av den förbannelsen. Enligt den första versionen bygger förbannelsen på tre stenar som kastades på slottets mark av Thomas the Rhymer (1220-1298). Han var en laird och profet på 1200-talet i Alba/Skottland. Slottets förstfödda söner kan aldrig ärva slottet förrän de tre stenarna återförenats. Endast en av stenarna finns idag på slottet. De andra två stenarna har aldrig hittats och tros ha medfört otur till slottet i generationer. För att bryta förbannelsen måste de två andra stenarna hittas, föras och stanna kvar på slottet. Förbannelsen med stenarna är tillskriven Thomas the Rhymer. 

Enligt den andra versionen fick 1200-tals Thomas the Rhymer vid ett tillfälle inte komma in i Fyvie Castle av dess ägare. Han nekades tillträde. Han förbannade då slottet. Enligt versionen skulle sedan slottets ägare och kommande ägare drabbas av tragedier. Förbannelsen sägs bekräftades av att vissa stenar vid slottet grät i form av vattendroppar som sipprade ut från dem.

Enligt en tredje version av förbannelsen skulle aldrig någon son som föddes inom slottets murar kunna bli arvinge till slottet. För att bli manlig arvinge behövde personen födas utanför slottet. Man får säga vad man vill om den första förbannelsen, men under ungefär 600 år från 1200-talet till 1800 föddes ingen av slottets manliga ägare i Fyvie Castle. Det föddes söner till slottets ägare under de här århundradena, men de hamnade och flyttade alltid in på andra slott eller byggnader. Den tredje versionen av förbannelsen har med ett dolt rum i sin historia som finns på riktigt i Fyvie Castle. Stör någon människa friden i rummet kommer slottets ägare (herre) att dö eller kommer hans fru att bli blind. Det är inte samma rum som Lady in Grey låg i.
​

125. Corgarff Castle 

I Corgarff Castle i västra Aberdeenshire blev en familj och slottets tjänare en gång fast i en brand. Totalt dog tjugosju människor i branden. Efteråt uppstod de som spöken i form av skuggliknande varelser som spöken till män, kvinnor och barn. De finns fortfarande kvar i Corgarff Castle och har ännu inte lämnat byggnaden. Med jämna mellanrum kan man också höra deras skrik i slottet.​


126. Drum Castle 

Drum Castle i östra och södra Aberdeenshire är en hotspot för övernaturliga aktiviteter. Ett av dem är spöket till Anna Margaretta Forbes-Leslie (d. 1900), också känd som gift som Anna Forbes Irvine och ibland bara som Anna Forbes. Hon var fru till Alexander Forbes Irvine (1818-1892), 20th Laird of Drum. De gifte sig 1848 och fick de två sönerna Francis Hugh Forbes Irvine (1854-1894), 21st Laird of Drum och Alexander Charleas Quentin Hamilton Irvine (1859-1865). Den senare också känd som Little Alexander. 1861 ärvde Alexander Forbes Irvine, 20th Laird of Drum, egendomen och dess Drum Castle av sin pappa Alexander Forbes Irvine (1777-1861), 19th Laird of Drum. Efter Annas död 1900 uppstod hon som ett spöke i Drum Castle. Slottets mest sedda spöke är spöket till hennes son Alexander Charleas som dog sex år gammal 1865. Även gripande skratt kan höras från Little Alexander i hela slottet. Man tror att hans spöke återvänt till slottet för att leka med sina bröder och systrar.

Distinkta spöklika fotsteg från ett tungt manligt spöke kan också höras i Drum Castles korridor nattetid. 2014 fotades en av Drum Castles inhemska spöken med en webkamera. Bilden visades sedan upp i både lokal och nationell press. Spöket är någon dimmig sak på några decimeter. Det påminner kanske om en gigantisk stor dimmig geting eller kanske en fe med lite fantasi. Givetvis är det inget spöke. Bilden finns på länken https://www.scotsman.com/images-e.jpimedia.uk/imagefetch/http://www.scotsman.com/webimage/Prestige.Item.1.36614365!image/32032929.jpg?crop=982:524,smart&width=990.
​

127. Kindrochit Castle

1300-tals Kindrochit Castle är beläget i Braemar i sydvästra Aberdeenshire. På mitten av 1300-talet kom digerdöden till Skottland. Den är också känd som svarta döden eller den stora döden, på engelska the Black Death. När lokala bybor upptäckte att pesten hade anlänt till Kindrochit Castle gick de till slottet och blockerade de yttre slottsdödarna så att ingen människa kunde lämna, fly och sprida sjukdomen till omgivningen utanför slottet. Alla som befann sig instängda i slottet dog sedan av pesten medan de var i slottet. Allihopa uppstod också som spöken efteråt och hemsökte slottet. De återvänder fortfarande ibland till Kindrochit Castle för att återuppleva sina sista dagar och spöka på slottet som är en ruin idag.

Det är svårt att veta hur många spöken Kindrochit Castle har, men gissningsvis någonstans mellan 20-100 spöken. Förmodligen var det både män, kvinnor och barn som stängdes in i slottet på 1300-talet, dog av pesten och blev sedan spöken. Små slott kunde ha 30-150 människor som bodde i enskilda slott och i dess omgivande utbyggnader, inklusive ägaren och dennes familj, hembiträden, vanliga arbetare, soldater som fungerade som ägarens armé, andra kvinnor, barn, etc. Kindrochit Castle var dock ett kungligt jaktslott 1371-1388 för Robert II (1316-1390), kung av Skottland 1371-1390. Det var rektangulärt och hade på den tiden med måtten 9 x 30 meter plus fyra torn. Ett torn i varje hörn av rektangeln. Men händelsen ovan med pesten tros inträffade innan 1371. Å andra sidan återkom pesten till Skottland i omgångar Skottland från mitten av 1300-talet ända till 1400-talet, även om trycket var som intensivast i mitten på 1300-talet. Händelsen med pesten kan därför skett exempelvis i slutet på 1300-talet när Kindrochit Castle var privat, ombyggt och hade måtten 13 x 19,3 meter på marknivå. Dock med flera våningar på höjden.

Enligt en annan version av samma historia om de instängda på slottet inträffade historien på 1700-talet. Det som talar mot andra versionen är att historien förmodligen syftade på pestfallet på 1300-talet och inte senare persversioner som Skottland drabbades av.


128. Hallgreen Castle

Hallgreen Castle i Inverbervie i sydöstra Aberdeenshire har tre spöken. Två av dem är spöken till två tonåriga serveringsflickor. De har gått många år sedan de dog, men deras spöken hemsöker fortfarande slottet. Hallgreen Castles tredje spöke är spöket till en konstig man i en lång kappa.


129. Barcaldine Castle och 130. Inverawe House

I norra Argyll and Bute finns Barcaldine Castle som uppfördes 1601-1609 av den skotska markägaren och hovmannen Duncan Campbell of Glenorchy (1545-1631). Han dog 1631. Enligt legenden mördades han på slottsområdet. Hans spöke Duncan Campbell sägs ha setts gå omkring vid Barcaldine Castle för att leta efter mannen som mördade honom. Enligt en annan version tillhör inte spöket Duncan Campbell. Istället ska det vara spöket till Donald Campbell (d. 1692), Laird of Barcaldine, som dog i samband med när slottet attackerade under Glencoemassakern 1692. Efter mordet uppstod han spöke som letade efter mannen Stewart of Appin som mördade honom med ett svärd. Hans spöke sågs också ett kort tag efter hans död vid herrgården Inverawe House i Argyll and Bute. Spöket Duncan Campbell eller Donald Campbell sägs vara full av hat och avsky. Han tillhör kateogorin arga spöken. Hans spöke sägs finns för evigt så länge Barcaldine Castle existerar som byggnad eller ruin. 

Enligt en tredje version hemsöks Barcaldine Castle av spökena till de två Campbell-bröderna Duncan Campbell och Donald Campbell, Laird of Barcaldine. Enligt versionen mördades Donald Campbell i slottet av Stewart of Appin under deras bittra fejd på 1700-talet. Inte 1692. Stewart of Appin flydde sedan till Donalds bror Duncan Campbell i Inverawe. Denna Duncan levde på 1700-talen. Möjligen på 1600- och 1700-talen. Han varken föddes 1545 eller dog 1631. Duncan Campbell hade inte fått reda på att hans bror mördats. När han väl fick höra det hade Stewart of Appin redan flytt vidare. Duncan Campbell blev förkrossad över beskeded och över att han inte hade haft möjlighet att hämnas sin brors mördare. Först när båda blev spöken kunde Duncan be Donald om förlåtelse för den uteblivna hämnden. Efter Duncan Campbells senare död blev han ett spöke i Barcaldine Castle. Där återförenades hans spöke med spöket till hans bror Donald Campbell. Sedan dess hemsöker de två brödernas spöken korridorerna i Barcaldine Castle, enligt den tredje versionen.

Det är uppenbart att någon av de tre versionerna blandat ihop fakta ovan i berättelserna dels familjemässigt och dels tidsmässigt. Enligt version ett och två var de inte bröder, vilket version tre däremot hävdar. Enligt den första versionen dog Donald 1692 och inte på 1700-talet. Enligt den andra versionen föddes Duncan på 1500-talet och dog 1631. Enligt den tredje versionen dog båda på 1700-talet. Men det är klassiker. En person berättar en historia. En annan person drar ifrån eller lägger till saker på historien. En tredje person lägger till eller drar ifrån ytterligare saker. En fjärde person kanske ändrar tiden i historien. En femte person ändrar kanske familjeförhållandena för att historien ska passa bättre. En sjätte person kanske ändrar moderniserar berättelsen, osv.

Barcaldine Castle har ett till spöke som heter Lady in Blue och Blue Lady. Hon dyker upp kvälls- eller nattetid när det spelas musik på slottet. Caithness Room på slottet är det rummet på slottet som har haft flest spökobservationer oavsett typ av spöken.


131. Dunollie Castle

Dunollie Castle ligger på en kulle norr om Oban i norra Argyll and Bute. På platsen fanns den tidigare dunen Dun Ollaigh från tidig medeltid. Den attackerades och brändes dock ned tre gånger under åren 686, 698 och 701 och förstördes helt 701, men återbyggdes 714. Dunen övergavs helt på 900-talet. I möjligen slutet av 1100-talet eller troligare på 1200-talet uppfördes ett slott på platsen. Dagens Dunollie Castle härmstammar mestadels från 1400-talet. Byggnaden var en magnifik byggnad under sin storhetstid och var familjehem till Lord of Lorn/Lorne, vars familj i århundradena innan ägde en tredjedel av hela Skottland. 1746 övergavs Dunollie Castle och blev en ruin. Möjligen var slottet redan en ruin 1746 och är det fortfarande. Så sent som på 1970-talet var de få som fick besöka Dunollie Castles slottsruiner till skillnad mot idag.

I juli 1971 besökts slottet av en scoutledare och hans scouter. De slog läger på slottets marker efter att ha fått tillstånd av ägaren. Scoutledaren ville se sina förfäders hem. David Howling från Leeds i England sa efteråt till den legendariska spökjägaren Andrew Green att de anlände till platsen ungefär sju på kvällen. De gick till vapenhuset för att se vad som fanns där. Men plötsligt blev de distraherade när sex eller sju av dem såg blev vittnen till spöket till en manlig säckpipeblåsare med full höglandsdräkt passerade dem i slottsområdet. De beskrev efteråt spöket som halvt genomskinligt. De såg spöket, men såg ändå igenom det eftersom de kunde se träden bakom spöket genom det. De blev inte rädda för spöket utan istället mer faschinerade. De var dock inte intresserade av spöken. När de efteråt berättade om spöket för slottsruinens ägare fick de veta att spöket med säckpipan har setts ganska ofta av de som rört sig vid ruinen. Ägaren sa också spöket var ganska accepterad av hans familj.

Han är inte den enda skotska slottsägaren vars familj accepterar spöken på sina slott. De finns flera liknande fall på slott i Skottland där slotts- eller husägarnas familjer accepterar sina byggnaders spöken. De tror det är spöken, men ser spöken mer som "nyaners eller skuggor av det förflutna". En annan skotsk slottsägare sa också att "- De (spökena) orsakar ingen skada, så varför ska man bry sig om dem?"

Spöken orsakar ingen fysisk skada. Man ska inte bry sig om sett ur ett våldsperspektiv. Däremot är spökhistorierna om vad som hände människorna innan de blev spöken intresssanta och väl värda att bry sig om, enligt forskare. Dunollie Castle har också ett kvinnligt spöke med gröna kläder, en Green Lady, som är en grön glaistig, på engelska a Green Glaistig. I slutet på 1970-talet undersöktes Dunollie Castles ruiner av spökjägaren Andrew Green.


132. Inveraray Castle

Inveraray Castle i östra Argyll and Bute uppfördes 1743-1746. Det ersatte alldeles bredvid 1400-tals Old Inveraray Castle som inte finns kvar längre. Ett av 1700-tals Inveraray Castles spöken är ett manligt spöke med en harpa. Han levde på första halvan av 1600-talet, men hängdes när han 1644 försökte kika på slottets dam i Old Inveraray Castle. Besökare hävdar att de har hört ett mystiskt ljud från hans harpa när de har besökt Inveraray Castle. Enligt en annan version var mannen med harpa en musiker som mördades på Old Inveraray Castle i samband med en attack mot James Graham (1612-1650), 1st Marquess of Montrose 1644-1650. Sedan blev musikern ett spöke som återvände till Inveraray Castle. Spöket har med sin harpa och brukar synas när han plockar av harpans strängar en efter en. Han hörs men inte syns också i slottets biblioteket där han kastar omkring böcker, utan att några böcker fysiskt flyttats. Det är bara ljudet från böcker som kastas omkring som hörs. Enligt de som tror på spöken och är insatta i ämnet förklaras det med att människor som besöker biblioteket i modern tid bara hör ljuden från en annan tidsålder. Därför flyttas inte böckerna fysiskt samtidigt som ljuden kan höras. Trams enligt vetenskapsmän som hävdar att något sådant inte är möjligt.

Enligt en tredje version syns spöket till mannen med harpa vandra omkring i Inveraray Castle med tartan på sina kläder, rutmönstret. Enligt versionen spelar spöket på sin harpa varje dag i slottets bibliotek.

Ett annat spöke på Inveraray Castle dyker upp på slottet innan klanen Campbells klanhövding kommer att dö. Enligt en annan version syns en spöklikt galeon, segelfartyg, segla upp på Loch Fynne två dagar innan klanhövdingen ska dö. Spökfartyget har en spökbesättning och allt. När spökfartyget når land stannar det inte. Istället fortsätter det segla över landet tills det kort senare når Inveraray Castle och tar med sig sitt offer klanhövdingen. Det sägs att på 1700-talet var en av klanen Campbells klanhövdingar så övertygad om att spökfartyget skulle ta honom att han drack gift innan. 

Ett till spöke på Inveraray Castle är spöket till en ung kvinna som mördades av jakobiterna på 1600- eller 1700-talen. Enligt en annan version är kvinnan spöket Grey Lady. En säng i Inveraray Castle hemsöks också av ett spöke av okänt kön.

10 juli 1758 såg fem vittnen på två olika platser vid eller i närheten av Inveraray Castle en strid mellan ett högländskt regemente från den brittiska armén och en fransk garnison. De fem vittnena bestod av läkaren William Hart och två andra män som gick längs slottsområdet och två damer på en annan plats vid slottsområdet. Inget konstigt att bevittna en strid vid den här tiden. Men det märkliga var att de fem vitttnena såg striden utspelade sig i himlen ovanför Inveraray Castle. Som om hela himlen ovanför slottet blev en enda stor gigantisk bioduk. Striden återspeglade verkliga händelser på en riktig strid i Amerika i samtidigt när den brittiska armén angrep ett franskt fort. 300 högländska soldater från den brittiska armén stupade. Troligen såg de vid Inveraray Castle slaget vid Fort Carillon i östra delen av delstaten New York. Slaget utkämpades 8 juli 1758 mellan Storbritannien och Frankrike. Britterna hade 18 000 soldater medan Frankrike hade 3 600. Enligt andra uppgifter 15 400 vs 3 600. Britterna attackerade fransmännens fort, men förlorade slaget. På britternas sida dog 1 000 män i slaget medan hos fransmännen dog bara 100 män.

De vid Inveraray Castle såg dock inte hela slaget vid Fort Carillon i himlen ovanför Inveraray Castle utan bara den delen där de 300 högländska soldaterna stupade. De såg också slaget med två dagars fördröjning den 10 juli 1758 och inte när det hände 8 juli 1758. Flera veckor efter händelsen i Inveraray Castle kom nyheter från Amerika som berättade om slaget och att vittnena vid det skotska slottet hade sett slaget på himlen.

Enligt en del uppgifter såg vittnena vid Inveraray Castle hundratals spöken till stupade högländska soldater och säkert ett hundratal franska soldater som försvarade fortet. Möjligen såg de omkring 400-500 spöken i himlen, inklusive spöken till franska soldater som inte dog. I sådant fall innebär det att Inveraray Castle är det slottet i Skottland som haft flest olika spöken. Andra uppgifter hävdar att de överlevande franska soldaterna inte kunde räknas som spöken. För att räknas som ett spöke måste människan eller djuret ha dött först innan det kan bli ett spöke. Enligt de andra uppgifterna såg de vid Inveraray Castle istället en illusion.


133. Saddell Castle

På östra sidan av södra halvan av halvön Kintyre på södra halvan av Argyll and Bute finns Saddell Castle och Saddell Abbey. Slottet hemsöks av en White Lady, en munk och ett okänt antal spöken till. En tidigare ägare av Saddell Castle tog bort gravstenar från närliggande kyrkogårdar för att använda dem som byggmaterial på sitt Saddell Castle. Han behövde bygga ut, om eller renovera slottet. Men med gravstenarna följde också spökena med. Saddell Castle hemsöks därför av flera spöken till en del av de människor vars gravstenar han tog. Det sägs att spökena känner sig störda av detta och att de kommer fortsätta spöka på slottet fram till gravstenarna återbördas till sina kyrkogårdar. I synnerhet hemsöker spökena till den vita damen och munken slottet. Spöket till munken visar sig ofta i en olika färger från en gång till en annan och inte samma färg varje gång.


134. Ashintully Castle 

Ashintully Castle i nordöstra Perth and Kinross har tre spöken. Det ena heter Green Jean, också känd som Green Jane. Hon uppstod från Jean/Jane som ägde slottet. En kväll valde hon ha på sig en grön klänning trots att det enligt hennes familj förde otur med sig. Enligt dem var grön färgen som feer brukade ha på sig på sina kläder. Feer var övernaturliga kvinnliga väsen. Men Jean var van att gå sin egen väg efter alla konflikter med sin farbror. Han var motståndare till att hon och andra kvinnor skulle få ärva egendomar. Jean valde därför att sätta på sig den gröna klänningen den där kvällen. Hon klädde sig hur hon ville i sitt eget slott. Men samma kväll bestämde sig farbrodern för att göra sig av med Jean. Han gick in i hennes sovrum där hennes hembiträde hjälpte henne att fixa håret inför kvällen. Sedan skar han halsen av Jean med en kniv eller en dolk. Därefter dödade han hembiträdet för att undanröja vittnet. Sedan lade han hembriträdets kropp i en skorstenen som fanns i sovrummet. Därefter drog han ut Jeans kropp och begravde henne vid familjens gravplats i närheten av slottet. Men Jeans själ vägrade att slå sig till ro i marken. Efteråt uppstod Jean som ett spöke. Hon ses ofta vandra omkring vid familjens gravplats eller i Ashintully Castles korridorer med sin gröna klänning. Hennes spöke visar sig också på markerna närmast slottet. Hon är snäll och vittnen bekräftar att hennes spöke inte vill något ont.

Ashintully Castles andra två spöken däremot söker hämnd. De heter Crooked Davie/Davy och Robertson. Förstnämnda mest känd som bara Davy. Han var en man med puckelrygg som anställdes som budbärare av familjen Spalding som ägde slottet. En dag planerade familjen Spalding en stor bankett. Vid tidigare banketter fick slottets tjänstefolk äta upp matresterna som blev över i sina lokaler en trappa ned. Denna gång var Davy fast besluten att vara där med övriga tjänstefolket en trappa ned eftersom han uppvaktade en av slottets pigor. Men innan banketten skickade hans herre, tillika slottets ägare Spalding, honom till Edinburgh där han skulle lämna över ett meddelande. Det gjorde inte Davy upprörd. Han visste att han skulle kunna komma tillbaka i tid om han sprang de 322 kilometrarna tur och retur ifall han sprang fortare än vad han brukade göra. Duktiga långdistanslöpare idag kan springa 322 km eller 200 miles på 60 timmar. De första 161 km kan de avverka på 12 timmar.

Denna gång ansträngde sig Davy extra. Han sprang ned de första ca 161 km till Edinburgh och lämnade över medddelandet. Sedan sprang han tillbaka samma 161 km. Han hade aldrig sprungit snabbare de 322 kilometrarna tur och retur än vad han gjorde denna gång. Tillbaka till Ashintully Castle var han utmattad. Han satte sig vid eldstaden i hallen till slottet och väntade på sin herre Spalding. Trött som Davy var somnade han dock medan han väntade. Spalding kom förbi och såg honom sitta sovandes. Utan att Davy fick en chans att förklara sig dödades han av sin herre som trodde att han hade varit olydig. Efteråt hittade Spalding tidningsklipp i Davys ena ficka. De visade svaret på herrens budskap till Edinburgh och att Davy precis kommit tillbaka därifrån.

Davys följeslagare Robertson var en kittelflickare som förtennade eller lagade kopparkittlar. Han hängdes av slottets ägare för överträdelse för att han hade använt mark till slottet som var för ägarens eget bruk. Den marken som ägaren inte arrenderade ut. Innan Robertson hängdes förbannade han hela familjen Spalding på Ashintully Castle. Därefter uppstod både Robertson och Davy som spöken. I synnerhet Robertson sägs fortfarande spöka på slottets tomt och skriker ut sin förbannelse. Med sig har han spöket till Davy. Spöket till Robertson syns också vid platsen vid de träden där han hängdes. Davy hemsöker också slottets marker. Även skrik i Ashintully Castle hörs ibland.


135. Ballechin House

Ballechin House var en herrgård som fanns i norra delen av centrala Perth and Kinross. Herrgården uppfördes 1806, men revs till stora delar 1963. När Ballechin House byggdes 1806 ersatte den en ännu äldre herrgård från 1400-talet eller tidigare. 1834-1876 ägdes Ballechin House av major Robert Steuart (1806-1876). I början av den här perioden tjänstgjorde han i Indien och kom i kontakt med ämnen som själavandring/reinkarnation och transmigration. 1850 återvände Robert Steuart till Ballechin House och bodde där ogift 1850-1876 med sina många hundar. Det sägs dock att han hade en kärleksaffär med en mycket yngre hushållerska som dog i herrgården 1873. Under sin tid i Ballechin House 1850-1876 sa Robert Steuart att han efter sin död skulle återvända till herrgården i form av en hund från en svart spaniel. 

​1876 dog majoren och hans systerson John Skinner ärvde Ballechin House av honom. Systersonen bytte till efternamet Steuart. Det var inget konstigt med det eftersom hans mamma också hette Steuart i efternamn. Av rädsla för att hans morbror Robert Steuart skulle reinkarneras i form av en av sina hundar sköt John ihjäl alla majorens hundar. Men han blev inte av med majoren för det. Enligt en legend återkom Robert Steuart istället efter sin död som en kroppslös ande och kropplöst spöke som började spöka i Ballechin House. Hans själ hade inget val eftersom hans själ inte kunde hoppa in i någon av de hundarna som John Skinner sköt.

Ett kvinnligt hembiträde var den första som rapporterade 1876 om att herrgården hemsöktes efter att majoren Robert Steuart dog tidigare samma år. Från 1876 fram till idag har flera andra vittnen också sett Robert Steuarts spöke i Ballechin House. Spöket har visat sig regelbundet i byggnaden.

I augusti 1896 hyrdes Ballechin House i tre månader framåt till Mr Heaven och hans familj. Även en Mrs Howard bodde hos dem. De hörde knackningar, skrik och stön varje natt i herrgården. De såg också ett spöke till en man med puckelrygg som gled uppför en trappa i herrgården. De såg även skuggiga former av ett spöke till en dam med gråa kläder som rörde sig genom en dörr till ett av rummen. En Grey Lady. Det bodde också två militärer i Ballechin House samtidigt som Mr Heavens familj. De hörde knallande ljud, men såg inga spöken. Efter en månad övertalade Mr Heavens familj honom att de skulle lämna Ballechin House på grund av all spökaktivitet och konstiga ljud som förekom i Ballechin House. Men senare efteråt hävdade han att ljuden kom från varmvattenrören. 

1897 genomförde paranormala forskare en undersökning i byggnaden som vid tiden var känd som det mest hemsökta huset i Skottland. De kom fram till att det förekom paranormal aktivitet i byggnaden, medan andra experter som var där och utomstående experter som inte var på plats ansåg att det inte fanns något övernaturligt i Ballechin House. 1897 under undersökningarna rapporterades att ett spöke till en nunna sågs i både Ballechin Houses byggnad och trädgård. Nunnan sågs också i herrgården sett från en närliggande bilväg. Nunnan uppenbarade sig som en kvinna som hette Ishbel. Nunnans hårfärg uppfattades som mörkaktigt även om det var svårt att se det under hennes huvudduk. Hos katolska nunnor benämnd som dok. Hon hade också en intensiv blick i ansiktet som utstrålade psykisk smärta. Det var uppenbart att hon inte hade hittat vila och mildhet som en del nunnor kanske letar efter i det religiösa livet utöver det själva religiösa med gud. När spöket till nunnan gick talade hon med en hög ton, men med en röst från en ung kvinna. Hon grät också passionerat och obegränsat. Några dagar senare dök Ishbel upp med spöket Margot. De två spökena hördes samtala. Lite senare dök ytterligare ett spöke upp i Ballechin House i form av spöket till en kvinna med grovt stiligt ansikte i herrgårdens salong.

Utöver allt som nämnts har det också under åren hörts ljud i Ballechin House från knackningar, stön, bråk, skrik, andra oförklarliga ljud från röster och ljud från fotsteg som inte har kunnat förklaras. Även en osynlig kraft har varit i Ballechin House. Enligt vittnen kändes den som en hund som tryckte sig mot deras ben, även om de utsatta människorna aldrig såg hunden. Det antas att det var ett osynligt hundspöke. Men eftersom ingen sett den, utan bara känt den, går det inte att bekräfta att det är ett hundspöke. Denna osynliga hund var ganska vanlig och besökte herrgården ofta eftersom många människor blev utsatta för den. När besökare hade med sig sina egna hundar till Ballechin House verkade de dessutom glada att få leka med sin osynliga vän. ​


136. Taymouth Castle

Mitt i Perth and Kinross ligger Taymouth Castle som uppfördes 1806-1842 som ersatte Balloch Castle från 1552 på platsen. Där härjade både häxor och spöken. 1949-1968, 1970-1974 och 1982-1982 användes Taymouth Castle som en skola. I slutet av 1970-talet var slottet ett känt spökslott. Ett av spökena som setts i slottet under årens lopp har var en liten indisk prins. Ett annat spöke har varit en dam klädd i grönt. Det har också inkommit många rapporter om konstiga ljud och ljud av fotsteg om nätterna i slottet. Besökande gäster och deras barn har vaknat i sin sovrum på nätterna och sprungit ut ur sina rum av rädsla. När Taymouth Castle användes som skola 1982 var några av eleverna rädda för oförklarliga händelser i slottet. De vägrade stanna kvar av den anledningen och slutade i skolan.


137. Castle Huntly

Castle Huntly är ett slott utanför Inchture och Longforgan i östra Perth and Kinross. Det ligger också elva km västsydväst och väster om staden Dundee. Det uppfördes omkring 1452 och tillhörde familjen Paterson i 167-176 år från 1770-talet till 1946. Slottet används numera som ett fängelse och är Skottlands enda öppna fängelse. Det kallas idag för HM Prison Castle Huntly, också känt som HMP Castle Huntly och HM Open Prison Castle Huntly. Byggnaden hemsöks av två spöken. Det ena är ett kvinnligt spöke. Hon kallas för White Lady. Hennes vita kläder flödar när hon går i slottet. Hon är spöket till en kvinna som bodde i slottet, men som blev påkommen för att ha en kärleksaffär med en av slottets manliga tjänare. För att undkomma bestraffning från slottets ägare flydde hon. I flykten hoppade hon från slottets battlement och dog. Därefter uppstod hon som ett spöke i slottet.

​Castle Huntlys andra spöke är spöket till en ung pojke som tros vara Richard Paterson (d. 1939) som drunknade 1939 i den närliggande mynningsviken Firth of Tay. Han tillhörde familjen Paterson som tidigare ägde slottet.


138. Glamis Castle

1300-tals Glamis Castle på södra halvan i Angus påminner mer om en Disney-slott med sina spetsiga turreller än ett traditionellt skotskt slott. Glamis uttalas som Glarms. Familjen Lyon huserade i slottet från 1300-talet till 1776 undantaget 1537-1543. 1767 gifte sig familjen Bowes in hos familjen Lyon. Den nybildade familjekonstellationen Lyon-Bowes har huserat i Glamis Castle sedan 1767 och bor kvar där än, även om de föredrog andra boningar i slutet av 1700-talet eftersom slottet var för dragigt och kallt. Enbart räknat på familjen Lyon har de bott eller bott och ägt Glamis Castle i över 600 år. För de flesta människor i Storbritannien idag är Glamis Castle mest förknippat som barndomshemmet till Elizabeth Bowes-Lyon (1900-2002), drottninggemål av Storbritannien 1936-1952 och kejsarinna (gemål) av Indien 1936-1947. Hon föddes emellertid i England. Hon är mest känd som drottningmodern eftersom hon var mamma till Elizabeth II (f. 1926), regerande drottning av Storbritannien 1952-idag. Däremot föddes Elizabeth II:s syster prinsessan Margaret (1930-2002), Countess of Snowdon, i Glamis Castle.

Den mesta kända legenden kopplad till Glamis Castle är Glamis-monstret, på engelska känd som the Monster of Glamis. Det är dock inget spöke utan en riktigt människa. Historien om honom är mer känd än slottets alla spöken. Glamis-monstret var verklighetens Thomas Lyon-Bowes (1821-1821), Master of Glamis 1821-1821. Han både föddes och dog i Glamis Castle under samma dygn den 21 oktober 1821. Hans familj Lyon-Bowes ägde slottet och gör det än. Thomas var son till Thomas Lyon-Bowes (1801-1834), Lord Glamis och hans fru Charlotte Grimstead (1797-1881), känd som Charlotte Lyon-Bowes, Lady Glamis som gift. På 1800-talet uppstod en berättelse av en barnmorska. Enligt barnmorskan var Thomas Lyon-Bowes, Master of Glamis frisk när hon såg honom den dagen han föddes. Han kunde därför inte dött samma dag som han föddes, enligt henne. Hon blev därför misstänksam när familjen Lyon-Bowes en eller två dagar senare offentliggjorde hans död. Hennes berättelse och misstankar om att barnet levde spreds till de lokala byarna. 

Berättelsen övergick i rykten och historier som blev till en legend om att Thomas Lyon-Bowes, Master of Glamis föddes som ett hemskt och fruktansvärt deformerat barn. Det späddes på ett rykte från 1790 om att slottet hade ett hemligt rum. Familjen Lyon-Bowes gömde sedan undan Thomas i slottet. Han växte upp i flera år i en avskild del av flera rum i Glamis Castle. Där levde han hela sitt liv avskilt från omvärlden eftersom familjen Bowes-Lyon skämdes för honom. Enligt en del historier blev han över hundra år gammal, vilket innebar att han enligt de versionerna levde undangömd i slottet från 1821 till 1921 eller en bit in på 1920-talet. Enligt tredje versioner var han gömd i slottet från 1821-1904 eller 1821-1905 och enligt fjärde versioner gömdes han först undan på 1840-talet i rummen och levde där tills han dog 1904 eller 1905.

Efter hans död på 1800- eller 1900-talen murades hans svit av rum igen i Glamis Castle, enligt legenden. De var inte igenbommade när han levde eftersom slottets personal behövde gå in med mat och sånt, tömma toaletter och förmodligen städa. I verkligheten dog han samma dag som han föddes. I verkligheten blev Thomas Lyon-Bowes, Master of Glamis därför inte mer än ett dygn gammal. 

Några, men inte alla, berättelser om det här historien om slottets hemlighet om slottets monster pånyttföddes 1870, 1885, under de sista årtiondena av 1800-talet och 1908. 1870 bodde den engelska sångernskan och kompositören Mrs. George E. March (1825-1877) ett tag i Glamis Castle. Hon berättade efteråt om Glamis Castles mystiska boende the Monster of Glamis. 1885 var en Miss M. Gilchristt helt övertygad om att monstret fanns. Hon beskrev honom, dvs. Thomas Lyon-Bowes, Master of Glamis, som en varelse som var till hälften groda och hälften människa. Hon hävdade att han var den rättmätiga earlen av Strathmore and Kinghorne och inte hans lillebror Claude Bowes-Lyon (1824-1904), 13th Earl of Strathmore and Kinghorne 1865-1904. Claude var pappa till Elizabeth Bowes-Lyon, drottninggemål av Storbritannien 1936-1952. Claude var också morfar till drottningregenten Elizabeth II. Andra vittnen beskrev Thomas Lyon-Bowes, Master of Glamis som ett monster som såg ut som mänskig padda. Andra hävdar att monstret hade en enormt stor bröstkorg. Hans huvud var hårig som en dörrmatta med både hår och skägg. Huvudet gick in i axlarna. Armarna och benen var mycket lika varandra.

Enligt en gammal berättelse har gäster som besökt och bott på Glamis Castle hängt upp handdukar i fönstren eller ut från fönstren i alla rum de sovit i ett försök för hitta Glamis-monstrets svit av rum. När de sedan efteråt tittat på fönstren utifrån utanför slottet hade flera av handdukarna försvunnit. Det har de tolkat som att Glamis-monstret lämnat sina rum och tagit deras handdukar. Enligt en annan version hängde de upp handdukar i alla fönster på insidan och tittade sedan utifrån vilka fönster som inte handdukar. De fönster som inte hade handdukar antog de tillhörde Glamis-monstrets dolda rum. Enligt andra versioner hängde de upp lakan eller tyg i fönstren.

Det faktum att den riktiga Thomas Lyon-Bowes, Master of Glamis, inte har någon gravsten trots att han blev döpt vid födseln samma dag som han föddes har spätt på ryktena om att han levde flera år undangömd i rum på Glamis Castle. Men att han inte hade någon individuell gravsten överensstämde med den tidens begravningsvanor på 1820-talet för spädbarn. Den höga spädbarnsdödligheten i Skottland medförde att bara vuxna människor fick en egen gravsten. Det finns dock särskilda begravningsmonument för döda barn, men de är relativt sällsynta.​

Enligt en annan version av legenden är att för varje generation av familjen Lyon-Bowes som föds kommer också ett vampyrbarn födas i ett av de igenmurade rummen. Enligt en annan version har Glamis Castle en egen vampyr. Hon antas från början varit ett hembiträde som blev vampyr. Vid ett tillfälle fångades hon när hon sög blod från sitt offer. Därefter fördes hon levande till rum vars ingång sedan murades igen. Där väntar hon än idag på att släppas igen. Enligt en annan berättelse ska ett annat monster ha bott i Loch Calder nära Glamis Castle.

Historien om Glamis-monstret tros är baserade på en riktig berättelse om familjen Ogilvy/Ogilvie. Någonstans i Glamis Castle ska det finnas ett känt rum med 4,9 meter tjocka väggar. I rummet finns det skallar från familjen Ogilvy/Ogilvie. Båda klanerna Lyon och Ogilvy/Ogilvie var tidigare fiender till klanen Lindsay. Vid ett tillfälle sökte medlemmar från Ogilvy/Ogilvie skydd hos klanen Lyon i Glamis Castle från klanen Lindsay. Familjen Lyon gömde sedan undan dem i ett rum i slottet, men murade igen ingången till rummet. Det var för Ogilvy/Ogilvies bästa för att klanen Lindsay inte skulle hitta dem ifall de kom och besökte Glamis Castle. Men klanen Lyon ändrade sig. De förstärkte rummets vägar utifrån för att göra det svårare för de därinne att lämna rummet. Sedan lät de Ogilvy/Ogilvies dö av svält i det tjocka igenbommade rummet. Vid ett senare tillfälle när alla i rummet var döda gick familjen Lyon in i rummet. Sedan begravde, brände eller slängde de alla de döda kropparna från familjen Ogilvy/Ogilvie, men behöll deras dödskallar i rummet där de svultit ihjäl. Möjligen som souvenirer eller för att varna andra klaner på besök i Glamis Castle om vad som kunde hända dem ifall de inte skötte sig. Den röda tråden historien anses som sann.

Enligt en annan legend sägs det att det finns vampyrer i Glamis Castle.

Glamis Caste har ett rykte om sig att vara ett av de mest hemsökta slotten i Skottland. Enligt en del uppgifter det mest hemsökta slottet i Skottland, men det är förmodligen felaktigt. Däremot kan slottet vara i toppen bland slott i Skottland med flest spökhistorier, men inte antalet spöken. Andra slott kan ha hundra spöken på en spökhistoria t.ex. Det finns minst sexton spöken eller eventuellt sjutton spöken i Glamis Castle, varav åtta är manliga, sex kvinnliga och två av okänt kön. Två av spökena är barnspöken. Ett av slottets mest kända spöken är Grey Lady of Glamis, också känd som Grey Lady och ibland som Lady in White och White Lady. Hon är spöket till adelskvinnan Janet Douglas (1498-1537), Lady Glamis. Hon var också känd som Lady Janet. Hon var gift två gånger. Först med John Lyon (1492-1528), 6th Lord Glamis 1505-1528. De fick två söner och två döttrar. Sedan gifte Janet Douglas om sig 1532 med Archibald Campbell of Skipnish (d. 1537). De fick en son.

Men på 1530-talet anklagades Janet Douglas för häxeri och konspirera för att mörda James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542. 17 juli 1537 brändes hon levande på ett bål vid Edinburgh Castle. 3 december 1537 på Castle Hill i Edinburgh, enligt andra uppgifter. Hennes son John Lyon (1521-1558), 7th Lord Glamis 1528-1558, tvingades se på. Sedan uppstod hon som spöke på både Glamis Castle i Angus och i Edinburgh Castle i Edinburgh. Hennes spöke ses sväva och driva i luften i dimma vid och ovanför slottets klocktorn. Ihåliga knackande ljud från hammare hörs i Glamis Castle. De ljuden kommer från spöken till de arbetare som byggde byggnadsställningen med hammare som Janet Douglas brändes levande på 1537. 

En plats i det lilla kapellet med 46 sittplatser vid Glamis Castle är alltid reserverad för spöket Grey Lady of Glamis där spöket setts av ett antal vittnen. Hon har också setts på knä framför altaret där hon bett. Även de gångerna kapellet är fullt med människor får ingen annan människa sitta på den platsen. Man kan tycka vad man vill om spöken, men här har spökena trängt in i den mänskliga fysiska verkligheten när människor på fullt allvar reserverar en plats i ett kapell till ett spöke som inte finns i verkligheten. Visst, mycket för att uppräthålla en historia och en legend levande, men ändå. Se Edinburgh Castle längre ned för mer om Janet Douglas.

Enligt andra versioner kan Janet Douglas spöke ses vandra i själva Glamis Castle, men huvudversionerna är att spöket syns vid klocktornet och i kapellet.

Ett annat känt spöke på Glamis Castle är det stora skäggiga spöket Earl Beardie som identifierarats som både Alexander Lindsay (1423-1453), 4th Earl of Crawford 1446-1453, och Alexander Lyon (1430-1486), 2nd Lord Glamis 1459-1486. Båda också kända som Lord Beardie och Earl Beardie. Det finns flera versioner om Earl Beardie på Glamis Castle, men alla involverar kort någonstans i berättelserna. På 1400-talet ville Lord Beardie, dvs. någon av Alexander Lindsay eller Alexander Lyon, spela kort på den kristna sabbaten som var en vilodag. Men det fanns ingen i Glamis Castle som kunde eller ville spela kort med honom. Antingen vägrade hans värdar spela kort eller rådde en tjänare honom att inte spela eller sluta spela kort. Lord Beardie blev så rasande att han hävdade att skulle kunna spela kort till domedagen eller med djävulen beroende på version.

En främling dök sedan upp på Glamis Castle och gick med på att spela kort med Lord Beardie. Främlingen var djävulen själv som tog Lord Beardies själ. Sedan spelade de två kort i ett rum i Glamis Castle. Under kortspelandet fördömdes Lord Beardie av djävulen för att han ville eller planerade spela kort ända fram till domedagen. Efter Alexander Lindsays död 1453 och Alexander Lyons död 1486 uppstod de som spöket Earl Beardie. Vid flera tillfällen har Earl Beardie setts hemsöka rummet där Alexander Lindsay eller Alexander Lyon och djävulen spelade kort. Spöket Earl Beardie hemsöker fortfarande Glamis Castle. En liknande historia finns i Lordscairnie Castle i Fife. 

Enligt en annan version besöker spöket Earl Beardie kammaren högt uppe i det obebodda West Tower i Glamis Castle. Enligt versionen var Earl Beardie ett spöke till den grymma, onda och eftergivna mannen Beardie. Han ansågs som ond eftersom han troligen hade gjort uppror mot James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460. En söndag hälsade Beardie på i Glamis Castle som gäst. I ett pokerspel på Glamis Castle med Alexander Lyon, 2nd Lord Glamis och två andra klanhövdingar där alkolholdryckerna flödade anklagade de Beardie för att fuska. De kastade sedan Beardie nedför en en stentrappa och ville inte forsätta spela kort med honom. Han återvände därefter ilsken till sitt rum och skrek att om ingen skulle spela kort med honom skulle han spela kort med djävulen. En tjänare rådde honom att bara spela kort på sabbaten, men Beardie blev irriterad och sa att han skulle spela kort fram till domedagen om han ville. Strax senare dök en främling upp. Han var en lång mörk man med en lång mantel och tros var djävulen. Djävulen gick in rummet och frågade om han fortfarande ville spela kort.

​Djävulen hade med sig en handväska full med rubiner och erbjöd attt satsa dem i kortspelet ifall Beardie satsade sin själ. De gick den ivriga Beadie med på och de två männen gick in i ett avskilt rum på Glamis Castle för att spela kort. Beardies tjänare följde med men fick stanna utanför den stängda dörren till rummet. Han hörde både svordomar och oväsen från rummet. Nyfikenheten tog till slut överhanden och han tittade in i nyckelhålet. Men i samma sekund som han tittade blev han blind av en ljus ljusstråle. I samma ögonblick öppnade också Beardie dörren och satte sig på tjänaren. Han anklagade honom för spioneri. När Beardie sedan återvände till sin plats i rummet hade främlingen försvunnit tillsammans med Beardies själ som han innan förlorade i kortspelet. Den mörka mannen sågs aldrig mer och Beardie själv dog fem år senare. Sedan uppstod han spöket Earl Beardie som synts vid flera tillfällen i ett rum i Glamis Castle. Spöket svär också över någon enligt den versionen.

Enligt en tredje version är Earl Beardie spöket till Alexander Lyon, 2nd Lord Glamis. En sen lördagskväll spelade Alexander Lyon kort med Alexander Lindsay. En tjänare påminde Alexander Lyon att det närmade sig midnatt och uppmanade dem att sluta spela kort in på söndagen som också var sabbaten. Det ansågs som helgerån att göra det. Skamligt kort och gott, enligt den rådande synen. Alexander Lyon skrek då att de skulle spela fram till domedgen om de ville och beordrade tjänaren att lämna rummet. Sedan fortsatte de spela kort, men fem minuter innan midnatt kom tjänaren in i rummet och varnade sin herre om tiden. Alexander Lyon sa då att själv skulle spela kort med djävulen och beordrade tjänaren igen att gå ut och lämna rummet. Fem minuter senare när det blev midnatt knackade det på dörren och en lång främling i svarta kläder kom in i rummet och frågade om han fick delta i kortspelet. Främlingen, som var djävulen, satte sig ned och lade en handfull rubiner på bordet är de spelade kort. Varken Alexander Lyon eller Alexander Lindsay hade något emot det.

Strax senare hördes det ett bråk mellan Alexander Lindsay och Alexander Lindsay. När tjänaren öppnade dörren till rummet för att se vad som hände såg han att de tå männen var uppslukade i lågor. Det brann från dem från topp till tå. Enligt versionen sägs det att Alexander Lindsay valde att spela kort med djävulen på sabbaten med sin själ som insats. För det tog djävulen hans själ och tuttade eld på både honom och Alexander Crawford samtidigt som djävulen dömde Alexander Lindsay spela kort fram till domedagen. Uppenbarligen överlevde Alexander Lindsay angreppet från djävulen eftersom han dog 1486 i verkligheten medan Alexander Crawford dog 33 år innan 1453. Efter Alexander Lyons död 1486 blev han spöket Earl Beardie på Glamis Castle. Hans spöke strövar omkring i slottets korridorer. Han vandrar omkring utan mål. Ibland återvänder han till rummet i tornet där Alexander Lyon spelade kort med djävulen och förbannade gud. Stämplande ljud, svordomar och skramlingar med tärningar kan höras från det rummet, enligt den tredje versionen.

Enligt en fjärde version om spöket Earl Beardie vandrar han omkring i Glamis Castle. Han går också in till rum där barn sover och lutar sedan sig över deras sängar medan barnen vaknar skräckslagna. Han brukar även svära högt i slottet och skramla med tärningar enligt den versionen.

Enligt en femte version om Earl Beardie som hävdar att spöket är Alexander Lindsay brukar Alexander Lindsays spöke hemsöka rummet där han spelade kort med djävulen. Hans spöke har också setts i ett av slottets sovrum under de tidiga morgontimmarna.

Ett tredje spöke i Glamis Castle är spöket till en afrikansk springpojke och tjänare. Han föddes antagligen i Afrika och inte Skottland på 1790-talet. Sedan togs han till Skottland som slav och blev tjänare på Glamis Castle. Men omkring 1806 behandlades han illa och blev misshandlad av slottets ägare. Efteråt beordades han att sitta på en stensits vid dörren intill rummet Queen's bedroom, på svenska drottningens sovrum. Enligt andra uppgifter beordrades han sitta på en stensits utanför Queen mothers sitting room. Enligt en tredje kategori uppgifter satt han på stensitsen i Queen Mother's Sitting Room. Hur som helst fick han inte lämna stensitsen, oavsett ifall den låg utanför sovrummet eller vardagsrummet. Slottets ägare glömde sedan bort honom och springpojken satt kvar på stensitsen under den efterföljande natten. Det var kallt i rummet och han frös tillslut ihjäl där.

Efter hans död blev han ett spöke i Glamis Castle, Han var det första spöket på slott i Skottland med afrikansk börd eller där människan bakom spöket föreställde en människa från Afrika eller en människa av afrikanskt påbrå. Hans spöke dyker upp ibland i Glamis Castle och försvinner när han är nära ett vardagsrum i slottet. Hans spöke besöker också stensitsen vid dörren intill Queen's bedroom eller Queen mothers sitting room där han dog.

Ett fjärde spöke på Glamis Castle är spöket Jack the Runner som är spöket till en lång man med en grå rock. Han har exceptionellt långa ben som gör att han rör sig snabbt i slottets korridorer. Ett femte spöke i Glamis Castle är ett stort spöke i rustning. Han är nästan lika stor som en jätte. Enligt en annan version är han spöket till en jätte i rustning, dvs. han bara inte ser ut som en jätte. Han är också spöket till en jätte. Hans spöke visar sig när han står över och ser ned när människor ligger i deras sängar om nätterna i slottet.

Slottets sjätte och sjunde spöken är spökena till två män som har på sig bepansrade rustningar. De fäktas med varandra med sina svärd i en av slottets korridorer. Glamis Castles åttonde och nionde spöken är spökena till en mördare och hans offer. De dyker upp i slottets salong där mordet mellan de två spökena regelbundet återupptas och visas upp. 

Slottets tionde spöke är spöket till en blek och ljus flicka eller tjej som dras bort av en osynligt kraft på slottets borggård. Slottets elfte spöke är ett spöke som besöker ett Glamis Castle mest kända hemsökta rum, the Haunted Room. Spöket gör ifrån sig mystiska ljud. Spöket har också en magiskt kraft. Den består i att när människor som vill undersöka spöket och går fram till honom eller henne svimmar innan de når fram. En gång svimmade slottets ägare när han skulle undersöka ljuden i the Haunted Room som kom från spöket. När människor däremot inte går fram till spöket aktiverar denne inte sin magiska kraft. 

Glamis Castle tolfe spöke är ett kvinnligt spöke klädd i vita kläder. Hon kallas för Lady in White och White Lady. Hon driver svävande längs slottets korridorer. Hon har också setts utomhus gåendes på avenyn till slottet. Ett trettonde spöke, som var spöket till en kvinna, ska ha setts stirrande vid ett slottets fönster på 1900-talet. Sedan försvann hon. Slottets fjortonde spöke är spöket till en kvinna utan tunga. Hon har setts vid ett fönster i slottet. Hon springer också omkring i parken vid slottet och pekar mot sitt stympade ansikte. Ingen vet vilken människa hennes spöke föreställer. Enligt en annan versionen springer hon omkring vid midnatt vid markerna närmaste slottet och river sig i munnen. Slottets femtonde spöke är spöket till en gammal dam som drar en säck genom slottets marker nattetid.

I det blåa rummet finns slottets sextonde spöke. En kvinnlig gäst som sov i rummet vaknade över att någon mans skäggstum rörde hennes kind. När hon öppnade ögonen såg hon ett spöklikt ansikte från en man med skägg sväva över henne. Skräckslagen stängde hon sedan ögonen. När hon därefter öppnade dem igen hade ansiktet försvunnit. Eventuellt finns det ett femtonde spöke som ett är ett barnspöke, såvida inte spöke nummer åtta räknas som ett barnspöke.

Vid slottets battlement rör sig ibland konstiga skuggor. Platsen där sig på kallas för the Mad Earl’s Walk. Det hörs också spöklika ljud i Glamis Castle. Det är ljudet från galgar som konstrueras. Galgar som för hängning och inte galgar för att hänga upp kläder i en garderob. 1880 hördes bl.a. ljuden från galgarna i slottet. Även skrik, knackande ljud, lakan som rivs av sängar och dörrar som mystiskt öppnas trots att de är låsta och igenbommade förekommer i Glamis Castle. 

På 1900-talet besöktes Glamis Castle av den engelska författaren, spökjägaren, etc. James Wentworth Day (1899-1983). Eventuellt skedde besöket på 1950- eller 1960-talen eftersom han skrev tre böcker om spöken som kom ut 1954, 1958 och 1969. Han gjorde sitt besök i Glamis Castle med the Ghost Club. Tillsammans undersökte de om det fanns några paranormala saker i slottet. Under besöket i Glamis Castle hörde de inga skrik i slottet, men när de efteråt lyssnade igenom sin ljudband hörde de skrämmande och läskiga skrik. James Wentworth Day själv såg också spöket Grey Lady när han gick in i slottets kapell, enligt hans egna rapporter. Han såg alltså spöket till 1400- och 1500-tals Janet Douglas , Lady Glamis.


139. Ethie Castle och 140. Melgund Castle

Ethie Castle norr om Arbroath i sydöstra Angus har tre eller fyra spöken. Det ena spöket är Grey Lady som är en dam klädd i gråa kläder. Det andra spöket är spöket till kardinal David Beaton (1494-1546) som också var Arbroaths abbot 1524-1545 och St Andrews ärkebiskop 1539-1546. Det tredje spöket är David Beatons älskarinna Marion Ogilvy (1495/1500-1575). Älskarinnans spöke är känd som Lady in Green eftersom hon är klädd i gröna kläder när hon spökar på slottet. Grey Lady och Lady in Green är antingen två skilda spöken eller ett och samma spöke. David Beaton och Marion Ogilvy levde i Ethie Castle och fick åtta barn. De gifte sig aldrig. 1543 uppförde han Melgund Castle i Angus. Enligt en annan version köpte han istället Melgund Castle 1543. Enligt en tredje version uppfördes Melgund Castle 1560 istället av David Beaton of Melgund (d. 1598), också känd som David Bethune. Han var son till kärleksparet David Beaton och Marion Ogilvy.

1546 mördades den katolske David Beaton i St Andrews Castle i Fife av de protestantiska adelsmännen Norman Leslie, master of Rothes och William Kirkcaldy of Grange. Även John Leslie of Parkhill var med mördarna. Året efter 1547 gifte sig David Beatons älskarinna Marion Ogilvy med William Douglas, men han dog 18 september 1547 samma år. Hon var sedan änka resten av livet till sin död i Melgund Castle 1575. Därefter uppstod både hon och David Beaton som spöken på Ethie Castle. Hans spöke är känt för att gå runt långsamt i Ethie Castle. Det sägs också att hans spöke speciellt besöker området vid hans gamla sovrum i Ethie Castle. David Beaton finns även som spöke i St Andrews Castle i Fife, i själva byggnaden Melgund Castle och på egendomen till Melgund Castle. Hans älskarinna Marion Ogilvy finns också som spöke i Claypotts Castle i Dundee. Ethie Castles fjärde spöke är ett spöke till ett ungt barn som åtminstone tidigare kunde höras gråta då och då mitt i natten. Det hörs också spöklika snyftningar från ett eller flera unga barn på slottet. Möjligen är de samma som det fjärde spöket.

Ljud från en leksak med hjul som drogs över golvet hördes tidigare i ett annat rum på slottet. För att få bukt med de ljuden valde slottets ägare att göra en del inre utgrävningar i Ethie Castle. Då upptäcktes ett litet skelett till ett barn tillsammans med en resterna av en leksaksvagn i trä. Skelettet togs bort och fick en kristen begravning. Efter det hördes inte barnets ljud längre i slottet. Det hörs dock fortfarande andra kusliga typer av ljud i Ethie Castle som inte kommer från barnet. ​Exempel på sådana ljud är ljud från fotsteg som går upp för en trappa i slottet och ljud från släpningar av något som dras över ett golv.

David Beaton. Abbot, kardinal och
ärkebiskop. Även ​spöke på tre slott.
​

141. Stirling Castle

Det i Skottland kända och magnifika 1100-tals slottet Stirling Castle 
ligger i sydöstra Stirling council area. Av alla slott i hela Skottland är dess fästning förmodligen den viktigaste när det gäller dess strategiska position. Eftersom slottet ligger vid landänden av Firth of Forth har slottet effektivt kunna kontrollera rörelser mellan de skotska låg- och högländerna i den här delen av Skottland. Under de sista århundradena av andra halvan av medeltiden trodde man att den som kontrollerade Stirling Castle i själva verket kontrollerade Skottland.

Stirling Castle har minst åtta spöken, varav tre är kvinnliga, en är med okänt kön, två är osynliga manliga spöken och två är osynliga av okända kön. Det finns ett fjärde svart kvinnligt spöke i staden Stirling som inte tillhör slottet. Gemensamt för kvinnliga spökena i Stirling Castle är deras olika färgkombinationer rosa, grönt respektive blått. Svart också inräknat det fjärde kvinnliga spöket. En egen färg på respektive kvinnligt spöke. En annan gemensam nämnare är att de besökare som tittar på någon av dessa fyra kvinnliga spöken i ögonen i Stirling Castle eller i staden Stirling aldrig mer kommer att se nästa gryning. De besökarna dör innan dess. Det räcker med att titta en gång i ögonen för att få dödsdomen över sig. Besökare uppmanas därför att vända bort blickarna eller sänka sina huvuden vid händelse att ser ett kvinnligt spöke i slottet eller det fjärde svarta spöket i staden. Allt för att undvika ögonkontakt och sedan död.

Stirling Castles kändaste spöke är spöket till Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. Mary I kröntes i Stirling Castle 9 september 1543. Mary I besökte ofta Stirling Castle. Dessutom skickades hennes son James VI and I (1566-1625) för att uppfostras i slottet. Han var kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625.​ Mary I:s spöke finns också på flera andra slott i Skottland. I Stirling Castle går hennes spöke omkring i en rosa sidenklänning utanför slottet. Enligt andra uppgifter bär hennes spöke andra rosa kläder och rör sig i själva Stirling Castle. 

Enligt en annan version är spöket i rosa klänning eller rosa kläder inte Mary I. Istället sägs det att det är spöket Pink Lady. Hon är spöket till en ung vacker kvinna i rosa kläder eller i en rosa sidenklänning. Hon bodde och arbetade i Stirling Castle med sin man när Edward I (1239-1307) erövrade Stirling Castle. Edward I var kung av England 1272-1307. När den engelska kungen attackerade Stirling Castle var den unga kvinnan den enda som flydde från slottet. Hennes make stannade kvar. När hon efteråt återvände till Stirling Castle för att leta efter maken hade han dödats under Edward I:s belägring av slottet. Efter att kvinnan själv dog på 1300-talet återuppstod hon som ett spöke i rosa kläder eller rosa sidenklänning på Stirling Castle. Spöket brukar leta efter sin döda man. Hon har också setts gå från Stirling Castle till den närliggande kyrkan Church of the Holy Rude några hundra meter sydsydöst om Stirling Castle. Kyrkan är också känd som Holy Rude och Church of the Holyrood. Hennes spöke har också setts vid Lady's Rock som ligger mellan slottet och kyrkan. Det var från den platsen vid Lady's Rock som kvinnorna vid Albas och sedan Skottlands hov brukade titta på sina män när de tornerade med lansar och hästar. Se Ivanhoe på TV från 1982 för medeltida torneringar i England fast här skedde det på riktigt utanför Stirling Castle.

Enligt en annan version av den andra versionen var kvinnan till spöket Pink Lady en ganska ung adelskvinna från staden Stirling. Hon var förlovad med en av de modiga skotska riddarna som på toppen av det första skotska frihetskriget mellan Skottland och England 1296-1328 försvarade Stirling Castle mot den engelska belägringen 1304. Hennes älskare och många andra skotska soldater svälte sedan ihjäl i Stirling Castle efter att engelsmännen omringade slottet och avskar alla förnödenheter till slottet under en period. Efter hans död dog hon också av ett brustet och krossat hjärta, enligt versionen. Därefter blev hon ett spöke i slottet. Varje natt vandrar hennes spöke mellan Kirk Tower och slottet. Hon väntar på att de skyldiga till hennes älskares död ska dömmas så att hennes själ kan få frid och återförenas med gud.

Enligt en tredje version av den andra versionen var kvinnan till spöket Pink Lady istället Mary Witherspoon (d. 1823). Hon var en gammal änka som dog i staden Stirling 1823. Efter sin död begravdes hon på en kyrkogård i Stirling, men blev som död Stirlings enda kända offer från The Resurrection Men, på svenska ungefär uppståndelsemännen. De var en samlig gravrånare eller gravplundrare som grävde upp alldeles nyligen döda människors kroppar från deras gravar på kyrkogårdar. Sedan skar de av köttet från delar av människorna eller tog hela människorna och sålde det till kirurger som studerade dem och utförde dissektioner. I fallet med Mary Witherspoon hittades dock gravrånarna ganska snabbt efteråt, men då hade de redan gjort sig av med änkans sista kvarlevor.

Efteråt uppstod hon som ett spöket Pink Lady som hemsökte och fortfarande hemsöker den gamla kyrkogården i staden Stirling där människan Mary Witherspoon tidigare begravdes. Spöket letar efter sina förlorade delar som gravrånarna skar av. När hon återförenas med sina kroppsdelar förmodas det att spöket kommer lämna kyrkogården för alltid. Men det är ingen som tror att hon kommer hitta delarna eller alla delar. Därför antas det att spöket kommer att fortsätta hemsöka kyrkogården under mycket lång tid framöver. Vittnen som sett hennes spöke hävdar att de efteråt känt en svag doft av rosor i luften. Det var en favoritdoft som änkan Mary Witherspoon gillade att ha på kroppen för att lukta gott. Till saken bör nämnas att det finns inga rosor inom det kyrkogårdsområdet. Därför har doften inte kommit från naturligt växande rosor. Å andra sidan kan doften kommit från andra besökare som haft parfym med doften av rosor på sig eller från rosor som besökare lagt vid någon av gravarna.

​Stirling Castles andra kvinnliga spöke är Lady in Green som är klädd i gröna kläder. Hon är också känd som Green Lady. Av Striling Castles alla spöken anses hon vara slottets mest fruktade och sagolika spöke. Det sägs att människan Lady in Green var en av Mary I:s tjänarinnor. En natt låg hon och sov i sitt rum i slottet, men drömde om att drottningen var i fara. Hon vaknade sedan och rusade till Mary I:s sovrum och fann att gardinerna i drottningens himmelssäng brann och flammande. Drottningen sov själv i sängen. Tjänarinnan väckte Mary I och räddade livet på henne medan draperierna fortfarande brann. Enligt en annan version av samma version medan drapperierna fattade eld. När drottningen räddades påmindes hon om en profetia om att hennes liv skulle vara i fara ifall det brann någonstans i Stirling Caste medan hon var där. På 1500-talet hade de kvinnliga kungligheterna draperier vid sängarna.

Enligt en annan version från uppgifter från Stirling Castle självt var Lady in Green (d. 1562) en flicka eller en ung vacker keltisk dam från Highland med förmågan att kunna förutsäga saker. En siare. På Stirling Castle arbetade hon som ett hembiträde. En gång fick hon en föraning om att nästa gång Mary I skulle sova en natt i Stirling Castle skulle hennes drottning inte överleva till gryningen. När Mary I anlände till slottet en dag 1562 berättade Lady in Green om sin profetia och rädslor för sin drottning. Mary I var förtjust i flickan och lyssnade vänligt. Drottingregenten kunde inte avisa gästfriheten hos människorna i Stirling som hade hade kämpat så hårt för att skydda henne mot Henry VIII:s (1491-1547) engelska armé de första åren i hennes ungdom. Henry VIII var kung av England 1509-1547. Mary I lät därför Lady in Green få vaka över henne den kommande natten medan hon sov i Stirling Castle. De kom överens om att Lady in Green skulle hämta hjälp ifall hon upptäckte något hot mot drottningen.

Under den långa mörka natten satt Lady in Green sedan i en stor mjuk stol och bevakade sin älskade drottning som sov. Trött efter sin resa till slottet somnade Mary I direkt så snart hon lade huvudet på sin kudde i sin säng. Lady in Green var också trött. Hon var rädd att hon skulle slumra till. Hon stängde därför dörren till Mary I:s sovrum. Sedan tände hon ett litet ljus som hon satte vid drottnings sängkant för att kunna se henne i det övriga mörkret i rummet. Dessutom skulle det inte vara helt kolsvart i rummet ifall drottningen skulle vakna till under natten. Därefter satte Lady in Green sig sedan på sin stol. Där satt hon i en evighet och tittade på med hennes drottning sov. Det enda som rörde sig i rummet var flimret från toppen av det lilla ljuset. Hypnotiserad av ljuset flimring kände hon ökad trötthet i både huvud och ben. Hon försökte spreta emot, men kunde inte motstå tröttheten i benen. Hennes ben blev tunga och hennes ögonlock ännu tyngre.

Medan hon satt där omvärderade den trötta Lady in Green sin roll som övervakare. Hon tänkte att vilken skada skulle kunna drabba Mary I där? Vad fanns att frukta? Lady in Green tänkte att det skulle inte skada någon ifall hon stängde ögonen bara för ett kort ögonblick. Bara för att vila dem lite. Hon skulle dessutom kunna höra ifall det hände Mary I någonting. Lady in Green stängde sedan sina ögon och somnade givetvis direkt. Hon vaknade sedan över en stor ljusstyrka i rummet. Var det redan gryning? Men hon insåg att det var tygerna i Mary I:s säng som brann efter det ljuset hade ramlat ned och fattat eld på sängens draperier och på drottningens sängkläder.

Lady in Green ropade till sin drottning, men hennes hals var för torr och hon fick inte fram något ordentligt ljud. Drottningen vaknade inte. Lady in Green reste sig därför från sin stol och försökte väcka Mary I. Hon ruskade om drottningen som dock inte vaknade. Drottningen hade fått in för mycket rök från elden. Samtidigt sved röken i Lady in Greens ögon och hon hade svårt att se. Men hon tog ett andetag. Därefter tog hon tag i Mary:s kropp och bar henne till rummets dörr. Under den korta sträckan hon bar drottningen mellan sängen och dörren kände Lady in Green hur eldens flammor från sängen började brinna i vecken i hennes egna smaragdgröna klännings. Elden brann också i hennes mjuka bleka kött under vecken.

Därefter öppnade Lady in Green dörren och skrek på hjälp. Snabbt rusade andra anställda till på Stirling Castle. De såg vad som hade hänt. Några tog tag i Mary I och bar henne till ett annat rum längre bort i slottet där drottningen vaknade till oskadd. Andra anställda hämtade fler anställda och soldater. Tillsammana hämtade de vatten i hinkar och släckte elden i drottningens sovrum. Mary I levde i tjugofem år till hon dog 1587.

Lady in Green däremot omkom samma dag eller dagarna efter från de brännskador hon fick från elden som brann i hennes klänning och hud under den där natten 1562. Hennes namn glömdes snabbt bort. I sammanhanget var hon trots allt på 1500-talets synsätt bara en enkel flicka eller en ung dam från de skotska högländerna som arbetade som hembiträde i Stirling Castle. Hennes namn var därför inte av vikt för de övriga människorna i 1500-talets Skottland. Dock mindes de övriga att hon bar på en grön klänning.

Även om människan Lady in Green var en vacker, tapper och vänlig människa som försökte rädda sin drottnings liv blev hon för evigt fruktad efter sin död. Det spreds rädslor bland människor att hennes spöke skulle och dyka upp innan eller i samband med undergång, död och förtvivlan i Stirling Castle. Hon förknippades även ofta med eld. Hennes spöke blev ett väsen från de dödas värld som dök upp i slottet i denna världen bara vid sådana saker som död, etc. En del människor trodde också att det var världens sätt och ting att för evigt kompensera för en oskyldig flicka eller en ung dams onödiga bortgång. Dog hon onödigt skulle det också drabba andra. Ett fel blev två fel. Ett lidande blev två lidande. Kanske säger det något om 1500- och 1600-talens Skottland. De kunde också vänt på det och låtit Lady in Green blivit ett spöke ville gottgöra den här världen för de olyckiga omständigheter som hände människan Lady in Green. Hon kunde ha blivit ett snällt spöke som dök upp vid goda händelser i Stirling Castle. Det hade mer symboliserat den korrekta människan bakom Lady in Green. Enligt en annan version av tre versionen inträffade händelsen med branden, Lady in Green och Mary I 1565 och inte 1562. Enligt ytterligare en version av samma version terroriserar spöket Lady in Green omgivningen i nuvarande Stirling Castle.

Enligt en tredje version var Lady in Green en flicka eller en ung kvinna som var dotter till en guvernör eller befälhavare på Stirling Castle. Hon var även förlovad med en officer. Men den stackars pojkvännen dödades av misstag av hennes pappa. Förtvivlad och full av ångest sägs det att hon kastade sig från slottets battlement. Hon föll mot en säker död mot klipporna 76 meter nedanför. Sedan uppstod hon som ett spöke i slottet, enligt den versionen. Enligt en annan version hade Lady in Green en kärleksrelation med en soldatpojke. De var inte förlovade. Men hennes pappade gillade inte deras kärleksrelation så han sköt medvetet pojken och dödade honom. I sorg över detta kastade sig Lady in Green sedan från Elphinstone Tower inom Stirling Castle. Hon föll sedan mot sin död mot de ojämna klipporna nedanför tornet.

När Lady in Green syns i Stirling Castle brukar det vankas någon katastrof av något slag. Fler bränder i slottet har inträffat först efter att någon sett hennes tysta spöke i slottet. Inom många religioner världen över historiskt har det funnits eldgudar eller gudar som representerat elden. Ytligt kan man säga att Lady in Green i Stirling Castle är motsvarande ett spöke som förknippas med eld även hon själv inte brinner när hon visar sig, enligt historiker. Spöket Lady in Green brukar också dyka upp vid de mest oväntade tiderna och platserna i slottet. Vid en middag för officerare i slutet av 1900-talet eller i början av 2000-talet dök hon upp i slottets kök. Kocken i ett av köken var medveten om känslan av att bevakas. Han vände sig därför om och såg en dimmigt grönt spöke som var helt uppslukad av vad han gjorde i köket. Därefter svimmade kocken och middagen till officerarna försenades. 

Stirling Castles tredje kvinnliga spöke är Blue Lady. Hennes spöke är också känd som Lady in Blue och the Blue Lady of Stirling Castle. Spöket till Blue Lady har blå kläder. Det tros att hon är spöket till Margaret Drummond (1475-1501). Margaret Drummond bodde i Stirling Castle 1496-1497 och var under den tiden eller 1495-1497 älskarinna till James IV (1573-1513). Han var kung av Skottland 1488-1513. James IV var också farfar till drottningregenten Mary I som nämndes ovan. James IV hade dock flera älskarinnor. Med fyra av älskarinnorna fick han fem utomäktenskapliga barn som nådde vuxen ålder, varav en dem var dottern Margaret Stewart (f. 1497/1498 och d. efter 1536) som han fick med Margaret Drummond. James IV hade ännu fler utomäktenskapliga barn som dog som barn. Två av hans älskarinnor bodde ett tag i Stirling Castle. Utöver Margaret Drummond bodde också Janet Kennedy (1480-1545) ett tag i slottet i slutet av 1490-talet eller i början av 1500-talet.med hennes och James IV tre utomäktenskapliga barn.

Margaret Drummond var både vacker och eftertraktad bland adelsmän i Skottland som ville gifta sig med henne. Men hon hoppades istället att James IV skulle fria för då skulle hon säga ja. Men 1497 gjorde han istället slut med henne. 1501 dog Margaret Drummond i en matförgiftning tillsammans med sina systrar Eupheme Drummond och Sibylla Drummond medan de bodde i i Drummond Castle i södra Perth and Kinross. De åt av samma mat och dog kort därpå. Men matförgiftningen behövde inte varit avsiktlig eller att någon försökte mörda dem. Troligen dog de av livmedelshygienen som var dåliga i Skottland på den tiden.

Omkring 1501-1502 uppstod Blue Lady som ett spöke i Stirling Castle ur från det tros Margaret Drummonds döda själ. Var inte Blue Lady spöke till Margaret Drummond var hon ett spöke till en annan av James IV:s älskarinnor. Men sagt, det tros att Blue Lady var spöke till Margaret Drummond. 

1503 gifte sig James IV med Margaret Tudor (1489-1541), drottninggemål av Skottland 1503-1513. Margaret var dotter till Henry VII (1457-1509) och dennes Elizabeth of York (1466-1503). Henry VII var kung av England 1485-1509 och lord (herre) över Irland 1485-1509. Hans Elizabeth var drottninggemål av England 1486-1503. 
Spöket Blue Lady förbannade James IV för att han 1503 gifte sig med Margaret Tudor. Spöket var beskviken över att han inte gifte sig med Margaret Drummond eller den människan Blue Lady representerade när denne levde. Blue Lady såg James IV som en lögnare som tidigare invaggade i att han kanske skulle gifta sig med henne.

9 september 1513 stred James IV i slaget vid Flodden i Northumberland i nordöstra England. Slaget utkämpades melland Skottland och England och slutade med engelsk vinst. Under slaget förbannade Blue Lady honom en gång till och hoppades att han skulle stupa. Mycket riktigt gjorde han det. James IV dog i slaget. Han är den senaste regenten från de brittiska öarna, inklusive Skottland, England och Storbritannien, som dött i ett krigsslag. Han dog naturligtvis inte av Blue Ladys förbannelse, men han dog där ändå. Se James IV dö var Blue Ladys andetag och livsuppgift under hennes första år som spöke. Men spöket försvann inte från Stirling Castle efter hans död 1513. Hon finns kvar än i slottet. Hon önskar undergång och död till alla människor som besöker slottet. I synnerhet önskar hon död till de människor som är otrogna mot sin käresta eller har elaka hjärtan, vilket motiverar henne att fortfarande vara kvar i slottet. Helst ska de dö innan kommande gryning efter besöket på slottet. Blue Lady är därför ett ont spöke eller om man ser mellan raderna ett mycket argt besviket spöke.

Det finns en idé bland historiska romaner och populära historiska berättelser om att hade James IV istället gift sig med skotska Margaret Drummond för med engelska Margaret Tudor hade James VI and I (1566-1625) aldrig fötts senare. Han var kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625. James IV ättling hade därmed aldrig kunnat bli kung av Skottland och England samtidigt, vilket James VI and I var 1603-1625. James VI and I morfars far var James IV och hans morfars morfar var den engelska kungen Henry VII.

Ett giftermål mellan James IV och Margaret Drummond hade möjligen inneburit att Skottland förblivit ett självständigt land även efter 1603, aldrig bildat Storbritannien 1707 med England och än idag vari ett helt ett självständigt land. Precis som de skandaviska länderna är idag. Det som talar mot det är att Skottland ville bilda Storbritannien med England 1707. Skottland tvingades inte till det. Förespråkarna för idén menar dock att med längre avstånd mellan Skottland och England, med varsin kung och inte samma, hade avståndet varit längre mellan de två länderna även 1707. Det hade försvårat bildandet av Storbritannien och Skottland hade förblivit självständigt även efter 1707, enligt dem.​ Giftermål mellan James IV och Margaret Drummond hade senare också inneburit konsekvenser även för länder inom och utanför de brittiska öarna. Dagens regenter i Storbritannien, Sverige, Danmark, etc. är alla ättlingar till James VI and I. Ingen av dem hade levt idag med ett giftermål mellan James IV och Margaret Drummond. Istället hade det funnits andra regenter i dessa länder. De hade kanske också varit ättlingar till James IV genom olika släktled, men inte via James VI and I.

Det finns också andra spöken i Stirling Castle. I början av 1800-talet hittades en vakt död i slottets Governor's Block. Det var inte känt vad som hade hänt honom, men ansiktet visade uttryck på skräck. På 1970-talet togs ett fotografi på ett spöke av okänt kön vid några kullerstenar utanför slottet. Det var slottets fjärde spöke. På 2000-talet rapporterades ljud av spöklika fotsteg i Governor's Block från ungefär ett osynligt spöke av okänt kön. Enligt en annan version var det fotsteg till två osynliga spöken till ungefär två manliga soldater. De soldaterna var tidigare stationerade i slottet. Spökena tros gick ned till the Governor's Block från en kammare från övervåningen när vitten hörde ljuden från deras fotsteg.

Det tillhör slottets femte och sjätte spöken. I Stirling Castles korridorer ekar också ljuden från fotsteg från ett spöke som är slottets sjunde spöke. Även fotsteg från ett spöke kan höras vid taket ovanför ett rum. Det är slottets åttonde spöke. Slottets femte, sjätte, sjunde och åttonde spöken är alla osynliga spöken eftersom ingen har sett dem. De har bara hörts.

I staden Stirling finns det också det svarta kvinnliga spöket Black Lady, också känd som The Black Lady of the Back Walk. Hon är spöket till en nunna i svarta kläder som stryker omkring och vandrar på den lummiga gångvägen Back Walk som omger kyrkogården Holy Rude i Stirling. Hon letar efter sin hemliga älskare som var en manlig präst. Men eftersom det tidigare var en synd för en nunna att ha ett fysiskt kärleksförhållande med en manlig präst är spöket Black Lady genomsyrad av skam. Alla besökare som får ögonkontakt med spökets blick kommer dö före kommande gryning. Vid kyrkogården ligger även nämnda kyrkan The Church of the Holy Rude.. Vid området låg tidigare en stadsmur som skyddade både Stirling Castle och Stirlings gamla äldre stadsdelar från yttre attacker och invasioner under de två skotska frihetskrigen i slutet på 1200-talet och på 1300-talet, från rundhuvuden på 1600-talet och jakobiter på 1600- och 1700-talen. 
Black Lady räknas inte som ett spöke till Stirling Castle utan bara som ett spöke till staden Stirling.

Sammanfattningsvis är spöket med den rosa klänningen eller spöket Pink Lady någon av:
- Drottningregenten Mary I.
- En ung arbetade kvinna i slottet.
- En ganska ung adelskvinna från Stirling.
- Gamla änkan Mary Witherspoon.

Spöket Green Lady är någon av:
- En av Mary I:s tjänarinnor.
- Ett ungt hembiträde från Highland.
- En dotter till en guvernör eller befälhavare.

Spöket Blue Lady är:
- Margaret Drummond, som älskarinna till James IV.

Spöket Black Lady, utanför slottets område är:
- En nunna.


142. Alloa Tower

Alloa Tower i södra Clackmannanshire har haft många spöken och spökhistorier under århundradena. Byggnaden har haft åtta spöken fördelade på fyra kvinnliga och fyra manliga spöken vardera. I Alloa Towers stora sal finns spöket till en ung flicka flicka som fastnade och dog i slottets stenbrunn. Enligt en annan version kastades hon ned stenbrunnen och dog sedan. Slottet har också spöket till en kvinna som är klädd i svart som vaktar över en vagga. I byggnaden finns också spöket till ett nervöst kvinnligt hembiträde. Hon symbliserar det hembiträde som i augusti 1800 placerade ett ljus för nära sina sängkläder, vilket resulterade i att slotten brann ned. Det återuppbyggdes senare. På årsdagen av branden säger slottets besökare att de kan känna den brinnande lukten. I Charter Room dyker ibland spöket till en ung pojke upp som gråter. I rummet finns också en spöket till en beväpnad man med konstiga ögon eller svartklädd manlig präst.

I Alloa Towers fängelsehåla syns ibland spöket till en man som sitter fast i kedjor. En råtta har gnagt på hans fot och spöket till en tjej sätter ett bandage på foten. Slottets läskigaste spöke är dock ingen av de ovan. Det är istället spöket i slottets Solar Room. Där har ett manligt spöke setts som hänger i en snara. I rummet har en del besökare också sagt att de känt en fysiskt känsla av att de kvävs.


143. Earlshall Castle 

Earlshall Castle ligger i nordöstra Fife. Det är också känt som bara Earlshall och uppfördes av Sir William Bruce 1546 eller påbörjades 1546 av honom. Han deltog i slaget vid Flodden i norra och nordöstra England 1513. Earlshall Castle har tre spöken fördelade på två manliga spöken och ett kvinnligt spöke. Inräknade det hästspöket som ett av de manliga spökena rider på har slottet fyra spöken. Det finns två versioner om slottets ena manliga spöke. Enligt den första versionen hemsöks Earlshall Castle av spöket till Sir Andrew Bruce (fl. 1400- och 1500-talen) som också deltog i slaget vid Flodden 1513 men som veteran. Han var känd för sin hänsynslöshet att jaga andra kristna skottar som inte delade samma kristna trosuppfattning som honom. En tid efter Sir Andrew Bruce själv dog på 1500-talet uppstod han som ett spöke i Earlshall Castle efter att det stod klart 1546 eller senare. Enligt en version uppstod han som ett spöke på Earlshall Castle för att terrorisera covenanter som besökte slottet. Enligt en annan version blev han istället ett spöke på Earlshall Castle för att hans spöke inte skulle kunna lämna byggnaden och terrorisera covenanter utanför slottet.

Enligt den andra versionen om Earlshall Castles ena manliga spöke hemsöks slottet av spöket till Sir Andrew Bruce of Earlshall (fl. 1680). Hans smeknamn var Bluidy Bruce och Bloody Bruce eller på svenska blodiga Bruce. Smeknamnet kom från när han 22 juli 1680 var med och skar eller högg av huvudet på ledaren och covenanten Richard Cameron (1648-1680). För de skotska myndigheternas räkning hade Sir Andrew Bruce och hans män den dagen spårat upp Richard Cameron och hans 60 män till Airds Moss i East Ayrshire. Där dödades Richard Cameron av Sir Andrew Bruce och hans män. Sedan skar eller högg de av Richard Camerons huvud och händer från hans kropp. Därefter skickade de huvudet och händerna till Old Tolbooth i Edinburgh där Richard Camerons pappa Alan Cameron satt fängslad. Kroppsdelarna visades sedan upp för pappan.

Efter att Sir Andrew Bruce of Earlshall senare själv dog uppstod han som ett spöke i Earlshall Castle. Hans spöke hemsöker främst slottets Bloody Bruce's Room, på svenska blodiga Bruces rum. Även tunga fotsteg som antas är hans spöke har hörts vid slottets huvudtrappa.

Earlshall Castles andra manliga spöke är spöket till en riddare med full utrustning som rider på ett hästspöke på slottets område, enligt vittnesuppgifter från personal vid slottets grindhus eller porthus.

Earlshall Castles enda kvinnliga spöke är spöket till en tjänarinna. Troligen är det samma spöke som spöket till gamla kvinnan som hemsökers slottets Mary Queen of Scots Bedchamber, på svenska Mary I:s sängkammare. 


144. St Andrews Castle

St Andrews Castle i nordöstra Fife har två manliga och två kvinnliga spöken samt eventuellt delvis ett femte spöklikt väsen. Det kändaste är spöket till kardinal David Beaton (1494-1546). Han var också bl.a. ärkebiskop av St Andrews 1539-1546. Han bodde i Ethie Castle i Angus med sin älskarinna Marion Ogilvy (Ogilvie) (1495-1575). De fick åtta barn. 1543 uppförde kardinalen Melglund Castle i Angus. Han hade också tillgång till St Andrews Castle. I fängelsehålan under St Andrews Castle fängslade han protestanter. Där fick de vistas till de blev galna av mörkret. Sedan mördade kardinalen eller hans män dem. Daivd Beaton åtalade också protestanter vid varje tillfälle han hade  chansen att göra det de gånger han inte lät mörda dem. Allt det här gjorde honom till en mycket hatad man bland skotska protestanter.

Kardinalen såg de skotska protestanterna som farliga överlöpare som gått över till fienden England och som stod på engelsmännens sida. 1546 fängslade kardinalen den protestantiska predikanten George Wishart (1513-1546) i Sea Tower i St Andrews Castle. Sedan hölls en rättegång i slottet och George dömdes som skyldig med avrättning som straff. 1 mars 1546 brände kardinalen och hans män sedan George Wishart i ett bål framför slottets murar. Platsen där han dog finns idag markerad med hans initialer.

Som motsvar blev David Beaton själv mördad i sömnen i gryningen av några protestantiska adelsmän i St Andrews Castle 29 maj 1546. Hans kropps hängdes naken över slottets mur med en arm och ett ben som bildade St Andrews kors. Efteråt uppstod kardinalen David Beaton som ett spöke som vandrar omkring i St Andrews Castle. Slottet är idag en ruin, mens spöke vandrar fortfarande omkring i ruinen. Hans spöke finns också i Ethie Castle i Angus. Där finns även hans älskarinna Marion Ogilvys spöke. Hennes spöke hemsöker också Claypotts Castle i Dundee.

St Andrews Castles näst kändaste spöke är spöket till ärkebislop Hamilton. Han stödde Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. Han arresterades dock och hängdes för förräderi. Sedan blev han ett spöke som fortfarande hemsöker St Andrews Castle, även om han varken fångades eller avrättades i det här slottet. St Andrews Castles tredje kändaste spöke är det kvinnliga spöket White Lady. Det vita spöket har setts gå längs slottets kant mot havet och längs den omgivande strandlinjen. Oftast har hon setts på kvällstimmarna i oktober och i november. Slottets fjärde spöke är spöket till en kvinna som setts nära tornet. Spöket är klädd ljusgråa kläder, har på sig en slöja och bär på en bönbok. Hon försvinner direkt efter att hon dyker upp.

St Andrews Castle har eventuellt också ett delvis femte spöke eller väsen i den protestantiska martyren Patrick Hamilton (1504-1528). Han plågades i sex timmar innan han 1528 brändes till döds i ett bål utanför St Salvator's Chapel i småstaden St Andrews. Han blev tjugofyra år gammal. Hans spöklika avbild sägs ibland syns på tornet till antingen St Salvator's Chapel eller på tornet till St Andews Castle. Han är inte samma person som ärkebiskop Hamilton som hängdes. Patrick Hamilton var inte någon ärkebiskop. Dessutom fanns det ingen ärkebiskop i den här delen av Skottland på 1500-talet som hette Patrick Hamilton.


145. Kellie Castle

Kellie Castle i östra eller nordöstra Fife uppfördes första gången 1150, men byggnaderna som fanns 1150-1359 finns inte kvar längre. Första kända ägaren var Robert of London. Han var en utomäktenskaplig son till William I (1142-1214), kung av Alba (Skottland) 1165-1214 och dennes älskarinna Isabel d'Avenel. Drygt hundra år senare bodde ett tag en dotter till Robert I (1274-1329) i samma byggnader som hon kallade för sitt hem. Robert I var kung av Skottland 1306-1329. De äldsta bevarade delarna av nuvarande Kellie Castle är från det nordvästra tornet som uppfördes 1360. På den tiden var slottet ett tornhus. Senare byggds tornhuset ut.

Dagens Kellie Castle har två spöken. Det ena spöket är spöket till Anne Erskine som dog vid slottets murar. Sedan blev hon ett spöke i slottet. Enligt en annan version dog hon när hon föll från ett fönster på en övervåningarna. Därefter uppstod hon som ett spöke i slottet. Hennes spöke hemsöker fortfarande slottets murar och slottets huvudtrappa, även om hennes spöke sällan visar sig bildligt i slottet. Däremot är hennes spöke ofta verksam ljudligt i form av fotsteg i slottets trappor. Ibland hörs hennes fotsteg i en av slottets trappor. Ofta hörs hennes fotsteg dock från slottets huvudtrappa. Det tros att de ljuden kommer från hennes spöke som går i trapporna. Enligt en annan version hemsöker Anne Erskines spöke slottets äldsta torndel från 1360. Enligt den versionen föll hon från ett fönster på övervåningen, men med underbetydelsen föll naturligt eller föll efter att någon puttade ut henne från fönstret. Enligt den versionen kan hon ha därför ha blivit mördad.

Kellie Castles andra spöke är spöket till professor James Lorimer (1818-1890). Han var en jurist i offentlig rätt och specialiserad på internationell lag. Han hyrde Kellie Castle i slutet av 1800-talet och restaurerade upp det. Innan var det en ruin. Slottet blev snabbt hans familjs nya hem. Efter James död 1890 uppstod han som ett snällt spöke som finns i en korridor i slottet. Enligt en annan version sitter hans spöke stilla i korridoren och betraktar besökare som går in i korridoren. Han står eller går inte omkring, enligt den versionen.

Nedre delen av nordvästra tornet från 1360 hemsöks också. Den delen som utgör den äldsta delen av Kellie Castles nuvarande byggnader. Enligt vittnen går ett par röda tofflor upp och ned för trappan i tornet. Även ljudet från en vagga som gungar hörs i översta rummet.


146. Pollok House

Herrgården Pollok House i Pollok Country Park i Glasgow uppfördes 1747-1752, men på platsen har det funnits tre tidigare slott på samma plats. De har rivits när ett nytt slott uppförts på samma ställe. Första slottet uppfördes på andra halvan av 1200-talet av familjen Maxwell på egendomen Nether Pollok. De ägde sedan slottet och dess marker samt platsens två efterföljande slott och herrgård i nästan 700 år fram till 1966. Det året, 1966, valde herrgårdens ägarinna Dame Anne Maxwell Macdonald att ge Pollok House till staden Glasgow. Hon var dotter till Sir John Stirling-Maxwell. Idag förvaltas Pollok House av National Trust for Scotland och byggnaden är öppen för allmänheten.

Det historiska Pollok House är kanske mest känt som ett tidigare storlslaget ståtligt hem för familjen Stirling-Maxwell. Men bakom den georgianska storheten av 1700-tals herrgården finns ännu äldre blodiga berättelser från när byggnaden var slott. Den georgianska perioden pågick från 1714 till 1830-1837.

På 1670-talet anlände den stumma tjänarinnan Janet Douglas till egendomen Nether Pollok och det dåvarande slottet på platsen som ägdes av Sir George Maxwell. Han var också känd som Laird George Maxwell. Han var också en entusiastisk häxjägare. Kort efter att Janet Douglas anlände till egendomen blev lairden mystiskt sjuk. De tros att han blev förgiftad. Samtidigt återfick den stumma Janet talets kraft och kunde börja tala. Hon anklagade därefter omedelbart fem människor av båda könen eller fem kvinnor i lokalbefolkningen för att de umgicks med djävulen. Hon hävdade också att de förgiftade Sir George Maxwell. Han tillfrisknade och återhämtade sig dock sedan. De fem åtalades och dömdes till skyldiga i en rättegång som hölls nära Burrell Collection som låg på egendomen Nether Pollok på markerna där nuvarande Pollok House ligger.

De fem brändes sedan till döds på bål som också skedde på egendomen Nether Pollok. Enlligt en annan version brändes bara fyra av de fem till döds. Enligt den versionen skonades den femte personen från dödsstraff. Därefter uppstod de fyra eller fem människorna som spöken på platsen. Det sägs att deras spöken än idag hemsöker samma ställe. Det ryktas också att några av deras spöken eller alla fyra eller fem spöken även hemsöker nuvarande Pollok House. Herrgården sägs också har ett vänligt manligt spöke.

Berättelsen om de fems rättegång på 1670-talet fascinerade efterföljande historiker genom århundradena ända fram till 2000-talet. De historikerna var också intresserade av Janet Douglas själv. Efter rättegången på 1670-talet flyttade och reste Janet Douglas till östra Amerika där hon stannade kvar till åtminstone 1693. Senare var hon inblandad i den ökända häxprocessen i Salem 1692-1693 i den då engelska besittningen Massachusetts i Nordamerika, idag i USA. Mer än tvåhundra människor anklagades för att vara häxor, men bara trettio befann sig skyldiga. De flesta var kvinnor, men några var också män. Häxhittaren Janet Douglas försvann senare spårlöst. De troliga är hon senare dog en naturlig död i Amerika eller reste tillbaka till Storbritannien och dog där. Några människor på 2000-talet spekulerade att hon sedan, oavsett var hon dog, uppstod som ett spöke i Pollok House. Dock finns det inga stora kända spökhistorier om hennes eventuella spöke som hemsöker själva Pollok House, vilket talar mot att hennes spöke finns i herrgården.

​
147. Bedlay Castle

I Bedlay Castle i North Lanarkshire finns det två spöken numera. Tidigare var de tre. Det ena av de nuvarande spökena är en skäggig rastlös man som enligt vittnen setts gå omkring på platsen i snart 600 år och i det nuvarande slottets rum i snart 450 år. Det sägs att spöket gör ifrån sig plågade ljud och är den tidigare 1400-tals biskopen John Cameron (d. 1446). Han bodde i ett tidigare slott, palats eller hus från 1100-talet som på hans tid på 1400-talet låg på samma plats som nuvarande Bedlay Castle. John Cameron var biskop för Glasgow 1425/1426/1427-1446. 24 december 1446 blev han mördad i Lochwood efter att någon eller några dränkt honom. Sedan blev han ett spöke som hemsökte slottet eller huset. På samma plats i slutet av 1500-talet eller i början 1600-talet uppfördes och ersatte det nuvarande Bedlay Castle det tidigare slottet eller huset. John Camerons spöke försvann inte utan fortsatte spöka i det nya slottet.

Enligt en annan version är spöket istället spöket till biskop John Cameron (d. 1350) som hittades död, troligen mördad, med ansiktet nedåt i en närliggande sjö. Sedan fortsatte han spöke hemsöka slottet på platsen och dess efterföljare Bedlay Castle. Hans spöke har osakat obehag för de boende i slottet under flera århundraden på grund av de plågade ljud som det sägs att det gör. Enligt den version har hans spöke hemsökt platsen i snart 700 år. Nämnas bör att 1300-tals John Cameron inte var en ärkebiskop för Glasgow eftersom de inte hade några ärkebiskopar med det namnet på 1300-talet. Den första med samma namn var John Cameron som var ärkebisop av Glasgow 1426-1446. 1300-tals John Cameron måste därför varit en vanlig biskop.

I slutet av 1800-talet utfördes en utdrivning i slottet för att få bort 1300- eller 1400-tals John Cameron, men utan framgång. Biskopen/ärkebiskpens spöke fortsatte hemsöka slottet. På 1970-talet hävdade också de boende i Bedlay Castle att de såg spöket till John Cameron i slottet. De hörde också han gå rastlös i olika rum i byggnaden.​ 

Enligt en till version är den ovannämnda skäggiga man ett seperat spöke och inte spöket till John Cameron. Det spöket sågs 1880 och på 1970-talet i slottet. Enligt den versionen har det gjorts flera resultatlösa försök att driva ut spöket från slottet. Enligt samma version har dock inte spökets sett i slottet från 2000-talet och framåt.

Det andra spöket i Bedlay Castle börjar med ett ljud från en häst med vagn som hörs från avstånd. När ljudet blir högre närmare slottet går en tjej av hästvagnen vid Bedlay Castle där den tidigare vägen låg mellan Glasgow och Stirling. Därefter skriker hon. Sedan försvinner hon och alla ljud. Det blir sedan lugnt på platsen. Enligt en annan version hörs ljud från flera hästar och vagnar på avstånd. Därefter går tjejen av vid slottet. Resten av versionen är samma som ovan. Inräknat den skäggiga mannen som ett eget spöke och inte John Cameron är spöket till tjejen slottets tredje spöke och inte andra spöke. Andra hemsökningar utöver nämnda spöken i Bedlay Castle är ljuden från konstiga fotsteg i slottet.


148. Castle Cary Castle

Castle Cary Castle, också känd som Castlecary Castle och Castle Cary, är beläget i västra Falkirk council area på gränsen till östra delen av norra North Lanarkshire. Slottet har två spöken. Det ena är spöket till Sir William Baillie. Det andra spöket är spöket till Lizzie Baillie var dotter till Castle Cary Castles ägare. Men hon rymde hemifrån från sina föräldrar efter att hon blev kär i en ung manlig laird från the Lennox. Möjligen var denna laird Donald Graham som istället var en bonde från högländerna. Rymningen chockade Lizzie Baillies pappa som dog i en hjärtattack eller efter en stroke eftersom lairden var medlem i familjen Graham. Innan hade just familjen Graham varit med och deltagit att tutta eld på Castle Cary Castle. Möjligen var det samma bränning som den som skedde 1715 då en grupp jakobiter brände slottet i samband med ett av jakobitupproren. Chocken var för stor för pappan att dottern fått till det på kärleksfronten med fienden som brännt hans slott. När Lizzie Baillie själv dog långt senare återuppstod hon som ett spöke i Castle Cary Castle. Spöket återvänder till sin pappas grav av respekt för honom.


149. Holyrood Palace

Holyrood Palace, i Edinburgh är den officiella bostaden för den brittiska monarken när denne besöker Skottland, även om den nuvarande brittiska kungafamiljen föredrar Balmoral Castle i Aberdeenshire om somrarna. ​Holyrood Palace är också känt som Palace of Holyroodhouse och bara som Holyroodhouse. Palatset hemsöks av tre kvinnliga spöken och av två manliga spöken. De fem är a) Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567, b) hennes andra make Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål av Skottland 1565-1567, c) italienske David Rizzio (1533-1566) som var sekreterare till Mary I, d) Grey Lady och e) Bald Agnes.

9 mars 1566 mördades David Rizzio i ett rum i Holyrood Palace efter att ha blivit knivhuggen 57 gånger med en dolk. 56 knivhugg enligt andra uppgifter. Efteråt gick det inte att tvätta bort hans blodfläckar. De satt kvar i flera år i rummet. I rummets ytterdörr enligt en annan version. Efter sin död blev David Rizzio ett spöke i Holyrood Palace. Hans spöke är lite ovanligt eftersom det är få italienare som blivit spöken på slott i Skottland. Men å andra sidan är det få ick-skottar som blivit spöken på slott i Skottland- I alla fall gäller det i modern tid från 1700-talet till idag. Inte ens England, Irland eller Frankrike har särskilt många spöken på slott i Skottland. Spökena i Skottland tenderar att vara inhemsk skotsk börd. Möjligen var det annorlunda på 1300- 1400- eller 1500-talen med fler spöken från Frankrike och England, men det är bara spekulationer. 

En 1700-tals engelsk tolkning på mordet på David Rizzio 1566.
David i mitten på målningen med vita kläder. Mary I till höger.

Henry Stuart höll inte i dolken som mördade David Rizzio 1566. Han gick däremot med i den bakomliggande sammansvärjningen som ledde till mordet, även om han inte ledde det. Henry Stuart var avundsjuk på italienarens vänskap med Mary I. Enligt samtida uppgifter beskrevs David Rizzio utseendemässigt av andra skottar som ful, kort och puckelryggig. Knappast en konkurrent till Henry även om han kanske var extremt trevlig. På flera senare målningar från 1600-, 1700 och 1800-talen av David Rizzio har han dock inte puckelrygg. Där är hans rygg rak. ​

Bilden nedan visar hur det kunde ha sett ut en vanlig vardag på 1560-talet på ett kungligt slott i Skottland, enligt en italiensk-engelsk tolkning från 1700-talet. Henry Stuart stående till vänster lite reserverad och avundsjuk på sällskapet vid bordet. Mary I i blått sittande på en stol i mitten. En springpojke till höger om henne. David Rizzio sittande till höger på bilden. Hovpersonal stående i övre högra hörnet. Pojken mitt på bilden är inte Mary I:s son James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625.​ Han föddes först 19 juni 1566, vilket var drygt tre månader efter David Rizzio mördades.

Efter att Henry Stuart själv blev mördad året efter 1567 blev även han ett spöke i Holyrood Palace. Eftersom även Mary I befann sig i Holyrood Palace vid mordet på David Rizzio 1566 blev också hon ett spöke i palatset efter sin död 1587. Holyrood Palace är också hem till Grey Lady. Hon är spöket till en dam med gråa kläder. Damen var vän och följeslagare i livet till Mary I. Hennes spöke kan ses i palatsets Queen’s Audience Chamber. Flera vittnen har också hörts fotspår i palatsets galleri, men inte sett några spöken vid de tillfällena.

Holyrood Palaces kändaste spöke är dock Bald Agnes. Hon är spöket till Agnes Sampson (d. 1591) som var en skotsk healer och påstådd häxa. Som person är hon inte lika känd som Mary I och de andra ovan, men som spöke i Holyrood Palace är hennes spöke berömdare än de andras. Hösten 1590 togs Agnes Sampson till Holyrood Palace. I januari 1591 dömdes hon för häxeri och avrättades med garrottering 28 januari 1591. Det var en avrättningsmetod där den dödsdömde bands vid en träpåle. Sedan ströps personen långsamt med ett rep eller halsjärn. Efter avrättningen på Agnes Sampsons brändes hennes döda kropp i ett bål. Sedan uppstod hon som spöket Bald Agnes i såväl Holyrood Palace som i dess trädgård. Spöket är naket, men torterad. De flesta spöken på slott i Skottland från människor brukar ha kläder eller tyg på sig. Bald Agnes tillhör minoriteten av de spöken som är nakna.
​

150. Lennox Tower och 151. Lymphoy House

Lennox Tower sydväst om Edinburgh, men i Edinburgh council area, är ruinen till ett tornhus från 1400-talet. Tidigare fanns det en tunnel från Lennox Tower till herrgården Lymphoy House som uppfördes 1835. Lymphoy House ligger i Currie. Vid dess vackra trädgårdar ligger ruinen Lennox Tower. Tornhuset Lennox Tower och sedan dess ruin hemsöks av ett spöke till en kvinna klädd i vitt, en White Lady. Hon var svärdotter till en familj som bodde i Lymphoy House. När kvinnans make dog i en strid vände hon sig till hans familj för hjälp. De hade dock aldrig accepterat eller godkänt henne. När hon bad om deras hjälp för att få tak över huvudet och lite mat avvisade de henne och hennes enda barn. Det var vinter. Kvinnan och hennes barn frös och hade ingenstans att gå. De frös ihjäl och dog i snön. Sedan dess har kvinnans spöke klädd i vita kläder setts glida omkring i området, inklusive vid Lennox Tower som idag tillhör markerna till Lymphoy House. Enligt en annan version skadade makens familj honom när han besökte dem i Lymphoy House. Han dog sedan i en annan byggnad av skadorna. Sedan är resten av versionen som den ovan. 

Det finns också ett till spöke vid området. 1573 belägrade fiender området alldeles utanför Lennox Tower. De försökte svälta ut de soldater som var i tornhuset. En säckpipeblåsare skickades då ned i en tunnel i riktning mot Colinton. Tunneln var en flera flykttunnlar. Medan säckpipeblåsaren var i tunneln spelade han på sin säckpipa, men vid närliggande Currie Brig upphörde ljudet från hans instrument. Han återvände aldrig och sågs aldrig mer. Det sägs att hans spöke sedan dess hemsöker området mellan 1400-tals Lennox Tower och det senare efter hans levnad uppförda 1800-tals Lymphoy House. 


152. Dalkeith Palace

Herrgården Dalkeith Palace, också känd som Dalkeith House, i norra Midlothian hemsöks om nätterna av spöket till James Scott (1649-1685), 1st Duke of Monmouth 1663-1685. Han föddes i Rotterdam i dagens Nederländerna. Han var en utomäktenskaplig son till Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 som också var kung av England, Skottland och Irland 1660-1685.

1998 bevittnade en amerikansk utbytesstudent om hur basketstora glödande bollar av tunnt ljus rörde sig runt i Dalkeith Palace. 2012 hävdade ett annat vittne att han eller hon såg spöket till ett barn eller en bebis och dennes kvinnliga barnsköterska i herrgårdens barnkammare. Sköterskan saknade huvud, men höll sitt eget huvud i dena handen och barnet i den andra handen. Andra vittnen under årens gång har hävdat att hennes spöke visst hade ett huvud på kroppen, men höll sitt huvud mellan sina händer medan hon grät.


153. Borthwick Castle

I Borthwick Castle i sydöstra Midlothian finns spöket till Mary I (1542-1587), drottningregent av Skottland 1542-1567. Hennes spöke finns också på flera andra skotska slott. Den riktiga Mary I gifte sig en tredje gång med sin tredje make den 15 maj 1567 med James Hepburn (1534-1578), 4th Earl of Bothwell 1556-1567. I juni 1567 reste de till Borthwick Castle som dock blev belägrat. Mary I flydde senare under 1567 från slottet genom att förklä sig som en ung sidpojke eller springpojke. Men hon hittades strax senare, greps och fördes till Loch Leven Castle i Perth and Kinross. Senare efter Mary I:s död 1587 uppstod hon som ett spöke på Borthwick Castle. Hennes spöke på slottet är förklädd som en sidpojke/springpojke och besöker slottet varje år.  

​Den stora salen och det röda rummet i Borthwick Castle bebos av spökena till en mördad mamma och hennes barn. Även ett manligt spöke till en kansler som stal pengar från den familjen finns i de rummen. Han ertappades för stölden och brändes ihjäl för stölden. Enligt en annan version om mamman och barnet är mamman den medeltida tjänarinnan Ann Grant. Hon blev kär i Borthwick Castles ägare eller en av hans söner som hon hade en kärleksaffär med. Men när det var uppenbart att hon var gravid beordrade han att hon skulle slaktas. När Ann Grant var i det röda rummet tog två andra kvinnor tag i hennes armar och höll fast henne. Sedan tog en soldat sitt svärd och stack in det i hennes buk. Han dödade både henne och det ofödda barnet. Men hon dog inte direkt. Istället lämnade kvinnorna och soldaten rummet medan Ann Grant låg kvar på golvet och förblödde tills hon sedan dog.

Efter Ann Grant och hennes ofödda barns död uppstod de som spöken på slottet. Enligt den andra versionen sägs det att Ann Grants spöke aldrig lämnar det röda rummet där hon dödad. Hennes spöke är för evigt dömd att vara där. Besökare och tidigare ägare till slottet hävdar att de sett Ann Grants spöke, men personal som fanns där 2018 hade aldrig sett hennes spöke. Ibland hörs också Ann Grants fotsteg och gråt i röda rummet. Vittnen hävdar att Ann Grants spöke ogillar män, vilket i hennes fall inte är så konstigt eftersom hennes älskare var en man som beordrade mordet på henne och soldaten som stack svärdet i henne också var en man.

Även dörrar som öppnas och stängs och lampor som tänds på och av förekommer i Borthwick Castle. En gäst hävdar också att de sett ett spöke till dam som suttit på en stol i dennes rum. Gästen visste inte om historien om Ann Grant innan. Det tros att spöket som gästen såg var Ann Grant.

Borthwick Castle är också en av de mest kändaste platserna i Skottland gällande spöklika upplevelser där besökare har känslan av att de ses med osynliga ögon från spöken eller blir iakttagna av spöken som de inte kan se. Besökare upplever att spökena finns där, men kan inte se dem. Anställda på slottet har också hört barn leka i slottet vid tillfällen när det inte funnits några barn i närheten. Nämnas kan att amerikanska turister som besökte Borthwick Castle på 2010-talet oftast var den gruppen som mest höll utkik efter spöken i slottet. Turister från andra länder som besökte slottet var inte lika spökintresserade.


154. Pinkie House

I västra East Lothian ligger Pinkie House. I byggnaden finns ett spöke. Majoriteten av alla vittnen som sett spöket säger att det är en man med ett träben, men en eller två människor fram till 1937 påstod att det var en dam klädd i gröna kläder utan ett träben. En Green Lady. Det sägs också att Pinkie House besöks av spöket till Dame Lilias Drummond (1572-1601) som bodde i Fyvie Castle i Aberdeenshire 1592-1601. Hon var fru till Alexander Seton (1555-1622), 1st Earl of Dunfermline 1605-1622. I Pinkie House kallas hennes spöke för Lady in Green, men är också känt som The Green Lady och The ghost of Lilias. I Pinkie House hemsöker hon ibland byggnaden tillsammans med ett barn. Vid de tillfällena är hon en Green Lady. Möjligen har hon andra färger på sina kläder när hon hemsöker Pinke House utan ett barn. Se Fyvie Castle längre upp för mer om spöket till Dame Lilias Drummond.


155. Cessnock Castle 

1400-tals Cessnock Castle i South Ayrshire har två spöken. Det ena är ett spöke till en hovdam till drottningregenten Mary I som dog på slottet under sitt korta besök där 1568. Det andra är ett spöke till John Knox (1514-1572) som härjar på slottet, går runt på slottsområdet och citerar religiösa texter. John Knox var Skottlands reformator och grundare av den skotska statskyrkan. Han var en av Skottlands mest kändaste människor på 1500-talet. 

​
156. Culzean Castle

Det kända Culzean Castle i South Ayrshire i sydvästra Skottland ägdes tidigare under flera år av klanen Kennedy. Slottets namn uttalas Cul-lane på engelska. Bokstaven Z används inte i uttalet på namnet. I lågskotskan stavas Culzean istället Cullain och uttalas som det skrivs i samma språk. Det vackra Culzean Castle har en underbar men också emellanåt blodig historia. Culzean Castle ligger intill vattnet och reser sig majestätiskt från South Ayrshires kustklippor. Slottet omgärdas av flera berättelser med fruktansvärda gärningar med många onda spöken. Men slottet har också en del snälla spöken. En känd berättelse är den om hur Quintin Kennedy (1520-1564) brändes levande till döds över en eld i Culzean Castle. Han var den sista äkta abboten av Crossraguel Abbey. Se Dunure Castle för mer. De hävdar att abboten istället brändes till döds i deras slott. En annan berättelse är den om Sir Archibald the Wicked of Culzean (1655-1710). Han var så ond att till och med djävulen gick på hans begravning. När till och med djävulen sörjer personens död vet alla han var ondskefull.

Culzean Castle har officiellt sju spöken, men vittneshistorier pekar på att slottet har tio eller elva spöken. De är fördelade på fyra eller fem män, tre kvinnor, en flicka och två att okänt kön. Två av de manliga spökena är säckpipeblåsare och en av de med okänt kön är spöket till en verklig förfader från familjen Kennedy. En av de manliga spökena till säckpipeblåsarna är kopplad till grottorna och bröllop. En säckpipeblåsare gick in med sin hund i grottorna nedanför slottet. Han skulle bevisa för lokalbefolkningen att grottorna inte hemsöktes. Han började spela på sin säckpipa vid foten av klipporna och gick in i grottorna följd hunden. Inifrån slottet högt ovanför kunde de höra tonerna från hans säckpipa. Men plötsligt upphörde musiken. Ett enstaka skäll från hans hund hördes därefter. Sedan kom ingen ut från grottorna. Det antogs att mannen hade fastnat i grottorna och grupp män gick och letade efter honom. Men de hittade inte vare sig säckpipeblåsaren eller hans hund som aldrig sågs eller hördes igen levande. Men sedan den händelsen dyker säckpipeblåsarens spöke upp på slottets marker när någon från klanen Kennedy ska gifta sig eller inleder ett nytt äktenskap. Tonerna från hans säckpipa kommer då från grottorna under slottet.

Vittnen på slottets tomt påstår också ha hörts hans musik stormiga nätter, inte minst på en plats vid slottet mellan Happy Valley och havet. Då har tonerna från hans säckpipa blandats med ett ljud från en gnällande vind och ljudet från vågor från havet som slår in mot land nedanför slottet. Spöket har setts vid Piper’s Brae och nära den närliggande förstörda kyrkan. Han anses vara snäll. Den andra manliga säckpipeblåsaren är längre höjdmässigt. Han spelar stormiga nätter och hemsöker själva slottet. 

1976 bevittnade två turister som besökte slottet att en märklig form rörde sig uppför slottets stora ovala trappa. Men det var ingen ovanlig syn. Andra människor hade sett fenomenet både innan och efter. Dimman ansågs var ett spöke till en från familjen Kennedy. 

Bland slottets övriga spöken finns ett kvinnligt spöke som är en tjänsteflicka eller ett hembiträde. Hon har setts springa längs korridorerna nära köket. Ett spöke till en ung kvinna med en balklänning dyker också då och då upp på Culzean Castle, men ingen vet vem hon var i verkliga livet. Hon sågs framförallt på 1970-talet på slottet. Enligt en del uppgifter bl.a. 1972. En av slottets städare såg också en gång ett spöke på första våningen vid galleriet vid slottets stora ovala trappa. Spöket var disigt och grått och föreställde en dam med en lång klänning. Spöket svävade sedan omkring i galleriet. Culzean Castle har eller hade också spöket till en flicka med korpsvart hår. En besökare såg henne, men när han kom för nära henne försvann hon. I slottets hisslobby såg ett vittne på 2000- eller 2010-talen ett spöke till en manlig gentleman.

Culzean Castles mest hemsökta rum är State Bedroom på första våningen. Guidade turer för turister i slottet passerar genom det rummet. Mellan bottenvåningen och våningen finns det svart eller grått spöke som rört sig uppför för en trappa. 

På Culzean Castle hör även ibland spöklika rop om nätterna från någon som torteras på slottet. Enligt en legend om Culzean Castle tog en övernaturlig riddare en gång en ung arvtagerska till slottet. Han berättade för henne hur han planerade att döda henne, men hon lyckades få honom att lugna ned sig och somna. Medan han sov tog hon hans dolk. Sedan stack och högg hon honom med den och dödade honom. Därefter uppstod han som ett spöke i slottet. Se Carleton Castle och en annan senare legend med Mary/May Kennedy och John Cathcart. Den är kopplad till Culzean Castle och påminner om legenden om arvtagerskan ovan. ​Culzean Castle har också spöket till en riddare som är klädd i rustning. Hans spöke brukar visa sig för slottets hushållspersonal. Möjligen är det samma spöke som spöket till riddaren ovan.

På toppen av Culzean Castle stora ovaltrappa inomhus finns ett porträtt av Margaret Erskine of Dun ( 1772-1848), också känd från 1793 som gift som Margaret Kennedy, Marchioness of Ailsa 1831-1846. Hon var fru till Archibald Kennedy (1770-1846), 1st Marquess of Ailsa 1831-1846. Han var också känd som Sir Archibald Kennedy III, 1st Marquess of Ailsa och  Lord Kennedy. 1794-1831 eller 1794-1846 kallades han också för the 12th Earl of Cassilis. Det finns flera berättelser kopplade till målningen av Margaret Erskine of Dun. En är att hennes ena fot rör sig och följer efter när besökare går förbi. Även hennes ögon rör sig. Ibland förekommer det också en konstig dimma vid ovaltrappan. Den börjar alltid framför porträttet av Margaret Erskine of Dun och flyttar sig till andra delen av trappan. 

På 2000-talet och i början på 2010-talet vittnade också två att slottets städare vid två olika tillfällen att någon rörde vid deras axlar när de befann sig vid toppen av den ovala trappan. Men när de vände sig om fanns det ingen där. En annan städer fick sig förkläde avdraget bakifrån medan hon arbetade slottets översta våning. Men när hon vände sig om fanns det ingen där. 


157. Dean Castle

Dean Castle ligger i Kilmarnock i norra East Ayrshire. Slottet har ett manligt och ett kvinnligt spöke. Möjligen har slottet haft två manliga spöken och ett kvinnligt. Innan jakobitupproren började i slutet på 1600-talet sa slottets tjänare att de hade sett ett avskuret huvud från en människa rulla omkring på ett av golven i slottet. Det tros att de såg huvudet till ett spöke som rullade omkring. Troligen rullade spökets huvud efter att dess människa blivit halshuggen innan. 1745 såg en tjänarinna på Dean Castle sin herres huvud, dvs. slottets ägare William Boyd (1705-1746), 4th Earl of Kilmarnock 1717-1746, rulla över golvet framför henne i ett rum i slottet. Men han levde fortfarande, mådde bra och befann sig vid tillfället i en annan del av byggnaden. Efteråt troddes det att tjänarinnan inte såg ett levande då närvarande spöke. Istället antogs det att hon såg in i framtiden och sin herres framtida spöke.

William Boyd gick med i jakobitupproret 1745-1746, men halshöggs för förräderi i London 1746. Enligt legenden fördes hans huvud tillbaka till hans Dean Castle. Där lades huvudet i en stor kista som fortfarande ligger i Laigh Tower i Dean Castle. Det sägs att sedan dess hemsöker hans spöke eventuellt Dean Castle, men då antingen spöket till hela honom med med huvud och kropp eller bara spöket till hans huvud. Historien om den fjärde earlens huvud i kistan har under åren lockat många spökjägare till Dean Castle. De har studerat Dean Castle och tror att det finns minst ett spöke som bor i slottet. Möjligen är det spöket till den fjärde earlen. Det andra möjliga manliga spöket i slottet var det spöket som slottets tjänare såg på 1600-talet, såvida det inte är en och samma historia. Då har en historia om ett rullande huvud till ett spöke smetats ut till två spökhistorier om ett spöke på 1600-talet och ett annat från 1700-talet och framåt.

Dean Castles kvinnliga spöke är spöket till en gammal kvinna i svarta kläder. Hon dök upp första gången på slottet på 2000- eller 2010-talen. Hennes spöke har en ond utstrålning. Spöket räknas därför i kategorin onda spöken på slott i Skottland.
​

158. Birkwood Castle

Birkwood Castle, också känt som Birkwood House, i centrala South Lanarkshire uppfördes på 1700-talet, men användes som ett sjukhus 1923-2005. Enligt andra uppgifter uppfördes det på 1600-talet. 
Birkwood Castle påstås vara en av de mest hemsökta platserna i hela Storbritannien. Slottet hemsöks av en cigarrökande ande. Ett annat spöke har ett knivhugg genom halsen. Under åren har det också rapporterats som konstiga dofter i slottet. Lampor som stänger av sig själva i slottet och ljuden av fotsteg har också förekommit. Enligt lokal folklore sägs det att en pojke som hette Michael gick upp på slottets stora spiraltrappa, men föll och dog. Hans fotsteg hörs än ibland i slottet, enligt samma folklore. Enligt andra historier syns spöket till en pojke som cyklar på sin cykel i eller utanför Birkwood Castle. En ung flicka har även hörts gråta och sjunga från tomma rum i slottet. Det har också hävdats att spöket till en läkare har setts vid slottets fönster. Han eller hon fick en hjärtattack och dog medan han/hon arbetade i slottet då det var ett sjukhus på 1900-talet.

När en grupp paranormala experter från Glasgow filmade på slottet 2013 för Haunted Planet TV beskrev de Birkwood Castle som ett av mest aktiva platserna som de någonsin filmat i. 2015 kollapsade en av slottets flyglar helt. De boende människorna i det lokala området rapporterades också om att de hörde en explosion från slottet i samband med det. Lokala paranormala experter tillskrev detta till att slottet hemsöktes av spöken. De hävdade att det rådde hög spökaktivitet i slottet vid tillfället och att spökena var arga för att slottet skulle göras om till hotell och lägenheter. Rivningen av flygeln var enligt dem spökenas markering för att de motsatte sig det.


159. Shieldhill Castle

Herrgården Shieldhill Castle ligger bland böljande kullar och jordbruksmark i östra South Lanarkshire i södra delen av Skottland. Herrgården är också känt som Shieldhill House och Shieldhill Castle Hotel. Ibland även stavat som Sheildhill Castle med ei istället för ie mitt i namnet. Shieldhill Castles äldsta delar är från ett slott från 1199, men byggnaden har varit ett hotell sedan 1959. 

Herrgården har två spöken. Det ena är ett spöke till en dam som är klädd i gråa kläder. En Grey Lady. Enligt den traditionella berättelsen bodde kvinnan på slottet på 1600-talet. Hon var dotter till slottets manliga ägare. Men hon blev kär i en man lägre ned på den sociala hierarkin. Han var e så kallad vanlig man. När hennes aristrokratiska pappa förbjöd deras förhållande begick hon självmord. Sedan uppstod hon som ett spöke i gråa kläder. 

Enligt en annan version är herrgårdens kvinnliga spöke istället insvept i en grå mantel, därav namnet Grey Lady enligt den versionen. Den andra versionen hävdar att människan bakom spöket var dotter till en skotsk lord som ägde Shieldhill Castle. På 1650-talet våldtogs hon av soldater som återvände från ett krigsslag. Hon blev gravid, men när hon senare födde barnet tog hennes familj ifrån henne barnet och lät det dö eftersom a) pappan var en enkel soldat och b) barnet var ett våltäktsbarn till denna enkla man. Efter dottern långt senare själv dog uppstod hon som ett spöke i Shieldhill Castle.

Enligt en tredje version om den här historien är herrgårdens kvinnliga spöke ett spöke till en tjej som levde i Shieldhill Castle på 1300-talet. Hon var dotter till slottets ägare och blev gravid med skogsvaktarens son. Deras barn föddes dödfött. Det döda barnen togs därefter ifrån henne och begravdes utan hennes tillåtelse. Tjejen grät sedan ihjäl sig. Sedan uppstod hon som ett spöke i Shieldhill Castle.

Oavsett version sågs hennes spöke gå i byggnadens korridorer enligt en del hotellgäster 1959-2018. Andra vittnen hävdar att hon under årens brukade synas i sitt rum som hon hade i byggnaden på 1600-talet enligt version ett. Både turister och andra som sovit där har bekräftat hennes närvaro i det rummet. På 2000- och 2010-talen såg ytterligare vittnen hennes spöke i ett av hotellets rum. De såg också henne gå mot en gravplats på hotellets tomt, på uteplatsen, på taket till hotellet och på parkeringen. Enligt version tre om henne brukar hennes spöke mestadels visa sig för barn som bor i hotellet oavsett plats. Det är uppenbart att hon saknar sitt eget barn, enligt den tredje versionen.

Shieldhill Castles andra spöke är ett manligt spöke till en butler med uniform och allt. Han har synts till i hotellets tidigare personalavdelningar.

I Shieldhill Castle har det också hörts fotsteg och dunsande nattetid, stolar som rört sig av sig själva och TV-apparater som bytt TV-kanaler av sig själva.

Med all respekt för Shieldhill Castles spöken, men det stora med Sbyggnaden är att det tillhörde och boddes av familjen Chancellor i över 750 år från alldeles i början av 1200-talet till 1959. I få skotska slott har en och samma familj bott och ägt ett och samma slott i 700+ år på raken. I deras fall dessutom 750+ år på raken. När familjen Chancellor sålde herrgården och slottet efter drygt 750 år hade det bara funnits slott i Skottland i omkring 830-835 år. De hade därför ägt ett och samma slott i 90-91 % av tiden som det hade funnits slott i Skottland sedan 1120-talet till 1959. En enastående bedrift. Översatt till generationer innebar det ca 23-38 generationer av familjen Chancellor som föddes eller levde i Shieldhill Castle på raken. Eventuellt 45 generationer ifall de fick barn ofta och unga. 23 generationer räknat på 3 generationer per sekel. 38 generationer räknat på 5 generationer per sekel. 45 generationer baserat på det mindre troliga 6 generationer per sekel. Sistnämnda innebar en ny generation var 16,7 år. Hände givetvis enstaka generationer, men inte i genomsnitt i 750 år. Innan familjen Chancellor ägde Shieldhill Castle tros det att deras förfäder var från 1100-talets Paris i Frankrike.


160. Thirlestane Castle

Thirlestane Castle ligger nära Lauder i norra Scottish Borders. Slottet är också känt som Thirlstane Castle utan ett e mellan bokstäverna l och s. Slottet har spöket till John Maitland och de kvinnliga offer han våldtog och torterade. 


161. Black Barony

Slottet och det historiska huset Black Barony är beläget i Eddleston väster om byn Eddleston norr om Peebles i nordvästra Scottish Borders. Översatt ligger Black Barony 31 km rakt söderut med bil, buss eller cykel från Edinburgh Castle i centrala Edinburgh. Med bil tar snabbaste vägen 54 minuter, med buss 1 timme och 20 minuter och med cykel 1 timme och 54 minuter. Slottet är också känt som a) Blackbarony, b) Black Barony Castle, c) Barony Castle, d) Barony Castle Hotel, e) Darn Hall och f) Darnhall. Slottet är ett hotell idag. Black Barony har tre spöken. Det ena är spöket till en tidigare manlig ägare. Hans spöke har synts gunga i en gungstol i slottet samtidigt som det har luktat av spritdrycken brandy och cigarrer. Slottet har också spöket till en ansiktslös kvinna som är klädd i en blå klänning. Hennes spöke har setts rusa genom slottets korridorer. Black Baronys tredje spöke huserar i ett rum i slottet. Det är spöket till en dam som står vid en säng i rummet.


162. Traquair House

Traquair House sydöst om Peebles i nordvästra Scottish Borders gör anspråk på att vara det äldsta bebodda huset i sträck i Skottland, även om det finns bevis för att andra byggnader i Skottland har bebotts längre. Den ursprungliga byggnaden till Traquair House uppfördes första gången på 1100-talet, men inget av det som byggdes före 1400-talet finns kvar idag. Herrgården har en fantastisk labyrint i trädgården. Spöket till Lady Louisa Stuart har setts driva omkring på markerna närmast Traquair House. Hon begravdes i närheten. Det sägs också att spöket till Bonnie Prince Charlie (1720-1788) ibland hemsöker Traquair House. Hans riktiga namn var Charles Edward Stuart. Han var en pretendent som gjorde anspråk på den brittiska tronen. Han var en av de kändaste människorna i Skottland på 1700-talet även om han föddes i Rom i Italien.​ 

Bonne Prince Charles spöke hemsöker också Salutation Hotel i Perth i Perth and Kinross. Hotellet är från 1810, men tidigare fanns det ett värdshus på platsen 1699-1745 där människor kunde äta mat och vila när de red mellan Glasgow och Edinburgh i söder till Inverness och Aberdeen i norr. Under en period använde Bonnie Prince Charles värdshuset som sitt högkvarter i Skottland. Det sägs att hans spöke hemsöker det senare uppförda Salutation Hotel för att kunna slutföra hans oavslutade kampanj om att bli Skottlands nästa kung.


163. Newark Castle, Selkirkshire

Newark Castle, Selkirkshire uppfördes på 1400-talet i centrala Scottish Borders. En gång var Patrick Maxwell en av arvingarna till slottet. Han var en ökänd hustrumisshandlare som slog och fängslade sin fru i 44 år. Trots det fick de 16 barn tillsammans. Patrick Maxwell mördade också flera grannar. 

Newark Castle, Selkirkshire har förmodligen tredje flest spöken av alla slott i hela Skottland. Etta är Inveraray Castle i Argyll and Bute och tvåa är Castle Stuart i Highland. 1639-1653 pågick Wars of the Three Kingdoms, på svenska ungefär de tre kungarikenas krig, Dock används även det engelska namnet för de här krigen i svenskan. Krigen var en serie väpnade konflikter i England, Skottland och Irland. Under krigen 13 september 1645 inträffade slaget vid Philiphaugh 3,9 km från centrala Selkirk i Scottish Borders. Slaget utkämpades mellan skotska rojalister och coventanter som de senare vann. Efter slaget senare samma dag förde de segrande covenanterna 100 rojalister till Newark Castle 3,4 km i nordväst. De var anhängare till James Graham (1612-1650), 1st Marquess of Montrose 1644-1650 som deltog i slaget på rojalisternas sida. Enligt en del uppgifter var 100 rojalisterna också irländska infanterister, fotsoldater.

Vid Newark Castles barmkin sköt sedan covenanterna ihjäl de 100 rojalisterna. Covenanterna mördade och slaktade också 300 av rojalisternas oskyldiga fruar, kvinnliga anhöriga och barn vid samma plats. Enligt andra uppgifter var de 300 mestadels kvinnor och barn, men också et fåtal äldre män och andra män. 400 människor mördades där och då vid slottet. 100 rojalister + 300 fruar, etc = 400 människor. Efter morden uppstod de 300 mördade kvinnorna och barnen eller de mördade kvinnorna, barnen och männen som spöken på Newark Castle. 13 september varje år vid årsdagen för morden hörs också deras gråt i slottet. Det tros att deras själar återvänder varje år för årsdagen för mordet på dem. 1810 på fältet Slain Mens Lea hittades de mänskliga resterna av de som tros var offer för massakern.


164. Hermitage Castle

I södra Scottish Borders finns Hermitage Castle med anor från 1200-talet. Slottet är ibland felaktigt känt som Hermiston Castle. Hermitage Castle har en lång och färgstark historia. Slottet ligger i ett område som tidigare var nyckeln till kontrollen över Liddesdale. Slottet var också en bastion maktmässigt i Debatable Lands i söder vars område skiftade ägare mellan skottar och engelsmän under sammandrabbningar och gränskrig. Slottet är genomsyrar av folklore och legender. Innan slottet uppfördes första gången på 1200-talet var området där det låg eventuellt en retreat för en helig man eller en grupp heliga män. Namnet på slottet antyder också det. Hermitage betyder en eremits bostad, i synnerhet om den är liten och avlägsen.

I Hermitage Castle finns det omkring sex till åtta spöken. Det kändaste är spöket till Mary I (1542-1587). Hon var drottningregent av Skottland 1542-1567. I Hermitage Castle är hennes spöke klädd i vitt. De kvinnliga skrik som hörs i Hermitage Castle tillskrivs dock en tidigare häxa och inte Mary I. Den som vill komma nära en Skottlands mest kända regenter någonsin, om än i spökform, bör därför bege sig till Hermitage Castle norr om Newcastleton nära den skotsk-engelska gränsen. Det går också bra att besöka något av de andra dussintal slott i Skottland där hennes spöke också finns.​ 

Av Hermitage Castles övriga spöken finns spöket till Sir Alexander Ramsay of Dalhousie (1290-1342), också känd som Sir Alexander Ramsay, Sheriff of Teviotdale. Han fångades in av riddaren Sir William Douglas (1300-1353), Lord of Liddesdale och sattes i fängelsehålan till Hermitage Castle. Där svälte Sir Alexander Ramsay till döds. Enligt legenden överlevde han sjutton dagar innan han dog eftersom det sägs att han åt små mängder med spannmål som föll genom sprickorna i golvet i spannmålsmagasinet ovanför fängeleshålan. Efter att han dog uppstod han som ett spöke som går omkring i slottet och på slottsområdet, vilket han gör än idag även fast slottet delvis är en ruin idag. Sir Alexander Ramsays spöke finns också i Dalhousie Castle som ägdes av familjen Ramsay.

Ett annat spökhistoria förknippad med Hermitage Castle bygger på att en klanhövding som bodde i närheten skickade några av sina män till slottet någon gång mellan till 1300-talet till 1600-talet. Genom männen erbjöd han slottets ägare om upphörandet av deras klanfejd. Inne i Hermitage Castle ledde slottets ägare dem in till ett litet rum i slottets fängelsehålor. Sedan låste han dörren och lät dem dö där utan mat eller vatten. Männen svalt ihjäl, men återuppstod sedan som spöken. Än idag sägs det att deras spöken går omkring i slottsruinerna.

Hermitage Castle har också ett spöke till skotska adelsmannen William II de Soules (d. 1320/1321), Lord of Liddesdale 1318-1320 och Butler of Scotland 1318-1320/1321. Han var också känd som a) William of Soulis b) Bad Lord Soulis och c) Terrible William. Ett tag ägde han Hermitage Castle. Enligt legenden utövade han svart magi och var ansvarig för att barn försvann i lokaltrakten. Enligt en annan version var William II de Soules en trollkarl. Oavsett vilket sägs det att han tog barnen till sitt Hermitage Castle där de fick ingå i hans ritualer innan han dödade dem. Enligt en annan version tog han både lokal barn och vuxna till Hermitage Castle och slaktade dem innanför slottets murar. För att hjälpa honom i hans onda gärningar hade han en bekant eller en assistent som hette Michael Scot (1175-1232), också känd som trollkarlen i norr. Historikern Walter Scott (1771-1832) kallade Michael Scot för Robin Redcap. Michael Scot hade några likheter med de redcaps som var ondskefulla och mordiska troll som fanns i gränstrakten mellan södra Skottland och norra England.

Enligt legenden mördade William II de Soules också jätten The Cout o' Keilder som terroriserade området och som fanns i Northumbria. Jätten hade en förtrollad rustning som var ogenomtränlig för alla vapen, men William II de Soules lurade honom till en flod eller en djup pool med vatten där jätten drunknade. Den stora gravhög som finns nära Hermitage Castle sägs vara jättens sista viloplats. Gravhögen ligger mycket nära där jätten drunknade. Det är möjligt att historien om jätten The Cout o' Keilder bygger på en verklig historia om en storväxt sheriff som drunknade på 1200-talet.

Bönderna som huserade och arbetade på William II de Soules marker tröttnade tillslut på hans onda sätt och handlingar gentemot dem. De tillfångatog honom och förde honom till stencirkeln Ninestane Rig som låg på en närliggande kulle. Där lindade de in honom i bly. Därefter mördade de honom genom att koka honom levande i en kittel av mässing. Enligt en annan version stormades Hermitage Castle av människor från hela det lokala området. De tillfångatog William och band honom i kedjor. Sedan lindade de in honom i bly och kastade honom i en stor kokande gryta där han långsamt dog. I en tredje berättelse dödades William av Thomas of Ercildoune, också känd som True Thomas. Thomas kokade William i bly tills han dog. I en fjärde berättelse mördades William av djävulen.

Efter sin död 1320/1321 uppstod inte William II de Soules omdelbart som ett spöke i Hermitage Castle. Det dröjde 400-500 år. Men på 1700- eller 1800-talet dök hans spöke upp i slottet. Men han stannade aldrig permanent. Sedan 1700- eller 1800-talen har spöke istället återkommit var sjunde år till sitt Hermitage Castle för att träffa en trollkarl vid slottsruinerna. Enligt en annan version träffar hans spöke trollkarlen i ett utrymme i marken som ligger djupt under slottets ruiner.

Den som vill se William II de Soules spöke måste därför först ta reda på när spöket besökte slottet senast. Sedan måste personen lägga till sju år på det. Men vittnen hävdar att hans spöke hemsökte Hermitage Castle 1885, vilket med var sjunde år sedan dess betyder att senaste gången hans spöke besöka slottsruinerna var 2018. Nästa gång beräknas ske 2025. Dock okänt vilket datum eller månad. Enligt en annan version var 1885 istället senaste gången som hans spöke besökte slottet. Innan reste det dit var sjunde år. Skriken från William II de Soules offer sägs också hörs i Hermitage Castle idag. Det är ropen från de torterade och misshandlade barnen som han dödade. Ropen från både barnen och de vuxna, enligt den andra versionen.

Hermitage Castle har också en legend om skatter. Enligt legenden ska det finnas gömda skatter under slottets ruiner som dock vakas av djävulen. När människor tidigare har försökt gräva efter dem har våldsamma stormar uppstått och drivit bort skattletarna från slottet.


165. Sanquhar Castle 

1200-tals Sanquhar Castle i norra Dumfries and Galloway har två spöken. Slottets ena spöke är spöket till John Wilson (d. 1597). Han mördades 1597 bara för att han var på fel plats vid fel tidpunkt. Vid en en fest i Sanquhar Castle på 1590-talet hamnade hans herre Douglas of Drumlanrig och slottets ägare Robert Crichton, Lord of Sanquhar, i konflikt med varandra. För att komma åt Douglas of Drumlanrig svarade Robert Crichton med att fängsla John Wilson. Robert Crichton anklagade honom felaktigt och falskt för brott han inte hade begått. Sedan lät Robert Crichton hänga honom 1597. John Wilson dog. Sedan uppstod han som ett spöke i Sanquhar Castle. Än idag hemsöker hans spöke slottet som är en ruin idag. Hans spöke skramlar i de kedjorna John Wilson satt fast i innan han hängdes. Spöket stönar också i protest över mordet och den grymhet han led av i livet.

Enligt en annan version hette John Wilsons herre Sir Thomas Kirkpatrick och inte Douglas of Drumlanrig. Enligt den versionen var Douglas of Drumlanrig istället vän med Robert Crichton, Lord Sanquhar och Sheriff of Nithsdale som ägde Sanquhar Castle. För att hämnas på Sir Thomas Kirkpatrick anklagade Robert Crichton på 1590-talet felaktigt John Wilson för brott han inte hade begått. Robert Crichton, dvs. Lord Sanquhar, fick John Wilson fängslad. Sir Thomas Kirkpatrick protesterade och hävdade att John Wilson var oskyldig, men Robert Crichton lät hänga John Wilson 1597. Sedan uppstod John Wilson som ett spöke i Sanquhar Castle. Hans spöke hemsöker fortfarande slottets ruiner. Han skramlar i kedjorna han satt fast i i slottets fängelsehåla. Hans spöke stönar också som en evig påminnelse om Robert Crichtons grymhet och brutalitet gentemot honom.

På 1840-talet hittades en huvudlös kropp till en man under golvet i ett av slottsvalven till Sanquhar Castle. Det fanns dock inga kopplingar med kroppen till John Wilson även om han kunde ha halshuggits efter att han hängdes 1597.

Sanquhar Castles andra spöke är spöket till en mystisk vacker ung kvinna och dam med långt blont hår och lockar. Hon bär vita kläder och kallas därför ibland för White Lady. I slutet av 1500-talet mördades damen i slottet, men mördaren eller mördarna gömde undan kroppen i slottet. Kvarlevorna av hennes kropp eller skelett hittades först nästan tre hundra år senare i mitten på 1870-talet. De hittades i en grop eller i ett hålutrymme i slottet av vanliga arbetare i samband med utgrävningar. Enligt en annan version hittade arbetarna skelettet av en flicka med ansiktet nedåt i en grop i slottet. Spöket till den unga mördade 1500-tals damen har setts flera gånger i Sanquhar Castle. Det är okänt vem spöket föreställer, men det spekuleras att hon är spöket till 1500-tals Marion of Dalpeddar vars öde Robert Crichton, 
Lord of Sanquhar också var inblandad i. Marion of Dalpeddar försvann 1590 eller på 1590-talet under oklara omständigheter. Det spekuleras i att hon kanske blev mördad av Lord Robert Crichton.
​

166. Glenlee House

Herrgården Glenlee House i Glenlee nordväst om New Galloway i västra delen av centrala Dumfries and Galloway har två spöken. Det ena är spöket till Lady Ashburton. Hon mördade sin man, men dödades i sin tur senare av en tjänare när han gjorde inbrott i herrgården. Efter sin egen död uppstod Lady Ashburton som ett spöke som hemsökt Glenlee House. Byggnaden har också ett manligt spöke som tros är spöket till Lady Ashburtons make.


167. Castle of Park

I västra Dumfries and Galloway finns 1500-tals tornhuset Castle of Park. Slottet hemsöks av två spöken. Det ena spöket är en gravid tjänarinna klädd i grönt, en green lady. När hon var människa blev hon gravid under tiden när hon arbetade på slottet, men blev avskedad av slottets ägare för att hon väntade barn. Senare begick hon självmord. Därefter blev hon ett spöke som hemsökte Castle of Park. Hon syns vid ett fönster på övervåningen. Boende på slottet säger att de känner sig bevakade av något. De har också sagt att föremål flyttar sig mystiskt från ett rum till ett annat. Det sägs att det är spöket till slottets green lady som flyttar föremålen. Det andra spöket på Castle of Park är spöket till en munk som blev inmurad levande i en vägg till ett av byggnadens rum. Han dog sedan och uppstod som ett spöke som fortfarande hemsöker slottet.
​
​
2.4 Enbart okända kön

168. Balconie Castle

Det vackra Balconie Castle, också känt som Balconie House, i östra Ross and Cromarty i östra Highland finns inte kvar. Vid ett tillfälle besöktes slottet av grupp fiskare, men de flydde från slottet mitt i natten efter att de hade sett ett spöke av okänt kön i slottet. Vid ett helt annat tillfälle dök en konstig man klädd i grönt upp i slottet från ingenstans. Han rövade bort slottets dam. Några år senare rapporterade ett vittne att hon såg henne levande fastkedjad i botten av en lokal grotta, men ingen kunde klättra ned och befria henne.


169. Culloden House

Delar av House of Culloden i östra Inverness-shire i östra Highland uppfördes på 1500-talet. På mitten av 1700-talet brändes byggnaden ned, men ersattes 1790 på samma plats av herrgården Culloden House.  Herrgården blev senare Culloden House Hotel, vilket den är fortfarande. På 1900-talet såg vittnen ett spöke i form av en skugga röra sig i hotellet, tillika herrgården.

170. Menie House

1300-tals Menie House i östra Aberdeenshire har ett spöke av okänt kön i herrgårdens källare.


171. Dunans Castle

Dunans Castle i centrala Argyll and Bute har tre spöken som bor där permanent.


172. Scone Palace

Ganska kända Scone Palace i östra och sydöstra Perth and Kinross har ett spöke av okänt kön som ständigt går fram och tillbaka i ett av palatsets korridorer. Det går alltid med samma jämna hastighet. Ett vittne rapporterade att hon kände att något slog hennes arm tre gånger när hon gick i korridoren. Det antas att spöket slog henne för att det inte ville att hon skulle gå i korridoren som tillhörde spöket. 
​Eftersom spöket tagit till fysisk våld mot människor anses det som ett dumt eller aggressivt spöke.


173. Corston Tower

Corston Tower, också känt som Strathmiglo Castle, är idag en ruin som ligger i västra delen av nordöstra Fife. Slottet hade tidigare ett väsen som bara kunde ses när det stal mat från skafferiet. En del hävdar att detta väsen var en brownie, andra att det var en fe och en tredje grupp att det var ett spöke av okänt kön. Var det en brownie var det trolligen manligt medan var det en fe var det en kvinna.


174. Cameron House

I ett rummen på Cameron House i West Dunbartonshire sägs det att det finns det ett spöke.


175. Liberton House

Liberton House i Liberton i Edinburgh har ett modernt spöke av okänt kön som gillar att sätta på och av elektrisk utrustning i byggnaden, inkluisve en fläktvärmare och ett inbrottslarm.


176. Oakwood Tower

Oakwood Tower, också känt som Aikwood Tower, sex km sydväst om Selkirk i centrala Scottish Borders har ett spöke av okänt kön. Det bor i tornhusets Jingler's Room. Tornhuset är också sammankopplat med trollkarlen Michael Scott.


177. Marlefield House

Marlefield House, också känd som Marlfield House, utanför Cessford i östra mellersta Scottish Borders hemsöks av ett osynligt spöke. Vittnen hävdar att de har känt av den när den rört sig snabbt längs herrgårdens korridorer.


178. Auchen Castle Hotel

Auchen Castle Hotel från 1849 ligger i nordöstra Dumfries and Galloway. Det är inte samma slott som den närliggande ruinen till 1200-tals Auchen Castle. Auchen Castle Hotel hemsöks av ett spöke till ett barn med en genomskinlig hy. Barnspöket går i slottets korridorer, huvudtrappan och på slottets marker närmast slottet mycket tidigt på morgnarna. På 1960-talet besöktes hotellet av musikgruppen the Beatles.


179. Caldenoch Castle

Området nära Caldenoch Castle i Stranraer i västra Dumfries and Galloway hemsöktes tidigare av ett spöke av okänt kön, men förmodligen manligt. Dock som sagt var av okänt kön. Spöket dränkte alla människor som kom för nära slottet. Enligt en annan version kastade spöket i alla människor som kom för nära slottet i vattnet. De flesta besökarna kunde inte simma och drunknade därför. De fåtal människor som däremot kunde simma kastade spöket i igen i vattnet när de simmade tillbaka till land. Sedan upprepade spöket processeduren till de simkunniga var så trötta tills att de inte orkade simma längre. De drunknade sedan av trötthet. Efter en tid skickades dock en lokal helig man till området vid Caldenoch Castle och drev bort spöket som inte finns kvar längre på platsen.


180. Wreath's Tower

Wreath's Tower ligger östsydöst om Dalbeattie i östra delen av centrala södra Dumfries and Galloway. Slottets är också känt som Castle of Wraiths, Castle of Wreaths, Cowcorse och Wreath's Tower. Av 1500-tals slottet återstår bara en del av en ruin idag. Slottets namn kommer från engelska ordet wraith som på svenska betyder vålnad. Därför antas det att slottet hade ett spöke tidigare. Dock finns det inga nutida uppgifter som anger vad det var för spöke, vem det var eller vem det tillhörde. För att eventuellt få fram de uppgifterna måste man gå långt tillbaka i arkiven. Wreaths Tower tillhör därför de slotten i Skottland med glömda spöken. De är slott som antas haft spöken, men som ingen kommer ihåg längre vad det var för spöken.
​

2.5 Människor och hundar

181. Brodie Castle

Brodie Castle ligger i nordvästra Moray. Slottet var tidigare hem för familjen Brodie i 436 år under perioden 1567-2003. Det har setts flera spöken i slottet genom århundradena. I Blue Sitting Room har spöket till en soldat med uniform setts sitta. Vittnen hävdar att spöket tittat på dem med en begrundande och betraktande hållning. Ibland besöker också spöket till Lady Margaret. Hennes riktiga namn som människa var Lady Margaret Duff (1745-1786) och som gift 1768-1786 som Lady Margaret Brodie.  Hon var fru till James Brodie (1744-1824), 21st of Brodie 1759-1824. Han var klanen Brodies tjugoförsta klanhövding 1759-1824. 24 april 1786 dog Lady Margaret Duff av misstag i en brand i den delen av slottet som heter Best Bedchamber. Sedan uppstod hon som ett spöke som kan ses i just Best Bedchamber.

I Schweiz natten den 20 september 1889 dog Hugh Fife Ashley Brodie (1840-1889), 23rd of Brodie 1873-1889. Han var från Skottland och ägde Brodie Castle, men var vid tillfället utomlands på en resa. Han var klanen Brodies tjugotredje klanhövding 1873-1889. Han var också känd som Brodie of Brodie. Han var sonsons son till Lady Margaret Duff. Samma natt som han dog i Schweiz hörde en butler pappersrasslande ljud, stönande höga ljud och ljud från något som rörde sig i hans låsta kontor i Brodie Castle. Det var uppenbarligen någon därinne. Andra människor i slottet kunde också höra ljuden. Innan sin resa hade Hugh Fife Ashley Brodie låst sitt kontor och gett instruktioner till slottets personal att ingen fick gå in i hans kontor under hans fråvaro. Dagen efter att han dog fick personalen veta att han hade dött på kvällen innan. De antog att ljuden från kontoret måste ha kommit från hans spöke som återvänt till slottet efter hans död. De spekulerade att spöket ville ordna med med några papper eller ta itu med oavslutade affärer.

Ett hundspöke har också setts i Brodie Castle under åren. Det var spöket till en liten hund som var på väg till barnkammaren.


182. Inchdrewer Castle

På 1970-talet fanns det två spöken på Inchdrewer Castle i norra Aberdeenshire i form av en kvinna och hennes hund. Hunden var en vit hund av sorten samojedhund. Senare i början på 2010-talet rapporterades det att Inchdrewer Castle hemsöktes av spöket till George Ogilvy (1649-1713), 3rd Lord Banff 1668-1713, som gick omkring i slottet. Den riktiga George mördades av sina tjänare 1713 som sedan tände eld på slottet för att dölja deras brott. Inchdrewer Castle har därför haft tre spöken, ett kvinnligt, ett manligt och ett hundspöke.


183. Leith Hall

​I borggårdsherrgården Leith Hall i västra/nordvästra Aberdeenshire finns några stycken spöken. Det kändaste är spöket till Laird John Leith III (1731-1763), också känd som John Leith, 3rd Laird of Leith Hall. På juldagen den 25 december 1763 i Archie Campbell's Tavern i Castlegate i Aberdeen anklagade en kollega honom för att han hade förvanskat spannmål som hade sålts från den byggnaden. Både John och den som anklagade honom var fulla. John reagerade ilsket på anklagelsen och ett fylleslagsmål utbröt mellan de två. I slagsmålet sköts John i huvudet och dog. Enligt en annan version inträffade slagsmålet mellan de två redan den 22 december 1763 på Archie Campbell's Tavern. Enligt den versionen blev John skjuten i huvudet och fördes sedan hem till sitt Leith Hall där han dog tre dagar senare den 25 december 1763. Leith Hall ligger 54 km västnordväst om Castlegate. 

Oavsett version uppstod John Leith III en tid efter sin död som ett spöke i Leith Hall 54 km västnordväst om Castlegate. Hans spöke i Leith Hall sägs syns och visar en stor smärta i form av ett smutsigt vitt bandage över huvudet som täcker ögonen. Nedtill har hans spöke en skjorta och mörkgröna byxor. Spöket beklagar sina skador. 1968 vaknade en gäst mitt i natten i Leith Hall. Johns spöke stod vid en av sängens fötter. Spöket var klädd i en höglandsdräkt. Hans huvud var täckt av ett blodigt bandage. 1968 hörde också gäster i Leith Hall ljud av en kvinnas skratt. Men det fanns ingen kvinna i rummet där skrattet kom ifrån. 1968 hörde gäster också ljud frå en fest i Leith Hall som var i full igång trots att det inte pågick någon fest i byggnden vid tillfället.

Leith Hall har även barnspöken som leker när de visar sig. Det finns också ett hundspöke i herrgården. Hundspöket är spöket till en hund till en av de tidigare ägarna.


184. Dunnottar Castle 

Berömda Dunnottar Castle ligger på en klippa vid kusten i sydöstra Aberdeenshire och är en ruin idag. Det är en av Skottlands mest spektakulära historiska platser. 1297 tillfångatog skotska frihetshjälten Sir William Wallace (1270-1305) och hans män 4 000 engelska soldater och höll dem fängslade i en kyrka på platsen. Sedan brände de dem levande i kyrkan. Några hängdes säkerligen också, även om de officiellt brändes till döds. En del av de engelska soldaterna lyckades fly, men de gick mot en säker död när deras enda alternativ var att hoppa mot en brant klippa och vidare ned mot ännu fler klippor nedanför. Ingen av de som hoppade mot klipporna överlevde. 

På 1400-talet kallade skotska författaren Blind Harry (1440-1492) de 4 000 engelska soldaterna för south’ron boys, på modern engelska southern boys och på svenska pojkar från södern eller södra pojkar. Söder syftade på att de kom från England som låg söder om Skottland. Några rader från Blind Harrys långa dikt "The Actes and Deidis of the Illustre and Vallyeant Campioun Schir William Wallace" från 1477. Den är mer känd under de förkortade namnen "The Wallace" eller "Wallace" och beskriver kort vad som hände:

Therefore a fire was brought speedily.
Which burnt the church, and all those South’ron boys.
Out o’er the rock the rest rush’d great noise.
Some hung on craigs, and loath were to die.
Some lap, some fell, some flutter’d in the sea.
And perish’d all, not one remain’d alive.

Trots 4 000 döda engelska soldater blev ingen av dem spöken på platsen där dagens Dunnottar Castle ligger. Kanske för att soldaterna var engelsmän och inte skottar. Känslomässigt sett från ett skotskt perspektiv var det inte lika synd om dessa män och deras familjer eftersom de tillhörde fienden. Det fanns därför ingen anledning för dem att bli spöken vid platsen sett ur ett skotskt perspektiv. De 4 000 döda engelska soldaterna vid Dunnottar Castle har givit slottet beskrivningen som ett av Skottlands mest hemsökta slott, trots att ingen av de soldaterna blev spöken i slottet. Beskrivningen är därför grovt fel. I teorin skulle Dunnottar Castle kunnat haft 4 000 engelska spöken, men har inte ett enda engelskt spöke. Dunnottar Castle har istället fyra andra spöken. 

Slottets ena spöke är spöket till en uniformerad soldat som tittar ut över havet. Det är som han väntar på en invasion. Soldaten är underförstått från Skottland. Slottets andra spöke är ett långt manligt skandinaviskt spöke som gått in i vakthuset på Dunnottar Castle. Slottets tredje spöke är spöket till en ung flicka eller tjej i en matt grön klänning. En Green Lady. Hon har setts i bryggeriet i slottets ruiner. Hon går till dörröppningen bredvid bryggeriet och försvinner sedan. Enligt en annan version letar hon efter sina förlorade barn. Enligt en tredje version om flickan bär hon på rutig plädliknande klänning.

Slottets fjärde spöke är spöket till skotsk hjorthund. Hunden har setts nära en tunnel vid slottet. Från Benholm's Lodging i slottet hörs ljud från ett möte mellan människor, men inga spöken eller uppenbart närvarande människor. Det hörs också ljud från spöklika gråt och skrik av ångest från slottsruinerna överlag om nätterna.


185. Balgonie Castle

1300-tals Balgonie Castle i centrala Fife har många spöken. Det sägs att det finns elva spöken i slottet. Det kändades av slottets spöken är Green Jeanie/Jeannie. Hon är ett grönt lysande kvinnligt spöke. Hon går inte utan glider istället genom de äldre delarna av slottet efter skymningen. Hon visar sig aldrig innan skymningen. Det sägs att hon är ett spöke till en kvinnlig medlem av familjen Lundie som bodde i slottet från 1400-talet till 1627. Inte minst på 1800-talet sågs hennes spöke en del i Balgonie Castle Bl.a. sågs hon 1842 i slottet och var redan på den tiden ett välkänt spöke. Enligt uppgifter fångades också hennes spöke på film på 2000-talet eller början på 2010-talet i slottet av en bröllopsgäst. Vanligtvis brukar Green Jeanie/Jeannie visa sig om nätterna i slottet.

Balgonie Castles näst kändaste spöke är ett manligt spöke med en musköt som ses på slottets borggård. Han är ett spöke till Alexander Leslie (1580-1661), 1st Earl of Leven 1641-1661. Han var en skotsk soldat som tjänstgjorde i både Skottland och Sverige. Han var också fältmarskalk ett tag för den svenska armén. 1635-1661 ägde han Balgonie Castle. Han var slottets första Earl of Leven. 1661 dog Alexander Leslie av sjukdom eller ålderdom i slottet. Han blev 80-81 år gammal. Sedan uppstod han som ett spöke på slottet. Egentligen fanns det ingen anledning för honom att bli ett spöke i sitt hem i Balgonie Castle som han inte hade något otalt med. 

Alexander Leslie.

Som spöke är Green Jeanies/Jeannies spöke kändare än Alexander Leslies spöke. Ofta eller ibland benämns hans spöke till och med bara som ett spöke till en 1600-tals soldat och inte som spöket till Alexander Leslie. Men som de riktiga människorna bakom spökena är Alexander Leslie mycket kändare än den kvinnan som Green Jeanie/Jeannie representerar.

Balgonie Castles tredje spöke är ett hundspöke. Det är Alexander Leslies hund. Slottets fjärde spöke är spöket till en medeltida man. Balgonie Castles femte spöke är en man med huva. Slottets sjätte spöke är ett spöke med bara huvud och ingen kropp. Balgonie Castles sjunde spöke är spöket till en manlig soldat från 1600-talet som brukar gå igenom slottsporten. Det är inte samma spöke som spöket till Alexander Leslie. Slottet har fyra till spöken som ibland visar sig i slottets stora sal som är det enskilt mest hemsökta rummet i hela slottet. Eventuellt är de samma spöken som de skuggiga figurer som setts i slottet. Många besökare har också hävdat att de hört spöklika röster viskat medan de varit i den stora salen. Vid renoveringar av slottet 1912 hittades ett skelett av en människa under golvet i stora salen.

2005 besöktes Balgonie Castle av brittiska the Ghost Club som grundades i London 1862. De undersökte om det fanns några avvikelser i i Balgonie Castle, men hittade inget förutom att två utredare fick känslan att något osynligt rörde deras fotleder.

​Noterbart att kända skottar som James IV (1473-1513), Mary I (1542-1587) och Rob Roy MacGregor (1671-1734) besökte Balgonie Castle i verkligheten. James IV var kung av Skottland 1488-1513. Mary I var regerande drottning av Skottland 1542-1567. Rob Roy MacGregor var en fredlöst skotte som senare blev en skotsk folkhjälte.


186. Greenbank House 

Herrgården Greenbank House och dess 10 000 m2 stora idylliska och mystiska murträdgårdade trädgård Greenbank Garden i East Renfrewshire har fyra spöken fördelade på en kvinna, två flickor och en hund. Greenbank Garden anses som en lugn oas och en underbar trädgård. Enligt sägnen är Greenbank Garden dock värd för några av de mest besvärliga spökena i Glasgows närområde, även om några av trädgårdens spöke är ganska snälla och inte vill något ont.

I Greenbank Houses matsal har spöket Lady in Red påträffats vid minst tre gånger av olika människor. Svensk översättning på spökets namn är dam/damen i rött eller den röda damen. Det sägs att hon gömmer sig där i matsalen. Men ibland lämnar hon det rummet och ger sig ut i herrgårdens trädgård, enligt vittnen som också har sett henne utomhus. Det anses dock olycksbådande att se Lady in Red i herrgårdens trädgård eller på andra platser i herrgården som inte är matsalen. I herrgården Greenbank House finns också ett stort svart hundspöke som även setts stå vid en närliggande stenbro. I ett rum i en byggnad som tillhör Greenbank House finns också spöket till en ung flicka.

Vid en närliggande stor bäck eller liten flod finns även spöket till en lokal tolvårig flicka som tragiskt dödades på herrgårdens borggård i början av 1900-talet. Inte samma flicka som flickan ovan. Flickans spöke vid bäcken/floden är klädd i tidsenliga kläder från den början av 1900-talet. Trots sitt grymma öde tycker hennes spöke om att komma tillbaka till Greenbank för att leka, hoppa omkring i den muromgärdade trädgården och röra sig bredvid bäcken eller floden.​ Ibland försvinner hon bakom några buskar och hoppar fram igen. En del vittnen hävdar att de också har sett hundspöket självt medan andra har även har sett det i trädgården tillsammans med spöket Lady in Red och spöket till den tolvåriga flickan.

Historien om den tolvåriga flickans spöke anses vara baserad på historia från en människa som levde på riktigt. Inte påhittad. I ungefär början av 1900-talet dödades en flicka i verkligheten under några hjul vid herrgården. Eventuellt vagnshjul. Sedan antogs det att hon uppstod som ett spöke i herrgårdens trädgård. 

Det har hänt att besökare blivit rädda efter att de sett spökena i Greenbank House och/eller i dess trädgård. För att lugna deras nerver brukar lokala människor uppmana dem att efteråt ta sig in till ett av Glasgows mest trendiga caféer och beställa en kopp te med scones. Scones är en slags små bullar.


187. Airth Castle
​
I 1200-tals slottet Airth Castle i Falkirk council area finns det flera spöken. Ett av dem är en barnflicka med två små barn som dog i en brand på slottet. Därför sägs det att man kan höra ljud från barn som leker i rummen 3, 4, 9 och 23 på slottet. Enligt en annan version är det en hushållerska som försummade de två barnen som dog i en brand. Senare efter alla hushållerskan ocksp dog uppstod hon som ett spöke i slottet som letar efter de två barnen som dog i branden. Utanför rum 14 i slottet hörs tunga fotkliv som sedan försvinner. Osynliga barn sägs också leka i korridorerna i slottets huvudbyggnad från 1300-talet. Innan var byggnaden ett fort av trä. Deras barnflicka hemsöker också tre rum i nuvarande slottet. Möjligen är det samma barnflicka som nämndes ovan. I Airth Castle hörs också gråt och skrik från en piga som blev attackerad av slottets ägare och lämnades kvar för att dö. På slottets bottenvåning på marknivå härjar ett spöke till en planskötare. 

Under Nigel och Jane Sleaths bröllop 2007 fotograferade brudgummens best man några av bröllopsgästerna i cocktailbaren på Airth Castle. Efteråt när han skulle titta igenom alla bilderna såg han ett grönt spöke bakom fyra av bröllopsgästerna ett foto vid just den cocktailbaren. Spöket bär på någon slags ljusgrön kappa. Av färgen av dömma är det det antagligen en kvinna, även spökets kön är okänt. Länk till bilden: https://i2-prod.dailyrecord.co.uk/incoming/article8988615.ece/ALTERNATES/s615b/Airth-Phantom.png

Airth Castle har också ett hundspöke som rör sig i slottets korridorer. Hundspöken brukar bita människors vrister. Nämnas bör att bara runt hörnet från slottet ligger en ruin av en gammal kyrka och kyrkogård. Airth Castle kallas för övrigt Skottlands mest hemsökta hotell. 
Som jämförelse sägs det att Lunan Lodge nära Montrose i östra Angus är Skottlands mest hemsökta bed and breakfast, B&B.


188. Barnbougle Castle

I nordvästra Edinburgh, en bit från centrala delarna av staden, finns
Barnbougle Castle som ombyggdes 1881 på platsen av ett tidigare slott från 1200-talet. Det tidigare slottet uppfördes av den anglonormandiska familjen Mowbray. När en av förra slottets ägare, kallade Barnbougle's, var på väg att dö brukade det dyka upp ett spöke till en svartklädd man och ett spöke till en hund vid närliggande Hound Point. Det sägs att spöket till mannen var en Sir Roger Mowbray. Det fanns flera olika Sir Roger Mowbrays med samma namn i Skottland och i England vid den här tiden. Den här Sir Roger Mowbray reste till det Heliga landet i västra Asien under ett korståg som slutade med att han dog. Med sig hade han sin trogna hund. De återvände till Edinburgh-trakten, men som spöken enligt beskrivningen ovan. Det finns flera versioner av denna berättelse.


189. Edinburgh Castle

Skottlands mest kända slott är 1100-tals Edinburgh Castle. Slottet står på en klippa i Skottlands i centrala delen av Skottlands huvudstad Edinburgh. Det här slottet är en av Skottlands viktigaste byggnader. 
​Det är också hem för Skottlands kronjuveler, på engelska Honours of Scotland.

Edinburgh Castle har haft mängder med spöken. Kanske hundratals spöken såvida det inte är ett färre antal samma spöken som visat sig gång på gång i slottet för olika människor. Platsen där Edinburgh Castle ligger varit bebodd av människor sedan senast 100-talet e.Kr. med många strider och belägringar. Därför är det inte konstigt att det finns spöklika händelser om staden Edinburghs mest ikoniska landmärke. Genom åren har det inkommit hundratals rapporter från både anställda och besökare om paranormal aktivitet i Edinburgh Castle. Slottet sägs är ett av de mest hemsökta platserna i hela Skottland eftersom det är anslutet till Royal Mile via ett nätverk av tunnlar. I tunnlarna anses det att många spöken rört sig till och från slottet under århundradenas lopp. Royal Mile är de gatorna som utgör huvudgatan i Old Town i centrala Edinburgh. 

Dessutom är staden Edinburgh en av de mest hemsökta städerna i Europa och världen. Det är inte konstigt en del av stadens döda själar också har hemsökt Edinburgh Castle, enligt de som tror på att spöken finns. Därtill finns det gott om utrymmen för spökena att gömma sig från fängelsehålorna under Edinburgh Castle där människor fängslades och torterades till tunnlarna under jord till närliggande kyrkogårdar i centrala delarna av staden Edinburgh ovan jord.​ Fortfarande än idag rapporterar människor att de bevittnar uppenbarelser, ser skuggiga figurer och spöken, inte känner sig välkomna av mystiska eller skuggiga figurer, känner av icke-mänskliga krafter och upplever plötsliga temperaturförändringar i och runt Edinburgh Castle.

Det ena av Edinburgh Castles mest kända spöken var spöket till John Graham (1648-1689), 1st Viscount Dundee 1688-1689. Han var också känd som James Graham of Claverhouse och smeknamnen Bloody Clavers, Bluidy Clavers och Bonnie Dundee. Smeknamnen kom från hans förföljelse av covenanter. Dock gifte 1684 gifte han sig med Lady Jean Cochrane som var från en framstånde covenantfamilj. James Graham var jakobiternas befälhavare i slaget vid Killiecrankie 27 juli 1689 i norra Perth and Kinross. Han ledde sina styrkor till seger i slaget, men stupade själv. Samma dag som han dog såg Lord Balcarres honom i Edinburgh Castle. Lord Balcarres fick senare veta att John Graham dog i slaget vid tiden för när han såg honom i slottet. Slutsatsen drogs att John Graham hade blivit ett spöke efter sin död och spökade på Edinburgh Castle en gång. Företrädare för Colinsburgh Castle i Fife hävdade att historien med Lord Balcarres och John Grahams istället skedde på deras slott. ​

John Graham på 1670-talet.

Det andra av Edinburgh Castles kända spöken är en säckpipeblåsare kopplad till Royal Mile. För flera hundratals år sedan ​hittades tunnlar från Edinburgh Castle mot 1500-tals Holyrood Palace. Men öppningen till en av tunnlarna var så liten att en ung säckpipeblåsare skickades in för att undersöka tunneln. Målet var att utforska tunnlarna mellan Edinburgh Castle och Royal Mile. Han spelade såg högt på sin säckpipa att människor ovan jord kunde höra var tunneln gick. Därmed kunde andra människor ovan jord veta var han var och kunna spåra honom. Men halvvägs ner på Royal Mile när han nådde kyrkan Tron Kirk på Royal Mile slutade plötsligt musiken. När sedan de andra människorna gick in i tunneln för att leta efter honom hittade de aldrig honom. Det antogs att han var död och tunneln blockerades. Men det antas att han blev ett spöke. Det sägs att hans spöke fortfarande går på Royal Mile. Enligt många rapporter har människor hört ett svagt spöklikt ljud av underjordiska säckpipor från tunnlar under Royal Mile ända fram till idag. Ibland kan ett svagt ljud från hans säckpipa också höras ifrån Edinburgh Castle. Enligt en del uppgifter spelar säckpipeblåsaren istället sin musik på slottets murar. 

Ett tredje av Edinburgh Castles kända spöken är en trumslagare som hemsöker slottet. Han syns när han vill varna för dåliga nyheter eller om slottet kommer att attackeras. Han spelar då trumljud från slottet. Första gången han sågs var 1650 strax innan Oliver Cromwell (1599-1658) angrep Edinburgh Castle. Oliver Cromwell var lordprotektor för England, Skottland och Irland 1653-1658. En del besökare ända tillbaka till 1650 hävdar att de till och med sett ett annat spöke till en huvudlös pojke spela på trummor i Edinburgh Castle. Andra menar att det istället är spöket till den vuxna manliga trumslagaren som är huvudlös och som sågs så sent som 1960 i Edinburgh Castle. Vittnen hävdar att de sett honom på en del av slottets battlement. De hävdar också att de hört hans trummande fler gånger än de sett spöket. 

Det finns också spöken till osynliga marscherande skotska militära trupper i slottet, ljud från trummor, oförklarliga bankljud och mystiska klot. I slottets fängelsehålor hörs ljud av spöklika klaganden från tidigare fångar som satt där. Vid toppen av Edinburghs Castles klippa finns det ytterligare ett eller flera spöken som hemsöker klippan regelbundet. 

Det finns också ett spöke i Edinburgh Castle till en tidigare fånge på 1700-talet. Han lyckades gömma sig i en dyngkärra i hopp om att den skulle transporteras ned på Royal Mile och tömmas längre bort från slottet. På det viset hoppades han fly till friheten. Men kärrans kördes aldrig nedför Royal Mile. Istället tömde slottets anställda den vid några klipporna högst upp vid slottet. Mannen föll med dyngan nedför klipporna mot en säker död. Han uppstod sedan som ett spöke vid slottets battlement. Hans spöke försöker knuffa ned besökare från dessa battlements. Spöket luktar också starkt av en obehaglig doft. Han luktar skit helt enkelt.

Edinburgh Castle har även spöken till manliga soldater klädda i samma kläder som de hade som soldater.

Edinburgh Castle har också ett hundspöke. Det finns en kyrkogård för hundar inom slottets område. En hund som ligger begrav där har ett spöke som fortfarande hemsöker slottets battlement. Hundspöket har också setts vid slottets huvudingång.
​
Några andra av Edinburgh Castles mest kända spöken är kopplade till häxeri. När häxhysterin svepte över Skottland på 1500- och 1600-talen var Edinburgh Castle en viktig plats och nyckelplats för domar och avrättningar av häxor. Omkring 300 häxor fängslades och torterades i Edinburgh Castle och i staden Edinburghs tolbooth. Sedan fördes de till Castle Rock vid Edinburgh Castle där de avrättades. Castle Rock är också känt som Castlehill. Tolbooth var ett townhouse, men en huvudbyggnad i staden till skillnad från vanliga townhouses. En av de mest kända skotska häxorna var adelskvinnan Janet Douglas (1498-1537), Lady Glamis. Hon var också känd som Lady Janet. Hon anklagades för häxeri och konspirera för att mörda James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542. Det är dock uppenbart att hon anklagades för politiska motiv. För att kunna bevisa hennes skuld torterade James V hennes familjemedlemmar och tjänare som erkände hennes skuld. 

1537 dömdes Janet Douglas skyldig. 17 juli 1537 brändes hon levande på ett bål vid Edinburgh Castle medan hennes son John Lyon (1521-1558), 7th Lord Glamis 1528-1558, tvingades se på. Enligt andra uppgifter brändes hon på bålet den 3 december 1537 på Castle Hill i Edinburgh. Hennes son John var sexton år gammal när han såg sin mamma brändes på bålet. Sedan uppstod Janet Douglas som spöke i både Edinburgh Castle i Edinburgh och i Glamis Castle i Angus. Hennes spöke i Glamis Castle kallas för Grey Lady of Glamis, också känd som Grey Lady och ibland som Lady in White. Under årens lopp har besökare i Edinburgh Castle hävdat att de har sett hennes spöke ströva runt och gråta i hallar eller korridorer på slottet i Edinburgh. En del människor har också hört tomma knackande ljud på natten i slottet. Ljudet sägs kommer från hammare från spöken till de arbetare som byggde platformen till bålet där Janet Douglas brändes 1537. Människor har också sett spökliknande figurer och klotblixtar i en fängelsehåla i Edinburgh Castle där Janet Douglas tjänare, krigsfångar och fiendens spioner torterades och lämnades för att dö. 

Skeptiker till spökhistorierna på Edinburgh Castle tror inte att det finns någon sanning i dem. Inga soldater som varit utstationerade på slottet har någonsin lämnat in rapporter om vare sig en huvudlös trumslagare eller oförklarliga ljud från säckpipeblåsare. De har heller inte sett något hundspöke. Försvararna av spökhistorierna menar att att soldaterna knappast skulle rapportera in om de sett spöken på slottet eftersom det skulle framställa dem som rädda och svaga. Istället vill soldaterna utmålas som starka och inte några som räds någonting. I synnerhet inte spöken. 
​

190. Dalhousie Castle

Det första Dalhousie Castle i norra Midlothian uppfördes någon gång mellan 1140-1177 av familjen Ramsay. En andra version av slottet på samma plats uppfördes av samma familj på mitten av 1400-talet. Det utgör den äldsta delen av det nuvarande slottet. Majoriteten av dagens slott byggdes dock på 1600-talet. 1977 sålde familjen Ramsay slottet efter att ha ägt Dalhousie Castle i mer än 800 år, vilket var längre än någon annan familj i hela Skottland.

Dalhousie Castle har en Grey Lady. Hon är spöket till Lady Catherine som levde på 1500-talet. Hon var en kvinna i gråa kläder som var älskarinna till slottets ägare, laird. Han var från familjen Ramsay. Men hans fru kom på dem och lät upprört fängsla älskarinnan för evigt i en turell på slottet. Sedan dog Lady Catherine där i turellen av svält och återuppstod sedan som ett spöke på Dalhousie Castle. Hennes spöke ses vanligen i en av slottets trappor, en korridor eller fängelsehålor, men 2000 sågs hon i ett sovrum under renoveringsarbeten.

Enligt en annan version är spöket till Lady Catherine istället den sextonåriga Lady Catherine (1679-1695), också känd som Grey Lady. Hon var dotter till slottets ägare. Lady Catherine hade en kärleksaffär med en stallpojke. Men hon stängdes in av sin familj i slottets torn som inte gillade deras kärleksrelation. Stallpojken var för enkel för flickans familj. De ville att hon skulle begrunda vad hon gjort. Sedan när Lady Catherine glömt bort honom eller lagt honom bakom sig skulle hennes familj släppa ut henne från tornet. Men Lady Catherine kunde inte glömma honom. Istället dog hon i tornet av krossat hjärta kärlekskrank som hon var. Enligt en annan version av den versionen släppte hennes familj ut henne från tornet, men hon kunde ändå inte glömma stallpojken. Senare dog hon kärlekskrank av ett krossat hjärta i slottet.

En skotsk manlig anställt i Dalhousie Castle på 2010-talet hade sett spöket till Lady Catherine hela tre gånger i området vid kapellet, vid slottets spa och på en trappa. Vid alla tillfällena hade hon på sig en grå gammaldags klänning med stora kuddar vid axlarna och håret uppsatt i en dubbel bulle. Vid tillfällena gjorde hon ingenting speciellt. Hon rörde sig bara mot den anställda, tittade på honom och rörde sig sedan bort igen. Vid några tillfällen såg han också att hon gick igenom väggar och genom låsta dörrar och försvann sedan. Som längst bevittnade han spöket i en och halv minut vid ett enda tillfälle. Han upplevde henne som en glad själ som var lite busig. Enligt honom gillade hon att knacka på dörrarna i slottet tidigt om morgnarna. När han sedan fick till den dörren där det knackades fanns det ingen där.

Strax innan ett bröllop eller en bröllopsmiddag i Dalhousie Castle i slutet av 1900-talet eller i början på 2000-talet var en bröllopsfotograf på plats i slottet. Men någon flyttade och blandade hela tiden stolarna i rummet eller salen där de skulle hålla till. Bröllopsfotografen skrek då till en av de anställda som han trodde befann sig ett annat närliggande rum att sluta flytta stolarna eftersom de stod bra där de stod. När han sedan träffade den manlige anställde som inte varit där insåg de att det var spöket till Lady Catherine som flyttat stolarna.

En del människor har sett spöket till Lady Catherine genom åren i Dalhousie Castle. Hon bär på en grå klänning, har små fötter och spetsiga skor. ​Vanligen brukar spöket Lady Catherine dyka upp på bröllop i Dalhousie Castle. Hon syns också ibland vifta sorgligt med en hand från en av slottets fönster. Ibland har också setts sitta på eller vid sängar i slottet. 2004 fångades spöket Lady Catherine på bild på ett bröllop. Spöket det skuggiga saken mitt i bilden på fotot. Bakom spöket står en vanlig dam med hatt och till höger sitter en man med kilt. Bild: https://i2-prod.dailyrecord.co.uk/incoming/article8988619.ece/ALTERNATES/s615b/Lady-Catherine.png. 

Det har också hörts ljud i Dalhousie Castle från prasslandet av en klänning från något annat väsen som inte nödvändigtvis är ett spöke. Även konstiga oförklarliga ljud har hörts i slottet. Dalhousie Castle har även spöket till en pojke. Han var student i slottet när det var en skola en tid på 1900-talet innan 1972. Han hoppade från slottets battlement och dog. Inte nödvändigtvis självmord eller att han blev jagad. Han kunde också ha lekt. Efter att han dog i fallet uppstod han som ett spöke. En form av honom har efteråt setts vid just slottets battlement.
Dalhousie Castle också spöket till en tidigare butler, men hans spöke är relativt okänd. Ett annat manligt spöke i Dalhousie Castle är spöket till Sir Alexander Ramsay of Dalhousie (1290-1342) som svälte ihjäl i en fängelsehåla i Hermitage Castle​. Hans spöke finns också i Hermitage Castle​. Se det slottet för lite mer information om honom.

Dalhousie Castle har även ett hundspöke som heter Petra. Det var en liten sandbrun terrier som föll från en hög höjd från en av slottets byggnader på 1980-talet. Tiken dog i fallet. Efteråt uppstod hon som ett hundspöke som setts minst två gånger i Dalhousie Castle. Hunden Petra fanns på riktigt. Hon tillhörde en tidigare ägare av slottet. 2018 fanns en bild av verklighetens Petra i Dalhousie Castle. 

Det finns en legend om Dalhousie Castle. Det sägs att när en gren faller från den närliggande eken Edgewell Oak är det en indikation på att någon människa inom kort kommer att dö i slottet.​

​
191. Loudoun Castle

Det tidigare vackra Loudoun Castle är beläget nära Galston i norra delen av av East Ayrshire. Herrgården är också känd som Loudon Castle och med smeknamnet The Windsor of Scotland. 1941 brändes och förstördes byggnaden av misstag i en brand. Herrgården har varit en ruin sedan dess och är det fortfarande. Ruinen ligger i nöjesparken 
Loudon Castle, också känd som Loudoun Castle (theme park) och 
Loudon Castle Theme Park.

Ruinerna till herrgården hemsöks av spöket Lady in White, även känd som White Woman. Hennes spöke sågs första gången strax före andra världskriget började 1939 och spöket fortsatte sedan att hemsöka herrgården. Dock sågs inte hennes spöke i ruinerna i början på 2020-talet. Herrgården hemsöks också av spöket Grey Lady, såvida det inte är samma spöke som Lady in White. Grey Lady brukade ofta hemsöka herrgården innan den blev till ruiner 1941. Grey Lady har också hemsökt ruinerna många gånger efter 1941. Ruinerna till herrgården hemsöks även av en kuslig jakthund med glödande ögon. Hundspöket har setts flera gånger i området.

Det sägs att det finns en över två kilometer lönngång eller tunnel från Loudoun Castle som går under floden River Irvine till Cessnock Castle, enligt uppgifter från 2005. Stämmer det bör chanserna vara goda att det också finns ett och annat spöke även i den tunneln.


2.6 Människor och hästar

Spöken till människor kopplade till hästar vid slott har nämnts flera gånger ovan. Men de hästarna har inte alltid varit i fokus i historierna som mer riktat sin uppmärksamhet mot spöken till människorna. Här kommer ytterligare några spöken till människor och hästar, men där hästarna är mer i fokus eller har större betydelse:


192. Balvenie Castle

Balvenie Castle i östra centrala Moray har spöket till en White Lady i vitt. Slottet har också flera hästspöken.


193. Pittodrie House, Hotel

Pittodrie House, Hotel och dess marker är beläget vid foten till kullen 
Bennachie i Inverurie i östra delen av centrala Aberdeenshire. Byggnaden var tidigare ett gammalt tornhus som senare blev en herrgård. En gång i tiden ägdes byggnaden av familjen Erskine. Sedan 1900-talet är herrgården ett hotell. Pittodrie Houses tidigare barnkammare sägs hemsöks av ett kvinnligt spöke som tros är spöket till en tidigare tjänarinna eller hembiträde som levde på 1600-talat. Hon tog hand barnen till Pittodrie Houses ägare. I samband med en brand som uppslukade  byggnaden 1640 blev hon fast i ett utrymme. När hon sedan försökte fly från eldens lågor föll hon nedför en trappa och dog i fallet. På halloween den 31 oktober varje år hörs rop om hjälp och skrik från byggnadens trappa där kvinnan föll. Det spekuleras i att skriken tillhör kvinnan som dog där 1640. I byggnadens bibliotek finns ett annat spöke, men av okänt kön. En spöklik hästvagn som dras av ett hästspöke hemsöker uppfarten till Pittodrie House, Hotel.


194. Moy Castle

​​Området vid Moy Castle hemsöks av en huvudlös manlig ryttare. Helt enkelt spöket till en man utan huvud ridande på en häst. Slottet ligger nära Lochbuie på sydöstra Isle of Mull i norra Argyll and Bute. Sedan 1500-talet har det också funnits en bean-nighe i en flod nära Moy Castle. När slottets ägare såg henne, bean-nighen, försökte han ta tag i henne, men misslyckades. Dagen efter dog han i en strid mot människor. Det var fullt naturligt att han dog enligt skotsk folktron eftersom bean-nighe i det här fallet var sänd från de dödas värld. Hon var ett tecken på att han snart skulle död.


195. ​Kinnaird Castle

​Kinnaird Castle är beläget nära Brechin i östra Angus. Kinnaird Castle är också känd som Kinnaird Castle, Brechin. Byggnaden var en herrgård på 1300-talet, blev ett slott 1409 och blev åter en herrgård 1791. James Carnegie var en tidigare ägare av byggnaden. Efter sin död blev han ett spöke som sitter eller drar en hästvagn bakom sex svarta mörka hästspöken som reser omkring på markerna till Kinnaird Castle. Hans själ är dömd att sitta i vagnen för evigt eftersom människan James Carnegie höll på med trolldom innan han dog.


196. House of Dun

House of Dun i östra Angus uppfördes 1732-1743 och ersatte ett tornhus från 1300-talet. Den fantastiska georgianska 1700-tals herrgården och omgivande egendomen har några spöken. I eller vid herrgården finns ett spöke till en riddare från andra delen av medeltiden. När han återvände från ett korståg, enligt en del andra uppgifter i Fjärran Östern, upptäckte han att hans fru hade lurats att gifta sig med hans vän. En svärdstrid följde och riddaren körde sitt svärd genom vännen. Han spetsades vid ett träd och dog. Senare uppstod riddaren, som vann striden, som ett spöke i tornhuset från 1300-talet. Han fortsatte spöka i 1700-tals herrgården. Utanför House of Dun strövar en huvudlös ryttare omkring om nätterna. Han letar efter oförsiktiga resenärer som rider på hästar som han vill straffa. Ett annat spöke som är förknippat med området vid House of Dun är ett manligt spöke med en harpa. Han är känd på engelska som the harpist. Han mördades i den närliggande kökkenmöddingen Den of Dun. På samma plats har spöket setts och hörts spela låtar där han klagar och jämrar sig. Enligt en annan version spelar han sin musik oavbrutet vid Den of Dun.


197. Elliston Castle

Elliston Castle, också känt som Ellistoun Castle, i södra Renfrewshire har spöket till en manlig ryttare i mörka kläder. Han rider på en svart häst som också är ett spöke. Ryttaren galopperar med hästen i rasande fart ned för leriga stigar till ett närliggande vattenfall. De visar sig bara under decembernätter och återkommer år efter år.


198. House of the Binns

I norra West Lothians finns det historiska huset och herrgården House of the Binns. Under en tid på 1600-talet beboddes byggnaden av Tam Dalyell of the Binns (1615-1685), också känd som Sir Thomas Dalyell of The Binns, 1st Baronet. Han är dock mest känd som general Sir Tam Dalyell. 1628-1654 och 1660-1685 tjänstgjorde han för den skotska armén, men 1654 flydde han till Ryssland och tjänstgjorde för den ryska armén 1654-1660. Han stred för ryssarna mot både turkar, tatarer och polacker. Mot de senare i det polsk-ryska kriget 1654-1667. Under tiden i den ryska armén fick han öknamnet Muscovite De'il. Muscovite är namnet för en invånare i Moskva. Det är också ett äldre utländskt namn för de ryssar som bodde i Moskvariket som existerade 1263-1547. De'il är ett skotskt ord för djävul. Muscovite De'il kan därför översättas till djävulen från Moskva eller Moskvadjävulen. Förmodligen fick han smeknamnet av ryssarnas motståndare för att de fruktade honom och ryssarna. 

1660 återvände Tam Dalyell till de brittiska öarna och fick smeknamnet Bluidy Tam för hans våldsamma förtryckande av covenanter från 1660-talet och framåt. En svensk översättning av Bluidy Tam är Blodiga Tam, Blodiga Thomas eller Blodiga Tompa. 1678 och 1681 steg han också i rankingen i den skotska armén.

Eftersom Tam Dalyell blev alltmer fruktat på hemmaplan av skotska covenanter spreds det också påhittade berättelser om honom. Den mest berömda historien var att djävulen spelade kort med Tam Dalyell i hans hem House of the Binns. En del hävdar att de spelade poker. Enligt berättelsen brukade djävulen vinna kortpartierna mot Tam Dalyell, men en natt omkring år 1670 vann Tam Dalyell ett parti. 1685 enligt andra uppgifter. I raseri för det förlorade kortpartiet kastade djävulen ett tungt marmorbord mot generalens huvud, men missade eftersom Tam Dalyell duckade. Bordet, som de spelade kort vid, flög istället ut genom ett fönster och landade utanför i dammen Sergeants' Pond. Sedan hotade djävulen att spränga Tam Dalyells boning House of the Binns och dess murar. Tam Dalyell svarade djävulen med meningen "I will build me a turret at every corner to pin down my walls."

Historien om marmorbordet berättades sedan om och om igen för varje ny generation boende i House of the Binns. 200 år efter det berömda kortpartiet torkade Sergeants' Pond nästan upp 1870. En torr sommar 1878 eller 1885 enligt andra uppgifter. Det var lågt vatten i dammen och upp stack ett marmorbord för kortspel. Enligt andra uppgifter satt det fast i lera som fanns i dammens botten. Marmorbordet låg på samma plats i dammen där det sägs att det kastades omkring 1670/1685. År 2001 och 2007 fanns marmorbordet i entréhallen eller i Laig hall i House of the Binns.

Trots att det skapades historier i Skottland om Tam Dalyell under hans sista år från 1660-talet till 1680-talet tog de fart och utvecklas först efter hans död 1685. Efter 1685 sades det att Tam Dalyell uppstått som ett spöke som hemsökte House of the Binns och markerna närmast herrgården. Spökets sägs fortfarande hemsöker herrgården. Ibland rider hans spöke även på en vit hingst. Tillsammans galopperar de på egendomen till House of the Binns. De galopperar över en träbro och rider sedan uppför en backe innan de slutligen sedan rider fram till herrgårdens ingång. En annan historia är att Tam Dalyells kavalleristövlar marscherar runt själv i House of the Binns om nätterna, men aldrig vid de tillfällena när Tam Dalyell rider på sin häst. Då försvinner kavalleristövlarna tillfälligt från herrgården. Det antas att de sitter på spökets fötter när han rider. 

Men den eviga frågan är hur kunde marmorbordet ligga i Sergeants' Pond fram till 1870, 1878 eller 1885. Det var uppenbarligen ingen efterhandskonstruktion. I en del andra fall har historierna och legenderna skapats efter att saker eller skelett hittats. Men i det här fallet berättades historien om marmorbordet under 200 års tid innan det hittades 1870, 1878 eller 1885. Inte efter. Givetvis var det några människor som lade dit marmorbordet i dammen före 1870, 1878 eller 1885 och inte djävulen. En spekulativ förklaring till varför bordet lades i dammen skulle kunna vara vidskepelse. I takt med att historien om marmorbordet och djävulen spreds i slutet på 1600-talet och på 1700-talet blev herrgårdens ägare eller hans fru vidskepliga. De kände sig inte tillfreds med att bordet stod kvar i herrgården. Istället för att dumpa eller sälja marmorbordet beordrade de någon från herrgårdens personal att bära ut det. Men istället för att ställa det i en annan byggnad på herrgårdens område valde de att dumpa det i dammen. Kanske för hindra att ägaren eller hans fru kunde se det i en ekonomibyggnad och bli påminda om det, alternativ att de ville spela ett spratt och på ett humoristiskt sätt sluta cirkeln med historien om djävulen.

En annan spekulativ förklaring är att en fru till herrgårdens manliga ägare någon gång 1686-1869 tröttnade på sin makes kortspelande vid marmorbordet. Eventuellt för att han blev stupfull vid de tillfällena. En dag beordrade hon sina anställda att flytta marmorbordet från herrgården och gömma det. Men istället för att ställa det i ett annat rum eller en annan byggnad, där maken riskerade hitta det, valde de att gömma bordet i dammen. Sedan glömdes marmobordet bort av nästa generation och kunde ligga orört i dammen fram till 1870, 1878 eller 1885. En tredje spekulativ förklaring är att House of the Binns drabbade av inbrott någon gång 1670-1869. Tjuvarna tog med sig marmorbordet, men när de bar det var det för otympligt. När de flydde från herrgården dumpade de istället bordet i dammen. Ganska vanligt att tjuvar i både Skottland och Sverige under årens lopp dumpat saker i flykten som varit för otymliga och för tunga att bära eller ta med sig. I Sverige i modern tid saker som tv:ar. mikrougnar, datorer, stora tavlor, möbler, etc.

House of the Binns hemsöks också av spöket till en gammal munk med en brun dräkt.


199. Crichton Castle

1300-tals Crichton Castle i östra delen av Midlothian är en ruin numera. Slottet har spöket till en manlig hästryttare och hans häst. Han går igenom byggnaden genom dess ursprunliga port som är igenmurad. Slottet har också spöket till Sir William Crichton. Han brukar hemsöka slottet årsdagen av hans egen död. Det är inte säkert när han dog mer än att han dog före juli 1454. Hans spöke går också mot slottets torn på årsdagen av hans död. Sannolikt är han samma person som den William Crichton som byggde ut slottet i början på 1400-talet. 
​

200. Bemersyde House

Det historiska huset och herrgården Bemersyde House ligger i norra delen av centrala Scottish Borders nära det kända Abbotsford House. Efter 1918 har markerna till Bemersyde House hemsökts av spökena till den tidigare ägaren Arthur Bryant Haig och hans häst. Hästspöket är fuxfärgad, dvs. rödbrun. De två rider sedan på hans marker till en närliggande flod innan de försvinner.


201. Littledean Tower 

I ruinerna till Littledean Tower i östra delen av centrala Scottish Borders finns spökena till en man och hans häst. Han ägde tidigare tornhuset, men mördades av en lokal häxa. Sedan dess har hans spöke synts rida omkring vilse på sitt sto på slottets marker. Det finns också en annan spökhistoria från området. Enligt den ville en kvinna att hennes gömda skatt skulle ärvas av markägaren och en tjänarinna. Kvinnan dog senare och begravdes. Sedan återuppstod som ett spöke och lämnade sin grav. Därefter såg hennes spöke till att hennes skatt fördelades rättvist mellan markägaren och den snälla tjänarinnan.


​2.7 Människor och andra djur


202. Cromarty Castle och Cromarty House

Det tidigare Cromarty Castle låg i Cromarty i östra Ross and Cromarty i östra Ross and Cromarty. Slottet var också känt som Old Castle och fanns mellan 1100- eller 1200-talen till 1772 när det revs och ersattes av herrgården Cromarty House som finns kvar fortfarande. Innan 1770-talet fanns det flera spöken i form av konstiga skuggor som rörde sig i Cromarty Castle. En av dem var en skugga och ett spöke till en kanin som förvandlades till rök. En annan skugga och spöke var en liten skäggig man till ett småfolk. Även han rörde sig i byggnaden. Småfolk var små tomtar, pysslingar, etc. Spökljud från tunga fotsteg hördes också i slottet.


203. Spynie Palace

Strax nordnordöst om Elgin i norra Moray finns ruinen till Spynie Palace, också är känt som Spynie Castle. Första slottet på platsen uppfördes i trä redan 1150, på andra delen av 1100-talet eller i slutet av 1100-talet. Det träslottet ersattes ca 1250 av ett nytt slott i sten. Fram till 1524 var byggnaden ett slott och kallades för Spynie Castle, men från 1524 började den benämnas som ett palats under namnet Spynie Palace. 1689 lämnade den sista boende Spynie Palace som blev en ruin och är det fortfarande. Under ca 500-549 år under perioden 1150/1189-1689 var Spynie Castle/Palace hem till biskoparna i Moray.

Ruinen till Spynie Palace hemsöks av två spöken. Det ena är spöket till en manlig säckpipeblåsare som hemsöker ruinen till palatsets byggnader. Det andra spöket är spöket till lejon. En av de tidigare biskoparna som bodde i Spynie Castle/Palace sägs hade ett lejon som husdjur. När det lejonet sedan dog blev det ett lejonspöke i byggnaden. Lejonspöket har setts av vittnen i såväl David's Tower som i köket.


204. Culcreuch Castle

Culcreuch Castle ligger i södra Stirling council area. Slottet är också känt som Culcreach Castle. Slottet är ingen ruin, men sägs ändå ha det största kolonin av fladdermöss som bor på tak till slott av alla slott i hela Storbritannien. Men det påståendet ska starkt ifrågasättas eftersom Culcreuch Castle är relativt litet och det borde rimligen finns många fladdermöss på taken i betydligt större brittiska slott. En sak till som kan nämnas om Culcreuch Castle är att i den äldre delen av slottet finns bl.a. det kinesiska fågelrummet med handmålade kinesiska tapeter från 1723. De tapeterna tros vara de enda bevarande exemplen av sitt slag från den perioden i hela Skottland.

Culcreuch Castle har ett antal spöken. Ett av slottets spöken spelar på en harpa. Hon är spöket till en kvinna som var älskarinna till en av klanen Buchanans lairds. Han dog i det nämnda kinesiska fågelrummet i Culcreuch Castle medan hon spelade på harpan. Senare dog kvinnan själv och hon återuppstod som ett spöke som spelade på en harpa. Hennes spöke hemsöker främst det kinesiska fågelrummet och slottetss lairds hall. En del människor som sover över i slottet säger att precis innan de somnar hör de ljudet från spökets harpa. Ett annat spöke, troligen manligt, knuffar sig förbi besökande människor när spöket går i slottets korridorer. Ett tredje spöke eller väsen på slottet är huvudet till ett vildsvin som ligger på en tallrik och svävar omkring vid slottets battlement.

2005 besöktes Culcreuch Castle av the Ghost Club. De hävdade att de kände att det fanns en kraft i slottet som njöt av att rubba om vissa elektriska föremål. Under undersökningsnatten slutade vissa av klubbens elektriska utrustningsdelar att fungera under olika intervall.


205. Brodick Castle

Brodick Castle ligger på östra delen av ön Isle of Arran inom västra delen av North Ayrhshire. Det anses som det typiska skotska öslottet med både berg, kullar och hav i dess närheten. Platsen där Brodick Castle står på har varit bebodd av människor sedan år 400. Det har spökats på platsen och förekommit paranormala aktiviteter sedan början av 1200-talet eller i ca 800 år. I mitten eller slutet av 1200-talet uppfördes ett slott på stället. Det ombyggdes och ersattes 1510 av nuvarande Brodick Castle. Nuvarande slottet är mycket förknippat med familjen Hamilton. Föregångaren från 1200-talet och nuvarande slottet från 1500-talet har tillsammans haft spöken i ca 730-770 år. Det fanns med andra ord spöken på platsen i 30-70 år innan 1200-tals slottet uppfördes där.

För närvarande har dagens Brodick Castle fem spöken. Slottets ena  spöke är det kvinnliga spöket Lady in Grey, också känd som Grey Lady. Hon är spöket till en dam med gråa kläder eller gråa kläder och en stor vit krage. 1700 drabbades damen av pesten och hon lämnades ensam i Brodick Castle där hon svälte ihjäl. Därefter uppstod hon som ett spöke som sedan dess hemsökt den äldre delen av slottet. Enligt en annan version låstes hon in i slottets fängelsehåla, i en av slottets fängelsehålor eller i slottets källare för att hon hade pesten. Där svälte hon ihjäl inlåst för sig själv för att ingen annan i Brodick Castle skulle få sjukdomen. Sedan återuppstod som ett spöke i Brodick Castle som främst hemsökts slottets terum och i en bakre korridor. Båda ligger i slottets äldsta del.

Brodick Castles andra spöket är en Man in Green. Det är ett manligt spöke som bär en grön mantel, kavaj eller sammetsrock. Han hemsöker slottets bibliotek. Enligt andra uppgifter är han en Man in Grey, vars spöke har gråa kläder på sig och ibland sitter i slottets bibliotek.

Slottets tredje spöke är ett spöke av okänt kön som setts flera gånger på bakre trappan. Vittnen har upplevt att temperaturen sjunkit vid trappan när de sett spöket. Brodick Castles fjärde spöke är långt spöke av okänt kön som setts på slottsområdet mitt på ljusa dagen av två personer. Spöket gick sedan till en landsväg och försvann sedan medan vittnena tittade på.

Slottets femte spöke är en vit kronhjort eller ett vitt rådjur. Det dyker upp på slottets marker närmast slottet när klanen Hamiltons klanhövding är nära att dö. Andra uppgifter hävdar att den vita hjorten dök upp två gånger vid slottet på 1900-talet. Båda gångerna i samband med när Hamiltons klanhövding var på väg att dö oavsett var dessa klandhövdingar befann sig. På 1900-talet dog klanen Hamiltons klanhövdingar 16 mars 1940 i Ferne House i södra Wiltshire i södra England och 30 mars 1973 i Edinburgh. Det betyder då att den vita hjorten dök upp vid Brodick Castle tidig vår både 1940 och 1973.

Brodick Castle har också en del platser som slottets husdjur vägrar att korsa inuti i byggnaden. Det sägs att de husdjuren känner av paranormala aktiviteter vid dessa platser. 

Som övriga delar av Skottlands har Brodick Castle också drabbats av pesten i olika omgångar. Som nämndes ovan skedde det en gång år 1700. Men även på exempelvis 1300-talet dog människor av pesten i eller vid det tidigare 1200-tals slottet. Nära slottet finns en plats där slottets pestoffer begravdes. Under åren har det också förekommit blodsutgjutande strider vid slottet och hängningar.


206. Drumlanrig Castle 
​
Drumlanrig Castle i norra Dumfries and Galloway har minst tre spöken. Slottets ena spöke är spöket till den huvudlösa Lady Anne Douglas som går omkring i slottet i vita kläder. Hon bär på sitt avskurna huvud i ena handen och en solfjäder i den andra handen. I den andra handen bär hon på  en solfjäder för att svalka sig. Det är uppenbart att Anne Douglas blev halshuggen, men ingen vet hur. Slottets andra spöket är spöket till en liten flicka eller en ung kvinna. Hon har setts sväva någon meter ovanför golvet i ett sovrum i slottet. Drumlanrig Castles tredje spöke är spöket till en gul apa som setts flera gånger i slottet, bl.a. under första världskriget som pågick 1914-1918. Det här söket brukar visa sig i slottets Yellow Monkey Room, också känd som the Haunted Room. På svenska det gula aprummet respektive det hemsökta rummet. Enligt en del uppgifter har spöket till apan dock bara setts från slutet av 1900-talet eller i början av 2000-talet och framåt. Inte innan. Enligt andra uppgifter har spöket emellertid setts under många år i slotten även innan dess. Det sägs att den gula apan är mycket stor.

I Drumlanrig Castle finns det också en korridor som kallas för The Bloody Passage. Det tros att någon mördades där. Fortfarande finns blodet kvar på golvet som de anställda försökt tvätta bort under årens lopp, men misslyckats. Blodfläckarna finns kvar. 


2.8 Enbart spöken till hundar, hästar, apor eller får


207. Noltland Castle

På Noltland Castle på ön Westray i norra Orkneyöarna finns hundspöket Boky Hound som finns i ett hål under trapporna eller i slottets fängelsehåla. På 1200-talet försökte Sir David Balfours fru mörda honom med en förgiftad dryck, men hans hund anade oråd och hoppade upp på honom medan han skulle dricka drycken. Arg dödade han hunden, men upptäckte efteråt att drycken var förgiftad och att hunden räddat honom. När Sir David Balfour dog flera år senare uppenbarade sig hunden igen, men nu som ett hundspöke på Noltland Castle. Strax innan någon dör i familjen Balfour sägs Boky Hound yla på Noltland Castle. Enligt en del uppgifter sägs det också/eller att ett spöke till en varelse med en enorm styrka går omkring Noltland Castle.


208. Melsetter House

Herrgården Melsetter House är beläget på södra delen av den ganska stora ön Hoy i södra Orkneyöarna. 1970 sågs ett hundspöke i en korridor i ett tidigare separat fritidshus och stuga till herrgården. Hundspöket föreställde en collie. Det försvann långsamt när det gick och närmade sig vittnet.


209. New Slains Castle

New Slains Castle ligger vid kusten en km öster om Cruden Bay i södra delen av nordöstra Aberdeenshire. Det är också känt som Slains Castle och ska inte sammanblandas med närliggande Old Slains Castle som också är känt som Slains Castle och också ligger på Aberdeenshires östkust. New Slains Castle är idag en ruin. Det hemsöks av spöket till en häst som drar en hästvagn. Det sägs också att spöken till soldater klädda i uniformer från andra världskriget 1939-1945 har setts runt slottsområdet. Andra människor tror istället att dessa spöksoldater var a) vanliga brittiska soldater som övade i området efter andra världskriget, men som misstogs för att vara soldater från andra världskriget, b) en grupp unga skotska män som lekte krig klädda i uniformer från andra världskriget, eller c) brittiska krigsveteraner från andra värdskriget som senare besökte området i samband med en återträff, men som hade på sig uniformer från kriget när de var vid New Slains Castle.

Boken Dracula publicerades första gången 1897. Den skrevs av irländaren Bram Stoker ( 1847-1912). Han hämtade delvis inspiration till boken i engelska kuststaden Whitby i North Yorkshire vid ett besök där 1890. De första kapitlen i boken om Dracula skrevs dock i Cruden Bay som han besökte regelbundet mellan 1893-1910. Han brukade åka på semester en månad åt gången till Cruden Bay. Han började skriva på Dracula 1895 när han bodde i Kilmarnock Arms Hotel i Cruden Bay. Enligt en annan version bodde han i Kilmarnock Arms Hotel på semestrarna 1893 och 1894 och därefter i stugor i Cruden Bay och i Whinnyfold. Dock finns hans signtur fortfarande kvar i Kilmarnock Arms Hotels gästbok från 1894 och 1895. Ett särpräglat rum i New Slains Castle är den åttahörniga hallen som påminner starkt eller är identiskt med det åttahörniga rummet i Castle Dracula.​

210. Airlie Castle

Airlie Castle 9 km väster om Kirriemuir i västra Angus hemsöks av en bagge som kallas för "Doom of Airlie Castle". En bagge är hannen till ett får. Spöket Doom of Airlie Castle cirkulerar runt Airlie Castle när någon från herrgårdens familj är nära att dö eller är på väg att dö. Dock har inte spöket till baggen synts på ett antal år i herrgården innan 2021.

211. Braco Castle

Braco Castle ligger 19 km västsydväst om Auchterarder bilvägen i södra Perth and Kinross. Slottet sägs hemsöks av spöken till människor, men det finns inga direkta beskrivningar av de spökhistorierna eller vilka de spökena är. Det finns heller inga bevis om att de spökhistorierna finns. Däremot har Braco Castle hundspöken som finns på slottets trappa. De blir ganska exalterade eller upprörda när en människa går på trappan.


212. Prestonfield House 

På morgontimmarna på uppfarten till Prestonfield House i östra Edinburgh kommer det regelbundet en spöklik hästvagn. Sedan försvinner den. En av de anställda hävdade på 1990-talet att det ibland syns märken av vagnhjulen efteråt på morgonen.


213. Roslin Castle

Roslin Castle är beläget nära byn Roslin i västra delen av centrala delen av norra Midlothian. Slottet är också känt som Rosslyn Castle och Old Roslin Castle. Slottet är delvis en ruin idag. Roslin Castle hemsöks av ett spöke. Det är spöket till en hund som tidigare ägdes av en engelsk officer som dödades i en strid på platsen. Hundspöket kan höras gny om att få återse sin herre. Det är uppenbart att hundspöket känner sorg. Enligt vittnen gråter hundspöket. Det finns tre till spöken som hemsöker området utanför Roslin Castle, men de tillhör inte slottet. De är en spökena till en White Lady, en manlig ryttare som rider på en häst och en svart hund. Det finns med andra ord två olika hundspöken i området fördelade på två olika spökhistorier. Ett hundspöke i slottet och en hund i området utanför.

Enligt andra uppgifter är det nämnda spöket till den manliga ryttaren en riddare i svart rustning som rider på en svart häst. På 1990-talet, 2000-talet eller 2010-talet påstås det att riddaren och hans häst sågs korsade bron som leder in till slottets ruiner. Officiellt räknas de dock inte som spöken till slottet, även om deras spökhistoria är kopplat till bron vid slottet.
​

214. Buckholm Tower

Buckholm Tower, också känt som Buckholm Castle, är ett tornhus som ligger vid bondgården Buckholm i norra delen av centrala Scottish Borders. Tornhuset är idag är en ruin, men huseras av några hundspöken. I normala fall bor och hemsöker de tornhusets fängelsehåla, men varje år på årsdagen av den onda Laird of Buckholm går de upp ur fängelsehålan. Sedan jagar de hans själ medan de skäller. Därefter går de tillbaka till fängelsehålan och stannar där i ett år till nästa årsdag.


215. Rockhall

Tornhuset Rockhall är beläget öster om Dumfries och nordväst om Cleughbrae på östra halvan av Dumfries and Galloway i sydliga Skottland. Rockhall är också känt som a) Rockhall Tower,  b) Rockhall Hotel och c) Rockhall House. Cleughbrae är även känt som Cheuchbrae. Rockhall har spöket till en apa som dödades efter när dess manliga ägare dog. Han ägde också Rockhall. Hans efterlevande eller släktingar kunde inte ta hand om apan eller hitta någon familj som ville ta över den. De dödade därför djuret som efter sin död blev ett spöke i Rockhall.


2.9 Enbart skrik, fotsteg, kyla, musik eller annat, urval


216. Boath House

På en mindre väg på landet norr om väg A96 nära herrgården Boath House norr om Auldearn östsydöst om Nairn i östra Highland rastade tre personer sina hundar klockan 23.30 den första november 2014. Medan de gick med hundarna hörde de svaga ljud av fotsteg och prat. När ljuden kom närmare dem förstod de att det var ljud från fotsteg som marscherade som åtföljdes av ljudet från en trumma. Men de tre personerna blev rädda. De gick först iväg och sprang sedan för allt vad de orkade för att undkomma de för dem läskiga ljuden. Men ljuden förföljde dem. Men när de tre personerna stannade till och slutade röra sig passerade de marscherade ljuden förbi dem och förvann sedan iväg bort. Upplevelsen pågick i ungefär två minuter. De såg inga andra människor under denna tid vid den aktuella platsen.


217. Lochnell Castle

Lochnell Castle ligger nära Oban i norra Argyll and Bute. Slottet är också känt som Loch Nell Castle. Slottet är stamgods för familjen som hör till Earl of Dundonald som i sin tur är klanhövding för klanen Cochrane. Mellan 700-talet till 900-talet flyttade deras förfäder från Skandianvien till Renfrewshire i det som idag är västra mellersta Skottland. Renfrewshires läge indikerar på att deras förfäder troligen var från Norge och inte Danmark eller Sverige. Norska vikingar under vikingatiden seglade över Nordsjön till område i nuvarande norra Skottland. Sedan fortsatte en del söderut till västra Skottland, Isle of Man och Irland.

​I Lochnell Castle hörs musik från spöken som spelar på sina instrument. Slottet är också förknippat med en tidigare förbannelse. Den stora trappan i Lochnell Castle tillverkades en gång i tiden från ett träd som ansågs heligt. Alla människor som var inblandade i att hugga ned trädet och flytta det till slottet drabbades efteråt av katastrofer. Trappan i slottet omgärdades därför av en tidigare förbannelse. 


218. Kilchurn Castle

Kilchurn Castle är beläget intill Loch Awe i norra Argyll and Bute. Slottet är idag en ruin och omges av en vykortsvacker omgivning. Landskapet är som taget ur en valfri historisk film om Skottland. I slutet av 1900-talet hävdade vittnen att de hörde en spöklik röst i ruinerna. Rösten vädjade om hjälp. 10 april 2010 gick några besökare in i ruinen. Ovanför en turell hörde de andra ljud från människor, men när de nådde toppen var de helt ensamma. Det antogs att besökarna hörde ljud från osynliga spöken innan.


219. Buchanan Castle

I Buchanan Castle i sydvästra och södra Stirling council area hörs viskningar och andra ljud från slottets grund som det står på. Ljuden hörs mellan klockan 23.00 till gryningen under sommarmånaderna.


220. Lauriston Castle

I norra Edinburgh finns Lauriston Castle. Sedan 1926 och framåt sägs det att man har kunnat höra ljud av spöklika fotsteg från slottets spöke i slottet. Fotstegen rör sig snabbt runt i byggnaden. Ibland springer de. Ljuden tros komma från en tidigare butler som arbetade i slottet. En del hävdar att ljuden kommer från butlerns osynliga spöke som rör sig, medan andra påstår att det alls behöver vara så. De sistnämnda hävdar att Lauriston Castle saknar ett spöke, men ljuden från tiden när butlern arbetade i byggnaden ligger kvar i slottet. Det finns dock inga vetenskapliga bevis för något sådant.
​

221. Dunure Castle

Dunure Castle i norra South Ayrshire har en historia kopplat till Quintin Kennedy (1520-1564). Han var den sista äkta abboten av Crossraguel Abbey nära Maybole i South Ayrshire. 22 juli 1564 dog han av dålig hälsa. Enligt en, förmodad påhittad, historia brändes han levande till döds över en eld inne i Dunure Castle. På 1600-talet blev slottet en ruin. På mörka nätter när vinden blåser försiktigt genom ruinen kan abbotens hemska skrik höras från när han stektes levande i slottet. Företrädare för Culzean Castle hävdar att Quintin Kennedy rostades levande till döds ovanför en eld i deras slott.


222. Threave Castle

I ruinen Threave Castle väster om småstaden Castle Douglas i centrala södra Dumfries and Galloway hörs det konversationer från några spöken.


3. Statistik

Kort statistik nedan för spökena ovan från de över tvåhundratjugo slotten. Den kan inte fastställas för alla slott i Skottland, men bör ändå ge en indikation för Skottland som helhet eftersom de genomgångna slotten motsvarar mer än sju procent av alla slott som funnits i Skottland någonsin. Statistiken tar också med spöken på några av Skottland allra kändaste slott. Antal spöken hit och dit i statistiken nedan är egentligen ointressant. Det intressanta är varför. Varför finns det fler kvinnliga än manliga spöken i statistiken? Varför är majoriteten av spökena kopplade till mord, död, ilska och förargelse och inte till godhet? Varför blev inte den där snälla farmodern eller morfadern oftare spöken? De som aldrig gjorde något ont i livet, aldrig var ovänner med några och som dog en naturlig död av ålderdom. Varför blev det istället deras arga bror eller den flyende kvinnan oftare spöken? Varför var kravet för att bli ett spöke i majoriteten av fallen att något dåligt hänt? Var det som drev fram historierna och skapade spökena bland de efterlevande? Var det istället morden och inte en snäll farfar eller mormor som de efterlevande kom ihåg några generationer senare? 

I statistiken nedan nämns både spöken och spökhistorier. Spöken är det totala antalet spöken oavsett antalet historier. Exempelvis besöks Castle Stuart av omkring 400 spöken +/- till de som dog direkt i slaget vid Culloden 1746. Spökhistorier är däremot antalet enskilda spöken kopplat till enskilda spökhistorier. I fallet med Castle Stuart är de 400 spökena kopplade till en spökhistoria och inte 400 olika spökhistorier. I regel eller i mån det gått att fastställa är antal spöken nedan antalet dokummenterade spöken som visat sig:
a) Fysiskt eller bildligt.
b) Fysiskt, bildligt och ljudligt 

I en del få undantagsfall också:
c) Ljud från fotsteg, ljud från osynliga spöken eller ljud från fotsteg från osynliga spöken. De är dock bara med i en del fall och andra inte. Det beror från fall till fall och omständigheterna om det det finns mer information i de aktuella fallen än bara rapporter om ljud.
d) Poltergeist, om det är uppenbart att det spöken som ligger bakom ljuden i spökberättelserna. Men de fallen är relativt få. Nästan alla fall av poltergeist är därför inte inräknade i statistiken nedan.

Inte inräknat är:
d) Spöken som bara besöker slott i Skottland med skrik, gråt, etc. De är i regel inte inräknade i statistiken nedan. 
e) Poltergeist, dvs. spöken och spökeri från fysiska störningar som dörrar som öppnas och slås igen, knarrande golv eller tak, möbler som välts oförklarligt, föremål som flyttas på golv i rum eller kastas i luften av sig själva, skrik, skratt, gråt, etc. Som nämndes ovan är bara några få fall av poltergeist med i statistiken nedan.
f) Påstådda spöken till soldater klädda i uniformer från andra världskriget 1939-1945 som synts vid New Slains Castle. De är heller inte med i någon kategori nedan. Det mesta tyder på att det var riktiga mänskliga soldater, vanliga skottar som lekte krig eller krigsveteraner som besökte området vid slottet. Dessa räknas därför som människor och inte spöken.

Nedan står:
- CS för Castle Stuart,
- EC för Edinburgh Castle, 
- ECT för Edinburgh Castles trupper,.dvs soldater,
- FCG1 för Fyvie Castles ev. enda griniga spöke,
- FCG109 för Fyvie Castles ev. 109 griniga spöken,
- IC för Inveraray Castle,
- ICG för Inveraray Castles galeon, 
- ICH för Inveraray Castles himmel,
- KC för Kindrochit Castle,
- NCS fär Newark Castle, Selkirkshire.

De slotten ovan med förkortningarna är lite speciella gentemot många andra slott i Skottland. De sticker ut med sina extremt många spöken. Vanliga slott i Skottland har inte den mängden spöken. Samma personer hemsöker ibland flera slott. De personerna står för:
- AR för Sir Alexander Ramsay of Dalhousie (1290-1342)
- DB för kardinal David Beaton (1494-1546).
- JD för Janet Douglas (1498-1537), Lady Glamis.*
- JG för John Graham (1648-1689), 1st Viscount Dundee.
- LD för Dame Lilias Drummond (1572-1601).
- Mary I för drottningregenten Mary I (1542-1587).
- MO för Marion Ogilvy (1495-1575).

*Inte samma Janet Douglas som häxjägaren Janet Douglas som förknippas med Pollok House i Glasgow.


3.1 Spöken och spökhistorier 
​
3.1.1 Spöken (ej CS, ECT, FCG109, ICG,ICH, KC, NCS)

- ​Slott: 221 st eller 222 st. inkl. Bishop’s Palace.
- Spöken: 551 st. 
- Manliga spöken: 184 st.
- Kvinnliga spöken: 199 st.
- Okända kön: 111 st.
​- Bebis eller barnspöken: 41 st.
- Hundspöken: 20 st. Ev. några fler.
- Ett hästspöke med en vagn eller ridande människa: 12 st.
- Flera hästspöken med en vagn: 11 st.
- Hästspöken, ej vagn/människa: 3+ st.
- Alla hästspöken: 12+11+3+ = 26+ st.
- Apor + kanin + kronhjort + vildsvin+får+lejon: 2+1+1+1+1+1 = 7 st.
- Andra spöken: 14 st.
- Spöken som svarta skuggor: 35 st. + ett antal till i Edinburgh Castle.
- Osynliga spöken, närvarande fysiskt: 23+ st. 
- Osynliga spöken ej närvarande fysiskt: oändligt.
- Fotsteg, gråt eller skrik till osynliga spöken: oändligt.

Castle Stuarts (CS) ca 400 spöken, eller 100-700 spöken, från de som dog i slaget vid Culloden 1746 inte inräknat ovan. Inte heller Kindrochit Castle (KC) 20-100 spöken vars människor dog av pesten på 1300- eller 1700-talet är med i statistiken ovan. Inte heller Inveraray Castles (ICH) 300 eller 400-500 spöken till soldater som visade sig ovanför slottets himmel sommaren 1758 är med. Den galeon (ICG) med en spökbesättning på ca 50-70 människor som ibland seglar upp till Inveraray Castle är heller inte inräknad ovan. Inveraray Castles övriga spöken (IC) är dock med i statistiken ovan som mannen med harpan, osv. Newark Castle, Selkirkshire (NCS) 300 spöken är heller inte med ovan för det är svårt att veta ålder och kön, även om många slottets spöken är kvinnor och barn. De osynliga spökena till skotska marscherande trupper (ECT) som hemsöker Edinburgh Castle är inte med ovan. Det är omöjligt att veta hur många dessa spöken är. Av Fyvie Castles griniga spöken av okända kön är slottets enda griniga spöke (FCG1) med ovan och inte alla 109 griniga spöken (FCG109) med eftersom det finns två olika uppgifter om det.

1500-tals drottningregenten Mary I:s spöke finns på omkring tolv skotska slott. En del räknar det som tolv spöken på tolv slott. Andra anser att det är ett spöke som finns på tolv slott. Ovan är hennes spöke inräknat som ett spöke på tolv slott och inte tolv spöken på tolv slott. Samma med adelskvinnan Janet Douglas, Lady Glamis. Hennes spöke finns på de två slotten Glamis Castle och Edinburgh Castle, men hennes spöke räknas som ett spöke totalt och inte två spöken. 
Kardinal David Beatons spöke hemsöker de tre slotten Ethie Castle, St Andrews Castle och Melgund Castle, men ovan är det inräknat som ett spöke på tre slott och inte tre spöken på tre slott. Hans älskarinna 
Marion Ogilvys spöke hemsöker Claypotts Castle och Ethie Castle, men ovan räknas det som ett spöke på två slott och inte två spöken på två slott. Samma med Dame Lilias Drummond. Hennes hemsöker både Fyvie Castle och Pinkie House, men räknas ovan som ett spöke i två byggnader. Sir Alexander Ramsay of Dalhousies spöke hemsöker två slott, men räknas som ett spöke ovan. John Grahams spöke hemsöker också två slott, men räknas som ett spöke ovan.

De svarta skuggorna som nämns ovan utgörs av omkring sexton av manligt kön, femton av kvinnligt kön, tre av okänt kön och en kanin. Lägg därtill ett antal svarta skuggor av båda könen från Edinburgh Castle.


3.1.2 Spökhistorier (ej CS, ECT, FCG109, ICG,ICH, KC, NCS)

- Spökhistorier till närvarande spöken: 433 st.
- Manliga spökhistorier: 161 st.
- Kvinnliga spökhistorier: 193 st.
- Okända kön-spökhistorier: 67 st.
- Bebis eller barn-spökhistorier: 22 st.
- Manliga och kvinnliga spöken i samma spökhistorier: 8 st.
​- Övriga spökhistorier: 50 st.

Castle Stuart och Kindrochit Castles spökhistorier är inte med i statistiken ovan. Det är uppenbart att Castle Stuarts spöksoldater är en manlig spökhistoria och Kindrochit Castle spöken med presten en både manlig och kvinnliga spöhkhistoria. Men eftersom deras spöken är inte på den tidigare kategorin Spöken 3.1.1. är de därför heller inte med ovan på spökhistorier. Samma med de osynliga spökena till marscherande trupper på Edinburgh Castle är inte med ovan. Manlig spökhistoria som dock inte är med ovan eftersom deras spöken inte är med på avsnittet 3.1.1. Fyvie Castles enda griniga spökhistoria är med ovan, men inte den om de slottets 109 griniga spöken.

Inveraray Castles vanliga spökhistorier är med ovan. Däremot är inte spökhistorien som innefattar spökbesättningen på den galeon som besöker slottet med ovan. Inte heller spökhistorien med de soldaterna som visade sig ovanför slottets himmel 1758 är med ovan. Newark Castle, Selkirkshires spökhistoria är inte med ovan. Drottningregenten Mary I:s spökhistorier inräknad som en spökhistoria på tolv slott och inte tolv spökhistorier på tolv slott ovan. Adelskvinnan Janet Douglas, Lady Glamis, är inräknad som en spökhistoria på de två slotten Glamis Castle och Edinburgh Castle. Hon räknas inte som två spökhistorier på två slott. Några fåtal spökhistorier går in i varandra och blir dubbla. David Beatons hemsök på tre slott räknas som en spökhistoria och inte tre ovan. Hans flickvän Marion Ogilvy hemsöker två slott, men räknas ovan som en spökhistoria och inte två. Dame Lilias Drummond hemsöker både Fyvie Castle och Pinkie House, men räknas ovan som en spökhistoria i två byggnader. Samma med Sir Alexander Ramsay of Dalhousie och John Grahams vars spöken hemsöker två slott vardera, men räknas som en spökhistoria vardera ovan.


3.1.3 Specialare

Allt
Inkl. CS, EC, ECT, FCG1, FCG109, IC, ICG, ICH, KC, NCS, tolv Mary I, tre DB, två AR, två JG, två JD, två LD, två MO
- Alla spöken: 2108 st. (1608-2558 st)
- Spökhistorier till alla spöken: 464 st.

Män
Inkl tre DB, två AR, två JG och CS, EC, IC, ICH, men ej KC,ICG, NCS
- Manliga spöken: ca 1190 st. (790-1590 st.)

Män,
Allt, inkl. tre DB, två AR, två JG och CS, ECT, ICG, ICH, KC, NCS
- Alla manliga spökhistorier: 175 st.

Kvinnor
Inkl. tolv Mary I, två JD, två LD, två MO, men ej KC, NCS: 
- Kvinnliga spöken: 214 st.

Inkl. tolv om Mary I, två JD, två LD, två MO samt KC och NCS: 
- Alla kvinnliga spökhistorier: 208 st.

Castle Stuarts ca 400 spöken med ovan. I parantes med som lägst 100 spöken och som högst 700 spöken. Detsamma med Kindrochit Castle som satt som ca 60 spöken och inom parantes pålagt som lägst 20 och som högst 100 spöken. Kindrochit Castle bara med totala antalet spöken och inte manliga eller kvinnliga spöken eftersom det okänt hur många av dess 20-100 spöken är män och kvinnor. Det är omöjligt att veta det exakta antalet osynliga spökena till skotska marscherande trupper i Edinburgh Castle, men enligt några historiker på 2020-talet rör det sig säkert om hundratals. De föreslog åtminstone 200 manliga soldater, men den siffran är högst osäker både upp och ned. Här dock satt som 200 manliga spöken till en spökhistoria.

Inveraray Castles galeon på ca 60 människor är inräknad ovan på alla spöken, men inte på manliga spöken eftersom det är osäkert huruvida alla spöken på fartyget är män eller en blandning av män och kvinnor. Inom parantesen som lägst 50 och som mest 70 st. Inveraray Castles 300 eller 400-500 spöken som visade sig ovanför slottet 1758 är med på både alla spöken som på på män. De är satt som 400 spöken, men inom parantes som lägst 300 och som mest 500 spöken. Trots alla de spökena räknas det dock bara som en spökhistoria. Newark Castle, Selkirkshires 300 spöken är med ovan på alla spöken och spökhistorier, men inte på manliga eller kvinnliga spöken eller spökhistorier eftersom det är osäkert hur många som var kvinnor, män och barn. 

Castle Stuart, Kindrochit Castle, Inveraray Castles galeon, soldaterna ovanför Inveraray Castles himmel och Newark Castle, Selkirkshires spöken är med ovan som vardera en spökhistoria. Mary I:s spöke inräknat som tolv spöken med tolv spökhistorier på tolv slott ovan. Janet Douglas (JD) spöke inräknat som två spöken på två slott med två spökhistorier ovan. David Beatons (DB) inräknat som tre spöken och tre spökhistorier på tre slott och Marion Ogilvy (MO) som två spöken med två spökhistorier på två slott. Dame Lilias Drummond hemsöker både Fyvie Castle och Pinkie House och räknas ovan som två spöken i två byggnader med två spökhistorier. 1200- och 1300-tals Sir Alexander Ramsay of Dalhousie räknas som två spöken med två spökhistorier på två slott. 1600-tals John Graham (JG), 1st Viscount Dundee inräknat som två spöken med två spökhistorier på två slott. Både Edinburgh Castle och Colinsburgh Castle hävdar att hans spökhistoria skedde på deras slott.


3.1.4 Egenskaper

Vanligaste manliga spökena (ett spöke kan vara flera saker):
1. Soldater, inkl. CS, ECT och IC: ca 1039 st.
2. Stupade jakobiter + mindre antal fransmän i strider: 401 st.
3. Mördade/avrättade män, ej CS, NCS eller soldater i strid: 40 st.
​4. Soldater, ej CS, ECT eller IC: 36 st.
5. Slottsägare: 32 st. Eventuellt fler.
​6. Adelsmän: 27 st. Eventuellt fler.
7. Onda män: 22 st.
8. Utmärkande vanliga hederliga goda män 14 st.
9. Säckpipeblåsare 10 st.
10. Tjänare, tjänstefolk, anställda eller assistenter, ej butler: 9 st. 
11. Mördare: 8 st.
11. Riddare: 8 st. Eventuellt fler.
13. Barder/musiker/trumslagare, ej säckpipeblåsare: 7 st.
14. Kungligheter: 5 st.
14. Munkar: 5 st.
16. Covenanter, spökets människa + andra: 2+2 = 4 st.
16. Tjuvar: 4 st.
16. Trollkarlar/trolldom/svart magi, koppling: 4 st.
19. Butler: 3 st.
19. Drunknade och dränktes, blev sen spöken: 2+1 = 3 st.
19. Kärlekskrankna män: 3 st.
19. Trollkarlar: 3 st.
19. Våldtäktsmän: 3 st.
19. Ärkebiskop, biskop eller kardinal: 3 st (5 st med David Beaton x 3)
25. Bittra eller arga män: 2 st.
25. Cigarrökare, dvs spöket + lukt av brandy och cigarrer: 1+1 = 2 st.
25. Jakobiter: 2 st.
25. Jurister: 2 st.
25. Män som gillar att aktivt skrämmas som spöken: 2 st. Ev. fler.
25. Präster/annat kyrkligt: 2 st.
25. Puckelryggar: 2 st.
32. Arkitekt 1 st.
32. Budbärare: 1 st.
32. Byggnadsarbetare: 1 st.
32. Dog indirekt p.g.a. jakobiter: 1 st.
32. Ful man: 1 st.
32. Guardian: 1 st.
32. Handelsresande: 1 st.
32. Italienare: 1 st.
32. Kansler: 1 st.
32. Kittelflickare: 1 st.
32. Litteraturkritiker: 1 st.
32. Man med träben: 1 st.
32. Mjölnare: 1 st.
32. Planskötare: 1 st.
32. Poet, författare, etc: 1 st.
32. Pretendent: 1 st.
32. Professor: 1 st.
32. Sekreterare för drottningen: 1 st.
32. Skandinav: 1 st.
32. Slottstrumpetare: 1 st.
32. Spansk soldat: 1 st.
32. Springpojke: 1 st.
32. Student: 1 st.
32. Tiggare: 1 st.
32. Trädgårdsmästare: 1 st.
57. Bönder, utmärkande egenskap: 0 st.
 
Övrigt:
- Ljud från osynliga manliga spöken: oändligt många.
- Ljud från osynliga manliga säckpipeblåsare: väldigt många.

Spökbesättningen från Inveraray Castles galeon är inte med alls ovan. Det är svårt att veta vilka de är. Soldaterna från Castle Stuart, Inveraray Castle och Edinburgh Castles osynliga marcherande soldater är bara med ovan som soldater och inte i andra kategorier. ​Edinburgh Castles och Inveraray Castles övriga manliga spöken är dock med, inklusive James Graham i Edinburgh Castle eller mannen med harpan i Inveraray Castle som ingår i kategorin musiker ovan. Kindrochit Castles 20-100 spöken som dog av pesten är heller inte med ovan, undantaget slottets manliga ägare som man vet dog och sedan blev ett spöke enligt historien. Kindrochit Castles övriga manliga familjemedlemmar, manliga anställda, soldater etc. är inte med ovan eftersom man inte vet exakt vilka de var. Männen som mördades vid Newark Castle, Selkirkshire (NCS) är inte med ovan eftersom det är osäkert exakt hur många de var av de 300 mördade kvinnorna, männen och barnen. Personer som David Beaton, etc. som finns på flera slott räknas som ett spöke vardera ovan och inte flera om inget annat anges.


Vanligaste kvinnliga spökena:
​1. Mördade kvinnor: 33 st.
2. Adelskvinnor/döttrar: 30 st. eller fler. Eventuellt många fler. 
3. Utmärkande vanliga hederliga goda kvinnor: 24 st.
4. Tjänarinnor/pigor/hembiträden/servering: 18 st.
5. Kärlekskrankna kvinnor: 17 st.
5. Vackra kvinnor: 17 st.
7. Kvinnor som blev kära i fel man, enligt egna familjen, och dog: 15 st.
8. Häxor och annan övernaturlighet: 8 st + Pollok House ev. 5 st = 13 st. 
8. Onda kvinnor: 13 st.
10. Kvinnor som begick självmord: 12 st.
11. Kvinnor som hoppade från torn eller murar och dog: 11 st.
12. Slottsägande kvinnor: 7 st.
13. Flyende kvinnor som dog: 6 st.
14. Våldtagna, som blev spöken: 5+ st.
15. Kungligheter: 5 st. (16 st inräknat Mary I x 12)
15. Sorgsna kvinnor, ej kärleksorienterat: 5 st.
17. Fånge i traditionell betydelse, ej fånge som i kärleksstraff: 4 st.
17. Sierska/förvarning: 4 st.
19. Drunknade, blev sen spöken: 3 st.
19. Häxor, enbart: 3 st.
​19. Kvinnliga mördare: 3 st.
19. Rastlösa kvinnor: 3 st.
19. Älskarinna till ett slotts, herrgårds eller gods laird: 3 st.
24. Bittra arga kvinnor: några.
25. Barnflicka + barnsköterska = 1+1 =  2 st.
25. Både lycka glädje och sorg i samma spöke, ej kärlek: 2 st.
​25. Doktorer: 2 st.
25. Fransyskor: 2 st.
25. Guardians: 2 st.
25. Kvinnor som blev kära i fel man, enligt mannens familj, och dog: 2 st.
25. Kvinnor som blev kära i fel man, enligt samhället, och dog: 2 st.
25. Kvinnor som gillar att aktivt skrämmas som spöken: 2 st.
25. Nunnor: 2 st.
25. Sjuksköterska + sjuksköterska/barnflicka = 1+1 = 2 st.
25. Övernaturlighet med kraft, utan att vara häxa: 2 st.
36. Ansiktslös: 1 st.
36. Både ett gott och ont spöke i samma spöke: 1 st.
36. Dog p.g.a. jakobiter: 1 st.
36. Flirtiga mot människor: 1 st.
36. Glad och vänligt busig, som stort utmärkande drag: 1 st.
36. Gravid: 1 st.
36. Gruagach/tomtemor: 1st.
36. Indiska: 1 st.
36. Kvinna som hoppade från en bro och dog: 1 st.
36. Kärleksfull mot människor, men snällt: 1 st.
36. Musiker: 1 st.
36. Naket, utan en tråd på kroppen: 1 st.
36. Tjuv: 1 st.
36. Trädgårdsspöke: 1 st.

Kindrochit Castles 20-100 spöken som dog av pesten inte med ovan, undantaget slottets frun och en dotter till slottets manliga ägare som man vet dog och sedan blev spöken enligt historien. Kindrochit Castles övriga kvinnliga familjemedlemmar, kvinnliga anställda, etc. inte med ovan. Eventuellt kvinnliga spöken på Inveraray Castles galeon är inte med ovan. Däremot är Inveraray Castles vanliga kvinnliga spöke som mördades av jakobiterna med ovan. Kvinnorna som mördades vid Newark Castle, Selkirkshire är inte med ovan eftersom det är osäkert exakt hur många de var av de 300 mördade kvinnorna, männen och barnen. Personer som Mary I, Marion Ogilvy, Janet Douglas och Lilias Drummond som finns på flera slott räknas som ett spöke vardera ovan och inte flera om inget annat anges.


Vanligaste kända färgerna på manliga spöken eller deras kläder:
1. Svart + annan färg: 8 st.
2. Mörka kläder, oklart vilka mörka färger: 7 st.
2. Svart, enbart: 7 st.
4. Silveraktig eller metall: 4 st.
5. Grått, som en av flera färger: 3 st.
6. Grönt, som en av flera färger: 2 st.
6. Höglandsdräkt, ej säckpipeblåsare: 2 st.
6. Rött: 2 st.
6. Svart, rött och vitt: 2 st.
10. Blodigt vitt bandage på huvudet och mörkgröna byxor: 1 st.
10. Blått: 1 st.
10. Blått och grått: 1 st.
10. Brunt eller grönt: 1 st.
10. Brunt, som en av flera färger: 1 st.
10. Grått, enbart: 1 st.
10. Grått eller grönt beroende på version: 1 st.
10. Grått, silverfärgat, vitt och svart: 1 st.
10. Grått, rött och blått: 1 st.
10. Grönt: 1 st.
10. Halvt genomskinligt: 1 st.
10. Huvudsak grått, men också rött: 1 st.
10. Ny färg varje gång: 1 st.
10. Svart och gult/beige: 1 st.
10. Svart och vitt eller enbart helrött: 1 st.
10. Tartan av okända färger: 1 st.
10. Vitt: 1 st.

Svarta skuggor på spöken till män är inte med ovan. Majoriteten av dem finns i Corgarff Castle och i Edinburgh Castle. Med Corgarff Castle och övriga slott utgör de svarta manliga skuggorna ca femton st. Inkluderat Edinburgh Castle finns det ytterligare ett antal till. Enskilda män som finns som spöken på flera slott räknas bara en gång ovan.

Vanligaste kända färgerna på kvinnliga spöken eller deras kläder:
1. Gröna damer: 37 st.
2. Vita damer: 29 st.
3. Gråa damer: 21 st.
4. Blåa damer: 4 st.
5. Svarta damer/kläder: 3 st.
6. Dimmigt/disigt: 2 st.
6. Gyllene blont hår eller klänning: 2 st.
6. Rosa damer: 2 st.
6. Röda damer: 2 st.
10. Blek/ljus: 1 st.
10. Brun klänning och vit krage: 1 st.
10. Gråvita, men officiellt gråa damer: 1 st.
10. Gula damer: 1 st.
10. Gyllene blont hår: 1 st.
10. Gyllene/guldfärgad klänning: 1 st.
10. Gröna ögon: 1 st.
10. Grönt siden: 1 st.
10. Korpsvart hår: 1 st.
10. Långt blont hår med lockar: 1 st.
10. Lysande grönt: 1 st.
10. Naken utan kläder, men torterad: 1 st.
10. Rödhåriga, övrig klädsel okänt: 1 st.
10. Rött och gult tillsammans: 1 st.
10. Svart klänning: 1 st.
10. Vit nedblodad nattklänning/kläder: 1 st.
10. Vitt, mellanblått, mörkblått och rött: 1 st.

Svarta skuggor på spöken till kvinnor är inte med ovan. Majoriteten av dem finns i Corgarff Castle och i Edinburgh Castle. Med Corgarff Castle och övriga slott utgör de svarta kvinnliga skuggorna ca femton st. Inkluderat Edinburgh Castle finns det ytterliggare ett antal till. Enskilda kvinnor som finns som spöken på flera slott räknas bara en gång ovan. Exempelvis räknas därför kända 1500-tals drottningregenten Mary I som en gång ovan trots att hon finns på tolv slott, men bär vita kläder i Hermitage Castle och rosa kläder i Stirling Castle. Nästan alla spöken till gråa damer ovan är spöken till med damer gråa kläder. Deras hudar är däremot vanligt hudfärgade.

Snälla spöken, dokumenterat: 31 st.
Dumma, elaka, aggressiva, arga eller onda spöken, dok.: 35 st.
Spöken eller personer i deras närhet koppade till:

Saker
1. Positivt vs negativt, ej pest: 20 vs 101.
2. Godhet vs ondhet: 27 vs 47.
3. Goda/snälla vs onda män: 14 vs 22.
4. Goda/snälla vs onda kvinnor: 24 vs 13.
5. Trollkarlar/manlig trolldom vs häxor/övernaturlighet: 4 vs 13.
6. Våldtäktsmän vs våldtagna kvinnor, som blev spöken: 3 vs 5+.
7. En snäll farfar, farmor, morfar eller mormor: 3 st.
8. Ärorika hjältar/hjältinnor: 5 st.
9. Kungligheter: 10 st. (21 st inräknat Mary I x 12)
10. Sorg, brusten och/eller förbjuden kärlek: 34 st.
11. Enbart förbjuden kärlek: 20 st.
12. Enbart sorg, ej kärleksrelaterat: 2 st.
13. Kärlek, men ej förbjuden kärlek: 8 st.
14. Lycka eller glädje och sorg i samma spöke, ej kärlek: 2 st.
15. Ångest: 17 st.
16. Försvinnande: 14 st.
17. Hot /hotfullt: 10 st.

Död
18. En kvinna som flydde och dog: 6 st.
19. Olycka med död: 19 st.
20. Drunknade/dränktes: 6 st.
21. Mord, död, ilska, förargelse, hämnd, men ej krigsslag, strid, brand, pest eller Newark Castle, Selkirkshire (NCS): 136 st.
22. Mord, död, ilska, förargelse, hämnd inkl. Newark Castle, Selkirkshre, men ej krigsslag, strid, brand, pest, CS och IC: 436 st.
23. Mord, död, ilska, förargelse, hämnd inkl. CS/IC/NCS, men ej övriga krigsslag, etc: 1236 st.
24. Krigsslag/strid, inkl. CS och IC: 807 st.
25. Krigsslag/strid, ej CS och IC: 7 st.
26. Mördade jakobiter vs mördade av jakobiter, ej krigsslag: 1 vs 2.
27. Död involverat jakobitism, för och mot: 405 st.
28. Dog av brand, blev sen spöken: 34-35 st.
29. Dog av pesten, blev sen spöken: ca 22-102 st.

Annan död och annat
30. Terror: 5 st.
31. Bestraffning: 44 st.
32. Bestraffning med halshuggning: 9 st.
33. Bestraffning med hängning: 7 st.
34. Bestraffning, bränd på bål: 8 eller 9 st.
35. Bestraffning, annat: 19 st.
36. Tjuvar/tjuveri: 7 st.
37. Självmord eller mord, oklart vilket: 3 st.
38. Självmord oavsett kön: 13 st.
39. Självmord, män: 1 st.
40. Självmord, kvinnor: 12 st.
41. Svält: 17 st.
42. Djävulen, indirekt eller direkt: 6 st.

Spökena visar sig
43. Dagtid: 5 st.
44. Sen eftermiddag eller tidig kväll: 1 st.
45. Kväll/natt: 20 st.
46. Tidig morgon: 3 st.
47. Förmiddag kl. nio: 1 st.

De två slotten Kindrochit Castle och Brodick Castle har spöken till människor som dog av pesten. Newark Castle, Selkirkshire är bara med på två kategorier med mord ovan. 


3.1.5 Ålder (EC och FCG1 ja, men ej CS, ECT, FCG109, KC, IC, ICG, ICH, NCS)

- Spöken vars människa var eller blev ca 0-39 år: 126 st.
- Spöken vars människa var eller blev ca 40+ år: 58 st.*
- Spöken med okänd ålder: 319 st.
- Spöken vars man var eller blev ca 0-39 år: 37 st.
- Spöken vars man var eller blev ca 40+ år: 35 st.
- Spöken vars mans ålder är okänd: 117 st.
- Spöken vars kvinna var eller blev ca 0-39 år: 72 st.
- Spöken vars kvinna var eller blev ca 40+ år: 26 st.
- Spöken vars kvinnas ålder är okänd: 102 st.

Castle Stuarts ca 400 eller 100-700 spöken inte med ovan eftersom det är osäkert med åldern på de stupade soldaterna även om många var säkert under fyrtio år. Samma sak med de osynliga spökena till skotska marscherande trupper på Edinburgh Castle. Troligen alla är män och majoriteten säkert under fyrtio är, men osäkert hur många som är över fyrtio år. Samma osäkerhet med ålder gäller Kindrochit Castle vars ca 60 st eller 20-100 människor dog i pesten. Även könen på dem är osäkert om hur många som var män eller kvinnor. Därför är heller inte Kindrochit Castle med ovan. Inveraray Castles galeon med spökbesättning på ca 50-70 spöken är inte med ovan på grund av osäkerhet på dels kön och ålder. ​Inveraray Castles spöken till 300 eller 400-500 soldater som visade sig ovanför slottet 1758 är heller inte med ovan på grund av osäkerhet gällande ålder. Förmodligen var de dock alla män och majoriteten under fyrtio år. Inte heller Newark Castle, Selkirkshire 300 spöken är heller inte med ovan på grund av osäkerhet med ålder och kön.

Drottningregenten Mary I finns på omkring tolv slott med ett eller tolv spöken beroende på hur man räknar. Däremot är de spökena bara spöken till en och samma människa och inte tolv människor. Mary I:s spöke räknas därför som ett spöke till en människa eller en kvinna i statistiken ovan på ålder. Janet Douglas räknas ovan som ett spöke på två slott. Kardinal David Beaton spökar på tre slott, men räknas som ett spöke till en människa eller man på ålder ovan. Marion Ogilvy är ett spöke på två slott ovan. Dame Lilias Drummond är ett spöke i två byggnader ovan. Sir Alexander Ramsay of Dalhousie är ett spöke i två slott ovan. John Graham är ett spöke på två slott. 

I del spökhistorier finns det olika versioner vilka spökena är, vilket gör att åldrna på spöken till män och kvinnor är fler än det faktiska antalet spöken. Däremot är det korrekt antal spöken till männen och kvinnorna i stycket om 3.1.1 Spöken längre upp.

3.1.6 Ålder special (inkl. CS, ECT, FCG109, KC, IC, ICG, ICH, NCS)
​- Alla spöken med okänd ålder: ca 1845 st. (1395-2295 st)

Alla spöken för okänd ålder är med ovan. Statistiken inkluderar nämnda spöken av okända åldrar på över 200 slott i Skottland samt spökena av okänd ålder till Castle Stuart, Edindburgh Castles osynliga marcherande soldater, Kindrochit Castle, ​besättningen Inveraray Castles galeon och soldaterna ovanför Inveraray Castle 1758. I Castle Stuarts fall ca 400 eller 100-700 spöken. I Kindrochit Castles fall ca 60 st eller 20-100 spöken som också är med ovan. I ​Inveraray Castles fall 400 eller 300 som lägst och 500 som högst i parantesen. I Inveraray Castles galeon fall ca 60 spöken eller inom parantes 50-70 st. Parantesen står för lägst och högst eftersom det är osäkert hur många spöken de nämnda slotten har. Newark Castle, Selkirkshires 300 spöken är med ovan. Spöken till hundar och hästar är inte med ovan.


3.1.7 Vanligaste kända namnen, förnamnen eller tilltalsnamnen

Män:
1. John 9 st.
2. Alexander + Alexander Charleas = 6+1 = 7 st.
2. James 7 st.
4. William 5 st.
5. Andrew + Black Andrew = 3+1 = 4 st.
5. David + kardinal David Beaton x 3 = 1+3 = 4 st.
7. David + Davie/Davy + David Beaton x 1 = 1+1+1 = 3 st.
8. Charles 2 st.
8. Duncan 2 st.
8. George 2 st.
8. Patrick 2 st.
8. Hugh 2 st.
8. Robert 2 st.
14. Archibald/Archie 1 st.
14. Arthur 1 st.
14. Davie/Davy 1 st.
14. Donald 1 st.
14. Dunty 1 st.
14. Earl Beardie 1 st.
14. Francis 1 st.
14. Hamilton 1 st.
14. Henry 1 st.
14. Jack the Runner 1 st.
14. Jock 1 st.
14. Knoch Castle ghost 1 st.
14. Man in Green eller Man in Grey 1 st.
14. Michael (osynligt spöke) 1 st.
14. Richard 1 st.
14. Robertson 1 st.
14. Roger 1 st.
14. The Hooded Gardener 1 st.
​14. The Phantom Piper of Duntrune 1 st.
14. Walter 1 st.

Enbart namn med färger:
1. Black Andrew 1 st
1. Man in Green eller Man in Grey 1 st.
3. -

Kvinnor:
1. Green Lady 31 st.
2. White Lady/Woman 23 st.
3. Grey Lady 18 st.
3. Mary + Mary Caroline + Mary I x 12 = 5+1+12 = 18 st
5. Mary + Mary Caroline + Mary I x 1 = 5+1+1 = 7 st.
6. Ann + Anna Margaretta + Anne + Annie = 1+1+2+2 = 6 st.
6. Elizabeth + Lizzie (smeknamn för Elizabeth) = 5+1 = 6 st.
6. Jean + Green Jean (Jane) + Green Jeanie/Jeannie = 3+2+1 = 6 st.
6. ​Margaret 6 st.
10. Elizabeth 5 st.
11. Blue Lady 4 st.
11. Janet + Janet Douglas x 2 + annan Janet Douglas = 1+2+1 = 4 st.
11. Marion + Marion Ogilvy x 2 = 2+2 = 4 st.
14. Isabella Caroline + Ishbel + Isobel = 1+1+1 = 3 st.
14. Janet + Janet Douglas x 1 + annan Janet Douglas = 1+1+1 = 3 st.
14. Jean 3 st.
14. Marion + Marion Ogilvy x 1 = 2+1 = 3 st.
18. Anne 2 st.
18. Annie 2 st.
18. Bald Agnes + Lady Agnes = 1+1 = 2 st.
18. Barbara 2 st.
18. Caroline som andra namn 2 st.
18. Catherine + Catherine/Kittie = 1+1 = 2 st.
18. Isobel + Lady Isobel = 1+1 = 2 st.
18. Ms Sinclair 2 st.
18. Pink Lady 2 st.
27. Alice/Ailie (White Lady) 1 st.
27. Ann 1 st.
27. Anna Margaretta 1 st.
27. Beothail 1 st.
27. Bertha 1 st.
27. Black Lady (Sita Phurdeen) 1 st.
27. Blanche 1 st.
27. Chappie 1 st.
27. Duchess Blair och Betty (Mary) 1 st.
27. Ell-maid 1 st.
27. Eveline 1 st.
27. Fanny 1 st.
27. Flora 1 st.
27. Helen 1 st.
27. Isabella Caroline 1 st.
27. Ishbel 1 st.
27. Lady (enbart) eller Lady Isobel 1 st.
27. Lady Ashburton 1 st.
27. Lady Greensleeves (Dorothea Ruthven) 1 st. 
27. Lady Guthrie 1 st.
27. Lady Lindsay 1 st.
27. Lady Montgomery 1 st.
27. Lady of Ardvreck 1 st.
27. Lady Royston 1 st.
27. Lilias 1 st.
27. Lizzie 1 st.
27. Louisa 1 st.
27. Margot 1 st.
27. Mariota 1 st.
27. Meggernie Ghost 1 st.
27. Muriel 1 st.
27. Pale Lady (White Lady) 1 st.
27. Red Lady 1 st.
27. Sophie 1 st.
27. Yellow Lady 1 st.

Namn utan färger, toppen
1. Mary + Mary Caroline + Mary I x 12 = 5+1+12 = 18 st.
​2. Mary + Mary Caroline + Mary I x 1 = 5+1+1 = 7 st.
3. Ann + Anna Margaretta + Anne + Annie = 1+1+2+2 = 6 st.
3. Elizabeth + Lizzie = 5+1 = 6 st.
3. ​Margaret 6 st.
6. Elizabeth 5 st.
7. Janet + Janet Douglas x 2 + annan Janet Douglas = 1+2+1 = 4 st.
7. Marion + Marion Ogilvy x 2 = 2+2 = 4 st.
9. Isabella Caroline + Ishbel + Isobel = 1+1+1 = 3 st.
​9. Janet + Janet Douglas x 1 + annan Janet Douglas = 1+1+1 = 3 st.
9. Jean 3 st.
9. Marion + Marion Ogilvy x 1 = 2+1 = 3 st.

​Enbart namn med färger
1. Green Lady 31 st.
2. White Lady/Woman 23 st.
3. Grey Lady 18 st.
4. Blue Lady 4 st.
5. Green Jean/Jane/Jeanie/Jeannie 3 st.
6. Pink Lady 2 st.
7. Black Lady (Sita Phurdeen) 1 st.
7. Pale Lady (White Lady) 1 st.
7. Red Lady 1 st.
7. Yellow Lady 1 st.

En del kvinnliga spöken är gröna, men kallas inte alltid för Green Lady eftersom deras spöken har andra namn. De är därför inte med ovan på kvinnliga namn. Av den anledningen finns det därför kvinnliga spöken med grön färg eller gröna klänningar än spöken som kallas för Green Lady. Samma med vita kvinnliga spöken kontra spöken som kallas för White Lady. Likadant med röda kvinnliga spöken kontra spöken som heter Red Lady.

Hundspöken:
1. Boky Hound 1 st.
1. Petra 1 st.
3-20. Okända namn.

Fårspöken:
1. Doom of Airlie Castle

Spöken på slott som påståtts dödat människor
1. Black Lady (Sita Phurdeen), trakten utanför Broomhill House, 1960-tal.

Det finns dock inga vetenskapliga bevis för något spöke i hela världen fysiskt skadat någon människa i verkligheten. Inte heller finns det några vetenskapliga bevis för att ett spöke har dödat eller orsakat en människans död. I verkligheten finns det därför inga bevis för att Black Lady orsakade en människas död på 1960-talet. Den personen från BBC dog i en naturlig bilolycka.


3.1.8 Slott med flest spöken, etc.

Flest kända spöken:
1. Inveraray Castle, ev. 400-500 spöken beroende på defintion. Ev. 300.
2. Castle Stuart, ca 400 spöken, eller ca 100-700 spöken.
3. Newark Castle, Selkirkshire, 300 spöken.
4. Edinburgh Castle, ca 100-tals st.
5. Fyvie Castle 13 st eller 120-121 st., beroende på uppgifter.
6. Kindrochit Castle, ca 20-100 st.
7. Corgarff Castle, 27 st.
8. Glamis Castle, 16 (17) st.
9. Broomhill House 1 eller 14 st.
10. Balgonie Castle 11 st.
11. Airth Castle ca 10 st eller ca 9-13 st.
12. Culzean Castle 9-10 st.
13. Stirling Castle 8+ st.
14. Alloa Tower 8 st.
15. Carbisdale Castle ca 6-10 st.
16. Hermitage Castle ca 6-8 st.
17. Saddell Castle 2 st + ett antal okända = minst 7 spöken.
18. Duntulm Castle 7 st.
18. Fyvie Castle 7 st.
20. Pollok House ca 4-7 st., men ev. bara 4-6 st.
21. Thirlestane Castle 1 st + ett antal okända

Flest kända spökhistorier, vilket inte är samma som antal spöken:
1. Glamis Castle, 15 (16) st.
2. Balgonie Castle 11 st.
3. Fyvie Castle 10 st.
4. Carbisdale Castle ca 6-10 st.
5. Edinburgh Castle, 9+ historier.
6. Culzean Castle 8-9 st.
7. Stirling Castle 7+ st.
8. Alloa Tower 7 st.
9. Hermitage Castle ca 6-8 st.
​10. Airth Castle 6-7 st.

Flest kända spöken baserade på ord och inte siffror:
1. Montrose Air Station, mest hemsökta platsen i Storbr., enligt en del.
2. Ballechin House, mest hemsökta huset i Skottland, slutet 1800-talet.
3. Borley Rectory, Essex, mest hemsökta huset i England 1863-1944.
4. Birkwood Castle, en av de mest hemsökta platserna, Storbritannien.
5. Edinburgh Castle, ett av de mest hemsökta platserna i Skottland.
6. Tulloch Castle, en av bästa platserna för spökobservationer i Europa. 
7. Castle Stuart, spöken till de som dog direkt i slaget vid Culloden 1746.
8. Glamis Castle, mest hemsökta slottet i Skottland. Dock fel.
9. Dunnottar Castle, ett av de mest hemsökta slotten i Skottland. Grovt fel. 
10. Airth Castle, mest hemsökta hotellet i Skottland.
11. Lunan Lodge, Angus, mest hemsökta B&B i Skottland.
12. Borthwick Castle, en av de kändaste platserna med osynliga spöken.
13. Kindrochit Castle, alla i slottet dog av pest en gång, blev sen spöken.
14. Carnegie Hall, Dunferm., teater, ev Skottl. mesta hemsökta mötesplats.
15. Quaker Meeting House, mest/bland hemsökta huset i Edinburgh.


Flest kända spöken geografiskt baserade på ord, inkl. slott, andra hus och natur:
1. Högländerna, som är den mest hemsökta delen inom Skottland.
2. Inverness med omgivning, mest centrala platsen för spöken i Highland.
3. Edinburgh och Lothian, många spöken.

Ovanligaste spökena: 
1. Dunphail Castles fem huvudlösa spöken.
2. Huntingtower Castles Lady Greensleeves, både lieman & spökdoktor.
3. Carbisdale Castles trädgårdsmästare.
4. Ell-maid of Dunstaffnage på Dunstaffnage Castle.
5. Meggernie Castles två halva spöken.
6. Birkwood Castles cigarrökande ande. 
7. Megginch Castles två äldre pratglada damer.
8. ​Edinample Castles arkitekt på taket.
​9. Caldenoch Castles spöke som aktivt dränkte människor.
10. Duntrune Castles säckpipeblåsare, spelar utan fingrar eller händer.​
11. Jedburgh Castles dödskalle vars spöke sågs i oktober 1285.
12. Abergeldie Castles franska tjänarinna. Ovanlig p.g.a. Frankrike.
13. Broomhill Houses indiska spöke Black Lady. Ovanligt p.g.a. Indien.
14. Spynie Castles lejonspöke.

Det finns en del slott i Skottland som har huvudlösa spöken. Det är inte direkt vanligt, men å andra sidan är det inte helt vanligt heller. Däremot är det mycket sällsynt att det finns hela fem huvudlösa spöken i ett och samma slott som det gör i Dunphail Castle. Lejonspöken på slott i Skottland är mycket ovanliga, men i Spynie Castle i norra Moray finns ett sådant spöke.​
​

3.1.9 Sammanfattning, procent

Det kan vara svårt att överblicka all statistik över spökena på de över två hundratjugo genomgånga slotten. Här kommer en enklare sammanfattning i procent. 

Allt
- Slott: 222 st. 
- Spöken: 2108 st. (1608-2558 st.)
- Manliga spöken: ca 1190 st. (790-1590 st.) = 56,5 %.
- Kvinnliga spöken: 214 st. = 10,2 %.
- Övriga spöken, inkl. okänt kön, djur, etc: 704 st. = 33,4 %.
- Män vs kvinnor, spöken internt: 84,8 % vs 15,2 %.
- Alla spökhistorier: 464 st.
- Manliga spökhistorier: 175 st. = 37,7 %.
- Kvinnliga spökhistorier: 208 st. = 44,8 %.
- Män vs kvinnor, spökhistorier internt: 45,7 % vs 54,3 %.

Allt, men ej
- Castle Stuart, med Culloden 1746,
- Edinburgh Castles osynliga marcherande soldater,
- Inveraray Castles galeon,
- Inveraray Castles soldater ovanför himlen,
- Kindrochit Castle med pesten,
- Newark Castle, Selkirkshire mördade människor.
- Flera spöken per person, dvs. Mary I räknas om ett spöke och inte tolv, osv.

- Slott: 222 st. 
- Spöken: 551 st.
- Manliga spöken: 184 st. = 33,4 %.
- Kvinnliga spöken: 199 st. = 36,1 %.
- Övriga spöken, inkl. okänt kön, djur, etc: 168 st. = 30,5 %.
- Barnspöken: 7 %.
- Hästspöken: 5 %
- Hundspöken: 4 %.
- Män vs kvinnor, internt: 48 % vs 52 %.
- Alla spökhistorier: 433 st.
- Manliga spökhistorier: 161 st. =  37,2 %.
- Kvinnliga spökhistorier: 193 st. = 44,6 %.
- Män vs kvinnor, spökhistorier internt: 45,5 % vs 54,5 %.

Mer om de 551 spökena
- Snälla spöken: 6 %.
- Dumma onda spöken: 6 %.
- Positivt: 4 %.
- Negativt: 18 %.
- Trollkarlar och häxor, som blev spöken: 3 %.
- En snäll farfar, mormor, etc: 0,5 %.
- Sorg, förbjuden kärlek, etc.: 6 %.
- Olycka med död: 3 %.
- Mord, död, etc. men ej krigsslag, pest, osv: 25 %.
- Dog av brand, blev sen spöke: 6 %.
- Bestraffning: 8 %.
- Självmord: 2 %.
- Svält: 3 %.
- Män under 40 år vs 40+ år: 51 % vs 49 %.
- Kvinnor under 40 år vs 40+ år: 73 % vs 27 %.

- Vanligaste av de 184 manliga spökena: 
1. Mördade och avrättade män 22 %.
2. Soldater, men ej CS, etc: 20 %.
3. Slottsägare 17 %.
4. Adelsmän 15 %.
5. Onda män 12 %.
6. Goda män 8 %.
7. Säckpipeblåsare 5 %.

- Vanligaste av de 199 kvinnliga spökena: 
1. Mördade kvinnor 17 %.
2. Adelskvinnor/döttrar 15 %.
3. Goda kvinnor 12 %.
4. Tjänarinnor, pigor, etc. - drygt 9 %.
5. Kärlekskrankna kvinnor 9 %.
5. Vackra kvinnor 9 %.
7. Kvinnor blev kära i fel man, enl. egna familjen, och dog 8 %.

- Vanligaste manliga namnet: John.
- Vanligaste kvinnliga namnet: Green Lady.
- Gröna damer: 19 % av alla 199 kvinnliga spöken.
- Vita damer: 15 %.
- Gråa damer: 11 %.

En tydlig skillnad mellan de manliga och kvinnliga spökena på slott i Skottland ovan är att männens spöken oftas beskrivits genom yrken eller titlar. Kvinnornas spöken däremot har oftare nämnts genom attribut som färg på deras kläder, vilken klänning de hade eller om de var vackra utseendemässigt. En annan skillnad är att internt bland männens spöken har betydligt fler män beskrivits som onda eller förknippats med något otäckt än framställts som goda. Kvinnorna däremot har en tydlig motsatt överrepresenation av spöken till goda än onda kvinnor. Många av de kvinnliga spökena är också spöken till oskyldiga kvinnor. Kvinnornas spöken tenderar ofta vara mer spöken till tonåriga tjejer eller unga vuxna kvinnor medan männens spöken är spöken till män i alla åldrar. Dock är det aningen fler spöken till män under fyrtio år än över fyrtio år, men det är knappt och mycket jämnt fördelat. Nämnas bör att det gäller undantaget spöken till stupade soldater. Inräknat manliga spöken till döda soldater finns det antagligen också betydligt fler spöken till unga eller yngre män än äldre män.

I det civila bland männen har det också funnits en mer acceptans att mörda en manlig tjuv eller en man som blivit kär i en fel kvinna. Motsvarande kvinnor som blev kära i fel man mördas inte. Istället flyr de från sin egen familj och dör. Indirekt straffas dessa kvinnor också genom döden, men med olyckan som hopp från torn och murar som bödeln och inte yxan eller galgen som i männens fall. Det har därför varit mer acceptabelt för omgivningen att aktivt mörda en man än en kvinna i spökhistorier på slott i Skottland. Däremot inräknat hopp från torn och murar som leder till döden går kvinnorna om männen i dödsfall, som sedan resulterar i att de blir spöken på slott. Få tjuvar har dock överlag blivit spöken på slott i Skottland oavsett ifall de har varit män eller kvinnor.

Det finns betydligt fler kvinnliga spöken än manliga spöken till människor som tagit livet av sig på slott i Skottland. Där är kvinnorna kraftigt överrepresenterade. Möjligen kan det kopplas till att de i högre grad inte fick gifta sig med den man de ville för egna familjen, för mannens familj eller för samhället och därför begick självmord.

Det här visar att spöken på slott är mer än bara spöken. De visar en uppfattning om synen på vad som är rätt eller fel, etik, osv. Plötsligt blir spökhistorierna mer än historier om spöken. De blir en uppfattning om livet under olika tidsperioder. Historierna om spökena blir mer intressanta än själva spökena själva. Spökenas historier får mer djup än bara det spontana ytliga. Avslutningsvis rör sig många av spökena i korridorer, rum, trappor, marker, slottsområden. De är fysiskt aktiva och håller sig i fysiskt trim. Inte så mycket stillasittande där. Många spöken på slott i Skottland är i god kondition och verkar följa en bra kost. Å andra sidan speglar de spökena sin tid där fettma inte var lika vanligt förr i tiden i Skottland jämfört mot idag. 
​

3.1.10 Annan undersökning

2018 undersökte några brittiska författare 450 spöken eller spökhistorier på 300 slott, palats, etc. i Skottland. 60 % av alla spökena var kvinnor i undersökningen. Många var spöken till unga kvinnor som hade utsatts för våld, grymhet och försummelse. Undersökningen kom fram till att en anledning till att spöklika kvinnliga offer ofta förekom var att det ibland kanske var det enda sättet för dessa offer att få sina röster hörda i det rådande samhällsklimatet. De orättvisor och fel som begicks mot dessa kvinnor från 1100-talet till 2000-talet skulle i normala fall glömts bort. Men spökena gav de här kvinnorna en röst om att de fanns och att de hade utsatts för fel. De som gjort dessa fel på dessa kvinnor slapp däremot oftare undan rättvisan. Men genom spökena visade historierna att det gärningsmännen gjorde mot dessa kvinnor inte ansågs som moraliskt rätt bland en bredare skotsk allmänhet. Det fanns också många offer bland män som utsattes för mord, våld, etc., men de männen fick oftare sin rättvisa prövad eller skipad i samhället även om det också kunde skilja sig bland männen. Samhället prioriterade i högre grad att skipa rättvisa när en adelsman mördades än när en vanlig manlig tjänare dödades.

Människorna i Skottland hade givetvis kunnat gjort tvärtom under århundradenas gång. De hade inte behövt berätta historierna om de här utsatta kvinnorna genom spöken. De hade kunnat ignorera dem, struntat i att de utsattes för brott och att allt hade varit perfekt. Inga kvinnliga spöken på slott. Trots det valde skottarna ändå att lyfta fram kvinnorna och de brott de utsattes för kopplade till slotten. De brittiska författarna 2018 tolkade det att i Skottlands fall har spökena varit kvinnornas ventil. I det här fallet ventilen till de kvinnor som bodde i slott, palats, etc. eftersom undersökningen handlade om spöken på slott i Skottland.

​
4. Kändisar som blivit spöken på slott i Skottland - urval

4.1 Kungligheter

- Kung Duncan I (1001-1040) i Inverness Castle.
- Prinsessan Beothail i Castle Coeffin, 1200- eller 1300-tal. Påhittat dock.
- Kung James II (1430-1460) i Roxburgh Castle. 
- Drottninggemålen Margaret Tudor (1489-1541) i Linlithgow Palace.
- Drottninggemålen Mary av Guise (1515-1560) i Linlithgow Palace.
- Drottningregenten Mary I (1542-1587) i tolv skotska slott eller palats.*
- Prinsgemål Henry Stuart (1545-1567), make till Mary I, i Holyrood Palace.
- Kung Charles I (1600-1649) i Penkaet Castle.
- Ung prinsessa i Castle Fraser, ev. 1600-talet.
- Indisk prins i Taymouth Castle, ev 1800- eller 1900-tal. Ev. påhittat.

*Mary I:s spöke har setts i Borthwick Castle, Craignethan Castle, Falkland Palace, Hermitage Castle, Holyrood Palace, Linlithgow Palace, Loch Leven Castle, Stirling Castle och omkring fyra slott till.


4.2 Andra kändisar

- Frihetskämpen William Wallace (1270-1305) i Ardrossan Castle.
- Kardinal David Beaton (1494-1546) i tre slott.*
- Reformatorn John Knox (1514-1572) i Cessnock Castle.
- David Rizzio (1533-1566) sekreterare till Mary I, i Holyrood Palace.
- Rojalisten och militären James Graham (1612-1650) i Ardvreck Castle.
- Pretendenten Bonnie Prince Charlie (1720-1788) i Traquair House.
- Hjältinnan Flora MacDonald (1722-1790) i Dunstaffnage Castle.
- Författaren Sir Walter Scott (1771-1832) i Abbotsford House.
- Jurist & litteraturkritiker Francis Jeffrey (1773-1850) i Craigcrook Castle.

* David Beatons spöke finns i Ethie Castle, St Andrews Castle och Melgund Castle.
​
​
5. Legender

Loch Lomond på 1870-talet.

Det finns tusentals legender om slott och andra saker. Här är ett mycket begränsat urval på några kända såvida de inte