West Dunbartonshire – 20 slott

Finns: 11 st.
Finns inte kvar: 7 st.
Fanns eventuellt: 2 st.
Tekniskt inga slott, men nämns ibland som slott: 3 st.

Mest berömda: nr 5 Dumbarton Castle.
Tre andra klassiker: nr 1 Balloch Castle, nr 7 Inchmurrin Castle och nr 11 Tullichewan Castle. 
​
West Dunbartonshire ligger nordväst om Glasgow. Nordvästra delen av West Dunbartonshire utgör sydöstra delen av välkända Loch Lomond. Inom West Dunbartonshire bor flest människor i Clydebank, Dumbarton och Alexandria i den ordningen. Hos de som är intresserade av den skotska historien från romartiden till vikingatiden fyller West Dunbartonshire en roll.

På 1100-, 1200- och 1300-talen tillhörde det mesta av marken vid Loch Lomond den lokalt mäktiga familjen Lennox och deras Earls of Lennox. Från 1238 var deras huvudsäte 1200-tals Balloch Castle, Loch Lomond Park och från 1390 Inchmurrin Castle. De uppförde och ägde senare också 1300-tals kärntornet Pre-Cameron House och 1400-tals Boturich Castle, original. Familjen Lennox beviljade land i Arrochar och i nordvästra Loch Lomond till familjen MacFarlane. 

Scrolla nedåt och följ slotten från A till Z. Först slott som finns. Sedan slott som inte finns kvar. Symbolen ♚ betyder att slottet har varit ett kungligt slott. © Copyright alla texter: skotskaslott.com. Bilden överst: Dumbarton Castle som är ett av Skottlands åtta mest klassiska och kändaste slott. Här på en målning från mitten av 1800-talet.

Familjen Lennox beviljade också land i Luss i västra och sydvästra delen av Loch Lomond till familjen Colquhoun. På nordöstra delen av Loch Lomond hade familjen MacGregor sina marker och på östra delen familjerna Buchanan, Cunningham och Graham. Vid södra delen av sjön huserade familjen Stewart. I söder hade familjen Lennox också sina hemvister. På 1600-talet hamnade familjerna MacGregor och Colquhoun i en stor konflikt och bråkade med varandra.

I slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet var West Dunbartonshire först i Skottland med att uppföra asymmetriska pittoreska former av krenelerade hus och herrgårdar. Designen togs dit av engelska arkitekten 
​Robert Lugar (1773-1855). Han var också en del av den rörelse som strävade efter att skapa pittoreska byggnader som ifall de var en del av en vacker sammansatt landskapsmålning. Ägarna av byggnaderna skulle känna att de bodde i en sådan målning i verkligheten. Lite Disneyfiering, men i enklare form. Nr 1 Balloch Castle nedan är ett sådant exempel.

The architect no less than the painter should feel the true value of varied lines of contour of buildings, and he frequently should compose with a painter’s eye. The broken line must be considered peculiarly in character for a picturesque cottage, no matter who the inhabitant. (citat av Robert Lugar)​

I slutet av 1700-talet och i början på 1800-talet var olaglig destillering av whisky utbredd på öarna i Loch Lomond och längs sjöns kustremsor. 1816 producerade sjöns öar hela 454,609 liter olaglig whisky varje dag för enbart Glasgow. Det motsvarade 165 932 liter olaglig whisky årligen som framställdes på öarna i Loch Lomond för enbart Glasgow. Ett vanligt badkar rymmer idag 200 liter vatten. 165 932 liter whisky årligen motsvarade volymen av 830 moderna badkar. De som framställde whiskyn i Loch Lomond tog hjälp av irländare för att transportera den till Glasgow. Det var irländare som innan flyttade tillfälligt säsongsvis till västra Skottland eller som strax innan flyttat permanent till västra Skottland. Irländarna smugglade whiskyn från Loch Lomond till Glasgow där den såldes.
 
Från myndigheterna blev de efterhand så oroliga över denna omfattande destillering och smuggling av whisky att de lät tre segelbåtar få segla omkring i Loch Lomond och patrullera. Segelbåtarna hade en besättning på fyra människor per båt. Totalt var de tolv personer på de tre segelbåtarna. Segelbåtarna var baserade i Balloch i södra Loch Lomond och var verksamma en bit in på 1820-talet. Det finns inga uppgifter om hur effektiva de var, men de kom att fungera avskräckande. Den olagliga destilleringen och smugglingen av whisky från Loch Lomond minskade efter deras ankomst. Få människor arresterades. 1820 fanns det ändå fyra illegala whiskydestillerier i Cameron Muir och fem totalt på Balloch estate och Boturich estate. 1823 kom en lag som medgav laglig destillering av whisky i mindre mängder mot att en blygsam avgift betalades.

Familjer som ägt minst två slott i West Dunbartonshire
Första kolumnen står för bekräftat antal slott de ägt, andra för antal slott de sannolikt ägt och tredje för antal slott de eventuellt ägt.
Buchanan 7-0-1
Lennox 4-0-0
Colquhoun 3-1-0
Cochrane 2-0-0
Stewart 2-0-0
Stirling 2-0-0
Campbell 1-1-0
Dennistoun (inkl. Denniston-Brown) 1-0-1
 
Familjer som ägt ett bekräftat slott
Aiken (inkl. Mawdesley Aiken), Beardmore, Bell, Black, Charteris, Cross, Cunningham, Dunn, Edmonstone, Ewing (inkl. Ewing Crum Ewing), Findlay,
Gibson Stott, Graham, Hamilton, Horrocks, Lumsden, Macdonald, McGoune, Morris, Scott, Scott Anderson, Smollett (inkl. Telfer-Smollett) och Young.
 
Familjer som eventuellt ägt ett slott
Anderson, Fleming, MacLachlan, Semple och Shaw.

Finns 1-11

​1. Balloch Castle, Bonhill parish, Dunbartonshire

Herrgården från väster. © Mark Harkin. CC.

Herrgården från sydöst. Loch Lomond till vänster på bilden. © Lairich Rig. CC.

1. Balloch Castle (herrgård/krenelerat hus i tudor gotisk stil, behöver repareras)
Byggdes: 1808-1809.
Arkitekt: Robert Lugar (1773-1855), England.
Ägare: Glasgow City Council.
Familjer: Buchanan, Gibson Stott och Denniston-Brown.
Annat 1: herrgården är också av Balloch Abbey-design.
Annat 2: i början på 1800-talet besöktes herrgården av kända Walter Scott (1771-1832). 
Annat 3: parken som omger slottet är lite av en dold juvel endast 53 minuters färdväg från centrala Glasgow.
Annat 4: inte samma som de tre slotten:
a) 1200-tals Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för) i West Dunbartonshire, 
b) Balloch Castle (platsen för) i Alyth parish i Perth and Kinross, 
c) Balloch Castle (platsen för) i Muthill parish i Perth and Kinross.
 

Det äldre slottet 1238-1808
 
1238 uppfördes Balloch Castle, Loch Lomond Park av familjen Lennox. Slottet byggdes max 100 meter öster om södra Loch Lomond och öster om det nordliga inloppet till floden Leven i nordvästra West Dunbartonshire. På 1200-talet hette 1200-tals slottet bara Belach eller Belach Caisteal, men bytte senare namn till Balloch Castle i samband med att allt färre talade gäliska i området. Från 1900-talet fram till idag kallades och kallas 1200-slottet ofta för:
a) Balloch Castle, Loch Lomond Park,
b) Balloch Castle, original,
c) The old castle, på svenska det gamla slottet, eller
d) The older castle, på svenska det äldre slottet.

De namnen används för att särskilja slottet mot 1800-tals herrgården Balloch Castle. I svenskan går det också att kalla de två slotten för 1200-tals Balloch Castle respektive 1800-tals Balloch Castle. Det fanns ingen park runt 1200-tals Balloch Castle. Den parken anlades på 1800-talet efter att 1800-tals Balloch Castle uppfördes 1808-1809. Innan 1809 var det bara vanlig natur i området. I början på 1900-talet fram till 1980 hette parken Loch Lomond Park, därav namnet Balloch Castle, Loch Lomond Park, på slottet från 1200-talet. Eventuellt hette den privata 1800-tals parken som omgav 1800-tals Balloch Castle också Loch Lomond Park, men det är osäkert. På 1400-talet kom familjen Stewart of Darnley över 1200-tals Balloch Castle. På 1500-talet övergav de slottet som blev en ruin. Ruinen och dess egendom stannade hos familjen Stewart. 1652 sålde de Balloch estate, inklusive ruinen till 1200-tals Balloch Castle, till familjen Colquhoun. Se Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för) i West Dunbartonshire för mer om det slottet.
 
 
Den nya herrgården uppfördes 1808-1809
 
1800 eller 1802 sålde familjen Colquhoun hela Balloch estate, inklusive slottsruinen Balloch Castle, till John Buchanan of Ardoch (1761-1839). 1811 införskaffade han också delar av det angränsade Haldane estate. John var en handelsman från Glasgow. Han var son till Thomas Buchanan of Ardoch (d. 1789). Pappan Thomas tillverkade hattar och var delägare i Ship Bank som var Glasgows äldsta bankhus. Ship Bank grundades 1749. Det var dock inte det äldsta i Skottland som ännu finns kvar. Det är The Governor and Company of the Bank of Scotland, förkortad Bank of Scotland, som grundades 1695. John Buchanan var också involverad i sin pappas hatverksamhet. Han var som honom också delägare i Ship Bank. 1785 gifte sig John med Elizabeth Parkes (1765-1807). De fick barnen Mary Buchanan (1787-1869), John Buchanan of Ardoch (1799-1875), Margaret Buchanan (1802-1825) och Elizabeth Buchanan (1807-1867). Äldsta dottern Mary gifte sig med Robert Findlay of Easterhill (f. 1784) medan sonen John gifte sig med Helen MacGregor. De två andra döttrarna gifte sig aldrig. 1821-1826 satt pappa John Buchanan of Ardoch i parlamentet i London och representerade Dunbartonshire.
 
1808-1809 uppförde John Buchanan of Ardoch det nya Balloch Castle som en herrgård och krenelerat hus i tudor gotisk stil. Byggnaden uppfördes 320 meter öster om södra delen av Loch Lomond. Herrgården byggdes också 430 meter nordnordöst om ruinen till det äldre 1200-tals Balloch Castle. John byggde ut och om ett redan befintligt mindre hus, vilket planritningar från 1960-talet visar. Till det lilla huset lade John till två flyglar i norr och en större flygel i söder. Det mindre huset ligger idag i herrgårdens centrala del och utgör ungefär en femtedel av hela herrgården på marknivå. 

För att bygga den nya herrgården tog John lite material från slottsruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle. I bygget rev John delar av ruinen, men inte hela. Han lämnade kvar rester av stenväggar. Johns del av rivningen av ruinen pågick 1808-1809. Stenarna från 1200-tals Balloch Castle är emellertid inte synligt uppenbara idag i 1800-tals Balloch Castle. För att bygga 1800-tals herrgården anlitade John den engelska arkitekten Robert Lugar (1773-1855). 1792 designade Robert Lugar det relativt stora Tullichewan Castle 2,1 km sydsydväst om 1800-tals Balloch Castle. 1824 designade han Cyfarthfa Castle i södra Wales. Alla tre slotten var inspirerade av medeltiden.
 
Den nya 1800-tals herrgården Balloch Castle fick kreneleringar, tureller, torn, osv. Men de var bara för dekorationer utan försvarsmässiga värden. Robert Lugar gjorde också en del stenformationer som han lånade från andra äldre byggstilar. Han kallade sin design på Balloch Castle för Balloch Abbey. Robert Lugar var en del av den rörelse som strävade efter att skapa pittoreska byggnader som ifall de var en del av en vacker sammansatt landskapsmålning. Ägarna av byggnaderna skulle känna att de bodde i en sådan målning i verkligheten. Lite Disneyfiering, men i enklare form. 1800-tals Balloch Castle är ett sådant exempel.
 
I början på 2000-talet ansåg en del brittiska arkitekter att Robert Lugar var en fantasilös arkitekt, även om hans tidigare Tullichewan Castle var allt annat än fantasilöst. De gav dock Robert Lugar kredit för att ha infört asymmetriska pittoreska former av krenelerade hus i Skottland. Tittar man på Balloch Castle är det just annat än symmetri. Herrgården ser lite ut som havet stormar med torn och tureller här och där, stora och små byggnader ihopsatta och sneda vinklar lite varstans. Det ser ut som att norra och södra delarna byggdes under olika tidsperioder trots att hela byggnaden uppfördes 1808-1809. Samtidigt gör kaoset byggnaden fängslande, gemytlig och lite romantisk. En symmetrisk herrgård med likadana torn, tureller, osv i både norr och söder hade visserligen också varit vacker, men mer intetsägande. På den här byggnaden hade det blivit betydligt tristare. Robert Lugar kunde sammanfattningsvis välja att designa Balloch Castle i fyra varianter:
1. pittoresk + symmetrisk.
2. pittoresk + asymmetrisk. - Balloch Castle.
3. alldaglig + symmetrisk.
4. alldaglig + asymmetrisk.
 
Han valde nr 2 pittoresk och asymmetrisk efter godkännande från ägaren John Buchanan of Ardoch (1761-1839).
 
 
1809-idag
 
Efter att 1800-tals Balloch Castle uppfördes 1808-1809 anlade pappa John Buchanan en park runt herrgården någon gång 1809-1829. Han planterade dekorativa träd och importerade buskar. John var en social person och lät besökare få en nästan obegränsad tillgång till Balloch estate och dess privata park. Han gick ofta ut i parken och talade med främmande besökare. De som John gillade bjöd han in till Balloch Castle för en gratis sup. Den kändaste besökaren som hälsade på John på Balloch Castle var författaren, historikern, etc. Sir Walter Scott (1771-1832). I samband med besöket tog John med Walter Scott ut på en segling på Loch Lomond. De gick i land på diverse platser vid sjön. På land överraskade Walter Scott lokalbefolkningen med sina detaljerade kunskaper om Loch Lomond som var okända för dem.

1892 skrev James Barr att han i barndomen på 1820-talet besökte resterna av ruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle. Dessutom hänvisade Sir Walter Scott i sin historiska roman Rob Roy från 1817 om ruinen. Han skrev "the ruins of an ancient castle, just where the lake discharges its superfluous waters into the Leven". På 1830-talet antas det att sista resterna av den ruinen togs bort. 
 
1830 köpte pappa John Buchanan den intilliggande egendomen Boturich estate, inklusive ruinen Boturich Castle, original. Det finns uppgifter som säger att John köpte Boturich estate redan 1811 från familjen Haldane of Gleneagles, åtminstone den delen av egendomen där Boturich Castle, original låg. Boturich Castle, original uppfördes på 1400-talet innan 1458, men blev en ruin någon gång mellan 1590 och 1747-1755. Ruinen låg 1,6 km norr om 1800-tals Balloch Castle. Efter köpet av Boturich estate 1830 sålde John samma år Balloch estate, inklusive 1800-tals Balloch Castle, till Mr Gibson Stott. 

1830-1832, 1830-1834 eller 1830-1835 byggde pappa John Buchanan om ruinen som hörde till 1400-tals Boturich Castle till att bli den nya 1800-tals herrgården Boturich Castle. Återigen anlitade John arkitekten Robert Lugar som satte igång med projektet 1830. Den nya herrgården låg på samma plats som det tidigare 1400-tals slottet. Det finns uppgifter som säger att under bygget bodde John Buchanan hos James Ewing of Strathleven (1775-1853) i herrgården Levenside House 2,7 km norr om Dumbarton. De uppgifterna om James Ewing anses som felaktiga eftersom han köpte Levenside House först 1836. Då var Boturich Castle färdigbyggt sedan en tid. Å andra sidan kanske John Buchanan ändå hyrde och bodde på Levenside House när nya Boturich Castle byggdes, men inte hos James Ewing. På 1700-talet ärvdes Levenside House av John Campbell (1720-1801), Lord Stonefield. Han var också känd som John Campbell of Stonefield eller bara som Lord Stonefield. På senast 1820-talet och 1830-1835 hyrde hans son eller sonson ut Levenside House till flera hyresgäster. Det går inte att utesluta att John Buchanan var en av dem. Efter att James Ewing köpte Levenside House 1836 döpte han sedan om herrgården till Strathleven House.

Efter att nya Boturich Castle stod klar flyttade John Buchanan in i herrgården. Det finns andra uppgifter som säger att John sålde Balloch estate till Mr Gibson Stott antingen 1832 eller 1835. Enligt dessa uppgifter sålde han Balloch estate, inklusive 1800-tals Balloch Castle, först när nya 1800-tals Boturich Castle stod klar i början på 1830-talet. Efter köpet av Balloch estate 1830, 1832 eller 1835 förbättrade Mr Gibson Stott parken som omgärdade 1800-tals Balloch Castle. 

1836 slogs Ship Bank och Glasgow Banking Company samman och blev den privata banken Glasgow and Ship Bank. 1843 köptes banken av Union Bank of Scotland. 1955 slogs Union Bank of Scotland samman med The Governor and Company of the Bank of Scotland som 2007 blev Bank of Scotland plc. Sistnämnda finns ännu kvar. Plc står för Public limited company, på svenska aktiebolag och förkortat AB.
 
1845 köptes Balloch estate, inklusive 1800-tals Balloch Castle, av Alexander James Denniston-Brown (d. 1890). Han var också känd som Mr A J Dennistoun Brown. Han var barnbarns barn till John Brown som var lordborgmästare för staden Glasgow  1752-1754, på engelska lord mayor i England och lord provost i Skottland. Enligt en del uppgifter köpte Alexander James Denniston-Brown upp Balloch Castle och egendomen först 1851. 
Under sin tid som ägare gjorde han nya avsevärda förbättringar av parken runt Balloch Castle. I mer än 20 år från andra halvan av 1850-talet till 1879 arbetade den trogna Margaret Lindsay (1806-1879) som sköterska på Balloch Castle. I oktober 1879 dog hon i herrgården. Innan hon dog var hon änka till Andrew Swan.

1890 dog Alexander James Denniston-Brown. 1890-1915 tog hans förvaltare hand som skötseln av Balloch Castle och Balloch estate. 1915 sålde de Balloch estate, inklusive 1800-tals Balloch Castle, för 30 000 pund till the Corporation of the City of Glasgow. Köparen var föregångaren till nuvarande Glasgow City Council. Vid köpet täckte Balloch estate 330 hektar, motsvarande 3,3 miljoner m2 mark. Det är samma som ytan av 462 fotbollsplaner med måtten 105x68 meter. Större delen av egendomen låg i Bonhill parish där Balloch Castle låg och en mindre del av markerna låg i Kilmaronock parish. Corporation of the City of Glasgow köpte Balloch estate för att tillhandahålla egendomen som ett offentligt tillgängligt och öppet utrymme för allmänheten. Av ungefär en fjärdedel Balloch estate skapade de en offentlig park. Det fanns förvisso en park runt herrgården innan 1915, men nu blev den i offentlig regi. Den nya parken fick namnet Loch Lomond Park och upptog 809 371 m2.
 
1916 gjorde parkens föreståndare Mr Whitton en statistisk rapport över Balloch estate, dess byggnader och park. Mr Whitton arbetade för the Corporation of the City of Glasgow. Han kom fram till att egendomen täckte 812,419 engelska tunnland eller 328,77 hektar yta. Det motsvarade 3,287743 miljoner m2 eller ytan av drygt 460 fotbollsplaner. De var fördelade år 1916 enligt ungefär:
- 2 248 862 m2 fält som ängar, etc.
- 471 236 m2 träd och planteringar.
- 294 907 m2 gräsmattor i parken.
- 207 316 m2 Balloch Castle, dess slottsområde och trädgårdar.
- 22 978 m2 gårdsvägar.
- 20 206 m2 gårdar och andra hus.
- 14 302 m2 kärr, myrar och träsk.
- 7 936 m2 vanliga vägar.
 
Av Balloch estates 328,77 hektar yta utgjordes ungefär 227 hektar eller 2 265 726 m2 av de fyra mjölkgårdarna:
808 177 m2 Ledrishmore.
610 177 m2 Ledrishbeg.
494 364 m2 Mollanbowie.
353 007 m2 Over Balloch.
 
Det betade med andra ord mycket kor på Balloch estate. Sammanfattningsvis täckte Balloch estate år 1916:
- 2 265 726 m2 de fyra mjölkgårdarna och deras marker.
- 809 371 m2 offentlig park.
- 212 646 m2 övrigt.
 
Balloch estate visar att en del andra liknande skotska slottsegendomar på 300+ hektar på 1800-talet och i början av 1900-talet inte bara bestod av ett stort slott, slottsparker, planterade träd, trädgårdar, gräsmattor och natur förpackade i ett romantiskt sken. På en del liknande skotska slottsegendomar vid samma utgjorde i en del fall de intilliggande gårdarna med betande kor eller får en stor del av slottsområdet. På andra slottsområden på den här tiden, inte minst i högländerna, utgjordes en del slottsområden av mindre jordbrukstomter eller jordbruksområden som slottets ägare arrenderade ut till torpare.
 
Efter köpet av Balloch estate 1915 hyrde Corporation of the City of Glasgow ut både Balloch Castle och dess park Loch Lomond Park till Dunbarton District Council. Sedan från mitten av 1970-talet hyrde de ut det till dess efterträdare West Dunbartonshire Council. 1980 eller 1981 blev parken en officiell country park och bytte till det officiella namnet Balloch Castle Country Park. Från 1980 eller 1981 kallas parken främst för Balloch Country Park. Ibland nämns den också bara som Balloch Park. Under 1900-talet efter 1915 hade organisationer som the Nature Conservancy Council och det lokala Countryside Ranger Service kontor i Balloch Castle. Nature Conservancy Council, förkortat NCC, existerade 1973-1991.

2008 var Balloch Castle i dåligt skick. I januari 2014 inlämnades en ansökan om byggnadstillstånd för att reparera byggnaden. I februari 2014 meddelade West Dunbartonshire Council att de hade ett program med saker som behövde göras för att bevara byggnaden. Både Balloch Castle och parken Balloch Country Park ägs fortfarande av Glasgow City Council och arrenderas alltjämt ut till West Dunbartonshire Council. Från herrgården kan besökare se Loch Lomond. Området är mycket vackert, naturskönt och behagligt. I takt med att närliggande småstaden Balloch växer kommer betydelsen av denna plats öka med tiden som en avkopplande plats för rekreation.
 
 
Trädgårdarna
 
Idag omgärdas Balloch Castle av parken Balloch Country Park. Parken utgör sedan 2002 den södra delen av den betydligt större skotska nationalparken Loch Lomond and The Trossachs National Park. Den senare bildades 2002. Medan Balloch Country Park täcker en yta på 0,81 km2 täcker Loch Lomond and The Trossachs National Park hela 1 865 km2. Balloch Country Park är lättillgänglig för turister, även för de som inte har bil. Södra delen av parken ligger bara fem minuters gångväg nordöst om tågstationen i Balloch. Till 1800-tals Balloch Castle är det däremot 20 minuters gångväg från tågstationen. Området är turistvänligt med ett akvarium, en djurpark, en golfbana, en kajakklubb, ett köpcentrum och en stormarknad bara en kort promenad från tågstationen i Balloch.
 
Balloch Country Park är idag en stor park som består av herrgården Balloch Castle, trädgårdar, stora gräsytor, lite vildare fält, större trädpartier och enstaka träd. Skogspartierna är halvt naturliga och halvt designade. I väster finns södra delen av Loch Lomond och det nordliga inloppet till floden Leven.
Balloch Country Park har två större trädgårdar. Den ena trädgården ligger alldeles norr om 1800-tals Balloch Castle. Den norra trädgården anlades på 1800-talet som en kinesisk trädgård. På 1900-talet fasades den ut, men formerna fanns kvar. På 2000-talet planterades liknande växtarter som man hade i trädgården på 1800-talet. Utanför eller intill trädgården finns det idag rhododendron och azalea. De slår full blom i slutet av maj och i början av juni. Den andra trädgården i Balloch Country Park ligger 400 meter söder om 1800-tals Balloch Castle. Det är en 72 x 72 meter stor muromgärdad trädgård med planterade blommor och buskar samt stora gräsytor. Utanför murarna finns det också växter. Mellan dessa två trädgårdar och även bortom dem finns Balloch Country Park. Lite varstans finns det också planterade blommor i parken, även om de gröna ytorna utan blommor dominerar.
 
1991 spelade skotska musikgruppen Runrig inför 40 000 åskådare i Balloch Country Park. 1996 spelade Oasis inför 80 000 åskådare fördelat på två sommarkvällar. Detsamma gjorde R.E.M. 2005. Varje sommar är Balloch Country Park värd för Balloch Highland games som är spel med tema högländerna. I spelen ingår stångstörtning där en trästock ska skickas iväg så långt som möjligt. Största höglandsspelen i Skottland är dock Cowal Highland Gathering i Dunoon i Argyll and Bute. De hålls i augusti varje år och har 3 500 deltagare samt 23 000 åskådare. 
​

​2. Boturich Castle, Kilmaronock parish, Dunbartonshire 

I början på 1830-talet uppfördes herrgården. 1850 lades tornet Octagon Tower till och blev huvudingång för herrgården. Octagon Tower är det vänstra tornet på bilden. © George Rankin. CC.

2. Boturich Castle (herrgård/krenelerat hus, god kondition)
Byggdes: 1830-1832, 1830-1834 eller 1830-1835.
Byggdes ut: 1850.
Arkitekt: Robert Lugar (1773-1855), England.
Ägare: privat.
Familjer: Buchanan och Findlay.
Annat: inte samma som det tidigare 1400-tals Boturich Castle, original/older (platsen för) som stod på samma plats i West Dunbartonshire.
Berömt idag som: bröllopsslottet.
 

1400-tals slottet Boturich Castle, original
 
Ordet Boturich i Boturich Castle kommer från gäliska buaidh-turrach som betyder "krönt med seger" och "resa sig efter seger". Seger i betydelse en vinst i ett krigsslag eller en vinst i en klanstrid. Boturich uttalas bo-turr-och med betoningen på turr. Boturich Castle, original uppfördes någon gång 1437-1457 som ett medeltidsslott i nordvästra West Dunbartonshire. Slottet byggdes 390 meter öster om södra Loch Lomond. 2 km söder om slottet låg 1200-tals Balloch Castle. Senast 1746 var 1400-tals Boturich Castle L-format. Antingen byggdes det som L-format redan 1437-1457 eller byggdes det med formen som rektangel eller kvadrat på mitten av 1400-talet, men byggdes sedan om någon gång 1458-1746 till att bli L-format. Någon gång mellan 1590 och 1747-1755 blev 1400-tals Boturich Castle en ruin. På mitten av 1700-talet var ruinen en del av Boturich estate. Se Boturich Castle, original (platsen för) i West Dunbartonshire för mer om 1400-tals slottet.
 
1800 eller 1802 sålde familjen Colquhoun det närliggande Balloch estate i nordvästra Dunbartonshire, inklusive slottsruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle, till John Buchanan of Ardoch (1761-1839). Balloch estate låg söder Boturich estate. John var en handelsman från Glasgow. 1785 gifte sig John med Elizabeth Parkes (1765-1807). De fick barnen Mary Buchanan (1787-1869), John Buchanan of Ardoch (1799-1875), Margaret Buchanan (1802-1825) och Elizabeth Buchanan (1807-1867). Äldsta dottern Mary gifte sig med Robert Findlay of Easterhill (f. 1784) medan sonen John gifte sig med Helen MacGregor. De två andra döttrarna gifte sig aldrig. 1821-1826 satt pappa John Buchanan of Ardoch i parlamentet i London och representerade Dunbartonshire.
 
1808-1809 uppförde pappa John Buchanan of Ardoch 1800-tals herrgården Balloch Castle på Balloch estate. Han anlitade den engelska arkitekten Robert Lugar (1773-1855). Se 1800-tals Balloch Castle i West Dunbartonshire för mer om John Buchanan of Ardoch och Robert Lugar. 1811 införskaffade John också delar av det angränsade Haldane estate.

 
1800-tals herrgården Boturich Castle
 
1830 köpte pappa John Buchanan of Ardoch egendomen Boturich estate, inklusive ruinen till 1400-tals Boturich Castle, enligt den officiella versionen. Det finns uppgifter som säger att John köpte Boturich estate redan 1811 från familjen Haldane of Gleneagles, åtminstone den delen av egendomen där ruinen till 1400-tals Boturich Castle låg. Det finns också uppgifter som påstår att John köpte Knockour estate 1792, inklusive ruinen till 1400-tals Boturich Castle. Antingen var Knockour estate en del av Boturich estate eller fanns det två namn för samma egendom. Enligt dessa uppgifter kontaktade John sedan den berömda skotska arkitekten Robert Adam (1728-1792). Därefter gjorde Robert Adam en skiss för en ombyggnad av ruinen till 1400-tals Boturich Castle. Meningen var att bygga om ruinen till att bli herrgården Knockour Castle. Robert Adam dog i mars 1792 och bygget med Knockour Castle hann aldrig påbörjas. Däremot finns skisserna av Knockour Castle kvar idag i det kulturhistoriskt museet Sir John Soane's Museum i London.

Istället för att kontakta en annan arkitekt efter Robert Adams död övergav John planerna på att uppföra Knockour Castle. Baserat på dessa uppgifter, antingen a) sålde John sedan Boturich estate, dvs Knockour estate, omkring 1793-1794, men köpte tillbaka det 1811 eller 1830, eller b) behöll John egendomen Boturich estate 1792-1839 eller c) var det en annan John Buchanan eller John Buchanan of Ardoch, t.ex. bror eller kusin, som köpte Boturich estate 1792, men sålde det innan 1811, men som sedan köptes 1811 eller 1830 av John Buchanan of Ardoch (1761-1839).
 
Efter köpet av Boturich estate 1830 sålde John det sydligare Balloch estate samma år, inklusive 1800-tals Balloch Castle, till Mr Gibson Stott. 1830-1832, 1830-1834 eller 1830-1835 byggde John Buchanan om ruinen som hörde till 1400-tals Boturich Castle till att bli den nya 1800-tals herrgården Boturich Castle. Återigen anlitade John arkitekten Robert Lugar som satte igång med projektet 1830. Den nya herrgården låg på samma plats som det tidigare 1400-tals slottet. Det finns uppgifter som säger att under bygget bodde John Buchanan hos James Ewing of Strathleven (1775-1853) i herrgården Levenside House 2,7 km norr om Dumbarton. De uppgifterna om James Ewing anses som felaktiga eftersom han köpte Levenside House först 1836. Då var Boturich Castle färdigbyggt sedan en tid. Å andra sidan kanske John Buchanan ändå hyrde och bodde på Levenside House när nya Boturich Castle byggdes, men inte hos James Ewing. På 1700-talet ärvdes Levenside House av John Campbell (1720-1801), Lord Stonefield. Han var också känd som John Campbell of Stonefield eller bara som Lord Stonefield. På senast 1820-talet och 1830-1835 hyrde hans son eller sonson ut Levenside House till flera hyresgäster. Det går inte att utesluta att John Buchanan var en av dem. Efter att James Ewing köpte Levenside House 1836 döpte han sedan om herrgården till Strathleven House.

​Efter att nya Boturich Castle stod klar 1832, 1834 eller 1835 flyttade John Buchanan in i herrgården. Det finns andra uppgifter som säger att John sålde Balloch estate till Mr Gibson Stott antingen 1832 eller 1835. Enligt dessa uppgifter sålde han Balloch estate, inklusive 1800-tals Balloch Castle, först när nya 1800-tals Boturich Castle stod klar i början på 1830-talet. 1839 dog pappa John Buchanan. Han överlevdes av tre av fyra barn, Mary, John och Elizabeth. Boturich Castle ärvdes av hans äldsta dotter Mary och inte av sonen John. Eftersom den då 52:årige Mary var gift med den då 55:årige Robert Findlay of Easterhill togs Boturich Castle över av svärsonen Robert efter Johns död 1839. Mary och Robert hade i sin tur flera barn tillsammans. Deras ättlingar ägde Boturich Castle fram till 1980-talet.1850 byggdes Boturich Castle ut med tornet Octagon Tower. Tornet blev herrgårdens nya huvudingång.
 
Boturich Castle ägs än idag privat och är fortfarande en privatbostad. Familjehemmet omgärdas av 556 660 m2 mark. Boturich Castle är idag mest känt som ett bröllopsslott. Alldeles utanför byggnaden kan par gifta sig. Enligt ägarna kan de ta emot 50-250 gäster per bröllop. Maten äts i en stor glasskyddad paviljong på tomten intill herrgården. Ägarna samarbetar med lokala företag när det gäller catering, säckpipeband, transporter, etc. Det kan ordna det mesta i bröllopsväg. Det går dock inte att sova över på Boturich Castle. Däremot kan bröllopsparet använda rum på herrgården för att göra sig redo inför bröllopet. Ägarna av Boturich Castle rekommenderar övernattning på hotell eller på Bed and breakfast i närliggande Balloch 8 minuters bilresa söderut. För de gästerna som hellre föredrar att sova över i Glasgow är det 44 minuters bilresa mellan Boturich Castle och centrala Glasgow.
 
Trots att det inte går att sova över på Boturich Castle är det ändå en upplevelse för både bröllopsparet och deras gäster att ta del av ett bröllop där. Det är en fantastisk vacker utsikt att ha ett bröllop på med Loch Lomond nedanför i väster och med berg i horisonten. Närheten till flygplatserna i Glasgow och Edinburgh gör att det också är relativt nära för svenska par som vill gifta sig i Skottland. Mellan Boturich Castle och Glasgows internationella flygplats tar det bara 30 minuter med bil. Mellan Boturich Castle och flygplatsen i Edinburgh är det däremot 1 timme och 17 minuters bilresa. Närheten till Glasgow och Edinburgh gör att Boturich Castle är en idealisk plats för äldre svenska släktingar till bröllopsparet. De flyger från Sverige till Glasgow eller Edinburgh. Sedan tar de en relativt kort transport till Boturich Castle. I Skottland slipper de åka bil/buss/tåg/flyg en halv eller hel dag till platser längre norrut i Skottland. Boturich Castle gör att de har nära till bröllopet från Sverige samtidigt som miljön vid herrgården känns riktig skotsk.

Herrgårdens hemsida: www.boturich.co.uk.
Användbara kontakter för ett bröllop på herrgården:
www.boturich.co.uk/useful-contacts
​

​3. Cameron House, Bonhill parish, Dunbartonshire

Huvudbyggnaden från 1700-talet som byggdes om på 1800-talet. Sidobyggnaderna från slutet av 1900-talet till vänster och till höger är inte i bild.
© Christian Bickel. CC.

​3. Cameron House (krenelerad herrgård i skotsk baronstil, under reparation)
Byggdes: på mitten av 1700-talet.
Förändringar: 1806.
Byggdes kraftigt om: 1830.
Byggdes om igen: i slutet av 1860-talet efter 1865.
Reparerades: 2018-2020.
Arkitekt ombyggnaderna 1830 och i slutet av 1860-talet: William Spence.
Ägare: det amerikanska företaget KSL Capital Partners.
Familjer: Charteris, Smollett och Telfer-Smollett.
Familjer, eventuellt: Shaw och MacLachlan.
Spöke: ja.
Annat 1: också känd som Camron.
Annat 2: är ett hotell idag.
 

1300-talet till 1837
 
Cameron House ligger på västra sidan av Loch Lomonds sydligaste del nära Balloch i nordvästra West Dunbartonshire. Senast 1392 var området där dagens Cameron House ligger känt under de gäliska namnen ”Cam Sron", ”cam-sròin” och "sròn cam" som betydde krokig/sned näsa. Vanligt typ av smeknamn i den gäliska kulturen. Cam är gäliska för krokig och sned medan sròn och sròin betyder näsa. Platsen kallades för Cam Sron på grund av den mindre halvön som gick och fortfarande går ut i Loch Lomond. Halvön ligger sydöst om huvudbyggnaden på nuvarande Cameron House. Den ser ut som en krokig näsa hos en människa. Det finns en till halvö norr om huvudbyggnaden. Den ser ut också ut som en näsa, men är inte lika sned. I takt med att gäliskan trängdes undan av lågskotskan och därefter av skotsk engelskan bytte området senast på 1600-talet namn från Cam Sron, etc. till Camron. Camron blev sedan Cameron. I skotsk gäliskan hette Cameron senare ”cam-shròn” med samma betydelse.
 
På 1300-talet, troligen i slutet av det århundradet, uppfördes Pre-Cameron House på samma plats där Cameron House ligger idag. Pre-Cameron House var ett befäst kärntorn i sten och hade ett bågformat tak. Det låg på en del av ett litet större slottsområde. Kärntornet uppfördes av familjen Lennox och deras Earls of Lennox. De ägde den mesta av marken i regionen vid den här tiden. Under 1400-talet försvann det övriga slottsområdet. Kärntornet däremot förblev kvar fram till 1480 då det byggdes om till ett litet vanligt fyrkantigt hus. Ägarna behöll dock källaren från kärntornet som låg under det nya huset. Enligt en del uppgifter var det familjen Dennistoun of Colgrain som ägde och byggde om kärntornet till ett hus 1480. Enligt en del andra uppgifter byggdes kärntornet om till ett hus först på mitten av 1500-talet. En tredje kategori uppgifter hävdar att kärntornet gjordes om till ett hus på 1600-talet.
 
I början på 1500-talet kom markerna i Cameron, inklusive huset, över av familjen Charteris of Amiesfield, också kända som Charterises of Amiesfield. I slutet av 1500-talet eller i början av 1600-talet, men senast 1605, kom markerna över av Walter Dennistoun of Colgrain (d. 1638). Han var gift med Sarah Houston som var dotter till Sir Patrick Houston. Walter gifte sedan om sig med Grizzel Brisbane. 1612 sålde Walter markerna i Cameron, inklusive huset, till Alexander Colquhoun of Luss (1573-1617) för 5 000 skotska pund. På 1600-talet sålde familjen Colquhoun markerna i Cameron till familjen Smith. De i sin tur sålde dem till familjen Shaw som därefter sålde dem till familjen Govan 1696. 1749 köptes markerna, inklusive huset, av familjen MacLachlan. 1756 sålde de dem till Francis Wemyss Charteris of Amisfield. Han kom från familjen Charteris som ägde markerna på 1500-talet.
 
På mitten av 1700-talet revs eller byggdes 1480-tals huset om till 1700-tals herrgården Cameron House på samma plats, antingen av familjen Shaw omkring 1736-1749, av familjen MacLachlan 1749-1756 eller av familjen Charteris 1756-1762. Möjligen, men troligen inte, att huset istället byggdes om till en herrgård av familjen Smollett omkring 1763-1769. De hade också pengarna för att göra något sådant. Det motstrids av de uppgifter som säger att det existerade en herrgård på platsen när familjen Smollett kom över egendomen 1763. Enligt de uppgifterna köpte de en redan färdig byggnad som inte behövde byggas om. Å andra sidan kunde de faktiskt byggt om huset till en herrgård omkring 1763-1769 för att de inte var nöjda med den gamla. Å sin sida, byggde de om huset till en herrgård hade de förmodligen sedan också kallat herrgården för Smollett House och inte för Cameron House. Sannolikt var det därför någon av de tidigare ägarna som byggde om huset till en herrgård 1736-1762.
 
Oavsett vilket, 1763 sålde Francis Wemyss Charteris of Amisfield 1700-tals herrgården Cameron House och den intilliggande marken Cameron, eller 1480-tals huset ifall man tror på den versionen, till Sir James Smollett of Bonhill (1712-1775). Efter köpet kallade James egendomen för Smollett estate, men herrgården fortfarande för Cameron House. Familjen Smollett var handelsmän och skeppsbyggare. På 1600-talet ägde de en herrgård som låg vid High Street i Dumbarton. Affärerna gick bra och 1684 köpte de en egendom i Bonhill och omkring 1690 en egendom i Dalquhurn. Båda låg i Vale of Leven i West Dunbartonshire.

Sir James Smollett of Bonhill, som köpte 1700-tals herrgården Cameron House, föddes 1712 i Edinburgh som son till George Smollet (1692-1744) och Katherine Cunninghame. George stavade sitt efternamn med ett t. Pappa George var son till James Smollett (1648-1731) och Jean McAuley. Farfar James föddes 1648 i Bonhill söder om Balloch i West Dunbartonshire. 1684 gifte han sig med Jean McAuley i Cardross mellan Helensburgh och Dumbarton. De fick sex söner och två döttrar under åren 1674-1695. De tre första barnen föddes 1674-1681 när de inte var gifta. Eventuellt dog Jean 1695-1708. 16 januari 1707 röstade farfar James ja till unionsakterna 1707 som innebar att Storbritannien sedan kunde bildas 1 maj 1707 ur Skottland och England. 106 skottar röstade ja och 69 nej. Totalt röstade 175 personer. Ja-sidan vann med 61-39 %.
 
I maj 1709 i Bonhill gifte farfar James om sig med Elizabeth Hamiltoune. 1731 dog farfar James Smollett (1648-1731). Hans egendomar ärvdes av ett barnbarn. Efter barnbarnets död ärvdes egendomarna av Sir James Smollett of Bonhill (1712-1775) som var ett annat av farfar James barnbarn. 1763 köpte han Cameron House. Efter köpet lämnade han och hans familj sitt förfallna boende i Bonhill och flyttade in i herrgården. Utöver Loch Lomond i öster omgärdades Cameron House under hans tid delvis av en ekskog endast 46 meter från byggnaden. Platsen ansågs var pittoresk och förtrollande.
 
1775 dog Sir James Smollett of Bonhill (1712-1775) barnlös i Edinburgh. Ibland nämns det att James dog 1776, men enligt familjen Smollett själva på 2010-talet dog han 12 november 1775. Efter James död ärvdes Smollett estate, inklusive herrgården Cameron House, av hans kusin Jane Smollett (1719-1780) och hennes make Alexander Telfer Smollett, också känd som Alexander Telfer of Scotstoun och Symington. Jane var syster till James Smollet (f. 1716) och till kända skotska författaren och poeten Tobias Smollett (1721-1771). James, Jane och Tobias var barn till Archibald Smollett of Bonhill (1685-1724). Archibald var son till James Smollett (1648-1731) och Jean McAuley. Archibald var också storebror till George Smollet (1692-1744) som var pappa till Sir James Smollett of Bonhill (1712-1775) som ägde Cameron House 1763-1775.
 
2. James Smollett (1648-1731) - farfar
1. Archibald Smollett of Bonhill (1685-1724) - far
0. Jane Smollett (1719-1780)
 
2. James Smollett (1648-1731) - farfar
1. George Smollet (1692-1744) - far
0. Sir James Smollett of Bonhill (1712-1775)
 
Jane Smollett och Alexander Telfer gifte sig 1739. Efter giftermålet 1739 eller efter arvet av Cameron House 1775 lade han till hennes efternamn till sitt eget och kallade sig för Alexander Telfer Smollett. De fick barnen Alexander Smollett (1749-1799), Archibald Telfer-Smollett (d. 1786) och James Smollett (1750-1791). Äldsta sonen Alexander var också känd som Alexander Telfer Smollett. Det var hans ättlingar som senare ägde Cameron House på 1800-talet. 1780 dog Jane Smollett. Efter hennes och hennes make Alexander Telfer Smolletts död ärvdes Smollett estate, inklusive herrgården Cameron House, av deras äldsta son Alexander Smollett (1749-1799). Han gifte sig med Cecilia Renton (d. 1814). Cecilia Renton var syster till den vackra Miss Renton som författaren och poeten Tobias Smollett (1721-1771) gillade. Tobias var Alexander Smolletts (1749-1799) morbror. Enligt en del var Tobias Skottlands bästa romanförfattare bland alla romanförfattare som levde på 1700- och 1800-talen samt i början på 1900-talet. 1766 besökte Tobias herrgården Cameron House. Under senare delen av sitt liv spenderade han mycket tid i Frankrike och i Italien, men sa: "Jag har sett Gardasjön, Albana, de Visco, Bolsetta och Genève, men föredrar Loch Lomond framför dem alla.” 17 juni 1771, endast tre månader innan Tobias dog, publicerades han den 375 sidor långa romanen "The Expedition of Humphry Clinker". I boken nämns Miss Renton som Miss R.

Alexander Smollett (1749-1799) och hans Cecilia Renton fick dottern Susan Smollett (1774-1866) samt sönerna konteramiral John Rouet Smollett (1775-1842), Tobias George Smollett och överstelöjtnant Alexander Smollett (d. 1799). Åtminstone sönerna John och Alexander tjänstgjorde för den brittiska armén. Sonen Alexander stupade 1799 i slaget vid Alkmaar i Nederländerna. Slaget utkämpades mellan Storbritannien och deras i slaget allierade Ryssland på ena sidan mot Frankrike och deras allierade Bataviska republiken på den andra sidan. 40 000 män stred för britterna och ryssarna i slaget mot fransmännens och bataviska republikens 25 000 män. 

John Rouet Smollett (1775-1842)
​ägde Cameron House 1799-1842.

Efter pappa Alexander Smolletts (1749-1799) död 1799 ärvdes Cameron House av äldsta sonen John Rouet Smollett. Han lät sin mamma Cecilia Renton bo kvar i Cameron House fram tills hon dog 1814. John gifte sig två gånger. Med första hustrun Louisa Rouett (d. 1795-1800) fick han dottern Louisa Rouett Smolllet (f. 1795). John var då tjugo år gammal. Hustrun Louisa dog någon gång 1795-1800. I mars 1801 gifte John om sig med sin andra hustru Elizabeth Boyle (f. före 1780 och d. 1858). 1802 föddes deras första son Alexander Smollett (1802-1881) i Bonhill. Pappa John stred sedan för Storbritannien i Napoleonkrigen 1803-1815. Han fick tillräckligt många permissioner för att åka hem till Skottland. 1804, 1805, 1806, 1807, 1809 och 1810 födde hans hustru Elizabeth en son och fem döttrar. Totalt sju barn inräknat Alexander som föddes 1802 och åtta barn inräknas Louisa från Johns första äktenskap. Minst fyra av barnen föddes i Bonhill medan en dotter föddes i Edinburgh. 1806 lät John också göra en del omfattande förändringar av 1700-tals herrgården. Eftersom Johns mamma Cecilia Renton bodde kvar i Cameron House bodde John, hustrun Elizabeth och deras barn dock kvar i Bonhill.
 
Efter mamma Cecilias död 1814 och efter att Napoleonkrigen var slut 1815 flyttade John Rouet Smollett in i Cameron House med hustrun Elizabeth och barnen. Han gjorde därefter en del förbättringar på herrgården som en ny framsida. 1830 lät John bygga om stora delar av 1700-tals herrgården Cameron House i skotsk baronstil. Arkitekt för ombyggnaden av stenslottet och herrgården var William Spence. Eventuellt var John Rouet Smollett nämnda förbättringar av framsidan en del av ombyggnaden 1830. Det mesta av de äldre delarna av dagens Cameron House är från ombyggnaden från 1830.
 
 
1838 till idag
 
1838-1857 drabbades Storbritannien av chartism. Arbetare ställde större krav på sociala och politiska reformer. Under ett av deras upplopp begav sig en grupp arbetare från Vale of Leven till Cameron House. De ifrågasatte att John Rouet Smollett ägde marker i Bonhill. De krävde att få se skriftliga handlingar som bevisade hans ägarskap. Som före detta konteramiral för den brittiska armén var John van vid att tala med alla sorters människor, rika som fattiga. Istället för att gå i konfrontation med arbetarna och riskera att de stormade Cameron House gjorde han tvärtom och bjöd in dem på lunch i herrgården. John bjöd också på frikostigt med vin som han hämtade från sin vinkällare. I takt med att arbetarna blev fullare och fullare minskade deras krav på att få se handlingarna. Deras tonläge ändrades från skarpt arga till att livet var en fest.
 
1842 dog John Rouet Smollett. Hans äldsta son Alexander Smollett (1802-1881) ärvde inte Cameron House. Istället var det näst äldsta sonen Patrick Boyle Smollett (1804/1805-1895) som tog över herrgården. Det var också under Patricks ägarskap som herrgården Cameron House drabbades av en stor brand 1865. Efter branden byggdes herrgården om i stor utsträckning i skotsk baronstil som i fallet 1830. Återigen anlitades arkitekten William Spence som 1830.
 
Under åren besöktes Cameron House och Smollett estate av flera kända gäster. 1772 eller 1773 sov engelska författaren Samuel Johnson (1709-1784) och skotska författaren James Boswell (1740-1795) över en natt på herrgården. På 1800- och 1900-talet besöktes Cameron House av Eugénie de Montijo (1826-1920), Winston Churchill (1874-1965), Anthony Eden (1897-1977) och av Lord Louis Mountbatten (1900-1979). Eugénie de Montijo var kejsarinna av Frankrike 1853-1870. Hon var gift med Napoleon III (1808-1873), kejsare av Frankrike 1852-1870. Winston Churchill var Storbritanniens premiärminister 1940-1945 och 1951-1955. Anthony Eden var Storbritanniens premiärminister 1955-1957. Louis Mountbatten var bl.a. en brittisk sjöofficer och bror till Louise (1889-1965), drottning av Sverige 1950-1965.
 
1895 dog Patrick Boyle Smollett. Cameron House och dess egendom Smollett estate ärvdes av kaptenen Buchan Telfer-Smollett. Han härstammade från en annan gren till Jane Smollett (1719-1780) som ägde herrgården Cameron House 1775-1780. Efter hans död ärvdes Cameron House av överste Alexander Drummond Smollett som stred i andra boerkriget 1899-1902 i Sydafrika. Han gick i pension som major 1891, men när den brittiska armén behövde honom i Sydafrika 1899 ställde han upp och blev befordrad till överste. Efter Alexanders död ärvdes Cameron House av hans son generalmajoren Alexander Telfer-Smollett (1884-1954) som bl.a. var i Shanghai 1936-1937. Han var också känd som Alexander Patrick Drummond Telfer-Smollett. Alexander gick med i den brittiska armén som 20:åring 1904 och slutade i armén 38 år senare som 58:åring 1942.
 
När generalmajoren Alexander Telfer-Smollett dog 1954 ärvdes Cameron House av hans son Laird Patrick Telfer Smollett. Patrick var också en soldat i den brittiska armén. Han slutade i armén samma år, 1954, som hans pappa Alexander dog. När Patrick slutade var familjen Telfer-Smollett 1954 den tredje längsta far-son konstellationen som tjänade den brittiska armén utan uppehåll 1904-1954. Hans farfar Alexander Drummond Smollett som också var militär var inte inräknad eftersom statistiken bara gällde far-son och inte farfar-far-son. Nämnda Laird Patrick Telfer Smollett var gift med Gina. 1972 öppnade de portarna för det som blev den lokalt kända djurparken Cameron House Bear Park. I djurparken fanns det brunbjörnar, svartbjörnar, björnar från Himalaya och en hop av bison. Djurparken lockade som mest 150 000 besökare årligen.
 
1986 sålde Laird Patrick Telfer Smollett herrgården Cameron House till Craigendarroch Group. Vid försäljningen hade familjen Smollett/Telfer-Smollett ägt herrgården i 223 år 1763-1986. Ibland nämns det att Patrick sålde herrgården till De Vere Hotels, men de kom över den senare.
Craigendarroch Group gjorde om Cameron House till ett lyxhotell. Arbetet pågick från april 1989 till augusti 1990. De byggde också till sidobyggnader både i väster och öster samt en golfbana. Hotellet byggde sedan upp ett bra rykte för sin goda mat. När Cameron House byggdes om till ett hotell stängde och lades Cameron House Bear Park ned 1990.
 
Under restaureringarna av Cameron House 1989-1990 hittade de nya ägarna en källare och dörrar till det gamla 1300-tals kärntornet Pre-Cameron House. I kärntornets källare hittade de också två hemliga flykttunnlar. Den ena var en 12,19 meter lång small flykttunnel som gick från kärntornets källare ned till Loch Lomond. Tunneln daterades till år 1400. Den andra tunneln gick i motsatts riktning från källaren och till en plats inåt landet. Tunneln mot vattnet kunde tyckas var kort, men år 1400 låg kärntornet ungefär 12 meter från vattnet vid Loch Lomond. På 1760- och 1770-talen låg en del av sjön endast 5,5-6,4 meter från husknuten på Cameron House. 2019 låg närmaste delen av herrgården 41 meter från sjön. 16 meter från sjön ifall man räknar från en stenmur. När Laird Patrick Telfer Smollett efteråt såg det nya Cameron House på 1990-talet blev han glad över att herrgården hade renoverats. Han sa nöjt att det var mycket bättre att det blev på det viset än om hela platsen hade förfallit.
 
Omkring 1998 skrev en okänd person fyra sidor om Cameron Houses historia. På mitten av 2010-talet lämnade personen in de fyra sidorna till Helensburgh Heritage Trust. Publiceringen godkändes sen av familjen Telfer Smollett. Mycket av källorna till Cameron House kända historia och förhistoria kommer från de där fyra sidorna. 1998-2014 ägdes Cameron House av De Vere Group, också kända som De Vere Hotels. De investerade 60 miljoner pund i egendomen. 2014 sålde de herrgården till Sankaty Advisors and Canyon Capital Advisors som ägde hotell. 2015 sålde de nya ägarna Cameron House till amerikanska företaget KSL Capital Partners för 80 miljoner pund. De gjorde om hotellet invändigt för 4 miljoner pund. 2017 hade hotellet 136 sängplatser och hette Cameron House Hotel och egendomen hette Cameron House Hotel and Country Estate. En del sängplatser på hotellet kunde kosta 800 pund per natt. De hade också enastående fritidsanläggningar och en fantastisk vacker utsikt över södra delen av Loch Lomond.
 
18 december 2017 drabbades herrgården, dvs hotellet, av en omfattande brand som pågick i ett helt dygn. Den startade i den gamla delen av byggnaden från 1700- och 1800-talen. Det ryktas lokalt att branden uppstod i en julgran i foajén. Två hotellgäster från London dog och tre andra människor skadades. 200 människor evakuerades från hotellet. Det var den andra stora branden som Cameron House drabbade av. Den första inträffade 1865. Efter branden 2017 startade reparationerna. De beräknas vara klara i början av 2020. Efter att Cameron House gjordes om till hotell på 1980- och 1990-talen har det fram till idag besökts av kända skådisar som Clint Eastwood (f. 1930), Sean Connery (f. 1930), Cameron Diaz (f. 1972), Jude Law (f. 1972) och Anna Friel (f. 1976) samt musiker som Cher (f. 1946), Michael Jackson (1958-2009), U2, Take That och Robbie Williams (f. 1974). Musikerna ovan bodde på Cameron House Hotel när de hade konserter på Hampden Park i Glasgow. Även skotska herrlandslaget i fotboll bodde också i Cameron House Hotel fram till 2011 innan de spelade hemmamatcher på Hampden Park.
 
Idag ingår egendomen till Cameron House i Cameron House resort som täcker 44 hektar eller 440 000 m2 land utanför hotellet och The Carrick Estate. På markerna finns det också två golfbanor och ett spa. På anläggningen finns det också 115 självhushållsfastigheter som drivs under the Cameron Lodges. Cameron House Hotel är en populär plats att gifta sig på, men åtminstone 2017 behövde de lyckliga paren boka hotellet mer än ett år före den stora dagen när de skulle gifta sig.
 
Ett av rummen på Cameron House sägs idag besöks av ett spöke. Källaren till 1300-tals kärntornet och dess två flykttunnlar som nämndes tidigare finns fortfarande kvar. Trots att markerna i området hette Cameron från 1300-talet till omkring 1763 och trots att det funnits en herrgården från mitten av 1700-talet till idag med samma namn har aldrig någon från familjen eller klanen Cameron ägt eller bott på egendomen. De har inte bott i vare sig 1300-tals kärntornet, i 1480-tals huset eller i 1700-tals herrgården. Familjen och klanen Cameron ägde marker, hus och slott på andra platser i Skottland.
 
Summering:
 
På 1300-talet uppfördes ett kärntorn på platsen. 1480 byggdes det om till ett hus som blev ersatt av herrgård på mitten av 1700-talet. 1806 gjordes förändringar av herrgården. 1830 byggdes herrgården kraftigt om. I slutet av 1860-talet byggdes herrgården om igen efter en brand 1865. I slutet på 1900-talet byggdes det till sidobyggnader. Det mesta av dagens huvudbyggnad härstammar från ombyggnaden från 1830.

​4. Dalmoak House, Cardross parish, Dunbartonshire

Den bakre byggnaden med tornet i mitten är Dalmoak House. © Lairich Rig. CC.

​4. Dalmoak House (krenelerad herrgård i tudor gotisk stil, god kondition)
Byggdes: 1866-1868 eller 1866-1869.
Arkitekt: Alexander Watt (1827-1890).
Ägare: privat.
Familjer: Aiken, Mawdesley Aiken och Young.
Annat: också känt som Dalmoak Castle.


Innan herrgården uppfördes

​Det tros att en byggnad uppfördes på mitten av 1400-talet på samma plats i Dalmoak i västra West Dunbartonshire där senare Dalmoak House byggdes på 1800-talet. Huruvida denna 1400-tals byggnad var ett slott eller inte är inte känt. Under James V (1512-1542) tid som skotsk kung 1513-1542 fanns det en bondgård som låg där senare Dalmoak Farm ligger idag. Dalmoak Farm låg och ligger fortfarande 260 meter sydöst om platsen där Dalmoak House senare uppfördes. I en charter från 1533 står det att John Palmer årligen skulle betala fem pund i arrende för att hyra bondgården och dess marker. Med tiden ärvde och tog hans sonson Matthew Palmer över detta arrendeavtal för bondgården. 1569 överlät han det till John Sempill of Fulwood som flyttade in på bondgården med sin fru Margaret Noble och deras barn. 1654 på Blaeu’s karta, baserade på undersökningar gjorda på 1580- och 1590-talen, gick området Dalmoak under namnet Dalmowack. 
Bondgården i Dalmoak och dess marker stannade hos familjen Sempill i flera generationer ända till 1700-talet.

På 1700-talet förvärvades markerna i Dalmoak av familjen Bontine of Ardoch och sedan av familjen Graham of Gartmore. Därefter, på troligen i början av 1800-talet, förvärvades de av John Dixon of Levengrove. John var en handelsman från Dumbarton. 1805 köpte han markerna i Levengrove av Richard Dennistoun of Kelvingrove, Glasgow. Markerna Levengrove låg vid södra delen floden Leven där den mynnar ut i floden Clyde. De låg tvärsöver vattnet nordväst om Dumbarton Castle och Dumbarton Rock. Levengrove hette Ferrylands fram till 1765 då en färja gick över floden Leven i det området. 1765 när Dumbarton Bridge, idag ofta benämnd som Old Dumbarton Bridge, stod klar på platsen bytte markerna Ferrylands namn till Levengrove. På 1800-talet uppfördes Levengrove House av familjen Dixon. Byggnaden revs 1880. Idag utgör Levengrove Park en större del av markerna Levengrove som tillhörde Levengrove House på 1800-talet. Levengrove Park ligger 2 km sydsydöst om Dalmoak House. 

Familjen Dixon behöll markerna i Dalmoak från början av 1800-talet till 1857 då de såldes till John Aiken of Glasgow (1801-1875). John var en förmögen vin- och sprithandlare. Lokalbefolkningen kallade honom för Brandy Castle. John härstammade från familjen Aikens of Johnstoun, numera Johnstone. Familjens släktlinje kunde spåras tillbaka till Thomas Aikyn of Johnstoun (d. före 1544) som levde på första halvan av 1500-talet. 1801 föddes John Aiken i Wester Myvet i New Monkland i North Lanarkshire som den äldsta av de tre bröderna John, Barton och William Aiken. I vuxen ålder blev John vin- och sprithandlare i Glasgow och gjorde sig en stor förmögenhet där. 1841 gifte han sig med Janet Belch (1820-1869). Efter köpet av markerna i Dalmoak 1857 köpte John upp marker i närliggande Succoth 1860. Hans lillebror Barton Aiken, näst äldsta av de tre bröderna, köpte närliggande Kipperoch. Efter köpet kallade han sig för Barton Aiken of Kipperoch. 


Dalmoak House byggdes och fram till idag

1866-1868 eller 1866-1869 uppfördes Dalmoak House av John Aiken på samma plats i Dalmoak där den eventuella tidigare 1400-tals byggnaden stod. Dalmoak House byggdes som en krenelerad herrgård med tudor gotisk design. Arkitekten Alexander Watt (1827-1890) anlitades för bygget. Efter att Dalmoak House var färdigbyggt 1868 eller 1869 flyttade John in där med sin familj. I fortsättningen kallades han för John Aiken of Dalmoak. 1875 dog John på herrgården. Efter hans död tog hans äldsta son och juristen James Aiken (1843-1928) över Dalmoak House. 1888 köpte han upp närliggande 1) Whiteleys, 2) West Mains of Cardross där platsen för Mains of Cardross Farm låg och 3) Ardochbeg. Se Cardross Castle (platsen för) i West Dunbartonshire för mer om Mains of Cardross.

1928 dog James Aiken. Dalmoak House togs då över av hans släkting James Cyril Mawdesley Aiken som var en av James förvaltare. 1934 såldes herrgården till den lokala bonden Mr Young som då ägde både Dalmoak House och närliggande Dalmoak Farm öster om herrgården. Dalmoak Farm kallades lokalt för Young's Farm. 

Under andra världskriget 1939-1945 användes Dalmoak House som ett lokalt högkvarter av Storbritanniens flygvapen Royal Air Force, förkortat RAF. För att få fler rum i Dalmoak House delade de på de större rummen och satte upp nya väggar. På herrgårdens marker byggde de också upp nissenhytter, på engelska Nissen Huts, som var baracker. Efter kriget användes Dalmoak House ett tag som lägenheter för hemlösa familjer. Herrgården fortsatte ägas av den lokala bonden på Dalmoak Farm. Senare använde han Dalmoak House som en ladugård. De uppdelade rummen i herrgården blev stall för hans boskap. Det ledde till att Dalmoak House förföll och blev i miserabelt tillstånd invändigt. I slutet av 1960-talet såldes herrgården. De nya ägarna lade ned mycket pengar på att renovera och återställa Dalmoak House.

På 1980-talet såldes herrgården igen. 1989 gjordes Dalmoak House om till ett privat vårdhem vilket den var till mitten av 2010-talet. På 1990-talet återställdes herrgården helt. Någon gång mellan 2013 till april 2016 bytte byggnaden ägare och upphörde att vara ett vårdhem. Fortfarande ägdes byggnaden privat. 2019 var herrgården upp till försäljning. Dalmoak House anses idag vara mer en krenelerad gotisk herrgård än ett befäst slott. Byggnaden räknas emellertid som ett slott. 

​5. Dumbarton Castle, Dumbarton parish, Dunbartonshire

Ovan, nr 3 och nr 4 från söder på kartan nedan. © James Brown.

Ovan, karta över Dumbarton Rock. Slottsområdet innanför de lite tjockare gråbruna sträcken som är stenmurar och vallar. Nr 6 på kartan visar var huvudstaden för kungariket Alt Clut låg. Nr 6 är felaktigt beskriven på texten till bilden som huvudstad för kungariket Strathclyde. Strathclydes huvudstad låg i Govan och aldrig på Dumbarton Rock.

Bilden ovan till vänster visar slottet från nordväst, ca 1690. Nr 5 ligger på kartan ovan. Det flera våningar höga tornet mellan de två bergstopparna i mitten på bilden är det ombyggda Wallace Tower eller dess ersättare. Bilden till höger visar slottet från sydväst år 1693. Nr 3 på kartan ovan. ​Byggnaden inringat i rött på de två bilderna ligger på bergstoppen White Tower Crag. Nr 2 på kartan ovan.

Slottet på andra halvan av 1700-talet. Vänstra bilden slottet från nordväst och högra bilden slottet från söder. Nr 5 respektive nr 3 på kartan ovan.

Målning från någon gång 1847-1881. Målningen föreställer när Victoria (1819-1901), regerande drottning av Storbritannien 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901, ankom till området 1847. Dumbarton Castle i bakgrunden. Nr 5 på kartan ovan.

Governor's House från 1735. Byggnaden nedanför nr 3 på kartan ovan. © Google Maps.

Dumbarton Rocks läge regionalt. Elven är ​norska för floden. © Finn Bjørklid. CC.

5. Dumbarton Castle (fort/slott, ruin blandat med god kondition) ♚
Bildades, vulkaniska pluggen: för 334 miljoner år sedan.
Byggdes, fortet (ej ett slott): 400-talet e.Kr.
Byggdes, slottet: 1220 eller 1222.
Byggdes om/ut, slottet: flera gånger, men främst på 1600- och 1700-talen och i synnerhet på 1700-talet.
Storhetsperiod, fortet: början av medeltiden fram till år 870.
Storhetsperiod, slottet: 1200-talet till slutet av 1500-talet, men minskad betydelse från mitten av 1600-talet.
Ägare: skotska staten.
Sköts av: Historic Environment Scotland.
Öppen för allmänheten: ja.
Annat 1: pluggen har två toppar, varav den västra heter White Tower Crag medan den östra kallas för the Beak.
Annat 2: under stora delar av den tidiga medeltiden var fortet huvudstad för kungariket Alt Clut.
Annat 3: slottet var också känt 1222 som Dùn Breatainn och Dùn Breatann, 1571 som Castell of Dumbartane och 1580 som Castell of Dumbertane.
Annat 4: de flesta av dagens existerande slottsbyggnader är från 1700-talet.
Berömt för: sin klassiska historia och läge som gör det till ett av Skottlands kändaste slott efter Edinburgh Castle, etc.
 
 
Introduktion
 
Dumbarton Castle uppfördes 1220 eller 1222 e.Kr. och ligger på en halvö intill floden Clyde i södra delen av småstaden Dumbarton i sydvästra West Dunbartonshire. Nordväst och norr om Dumbarton Castle har den mindre floden Leven sitt utlopp i den större floden Clyde. Väster, söder och öster om slottet finns floden Clyde. Platsen där Dumbarton Castle ligger på har anor av mänsklig aktivitet från slutet av bronsåldern och början av järnåldern. Det är det äldsta fästet och högborgen i hela Skottland som fortfarande används idag. Dock med eventuellt uppehåll 871-1219 e.Kr. Fornborgen Dunadd Hillfort i Argyll and Bute härstammar från järnåldern och tidig medeltid. Den är emellertid inte ett slott och slutade användas på 1500-talet.
 
Dumbarton Castle är idag ett av Skottlands kändaste slott. Dock inte det kändaste. Det är Edinburgh Castle följt av förmodligen Balmoral Castle, Urquhart Castle, Eilean Donan Castle och Stirling Castle i den ordningen. Om sjätteplatsen är fältet däremot öppet med flera slott som aspirerar på den platsen som Culzean Castle, Dumbarton Castle och Dunnottar Castle Sedan följer nog Inveraray Castle, Kilchurn Castle, Castle Stalker och Blair Castle. Historiskt har både Stirling Castle och Dumbarton Castle betytt mer för Skottland som land än vad Balmoral Castle, Urquhart Castle och Eilean Donan Castle har gjort. Dock är de tre senare slotten mer kända än både Stirling Castle och Dumbarton Castle idag på grund av antingen sina historier, utseenden eller spektakulära lägen. Balmoral Castle drar givetvis, utöver sin historia och vackra byggnad, fördel på kändisfronten av att det är den brittiska kungafamiljens sommarresidens i Skottland. Definitivt deras mest kändaste sommarslott.
 
Det går att skriva oändligt mycket om både Dumbarton Castles anrika förhistoria och slottets egna historia. Här kommer en relativt förkortad version av båda motsvarande ungefär 33 sidor.
 
 
2,7 miljarder år sedan till 1219 e.Kr. - innan slottet
 
Västra Skottland bildades av vulkanutbrott för 2,7 miljarder år sedan. Den som högst 73 meter höga vulkaniska pluggen och bergsklippan Dumbarton Rock, som Dumbarton Castle ligger ovanpå, bildades däremot för 334 miljoner år sedan. För 340 miljoner år sedan enligt andra uppgifter. Vid tidpunkten låg Skottland strax söder om ekvatorn. Ungefär på samma breddgrader som strax söder om dagens brasilianska Recife. Både innan och efter bildandet av pluggen rörde sig Skottland norrut till det geografiska läget där Skottland är idag. Relaterad till västligaste Skottland är Dumbarton Rock relativ ung. Efter att Dumbarton Rock bildades var den betydligt högre än vad den är idag. Den mjukare delen av pluggens topp har försvunnit naturligt sedan dess. Dumbarton Rock är omkring 250 meter från väst till öst och nästan lika lång från nord till syd. I huvudsak utgörs Dumbarton Rock idag av de två tvillingtopparna, den 73 meter höga White Tower Crag i väster och den 63-64 meter höga the Beak i öster. Nr 2 respektive nr 6 på kartan ovan. De förbinds med varandra på en något lägre nivå. De två topparna stiger nästan vertikalt från markplan mot himlen. White Tower Crag uppkallades efter utsiktstornet White Tower som uppfördes på medeltiden efter att Dumbarton Castle byggdes 1220/1222 på Dumbarton Rock. Medan White Tower Crag är något mer spetsig är the Beak i högre grad plattare på toppen.
 
I åtminstone slutet av den skotska bronsåldern och i början av den skotska järnåldern beboddes Dumbarton Rock av människor. Den skotska bronsåldern pågick 2 500-700 f.Kr. och den skotska järnåldern varade från 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Under den skotska järnåldern blev Dumbarton Rock en strategisk viktig bosättning. Människorna som huserade på platsen under de första århundradena e.Kr. bedrev handel med romarna söderut i det romerska Britannia 43-410 e.Kr., enligt uppgifter baserade på arkeologiska fynd. På 100-talet e.Kr. kallade den kända grekisk-romerska, men född i Egypten, tillika astronomen, geografen och matematikern Claudius Ptolemy (100-170) floden Clyde för Κλώτα (Clōtā). Namnet lever kvar än idag fast med den moderna engelska stavningen Clyde. Omkring år 150 huserade stammen Damnonii/Damnii i området där Dumbarton Rock ligger. Deras territorium sträckte sig från sydvästra Fife i västlig och sydvästlig riktning hela vägen till norra halvorna av Ayrshire och Lanarkshire.
 
På 100-, 200- och/eller 300-talen fanns bosättningen Alcluith i det som idag är småstaden Dumbarton. Alcluith betydde ”Clydes sten/klippa” på det brittiska (brythonska) språk som talades av lokalbefolkningen. Det finns fyra versioner om vad som hände vid Dumbarton Rock från 100-talet till 300-talet. Enligt en version var Alcluith en romersk bosättning på 100-talet eller i början av 200-talet, men övergavs av dem när de lämnade den här delen av Skottland. Enligt en annan version var bosättningen romersk på 100-talet eller i början på 200-talet, men togs över av lokalbefolkningen efter att romarna lämnade Skottlands västra mittenbälte.

Enligt en tredje version hade romarna aldrig bosättningen Alcuith, men däremot hade de den romerska flottbasen Theodosia i Dumbarton. Den versionen anses påhittad idag. Se version fyra som följer för mer. Enligt en fjärde version hade romarna aldrig bosättningen Alcluith eller flottbasen Theodosia i Dumbarton. Istället uppfördes bosättningen Alcluith på 200- eller 300-talen av ättlingar till stammen Damnonii/Damnii eller av invandrade människor från övriga Skottland eller från norra England. Enligt den fjärde versionen hittade engelsmannen Charles Bertram (1723-1765) i mitten av 1700-talet på den romerska flottbasen Theodosia. Den finns återgiven i hans beryktade falska verk ”The Description of Britain” från 1757.
 
På 400-talet bildades kungariket Alt Clut, också känt som Alclud, Alcluith och Alclutha, i västra delen av mellersta Skottland. Det är möjligt att Alt Clut ersatte ett annat kungarike som eventuellt bildades av ättlingarna till stammen Damnonii/Damnii. På 400-talet sträckte sig kungariket Alt Clut 6 km norr om Loch Lomonds nordligaste ände i sydlig riktning genom West Dunbartonshire och fortsatt vidare till norr om Ayr i norra South Ayrshire. Från 400-talet till 871 styrdes kungariket Alt Clut från sin huvudstad vars centrum låg på den östra sidan av Dumbarton Rock, dvs högst upp på tvillingtoppen the Beak. Det finns en anledningen till varför det låg där och inte på den västra aningen högre toppen White Tower Crag. The Beaks topp var plattare och mer lämplig för lite större bebyggelse på bredden än det spetsiga White Tower Crag. Den senares topp dög mer som en utsiktspost på 400-talet till 800-talet för ett fort vars centrum istället låg på the Beak. Först på medeltiden efter Dumbarton Castle uppfördes 1220/1222 byggdes utsiktstornet White Tower på White Tower Crag.
 
Kungarikets Alt Cluts huvudstad hette som kungariket också Alt Clut, Alclud, Alcluith och Alclutha. De var de britanniska namnen för Dumbarton Rock. Alt Clut och Alcluith betydde ”Clydes sten/klippa” medan Alclutha betydde ”stenen/klippan vid Clyde”. Clyde syftade på floden nedanför klippan. Skotsk gäliska namnet för Dumbarton Rock är Alt Chluaidh. Namnet Alcluith tog britannerna a) från den tidigare romerska bosättningen Alcluith, men vars namn romarna själva tog från britannerna, eller b) från den egna brittiska bosättningen i Alcluith under förutsättning att Alcluith aldrig var en romersk bosättning. Från början var Alt Clut, etc. bara namnet på huvudstaden och det metonymiska namnet för dess omgivande kungarike. Metonymi är namnbyte. Exempel på det är att kalla Storbritanniens regering för London eftersom de har sin bas där. Med tiden likställdes namnet på huvudstaden Alt Clut med det metonymiska namnet på kungariket Alt Clut. Med andra ord tog kungariket Alt Clut sitt namn efter sin huvudstad som i sin tur tog namnet från den tidigare romerska eller britanniska bosättningen Alcluith i det som idag är småstaden Dumbarton.
 
Med en fantastisk vacker utsikt, från östra toppen the Beak och även från den andra västra toppen White Tower Crag, är det lätt att förstå varför kungariket Alt Clut hade sin huvudstad på Dumbarton Rock. Utsikten var inte bara vacker. Den hade andra fördelar som försvarsmässiga med läget på höjden på berget och pluggen samt handelsmässiga med närheten till floden Clyde. Enligt en del historiker 2007 och 2019 kretsade dock inte kungariket Alt Clut runt Dumbarton Rock. De menade att platsen generellt bara omnämndes i medeltida historiska källor i samband med erövringar och förstöringar. Det talade för att Dumbarton Rock inte var centrum för kungariket Alt Clut. Historiska huvudstäder överlag brukar också omnämnas i andra sammanhang än rent krigiska, enligt dessa historiker från 2007 och 2019. De hävdade också att Dumbarton Rock var en för obekväm plats för kungar som levde på 400-talet till 800-talet. Enligt dem bodde Alt Cluts kungar sannolikt bredvid rika lågt belägna jordbruksmarker.
 
Kungariket Alt Cluts första kung hette Ceretic Guletic (d. 450). Han bodde i ett fort på Dumbarton Rock och regerade över kungariket Alt Clut på mitten av 400-talet fram till år 450. Fortet var dock inget slott. Första slotten i Europa uppfördes i slutet av 800-talet och första slotten i Alba (Skottland) byggdes först på 1120-talet. Med tiden expanderade kungariket Alt Clut i sydlig och sydöstlig riktning, men också lite i öster. På andra halvan av 600-talet förlorade möjligen kungariket Alt Clut mycket av sitt territorium till antingen Piktland, Northumbria eller till båda. Men uppenbarligen lyckades Alt Clut ersätta förlorade delar med andra nya erövrade territorier eller tog de tillbaka en del gamla förlorade områden eftersom de fortsatte att expandera i sydlig och sydöstlig. Dock från 650 till början av 900-talet förlorade Alt Clut/Strathclyde sina nordligaste delar i västra Stirling council area till Piktland. Alt Clut/Strathclydes nordligaste gräns förflyttades från norra Loch Lomond till sydöstra Loch Lomond.
 
Hösten eller i slutet av 870 anlände av armé av norse-gaeler från kungariket Dublin med hundratals skepp till fortet på Dumbarton Rock. Under fyra månader belägrade de området utanför Dumbarton Rock. Efter fyra månader tog sötvattnet slut på fortet. Människorna i fortet gav upp och lät norse-gaelerna få tåga in i fortet i början av 871. Inne på fortet gjorde norse-gaelerna människorna som fanns där till sina fångar. Sedan förde de fångarna till sina skepp vid floden Clyde. Därefter förstörde norse-gaelerna fortet och annan bebyggelse på Dumbarton Rock. Sedan återvände norse-gaelerna till Irland med 200 skepp och fångarna. På Irland använde norse-gaelerna en del av fångarna i samband med lösensummor medan andra blev slavar och fördes till slavmarknaden i Dublin. Enligt en del källor skedde emellertid både den fyra månader belägringen och angreppen på Dumbarton Rock under 870 och inte under 870-871. Efter att norse-gaelerna förstörde fortet på Dumbarton Rock 871 dröjde det till 1200-talet innan platsen nämndes igen i skriftliga källor. Se 400-talet och kungariket Alt Clut för en lite längre version om Dumbarton Rocks historia fram till år 1219.
 
Efter angreppet på Dumbarton Rock 870/871 flyttade Alt Clut sin huvudstad till Govan som idag ligger i Glasgow. Det förekom också kunglig aktivitet i Partick i Glasgow efter 871. Efter flytten kallade de sitt eget kungariket för Ystrad Clut, Ystrat Clut, Ystrad Clud och Alclud, på modern engelska Kingdom of Strathclyde och på svenska kungariket Strathclyde. Anglosaxerna i England kallade kungariket för Strath-Clota. Från 872 kallades kungarna av Strathclyde också för kungar av Srath Clúade. 
Kungariket Strathclyde kallades också för Cumbria. Omkring 871-878 kom Strathclyde över norra Cumbria i nordvästra England. Enligt en del uppgifter senare, men inte senare än i början på 900-talet eftersom centrala Cumbria erövrades då.

876-914 annekterades södra delen av Northumbira av danska vikingar. 876-914 var det ett danskt kungarike och en del av danelagen medan norra delen av Northumbria styrdes av angler. Från början av 900-talet fram till 1018-1054 sträckte sig kungariket Strathclyde från West Dunbartonshire i norr i sydlig och sydöstlig riktning via dagens sydvästra och södra Skottland, inklusive Dumfries and Galloway, ända ned till delar av Cumbria. Enligt en del uppgifter hela vägen ned till Morecambe Bay söder om Cumbria. Sista sydliga tredjedelen av Cumbria tog Strathclyde av danelagen som tidigare erövrade det av Northumbria. 914 invaderade norska vikingar södra Northumbira och gjorde det till ett norskt kungarike. 927 bildades England ur flera anglosaxiska kungariken i det som idag är mellersta och södra England. 954 erövrades Northumbria av England. Någon gång 1018-1054 blev kungariket Strathclyde en del av kungariket Alba (Skottland). Enligt en del andra uppgifter 1058 och enligt en tredje kategori uppgifter officiellt 1093. Omkring 1050 förlorade Strathclyde/Alba delar av Cumbria till Siward (d. 1055), Earl in York 1023/1033-1041 och Earl of Northumbria 1041-1055. 1092 invaderades Cumbria av William II (1056-1100), kung av England 1087-1100. Han införlivade Cumberland i England. 

 
1200-talet - slottet byggdes
 
1220 eller 1222 uppfördes Dumbarton Castle på Dumbarton Rock av Alexander II (1198-1249), kung av Alba (Skottland) 1214-1249. Dumbarton Castle byggdes som ett gränsslott och försvarspost för att skydda den här delen av kungariket Alba mot norska arméer från väster. Exempelvis kontrollerades Yttre Hebriderna av norska vikingar informellt 872-1098 och tillhörde Norge formellt 1098-1266. Dessutom hade norrmännen intressen på flera andra öar i Inre Hebriderna i västra Skottland. Det kontrollerade under olika perioder också några öar eller platser i Firth of Clyde. I en charter från 1222 beviljade Alexander II den intilliggande småstaden Dumbarton status som en royal burgh, på svenska kunglig burgh. I chartern från 1222 nämnde kungen också sitt nya slott i Dumbarton. Innan småstaden bebyggdes kallades det mesta av marken som låg i Dumbarton för Murroch. Namnet Murroch lever kvar än, men som namn på bäcken Murruch Burn som rinner ut i floden Levens östra sida norr om centrala Dumbarton. Det finns också en gata i området som har med Murroch i sitt namn.
 
1222 tillhörde både Dumbarton Castle och småstaden Dumbarton Alexander II, men de låg i ett stort område som ägdes av Maol Domhnaich (1180-1250), Earl of Lennox 1217-1250. Mer precist, det var hans mormaerdom som han var ledare för och över. Dock stod han under kungen. Maol Domhnaich var också känd som a) Mael Domhnaich, Earl of Lennox, b) Maldouen, Earl of Lennox och c) Malduin, Earl of Lennox. Han är idag känd bland historiker som en av de mest konservativa gälisktalande härskarna eller ägarna av marker i 1200-talets Alba (Skottland). Maol Domhnaich hade inget som helst intresse av att bjuda in normandiska och engelska riddare eller nybyggare till sina marker som det försiggick på en del andra håll i Alba. Han var dock lojal till sin kung Alexander II och när kungen ville uppföra ett slott på Dumbarton Rock sa Maol Domhnaich ja.
 
På 1200-talet i västra Skottland förekom det frekventa uppror mot de sittande kungarna av Alba. Det var vanligt med uppror. Det finns inga bevis för att Maol Domhnaich deltog i några av dem. Faktum är att hans ena son Maol Choluim (1205-1248), Master of Lennox, fick följa med Alexander II och dennes expedition till Moray 1232. Det bekräftar ytterligare den goda relationen mellan Maol Domhnaich och Alexander II omkring 1220-1232. Med Dumbarton Castle fick kungen, utöver skyddet mot norska arméer i väster, därför också in ett viktigt fotfäste i the mormaerdom of Lennox. Slottet försvårade på pappret för lokala uppror. I början anförtrodde Alexander II slottet Dumbarton Castle till Maol Domhnaichs som skötte det åt kungens räkning. Slottet ägdes dock fortfarande av kungen. Sett ur kungens perspektiv var det bra att ha en lojal person som ansvarade för hans kungliga slott.
 
1237 var William Bisset sheriff över småstaden Dumbarton. Han var också intendent på Dumbarton Castle. 1238 tog Alexander II bort slottet från Maol Domhnaichs kontroll. Kungen undvek därmed eventuella framtida problem ifall Maol Domhnaich senare bytte sida till upprorsmakarna. Då hade det möjligen varit svårt för kungen att ta tillbaka slottet militärt. Samtidigt lät kungen 1238 Maol Domhnaich få vara kvar som Earl of Lennox och styra över the mormaerdom of Lennox, vilket innebar att kungen fortsättningsvis hade en lojal person på en ledande position i området. Hade Alexander II också tagit bort Maol Domhnaich hans mormaerdom of Lennox hade kungen riskerat fått problem med honom som upprorsmakare. Å andra sidan visade det på att Alexander II inte ansåg att the mormaerdom of Lennox var särskilt viktigt eller tillräckligt viktigt för honom eftersom då hade han placerat en annan man på positionen som Earl of Lennox som stod honom närmare.
 
1266 gick Yttre Hebriderna över till kungariket Alba och det direkta omedelbara hotet från Norge försvann i väster. Hotet från Norge fanns emellertid kvar i norr och upphörde 1468 och 1469 när Orkneyöarna respektive Shetlandsöarna övergick från Norge till Skottland. Det norska hotet som försvann 1266 i väster ersattes i slutet av 1200-talet av ett ännu större hot i form av England.
 
På 1200-talet kallades Dumbarton Castle för Dùn Breatainn och Dùn Breatann. De var de gäliska orden för Dumbarton som betydde britannernas fort och britonernas fort. Med tiden, via några mellanvarianter på t.ex. 1500-talet, övergick Dùn Breatainn och Dùn Breatann till att kallas för Dumbarton Castle som slottet också är känt som idag. Under stora delar av 1200-talet var Dumbarton Castle ett viktigt kungligt slott för kungariket Alba. I slutet av 1200-talet bytte slottet ägare till England som då kontrollerade området. Det var möjligt dels genom den engelska närvaron på plats och dels genom de skottar som svor trohet till Edward I (1239-1307), kung av England 1272-1307. Se några stycken nedan hur det gick till. Dumbarton Castle stannade hos England fram till början av 1300-talet då det gick tillbaka till Skottland. Fram till slutet av 1500-talet var slottet sedan ett viktigt slott för kungariket Skottland.
 
Dumbarton Castles läge på Dumbarton Rock och vid floden Clyde gjorde det till en strategisk viktig försvarsplats för Alba/Skottland. Med Dumbarton Castle kunde Alba/Skottland kontrollera västra Skottland och hindra främmande arméer att sjövägen ta sig in i Skottlands inre från väster. Det hjälpte dock inte alltid från 1200-talet till 1500-talet. En del skotska adelsmän var inte alltid var lojala med det egna kungahuset och stödde ibland utländska regenter istället, vilket exempelvis möjliggjorde för engelskt ägande i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Dessutom förekom det ibland interna stridigheter mellan skottar, vilket gjorde att Dumbarton Castle attackerades flera gånger av skottarna själva när slottet tillhörde kungariket Skottland. Trots det var Dumbarton Castle ett betydelsefullt kungligt slott för Skottland från 1200-talet till 1500-talet. Det var dock inte lika viktigt som Stirling Castle och Edinburgh Castle var för Skottland. Dumbarton Castle låg för långt från Skottlands geografiskt politiska hjärta österut i t.ex. Stirling och Edinburgh, vilket minskade slottets betydelse något.
 
Det å andra sidan möjliggjorde Dumbarton Castle som en bra bakdörr som skotska kungar och drottningar kunde använda relativt enkelt från 1200-talet till 1561 när de behövde lämna eller ta sig in i Skottland från utlandet, t.ex. till och från Frankrike. Deras seglatser mellan Dumbarton Castle och den europeiska kontinenten gick via den västra sidan av de brittiska öarna där också Irland ingår. En skotsk kung eller drottning som däremot ville lämna Edinburgh eller östra Skottland för kontinenten, men inte via Dumbarton Castle eller västra Skottland, hade i praktiken bara två val. Antingen ta sig landvägen söderut genom England och därefter med skepp över engelska kanalen eller ta sig sjövägen söderut längs Englands östkust till det som idag är nuvarande Nederländerna, Belgien eller Frankrike. Båda de resvägarna var emellertid mycket svåra att ta eftersom den skotska kungen eller drottningen riskerade tillfångatas eller dödas av engelsmännen, antingen på land i England eller av deras skepp utanför Englands östkust och i vattnen närmaste deras sydkust. Därför var resrutten till kontinenten via västligare Dumbarton Castle att föredra för skotska kungligheter.

 
1297 - de tre engelska riddarna
 
På grund av Dumbarton Castles höga status under 1300-, 1400- och 1500-talen blev slottet delaktigt och sammankopplat med några viktiga händelser och personer i Skottlands historia som exempelvis William Wallace och Mary I. 1296 invaderades Skottland av den engelska kungen Edward I. Hans armé fann Stirling Castle öde och tomt. De intog också slottet. Vid den här tiden var den skotska adelsmannen Sir Ingram de Umfraville (fl. 1284-1320) kastellan (guvernör) för Dumbarton Castle. Han är mest känd idag för att han flera gånger bytte sida mellan Skottland och England i första skotska frihetskriget 1296-1328. 1296 överlämnade Sir Ingram de Umfraville slottet Dumbarton Castle till engelsmännen. England lät installera en garnison i slottet, men efter slaget vid Stirling Bridge i Stirling i september 1297, som Skottland vann, lämnade den engelska garnisonen Dumbarton Castle. In flyttade företrädare för den skotska kronan och slottet blev återigen ett kungligt skotskt slott.
 
I slaget vid Stirling Bridge 1297 deltog de två engelska riddarna Sir William FitzWarin (d. 1299) och Sir Marmaduke Thweng (Tweng/Thwinge), 1st Baron Thweng, på de förlorade engelsmännens sida. Sistnämnda var från Yorkshire. Efter slaget drog de sig tillbaka till Stirling Castle där det också fanns en del andra engelsmän. En kort tid senare ankom skotsk soldater till Stirling Castle. Men istället för att inta Stirling Castle omringade de slottet och hindrade transport av mat och förnödenheter till och från Stirling Castle. Efter ett tag började Sir William FitzWarin, Sir Marmaduke Thweng och de andra engelsmännen på Stirling Castle att svälta när det inte längre fanns någon mat kvar i slottet. Desperata av att få något att äta öppnade de tillslut frivilligt slottets portar och lät skottarna få komma in. Inne på slottet gjorde skottarna engelsmännen till sina fångar.

Efter order från skotska frihetskämpen William Wallace (1270-1305), som deltog på skottarnas sida i slaget vid Stirling Bridge, fördes de två engelska riddarna till Dumbarton Castle. Där fängslades de tillsammans med den engelska riddaren William de Ros (Roos) (1255-1316), 1st Baron Ros of Helmsley från Yorkshire, som skottarna också tillfångatog. De tre engelska riddarna sattes fast med järnringar i Dumbarton Castle. De var slottets första kända fångar. Säkerligen hade Dumbarton Castle haft fångar innan under åren 1220/1222-1297, men vad de hette är okänt. Någon gång 1297-1298 gjorde Skottland och England en fångutväxling. Skottarna bytte Sir William FitzWarin mot skotska adelsmannen Sir Henry St Clair som engelsmännen tog tillfånga i slaget vid Dunbar 1296 i Dunbar i East Lothian. Efter slaget fördes Sir Henry St Clair till St Briavels Castle i Gloucestershire i södra England där han satt fram till fångutväxlingen 1297-1298. Sir Marmaduke Thweng och William de Ros släpptes också ut i friheten och lämnade Dumbarton Castle någon gång 1297-1298. 1299 dog Sir William FitzWarin, men han dog som en fri man. 

En tid senare, någon gång 1298-1301 eller 1298-1303, hamnade ägandet av Dumbarton Castle återigen hos England. Skotska intressen som stödde de engelska kungarna höll slottet åt den engelska kronans vägnar fram till 1307/1308 då det återigen övergick till den skotska kronan och blev skotskt.
 
 
1305 - William Wallace fängslades
 
I slutet på 1200-talet och i början på 1300-talet försökte Skottland frigöra sig från Edward I's överherravälde. Edward I var som nämndes tidigare kung av England 1272-1307. 1291 svor den skotska adelsmannen Alexander (f. före 1275 och d. före 1306), Earl of Menteith, trohet till Edward I. Alexander var också känd som Alexander of Menteith. Alexander bytte sedan sida till Skottland. Tillsammans med sin lillebror, tillika skotska adelsmannen och riddaren, John de Menteith (1275-1329), gjorde de och mängder av andra skottar motstånd mot Edward I. John var också känd som Sir John Menteith och Sir John Menteith of Ruskie and Knapdale. 27 april 1296 stred de båda bröderna Menteith på Skottlands sida mot England i slaget vid Dunbar. England vann slaget. Efter slaget flydde bröderna. Storebror Alexander och flera andra skottar lyckades ta sig till Dunbar Castle i East Lothian, men där förrådes de och sattes i slottets fängelse. De överlämnades sedan till engelsmännen och fördes till Tower of London i England. Alexander fördes därefter tillbaka till Skottland. 27 juli 1296 släpptes han fri mot att han lovade trohet till Edward I. Han upprepade sin trohet en månad senare.
 
Lillebror John de Menteith fångades också efter slaget vid Dunbar. Han fördes till Nottingham Castle i England och fängslades. Där satt John till augusti 1297 när Edward I frigav honom i utbyte mot att han tjänstgjorde för den engelska armén i Flandern i nuvarande Belgien. 1297-1307 var John sedan lojal med Edward I fram till den engelska kungens död sommaren 1307. 1301 blev John constable of Lennox. 1303-1308 var han även sheriff över Dumbarton, vilket hans storebror Alexander också var i slutet på 1280-talet. 20 mars 1304 utsåg Edward I sin allierade John de Menteith som kastellan (guvernör) för Dumbarton Castle och småstaden Dumbarton. Enligt en del uppgifter blev han kastellan för Dumbarton Castle redan 1303.
 
I slutet av juli 1305 eller alldeles i början av augusti 1305 tillfångatog John de Menteith den skotska frihetskämpen William Wallace (1270-1305). John tog sedan William Wallace till Dumbarton Castle och höll honom fängslad i slottet i ungefär en dag eller i ett dygn den första, andra eller tredje augusti 1305. Därefter förde John honom till Robroyston. 5 augusti 1305 överlämnade sedan John frihetskämpen till engelsmännen. Robroyston ligger idag i norra/nordöstra Glasgow. Mellan Dumbarton Castle och Robroyston är det som närmast 27,4 km landvägen. På 1300-talet var det emellertid mer aktuellt för transport på vatten. Såvida det inte fanns en smal flod från floden Clyde till Robroyston på 1300-talet behövde de därför först resa 23 km sjövägen i sydöstlig riktning längs floden Clyde. Därefter behövde de transportera sig 7,3 km landvägen i nordöstlig riktning till Robroyston. Totalt 30,3 km. Efter överlämnandet fördes William Wallace till London för rättegång. Han avrättades 23 augusti 1305 i London. Enligt en del uppgifter var John de Menteith med under fångtransporten från Robroyston till London.
 
Bland skottar som stödde Skottlands självständighet på 1300- och 1400-talen sågs John de Menteith efteråt som en förrädare för tilltaget med William Wallace. De gav därför honom smeknamnet "Fause Menteith" som betydde "Menteith, den förrädiska, falska" eller "Den förrädiska falska Menteith".
 
Det fanns historiker på 1900-talet som menade att William Wallace aldrig satt fängslad i Dumbarton Castle. I slottets officiella guidebok från 1958 stod det att det inte var sannolikt att han satt fängslad i Dumbarton Castle. En del historiker på 1970-talet höll inte med. De menade att eftersom John de Menteith var sheriff över Dumbarton 1303-1308 samt kastellan (guvernör) för småstaden Dumbarton och Dumbarton Castle, var det mest logiskt att han först tog William Wallace till Dumbarton Castle innan överlämnandet till engelsmännen. Men William Wallace kunde inte har varit fängslad i Dumbarton Castle under en längre period eftersom han togs tillfånga i slutet av juli eller början av augusti 1305 och överlämnades till engelsmännen 5 augusti 1305. 
 
25 mars 1306 blev Robert I (1274-1329) kung av Skottland, vilket han var fram till 1329. 1 juni 1306 gav Edward I hela the Earldom of Lennox till John de Menteith som tack för att han fångade William Wallace och överlämnade honom till engelsmännen. 15 juni 1306 fick John ett livstidskontrakt av Edward I för att vara kastellan (guvernör) för Dumbarton Castle och småstaden Dumbarton samt vara sheriff över Dumbarton. Han var garanterad lön livet ut. John tackade ja. Trots att John de Menteith blev ny Earl för Lennox 1306 var han aldrig det i praktiken. Den riktiga earlen var Maol Choluim II (1270/1278-1333), Earl of Lennox 1303-1333. Han var också känd som Malcolm II, Earl of Lennox.

Någon gång mellan slutet av juni och hösten 1306 krävde Robert I att John de Menteith skulle överlämna Dumbarton Castle till honom och den skotska kronan. John vägrade såvida inte Robert I kunde föra fram begäran i ett dokument som hade Edward I's sigill på. Underförstått att Dumbarton Castle överlämnades till Robert I efter godkännande från den engelska kungen.

För att få tillbaka the Earldom of Lennox på pappret gav Maol Choluim II under 1307 sitt offentliga stöd och tillgivenhet till först Edward I och sedan till hans efterträdare Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327. Edward I dog 7 juli 1307. I december 1307 vädjade Edward II till John de Menteith att gå med honom i kampen mot Robert I. John gick inte med på det och avsade sig the Earldom of Lennox på pappret. Han valde istället att stödja Robert I och överlämnade Dumbarton Castle till den skotska kungen och den skotska kronan. För både lojaliteten och slottet gav Robert I honom marker i Knapdale och i Kintyre i Argyll and Bute. Dumbarton Castle återfördes därmed till den skotska kronan efter en sväng hos engelska intressen. I slutet av 1307 eller i början av 1308 gav Edward II tillbaka the Earldom of Lennox till Maol Choluim II på pappret. Maol Choluim II spelade dock ett dubbelspel och stödde egentligen den skotska kungen. Se Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för) i West Dunbartonshire för mer om Maol Choluim II.


1300-talet
 
På 1300-talet uppfördes Portcullis Arch på Dumbarton Rock. Även medeltida utsiktstornet White Tower och Red Tower, som inte låg på samma plats, uppfördes någon gång på 1200-, 1300- eller 1400-talen. Red Tower byggdes i alla fall före 1451 eftersom det finns skriftliga uppgifter om att tornet reparerades 1451. White Tower byggdes någon gång 1222-1499 och nämndes i skrifter 1580 och 1690 samt syntes på ritningar från 1690. En tid senare förstördes tornet helt och ersattes av en halvt rund byggnad på 1690-talet eller på 1700-talet. Enligt forskare på 1990-talet ersattes White Tower istället av en kvarn på 1700-talet. Enligt forskare på 2000-talet var det okänt när denna ersättningsbyggnad uppfördes mer än att den byggdes mellan 1690-talet och första halvan av 1800-talet. Troligen uppfördes byggnaden på 1700-talet enligt dem. Fundamenten som finns kvar idag på toppen av White Tower Crag tillhör denna byggnad eller kvarn och inte White Tower. Under delar av 1900-talet trodde emellertid forskare att fundamenten tillhörde det medeltida White Tower. Senare forskning på 1900-talet visade att så inte var fallet och att resterna av byggnaden var av nyare datum.
 
1320 konspirerade William II de Soules (d. 1320/1321), Lord of Liddesdale och Butler of Scotland, mot Robert I för att få den skotska kungen avsatt. William var också känd som Sir William de Soules. Han misslyckades i sitt försök 1320 och arresterades istället i Berwick-upon-Tweed i dagens norra England. Han fördes sedan till skotska parlamentet där han erkände sitt förräderi. Därefter fördes han till Dumbarton Castle och sattes i fängelse. 20 april 1321 dog han under mystiska omständigheter.

1329-1371 var David II (1324-1371) kung av Skottland. 17 juli 1328 gifte sig den fyraåriga kungen med den sjuåriga Joan of England (1321-1362), drottning av Skottland 1329-1362. Hon var också känd som Joan of the Tower eftersom hon föddes i Tower of London. 19 juli 1333 i slaget vid Halidon Hill 1333 stred Skottland mot England understödda av en del skottar. Slaget utkämpades nära Berwick-upon-Tweed. Kungariket Skottland förlorade slaget och många skotska ledare mördades i bataljen. Efter slaget tog barnkungen David II och hans fru, barndrottningen, Joan of England sig till Dumbarton Castle. Där sökte de skydd från sommaren 1333 till våren 1334 innan de reste till Frankrike och säkerheten. 14 maj 1334 ankom de till Boulogne-sur-Mer i norra Frankrike. De hade sedan sitt huvudresidens i Château Gaillard i norra Frankrike fram till de återvände till Skottland i juni 1341.
 

Början av 1400-talet - Wallace Tower uppfördes
 
Från 1200-talet fram till 1735 låg huvudingången till Dumbarton Castles slottsområdet på norra delen av Dumbarton Rock. Det fanns dock en bakingång till slottsområdet på södra delen av Dumbarton Rock. I troligen början av 1400-talet förstärktes försvaret vid norra ingången med uppförandet av det fyra våningar höga tornet Wallace Tower. 1510 finns det skriftliga dokument att tornet existerade. Tornet namngavs med all sannolikhet efter William Wallace som satt fängslad i Dumbarton Castle en dag eller ett dygn sommaren 1305. Eftersom Wallace Tower uppfördes för att försvara slottsområdets norra ingång var tornet slottets viktigaste byggnad på 1400- och 1500-talen.

Wallace Tower existerade i sin medeltida form fram till 1617-1618 då tornet genomgick omfattande reparationer, enligt en del uppgifter. Enligt andra uppgifter ersatte ett nytt större torn Wallace Tower 1617-1618, undantaget fundamenten från 1400-talet som behölls. Det nya tornet var lika viktig på 1600-talet för att försvara norra ingången som dess företrädare Wallace Tower var innan. 1674 reparerades tornets eller den nya byggnadens väggar. På sannolikt 1800-talet ersattes Wallace Tower eller dess 1600-tals efterträdare av barracker på samma plats, undantaget tornets fundament från 1400-talets som behölls.
 
Enligt Blind Harry’s (1440-1492) långa biografiska poem ”The Actes and Deidis of the Illustre and Vallyeant Campioun Schir William Wallace”, också känd som bara ”The Wallace”, besöktes Dumbarton Castle av William Wallace under hans livstid innan han fängslades där 1305. Blind Harrys poem skrevs omkring 1477, vilket var 172 år efter William Wallaces död. Poemet från 1477 är historiskt inkorrekt och nämner flera händelser som aldrig ägde rum. Enligt poemet hittade William Wallace en struktur från ett hus på Dumbarton Rock. Han lät sedan sina män bygga klart byggnaden. Baserat på poemet uppfördes huset på 1200-talet och byggdes klart av William Wallaces män i slutet av 1200-talet eller 1300-1303. Nedan ett stycke från “The Wallace” där Blind Harry nämner händelsen. He syftar på William Wallace och Roch på Dumbarton Rock:

”Twa monethis still he duelt in Dunbertane;
A hous he foundyt apon the Roch off stayne.
Men left he thar till bygg it to the hycht."
 
Huset eller dess senare efterföljande torn kallades sedan underförstått för Wallace Tower eftersom Blind Harry syftade på det. Nutida historiker är emellertid överens om att Wallace Tower på Dumbarton Rock uppfördes efter William Wallaces död 1305. Det går å andra sidan inte att utesluta att det fanns en 1200-tals byggnad på platsen innan 1305, men som sedan byggdes om till Wallace Tower på 1400-talet. I verkligheten besökte William Wallace också eventuellt Dumbarton Castle i slutet av 1200-talet i samband med fängslandet av de engelska riddarna Sir William FitzWarin, Sir Marmaduke Thweng och William de Ros på slottet. Under flera århundraden efter att poemet "The Wallace" publicerade första gången på 1400-talet var dess bok den näst mest populära boken i Skottland efter bibeln.
 
 
1425-1499 - stormning av slottet och en västkustflotta
 
1425 attackerades Dumbarton Castle av James Mor Stewart (1400-1429/1449), också känd som a) James the Fat och på skotsk gäliska som b) Seamas Mór och c) Seamas Mòr. Han och hans män brände ned Dumbarton, men misslyckades att inta det kungliga Dumbarton Castle. De lyckade emellertid döda kungens farbror Sir John Stewart of Dundonald som var intendent på Dumbarton Castle. James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437, skickade därefter ut sin armé och besegrade snabbt upprorsmakarna. Se Dunglass Castle och Inchmurrin Castle, båda i West Dunbartonshire, för utförligare om bakgrunden till attacken och vad som hände efter.
 
I slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet använde James IV (1473-1513) Dumbarton och kusten med omnejd vid floden Clyde som en västlig bas för sin västkustflotta. James IV var kung av Skottland 1488-1513. Från Dumbarton hade flottan också relativt nära till Yttre Hebriderna. De behövde relativt snabby kunna ta sig till ögruppen för att kunna dämpa de återkommande upproren som uppstod där. I november 1489 besöktes småstaden Dumbarton av den sextonårige James IV. Han var där för att slå ned en revolt i Dumbarton som han också vann. Han bodde dock hos familjen Colquhoun i Dunglass Castle i West Dunbartonshire medan revolten slogs ned.
 
1 april 1495 blev Patrick Hepburn (d. 1508), 1st Earl of Bothwell 1488-1508, kapten och ledare över Dumbarton Castle. Slottet tillhörde fortfarande den skotska kronan.


1500-1542 - James IV och James V
 
1503 gifte sig James IV med Margaret Tudor (1489-1541), drottning av Skottland 1503-1513. Margaret var också känd som Margaret of England. Paret var gifta 1503-1513. De fick fyra söner samt två döttrar, varav bara sonen James V (1512- 1542), kung av Skottland 1513-1542, överlevde till vuxen ålder. 1505 besöktes både småstaden Dumbarton och Dumbarton Castle av James IV innan han reste till Yttre Hebriderna. 1513 dog James IV. Han efterträddes på den skotska tronen av sin son James V. 1513-1524 regerades Skottland av flera personer åt James V's vägnar eftersom han var en barnkung i början av sin regenttid. Bl.a. regerade hans mamma Margaret Tudor hela Skottland åt honom 1513-1514. Hennes regerande upphörde efter att hon gifte sig med Archibald Douglas (1489-1557), 6th Earl of Angus 1513-1557. De gifte sig 6 augusti 1514 och var gifta fram till 1527. Med giftermålet blev Archibald också James V styvfar.
 
När James V var barnkung 1512-1524 och 1525-1528 tävlade flera fraktioner av skottar om makten för att få möjligheten att få regera Skottland åt honom. John Stewart (1490-1526), 3rd Earl of Lennox 1513-1526, var en av dem. Under skyddet av mörkret en kväll eller natt 1514 grävde John Stewart och hans anhängare sig under norra ingången till Dumbarton Castles slottsområde. Sedan kastade de ut garnisonen som befann sig där. Genom att inneha Dumbarton Castle hoppades John Stewart att stärka både sin egen position och makten åt sin morbror James Hamilton (1475-1529), 1st Earl of Arran 1503-1529 och Lord Hamilton 1479-1529. John Stewart höll sedan Dumbarton Castle åt James V’s vägnar 1514-1526. Men faktum var att slottet hela tiden stannade hos den skotska kronan, såväl innan 1514 som efter. Enda skillnaden var vem eller vilka som höll det åt den skotska regenten och den skotska kronan. Slottet bytte bara förvaltare och ansvariga på plats, inte ägare. Visserligen skedde bytet av förvaltare 1514 med hot om våld, men slottet bytte ändå inte ägare.
 
Hösten 1524 sparkade den tolvårige James V alla personer som regerat Skottland åt hans vägnar. Hans mamma Margaret Tudor proklamerade honom som Skottlands vuxna kung och regent. 1525 när James V var tretton år tog hans styvfar Archibald Douglas över vårdnaden om honom. Styvpappan var emellertid fortsatt gift med hans mamma. 1525-1528 höll Archibald i praktiken James V i virtuellt fångenskap och regerade Skottland åt hans vägnar under de här åren. James V sattes inte i någon fängelsehåla, men han var bevakad och bitvis strängt skyddad av sin styvfar. Flera utomstående försök gjordes för att för att befria James V, men de misslyckades. För att hålla den tonårige James V’s tankar borta från politiken 1525-1528, när han var tretton till sexton år gammal, uppmuntrade hans styvfar Archibald honom till utomäktenskapliga affärer med andra tonårstjejer och yngre damer. James fick också minst tre utomäktenskapliga barn före tjugo års ålder.
 
Under 1526, men innan september 1526, förstärktes Dumbarton Castles försvar av John Stewart, 3rd Earl of Lennox, för att förhindra att slottet skulle tas över av familjen Douglas och inte minst av James V’s styvfar Archibald Douglas, 6th Earl of Angus. Dumbarton Castle blev mer befäst. John Stewarts plan var också att befria James V från sin fångenskap och eventuellt föra honom till Dumbarton Castle eller något annat skotskt slott där James V var säker. I Dumbarton Castle kunde James V få bo under tiden fram till att han själv, eller någon som stödde och regerade åt honom som John Stewart, kunde få kontroll över kungariket Skottland. I ett försök att få kontroll över James V och befria honom ledde John Stewart den ena sidan i slaget vid Linlithgow Bridge 4 september 1526. 10 000 män stred på hans sida i slaget. Motståndarna, som bestod av 2 500 män, leddes av hans morbror James Hamilton, 1st Earl of Arran. Det var samma morbror John Stewart hoppade stärka makten åt när han tog över Dumbarton Castle 1514 åt James V’s vägnar. John Stewart överlevde slaget, men tillfångatogs och mördades av motståndarna samma dag.

1527 skilde sig Archibald Douglas, 6th Earl of Angus och Margaret Tudor, men barnkungen James V stannade mot sin vilja hos styvpappan Archibald. I mars 1528 gifte Margaret Tudor om sig med Henry Stewart (1495-1552), 1st Lord Methven. I juni 1528 lyckades den sextonårige James V fly från fångenskapen hos sin styvpappa till Stirling och satte sig i säkerhet. I Stirling fanns hans mamma Margaret Tudor och John Stewarts morbror James Hamilton, 1st Earl of Arran. Kort senare tog James V tillbaka makten över Skottland och blev vuxenkung blott sexton år gammal. Archibald Douglas, 6th Earl of Angus och hans familjs marker och egendomar i Skottland konfiskerades. De förbjöds också att vara närmare än 11,2 km från James V, undantaget kungens halvsyster Margaret Douglas (1515-1578), Countess of Lennox. Hon var dotter till Margaret Tudor och Archibald Douglas, 6th Earl of Angus. 1529 flydde den tidigare styvpappan Archibald till England där han stannade till 1542/1543. På den engelska sidan om den skotskengelska gränsen i södra Skottland och i norra England stred han bl.a. för den engelska armén mot skottarna.

1539 användes Dumbarton Castle som ett fängelse överlag efter order från James V. Under sin levnad var han gift två gånger. Först äktenskapet varade från 1 januari till 7 juli 1537 med Madeleine of Valois (1520-1537), drottning av Skottland 1537-1537. De fick inga barn. Efter hennes död 1537 gifte James V om sig året därpå med Mary of Guise (1515-1560), drottning av Skottland 1538-1542. De var gifta 1538-1542. De fick två söner och dottern Mary I. Sönerna blev elva månader respektive åtta dagar gamla. De var storebröder till Mary I som senare blev Skottlands drottning och regent. James V fick också nio kända barn utanför äktenskapen, varav tre föddes innan han fyllde tjugo år 1532. 14 december 1542 dog James V. Informationen om kungens död nådde England och Archibald Douglas, 6th Earl of Angus som återvände till Skottland i december 1542 eller under 1543 efter 13-14 år i exil.


1500-talet efter 1542 - olika fraktioner kämpade om Dumbarton Castle
 
Mary I (1542-1587) var regerande drottning av Skottland 1542-1567 och drottning av Frankrike 1559-1560. Hon var också känd på engelska som Mary, Queen of Scots och Mary Stuart samt på svenska som Maria I och Maria Stuart. Hon var dotter till James V och Mary of Guise. Mary I föddes 8 december 1542 och blev Skottlands drottning och regent blott sex dagar gammal 14 december 1542. Under Mary I's era, inte minst under hennes tid som Skottlands drottning 1542-1567, kämpade och gick Dumbarton Castle mellan två fraktioner av grupper av skottar. På den ena sidan fanns det skottar som var allierade med Frankrike och på den andra sidan fanns det skottar som stödde England. I sammanhanget bör nämnas att 1295-1560 var Skottland i allians med Frankrike. 1560 bröts den alliansen och Skottland gick i allians med England istället. De skottarna som var allierade med Frankrike fram till 1560 stödde ett land som var vän till Skottland, medan motståndarna stödde fienden England. 1560 vändes förhållandena och de skottar som då stödde England blev istället de som stödde ett allierat land till Skottland. 
 
1566 fick Mary I sonen James VI and I (1566-1625). Han var kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625. Efter att han föddes 1566 och efter Mary I's abdikation 1567 kämpade och gick Dumbarton Castle mellan de grupper av skottar som ville återinför Mary I på den skotska tronen och de skottar som var anhängare till hennes son James VI and I. De sistnämnda ville att sonen skulle förbli kvar på den skotska tronen. Det är ur dessa två sammanhang, a) Frankrike vs England från 1542 till början av 1580-talet och b) Mary I vs James VI and I 1567-1587, som några av historierna nedan om Dumbarton Castle under resten av 1500-talet ska ses.

 
1544-1545 - Matthew Stewarts besök
 
I början av 1540-talet var Matthew Stewart (1516-1571), 4th Earl of Lennox 1526-1571, allierad med franska intressen i Skottland. Han var å andra sidan också förbunden med engelsmännen. Matthew föddes Dumbarton Castle 1516 och huserade sedan i slottet för den skotska kronan. Han var en Skottlands ledande adelsmän vid tiden. 28 maj 1544 reste han till England och lämnade tillfälligt över chefskapet för Dumbarton Castle till intendenten George Striveling (Stirling) (d. 1547), 2nd of Glorat. Han var också känd som George Stirling of Glorat. Han var son till William Striveling (Stirling) (d. 1534), 1st of Glorat, också känd som William Stirling of Glorat. 

I England tecknade Matthew ett avtal med Henry VIII (1491-1547) där han erbjöd Dumbarton Castle och Isle of Bute till England i utbyte mot land i England och möjlighet att få styra Skottland som guvernör eller liknande i framtiden ifall omständigheterna tillät det. Isle of Bute är en ö som ligger i Firth of Clyde i Argyll and Bute. Matthew lovade också att förhindra att den 1,5 år gamla barndrottningen Mary I skulle lämna Skottland. Utöver nämnda saker frågade Matthew också, enligt en del uppgifter, ifall han fick gifta sig med Henry VIII’s systerdotter Margaret Douglas (1515-1578), Countess of Lennox. Andra uppgifter hävdar istället att det var Matthew som blev erbjuden att gifta sig med Margaret innan besöket i England och han därför inte frågade efter när han träffade Henry VIII. Nämnda Henry VIII var kung av England 1509-1547 och lord (herre) över Irland 1509-1542 samt kung av Irland 1542-1547. Hans pappa Henry VII (1457-1509) var kung av England 1485-1509. Henry VII var också Margaret Douglas morfar. Margarets föräldrar var Margaret Tudor och Archibald Douglas, 6th Earl of Angus. Margaret Tudor var som tidigare nämndes mamma till den skotska kungen James V medan Archibald Douglas var styvpappa till James V.
 
1. Henry VII (1457-1509) - far
0. Henry VIII (1491-1547)
 
2. Henry VII (1457-1509) - morfar
1. Margaret Tudor (1489-1541), drottning av Skottland 1503-1513 - mor
0. Margaret Douglas (1515-1578)
 
Matthew Stewart och Margaret Douglas gifte sig 6 juli 1544. De fick åtta eller nio barn, varav det kändaste barnet var Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål (regentgemål) av Skottland 1565-1567. Henrys hustru var skotska drottningen och regenten Mary I. Både Matthew Stewart och Margaret Douglas är förfäder i rakt uppstigande led till Estelle (f. 2012), prinsessa av Sverige 2012-idag. Se Inchmurrin Castle i West Dunbartonshire för ett släktled. Efter undertecknandet i England 1544 om att Dumbarton Castle, etc. skulle gå över till England spred sig nyheten till George Striveling (Stirling), 2nd of Glorat på Dumbarton Castle. Han var inte lika glad och motstred sig det. När sedan Matthew Stewart återvände till Dumbarton Castle 1544 hindrade George honom från att komma in i slottet. George sa till Matthew att han höll slottet för enbart barndrottningen Mary I's vägnar och ingen annan. Trots allt tillhörde Dumbarton Castle den skotska kronan. Matthew Stewart fick inte byta bort det till England såvida inte skotska kronan tillät det. The Privy Council of Scotland, på svenska "Skottlands kronråd", höll med George Striveling (Stirling).

The Privy Council of Scotland existerade från minst 1200-talet, eventuellt ännu tidigare, fram till 1708. De var en avdelning som gav råd till den sittande skotska monarken från saker rörande administration, politik, ekonomi till sociala frågor. The Privy Council of Scotland hade en övervakande roll över lagstiftningen i Skottland. De reglerade också handeln och sjöfarten av varor och transport i Skottland. De tog även till akutåtgärder de gånger när Skottland drabbades av pesten. De förbjöd också tiggeri och enskilda icke-önskade minoritetsgrupper. The Privy Council of Scotland behandlade även frågor om häxor, covenanter på 1600-talet, jakobiter 1668-1708, laglöshet i högländerna i norr och väster och laglöshet i Skottlands gränstrakter i söder mot England. Tillsammans med Privy Council of England lades The Privy Council of Scotland ned 1 maj 1708 och ersattes samma dag av Privy Council of the United Kingdom, på svenska "kronrådet", med säte i London. Privy Council of the United Kingdom finns fortfarande kvar än idag. Enligt en del uppgifter lades Privy Council of England ned 1 maj 1707 medan Privy Council of Scotland fortsatte existera till 1 maj 1708. De uppgifterna om England motstrids av att Privy Council of the United Kingdom bildades 1 maj 1708. Det är inte sannolikt att England stod utan ett kronråd 1 maj 1707 till 1 maj 1708. Jakobiter som nämndes ovan syftar på jakobitupproren som pågick 1668-1746, men eftersom The Privy Council of Scotland lades ned 1708 behandlade de inte frågor om dem efter 1 maj 1708.
 
Efter att Matthew Stewart hindrades att komma in i Dumbarton Castle 1544 seglade han till Irland och sen till England. I maj 1545 återkom Matthew till Dumbarton Castle med soldater som var underställda hans lillebror Robert Stewart (1522-1586), Earl of Lennox 1578-1580 och Earl of March 1580-1586. De försökte inta Dumbarton Castle, men misslyckades. Matthew reste därefter tillbaka till England.


1546-1547 - James Hamiltons besök
 
1546 anlände James Hamilton (1516-1575) med sina män till vattnet utanför Dumbarton Castle. Han var Duke of Châtellerault 1548-1559 i Frankrike och 2nd Earl of Arran 1529-1548 i Skottland. Han var också känd som Regent Arran. 1542-1554 var han ”Governor and Protector of the Kingdom” i Skottland. Det innebar att han regerade över Skottland för den minderåriga drottningen och regenten Mary I's vägnar under de åren. 1554 gav han upp ämbetet men med villkoret och förmånen att han blev drottningen MaryI's arvinge och tronföljare, om hon dog barnlös. Den skotska tronföljden hade emellertid blivit bortlovad i hemlighet till Frankrike ifall hon inte fick några barn. 1554-1560 regerades Skottland åt Mary I’s vägnar av hennes egen mamma Mary of Guise (1515-1560), drottning av Skottland 1538-1542. 1566 fick Mary I barnet James VI and I. 1567 blev han kung av Skottland och 1603 kung av England och Irland.

James Hamilton (1516-1575),
Duke of Châtellerault 1548-1559
och 2nd Earl of Arran 1529-1548.

Efter ankomsten till Dumbarton Castle 1546 försökte James Hamilton inta slottet efter att han lånade artilleri från Archibald Campbell (1507-1558), 4th Earl of Argyll 1529-1558 och Lord President of the Court of Session 1537-1558. Han var också känd som Archibald "the Red" Campbell. Lord President of the Court of Session var och är den högsta domaren i Skottland som ledde och fortfarande leder bl.a. Skottlands rättsväsende. Efter 20 dagars försök att inta Dumbarton Castle lyckades James Hamilton få slottets intendent George Striveling (Stirling), 2nd of Glorat, att kapitulera och ge upp. Därefter var Dumbarton Castle i händerna på James Hamilton. Han tyckte emellertid att George Striveling (Stirling) hade gjort ett bra jobb på slottet. I mars 1547 gav James Hamilton honom tillbaka jobbet som intendent på Dumbarton Castle. Det blev emellertid kortvarigt. I september 1547 i slaget vid Pinkie Cleugh nära Musselburgh i East Lothian stupade George Striveling (Stirling). Slaget utkämpades mellan Skottland och England och slutade med en engelsk vinst.
 
 
1548 - Mary I’s halvår på slottet
 
I februari 1548 fördes den femåriga barndrottningen Mary I till Dumbarton Castle för sin egen säkerhet. Åtminstone från 22 februari 1548 befann hon sig i slottet. 1548 skrev Alexander Cunningham (d. 1574), 5th Earl of Glencairn 1547-1574 till Mary I's mamma Mary of Guise att Mary I var lika säker på Dumbarton Castle som ifall hon varit i Stirling Castle. Det här var under Rough Wooing som var ett krig mellan Skottland underställda av Frankrike på ena sidan mot England på den andra sidan. Kriget pågick 1542/1543-1551 i Skottland och i norra England. Skottland vann kriget. I Skottland kallades det för åttaårskriget och nioårskriget. Engelsmännen ville:
a) förstöra Skottlands allians med Frankrike,
b) förhindra framtida franska invasioner av England genom Skottland,
c) försvaga Skottland militärt, samt
d) tvinga Skottland att låta deras barndrottning Mary I (1542-1587) att gifta sig med Henry VIII's arvinge Edward VI (1537-1553), kung av England och Irland 1547-1553. Ett giftermål mellan Mary I och Edward VI hade skapat en ny allians mellan Skottland och England.
e) England övervägde också att invadera Frankrike.
 
Under de första dagarna i maj 1548 var Mary I’s mamma Mary of Guise i Dumbarton Castle där dottern fortfarande befann sig. Mary I stannade i Dumbarton Castle i fem och en halv månad från februari 1548 till 7 augusti 1548. Sommaren 1548 skickade Frankrike över fartyg till Dumbarton Castle som skulle ta henne till säkerheten i Frankrike. Det var meningen att Mary I skulle lämna Dumbarton Castle för Frankrike redan 13 juli 1548, men dåligt väder och starka vindar försenade avresan till 7 augusti 1548. Resan gick sedan västerut till det som idag är norra delen av Nordirland. Därefter seglade de söderut längs Irlands västkust och sedan i sydöstlig riktning till Bretagne i Frankrike. Valet av färdväg berodde på att de ville undvika engelska militärfartyg i bl.a. irländska sjön mellan Irland och England/Wales.
 
Mary I stannade i Frankrike i tretton år fram sommaren 1561. Först 19 augusti 1561 återvände hon till Leith norr om Edinburgh. I och med det anser nutida historiker att den nästan 300 år gamla bakdörren upphörde för skotska kungligheter som reste till och från utlandet genom västra Skottland via Dumbarton Castle. Året innan, 1560, avslutades Skottlands och Frankrikes allians efter 265 år. Samtidigt gick Skottland i allians med England 1560. Skotska kungligheter och före detta skotska kungligheter behövde inte längre ta den västliga sjörutten mellan Skottland och den europeiska kontinenten. De kunde resa den östliga sjörutten via vattnen utanför sydöstra Skottland och östra England eller färdas på land genom England. På pappret vill säga. Mary I’s senare öde i England visade på något annat. Se längre ned om det. Men även om den skotska kungliga bakdörren via Dumbarton Castle stängdes 1561 lämnades den öppen fram till början av 1580-talet för Frankrike och franska intressen. Det var möjligt tack vare de skottar i västra Skottland som var allierade med fransmännen och som stödde Frankrike. 

Mary I gifte sig tre gånger, men inte med någon från Englands tron. Hennes första äktenskap varade 1558-1560 med Francis II (1544-1560), kung av Frankrike 1559-1560 och prinsgemål (regentgemål) av Skottland 1558-1560. När Francis II var kung av Frankrike var också Frankrike och Skottland i en personalunion 1559-1560. Efter första makens död 1560 gifte Mary I om sig med Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål (regentgemål) av Skottland 1565-1567. Mary I och Henry var gifta 1565-1567 och de fick sonen James VI and I som föddes i Edinburgh Castle 1566 och som sen blev kung av Skottland, England och Irland. Efter Henrys död 1567 gifte Mary I sig en tredje gång, men med James Hepburn (1534-1578), prinsgemål (regentgemål) av Skottland 1567-1567, 1st Duke of Orkney 1567-1567 och 4th Earl of Bothwell 1556-1567. Maken var mest känd som James Hepburn, 4th Earl of Bothwell eller bara som Lord Bothwell. Mary I och James var gifta 1567-1578.

 
1550-1570
 
Flera år efter Rough Wooing avslutades 1551 anlände 500 soldater 1557 från Gascogne i sydvästra Frankrike till Dumbarton, enligt ett rykte som skotten Gilbert Kennedy (1515-1558), 3rd Earl of Cassilis 1527-1558 hörde. Soldaterna placerades i Dumbarton av Mary of Guise. Som tidigare nämndes regerade hon över Skottland 1554-1560 åt sin dotters Mary I’s vägnar. Soldaterna skulle vakta den här västliga delen av Skottland mot eventuella engelska invasioner av Skottland från väst.
 
1565-1571 hölls Dumbarton Castle av anhängare till Mary I och 1571 hölls slottet av anhängare till hennes son James VI and I. 1565-1571 var John Fleming (1529-1572), 5th Lord Fleming 1558-1572, kastellan (guvernör) på Dumbarton Castle. 1565-1572 var han också Lord High Chamberlain of Scotland, också känt som Lord Chamberlain of Scotland och Great Chamberlain. 1565-1567 var John Fleming och andra i höga positioner på Dumbarton Castle anhängare till drottningregenten Mary I. 1567-1571 var de anhängare till den avsatta drottningregenten Mary I. Under åren 1567-1571 var de också motståndare till den dåvarande regenten och barnkungen James VI and I (1566-1625). För att skydda Dumbarton Castle för Mary I’s räkning mot James VI and I’s anhängare såg John Fleming och hans män till att stenkyrkor och stenhus revs i Dumbarton och i Cardross under 1570. Materialen användes till att förstärka upp Dumbarton Castles försvar i oktober 1570. Mary I befann sig dock i England. Det här var mitt under det skotska inbördeskriget 1568-1573, på engelska kallat "the Marian civil war". Inbördeskriget utkämpades mellan de anhängare som ville återinsätta Mary I på den skotska tronen, då i exil i England, och mellan de som regerade Skottland åt hennes son James VI and I (1566-1625). Som tidigare nämndes var han kung av Skottland 1567-1625 samt kung av England och Irland 1603-1625.
 
Konflikterna i det skotska inbördeskriget startade efter Mary I’s abdikation som regerande drottning av Skottland 24 juli 1567 och efter att hon flydde från Loch Leven Castle i Perth and Kinross i maj 1568. Hon satt fånge i Loch Leven Castle från 17 juni 1567 till flykten 2 maj 1568. Två veckor senare 16 maj 1568 flydde hon från Skottland till England med hjälp av bl.a. John Fleming, 5th Lord Fleming. Han återvände sedan till Skottland 1569. Mary I däremot togs av engelsmännen i England. Hon sattes sedan i förvar och hölls fången under nästan 19 års tid på flera engelska platser fram till 1587 efter order från Elizabeth I (1533-1603), regerande drottning av England och Irland 1558-1603. Mary I avrättades också i England 1587.
 

1571-1580
 
På kvällen 1 april 1571 reste Thomas Crawford of Jordanhill (1530-1603) och 150 soldater från Glasgow till Dumbarton Castle med målet att inta Dumbarton Castle. 1571 var slottet känt som Castell of Dumbartane. Thomas Crawford stred på uppdrag av Matthew Stewart (1516-1571), 4th Earl of Lennox 1526-1571. De ville ta tillbaka Dumbarton Castle åt den sittande regenten James VI and I’s vägnar. Under åren 1570-1571 regerande Matthew hela Skottland åt barnkungen James VI and I. Matthew var också hans farfar.
 
2. Matthew Stewart (1516-1571), 4th Earl of Lennox - farfar
1. Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley - far
0. James VI and I (1566-1625), kung av Skottland, England, etc.
 
Med på resan från Glasgow till Dumbarton Castle 1571 var också en man som hette Robertson. Han är idag känd som förrädaren. Robertson var tidigare anställd och kastellan (guvernör), föreståndare eller vakt på Dumbarton Castle. Han var även tidigare anhängare till Mary I. Robertson visste om Dumbarton Rocks topografi väl och i synnerhet hur dess slott skulle kunna intas. Tidigare anklagades hans fru för stöld och blev offentligt pryglad. Det fick Robertson att byta åsikt från att vara en anhängare till Mary I till istället att bli en anhängare av den sittande och regerande barnkungen James VI and I. Robertson erbjöd också sina tjänster till barnkungens anhängare för att de lättare skulle kunna inta Dumbarton Castle. Först kom han i kontakt med Robert Douglas som sedan introducerade honom för John Cunningham of Drumquhassle, också känd som Johnne Cuningham of Drumquhassel och Johnne Conninghame of Drumquhassill. Sen kom Robertson i kontakt med Thomas Crawford.
 
Under kvällsresan från Glasgow till Dumbarton Castle 1 april 1571 skickade Thomas Crawford i förväg ut en liten grupp av ryttare. De stoppade alla kvällsvandrare i närheten av Dumbarton Castle som kunde förråda uppdraget. Mitt i natten i Dumbuck. ungefär 1,5 km öster om Dumbarton Castle, mötte Thomas Crawford, Robertson och de 150 soldaterna sedan John Cunningham of Drumquhassle, hans män och kapten Hume. De hade bestämt träff i förväg. I Dumbuck utrustades Thomas Crawfords soldater med rep och stegar. Under den dimmiga natten smög de sedan de sista 1,5 km västerut till Dumbarton Castle. Natten övergick därefter till tidig morgon. Under morgontimmarna den 2 april 1571 försökte Thomas Crawford och hans 150 män sedan att inta Dumbarton Castle. Attacken på slottet understöddes av John Cunningham of Drumquhassle och hans män. De fick också stöd av Matthew Douglas (d. 1571), 7th of Mains, också känd som Matthew Douglas of Mains och Matho Dowglas of Manys.
 
I första försöket lade Thomas Crawford och hans män sina stegar på Dumbarton Rocks klippor i nordöst. Ovanför klipporna fanns en slottsmur. Valet av plats var noga uträknat. Eftersom toppen av slottsmuren i nordöst var den högsta yttre gränsdelen på hela slottsområdet utgick Thomas Crawford från att den också den minst välbevakade delen av Dumbarton Castle. Sedan försökte Thomas Crawford och hans män att klättra upp på stegarna på berget i nordöst. De misslyckade dock. Topparna på stegarna gled på klipporna och ramlade ned medan männen fortfarande stod på stegarna. Ett dån av buller hördes därefter. Hade Dumbarton Castles vakter varit mer lyhörda eller uppmärksamma hade de hört ljuden, tillkallat övriga garnisonen innanför slottets murar och sedan kanske kunnat försvarat slottet från attacken. Ingen av vakterna larmade emellertid de övriga och Thomas Crawford och hans män gjorde ett andra försök att inta Dumbarton Castle. Den här gången fixade de till metallkrokarna högst upp på stegarna. Sedan lade de stegarnas krokar i de sprickor som fanns högt upp på berget i nordöst. Det gjorde att stegarna satt fast säkrare.
 
Några av männen klättrade sedan upp på stegarna till en smal klipphylla på berget där en ask växte. Sedan band de fast repen runt trädet och drog upp de övriga männen. Därefter drog de upp några av stegarna och lade dem på nytt längs berget ovanför klipphyllan. Stegarnas översta delar nådde fästet på en slottsmur som låg ovanför dem. En smal bit av fästet som slottsmuren låg på stack ut på utsidan. Thomas Crawford och två andra män klättrade sedan upp på stegarna till fästet. Därefter klättrade de upp för slottsmurens utsida mot toppen av muren. Efter följde resten av de övriga 148 männen utom en som stannade kvar vid klippavsatsen vid asken. När Thomas Crawford och två av hans män nådde toppen av slottsmuren attackerades de av tre vakter som hade upptäckt vad som hände. Samtidigt nådde fler och fler av Thomas Crawfords män toppen av muren. Slottsmuren, som var i dålig kondition och som inte hade inte reparerats på ett bra tag, lyckades emellertid inte stå emot tyngden av alla människor. Det slutade med att en del av den kollapsade, vilket skapade en öppning i muren. I den öppningen rusade sedan resten av Thomas Crawfords män in medan de skrek "A Darnley, a Darnley!", vilket var Thomas Crawford fältrop.
 
Inne på slottsområdet gick de sedan från nordöst i sydlig riktning till slottsområdets östra sida "The Beak" där kungariket Alt Clut tidigare hade centrumet för sin huvudstad. Nr 6 på kartan över Dumbarton Rock ovan. Thomas Crawford och hans män tog snabbt kontroll över östra sidan och de kanonerna som fanns där. Sedan vände de sig mot slottets garnison som bara gjorde lite motstånd. Knappt något motstånd alls. Efter en mycket kort stund flydde garnisonens trupper. John Fleming flydde också med ett par män. De tog sig först till slottsområdets södra del. Platsen där nr 3 ligger på kartan ovan. Därefter hoppade de in i en båt eller i ett skepp vid floden Clyde som sedan tog dem till Argyll i väst. Därifrån tog sig John Fleming sedan till Frankrike samma år, men återvände till Skottland året därpå 1572.
 
Alla flydde inte från Dumbarton Castle den där tidiga morgonen 2 april 1571. Det fanns de som stannade kvar som den franska ambassadören de Verac, John Flemings fru Lady Fleming och John Hamilton (1512- 1571), ärkebiskop av St Andrews 1547/1549-1571. Åtminstone ambassadören och ärkebiskopen var anhängare till Mary I. De Verac fick lämna slottet utan åtgärder som en fri man. Som ambassadör hade han vissa privilegier. Lady Fleming hindrades först att lämna Dumbarton Castle, men fick sedan också lämna slottet som en fri kvinna utan åtgärder. Hon fick till och med ta med sina ägodelar. För ärkebiskopen däremot gick det sämre. En snabbrättegång hölls där han förklarades skyldig för delaktighet i två tidigare mord, bl.a. på James Stewart (1531-1570), 1st Earl of Moray 1562-1570. James Stewart var också känd som Regent Moray eftersom han regerade Skottland 1567-1570 åt barnkungen James VI and I’s vägnar. John Hamilton fördes sedan till staden Stirling där han hängdes 6 april 1571, antingen bredvid mercat cross i Stirling eller i Stirling Castle. Enligt andra uppgifter lyckades John Hamilton fly från Dumbarton Castle under morgonen 2 april 1571, men fångades in dagen efter den 3 april 1571. Därefter hölls snabbrättegången. Han fördes sedan till Stirling där han hängdes 6 april 1571 antingen bredvid mercat cross i Stirling eller i Stirling Castle.
 
Efter intagningen av Dumbarton Castle 2 april 1571 utnämndes John Cunningham of Drumquhassle till kapten och ledare för slottet. Senare blev han Master of the Royal Household för det skotska kungahuset samtidigt som han behöll tjänsten som kapten för Dumbarton Castle.
 
1580 uppfördes vakthuset på södra delen av Dumbarton Castles slottsområde med utblick över floden Clyde. 1580 var slottet känt som Castell of Dumbertane.

 
1600-1627
 
1603 blev James VI and I kung av England och Irland. Sedan 1567 hade han också varit kung av Skottland. 1603 gick därför Skottland i personalunion med båda kungarikena Irland och England. Personalunionerna varade 1603-1707 undantaget 30 januari 1649 till 3 september 1651 när Charles II (1630-1685) enbart var kung av Skottland och inte England och Irland. 1660-1685 var han kung av England, Skottland och Irland. Däremellan hann de tre länderna vara republiker under olika perioder. Med James VI and I som kung över England, Skottland och Irland 1603-1625 innebar det ytterligare att den kungliga bakdörren till och från Skottland via Dumbarton Castle stängdes, om det ens fanns en gnutta öppning kvar. Från 1603 behövde han inte ta sig till Skottland via Dumbarton Castle när han samtidigt var kung över England. Dessutom hade Skottland och England varit i en allians i 43 år 1560-1603 när han blev kung över England 1603, vilket ytterligare minskade Dumbarton Castles roll som en bakdörr för kungligheter.
 
Efter 1603 minskade Dumbarton Castles betydelse. Under en stor del av 1600-talet fungerade delar av slottet huvudsakligen som en fängelsefästning. På Orkneyöarna kända Patrick Stewart (1566-1615), 2nd Earl of Orkney 1593-1614 och Lord of Shetland satt i slutet av sitt liv i fängelse i först Edinburgh Castle och sedan 1610-1614 i Dumbarton Castle. Därefter fördes han till Edinburgh. Enligt en del andra uppgifter satt han i fängelse i Dumbarton Castle 1612-1614. Oavsett tidsperiod på Dumbarton Castle var han historiskt en av slottets mest kända fångar efter frihetskämpen William Wallace. Se Orkneyöarna för mer om hans liv.
 
1617, 1618 och 1628-1629 uppfördes några nya byggnader på Dumbarton Castle. Några byggnader byggdes också om. Slottet blev mer som en försvarsfästning och ett fort, men inte fullt ut. Det dröjde till 1700-talet. Det fanns också en garnison på slottet vid här tiden 1617-1629. Den fanns ända till andra halvan av 1600-talet. De flesta av dessa byggnaderna från 1617-1629 finns inte kvar idag. 1617-1618 ersattes eller byggdes det medeltida Wallace Tower om eller ut till ett nytt större torn på samma plats. 1627 ersattes Sir John Stewart of Methven som intendent på Dumbarton Castle av John Stewart (d. 1659), 1st Earl of Traquair 1633-1659, också känd som Sir John Stewart of Traquair. Den senare konstaterade att den förstnämnda hade försummat Dumbarton Castle. Slottets byggnader var i dåligt tillstånd och skick.
 
 
1628-1699
 
1637 försökte Charles I (1600-1649) påtvinga Skottland en ny bönbok som var lik den engelska "English Book of Common Prayer". Charles I konsulterade varken det skotska parlamentet eller den skotska kyrkan. Den nya bönboken möttes därför av en hel opposition i Skottland. Charles I var kung av England, Skottland och Irland 1625-1649. Söndagen den 23 juli 1637 när den nya böneboken skulle användas för första gången i Skottland utbröt upplopp i Edinburgh efter protester. De som protesterade ville också att Skottland skulle ha en fri kyrkoförsamling och ett fritt skotsk parlamentet.
 
I november 1638 träffades företrädare för General Assembly of the Church of Scotland i Glasgow. De fördömde bl.a. den nya bönboken. Efter deras besked i november 1638 funderade Charles I att invadera Skottland året därpå 1639. Avsikten med den planerade invasionen var att kunna visa sin makt och påtvinga skottarna att fortsätta med den nya bönboken. Inledningsvis planerade Charles I att ta över irländska trupper från Irland till småstaden Dumbarton och utgå sin invasion och maktutövande därifrån. 1639 fick John Semple, Provost of Dumbarton, en tjänst på Dumbarton Castle. Han var också känd som John Sempill och blev sen intendent på slottet. Enligt en historia erövrade han slottet 1639 och fortsatte, som sin företrädare, att ansvara det för den skotska kronan. Huruvida den historien om erövringen stämmer ska vara osagt. Möjligen fick han bara en tjänst på slottet. John motsatte sig kungens invasion av Skottland och i synnerhet att irländska trupper skulle förläggas i Dumbarton. Som konsekvens av det och andra motgångar avstod Charles I från att förlägga militära trupper i Dumbarton. Enligt andra uppgifter var det Randal MacDonnell (1609-1683), 1st Marquess of Antrim 1645-1683 och 2nd Earl of Antrim 1636-1645, som misslyckades med förhandlingarna om att få över den irländska armén till Skottland.
 
1639 seglade den engelska marinen upp med soldater till Firth of Clyde. Sedan fortsatte de i sydöstlig riktning förbi Dumbarton, Dumbarton Castle och Glasgow till Hamilton sydöst om Glasgow. I Hamilton försökte de sedan visa sin makt, men det gav emellertid inget resultat. 19 juni 1639 skrev Charles I under fredsfördraget Treaty of Berwick 1639 mellan Skottland och England. Det var också känd som Pacification of Berwick. I fördraget medgav han skottarna rätten till en fri kyrkoförsamling och ett fritt parlament.
 
Under de tre ​kungarikenas krig 1639-1651, på engelska Wars of the Three Kingdoms, styrdes Skottland av the Committee of Estates när det skotska parlamentet inte hade sammanträden. Det hindrade dock inte att skotska parlamentet 1644 ansåg att Dumbarton Castle var mer skadligt än användbart för Skottland. 1645 hade antalet fångar ökat på Dumbarton Castle. Slottets intendent John Semple föreslog till the Committee of Estates att han behövde fler soldater som kunde vakta fångarna. I november 1645 beviljade de hans önskan och godkände att trettio extra soldater placerades på slottet.
 
Någon gång 1650-1658, troligen 1650-1651 eller eventuellt 1653-1655, togs Dumbarton Castle över av Oliver Cromwells (1599-1658) militära trupper utan motstånd. På 1640-talet omkring 1646-1649 enligt en del källor, men de uppgifterna å andra sidan stämmer inte överens med resten av Oliver Cromwells liv. 1653-1658 var Oliver Cromwell lordprotektor för England, Skottland och Irland. Innan var också bl.a. engelsk parlamentsledamot 1628-1629 och 1640-1653 samt engelsk militär. Han blev t.ex. överste 1643 och avancerade sedan inom den engelska militären. Efter Oliver Cromwells död 1658 minskade Dumbarton Castles strategiska betydelse officiellt. T.ex. togs garnisonen bort någon gång ca 1658-1710, men troligen omkring 1660-1699. I praktiken och i verkligheten minskade slottets betydelse redan 1603 efter slottets storhetsperiod från 1200-talet till slutet av 1500-talet.
 
 
1700-talet
 
I samband med jakobitupproren 1688-1746 och upplevda yttre hot från både jakobiter och Frankrike på 1700-talet förstärktes Dumbarton Castles försvar och blev mer befäst på 1700-talet. Nya byggnader och befästa försvarsbyggnader uppfördes på 1700-talet. Försvaret förstärktes. Garnisonen som tidigare tagits bort återställdes på slottet. 1727 blev garnisonen ännu större. De militära trupperna stannade på Dumbarton Castle ända fram till andra världskriget startade 1939 eller till andra världskrigets slut 1945. På 1700-talet blev Dumbarton Castle mer som ett mäktigt fort, vilket det fortsatte vara på 1800-talet. Dumbarton Castle hade dock ett fungerande försvarsverk innan 1700-talet. Redan på 1600-talet blev det mer som ett fort, vilket de skriftliga dokumenten på 1500-talet och ritningar av slottet på 1690-talet visar. Slottet blev dock bättre försvarsmässigt på 1700-talet. Vakthuset från 1580 i söder byggdes också om på 1700-talet med bl.a. nya fönster. De muromgärdade fönstren från 1580 behölls däremot. Detsamma gällde de 1500-tals ovala embrassyren högst upp på en vakthusets ena väggar.
 
1728 reparerades slottets försvaret i norr. Innan var det i ett tillstånd av en ruin. 1735 förstärktes slottets försvar i väst och i söder för att förhindra att det intogs av jakobiter. 1735 uppfördes både försvarsverket King George's Battery och byggnaden Governor's House. Det senare för John Kennedy (1700-1759), 8th Earl of Cassilis 1701-1759. Han var även känd som John Kennedy, 8th Earl of Cassilis, 10th Lord Kennedy. 1737-1759 var han kastellan (guvernör) på Dumbarton Castle. Governor's House byggdes på platsen där en tidigare medeltida grindstuga låg inom Dumbarton Castles slottsområde. På medeltiden kallades den nedre terrassen, där King George's Battery och Governor's House står idag, för Nether Bailey. Den övre terrassen mellan tvillingtopparna White Tower Crag och the Beak hette Over Bailey. På medeltiden stod också många byggnader på Over Bailey.
Mellan tvillingtopparna fanns det en smal ravin som gick från Nether Bailey till Over Bailey. I ravinen fanns det två försvarsstrukturer. Den ena var den övre 1300-tals barriären Portcullis Arch som finns kvar än idag medan den nedre barriären stod på samma plats eller strax i närheten där vakthuset från 1580 ligger idag.
 
1735 flyttades slottsområdets huvudentré från norr till söder där den fortfarande finns kvar. Innan, från medeltiden till 1735, låg huvudingången i norr medan södra delen användes som en bakingång även om det fanns ett vakthus i söder redan 1580. Även om den södra ingången blev slottsområdets nya huvudentrén 1735 fortsatte också den norra ingången att användas som en bakingång fram till 1795.
 
1748 byggdes ett krutmagasin på tvillingtoppen the Beak. Nr 7 på kartan ovan. Magasinet rymde som mest 150 tunnor krut till kanoner. Det ersatte ett tidigare magasin från slutet av 1600-talet som i sin tur hade ett ersatt ett ännu äldre magasin eller byggnad för ammunition som stod på östra delen av the Beak, men som skadades i en storm i november 1675. Krutmagasinet från 1748 omgavs av en sprängvägg. De som gick in i byggnaden fick ta av sig sina spikkängor och ta på sig träskor för att minska risken för att gnistor uppstod.
 
28 oktober 1773 besöktes Dumbarton Castle av den engelska författaren Samuel Johnson (1709-1784). 1790 uppfördes en byggnad på norra delen av slottsområdet som tjugo år senare blev känd som the French Prison efter att fångar från Napoleonkrigen satt där. Napoleonkrigen pågick 1803-1815. Tidigare låg det flera medeltidsbyggnader nära ena sidan av där French Prison uppfördes. De försvarade norra ingången till Dumbarton Castles slottsområde på medeltiden samt på 1500- och 1600-talen. Ett av de var 1400-tals Wallace Tower och dess ersättare eller ombyggda torn från 1617-1618. 1795 övergavs norra entrén som en bakingång. Ingången blockerades upp. Som nämndes tidigare var norra ingången slottets huvudentré från medeltiden fram till 1735. Sedan 1795 har enbart södra ingången använts för att ta sig in i slottsområdet.


1800-talet till idag
 
1803 besöktes Dumbarton Castle av den engelska poeten William Wordsworth (1770-1850) och av hans lillasyster, den engelska författarinnan och poeten Dorothy Wordsworth (1771-1855). På 1800-talet användes Dumbarton Castle som en barack av den brittiska armén. På sannolikt 1800-talet revs det på 1600-talet ombyggda 1400-tals Wallace Tower eller dess efterföljande torn från 1617-1618. Det går inte att utesluta att det var en ruin i början på 1800-talet innan det revs. På troligen 1800-talet byggdes baracker ovanpå Wallace Towers 1400-tals fundament. Eftersom norra ingången till slottsområdet blockerades 1795 möjliggjorde det för att bygga baracker på platsen. Med öppen ingång i norr på 1800-talet hade platsen inte varit lika säker för baracker. Sannolikt hade barackerna då inte byggts på platsen.
 
Redan 1811 fanns det skeppsvarv i småstaden Dumbarton. Med tiden grävdes markerna upp strax norr om Dumbarton Rock på den östra sidan där floderna Leven och Clyde möttes. Därefter anlades en hamnbassäng med skeppsvarv som i sin tur var öppen till hörnet där de två floderna möttes. Norra delen av hamnbassängen var ungefär 150 meter lång medan den södra delen var ungefär 200 meter på längden. 100 respektive 150 meter enligt en del andra uppgifter. De olika längderna på samma hamnbassäng i norr och söder berodde på att floden Leven krökte sig vid bassängens utgång, vilket gjorde den södra sidan längre.
 
1847 besöktes Dumbarton Castle av Victoria (1819-1901), regerande drottning av Storbritannien 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901.

2 maj 1874 påbörjades av konstruktionen av Clyde Pier. Ett år senare i maj 1875 var den 233,17 meter långa och vackra träpiren klar. Den gick ut i sydvästlig riktning från en stenmur som i sin tur låg vid strandkanten på den södra sidan nedanför Dumbarton Rock. En tid senare döptes piren om till Dumbarton Pier. En som var med i projektet med piren var Samuel Bennett (1815-1876), Provost of Dumbarton 1871-1876. Huvudorsaken till att piren uppfördes var att större fartyg och ångbåtar, som transporterade människor från t.ex. Glasgow till småstaden Dumbarton, skulle anlägga vid piren och släppa av människor där. På grund av tidvattnet kunde piren bara användas av de större ångbåtarna när det var flod. Det begränsade pirens funktion. I jämförelse med tågstationen i småstaden Dumbarton låg piren dessutom för långt ifrån centrala delen av Dumbarton. Människor föredrog därför hellre att ta tågen till Dumbarton än att ta ångbåtarna. Den vackra piren blev därför en flopp och blev aldrig riktigt populär. 

Gräspartiet som fanns i söder mellan piren/stenmuren och Dumbarton Rock blev sedan känd som Pier Park senast 1877. Det döptes efter piren. Gräspartiet finns kvar än idag. I december 1900 blev Dumbarton Pier allvarligt skadad i en storm. Eftersom piren inte kunde användas till fullo innan, på grund av tidvattnet, reparerades den aldrig efter stormen. Den revs också helt senare.
 
Någon gång 1881-1939 hade Dumbarton Castle nära kopplingar till soldaterna som tillhörde regementet Argyll and Sutherland Highlanders. Från början av 1900-talet och under resten av 1900-talet hade inte slottet någon stor militär betydelse för den brittiska armén trots att de militära trupperna stannade på Dumbarton Castle ända fram till andra världskriget. Slottets minskade betydelse för militären fick konsekvensen att det nedprioriterades. Slottet förföll därför gradvis under 1900-talet. 1909 överlämnade War Office formellt över Dumbarton Castle till Office of Works. War Office var tidigare ett departement i Storbritannien som ansvarade för administrationen av Storbritanniens armé 1857-1964. 1964 togs uppgiften av administrationen av Storbritanniens armé över av Storbritanniens försvarsministerium.
 
Mellan första världskrigets slut 1918 och andra världskrigets början 1939 revs 1800-tals barackerna som låg ovanpå Wallace Towers 1400-tals fundament.  Efter rivningen av barackerna lämnades 1400-tals fundamenten kvar. Någon gång 1928-1947 uppfördes ett stort industriområde nordöst om Dumbarton Rock. Samtidigt fanns skeppsvarvet med hamnbassängen norr om Dumbarton Rock fortfarande kvar.
 
1937 besöktes Dumbarton Castle av George VI (1895-1952), kung av Storbritannien 1936-1952 och kejsare av Indien 1936-1947. Natten mellan 5-6 maj 1941 under andra världskriget landade fyra högexplosiva bomber på Dumbarton Rock. De fälldes av tyska plan, men missade sina mål. De var avsedda för de närliggande flygplansfabriken Blackburn eller skeppsvarvet Denny norr om Dumbarton Rock. Det blev en del strukturella skador på platser på Dumbarton Rock, men inga människor dog eller skadades. En av de fyra bomberna landade på krutmagasinet från 1748 vars nordöstra hörn sprängdes bort. Nr 7 på kartan ovan. Byggnaden användes dock inte sedan längre som krutmagasin för annars hade det blivit en rejäl explosion.
 
1954 besöktes Dumbarton Castle av den 28:åriga Elizabeth II (f. 1926), regerande drottning av Storbritannien 1952-idag, och av hennes 33:åriga make prins Philip (f. 1921), Duke of Edinburgh 1947-idag. Mellan början av 1980-talet och 1988 fylldes hamnbassängen norr om Dumbarton Rock igen. Vattnet på platsen ersattes med mark. År 2000 anlades en fotbollsarena norr om Dumbarton Rock där den tidigare hamnbassängen låg. Fotbollsarenan finns kvar än idag. Industribyggnaderna närmast nordöst om Dumbarton Rock togs bort mellan 2006-2013. De ersattes av ett natur- och grönområde. Industribyggnaderna som låg nordöst om det nya naturområdet fanns däremot kvar 2015.
 
Dumbarton Castle ägs idag av skotska staten och sköts av Historic Environment Scotland. Av det ännu äldre 400-tals fortet finns det inga synliga rester kvar idag ovan jord. 1300-tals Portcullis Arch och fundamenten till 1400-tals Wallace Tower finns kvar idag. De senare kan ha överlevt till idag på grund av skyddet ovanpå av barackerna från 1800-talet till början av 1900-talet. Av Dumbarton Castles slottsbyggnader, undantaget Portcullis Arch, är Wallace Towers fundament från 1400-talet den bäst bevarade delen av det medeltida slottet. I övrigt är det mesta borta av slottets byggnader från 1200-talet till 1400-talet, inklusive medeltida White Tower på White Tower Crag. Fundamenten från byggnaden eller kvarnen som ersatte White Tower någon gång mellan 1690-talet och första halvan av 1800-talet finns däremot kvar. De flesta av Dumbarton Castles nuvarande byggnader är istället från 1700-talet, som t.ex. Governor's House och några befästa byggnader. I Governor's House finns det ett litet museum och en butik. Hela vakthuset från 1580, som byggdes om på 1700-talet, finns också kvar intakt. Detsamma gäller French Prison från 1790. Dumbarton Pier, som uppfördes 1874-1875 finns däremot inte kvar.
 
Turister och andra människor är hjärtligt välkomna att besöka slottsområdet. Platsen är dock skyddad och räknas som ett antikt monument. Bergsklättring är därför inte tillåtet. Eventuella skador gjorda av turister eller andra besökare räknas som brott enligt lagen och kan leda till åtal. Slottsområdet är väl värt ett besök, i synnerhet en klar dag för den eller de turister som är i området eller som befinner sig i närliggande Glasgow. Från centrala Glasgow tar det 35 minuter med tåg i nordvästlig riktning till tågstationen Dumbarton East station. Därifrån tar det sedan ungefär 10 minuter att promenera i sydvästlig riktning till södra delen av Dumbarton Rock. Sträckan att gå är 1 km. Totala restiden är 45 minuter från Glasgow till Dumbarton Rock.
 
För allmänheten är slottsområdet är öppet varje dag sommartid och lördag till onsdag vintertid. 2019 var öppettiderna kl. 09.30-17.30 varje dag från 1 april till 30 september och kl. 10.00-16.00 lördag till onsdag från 1 oktober till 30 mars undantaget 25 och 26 december samt 1 och 2 januari då det var stängt. På vintern, oavsett dag, kunde det också förekomma att det var stängt vid lunchtid. Sista tid turister fick gå in på slottsområdet var kl.16.45 på sommaren och kl. 15.15 på vintern. 2019 fanns det inga toaletter för turister på slottsområdet. Sådana behov kunde göras på ställen ett par hundra meter eller en km norr om Dumbarton Rock.
 
Den som besöker slottsområdet idag rekommenderas att gå upp de 557 trappstegen till toppen av White Tower Crag, vilket är den västra toppen av Dumbarton Rock. Som jämförelse var det 2010 hela 674 trappsteg från markplan till nedre delen av andra nivån på Eiffeltornet i Paris. Ytterligare 12 trappsteg från nedre till övre delen av andra nivån. Totalt 686 trappsteg. De första 674 trappstegen var fördelade med 347 trappsteg från markplan till första nivån och 327 trappsteg mellan de första och andra nivåerna. Det ger en ungefärlig uppfattning om hur många trappsteg det är upp till White Tower Crag.
​

​6. Dunglass Castle, Old Kilpatrick parish, Dunbartonshire

Lilla bilden ovan: Slottets 1470-tals ruin i mitten närmast floden Clyde. Den bakre byggnaden till vänster om obelisken är ett hus från 1590 som uppfördes på slottsområdet. Där slottet ligger är floden Clyde 350-700 meter bred. © Stora bilden James T M Towill och lilla bilden Lairich Rig. Båda CC.

Målning från 1825. Huset från 1590 till vänster. 1830 byggdes det ut med en flygel i öster och 1850 med en turell i sydväst. På mitten av målningen finns den överbeväxta slottsruinen från 1470-talet. Till höger om den finns ett litet runt torn från 1600-talet som var slottets duvslag.

​6. Dunglass Castle (borggårds slott, ruin)
Byggdes: 1380.
Byggdes ut: på 1400-talet, inkl. på 1470-talet och ett befäst hus 1590.
Ruin, slottet: 1735-idag.
Ägare: Företaget Esso, år 2014.
Familjer: Colquhoun, Edmonstone, Buchanan, Morris och Macdonald.
Annat 1: ibland känd som Dunglass Castle, Bowling.
Annat 2: inte samma som Dunglass Castle i East Lothian.
Annat 3: ett romerskt fort byggdes på platsen under romartiden.
 
I början av 1200-talet var markerna i mittersta delen av södra West Dunbartonshire en del av baroniet Colquhoun. 1217-1219 ägdes dessa marker i Colquhoun av Maol Domhnaich (1180-1250), Earl of Lennox 1217-1250. Han var också känd som a) Mael Domhnaich, Earl of Lennox, b) Maldouen, Earl of Lennox och c) Malduin, Earl of Lennox. 1219 beviljade han markerna i Colquhoun, Auchentorily och i Dumbuck till Umphredus de Kilpatrick, enligt historiker 2014. Umphredus var också känd som Umfridus de Kilpatrick och på modern engelska idag som Humphrey of Kilpatrick.
Från 1219 kallade han sig för Umphredus/Umfridus de Colquhoun eller Umphredus/Umfridus Colquhoun. Han tog sitt nya namn efter baroniet. Skotska klanen Colquhoun härstammar från honom och tog sitt namn efter honom. Enligt klanen Colquhoun 2019 kom Umphredus de Kilpatrick över baroniet Colquhoun först 1240 och bytte namn till Umphredus/Umfridus de Colquhoun år 1240. Inte år 1219 som historikerna hävdade 2014.
 
1380 uppfördes Dunglass Castle som ett borggårds slott på en liten stenig udde intill floden Clyde i mittersta delen av södra West Dunbartonshire. Troligen av familjen Colquhoun. Det förekommer uppgifter att slottet uppfördes på 1400-talet, men de är baserade på böcker från 1889. Enligt kommunen West Dunbaronshire och en rad andra källor på 1990- och 2010-talen uppfördes slottet år 1380. Runt 1300-tals slottet byggdes en stenmur. Det var ingen slump att ett slott uppfördes här på 1300-talet. Platsen var ett strategiskt fäste för baroniet Colquhoun. Från slottet kunde dess ägare också observera och kontrollera passagen längs floden Clyde till och från havet längre bort. Åtminstone kunde de göra det i vattnen närmast slottet som tillhörde baroniet. Det var också orsaken till varför romarna uppförde ett romerskt fort på platsen under romartiden på troligen 100-talet e.Kr.
 
På 1300- eller 1400-talen byggdes ett torn i norra/nordöstra delen av slottsområdet för att komplettera huvudbyggnaden. Tornet låg där dagens obelisk står. 1439 kom Sir John Colquhoun (d. 1439) över Dunglass Castle. Han var också känd som Sir John Colquhoun of Luss. Med honom är det bekräftat att Dunglass Castle var klanen Colquhouns fäste och högborg från 1439, även om slottet troligen var det från 1380. Sir John var ättling till Umphredus de Kilpatrick. Senare samma år, 1439, blev Sir John motsvarande guvernör på Dumbarton Castle 3,9 km västnordväst om Dunglass Castle. Hans farfar Sir John Colquhoun var också tidigare guvernör på Dumbarton Castle 1424. Senare under 1439 mördades den Sir John Colquhoun, som kom över Dunglass Castle 1439, på ön Inchmurrin i Loch Lomond i en räd ledd av Lachlan MacLean. Sir John efterträddes av sin son Sir John Colquhoun (1430-1478) med samma namn. Sonen var i vuxen ålder riksrevisor för skotska kungens hushåll och Great Chamberlain of Scotland. Det förekommer uppgifter att det istället var pappa Sir John som hade dessa uppgifter.
 
På 1470-talet uppfördes en byggnad på södra delen av slottsområdet som hörde till Dunglass Castle. Den byggnaden låg nära vattnet. På centrala delen på södra sidan av denna byggnad fanns en utgång som ledde direkt till strandkanten. I närheten hade slottets ägare sin båt.
 
I november 1489 besöktes Dumbarton av den sextonårige James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513. Kungen var där för att slå ned en revolt i Dumbarton som han vann. Familjen Colquhoun stödde kungen och lät honom bo på Dunglass Castle medan revolten slogs ned. Det var inte första gången de hjälpte en skotsk kung. 1425 gjorde James Mor Stewart (1400-1429/1449), också känd som a) James the Fat, b) Seamas Mór och c) Seamas Mòr, en revolt mot James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437. Han och hans anhängare brände ned Dumbarton, men misslyckades att inta det kungliga Dumbarton Castle. De lyckade emellertid döda kungens farbror Sir John Stewart of Dundonald som var intendent på Dumbarton Castle. I attacken på Dumbarton Castle 1425 hjälpte Sir John Colquhoun till att försvara det mot James Mor Stewart härd. Se Inchmurrin Castle i West Dunbartonshire för mer om den händelsen.   
 
I slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet använde den skotska kungen James IV Dumbarton och kusten med omnejd vid floden Clyde som en västlig bas för sin västkustflotta. Från Dumbarton hade flottan också relativt nära till Yttre Hebriderna för att kunna dämpa de återkommande upproren som försiggick där. Mellan Dumbarton Castle och östra delen av North Uist på Yttre Hebriderna är det exempelvis ungefär 417-429 km båtvägen beroende på vilken rutt som tas. För att få en uppfattning om längden kan samma längd, 417-429 km, ta en person båtvägen från Leith utanför Edinburgh i nordlig riktning till Bettyhill i norra Sutherland eller i sydlig båtfärd ända ned till i trakten vid Skegness i östra Lincolnshire i England.
 
Det låg därför i James IV’s intresse att stödja sina allierade, åtminstone en del av dem, som bodde vid floden Clyde nära hans västkustflotta i Dumbarton. Hans män hjälpte till att förbättra befästningen av Dunglass Castle 1489 i samband kungens vistelse på slottet. Samtidigt gjorde förbättringarna av slottet det svårare för utomstående rebeller att inta slottet under den korta tiden kungen bodde där. En del historiker i slutet på 2010-talet menade istället att Dunglass Castle ockuperades av kungen 1489 och sedan förstärktes av kungens män. De uppgifterna går dock emot att familjen Colquhoun stödde kungen och hade stött kungahuset åtminstone i flera årtionden innan. Snarare lät familjen Colquhoun frivilligt och med stor entusiasm kungen få bo på Dunglass Castle än att kungen tvingade till sig det.
 
Någon gång 1400-1825 revs 1300- eller 1400-tals tornet i norr/nordöst. På en gravyr från 1800-1824 syns en ganska hög tornliknande byggnad i bakgrunden. Vinkeln gör emellertid att det kan vara en del av en fristående slottsbyggnad i sydväst eller söder. I sådant fall är det tornet i söder från 1470-talet. Vinkeln gör också att det tornet kan vara 1300- eller 1400-tals tornet som man vet stod i norr/nordöst. Oavsett vilket fanns inte övre delen eller hela tornet kvar 1825, vilket en samtida målning visar. 1838 eller 1839 fanns 1300- eller 1400-tals tornet i norr/nordöst definitivt inte kvar i någon form.
 
1590 uppfördes Dunglass House av Sir Humphrey Colquhoun (d. 1592). Det var ett nytt befäst hus i nordvästra delen av slottsområdet. Det byggdes ut och om på 1800-talet. 1592 hamnade Sir Humphrey Colquhoun i gräl med familjen MacFarlane of Arrochar. I grälet blev han slagen och flydde till Bannachra Castle i Argyll and Bute. Där mördades han av en bågskytt som avfyrade en pil som gick genom ett fönster på slottet. På 1600-talet byggdes ett litet runt torn i sydöstra delen av Dunglass Castles slottsområde. Det användes som duvslag. En del källor hävdar att Dunglass Castle användes som en garnison på 1630-talet och förstördes 1640, men alla de sakerna gällde Dunglass Castle i East Lothian och inte slottet i West Dunbartonshire.
 
I början av 1700-talet försämrades Dunglass Castles skick. Lite senare, år 1735, revs delar av Dunglass Castle efter order från the Commissioners of Supply. De behövde stenar för att återställa den närliggande kajen i Bowling. Därför revs delar av Dunglass Castle's slottsbyggnad i söder från 1470-talet för detta ändamål. Kvar lämnades en ruin mot vattnet. Det befästa huset Dunglass House i nordväst undgick däremot en rivning 1735 och klarade sig. 1738 kom familjen Edmonstone of Duntreath över Dunglass Castle och dess slottsområde. Familjen Colquhoun hade då troligen ägt slottet i 358 år under perioden 1380-1738, varav 299 bekräftade år 1439-1738. 1812 köptes Dunglass Castle och dess slottsområdet av Alexander Buchanan of Auchentorlie.
 
24 juli 1812 sjösatte skotska ångbåtspionjären och ingenjören Henry Bell (1767-1830) sin ångbåt Comet. 6 augusti 1812 gick den sin första lite längre tur på floden Clyde. Turen gick från Port Glasgow i sydöstlig riktning till Broomielaw i Glasgow. Det var första gången en ångbåt färdades på floden Clyde. Med sig hade Henry Bell några passagerare. Två av dem trodde inte på idén om ångbåtar och släpptes av i Bowling i närheten av Dunglass Castle. Bland de som däremot stannade kvar på Comet var James Lumsden.
 
1830 lät Alexander Buchanan of Auchentorlie bygga ut huset Dunglass House i nordväst med en östlig flygel. 1830-1900 revs ytterligare delar av slottsruinen i söder. 1830 dog Henry Bell. Efter hans död 1830 undersökte James Lumsden hos allmänheten om det kunde resas ett minnesmärke till Henry Bells ära. Han fick ja från familjen Buchanan. I juli 1838 eller 1839 uppfördes Henry Bell Monument på norra/nordöstra delen av Dunglass Castles slottsområde. Monumentet bestod av en obelisk som restes på samma plats där det tidigare 1300- eller 1400-tals tornet stod. Obelisken uppfördes för att hylla Henry Bell. Valet av plats var passande eftersom Henry Bell var utanför slottets vatten och i Bowling under den där premiärturen 1812. 
 
1850 byggdes en rund turell på sydvästra delen av Dunglass House i nordväst. 1893-1899 ägdes Dunglass Castle av designern Talwin Morris (1865-1911). Han bodde i Dunglass House. Han förbättrade husets interiör något. 1899 flyttade han till Torwood och sålde samma år hela slottets egendom till sin bästa kompis Charles Macdonald. Charles var jurist och född i England. Han var bror till artisten Margaret Macdonald (1864-1933). Hon var också född i England. 1890 flyttade Margaret med sin familj från England till Skottland. 1892 på Glasgow School of Art träffade hon skotska arkitekten, designern, målaren, formgivaren och artisten Charles Rennie Mackintosh (1868-1928). Han var en av förgrundsgestalterna inom jugendstilen. Efter att Charles Macdonald köpte Dunglass Castle och egendomen 1899 flyttade han i Dunglass House tillsammans med sin syster Margaret och mamma. Senare samma år lät han Charles Rennie Mackintosh designa om inredningen i huset, i synnerhet vardagsrummet och matsalen. År 1900 gifte sig syrran Margaret Macdonald med Charles Rennie Mackintosh.
 
1910-1920 föll duvslaget i sydöst ned i floden Clyde, men det återuppbyggdes senare. Fram till 1920-talet användes Dunglass House i nordväst som bostadshus. Därefter användes det som en butik som sålde kontorsmaterial. På 1920-talet byggde British British Mexican Petroleum Co. Ltd. en oljeterminal väster om slottsområdet. På 1930-talet utvidgades terminalen på mark öster om Dunglass Castle. Slottsområdet var då omgivet av oljeterminaler både i väster och i öster. Senare köptes Dunglass Castle och egendomen upp av bensinföretaget Esso. 1997 började de med processen att avveckla fabriker bredvid slottet. Esso kontaktade Simpson and Brown Architects som undersökte Dunglass Castle och dess intilliggande byggnader på slottsområdet. 2000 lade de om taket på Dunglass House i nordväst och förstärkte en del väggar. 2013 bestämdes att husets väggar skulle repareras för att göra byggnaden vattentätt. 2014 var Dunglass Castle inte tillgänglig för allmänheten. Slottsområdet övervakades 24 timmar om dygnet och ägdes av Esso.

Det som finns kvar idag är bl.a det befästa huset Dunglass House i nordväst, obelisken i norr/nordöst och resterna av en vägg och ruin från slottets södra 1470-tals byggnad. Det finns ingenting kvar av 1300- eller 1400-tals tornet i norr/nordöst eller av övriga slottsbyggnader som uppfördes på 1300-talet och 1400-1469. 1470-tals ruinen i söder är slottets äldsta överlevande del idag. Dunglass House är visserligen inte borta. Dock är det övergivet och riskerar att förfalla. Större delen av Dunglass House som finns kvar idag är från 1800-talet, även om det har anor från 1590. 

​

7. Inchmurrin Castle, Kilmaronock parish, Dunbartonshire

Stora bilden ön Inchmurrin med karta över Loch Lomond och en liten bild med Inchmurrin Castle inringat i rött. © Stora bilden Christian Bickel, kartan Celtus och lilla bilden Johnny Durnan. Bilderna CC. Kartan CC.

7. Inchmurrin Castle (jaktslott/medeltidsslott, ruin)
Byggdes: 1370-1372, 1385-1388, 1388-1390 eller 1390-1393, men troligen 1385-1388.
Byggdes ut, ytterväggarna: två gånger efter slottet uppfördes.
Ruin: från ca 1600-1792 fram till idag.
Ägare: familjen Scott, år 2011.
Familjer: Lennox, Stewart, Colquhoun, Graham och Scott.
Annat: också känt som Inchmurren Castle och Lennox Castle.

Ön Inchmurrin ligger i södra Loch Lomond i nordvästra West Dunbartonshire. Inchmurrin är Loch Lomonds största ö och är ungefär 400-600 meter på bredden och 2,3 km på längden. På 600-talet fanns det ett kloster på ön. Det hade också ett kapell som var dedikerat till den irländska munken och kristna missionären Saint Mirin (565-620). Ön fick sedan sitt namn efter honom. Namnet Inchmurrin kommer från det skotsk gaeliska Innis Mheadhran, som betyder St Mirin's Island.
 
 
1300-talet
 
I början på 1300-talet bestämde Robert I (1274-1329), kung av Skotland 1306-1329, att ön Inchmurrin skulle bli en park där hans män kunde jaga hjortar. Det fanns emellertid inget slott på ön under hans tid som regent. Det kom med Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox 1385-1425. Innan 1373 gifte sig Donnchadh med Helen Campbell (1348-1445). Donnchadh föddes i Balloch Castle, Loch Lomond Park och dog utanför Stirling Castle. Helen föddes i Lochow (Loch Awe) i Argyll and Bute och dog i Inchmurrin Castle. Donnchadh var också känd som Duncan, Earl of Lennox medan Helen var även känd som Helen Macdonald och Helen of the Isles. Innan 1369 var Helen först gift med John Macdonald of the Isles (d. ev. 1369). Efter Johns död gifte hon sig med Donnchadh. Paret Donnchadh och Helen fick de fyra döttrarna:
- Isabella (f. ev. 1368 och d. 1458), Countess of Lennox 1437-1458,
- Elizabeth (f. ev. omkring 1370 på Balloch Castle, Loch Lomond Park och d. i december 1429 i Frankrike),
- Margaret (f. 1373 ev. på Inchmurrin Castle och d. efter 18 maj 1451),
- Mary (f. 1375).
 
Utöver de fyra döttrarna fick Donnchadh också fyra utomäktenskapliga söner med andra kvinnor.
 
1370-1372, 1385-1388, 1388-1390 eller 1390-1393 uppfördes Inchmurrin Castle som ett jaktslott av Donnchadh på sydvästra delen av ön Inchmurrin. Uppgifterna varierar när slottet byggdes på andra halvan av 1300-talet, men de flesta källorna hävdar att slottet uppfördes i slutet av 1300-talet omkring 1385-1392 och att det fanns 1393. Troligen uppfördes slottet omkring 1385-1388 eftersom det användes som ett jaktslott innan Donnchadhs med familj började bo oftare där 1388 och innan det blev deras huvudresidens 1390. Dock finns det uppgifter som säger att Donnchadhs dotter Margaret föddes 1373 på Lennox Castle (Inchmurrin Castle). Å andra sidan kan de uppgifterna vara misstolkningar för distriktet och regionen Lennox där bl.a. West Dunbartonshire ingår, dvs. att Margaret föddes i distriktet Lennox men sedan misstolkades efteråt för att vara Lennox Castle.
 
Från början byggdes Inchmurrin Castle för att Donnchadh och hans män skulle ha någonstans att bo när de jagade hjortar på ön i Loch Lomond. Slottet uppfördes på en oregelbunden höjd med måtten 50 x 45 meter. Höjden var brant i nordväst och i sydöst. Fram till 1390 var Donnchadhs officiella huvudresidens 1200-tals slottet Balloch Castle, Loch Lomond Park, som låg på fastlandet 4 km sydsydöst om Inchmurrin Castle. Balloch Castle, Loch Lomond Park låg öster om södra Loch Lomond och öster om norra inloppet till floden Leven. Det var inte samma byggnad som 1800-tals herrgården Balloch Castle som uppfördes 430 meter sydsydväst om 1200-tals Balloch Castle.
 
1388-1390 bodde Donnchadh och hans familj mycket på Inchmurrin Castle som mer eller mindre fungerade som deras huvudsakliga hemvist trots att deras huvudresidens var 1200-tals Balloch Castle. För att ta sig från Balloch Castle till Inchmurrin Castle gick Donnchadh och hans familj max 100 meter till vattnet väster om Ballloch Castle. Sedan tog de en båt i ungefär 3,9 km i nordnordvästlig riktning till ön Inchmurrin. Därefter gick de i max 40 meter upp till slottet Inchmurrin Castle. På deras tid låg Inchmurrin Castle närmare vattnet. Landhöjningen har gjort att det som finns kvar av slottets ruin har kommit längre från strandkanten. Trots de 4 km i avstånd mellan de två slottet behövde Donnchadh med familj bara gå i ungefär 140 meter av 4 km. Det var med andra ord en ganska bekväm resa.
 
1390 ansåg Donnchadh och hans familj att 1200-tals Balloch Castle inte var tillräckligt säkert längre. De övergav därför slottet som huvudresidens och flyttade in permanent i Inchmurrin Castle. Dock ägde de fortfarande Balloch Castle. På ön Inchmurrin fanns det visserligen hjortar, men det räckte inte för att livnära Donnchadh, hans familj och närmaste män. Från åtminstone 1390 fanns det också nötkreatur som kossor och andra djur som grisar, höns, etc. på ön. Möjligen också får, getter och hästar. Djuren tog de över från fastlandet. Ön Inchmurrin fungerade i praktiken som ett litet vanligt bondesamhälle, men med en vacker utsikt över Loch Lomond.
 
I slutet av 1300-talet hade Inchmurrin Castles huvudbyggnad tre huvudrum som låg efter varandra, enligt arkeologer som besökte slottets ruin på mitten av 1990-talet. Slottet var 36 meter på längden från nordöst till sydväst och 10 meter på bredden från nordväst till sydöst. Med ytterväggar och rum täckte huvudbyggnaden 360 m2. Nordligaste rummet hade en insida på ungefär 51,06 m2, mellanrummet 16,5 m2 och det sydliga rummet 58,29 m2. Totalt fanns det ungefär 125,85 m2 yta på insidan på marknivå. Därtill fanns det 30-58 m2 golvyta i ett rum under det sydligaste rummet. Totalt bestod huvudbyggnaden av ungefär 156-184 m2 yta. Eventuella loft inte inräknade. Efter att slottet uppfördes första gången på 1300-talet byggdes huvudbyggnadens ytterväggar om utåt ytterligare två gånger på 1300-, 1400- eller 1500-talen tills de var i genomsnitt en meter tjocka förutom västra väggen av huvudbyggnaden som i genomsnitt var 0,5 meter bred.

I slutet på 1300-talet var insidan på det nordligaste rummet 7,4 meter på längden och 6,9 meter på bredden. Rummet hade ett fönster i nordväst som var 1,4 meter brett på insidan, men smalnade ut och var 1 meter brett på utsidan. På västra sidan av det nordligaste rummet fanns det också en öppen spis vid någon tid. Det fanns även en entré i nordöst på östra delen av det rummet. Entrén var 1 meter bred och gjordes antingen när slottet uppfördes på 1300-talet eller sattes dit senare på 1400-, 1500 eller 1600-talen, enligt arkeologerna på 1990-talet. I slutet på 1300-talet var mellanrummets insida 2,5 meter på längden och 6,6 på bredden. Rummets yttervägg i nordväst och sydväst var 0,5 meter respektive 0,7 meter tjock. I öst var ytterväggen däremot 1 meter tjock. I ett av hörnen i norra delen av rummet fanns det ett fönster eller en någon form av eldstad som dock kunde ha satts dit eller gjorts senare på 1400-, 1500- eller 1600-talen. I sydöstra delen av rummet fanns en ytterdörr. Den var från början huvudbyggnadens huvudentré på 1300-talet. 

I ytterväggen mellan mellanrummet sydöstra sida och det sydligaste rummets nordöstra sida fanns det ett litet runt trapptorn med 2,8 meter i diameter. I slutet på 1300-talet var det sydligaste rummets insida 8,7 meter på längden och 6,7 meter på bredden. Golvet i sydliga rummet låg på en höjd över mellanrummets golvnivå. De två rummen låg inte ovanpå varandra utan efter varandra på olika höjdnivåer. I sydliga rummet fanns det ett fönster i nordväst och ett annat fönster i sydöst. Fönstret i nordväst sattes dit på 1400-, 1500- eller 1600-talen, medan fönstret i sydöst gjordes på 1300-talet. I sydvästra delen av det sydligaste rummet fanns en ytterdörr. Från den kunde slottets ägare gå till en grindstuga som fanns nedanför. 

Under det sydligaste rummet fanns det också ett till rum. Det rummet var som en slags källare och undersöktes aldrig av arkeologerna på mitten av 1990-talet. Det har heller inte undersökts fram till idag. Det gör att arkeologer i framtida utgrävningar eventuellt kan hitta saker eller fynd i källarrummet som hittills inte varit kända. Med all sannolikhet gömmer det dock inte någon dold skatt i källarrummet. Snarare finns det eventuellt djurben, trasiga rester kopplade till jordbruksföremål eller liknande, ifall det ens finns några föremål i rummet. Det kan vara helt tomt också. 

Runt slottet nedanför höjden fanns det också ett dike i slutet av 1300-talet och på 1400-talet. Diket var som mest fem meter brett förutom i nordöst där det var sju meter brett och tre meter djupt och i sydväst där diket var sju meter brett och fyra meter djupt. Utanför diket i sydväst fanns slottets grindstuga. Utanför slottet fanns också en liten ladugårdsbyggnad med måtten 8 x 3 eller 8 x 4 meter där ägarna förvarade säd. Enligt arkeologer på mitten av 1950-talet var slottet i slutet av 1390-talet och på 1400-talet ett borggårds slott bestående av små byggnader innanför en vall. Mellan byggnaderna fanns en inre borggård enligt dessa arkeologer och utanför en vall och ett dike. De ansåg att slottets huvudbyggnad bestod av flera mindre fristående byggnader. 1990-tals arkeologerna menade istället att huvudbyggnaden bestod av en stor lång byggnad utöver intilliggande mindre byggnader.
 

År 1392-1510
 
1392 eller året efter gifte sig Donnchadhs dotter Isabella med Murdoch Stewart (1362-1425), Duke of Albany 1420-1425. Efter giftermålet flyttade hon in i hans familjeslott Doune Castle i Stirling council area. Paret fick fem barn. 1424 eller 1425 arresterades Murdoch Stewart och hans tre söner Walter Stewart (1392-1425), Alexander/Alasdair Stewart (d. 1425) och James Mor Stewart (1400-1429/1449) på order från James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437. De anklagades för förräderi. James Mor Stewart var också känd som a) James the Fat, b) Seamas Mór och c) Seamas Mòr. Murdochs fru Isabella, som var dotter till Donnchadh och mamma till James Mor Stewart, togs tillfånga och sattes i förvar.
 
1425 rymde James Mor Stewart från fängelset och tog sin flykt till regionen Lennox. Där organiserade han en revolt mot kungen. Män från Lennox och Argyll anslöt till upproret. James lyckades också övertyga sin morfar Donnchadh och anhängare till bl.a. sin mor Isabella att revoltera mot kungen.
1425 reste James Mor Stewart, hans morfar Donnchadh och anhängarna, varav minst 600 st var klanmedlemmar från klanen Galbraith, till Dumbarton. Där brände de ned Dumbarton, men misslyckades att inta det kungliga Dumbarton Castle. De lyckade dock döda kungens farbror Sir John Stewart of Dundonald som var intendent på Dumbarton Castle. James I skickade därefter ut sin armé och besegrade snabbt upprorsmakarna.

600 klanmedlemmar från klanen Galbraith lyckades emellertid fly undan till säkerhet på Skottlands västkust. Detsamma gällde för James Mor Stewart som också lyckades fly. Kungen skickade därefter ut några män för att leta efter honom och fånga in honom. Efter en tid på flykt i Skottland flydde James Mor Stewart senare under 1425 till Antrim på Nordirland. Han stannade sedan på ön Irland under resten av sitt liv fram till sin död 1429/1449. Morfar Donnchadh däremot tillfångatogs av James I´s armé. 18 maj 1425 ställdes han inför rätta i Stirling Castle för förräderi tillsammans med sin svärson Murdoch Stewart och Murdochs två söner Walter Stewart och Alexander/Alasdair Stewart. Donnchadh var morfar till de två sistnämnda.
 
2. Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox - morfar.
1. Isabella (f. ev 1368 och d. 1458), Countess of Lennox - mor
0. Walter och Alexander/Alasdair Stewart (d. 1425)
 
Alla fyra, Donnchadh, Murdoch, Walter och Alexander/Alasdair dömdes till döden för förräderi. De avrättades genom en offentlig halshuggning på Heading Hill utanför Stirling Castle 1425. Donnchadh alla tillgångar ärvdes av hans fyra överlevande döttrar Isabella, Elizabeth, Margaret och Mary eftersom de var födda innanför äktenskapet. Donnchadhs utomäktenskapliga söner fick ingenting. Efter avrättningarna 1425 fördes Murdochs fru Isabella, tillika Donnchadhs dotter, från sitt förvar till det kungliga slottet Tantallon Castle i East Lothian. Där tvingades hon leva i åtta år 1425-1433 utan möjlighet att få lämna slottet. Hon förlorade också alla sina titlar och egendomar. 1433-1437 satt Isabella i förvar på annan plats. 1437 mördades James I. Strax efteråt släpptes Isabella från sin fångenskap. 1437 återfick hon sina titlar och egendomar av James II (1430-1460), kung av Skottland 1437-1460. Åren 1437-1457 kallade hon sig därför för Isabella, Countess of Lennox.

Som fri 1437 valde Isabella att flytta in i Inchmurrin Castle där hennes pappa Donnchadh levde innan han avrättades 1425. Med till flytten tog Isabella med sig några av sina unga barnbarn, bl.a. barn till Walter Stewart som avrättades 1425 och barn till James Mor Stewart som levde eller hade dött i exil på Irland. Ett av barnbarnen var Andrew Stewart (1420-1488) som var son till Walter Stewart. På Inchmurrin Castle uppfostrades barnbarnen av farmor Isabella. På slottet bodde också Isabellas mamma Helen Campbell fram till sin död 1445. Hon dog i Inchmurrin Castle. Helen var samma kvinna som var gift med Donnchadh. Hon var farmors mor till exempelvis till Andrew Stewart. Någon gång 1437-1457 uppförde Isabella 1400-tals slottet Boturich Castle, original. Slottet byggdes 390 meter öster om södra Loch Lomond i nordvästra West Dunbartonshire. Slottet låg 2,24 km sydöst om Inchmurrin Castle, men på fastlandet. 

Isabella dog 1458. Alla hennes överlevande sonsöner var födda utanför äktenskapet. Titeln Earl/Countess of Lennox dog därför ut med henne. Efter Isabellas död delades hennes marker i Lennox upp i ungefär två lika stora delar och ärvdes av två män som var födda inom äktenskapen. Den ena arvtagaren var John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley. ​John kom från familjen Stewart of Darnley. Donnchadh var John Stewarts farmors far och Isabella var hans farmors syster.
 
3. Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox - farmors far
2. Elizabeth (f. ev. omkring 1370 och d. 1429) - farmor
1. Alan Stewart of Darnley (f. efter 1406 och d. 1439) - far
0. John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley.

Nr 2 Elizabeth ovan var syster till Isabella (f. ev 1368 och d. 1458), Countess of Lennox. Nr 0 John Stewart ovan var farfars farfar till Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål (regentgemål) av Skottland 1565-1567. Henrys hustru var Mary I (1542-1587), regerande drottning av Skottland 1542-1567 och drottning av Frankrike 1559-1560. Såväl Donnchadh som John Stewart och Henry Stuart är förfäder till svenska prinsessan Estelle (f. 2012).
 
Ett led:
22. Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox.
21. Elizabeth (f. ev. omkring 1370 och d. 1429).
20. Alan Stewart of Darnley (f. efter 1406 och d. 1439), 2nd Lord of Aubigny and Concressault
19. John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley.
18. Matthew Stewart (1460-1513), 2nd Earl of Lennox 1495-1513.
17. John Stewart (1490-1526), 3rd Earl of Lennox 1513-1526.
16. Matthew Stewart (1516-1571), 4th Earl of Lennox 1526-1571.
15. Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley, etc.
14. James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625.
13. Elizabeth Stuart (1596-1662), drottninggemål av Bohemia (Böhmen) 1619-1620.
12. Sophia of the Palatinate (Sophia of Hanover) (1630-1714), hertiginna (gemål) av Braunschweig-Lüneburg 1679-1692, kurfurstinna (gemål) av Hannover 1692-1698 (Electress of Hanover 1692-1698) och från 1701 tronarvinge till kungarikena England och Irland samt från 1707 även tronarvinge till Storbritannien.
11. George I (1660-1727), kung av Storbritannien och Irland 1714-1727.
10. George II (1683-1760), kung av Storbritannien och Irland 1727-1760.
9. Frederick (1707-1751), prins av Wales 1729-1751.
8. George III (1738-1820), kung av Storbritannien 1760-1820 och kung av Irland 1760-1801.
7. Prins Edward (1767-1820), Duke of Kent and Strathearn.
6. Victoria (1819-1901), drottningregent av Storbritannien 1837-1901.
5. Prins Leopold (1853-1884), Duke of Albany 1881-1884.
4. Charles Edward (1884-1954), Duke of Albany 1884-1919 och Duke of Saxe-Coburg and Gotha 1900-1918.
3. Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha (1908-1972), prinsessa av Sachsen-Coburg-Gotha 1908-1932 och prinsessa av Sverige 1932-1972.
2. Carl XVI Gustaf (f. 1946), kung av Sverige 1973-idag.
1. Victoria (f. 1977), kronprinsessa av Sverige 1980-idag.
0. Estelle (f. 2012), prinsessa av Sverige 2012-idag.
 
I ledet ovan är nr 22 Donnchadh, som uppförde Inchmurrin Castle, svenska prinsessan Estelles morfars morfars farmors farfars farfars farmors morfars farfars farfars farfars morfar. Nr 18 Matthew Stewart dog 1513 i det berömda slaget vid Flodden nära Branxton i norra England. Slaget utkämpades mellan Skottland och England som England vann. Det är okänt huruvida någon från nuvarande svenska kungafamiljen har besökt ruinen till Inchmurrin Castle och sina förfäders tidigare hem, men sannolikt har de inte gjort det.

1473 kom John Stewart, 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley över den andra halvan av markerna i Lennox från Isabellas andra arvtagare. Titeln Earl/Countess of Lennox återskapades 1473 och John Stewart kallades sig inofficiellt för Earl of Lennox 1473-1487. Det bestreds emellertid under de åren av John of Haldane som också var ättling till Donnchadh. John of Haldane ansåg att han borde varit Earl of Lennox. Först 1488 gav han upp försöken och John Stewart var officiellt Earl of Lennox 1488-1495. Titeln återskapades officiellt 1488.

Omkring 1458 eller åren efter kom därför halva the Earldom of Lennox och 1473 kom hela the Earldom of Lennox, inklusive Balloch Castle, Loch Lomond Park och Inchmurrin Castle, över av John Stewart, 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley. En del moderna historiker på 2010-talet hävdade att familjen Stewart of Darnley kom över Balloch Castle, Loch Lomond Park redan 1425, men det motstred andra moderna historiker på 2010-talet som menade bl.a. att Isabella var Countess of Lennox 1437-1458. Familjen Stewart of Darnley kom i alla fall inte över Inchmurrin Castle före 1445 eftersom Isabellas mamma Helen Campbell dog i Inchmurrin Castle 1445. De som ägde Inchmurrin Castle på den tiden ägde också 1200-tals Balloch Castle. Hur som helst, Balloch Castle, Loch Lomond Park blev familjen Stewart of Darnleys nya huvudresidens på 1400-talet, oavsett ifall de kom över slottet 1425, 1458 eller 1473. Se Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för) för mer om det. 
 
 
1500-talet till idag
 
1511 lämnade familjen Stewart of Darnley det äldre Balloch Castle som huvudresidens och flyttade in i Inchmurrin Castle. De övergav inte Balloch Castle helt utan besökte slottet då och då en tid efter. Under 1500-talet blev det äldre Balloch Castle gradvis en ruin. Någon gång på 1600- eller 1700-talen innan 1792 övergavs Inchmurrin Castle och blev också en ruin. 1617 besöktes ön Inchmurrin av James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625. Han reste dit för att jaga hjort på ön. I slutet av 1600-talet eller under de första årtiondena av 1700-talet gjorde berömda Robert Roy MacGregor (1671-1734) en räd mot ön Inchmurrin. Han är idag mest känd som Rob Roy och Skottlands svar på Robin Hood. Med sig till Inchmurrin hade han sina män. De snodde boskap från ön och tog över dem till fastlandet med båtar.
 
The Earldom of Lennox, inklusive Balloch Castles slottsruin stannade hos familjen till Stewart fram till 1652 när James Stewart (1612-1655), 1st Duke of Richmond 1641-1655 och 4th Duke of Lennox 1624-1655, sålde det till Sir John Colquhoun (1622-1676), 2nd Baronet 1650-1676. John var också känd som John Colquhoun of Luss. Eventuellt kom John också över Inchmurrin Castle. 1675 tilldelades the Dukedom of Lennox till Charles Lennox (1672-1723), 1st Duke of Richmond 1675-1723, 1st Duke of Lennox 1675-1723 och 1st Duke of Aubigny 1684-1723. Han var en utomäktenskaplig son till Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Skottland och Irland 1660-1685. Charles Lennox sålde senare markerna i Lennox till James Graham (1682-1742), 1st Duke of Montrose 1707-1742 och 4th Marquess of Montrose 1684-1742. I köpet ingick sannolikt Inchmurrin Castle. Charles Lennox behöll däremot sin titel Duke of Lennox fram till sin död 1723 trots att han inte ägde några marker i Lennox efter försäljningen.
 
På 1700-talet, åtminstone i slutet av 1700-talet, var ön Inchmurrin en park som the Dukes of Montrose jagade hjort i. De tillhörde familjen Graham och ägde Inchmurrin Castle vid den här tiden. 1793 uppfördes en ny jaktstuga på ön Inchmurrin av James Graham (1755-1836), 3rd Duke of Montrose 1790-1836. Han anställde en skogsvaktare som flyttade till ön med sin familj. Vid det laget är det bekräftat att Inchmurrin Castle var en ruin, men förmodligen blev slottet det lång tidigare. År 1800 fanns 200 registrerade hjortar på ön. 
1800 eller 1802 köptes Ballach estate, inklusive slottsruinen Balloch Castle, av John Buchanan of Ardoch (1761-1839). Han rev den gamla ruinen. 1808-1809 uppförde John det nya Balloch Castle som en herrgård 430 meter nordnordöst om ruinen till det äldre 1200-tals Balloch Castle. Han använde lite material från slottsruinen till den nya herrgården. Den gamla ruinen till 1200-tals Balloch Castle revs helt 1808-1809.

På eventuellt 1800-talet eller i början av 1900-talet skickades mentalpatienter till ön Inchmurrin som fungerade som en isolerad fristad för dem. Även ogifta gravida kvinnor skickades till ön för att föda barn. I slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet gjordes försök för att reparera delar av Inchmurrin Castles slottsruin med bl.a. betong, men de försöken misslyckades och gavs upp. Dock lämnades betongen kvar.

På 1920-talet köpte familjen Scott hela ön Inchmurrin, inklusive Inchmurrin Castles slottsruin. 1947 frös Loch Lomond till och invånarna på Inchmurrin 
kunde inte lämna ön. De fick hjälp av ett flygplan som flög över ön och släppte ned matpaket till de boende. På mitten av 1950-talet var två fragment av slottsruinen fyra meter höga i sydväst. Ruinen täcktes delvis av växter. Vid platsen fanns en del byggnadsmaterial och fallet murverk. 1995 var diket nordöst Inchmurrin Castle omgjord till en mindre väg som gick till moderna hus väster, nordöst och öster om slottsruinens höjd. Östra delen av diket hade också fyllts igen. Diket i sydväst hade försvunnit på grund av landskapsarbeten. Vid 1995 hade vegetationen förstört delar av betongreparationerna som användes i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet för att försöka reparera delar av slottsruinen. Dessutom dolde betongen vissa detaljer av slottet 1995.
 
Familjen Scott ägde ön Inchmurrin Castle till åtminstone 2011. Då hade de ägt ön i mer än 80 år. På ön bedrev de jordbruk, hyrde ut tre lägenheter och en stuga för åtta personer för semesterfirare. De drev också en restaurang som var öppen från påsk till oktober varje år. Restaurangen låg 100 meter nordöst om höjden till Inchmurrin Castle och 116 meter nordöst om existerande slottsruinen. Vid en brygga på ön för ankommande turister fanns slogan "You are now entering Scott Country". 2001 bodde det 13 personer permanent på ön gentemot bara 8 personer 2011. Idag täcker skog stora delar av ön Inchmurrin, inte minst nordvästra delen och delar av nordöstra ön. Södra delen av ön är däremot inte lika gräsbevuxen som den norra. En liten del av Inchmurrin Castles slottsruin finns ännu kvar.

​8. Kilmaronock Castle, Kilmaronock parish, Dunbartonshire

Slottet är det fyra våningar höga tornet till vänster. Byggnaden till höger är Kilmaronock House.

8. Kilmaronock Castle (tornhus, ruin)
Byggdes: på 1400-talet, i slutet av 1400-talet eller i början på 1500-talet.
Ruin: 1800-1820 till idag.
Ägare: privat.
Familjer: eventuellt Dennistoun samt bekräftat Cunningham, Cochrane och McGoune.
Annat 1: kallades också för Kylmarannak, Kilmaramiok, Mains Castle och Mains of Kilmaronock Castle.
Annat 2: ligger bredvid 1800-tals villan Kilmaronock House.
 
Kilmaronock Castle ligger 200 meter söder och 316 meter väster om floden Endrick Water i norra West Dunbartonshire. Slottet ligger också 2,1 km västsydväst om centrala delen av byn Drymen i Stirling council area. 2,2 km västnordväst om Kilmaronock Castle finns östra delen av Loch Lomond. 3,1 km sydväst om slottet finns centrala delen av byn Gartocharn.
 
 
700-talet till 1399
 
På 1100-, 1200- och 1300-talen tillhörde det mesta av marken i regionen familjen Lennox och deras Earls of Lennox. På 1300- och 1400-talen nämndes markerna i området som Kilmaronock. På 1300-talet gav Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1306-1329, kyrkan i Kilmaronock till munkarna i Cambuskenneth i Stirling council area. De behöll den till 1560.
Namnet Kilmaronock är gäliska och betyder "lilla Ronans rum/kyffe/bostad". Markerna namngavs efter St Ronan (d. 737) som hade en liten bostad eller ett litet kapell i området på 700-talet. På 700-talet lockade den här delen av Skottland många kristna missionärer. St Ronan var en. Några århundraden innan honom var den irländska kristna missionären St Kessog (460-520) en annan som troligen besökte Kilmaronock.
 
1329 kom området Kilmaronock över av Malcolm Fleming (f. innan 1314 och d. 1363), Earl of Wigtown 1341-1363. Han var son till Robert Fleming (d. innan 1314). Malcolm var gift med Marjorie. Med henne fick han sonen John Fleming (d. 1351) och tre döttrar. Mellandottern hette Marjorie/Mary Fleming och den yngsta hette Evota Fleming. Sonen John var Malcolms arvinge till the earldom of Wigtown. Han dog 1351 tolv år före sin pappa. Efter Johns död blev Malcolms sonson Thomas Fleming (d. 1382), Earl of Wigtown 1363/1367-1372 den nya arvingen till the earldom of Wigtown. Thomas var son till nämnda John och son till en dam som hette Marjorie.
 
Malcolm Flemings dotter Marjorie/Mary Fleming gifte sig med Sir John de Danyelston, också känd som Sir John de Dennistoune. I hemgift gav Malcolm markerna i Kilmaronock till det nygifta paret, men med maken John som officiell ägare av markerna. En charter från David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371, bekräftar att John ägde marker i bl.a. Kilmaronock.
Sir John de Danyelstons familj kom ursprungligen från Normandie några generationer innan honom. Sedan flyttade de till Alba (Skottland) där de kallade sig för "de Danziel/Daniel". Därefter kom de över marker och ett baroni i Renfrewshire. Markerna döpte de till Danielstoun och baroniet till Danzielstoun, vars namn var inspirerade efter deras egna namn. Därefter anammade de dessa längre namn som efternamn och kallade sig för "de Danyelston/Danzielstoun/Danielstoun/Denzilstone". De många namnvarianterna ändrades sedan till efternamnen Denniston och Dennistoun. Namnprocessen följde inte den allmänna normen på hur inflyttade normander fick sina namn i Skottland. Det brukade vara tvärtom. Normander som flyttade till Skottland hette ofta något helt annat i Normandie. I Skottland tog de ofta sina nya namn efter platsen eller markerna där de bodde. Det var inte lika vanligt att platsen eller området uppkallades efter dem som i fallet med familjen Danyelston.
 
Paret Marjorie/Mary Fleming och Sir John de Danyelston fick sonen Sir Robert Denniston (d. 1399). Ett tag satt han fånge i England, men både han och hans pappa John var lojala med de skotska kungarna. För det fick Robert stora arealer av mark lite varstans i Skottland. Efter Roberts död 1399 delades hans marker mellan de två döttrarna Elizabeth Dennistoun och Margaret Dennistoun. Margaret erhöll baronierna Kilmaronock i Dumbartonshire, Danzielstoun och Finlaystoun i Renfrewshire samt Glencairn i Dumfriesshire. Efter det kallade hon sig för bl.a. Margaret Dennistoun of Kilmaronock.
 
 
1400 till idag
 
1404 gifte sig Margaret Dennistoun of Kilmaronock med Sir William Cunninghame. Sir William var son till Sir William Cunningham of Kilmaurs. Genom äktenskapet mellan de två kom han över hennes marker i Kilmaronock. Han erhöll också hennes marker i Renfewshire och i Dumfries and Galloway. Familjen Cunningham/Cunninghame kom från norra Ayrshire.
 
På 1400-talet, i slutet på 1400-talet eller i början på 1500-talet byggdes Kilmaronock Castle i Kilmaronock. Slottet uppfördes som ett rektangulärt tornhus i bitvis röd sandsten med måtten 10 x 12 meter. Det finns två teorier om vem som uppförde Kilmaronock Castle. Enligt den ena teorin byggdes tornhuset av familjen Denniston/Dennistoun på 1400-talet. Enligt den andra teorin byggdes det av familjen Cunninghame i slutet av 1400-talet eller i början av 1500-talet, men vars ättlingar också härstammade från familjen Denniston/Dennistoun. I slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet trodde historiker att Kilmaronock Castle uppfördes någon gång 1400-1542, vilket möjliggjorde för båda teorierna. Ett heraldiskt vapen från familjen Denniston/Dennistoun, som var personligt för klanhövdingarna och inte fick bäras av andra klanmedlemmar, hänger fortfarande idag ovanför entrén till Kilmaronock Castle. Det talar starkt för den första teorin om att tornhuset uppfördes av familjen Denniston/Dennistoun på 1400-talet. Eventuellt av Margaret själv 1400-1403 innan giftermålet med William eller efter 1404 som gift med honom.
 
Å andra sidan är tornhusets design och konstruktion samtida med de tornhus som uppfördes i slutet av 1400-talet och i början på 1500-talet, enligt arkeologer på 1960-talet. Det talar för teori två. Arkeologer på 1970-talet bekräftade att tornhuset sannolikt byggdes på 1400- eller 1500-talen. I slutet av 1400-talet och i början på 1500-talet ägdes marken i området av familjen Cunninghame, vilket talar för att den som uppförde tornhuset var ättling till Margarets make Sir William Cunninghame. Eftersom att det inte går att bortse från det heraldiska vapnet talar det för att den här personen också var ättling till Margaret. Var personen inte Margarets och William ättling i rakt nedstigande led var han i sådant fall ättling till en av Margarets systrar eller kusiner och/eller ättling till en av Williams bröder, kusiner eller dylikt. 
 
Kilmaronock Castle uppfördes med fyra våningar fördelade med en bottenvåning och tre våningarna ovanför. Ingången till tornhuset var på östra sidan och ledde in till andra våningen. I sådana här tornhus kunde ingången bestå av en rörlig stege eller annan rörlig träkonstruktion vid entrén. Vid angrepp kunde stegen halas upp och försvåra för inkräktare att ta sig in i tornhuset. Eftersom ingången ledde till våning två talar det mer för att den istället hade en fast vindbrygga som kunde hissas upp och ned. Andra våningen hade två trappor på två olika ställen inuti byggnaden. Den ena trappan ledde ned till våning ett och bottenvåningen medan andra trappan, som var en spiraltrappa, gick upp våning tre. Det fanns också en till trappa mellan bottenvåningen och våning ett. Delar av bottenvåning och hela våning ett samt våning två var välda, varav första våningens valv inte finns kvar längre eftersom det har kollapsat och rasat.

Bottenvåningen bestod av bl.a. ett större välvt rum och ett icke-vält mindre rum. Det större rummet tros antingen var tornhuset vinkällare eller dess jordkällare för förvaring av mat. Det mindre icke-välvda rummet bredvid var med största sannolikhet tornhusets fängelse såvida det inte var ett ytterligare utrymme för förvaring av mat. Tjänstefolkets domäner var främst på bottenvåningen och våning ett medan tornhusets ägare, hans familj och gäster huserade i de finare och bättre rummen på våning två och tre. Våning två hade ett mindre kök. Slottets stora salong var på våning tre. Tornhuset hade också ett utrymme där det spelades musik.
 
1568 kallades Kilmaronock Castle för Kylmarannak och Kilmaramiok. Tornhuset ägdes vid den tiden av Alexander Cunningham (d. 1574), 5th Earl of Glencairn 1548-1574. Kilmaronock Castle stannde hos familjen 
Cunningham till 1600-talet. Sedan varierar uppgifterna om vilka som ägde tornhset. Enligt en uppgift från slutet av 1700-talet ägdes Kilmaronock Castle 1695 av John Cunningham (d. 1703), 11th Earl of Glencairn 1670-1703. Enligt andra nyare uppgifter från 2010-talet, som tros vara mer korrekta, kom William Cochrane (1605-1685), 1st Earl of Dundonald 1669-1685 över tornhuset innan 1685. I äktenskapet med Eupheme Scott fick han två söner och fyra döttrar, Äldsta barnet och sonen William Cochrane (d. 1679) dog 1679 när hans pappa fortfarande levde. William Cochrane (1605-1685) överlät egendomarna i Kilmaronock och i närliggande Kirkmichael till sin sonson William Cochrane (d. 1717), också känd efter det övertagandet som William Cochrane of Kilmaronock och William of Kilmaronock. William var son till William Cochrane (d. 1679). William Cochrane (d. 1717) gifte sig med Grizel Graham/Grahame. Hon var dotter till James Graham/Grahame (1631-1669), 2nd Marquess of Montrose och hans fru Lady Isabella Douglas (1630-1673). 
 
William Cochrane (d. 1717) och Grizel Graham/Grahame fick fem döttrar och sonen Thomas Cochrane (1702-1737), 6th Earl of Dundonald 1725-1737. 1700 eller 1700-1708 uppförde William en herrgård i Vale of Leven som han kallade för Levenside House, senare känd som Strathleven House.
Se Strathleven House i West Dunbartonshire för mer om den familjen. Med paret William och Grizel kom markerna i baroniet Kilmaronock över av de som arrenderade markerna där. Efter William Cochranes död 1717 såldes Levenside House och dess egendom till Archibald Campbell of Stonefield (1697-1777). Kilmaronock Castle däremot ärvdes av Williams son Thomas Cochrane, 6th Earl of Dundonald. Han efterträdde också sin kusin William Cochrane (1708-1725), 5th Earl of Dundonald 1720-1725 som den femte earlen av Dundonald. Thomas sålde Kilmaronock Castle och dess omgivande marker till John McGoune, också känd som John M'Goune. I åtminstone november 1727 ägde och bodde John McGoune i Kilmaronock Castle. Tornhuset hette då Mains Castle och Mains of Kilmaronock Castle medan egendomen kallades för Mains of Kilmaronock. Tornhuset beboddes fram till omkring 1800-1820. Därefter övergavs det och blev en ruin.
 
På mitten av 1800-talet uppfördes villan Kilmaronock House strax nordväst om ruinen Kilmaronock Castle. I början på 1900-talet byggdes Kilmaronock House om. 2018-2019 var Kilmaronock House ute till försäljning. I köpet ingick också ruinen Kilmaronock Castle och ungefär 38 445 m2 mark, inkluderat byggnaderna som stod på denna mark. Den fristående marken täckte ungefär 36 421 m2 och byggnaderna 2 024 m2. Både Kilmaronock Castle och Kilmaronock House finns kvar idag. Ruinen Kilmaronock Castle utgör en del av Kilmaronock Houses trädgård. På en del ställen är ruinens ytterväggar täckta av murgröna. Det växer också träd inne i ruinen vars trädtoppar sticker upp ur ruinens topp. Grannbyggnaden Kilmaronock House är däremot fullt beboelig. Villan har alla attiraljer för ett modernt boende med både gammal och ny inredning.
​

9. Overtoun House, Old Kilpatrick, Dunbartonshire

© Lairich Rig. CC.

9. Overtoun House (herrgård i skotsk baronstil, god kondition)
Byggdes: 1860-1863.
Arkitekt: James Smith (1808-1863).
Ägare: West Dunbartonshire Council (offentlig).
Familjer, ägare: White och Campbell White.
Familj, hyrde det: Hill.
Annat: byggdes på samma plats eller i samma område där Overtoun Castle låg.
 
Overtoun House ligger 1,8 km norr om byn Milton, 2,1 km norr om floden Clyde och 2,8 km östnordöst om centrala Dumbarton. På 1200-talet ägde familjen Colquhoun marken i Overtoun. Någon gång på 1200-talet till 1500-talet uppförde de också Overtoun Castle i området. 1650 fanns slottet med på kartor baserade från andra kartor från 1590. I slutet av 1500-talet fanns slottet därför fortfarande kvar. Någon gång 1591-1746 revs Overtoun Castle och ersattes av en bondgård på samma plats eller i samma område. Förmodligen på samma plats eftersom bondgården, som bestod av ett hus, omgärdades av en mur och bortom det av både odlad och inte odlad mark. Se Overtoun Castle (platsen för) för mer om det slottet.
 
Familjen Colquhoun ägde egendomen fram till jakobitupproren 1668-1746 när James Duncanson kom över det. Han var en offentlig tjänsteman från Dumbarton som ansvarade för småstadens register. På 1700-talet kom familjen Laing över egendomen. På 1800-talet kallade de sig för Lang. Egendomen stannade i deras familj till 1859. 1747-1755 hette bondgården Overtown och på första halvan av 1800-talet Overtoun Farm. På senast första halvan av 1800-talet kallades marken som omgärdade och som bondgården låg på för Meikle Overtoun estate. 1859 sålde Gabriel Lang of Greenock egendomen Meikle Overtoun estate, inklusive bondgården Overtoun Farm, till James White (1812-1884). Han var en före detta jurist. 1859 var han en affärsman som arbetade i sin pappa och brors företag som tillverkade kemikalier.

James White föddes 1812 i Shawfield House i Rutherglen i nordvästra South Lanarkshire. 1810 eller 1820 startade hans pappa John White (d. 1860) och farbror James White kemikalieföretaget J & J White Chemicals, också känd som John & James White, chemical manufacturers och Shawfield Chemical Works. Under de efterföljande årtiondena växte företaget och verksamheten. 1833 eller 1840 gick John White (d. 1881) med i företaget. Han var storebror till James White (1812-1884). I unga år utbildade sig James på Glasgow Grammar School och University of Glasgow och blev jurist. Sedan blev han partner i Couper & White solicitors. 1836 gifte han sig med Fanny Campbell (1813-1891). Hon var dotter till Alexander Campbell of Barnhill, Dunbartonshire, Sheriff of Renfrewshire. James och Fanny bodde i Hayfield House som låg på Shawfield estate. Paret fick sex döttrar och sonen John White (1843-1908), 1st Baron Overtoun 1893-1908 och Lord Overtoun 1893-1908 eller 1907-1908. 1893-1908 var han känd som John Campbell White, 1st Baron Overtoun.
 
1851 slutade James White (1812-1884) som jurist och gick istället med i familjeföretaget J & J White Chemicals. I fortsättningen sysselsatte han sig yrkesmässigt därför med J & J White Chemicals. Han fokuserade på den kommersiella delen i företaget medan hans bror John och deras pappa John ägnade sig åt själva tillverkningen. Det gick bra och James tjänade mycket pengar. 1859 köpte han Meikle Overtoun estate, inklusive Overtoun Farm för pengar han tjänat in från J & J White Chemicals. I köpet ingick drygt 364 hektar mark. Det motsvarade 3,642 miljoner m2 land. Syftet med köpet var att kunna bygga en herrgård där han kunde dra sig tillbaka till. Närheten till Dumbarton där hans fru kom ifrån samt att det var långt ifrån den förorenade miljön i Shawfield var avgörande för hans val av plats. Kort därpå köpte han ännu mer mark tills Meikle Overtoun estate täckte drygt 809 hektar eller 8,094 miljoner m2.
 
Efter köpet av Overtoun Farm 1859 rev James bondgården omedelbart. 1860-1863 uppförde han herrgården Overtoun House i skotsk baronstil på samma plats. James anlitade den skotska arkitekten James Smith (1808-1863) för bygget och designen. Den nya herrgården inspirerades bitvis av Balmoral Castle i Aberdeenshire fast i en mindre version. Balmoral Castle ägdes av Victoria (1819-1901), drottning av Storbritannien 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901. Slottet köptes 1852 privat av hennes make prins Albert (1819-1861), men byggdes om 1853-1856. 11 juni 1863 lämnade James och hans fru Fanny lämnade boendet i Hayfield House och flyttade in i Overtoun House innan den var klar. Arkitekten James Smith dog sex månader senare i december 1863 innan herrgården var helt färdigbyggd. Den fick göras klart av hans assistent Robert Grieve Melvin som innan gjorde mycket av det egentliga arbetet på byggnaden. Ibland nämns det att Overtoun House stod klar 1862, men ännu fler källor hävdar att den stod klar 1863. Någon gång vid den här tiden döptes sedan Meikle Overtoun estate om till Overtoun estate.
 
Overtoun Houses trädgårdar anlades av den engelska landskapsarkitekten och författaren Edward Kemp (1817-1891). 1867 gick James 24:årige son John Campbell White med i företaget J & J White Chemicals. 1881 dog James bror John. Senare samma år gick James systerson William James Chrystal (1854-1921) med i företaget. Han var son till Robert Chrystal och Jean White. Jean var syster till James. Williams morfar var John White (d. 1860) som var med och grundande J & J White Chemicals.
 
2. John White (d. 1860) - morfar
1. Jean White - mor
0. William James Chrystal (1854-1921)
 
I början på 1880-talet hade företaget J & J White Chemicals 500 anställda i Rutherglen. 8 mars 1884 dog James White i sitt hem i Overtoun House. Efter hans död bodde hans fru Fanny kvar i herrgården tills hon själv dog 18 januari 1891 blott 79 år gammal. Efter hennes död flyttade hennes och James enda son John White (1843-1908) in i Overtoun House med sin fru Grace Eliza McClure (d. 1931). John och Graze gifte sig 1867 och bodde i Crosslet i några år innan flytten till Overtoun House 1891. Graze var dotter till James H. McClure från Glasgow. 1892 köpte John det angränsade Garshake estate som han pappa försökte köpa tidigare, men inte lyckats.
 
1893 lade John till sin mammas efternamn som hon hade som ogift till sitt eget. 1893-1908 hette han därför John Campbell White, 1st Baron Overtoun. 1893-1908 eller 1907-1908 kallades han sig också för Lord Overtoun medan hans fru Grace Eliza kallades för Lady Overtoun. 1893-1895, 1894-1895 eller 1895 uppförde John bron Overtoun Bridge som idag leder in till Overtoun House. Arkitekt var engelsmannen Henry Ernest Milner (1845-1906). Sista stenen på bron lades 7 juni 1895 av frun Grace Eliza McClure i närvaro av flera vänner. På 1890-talet anlade John en muromgärdad trädgård på Overtoun estate. Vid samma tid uppförde han också en fåfänga, på engelska folly castle, på egendomen. Fåfängan byggdes som ett ruinerat torn täckt av murgröna.
 
Sett med 2019 års värden donerade John Campbell White under sin livstid flera miljoner pund till välgörenhet, inte minst till den kristna kyrkan. Å andra sidan betalade han sina arbetare i J & J White Chemicals bland de lägsta lönerna i den kemiska industrin i hela Skottland. Dessutom var deras arbetsförhållanden avskyvärda. På 1890-talet tvingade han dem att arbeta i oventilerade områden utan tillräcklig skyddande effektiv skyddsutrustning. De utsattes för giftigt damm och blev kända lokalt som ”White's canaries” och "White's dead men". White's canaries på grund av det färgstarka giftiga dammet som fastnade på deras kläder. White's dead men på grund av deras likbleka ansikten. Trots de stora summorna John Campbell White skänkte till välgörande ändamål under sin livstid blev hans namn ihågkommet för något helt annat i Rutherglen och i Cambuslang. Dessa invånare mindes honom, hans far James och farfar John för den enorma mängden giftigt avfall som de dumpade i Rutherglen och i Cambuslang, bildligt utanför invånarnas husknutar, under ungefär 88-98 års tid 1810/1820-1908. J & J White Chemicals fortsatte existera fram till 1968.
 
John Campbell White dog barnlös 1908. Han var då 65 år gammal. Vid hans död var Overtoun estate värt 689 022 pund, vilket motsvarade 70,7 miljoner pund 2018 eller omkring 850 miljoner kr 2019. Efter hans död ärvdes Overtoun House och dess egendom av hans systerson Dr John Douglas Campbell White (1871-1940), också känd som Dr Douglas White och Dr White. Hans förnamn var John Douglas, men tilltalsnamnet var Douglas. Hans morfar och mormor var James White (1812-1884) och Fanny Campbell. Douglas var en allmänläkare och bodde i London. Han lät sin morbrors änka Grace Eliza McClure bo kvar i Overtoun House fram till hon dog 1931. Eftersom Douglas sällan besökte Skottland tyckte han att det var bra att någon bebodde Overtoun House 1908-1931 och såg till att det inte förföll.
 
1938 eller 1939 gav Douglas herrgården Overtoun House och en del av Overtoun estate till Dumbarton Town Council eller Dumbarton Burgh Council. I praktiken fick kommuninvånarna herrgården. Eftersom Overtoun House kostade stora summor pengar i underhåll och återkommande renoveringar blev Douglas av med en tung ekonomisk börda när han gav bort herrgården. 
Under andra världskriget 1939-1945 användes Overtoun House som ett konvalescenthem där skadade brittiska soldater och lokalinvånare kunde tillfriskna. 1947 gjordes herrgården om till ett sjukhus som tog hand om havande kvinnor under deras graviditeter. Sjukhuset öppnade i april 1948 och existerade fram till 1970. Sjukhuset utförde också förlossningar. 1948 hade det 25 sängplatser. Samma år, 1948, förstördes en del av Overtoun House i en brand.
 
1959-1960 revs herrgårdens muromgärdade trädgård. På 1960-talet och 1970 revs det mesta av övriga trädgården. Herrgårdens fåfänga revs 1970. Under två perioder 1970-1974 och 1977-1978 stod Overtoun House tomt. 1978-1980 och 1981-1994 användes herrgården av två efterföljande kristna grupper. 1994-2001 stod herrgården återigen tom och övergiven. 2000 satte herrgårdens ägare West Dunbartonshire Council upp Overtoun House till uthyrning. Året efter, 2001, hyrde de ut herrgården till den amerikanska pastorn Bob Hill från Fort Worth i Texas i USA. Det finns uppgifter som säger att han köpte Overtoun House 2001, men enligt West Dunbartonshire Council själva 2012 hyrde han det. Bob Hill ville göra herrgården till ett kristet centrum för skotska ungdomar genom att ordna ungdomsaktiviteter på egendomen. Han ville också göra herrgården till ett stödboende för kvinnor, bed and breakfast, etc. 2002 flyttade Bob in i Overtoun House med sin fru Melissa.
 
2013 var Overtoun House med i nederländska Caro Emerald's popvideo "I Belong To You". Länk: https://www.youtube.com/watch?v=pYNUg5j7tr0
Hennes riktiga namn är Caroline Esmeralda van der Leeuw (f. 1981).
2019 bodde paret Bob och Melissa Hill fortfarande kvar i Overtoun House. De hyrde alltjämt herrgården av West Dunbartonshire Council. 2019 var marken J & J White Chemicals använde i Shawfield i South Lanarkshire fortfarande oanvändbar. Det kommer kosta stora summor pengar i framtiden att rena den från gifter. Idag används Overtoun House fortfarande som ett kristet centrum. Markerna intill herrgården finns på ”Inventory of Gardens and Designed Landscapes in Scotland” lista över trädgårdar och designade landskap av konstnärlig och/eller historisk betydelse.

10. Strathleven House, Dumbarton parish, Dunbartonshire

© Lairich Rig. CC.

10. Strathleven House (herrgård, dålig kondition)
Byggdes: 1700 eller 1700-1708.
Arkitekt: James Smith (1645-1731).
Ägare: staten.
Familjer: Cochrane, Ewing och Ewing Crum Ewing.
Annat: hette från början Levenside House, men döptes om omkring 1836-1837 till Strathleven House.
Annat: hade en 85 x 50 meter stor muromgärdad trädgård.
Berömt som: det tidigaste överlevande exemplet av en klassisk palladianskt herrgård i Skottland.
​
 
1300-talet till 1836
 
På 1300-talet kallades egendomen öster om nuvarande byn Renton och mellan nuvarande Alexandria och Dumbarton för Kirkmichael. Den var också känd som Kirkmichael-Fleming. Egendomen ägdes av familjen Fleming. Någon gång mellan 1350 och 1600-talet uppfördes eventuellt tornhuset Pre-Levenside House på egendomen. Se Pre-Levenside House för mer om det tornhuset. På 1600-talet innan 1670/1677 ägdes egendomen Kirkmichael av familjen Semple of Fulwood.
 
1670 eller 1677 köptes egendomen av rojalisten William Cochrane (1605-1685), 1st Earl of Dundonald 1669-1685. Han fick två söner och fyra döttrar i sitt äktenskap med Eupheme Scott. Äldsta barnet och sonen William Cochrane (d. 1679), också känd som William Cochrane, Lord Cochrane och William, Lord Cochrane, dog 1679 när hans pappa fortfarande levde. William Cochrane (1605-1685) överlät egendomarna i Kirkmichael och i närliggande Kilmaronock till sin sonson William Cochrane (d. 1717), också känd efter det övertagandet som William Cochrane of Kilmaronock och William of Kilmaronock. William var son till William Cochrane (d. 1679).

2. William Cochrane (1605-1685), 1st Earl of Dundonald - farfar
1. William Cochrane (d. 1679) - far
0. William Cochrane (d. 1717)
 
William Cochrane (d. 1717) gifte sig med Grizel Graham/Grahame. Hon var dotter till James Graham/Grahame (1631-1669), 2nd Marquess of Montrose och hans fru Lady Isabella Douglas (1630-1673). William Cochrane (d. 1717) satt i Skottlands parlament och sedan efter Storbritannien bildades 1707 också i parlamentet i London. 1700 eller 1700-1708 uppförde William Cochrane (d. 1717) en herrgård i Vale of Leven som han kallade för Levenside House, förkortat Levenside och ibland felstavat som Levenfield. Egendomen kallade han för Levenside estate. Både herrgården och egendomen uppkallades efter den närliggande floden Leven. De två olika årtalen för när herrgården byggdes tros bero på att huvudbyggnaden uppfördes 1700, men flyglarna uppfördes 1700-1708 eller stod klara 1708. I närheten av Levenside House uppfördes också ett duvslag 1700 eller 1700-1708.
 
Levenside House uppfördes 2,7 km norr om Dumbarton och ungefär 770 meter öster om nuvarande byn Renton i Vale of Leven i västra West Dunbartonshire. Eventuellt revs närliggande Pre-Levenside House då såvida inte den byggnaden förstördes redan på 1500- eller 1600-talen eller under 1700-talets gång. Levenside House designades av den skotska arkitekten James Smith (1645-1731). Han var en pionjär inom palladianism, också kallad för palladiansk arkitektur. Tänk en valfri film om romarriket när staden Rom förekommer. Inom palladianism är en bågförsedd öppning på huvudbyggnaden flankerad av två rektangulära öppningar. I verklig palladianism är flyglarna nyttobyggnader och inte en del av bostaden.
 
James Smith designade mängder med byggnader, men utseendet på Levenside House påminde om två andra byggnader som han designade, dels Raith House i Kirkcaldy i Fife som uppfördes 1692-1694 och dels Whitehill i Musselburgh i East Lothian som byggdes 1686. Sistnämnda bodde James Smith i själv 1686-1701 och är idag känd som Newhailes House. Den herrgården finns kvar än idag. Enligt skotska arkitekten Colen Campbell (1676-1729) var James Smith 1715-1725 den mest kunniga arkitekten i hela Storbritannien. Senare blev Levenside House, dvs Strathleven House, beskriven av andra som det äldsta överlevande exemplet av en klassisk palladiansk herrgård i Skottland. Newhailes House, som uppfördes 14-22 år innan Levenside House, är en herrgård med palladiansk stil. Den räknas dock inte fullt ut som en klassisk palladiansk herrgård. Därför anses inte Newhailes House vara Skottlands äldsta överlevande klassiska palladianska herrgård.
 
Efter William Cochranes död 1717 såldes Levenside House och dess egendom till Archibald Campbell of Stonefield (1697-1777). Archibald var en släkting till John Campbell (1680-1743), 2nd Duke of Argyll 1703-1743 och 1st Duke of Greenwich 1719-1743. Efter Archibalds död 1777 ärvdes herrgården och egendomen av hans son John Campbell (1720-1801), Lord Stonefield. Han var också känd som John Campbell of Stonefield eller bara som Lord Stonefield som han är mest känd som idag. 1765/1770-1801 levde han i George Square i Edinburgh, vars område anlades 1766. Det var ett populärt bostadsområde för Edinburghs rikare invånare. Hans näst äldsta son John Campbell of Stonefield (1753-1784) dog 1784.
 
På 1700-talet lade familjen Campbell ned mycket arbete på att förvandla det omgivande landskapet närmast Levenside House till ett parkliknande landskap med planterade träd. 1801 dog John Campbell of Stonefield (1720-1801) i hemmet i George Square i Edinburgh. Efter hans död ärvdes Levenside House och Levenside estate av en av hans överlevande söner. 
På 1820-talet eller tidigare anlades en 85 x 50 meter stor muromgärdad trädgård i närheten av Levenside House. Trädgårdens östnordöstra hörn låg ungefär 190 meter sydväst om herrgården. Trädgården sträckte sig sedan i västsydvästlig riktning. Trädgården revs på 1980-talet. På senast 1820-talet och 1830-1835 hyrde John Campbells son eller sonson John Campbell (1788-1857) ut herrgården till flera hyresgäster. Samtidigt togs inte Levenside House om hand och herrgården förföll samtidigt som den beboddes av hyresgästerna.
 
​
1836-1853
 
I maj 1836 sålde John Campbells son eller sonson det fallfärdiga Levenside House och dess egendomen till James Ewing of Strathleven (1775-1853). 1830-1832, 1830-1834 eller 1830-1835 byggde John Buchanan of Ardoch (1761-1839) om ruinen som hörde till 1400-tals Boturich Castle till att bli den nya 1800-tals herrgården Boturich Castle. Det finns uppgifter som säger att under bygget bodde John Buchanan hos James Ewing i Levenside House. Enligt de uppgifterna köpte James Ewing herrgården Levenside House redan 1830. De uppgifterna anses som felaktiga eftersom James Ewing köpte Levenside House först 1836. Då var Boturich Castle färdigbyggt sedan en tid. John Buchanan kunde inte ha bott hos James Ewing i Levenside House i början på 1830-talet ifall James Ewing köpte herrgården 1836. Å andra sidan kanske John Buchanan ändå hyrde och bodde på Levenside House när nya Boturich Castle byggdes, men inte hos James Ewing. Som nämndes tidigare hyrde John Campbells son eller sonson ut Levenside House till flera hyresgäster på senast 1820-talet och 1830-1835. ​Det går inte att utesluta att John Buchanan var en av dem. Se 1800-tals herrgården Balloch Castle och 1800-tals herrgården Boturich Castle för mer om John Buchanan.

James Ewing of Strathleven (1775-1853) som köpte Levenside House 1836 var inte samma person som den nästan jämnåriga James Ewing (1784-1852). Båda dessa James Ewings förväxlas ofta ihop idag. Ibland tillskrivs den ena James Ewing saker som den andre James Ewing gjorde, t.ex. att båda köpte Levenside House på 1830-talet eller att båda satt i parlamentet i London för valkretsen Glasgow 1832-1835. Här kommer två biografier över de två som visar betydande skillnader i deras liv och vem som gjorde vad. Först en biografi om irländaren James Ewing (1784-1852) som inte köpte Levenside House och sedan en biografi om skotten James Ewing of Strathleven (1775-1853) som köpte herrgården. Med den senare följer också fortsättningen på vad hände Levenside House efter 1836. Den som bara vill läsa om Levenside House kan därför scrolla ned en bit in på biografin om James Ewing of Strathleven och fortsätta läsa där från 1836.
 
 
James Ewing (1784-1852) - köpte inte Levenside House
 
11 januari 1784 föddes James Ewing (1784-1852) i St. Paul’s parish i Dublin på Irland. Det anses bevisat att hans pappa också hette James Ewing (d. före 1803) och att hans mor hette Margaret. Föräldrarna var gifta med varandra. Det råder delade meningar vem pappa James var. En del källor hävdar att James Ewing (1784-1852) var son till James Ewing of Prussia Street från Dublin medan andra källor hävdar att han var son till James Ewing of Templemoyle från grevskapet Londonderry i nuvarande Nordirland.
 
1801 utbildade James Ewing (1784-1852) sig i Westminster i London. Pappa James tros dog före 1803. Det året, 1803, finns det beskrivet att mamma Margaret var en änka som bodde i Great Neston i Cheshire i England. 1804-1821 arbetade James Ewing (1784-1852) i Indien och Bangladesh för Brittiska Ostindiska Kompaniet, på engelska East India Company. Först arbetade han 1804-1812 som bl.a. skrivare och andra liknande arbeten på flera mindre kontor i Bengalen i det som idag är östra Indien och Bangladesh. Exempelvis var han verksam i Chittagong i Bangladesh. 18 november 1812 gifte han sig med Mary Ann Carige (d. 1813). De var bara gifta i drygt elva månader och fick dottern Mary Ann Ewing. Frun Mary Ann dog 27 oktober 1813. 13 februari 1816 gifte James om sig med en kvinna som hette Jane (d. 1842). De fick minst tre döttrar, varav äldsta dottern i det äktenskapet hette Anna Caroline. En annan av döttrarna i äktenskapet med Jane avled innan James själv dog 1852.
 
1812-1821 arbetade James som tjänsteman och sedan som domare i bl.a. Sylhet och Dacca, nu Dhaka. Båda städerna i Bangladesh. Sista jobbet under den här perioden var i Dacca 1821. Under sin tid i Asien 1804-1821 tjänade han mycket pengar. Därefter återvände James med frun Jane och döttrarna till de brittiska öarna där de bodde 1823-1828.
 
I december 1827 dog James farbror Robert Ewing, som tidigare var känd som Robert Ewing of Londonderry och Robert Ewing of York Place, Portman Square, London. James ärvde två tredjedelar av hans marker samt personlig rikedom värt strax under 60 000 pund. 2019 motsvarade det ungefär 47 miljoner kr. Resten, vilket var en tredjedel av markerna, ärvdes av James syster Margaret. Hon var gift med prästen William Curwen. De bodde i Harrington på Cumbrias västkust i nordvästra England. James andra syster Martha fick ingenting i arv från Robert Ewing. Innan Robert dog gifte Martha sig i hemlighet med Francis Wheatley. Farbror Robert fick sen veta om äktenskapet och gillade inte att de var gifta. Eftersom han ansåg att Francis Wheatley var en omoralisk och värdelös karaktär gjorde han Martha arvlös.
 
1828 reste James Ewing tillbaka till Asien. 1828 arbetade han som domare först i Dacca i Bangladesh och sedan i Patna i Indien under Brittiska Ostindiska Kompaniets regi. Samma år, 1828, reste han tillbaka till England. 1828-1834 fortsatte han arbeta för Brittiska Ostindiska Kompaniet, men i England och inte i Indien eller i Bangladesh. 1830-1831 satt han också i parlamentet i London och representerade partiet whigs för valkretsen Wareham i Dorset i England. I parlamentet kallades han för både James Ewing och John Ewing. Han gjorde inget större avtryck i politiken. Ibland tillskrivs det felaktigt att han också representerade whigs för valkretsen Glasgow i London 1832-1835, men det var den andra James Ewing of Strathleven (1775-1853) från Skottland som gjorde det och inte irländaren James Ewing (1784-1852).
 
1834 gick James i pension och slutade arbeta för Brittiska Ostindiska Kompaniet. 1836 gifte hans äldsta dotter Mary Ann Ewing sig med sin kusin Robert Ewing Curwen. Mary Ann var dotter till James och hans första fru Mary Ann Carige. 28 augusti 1842 dog James dåvarande fru Jane. 1843 gifte sig deras dotter Anna Caroline med Caledon Du Pré Alexander of Auberies, Essex från England. Maken Caledon var son till Josias Du Pré Alexander (1771-1839) från grevskapet Londonderry. Anna Caroline var James näst äldsta dotter, men äldsta dotter i äktenskapet med Jane.
Samma år, men 23 oktober 1843, gifte James Ewing om sig med Louisa Dick. Hon var dotter till Mungo Dick of Richmond Hill, Surrey i England.

James och Louisa fick dottern Louisa Ewing tillsammans. 18 december 1852 dog James Ewing i Richmond i Surrey. Ibland tillskrivs emellertid hans död till 18 december 1853. 1863 gifte sig hans dotter Louisa Ewing med sin kusin Winthrop Mackworth Praed of Mickleham Downs. Det finns ingenting som talar för att James Ewing var i Skottland, undantaget eventuella resor mellan Irland/Nordirland och England, via Nordirland och västra eller sydvästra Skottland. Eventuellt kan han ha besökt Skottland som pensionär och turist 1834-1852, men mindre troligt. Han levde sitt liv i södra England som pensionär. Han var definitivt inte i Skottland 1804-1821 och 1828 eftersom då var han i Asien.


James Ewing of Strathleven (1775-1853) - köpte Levenside House
 
James Ewing of Strathleven var en handelsman från Glasgow. Han var också en slavägare i Karibien och medborgerlig ledare i Glasgow. Han var även ägare av herrgården Glasgow House 1815-1838, villan Castle House, herrgården Strathleven House 1836-1853 och ett townhouse på George Street i Glasgow omkring 1838-1853. James föddes 5 eller 7 december 1775 i Glasgow som femte äldsta barn och näst äldsta son till Walter Ewing (1745-1814) och hans fru Margaret Fisher (d. 1815). Pappa Walter var en handelsman och skiljedomare. Han var verksam i Glasgow och specialiserade sig på konkurser, främst brittiska, hos handelsföretag och plantager i Karibien. Walter var son till Humphry Ewing och Margaret Maclae. De var James farfar och farmor.
 
Farfar Humphry Ewings gren av familjen Ewing kom ursprungligen från Vale of Leven i West Dunbartonshire, men flyttade med honom eller hans son Walter till Glasgow. Familjen Maclae var handelsmän i Glasgow i slutet av 1600-talet, men den grenen som farmor Margaret Maclaes kom ifrån flyttade senast på 1700-talet till nordvästra South Lanarkshire. James Ewings mamma Margaret Fischer var dotter till pastorn James Fisher (1697-1775), minister of Kinclaven. James Fischer var en av grundarna av First Secession 1733, också kallad för Secession church, som senare ledde fram till att United Secession Church bildades 1820. James Ewing fick sitt förnamn efter sin morfar James Fischer. James Ewings storebror Humphrey Ewing (1773-1860) var i vuxen ålder en aktiv plantage- och slavägare på Jamaica. Han bodde också i Skottland.

Storebror Humphrey Ewing Maclae (1773-1860) till vänster och
​lillebror James Ewing of Strathleven (1775-1853) till höger.

James Ewing var en exceptionell duktig student. Som nioåring 1784 började han på motsvarande gymnasium i Glasgow. Två eller tre år senare som elvaåring 1786 eller som tolvåring 1787 började han på Old College, dvs University of Glasgow. James var yngre än många andra studenter på universitetet. På universitetet studerade han filosofi, latin och grekiska. 1790 ärvde pappa Walter herrgården Cathkine och egendomen Cathkine estate från sin morbror Walter Maclae of Cathkin (d. 1790) som dog barnlös. Han var bror till Walters mamma Margaret Maclae. Herrgården och egendomen låg söder om Glasgow i nordvästra South Lanarkshire. Efter att James pappa fick arvet lade han till efternamnet Maclae och kallade sig för Walter Ewing Maclae, 3rd of Cathkin (Cathkine).
 
I slutet av 1700-talet, men senast på 1790-talet, dog James Ewings morbror. Han var bror till James mamma Margaret Fischer. Denna morbror testamenterade sina egendomar på Jamaica till hela James familj. Egendomarna bestod av flera sockerplantager med tillhörande slavar. Trots att James blev delägare i verksamheten valde han att inta en passiv frånvarande roll. Han var dock inte mot slaveriet. Tvärtom. Han var en förespråkare för det. James såg slaveriet som ett sätt att tjäna mycket pengar på. Istället blev det pappa Walter och James storebror Humphrey som intog mer aktiva roller i verksamheten. Pappa Walter skötte sin del av affärerna hemma i Skottland medan Humphrey spenderade mycket tid på plantagerna i Jamaica.
 
Efter de inledande åren på universitet i slutet på 1780-talet förväntades James sedan att studera till att bli jurist, men på 1790-talet valde han istället att syssla med handel tillsammans med sin pappa Walter. James böjde sig för föräldrarnas önskemål som tyckte att han borde arbeta med pappa Walter istället och inte fortsätta studera vidare. Det här var i en period när staden Glasgow hade starka handelsförbindelser med Karibien. När James arbetade med sin pappa fick han god träning i bokföring, vilket var till hjälp när han senare i början på 1800-talet bildade egna företaget James Ewing & Co. På 1790-talet ägde familjen Ewing minst 449 slavar på Jamaica fördelade med 195 slavar i St Ann, 161 slavar i Port Royal och 93 slavar i Lillyfield. Humphrey Ewing stod som officiell ägare, men eftersom de andra familjemedlemmarna var delägare i verksamheten spreds inkomsterna till övriga familjemedlemmar.
 
Vinsterna från sockerplantagerna, som slavarna på Jamaica bidrog till, innebar att familjen Ewing fick in tillräckligt med pengar för att uppgradera sitt boende i Skottland. 1799 rev pappa Walter den gamla herrgården Cathkine och uppförde samma år den nya herrgården Cathkin House i närheten av den gamla. Cathkin House uppfördes med slavpengarna från sockerplantagen i Karibien. Den var modernare och rymligare inuti än den tidigare gamla herrgården Cathkine. Cathkin House finns kvar än idag, men är idag lägenheter. De som bor där idag har ingenting att göra med hur herrgården byggdes och finansierades 1799.
 
På deras mammas sida var båda bröderna James Ewing och Humphrey Ewing kusiner till den skotska prästen och skribenten Ralph Wardlaw (1779-1853). Kusinen var också en ledande abolitionist i Glasgow. Han drev kampanjer och kämpade för att slaveriet i de brittiska kolonierna skulle upphöra. 1772 förbjöds slaveriet i England och Wales samt 1778 i Skottland, men var tillåtet utanför Storbritanniens gränser i brittiska kolonier. 1834 avskaffades slavhandeln och slaveriet i hela det brittiska imperiet, men i praktiken 1838, undantaget i några länder inom imperiet där det avskaffades 1835 och 1843. Den här historien om kusinen Ralph brukar ofta nämnas i samband med biografier om James Ewings liv. Den visar på att det kunde finnas både förespråkare och motståndare till slaveriet i en och samma familj.
 
I Glasgow 1803 bildade James Ewing handelsföretaget James Ewing & Co. Det hade sina lokaler på Ingram Street nära Glasgows kommersiella centrum. Företaget importerade socker till Storbritannien från sockerplantagen i Jamaica. Då i samband med grundandet eller senare gick William Mathieson (d. 1848) in i företaget och blev James affärspartner i James Ewing & Co. Verksamheten gick bra och företaget James Ewing & Co växte mycket snabbt. Någon gång 1804-1808 slogs pappa Walters verksamhet ihop med James Ewing & Co och blev en del av det, men med James som huvudägare. Omkring 1806-1807 köpte James flera egendomar och plantager på Jamaica och ett plantage på Saint Kitts i Karibien till egna företaget James Ewing & Co.
 
1807 var James med och hjälpte till att bilda the Glasgow West India Association, också känd som West India Association of Glasgow. De var en lobbygrupp som starkt argumenterade för att slaveriet skulle vara kvar i Karibien. James avancerade i organisationen och blev till slut dess ordförande och sedan deras direktör på 1820-talet. 1809 grundade James Dennistoun of Golfhill (1758-1835) banken Glasgow Bank efter att James Ewing investerade pengar i projektet. Utöver James Ewing och James Dennistoun var Robert Dalgliesh också en samarbetspartner. James Ewing behöll sina intressen till Karibien för resten av sitt liv, men på 1810-talet riktade han också sin uppmärksamhet mot handeln i Indien. James gick med i Glasgow East India Association. Han kritiserade Brittiska Ostindiska Kompaniets monopol och ville ha fri handel med den delen av världen. 1814, efter uppmuntran från James och några andra skottar, anställde Glasgows fängelser kvinnliga fångvaktare för att ta hand om kvinnliga fångar. Innan gjorde männen det och det går bara att spekulativt föreställa sig vilka eventuella övergrepp kvinnliga fångar utsattes för av manliga fångvaktare i Glasgow innan 1814.
 
1814 dog pappa Walter Ewing Maclae, 3rd of Cathkin. Han testamenterade sitt hem Cathkin House till sin son Humphrey Ewing (1773-1860). Humphrey var James storebror. Villkoret i testamentet var dock att Walters fru Margaret Fisher, tillika Humphreys och James mamma, fick bo där resten av livet innan Humphrey tog över det. När Humphrey ärvde Cathkin House 1814 lade han till efternamnet Maclae och kallade sig i för Humphrey Ewing Maclae, vilket han är mest känd som idag. Efter 1814 kallades han också för 1) Humphrey Ewing Maclae, 4th of Cathkin, 2) Humphrey Ewing, 4th of Cathkin, 3) Humphrey Ewing Maclae, Laird of Cathkin och 4) Humphrey Ewing Maclae of Cathkin.
 
Margaret gillade inte att bo ensam i Cathkin House. Hennes barn levde på andra ställen. Humphrey, som en dag skulle ta över herrgården, var dessutom på Jamaica. Margaret flyttade därför till Totnes i södra Devon i sydvästra England. I ett försök få hem henne till Skottland eller själv byta upp sig på bostadsfronten köpte sonen James herrgården Glasgow House i Glasgow 1815 för 3 000 eller 6 000 pund. Det var en stor summa på den tiden. Glasgow House låg där Glasgow Queen Street railway station ligger idag. Tågstationen ligger nordväst om George Square. Glasgow House uppfördes 1783 som Bailie George Crawford's Lodging, men var vid 1815 känd som Glasgow House. Med köpet av Glasgow House hoppades James att mamma Margaret skulle flytta in där, enligt den mytologiserade förklaringen. I verkligheten var det snarare att James själv ville uppgradera sitt boende samtidigt som herrgården var tillräckligt stor för att också inrymma rum till hans mamma. Senare samma år, 1815, dog mamma Margaret.
 
1815 ansågs Glasgow House var den vackraste bostaden i hela Glasgow. 1815 omgärdades den av en park bestående av träd och öppna gräsytor. Parken som tillhörde och omgärdade herrgården blev känd som Queen Street Park. Kråkor tenderade sig sätta i de höga träden i parken runt Glasgow House. James Ewing fick därför det lokala smeknamnet Craw Ewing och Glasgow House fick smeknamnet Crawford Mansion. Smeknamnen anses kom till av fattigare Glasgowbor som ville minska hans anseende. James bodde i Glasgow House i många år.
 
1815 hade James tillräckligt med pengar att kunna pensionera sig redan som 40:åring och leva ett behagligt stillsamt pensionärsliv resten av livet. Han fortsatte dock att arbeta och hade inga planer på att gå i pension. Hans stora drivkraft var hela tiden att tjäna ännu mer pengar. Därför fortsatte han att arbeta. 1815 var James en av de ursprungliga bidragsgivarna till Provident Savings Bank of Glasgow, som grundades för att hjälpa fattiga människor hos hårt arbetande och industriella familjer. Banken spreds till många mindre orter och byar i västra Skottland. James såg hur fattiga människor hade det rent praktiskt och skrev därför några viktiga inflytelserika rapporter om förhållandena i lokala institutioner. Ett exempel på det var hans rapport från 1818 som han skrev till de styrande av Town’s Hospital of Glasgow om hur de hanterade fattiga människor som behövde vård. Sjukhuset bildades på Clyde Street som ett fattighus 1733.
 
Ett annat exempel var den fängelsereformen i Glasgow 1819-1822 som James var involverad i. I en omfattande rapport rekommenderade han att staden behövde bygga ett nytt fängelse. På det lilla fängelset Brideswell, som uppfördes 1799, hände det ofta att sex, åtta eller tio fångar satt ihopkedjade i samma cell. Cellerna var 2,44 x 2,13 meter stora och upptog 5,2 m2. Vid sex fångar hade varje fånge en 0,87 m2 stor yta och vid tio fångar hade varje fånge en 0,52 m2 stor yta att röra sig på. Ventilationen var också dålig i cellerna. Äldre och yngre fångar blandades i cellerna. Hårdhudade machofångar sattes bredvid känsliga, ängsliga och lättpåverkade fångar. När James föreslog att ett nytt stort fängelse behövde uppföras i Glasgow möttes han av ett avsevärt motstånd hos de styrande. De såg fångarna som kräk och skulle enligt dem behandlas därefter. James gjorde därför flera besök hos de styrande i London, resor han bekostade med egna pengar, innan County & City Brideswell Bill gick igenom i parlamentet i London i juli 1822.
 
1816-1817 och 1831-1832 var James dean of guild för Merchants House of Glasgow som endast beviljades av de personer som hade högst ställning i staden. James försökte regelbundet främja Skottlands nationella intressen.
James blev också samordnare för kommunen Glasgow rörande frågor om motsvarande gymnasium i Glasgow. Tack vare honom lade skolorna till ämnen som skrivning och aritmetik. För Glasgows snabba tillväxt, både kommersiellt och befolkningsmässigt, betraktades det som fördelaktigt att Glasgows barn fick lära sig skrivning och aritmetik. 

Aritmetik är den gren inom matematiken som behandlar räknande. Aritmetik är grunden för alla annan matematik. En vanlig människa kan i regel identifiera upp till fyra saker utan att behöva räkna. För att kunna identifiera fem eller flera föremål krävs i regel kunskap i abstrakt räkning, vilket nästan alla nu levande svenska skolbarn redan lär/lärde sig på lågstadiet, undantaget de som lärde sig att räkna i ännu lägre ålder. Människor, oavsett ålder, land eller tid, som däremot inte kan räkna upplever ofta fem eller flera föremål som många, flera och oräkneliga. Det ser inte fem träd på en äng. De ser många träd på en äng. Frågade du en vuxen skotsk bonde och fårägare på 1600-talet, som inte kunde räkna, om hur många får han hade skulle han svara dig många, flera eller oändligt mängd av får. Han skulle inte svara att han hade exempelvis tjugo får. Bara den skotska bonden som kunde räkna skulle svara tjugo får.
 
Samma svar med många eller flera skulle de flesta människor svara idag som kan räkna, ifall de fick frågan hur många träd det finns i en skog, hur många regndroppar det faller från ett regn eller hur många sandkorn det finns på en sandstrand. Eftersom en normal människa inte kan avgöra spontant hur många träd det finns i en valfri skog upplever han eller hon det som många träd och inte exempelvis 10 922 träd. Samma gäller med exemplen med regndropparna och sandkornen. De upplevs som många, flera eller oräkneliga. Det är ungefär samma upplevelse för den människan som inte kan räkna och upplever fem föremål som många. Läran om aritmetik är inte ny. Äldsta beviset finns på ett vargben från 28 000 f.Kr. som hittades i Tjeckien eller Slovakien. På vargbenet fanns det 60 skåror inristade. Skårorna var indelade i två större grupper med 35 skåror i den ena gruppen och 25 skåror i den andra gruppen. De två grupperna var sedan indelade i små grupper med fem skåror i varje grupp. Totalt var det tolv små grupper med fem skåror per grupp. En person som inte hade kunna räkna hade ristat in olika mängder skåror i de mindre grupperna. Istället för fem i skåror i varje mindre grupp hade det varit kanske två skåror i en grupp, tre skåror i en annan grupp, sju skåror i en tredje grupp, osv. Sistnämnda anses som många skåror för den inte kan räkna.
 
1817 blev James Ewing president för Andersonian Institution i Glasgow som bildades 1796, också känd som Andersonian Institute och Andersonian University och från 1964 som University of Strathclyde. Andersonian Institution uppmuntrade till läskunnighet och vetenskaplig kunskap bland sina elever som under en rad omständigheter inte kunde vara vanliga studenter på universiteten. Senare donerade James en ansenlig mängd pengar till kommunen Glasgow för att de årligen skulle ge en silvermedalj till den eleven i skolorna som gjorde störst framsteg i det grekiska språket. Han donerade också pengar till kommunen för att de skulle köpa in böcker till skolornas bibliotek. 1820 blev James erbjuden att bli lordborgmästare för staden Glasgow, men han tackade nej. Han sa ja tolv år senare.
 
I början av 1820-talet köpte James mark i Duno intill Firth of Clyde. 1822 eller 1823-1824 byggde han Castle House i Dunoon i Argyll and Bute. Han anlitade den skotska arkitekten David Hamilton (1768-1843) för bygget. Trots namnet Castle House var byggnaden inget slott. Istället det var det en stilig marin villa i närheten av Dunoon Castle. James sålde senare Castle House. Byggnaden finns fortfarande kvar än idag och räknas officiellt som ett hus trots att det ser ut som ett slott. På 1820-talet blev James fraktmäklare med inriktning Karibien. Han organiserade transporter av gods och varor mellan Karibien och Storbritannien. Hans uppgift var att organisera för att varorna skulle nå sin destination inom kortaste tid och samtidigt vara det bästa tillgängliga transportalternativet.
 
På 1820-talet hade James många bollar i luften. Han var på samma gång a) en handelsman i Glasgow som sysslade med handel med både Karibien och Indien, b) en fraktmäklare, c) en frånvarande plantage- och slavägare i Jamaica, d) en investerare i Muirkirk ironworks i East Ayrshire som existerade 1787-1863, e) en investerare i den skotska bomullsfärgningsindustrin och f) en investerare i Glasgow Union Bank. Eftersom han hade intressen med de brittiska kolonier både väster och öster om Europa samt intressen i den skotska handeln och industrin ledde det senare till att han kritiserades för att sitta på två stolar samtidigt.
 
Under 1820-talets gång tog James dock ett steg tillbaka från sin handelsverksamhet och utvecklade sina markinvesteringar i Skottland. Hans framgångar inom handeln ledde honom istället till att bli en del av den skotska jordägande eliten. Utöver egna bygget av Castle House i Dunoon i Argyll and Bute i början på 1820-talet köpte han sedan flera hus både på den skotska landsbygden och i småstäder i västra Skottland. Han fortsatte dock med handeln. 1826 blev James hedersdoktor i juridik på University of Glasgow där han studerade som ung. 1827 eller 1828 skänkte han 100 pund till universitetet för att de vartannat år skulle dela ut guldmedaljen the Ewing gold medal till den som skrev den bästa uppsatsen i civil historia eller i ett tilldelat historiskt ämne om medeltiden eller modern historia.
 
1829 blev James invalvd i the Royal Society of Edinburgh. Han blev ordförande för Glasgow chamber of commerce, Glasgow Marine Society, the Glasgow Auxiliary Bible Society och direktör för Magdalen Hospital och Glasgow Lunatic Society. Utöver sina olika affärsintressen lyckades han ägna mycket tid åt alla dessa organisationer vid sidan av sina arbeten. 1832-1833 var James lordborgmästare för staden Glasgow. 1800-1833 kom sex lordborgmästare i Glasgow från den skotska eliten som sysslade med handel i Karibien. James var den sjätte och sista med den bakgrunden.
1832-1835 representerade han whigs för valkretsen Glasgow i parlamentet i London. Det var en omsvängning politiskt. 1816 stödde han tories. Han representerade inte Independent 1832-1835 och ställde inte upp för dem i valet 1835 som det står i en del biografier om honom. Hela resultatet står på sid 202 i Henry Stooks Smiths "The Register of Parliamentary Contested Elections" (Second ed.) från 1842.
 
1832 röstade brittiska överhuset i London om the Scottish Reform Act 1832. Överhuset sa ja och över en natt ökade antalet röstberättigade i Skottland från 5 000 människor till 65 000 eller från 0,2 % av Skottlands befolkning till 2,7 %. I valkretsen Glasgow röstade 31 människor i valet 1830. Två år senare i valet 1832 registrerade 6 994 människor sig i samma valkrets för att få lov att kunna rösta efter the Scottish Reform Act 1832. I sin iver att snabbt rapportera tillbaka till Skottland om resultatet i överhusets röstning 1832 om the Scottish Reform Act 1832 satte en journalist ett nytt tidsrekord i att ta sig mellan Palace of Westminster i London och centrala delarna av Glasgow. Med en droska och hästar framför sig avverkade han de 641 km på 35 timmar och 50 minuter. Han bytte hästar flera gånger. I normala fall tog den här sträckan 44 timmar med en droska och fyra hästar. I regel skedde 44 eller 45 hästbyten och 180 hästar användes. Hästbytena skedde var 14,6:e eller 14,2:e km. Hästarna byttes en gång timmen eller var 58 minuter och 40 sekunder.

2019 tog sträckan mellan Palace of Westminster och centrala delarna av Glasgow ungefär 4 timmar och 51 minuter med tåg, 7 timmar med bil, 39 timmar med cykel samt 5 dagar och 9 timmar för den som vandrade och gick. Med flyg tog sträckan ett par timmar fördelat med transport med bil eller tunnelbana från Palace of Westminster till Heathrow Airport, därefter 1 timme och 15 minuters flyg till Glasgow International Airport, sedan bil, buss eller tåg in till centrala Glasgow. Incheckning och väntetider på Heathrow inte inräknade.
 
I början på 1830-talet ville James Ewing ville skapa en begravningsplats i Glasgow för handels- och affärseliten från Glasgow med omnejd. En begravningsplats är en plats där man begraver stoften efter avlidna personer. En begravningsplats i anslutning till en kyrka eller liknande kallas för kyrkogård. Informellt hösten 1832, men formellt i mars eller i april 1833 öppnade begravningsplatsen Glasgow Necropolis öster om Glasgow Cathedral i Glasgow. Sedan dess har 50 000 människor begravts där på ett område som täcker 15 hektar eller 150 000 m2. Begravningsplatsen har 3 500 stenmonument, men bara en liten procent har av de döda namnen finns inristade på monumenten. Alla gravar har heller inte stenar. Den svensk turist som reser till Glasgow och som är intresserad av begravningsplatser rekommenderas att ta sig till Glasgow Necropolis och se monumenten. Bortsett från de döda är en del av monumenten vackra byggnadsverk arkitektoniskt.
 
1835 ställde James upp för omval för valkretsen Glasgow till parlamentet, men för de konservativa som bildades 1834. Han ställde inte upp för whigs som han representerade 1832-1835. Han förlorade i valet 1835 och slutade med politiken. I maj 1836 köpte han herrgården Levenside House och dess egendom för 110 000 pund eller lite mer än 110 000 pund. Med köpet av Levenside House drog sig den 60:årige James tillbaka lite från sitt mer offentliga liv i Glasgow. Han fortsatte emellertid att göra affärer och behöll plantagen i Karibien. Efter köpet av Levenside House reparerade han den förfallna herrgården och egendomen. Sedan döpte han om Levenside House till Strathleven House och Levenside estate till Strathleven estate. Namnbytet skedde troligen under andra halvan av 1836 eller under 1837. Efter namnbytet kallades han sig för James Ewing of Strathleven.
 
Det finns uppgifter från mitten av 2010-talet som säger att James rev hela Levenside House 1836 och byggde upp en ny herrgård på samma plats. De uppgifterna går emot de målningar som finns av Levenside House från slutet av 1700-talet och av Strathleven House i slutet av 1800-talet. I stort sett ser byggnaden likadan ut med sin huvudbyggnad och flyglar. Det skiljer bara några små undantag som t.ex. vid byggnadens entré. Från andra halvan av 1800-talet till andra halvan av 1900-talet hade byggnaden kolonner vid entrén, vilket den inte hade i slutet av 1700-talet och inte har idag. Såvida inte James rev hela Levenside House, byggde sedan upp hela herrgården igen och gav den nya herrgården samma utseende som den gamla, talar det mesta för att det istället är uppgifterna om reparationerna som stämmer och inte rivningen. Med köpet av Levenside House slöt James en familjecirkel eftersom tidigare generationer av familjen Ewing bodde i Vale of Leven innan de flyttade till Glasgow. Med köpet av herrgården köpte han en byggnad i sin familjs gamla hemtrakter.
 
8 december 1836 gifte sig den 61:årige James Ewing med den den 23:årige Jane Tucker Crawford (1812/1813-1896). Hon var dotter till James Crawford of Broadfield från Renfrew i Renfrewshire. James Crawford var en framstående handelsman i västra Skottland. 1836-1837 gjorde James Ewing och hans affärspartner William Mathieson i James Ewing & Co anspråk hos den brittiska staten om ekonomisk ersättning för att de frigav 538 slavar på 5 plantager på Jamaica på 1830-talet efter att slavhandel och slaveriet förbjöds i de brittiska kolonierna i Karibien 1834, men i praktiken 1838 på grund av lärlingssystemet. De fick 9 328 pund, 8 shillings och 10 pence som kompensation för att de frigav slavarna 1834. De behöll dock plantagen, men från 1838 med betald arbetskraft.
 
1838 sålde James herrgården Glasgow House till Edinburgh and Glasgow Railway för 35 000 pund. De rev herrgården och byggde tågstationen Dundas Street Station på platsen. Tågstationen var klar 1842 och döptes senare om till Glasgow Queen Street railway station, förkortat Glasgow Queen Street och Queen Street Station. Den finns kvar än idag. Omkring 1838, eller innan eller efter, köpte James ett townhouse på George Street bara en kort promenadväg östsydöst om där Glasgow House låg.

Under hela tiden James och Jane var gifta 1836-1853 hade de utöver Strathleven House också ett hem i Glasgow. Enligt en del historiker var Strathleven House deras huvudresidens 1836-1853 eftersom James kallade sig för James Ewing of Strathleven. Boendena i Glasgow, först Glasgow House 1815-1838 och sedan townhouset på George Street, var deras övernattningslyor som de använde när de behövde göra saker i Glasgow. Enligt andra historiker var det tvärtom. Enligt dem var hemmen i Glasgow deras huvudresidens medan Strathleven House fungerade som deras sommarresidens 1836-1853. Det är också möjligt att det var en kombination av de två. I sådant fall var Strathleven House deras huvudresidens från 1836 fram till andra halvan av 1840-talet. Därefter på ålderns höst, när James var 70+ år, bodde de i townhouset på George Street fram till James död i början av 1850-talet.
 
1841 utökade James egendomen Strathleven estate väsentligt genom köpet av Dumbarton Muir från Dumbarton Town Council. Han köpte upp mer mark och utökade Strathleven estate areal. På en del av denna mark fanns det bondgårdar som hyrdes av arrenderade bönder. Utöver herrgården Strathleven House och bondgårdarna fanns det flera andra byggnader på Strathleven estate som uthus som stall och vagnslider för förvaring av vagnar och jordbruksredskap, osv. Vid en del av uthusen fanns det, under en del eller under hela James tid som ägare av Strathleven House 1836-1853, också blomrabatter som var avgränsade av koraller. På 2010-talet spekulerades det bland lokala historiker att James lät skeppa över korallerna från Karibien till Strathleven House för att kunna känna en samhörighet med Karibien där hans familj ägde plantager. Uthusen och korallerna finns inte kvar idag. Som ägare av Strathleven estate gjorde James också en del förändringar av egendomen. Han byggde till en del nya byggnader som nya stall till hästarna.
 
1844 reste den 69:årige James och hans 31/32:åriga unga hustru Jane tillsammans med hennes kvinnliga hembiträde till den europeiska kontinenten. De reste runt på kontinenten i tretton månader under 1844-1845 och besökte bl.a. Italien och Schweiz. Genom brev höll James kontakten med sin affärspartner William Mathieson i företaget James Ewing & Co i Glasgow. Breven ger redogör på ett intressant sätt bl.a. om James och Janes observationer av andra människor, jordbruk och lokal historia på den europeiska kontinenten. 1848 dog William Mathieson.

1848 var det tydligt att James inkomster från sockerplantagen i Karibien minskade kraftigt med betald arbetskraft 1838-1848.  Inkomsterna var betydligt lägre 1848 än innan slaveriet avskaffades i de brittiska kolonierna i Karibien 1834. I ett brev daterat 21 mars 1848 från James Ewing till Humphry E Crum (Ewing) skrev han just om de lägre avkastningarna efter slaveriets avskaffande. Humphry Ewing Crum (1802-1887) var James systerson. I brevet skrev James också att det numera, år 1848, var svårt att ens göra vinst från sockerplantagen när han tvingades konkurrera med platser som Kuba där slaveriet fortfarande var lagligt. Kuba var en spansk koloni fram till 1898. På Kuba förbjöds slavhandeln 1862 och slaveriet 1886. Eftersom slaveriet var lagligt på Kuba 1848 kunde spanska slav- och plantageägare producera billigare socker och konkurrera ut James dyrare produkter. Det avskräckte dock inte Humphry Ewing Crum som började arbeta med James och gick med i företaget James Ewing & Co som partner 1848. Eftersom James inte hade egna barn såg han de 46:årige systersonen som den som skulle ta över hans rörelse efter hans liv. Se längre ned för mer om Humphrys liv.
 
I slutet av sitt liv skänkte James pengar till organisationer, i synnerhet till skotska frikyrkan som han var en engagerad anhängare av. Kyrkan grundades 1843 under det engelska namnet the Free Church of Scotland. Det är uppenbart att James också var en stor hundvän under sitt liv. På en del samtida avbildade porträtt omgärdas av en hund. 29 november 1853 dog James barnlös i sitt hem i sitt townhouse på George Street i Glasgow. Han överlevdes av sin hustru Jane. James begravdes i Glasgow Necropolis. Hans minnesmärke ligger nära John Knoxs dito. Närheten till John Knox tolkas idag bland historiker som av stor betydelse för erkännandet av James engagemang i skapande av Glasgow Necropolis och det enorma inflytande han hade i Glasgow.
 
James efterlämnade sig en stor förmögenhet. Vid sin död tillhörde han en av de mycket välbärgade människorna i Storbritannien. Han tillskrevs som en handelsprins som byggde upp sin egen förmögenhet och inte genom arv. Han räknas idag som en de finansiellt mest framgångsrika i Glasgows elit på 1800-talet som gjorde förmögenheter från socker och/eller slaveriet. I Skottland kallas de idag för socker och slaveri aristokratin, på engelska the sugar and slavery aristocracy eller sugar/slavery aristocracy.
 
James testamenterade 31 000 pund till Merchants House. De mesta av pengarna till Merchants House ville han skulle gå till änkor, söner och döttrar till handelsmän från Glasgow som antingen var utfattiga eller som hade dött utfattiga. Det var inte fruarnas eller barnens fel att deras makar respektive pappor misslyckades som handelsmän enligt James. Han kände därför för de anhöriga och ville ge dem pengar. Han testamenterade också 10 000 pund till University of Glasgow. Under amerikanska frihetskriget 1775-1783, mellan de tretton brittiska kolonierna i Amerika stödda av Frankrike som krigade mot Storbritannien, förlorade många handelsmän från Glasgow sina amerikanska tobaksplantager. De blev i många fall utfattiga. Många av deras söner som skulle ärva plantagen förblev också fattiga. 1879 skapade University of Glasgow stipendiet "The James Ewing Entrance Bursaries" för pengarna de ärvde från James Ewing. De gav stipendiet till manliga studenter som var söner till misslyckade handelsmän i slutet på 1800-talet. Med stipendiet utbildades och tränades sönerna i affärsverksamhet. De behövde inte alltid gå samma öden som deras motsvarigheter fick göra hundra år tidigare i slutet av 1700-talet.
 
James testamenterade också 17 500 pund till skotska frikyrkan och 10 000 pund till sjukhuset Glasgow Royal Infirmary. Det senare är idag ett stort undervisningssjukhus. Dess campus täcker idag 20 hektar eller 200 000 m2. 2010 hade sjukhuset 1 077 sängplatser. Strathleven House och Strathleven estate testamenterade James till sin systerson Humphry Ewing Crum (1802-1887), men med två villkor. För det första att James änka Jane Tucker Crawford fick bo på herrgården under resten av sitt liv och för det andra att Humphry lade till efternamnet Ewing på sitt redan existerande efternamn Ewing Crum. Humphry gick med på det och hette Humphry Ewing Crum Ewing under åren 1853-1887. Han är idag också känd som Humphrey Ewing Crum Ewing of Strathleven, Humphrey Crum-Ewing och Humphrey Ewing Crum med bokstaven e mellan r och y i förnamnet. När han levde var hans förnamn emellertid Humphry och inte Humphrey.
 
James plantager på Jamaica och all annan mark han ägde i Karibien togs efter hans död 1853 över av förvaltare i en trust, men med förbehållet att trusten stannade inom hans familj i Skottland, enligt James testamente. I Sverige finns det ingen direkt motsvarighet, men en trust kan liknas vid svenska stiftelser. Enligt andra uppgifter testamenterade James, utöver Strathleven House och Strathleven estate, också sina plantager på Jamaica och på Saint Kitts samt företaget James Ewing & Co till systersonen Humphry Ewing Crum (1802-1887). 
 
James hela liv kan summeras i inslag av den kommersiella utvecklingen i Glasgow i en tid med en enorm befolkningsökning och tillväxt för Glasgows näringsliv. Glasgows population under James livstid 1775-1853:
1791: 66 000 invånare, när han var 16 år.
1801: 77 000 invånare.
1821: 147 000 invånare.
1831: 202 000 invånare.
1846: 280 000 invånare, 7 år innan han dog.
1872: 495 000 invånare, 19 år efter hans död.
 
Det råder ingen tvekan att James Ewing bidrog till utvecklandet av Glasgows offentliga angelägenheter och stadens privata kommersiella sfär. Politiskt stod James till höger sett med dagens politiska karta. James var en kapitalist hela vuxna livet. Tjäna mycket pengar var hans drivfaktor, även om han inte var lika aktiv på ålderns höst som när han var yngre. James var en mycket stor anhängare av den fria handeln och skulle ur det perspektivet klassas som liberal idag. Han var också för slaveriet och därmed också anti-liberal. Samtidigt var han en regionalist och en stor vän att utveckla Glasgows intressen. Regionalister strävar efter att regionen eller regionernas betydelse och inflytande ökar. De vill minska nationernas roll på bekostnad av ökat regionalt inflytande. Samtidigt värnade James också om nationen Skottlands intressen. Ur det perspektivet var han både regionalist och nationalist. Han ville regionen Glasgow och nationen Skottland det bästa.
 
Som 41:åring var James konservativ men som 57-59 åring stödde han whigs och deras liberalism, kapitalism och parlamentarism. Som 60:åring var han återigen konservativ. En del historiker på 2010-talet menade att James var bara liberal i frågor som fri handel där det gynnade honom ekonomiskt och konservativ i alla andra frågor. Andra historiker på 2010-talet höll inte med. De påpekade att James under en stor del av sitt vuxna liv var engagerad i olika projekt för att hjälpa mer fattiga och utsatta människor i Glasgow. Dessa projekt gynnade inte honom ekonomiskt. Ur det perspektivet stod han både till vänster och höger beroende på vilken ideologi man anser hjälper de mest utsatta bäst i samhället. James var också för utvecklandet av utbildningen i Glasgow. Han var också en stor anhängare av kristendomen och kyrkan. Ur det kristna perspektivet skulle han räknas som kristdemokrat idag. James var även en stor filantrop. Hans politiska åskådning skulle kunna sammanfattas som konservativ som ung vuxen och yngre medelålders man, liberal lite senare och slutligen liberal-konservativ under slutet av livet. Dessutom var han kristdemokrat under stora delar eller hela sitt liv.


1854-idag
 
Efter James Ewing of Strathlevens (1775-1853) död bodde hans änka Jane Tucker Crawford (1812/1813-1896) i Strathleven House i 42 år fram till sin död 1896. Det finns uppgifter som säger att hon dog 1900, men de är felaktiga. Jane dog 1896. Hon överlevde Humphry Ewing Crum Ewing som dog 1887. Humphry bodde på olika platser i Skottland, men aldrig i Strathleven House. Han ägde egendomar i Karibien och i Sydamerika. Han var bl.a. ordförande för the West Indian Association of Glasgow. Egendomarna i Karibien ärvde han från sin morbror James Ewing of Strathleven, enligt de uppgifterna som hävdar att han ärvde dem av honom. En del av plantagerna i Sydamerika köpte Humphry via företaget James Ewing & Co. Andra plantager ägde han som privat delägare vid sidan om företaget. Humphry var aldrig slavägare eftersom slaveriet i de brittiska kolonierna avskaffades innan han blev ägare av plantagen.
 
Humphry föddes 1802 som Humphry Ewing Crum på Renpenkore i Thornliebank i East Renfrewshire. Han fick båda sina föräldrars efternamn. Humphry var tredje äldsta son till Alexander Crum of Thornliebank (1769-1808), från Renfrewshire och hans fru Jane Ewing Maclae (d. 1852), känd som Jane Crum som gift. Familjen Crum överlag var ursprungligen från Glasgow och inte Renfrewshire i slutet av 1700-talet. I Glasgow livnärde de sig som tillverkare av varor och inom handel. Humphrys mamma Jane Ewing Maclae var syster till James Ewing of Strathleven och dotter till Walter Ewing Maclae, 3rd of Cathkin. Hon föddes som Jane Ewing. Hon lade till efternamnet Maclae omkring 1790 när hennes pappa Walter Ewing ärvde herrgården Cathkine 1790 och lade till efternamnet Maclae. Jane och James Ewings bror Humphrey Ewing (1773-1860) lade efternamnet Maclae först efter att pappa Walter dog 1814. Det är därför möjligt att efternamnet Maclae i Janes fall är en efterhandskonstruktion och att hon aldrig hette Maclae. Stämmer det föddes hon som Jane Ewing och hette det fram till hon gifte sig och bytte till Jane Crum. Det är också logiskt eftersom hennes son Humphry fick efternamnen Ewing Crum efter födseln och inte Ewing Maclae Crum.
 
Som ung gick Humphry Ewing Crum (1802-1887) på Glasgow College, dvs University of Glasgow. Där kallade han sig dock bara för Humphry Crum trots att han egentligen hette Humphry Ewing Crum. 1826 gifte han sig med Helen Dick (1792-1883). Humphry var 24 år och Helen 34 år vid giftermålet. Helen var dotter till prästen John Dick (1764-1833) och Jane Coventry (d. 1844). Pappa John Dick föddes i Aberdeen 1764 som son till prästen Alexander Dick och hans fru Helen Tolmie. Alexander Dick i sin tur föddes i Kinross i Perth and Kinross. Mamma Jane Coventry var dotter till George Coventry of Stitchell som huserade i Roxburghshire
 
Humphry Ewing Crum och Helen Dick fick sönerna Alexander Crum Ewing (1826-1912), John Dick Crum Ewing (d. 1890) och Humphry Crum Ewing Jnr (1838-1878). Alexander var äldst av sönerna och Humphry Jnr yngst. Paret Humphry och Helen fick också döttrarna Jane Crum Ewing (1830-1908) och Helen Tolmie Dick (d. 1833). Dottern Helen dog redan som spädbarn. Äldsta sonen Alexander fick samma förnamn som morfars far Alexander Dick. Näst äldsta sonen John uppkallades efter sin morfar John Dick och yngsta sonen Humphry fick samma förnamn som sin pappa. Äldsta dottern Jane fick samma förnamn som sin mormor Jane Coventry. Yngsta dottern Helen namngavs efter sin mamma Helen och efter sin morfars mor Helen Tolmie. Alla barnen utom yngsta dottern Helen Tolmie fick omvänd ordning på efternamnen. De hette Crum Ewing och inte Ewing Crum.
 
Namnet Tolmie härstammar från de marker i högländerna och på Hebriderna som hette Tolmic(e)s på 1500-talet och tidigare. Det var inget efternamn från början. På 1600-talet blev Tolmic(e)s efternamnen Tolmie och Tolme samt 1612 efternamnen Tolmi och Tolmach. De som hette Tolmie på Hebriderna härstammade från klanen Talvaich. Deras klanmedlemmar anammade efternamnet Tolmie på 1600-talet, undantaget de kvinnor som föddes med andra efternamn och bytte till Tolmie som gifta.
 
1848 började Humphry Ewing Crum arbeta med sin morbror James Ewing of Strathleven i dennes företag James Ewing & Co. Humphry blev också ordförande i det mäktiga Glasgow West India Association som morbrodern var med och hjälpte till att grunda 1807. Med avskaffandet av slaveriet i brittiska kolonier i Karibien och i Sydamerika 1834 minskade väsentligt värdena på markerna där plantagerna låg. I slutet på 1840-talet medan James Ewing levde eller på 1850-talet efter hans död 1853 utnyttjade Humphry möjligheten att köpa en rad plantager i Brittiska Guyana till företaget James Ewing & Co. Brittiska Guyana är numera Guyana och ligger i norra Sydamerika. Humphrys köpte plantager längs Atlantkusten öster om floden Demerara som Better Hope, Brothers, Felicity, Montrose och Vryheid’s Lust till företaget James Ewing & Co. Enligt en samtida beskrivning från omkring 1883 ska dessa plantager haft den bästa jorden av alla plantager i hela Brittiska Guyana. Dessutom köpte Humphry plantaget La Bonne Mere till James Ewing & Co som också låg i Brittiska Guyana. Vid sidan av dessa var Humphry också personlig delägare i plantagen Canefield och Lochaber som inte ägdes av James Ewing & Co.
 
För att förbättra marken på de nyinköpta plantagen på Brittiska Guyana, som köptes av James Ewing & Co, skickade Humphry dit en skotsk bonde från mellersta Skottland. Bonden hade stor vetskap om jordar och hur de bäst skulle användas för ökad avkastning. Han undersökte markerna på plantagen med syftet för att undersöka hur de bäst kunde dräneras och minska översvämningar orsakade av kraftiga tropiska regn. Bonden skrev en rapport med förslag hur man borde gå tillväga. Därefter skickade Humphry en hel hop av människor från Skottland till Brittiska Guyana. Där byggde de upp ett dräneringssystem. Dräneringsplattorna installerades av kinesiska arbetare under ledning av den skotska bonden. Dessutom konstruerades två pumpstationer. Kanalerna mellan plantagen breddades för att underlätta flödet av vattnet från dräneringarna. Den första tropiska stormen efter dräneringarna översvämmade tyvärr plantagen. De gjorde därför nya förbättringar efter det.

Under en normal säsong arbetade 1 829 icke-britter på de här plantagen i Brittiska Guyana som ägdes av företaget James Ewing & Co. De var fördelade med 210 människor från lokalbefolkningen, 121 kontraktstjänande arbetande indier från Asien och 1 498 före detta slavar från Afrika eller vars föräldrar var slavar från Afrika. Humphry själv däremot besökte aldrig Brittiska Guyana under sitt liv. 1838-1920 arbetade 238 909 indier och 13 533 kineser i Brittiska Guyana. 2012 var 39,8 % av Guyanas befolkning av indisk börd från främst norra Indien. 29,3 % var av afrikanskt ursprung, 19,9 % var av både indisk och afrikansk börd, 10,5 % var ursprungsinvånare från Guyana och 0,5 % hade påbrå från övriga världen som Europa och/eller Kina, etc.

1851-1868 bodde Humphry och hans fru Helen på 20 Woodside Terrace i Glasgow. 1853 ärvde Humphry herrgården Strathleven House av sin morbror James Ewing of Strathleven. Efter det kallade han sig för Humphry Ewing Crum Ewing. Hans son Humphry lade också till efternamnet Ewing en andra gång och hette sedan Humphry Ewing Crum Ewing Jnr. Sönerna Alexander och John lade däremot inte till Ewing. De fortsatte heta Alexander Crum Ewing respektive John Dick Crum Ewing med bara ett Ewing i efternamnen. Från slutet av 1850-talet till mitten av 1870-talet var pappa Humphry Ewing Crum Ewing (1802-1887) en liberal politiker som satt i brittiska underhuset i London 1857-1874 för valkretsen Paisley, först som representant för whigs 1857-1859 och sedan för Liberal Party 1859-1874. Han var sedan medlem i Liberal Party fram till 1887 då han lämnade partiet och bytte till Unionist party.
 
1868-1881 bodde och hyrde paret Humphry och Helen Mains House i New Kilpatrick. 1874-1887 var Humphry lordlöjtnant, på engelska lord lieutenant, för Dumbartonshire. Lordlöjtnants svenska motsvarighet är landshövding.
1881-1887 bodde och hyrde Humphry och Helen slottet Ardencaple Castle av familjen Colquhoun of Luss medan de väntade på att få ta över Strathleven House. Ardencaple Castle ligger utanför Helensburgh i östra Argyll and Bute. På andra halvan av 1800-talet byggdes kolonner till vid entrén till Strathleven House. Sommaren 1887 dog Humphry Ewing Crum Ewing. Strathleven House och dess egendom ärvdes av hans äldsta son Alexander Crum Ewing (1826-1912), men förbehållet att James Ewings änka Jane Tucker Crawford fick fortsätta bo på Strathleven House fram till sin död. Alexander blev också chef för James Ewing & Co. Han var gift med Jane Elizabeth Hayes O’Grady (1833-1903). Hon var dotter till amiralen Mr Hayes O’Grady. Alexander och Jane Elizabeth fick sonen Humphry Ewing Crum Ewing (1866-1946).
 
1896 dog Jane Tucker Crawford. Efter hennes död togs Strathleven House över av Alexander Crum Ewing. Han kallade sig efter det för Alexander Crum Ewing of Strathleven. Det finns uppgifter som säger att familjen Crum Ewing ärvde Strathleven House och Strathleven estate efter Jane Tucker Crawfords död 1896, men de uppgifterna är felaktiga. De ärvde herrgården och egendomen redan 1853, men fick enligt James Ewings testamente inte flytta in där förrän Jane dog, vilket dröjde till 1896. Alexander Crum Ewing, som ärvde Strathleven House 1887, var den första från familjen Crum Ewing som sedan bodde i herrgården efter 1896. Han spenderade emellertid mycket av sin tid på familjens plantager på Jamaica. Under hans tid som ägare av Strathleven House 1887-1912 bytte han inriktning på plantagen på Jamaica. De slutade att vara sockerplantage och övergick istället till att bli bananplantage. Familjens plantage i Brittiska Guyana fortsatte dock att vara sockerplantage.

1912 dog Alexander Crum Ewing på Jamaica. Efter hans död ärvdes Strathleven House av hans son Humphry Ewing Crum Ewing (1866-1946) som 1912-1946 kallade sig för Humphry Ewing Crum Ewing of Strathleven. Han var gift med Eva Constance Hamilton. I början på 1910-talet bodde de med sina två barn, en dotter och sonen Alexander Crum Ewing (1896-1914), i herrgården. Dottern gifte sig senare med en Mr Hamilton och blev känd som Mrs Hamilton. Medan barnens farfar Alexander blev 86 år gammal blev sonsonen Alexander endast 18 år gammal. När han stred för de allierade under första världskriget stupade han i strid nära Givenchy i norra Frankrike 22 december 1914. Det var tänkt att han skulle ta över Strathleven House den dagen hans pappa Humphry Ewing Crum Ewing dog.
 
Ungefär vid här tiden köpte paret Humphry och Eva ett hus i Lyndhurst i New Forest i Hampshire i södra England. Humphrys största sysselsättning var företaget James Ewing & Co. Efter första världskriget 1914-1918 flyttade han högkvarteret för James Ewing & Co från Glasgow till London. Humphry och Eva flyttade också permanent till huset i Lyndhurst. Även deras dotter flyttade till södra England. Under flera efterföljande år pendlade paret Humphry och Eva mellan Lyndhurst och familjens plantager på Jamaica. De övergav dock inte Strathleven House. Åtminstone Humphry spenderade en tid där varje sommar. Vid sommarbesöken träffade han gamla vänner och besökte de bönder som arrenderade hans marker på Strathleven estate.
 
Under Humphrys ägarskap sålde familjen Ewing Crum Ewing av sina sockerplantage på Brittiska Guyana till företaget Booker Bros & McConnell & Co. De behöll dock egendomarna på Jamaica, Strathleven House i West Dunbartonshire och huset i Lyndhurst. I slutet av sitt liv på 1930- och 1940-talen bodde Humphry mer eller mindre permanent på Jamaica. Sommaren 1946 besökte han Strathleven House en sista gång. Han var dock för svag för att göra alla planerade besöken hos de arrenderade bönderna. Istället valde han att åka tillbaka till Jamaica. Några månader senare, 27 november 1946, dog också Humphry på Jamaica. Han blev 80 år gammal. Hans egendomar, inklusive Strathleven House och Strathleven estate, ärvdes av hans dotter Mrs Hamilton. När hon ärvde sin pappa bodde hon fortfarande kvar i södra England efter flytten dit på 1910-talet.
 
1947 tvingades Mrs Hamilton sälja herrgården Strathleven House och stora delar av Strathleven estate som låg mellan floden Leven i väster och herrgården i öster till den brittiska regerings Board of Trade. Hon tvingades också sälja den muromgärdade trädgården. De, Board of Trade, hade öronmärkt området för uppförandet av ett stort industriområde. Board of Trade rev dock inte Strathleven House som lämnades tomt. De rev heller inte trädgården. Väster om herrgården byggdes sedan Strathleven Industrial Estate, också känd som Vale of Leven Industrial Estate. I början fanns det fabriker platsen, men de finns inte kvar idag. I slutet på 1940-talet bildade Mrs Hamilton fastighetsbolaget Margrave Estates. Genom bolaget delade hon in det som återstod av Strathleven estate i tomter och markarealer. De låg i vad som tidigare var egendomens mer avlägsna delar. Sedan sålde hon tomterna och markarealerna. De sista såldes 1950. Hon behöll inget. Därmed var familjen Ewing Crum Ewing (Hamilton) ägande av Strathleven estate slut efter 97 års ägande 1853-1950. 114 års ägande 1836-1950 inräknat Ewing och Ewing Crum Ewing (Hamilton).
 
1956 arbetade 2 700 människor i Strathleven Industrial Estate som det tomma Strathleven House var en del av. I början togs herrgårdens muromgärdade trädgården om hand. Under en tid levererade den blommor till andra industriområden samt frukt och grönsaker till deras matsalar. Trädgården förföll sedan och revs senast på 1980-talet. På 1970-talet stod Strathleven House fortfarande tomt och herrgården började försämras invändigt. 1979 tog de därför bort en del av interiören som paneler och balustrader för att skydda dem från röta. På andra halvan av 1900-talet togs kolonnerna bort vid entrén till Strathleven House. De hade funnits där sedan andra halvan av 1800-talet. Under tiden Strathleven House stod tomt drabbades herrgården också av en brand som gick hårt åt på de inre delarna av byggnaden. Byggnaden blev nästan som ett tomt skal.
 
1986 köptes Strathleven House av the Scottish Historic Buildings Trust som bildades 1985. Enligt en del uppgifter köpte de dock herrgården först på mitten av 1990-talet och inte 1986. De gjorde reparationer för att stabilisera byggnaden. Ett nytt tak ersatte det gamla 1993-1996. 1997 utformades en plan för hur Strathleven House skulle repareras fullständigt. Efter planen gjordes satte de igång med renoveringarna som pågick fram till 2000. 2001 var hela herrgården totalrenoverad. Därefter hyrde the Scottish Historic Buildings Trust ut herrgården som servicekontor och som konferenslokaler. Senast 2004 ägdes herrgården av det statliga Scottish Enterprise, som var efterträdare till Board of Trade. De äger herrgården fortfarande. Strathleven House är idag i förfallet tillstånd och finns med på Buildings at Risk Register for Scotland.
 
På en av herrgårdens stenar finns idag bl.a. inskriptionen efter William Cochrane (d. 1717)  som uppförde herrgården. Väster om herrgården breder Vale of Leven Industrial Estate ut sig. Floden Leven ringlar sig som en orm runt området. Väster om platsen finns byn Renton. Fotbollsklubben Celtics första lagkapten James Kelly kom från Renton. Fyra andra kända fotbollsspelare från Renton var/är Alexander Skinner Jackson (1905-1946), Andy Duncan (1911-1983), John O'Hare (f. 1946) och John "Jack" Ashurst (f. 1954). Alexander Skinner Jackson var mest känd för sin tid i Huddersfield och i Chelsea på 1920-talet och i början på 1930-talet. Han spelade också för skotska landslaget och gjorde 8 mål på 17 landskamper. Andy Duncan var mest känd för sin tid i Hull och i Tottenham på 1930-talet. John O'Hare spelade bl.a. för Sunderland, Derby County, Nottingham Forest och skotska landslaget på 1960- och 1970-talen. John "Jack" Ashurst representerade bl.a. Sunderland, Carlisle och Leeds på 1970- och 1980-talen.
​

11. Tullichewan Castle, Bonhill parish, Dunbartonshire

Vänstra bilden, slottet år 1800. Högra bilden, slottet år 1811.

Slottet ca 1946.

Sydvästra hörnet av slottets ruin 2019. © Raibeart MacAoidh. CC.

11. Tullichewan Castle (krenelerat hus och slott i tudor gotisk stil, små rester av en ruin)
Byggdes, officiellt: 1792 eller från 1792 fram till senast 1799.
Byggdes, andra uppgifter: 1792-1797 till 1808 eller bara under 1808.
Hel ruin, version ett: ca 1948-1952 till 1954.
Hel ruin/tomt slott, version två: 1945/1946-1954.
Revs: 1954.
Rester av en ruin: 1954-idag.
Arkitekt: Robert Lugar (1773-1855), England.
Familjer: Stirling, Horrocks, Campbell, Beardmore, Lumsden och Scott Anderson.
Familjer, eventuellt: Buchanan och Anderson.
Annat 1: slottet kallades också för Tullichewan House, Tullichewen och Tulliechewan.
Annat 2: slottet hade en muromgärdad fruktträdgård, flera andra vackra trädgårdar och parker på egendomen.
Annat 3: på 1800-talet ägdes slottet av två stora filantroper från familjen Campbell.
Annat 4: Wrens, den kvinnliga grenen av Storbritanniens örlogsflotta Royal Navy, utbildades i närliggande Tullichewan Camp 1943-1944.
Berömt som: första slottet i Skottland som byggdes som en asymmetrisk byggnad i tudor gotisk stil
 
 
Medeltiden till 1922 - markerna
 
Under en tid på andra halvan av medeltiden kallades området strax söder om Loch Lomond i Vale of Leven för Tuloch Eoghain. Tuloch Eoghains norra del låg omkring 500 meter söder om Loch Lomond och sträckte sig ungefär 1,68 km i sydlig riktning. Tuloch Eoghain är en modern skrivning av Tuloch Eóghain. Tuloch Eoghain betydde Eoghains/Eóghains kulle/höjd/sluttning eller i angliserad form Ewans kulle/höjd/sluttning. En del nutida forskare menar att området istället kallades för Tulach Uaine som betydde grön kulle/höjd/sluttning. Det första namnet med Tuloch Eoghain är dock den mest erkända versionen. I början på 1300-talet före 1333 kallades markerna och området för Tulochewyne och 1364 för Tulewin. Någon gång mellan 1350 och 1600-talet uppfördes tornhuset eller det vanliga huset Pre-Tullichewan Castle på platsen där Tullichewan Castle senare byggdes 1792. Det ’är okänt vad det tornhuset eller huset hette, därav det nutida namnet Pre-Tullichewan Castle.
 
1507 hette markerna Tullequhwnys och 1512 Tulliquhewnys. 1543 var markerna uppdelade i de tre egendomarna Tilly-Colquhoun, Tillichewan-Dennistoun och Tillichewan-Semphill. 1545 gick markerna under det gemensamma namnen Tullichquhoneis och Tullichewynnis. På 1500-talet innan 1568 ägdes markerna av the Duke of Argyll från familjen Campbell. Fortfarande var de uppdelade i tre egendomar, men med familjen Campbell som ägare. Sannolikt ägde familjen Campbell också Pre-Tullichewan Castle eftersom det låg på en av de tre egendomarna. Givetvis under förutsättning att den byggnaden uppfördes innan 1568 och inte efter. 1568 köpte James Colquhoun of Garscube de tre egendomarna, inklusive sannolikt Pre-Tullichewan Castle. Det finns uppgifter från 2009 som säger att familjen Colquhoun tog över de tre egendomarna först på 1600-talet, men det anses felaktigt. Under ett tag på 1600-talet hette markerna Tully-Colquhoun och Tillyquhoun. 1643 gick området över till Bonhill parish efter att det tidigare tillhörde Luss parish. 

1654 hette markerna Tillichewym och låg på västra delen av Vale of Leven.
I slutet av 1600-talet slogs de tre egendomarna samman i de två egendomarna Little och Middle. Den ena ägdes av en gren från familjen Colquhoun of Luss. Under en del av 1700-talet kallades de två egendomarna för det samlade namnet Tullichewan. På 1700-talet köptes markerna av familjen Buchanan. I slutet av 1700-talet hette markerna Tilichewen.

1792-1806 sålde James Buchanan och John Buchanan av markerna i omgångar till John Stirling of Cordale. 1806 hade John Stirling köpt upp all deras mark i Tullichewan. Med John Stirling slogs de två egendomarna samman senast 1806 och blev egendomen Tullichewan estate. Egendomen täckte ett område strax under 400 hektar. Möjligen större eller mindre. Innan John Stirling kom huserade traditionella lokala klaner i området. John Stirling däremot tillhörde en familj som blev rik av den framväxande industrialiseringen och den globala handeln på 1700-talet. John själv var delägare i företaget William Stirling and Sons som bl.a. sysslade med blekning i närliggande Renton söder om Alexandria och i Glasgow. Man kan enkelt säga att med John Stirling kom det nyare och modernare 1800-tals samhället till Tullichewan.
 
Det finns uppgifter från 2009 som säger att det var familjen Colquhoun som sålde markerna 1792 till James Buchanan eller till John Stirling of Cordale. De uppgifterna ansågs dock felaktiga enligt lokala historiker på 2010-talet, även om de inte kunde uteslutas som rätt. De uppgifterna som hävdade att det var James Buchanan som köpte egendomen 1792 hävdade också att han köpte hela egendomen Tullichewan samma år. Inte bara delar. De hävdade också att det var han som sedan uppförde Tullichewan Castle och inte John Stirling of Cordale.
 
Från omkring 1806 till början av 1840-talet täckte Tullichewan estate ett område som sträckte sig mellan söder om Woodbank House i Balloch i norr till nuvarande High Street i Alexandria i sydsydöst. På andra ledden, mellan väster och öster, täckte Tullichewan estate området mellan kullarna i Stoneymollan i väster till floden Leven 1,7,-2,3 km i öster. Eftersom Tullichewan estate inte var fyrkantigt täckte egendomen också marker i flera riktningar vid områdets ytterkanter. I början på 1840-talet köpte Tullichewan estates ägare upp huset Woodbank House. I samband med det expanderade Tullichewan estate i nordlig riktning till norr om det huset.

Från början av 1840-talet till 1901 täckte Tullichewan estate ett område strax norr om nuvarande Woodbank House i Balloch i norr och i sydsydöstlig riktning 1,68 km ned till nuvarande High Street i Alexandria i söder. Området innefattade också nuvarande vägarna A811 i norr och A82 centralt som anlades efter 1954. Platsen för dagens Vale of Leven District Hospital i Alexandria låg också på egendomen. I slutet på 1840-talet minskade egendomens storlek i öster när östra delen såldes och en järnväg anlades där. Åren 1850-1922 täckte Tullichewan estate i genomsnitt en 399,42 hektar stor yta.
 
Under delar av 1800-talet kallades egendomen för Tullichewan eller Tullichewan estate, men 1876 och 1884 hette den Tillichewan. På andra halvan av 1800-talet kallades den också för Tilly-Colquhoun. Idag nämns markerna med det ursprungliga 1700-tals namnet Tullichewan. Det namnet användes också under stora delar av 1800-talet och i början på 1900-talet. Från medeltiden till idag anses Tullichewan tillsammans Linnbrain vara de platserna eller områdena i hela Vale of Leven som haft flest stavningsvarianter under årens lopp. De historiska namnvarianterna har givetvis försvårat för nutida historiker, men en enkel regel brukar vara att det som ser ut eller låter som Tullichewan ofta brukar vara Tullichewan. I texterna ovan nämndes tjugoen stavningsvarianter av området från andra halvan av medeltiden till 1800-talet.
 
 
Slottet byggdes 1792
 
Efter köpet av en del av markerna i Tullichewan 1792 bestämde sig den nya ägaren John Stirling (James Buchanan) för att bygga ett slott i detta område. Herrgård enligt en del historiker. Efter köpet 1792 kontaktade han den nittonårige arkitekten Robert Lugar (1773-1855) från sydöstra England. Robert Lugar reste sedan till Tullichewan estate. Efter samtal med John Stirling fick Robert Lugar sedan uppdraget att designa Tullichewan Castle på den delen av markerna i Tullichewan som John Stirling köpte 1792. Innan de började bygga slottet rev de tornhuset eller huset Pre-Tullichewan Castle. På samma plats eller i närheten uppförde de sedan Tullichewan Castle.
 
Slottet byggdes antingen a) under enbart år 1792, b) med start från 1792 fram till senast 1799 eller c) en tid efter 1792, men fram till 1799. Tullichewan Castle uppfördes både som 1) ett krenelerat hus och som 2) ett slott och asymmetriskt hus i tudor gotisk stil. Det var det första i sitt slag i hela Skottland med den stilen. Slottet uppfördes sydväst om dagens centrala Balloch, väster om dagens centrala Jamestown och nordväst om dagens centrala Alexandria i Vale of Leven i nordvästra West Dunbartonshire. 1,2 km norr om Tullichewan Castle fanns södra delen av Loch Lomond.
 
 
1792-1808
 
Robert Lugar gjorde bra ifrån sig. Efter att Tullichewan Castle var klart fick han nya uppdrag av andra markägare. 1808-1809 designade Robert Lugar den närliggande herrgården Balloch Castle 2,1 km längre bort i nordnordöst. 1824 designade han Cyfarthfa Castle i södra Wales. Alla tre slotten var inspirerade av medeltiden. Se Balloch Castle i West Dunbartonshire för mer om Robert Lugars stil som arkitekt. 

Det finns en del uppgifter som säger att Tullichewan Castle uppfördes 1808 när Robert Lugar var trettiofem år. Tidsmässigt stämmer det bättre med hans ålder och titel som arkitekt. Det är inte rimligt att tro att ägaren till kommande Tullichewan Castle lät en nittonåring från sydöstra England designa ett slott 1792. Däremot en trettiofemåring som hade lite mer utbildning 1808 var mer rimligare. Enligt dessa uppgifter, som förespråkar att Tullichewan Castle uppfördes 1808, arbetade Robert Lugar med både Tullichewan Castle och Balloch Castle samtidigt. Andra uppgifter hävdar att slottet Tullichewan Castle byggdes från 1792 eller åren efter fram till 1808, därav uppgifterna om 1808 vilket gjort att en del trott att slottet byggdes enbart under 1808. Å andra sidan stödjer inte dessa uppgifter de ritningar av konstnärer som finns av Tullichewan Castle från 1792 och från 1800, såvida inte de ritningar är feldaterade. Ritningarna visar tydligt ett helt och färdigbyggt slott. Det talar för att Tullichewan Castle faktiskt var klart någon gång på 1790-talet. Dessutom stödjer skotska myndigheter uppfattningen att bygget av Tullichewan Castle började 1792 och var klart på 1790-talet. Dock kan myndigheterna å sin sida basera sin uppfattning på felaktig information.

Det kan tyckas som en petitess ifall slottet byggdes 1792 och de efterföljande åren eller 1808, men i det förstnämnda fallet var slottet ett 1700-tals slott och i det andra ett 1800-tals slott. En milsvid skillnad i ett se på ett slott, enligt en lokal historiker i West Dunbartonshire i slutet på 2010-talet. Han satte det i ett perspektiv och menade att ett slott som byggdes i slutet av 1700-talet uppfördes under samma århundrade som när Skottland var i en personalunion med England innan Storbritannien bildades 1707. Det var också under samma århundrade som när USA blev självständigt gentemot Storbritannien.
 
 
1809/1817-1899
 
De uppgifterna som hävdar att John Stirling of Cordale ägde Tullichewan Castle menar att han sedan hamnade i ekonomiska svårigheter. Enligt de uppgifterna sålde han Tullichewan Castle och egendomen till John Horrocks junior senast 1809 eller åtta år senare 1817. De uppgifterna som däremot hävdar att James Buchanan ägde Tullichewan Castle 1792-1817 menar att han sålde slottet och egendomen till John Horrocks junior 1817. John Horrocks junior stavade sitt efternamn ett s på slutet och inte Horrock.
 
Innan köpet av Tullichewan Castle gjorde han sig en förmögenhet på bomullstillverkning i Lancashire i England. Han ägde, åtminstone innan 1817, bomullstillverkningsföretaget Horrocks and Company som var baserat i Preston i Lanchashire. Efter köpet av Tullichewan Castle flyttade John Horrocks junior in i slottet med sin fru senast 1809 eller 1817 beroende på vilka uppgifter man tror på. Paret bodde i slottet i 24-34 år från 1809/1817 fram till 1841 eller 1843 när John sålde egendomen och slottet till den 47- eller 49:årige William Campbell (1794-1864). 1841 enligt James Maclehose’s “Memoirs and Portraits of One Hundred Glasgow Men.” från 1886. 1843 enligt andra uppgifter från 2009 som hävdade att John Horrocks junior bodde i slottet fram till hans fru dog 1843. Därefter sålde han slottet samma år. 

William Campbell (1794-1864) till vänster och
​hans son James Campbell (1823-1901) till höger.

William Campbell var en handelsman och filantrop från Glasgow. Efter köpet av Tullichewan estate och Tullichewan Castle kallade han sig för William Campbell of Tullichewan. Han föddes 1794 i Stirling council area och var son till en jordbrukare som arrenderade mark på Gartmore estate nära Port of Menteith i Stirling council area. William var femte äldsta barnet av totalt nio barn. 1805 flyttade föräldrarna och deras barn till Glasgow för att börja arbeta i den växande industrin. William var då elva år gammal. I Glasgow lärde han sig att väva. Han anställdes sen av John Craig (d. 1816/1817) som hade en respektabel skotsk tygaffär på High Street i Glasgow. William gjorde ett gott intryck som en ärlig och hårt arbetande anställd som spred glädje omkring sig. Han gjorde ett sådant gott intryck att när John Craig sedan dog 1816 eller 1817 erbjöd Johns änka William att han skulle få fortsätta driva verksamheten av tygbutiken, men med änkan som ägare. William tackade artigt nej. Den 22- eller 23:årige William ville istället bli chef över sin egen verksamhet.

1817 började han sälja näsdukar i lokaler i Saltmarket i Glasgow. Det gick bra och han tjänade pengar. William gick sedan över till att börja sälja alla typer draperier. Verksamheten gick bra och blomstrade. En av anledningarna till hans framgång var hans enastående säljförmåga. William hade ett system med små snabba avkastningar och fasta priser. Till slut blev lokalerna för små och han beslöt för att lämna dem. På slutet lät William alla varor vara förhandlingsbara. Olika människor betalade olika priser för samma produkter och verksamheten var mycket tidskrävande.
 
1822 gifte William sig med Margaret Roxburgh. Paret fick fem barn. Från 1840-talet och under de efterföljande årtiondena var deras familj några av de ledande familjerna i West Dunbartonshire. 1828 grundade William tillsammans med sin storebror James Campbell (1790-1876) familjeföretaget J & W Campbell & Co General Warehousemen, också förkortat som J & W Campbell. William var chef företaget. Det finns uppgifter som säger att företaget J & W Campbell grundades redan 1817. James som nämndes ovan var inte samma person som Williams son James Campbell (1823-1901). 1828 eller strax senare flyttade företaget J & W Campbell in ett specialbyggt varumagasin på Candleriggs i Glasgow. Företaget blev framgångsrikt i handeln av tyger, främst draperier, och inom varumagasinering. Med företaget lade William grunden för den här grenen av familjen Campbells förmögenhet. Bröderna William och James tjänade mycket pengar på sin verksamhet. Lillebror William skänkte en del av sina pengar till välgörande ändamål.
 
Till slut hade de två bröderna William och James tjänat tillräckligt med pengar för att kunna byta upp sig bostadsmässigt. 1841 eller 1843 köpte William det relativt stora Tullichewan estate. Tillsammans med sin familj flyttade han in i det fina Tullichewan Castle söder om Loch Lomond. Han köpte också huset Broomley House och dess marker. Enligt en del uppgifter var den byggnaden en herrgård, men officiellt var det ett hus. Vid olika tidpunkter hette det Bromley House med ett o. Med köpet blev huset en del av Tullichewan estate. Huset låg i närheten av Tullichewan Castle i det som senare blev marken till Vale of Leven Hospital i Bonhill parish i West Dunbartonshire. 

William köpte även Woodbank House i Balloch och egendomen Auchendennan estate ungefär samtidigt som han köpte Tullichewan Castle. Woodbank House ligger 278 meter norr om nuvarande vägen A811 i Balloch. 1670 fanns huset Stuckrodger på platsen där Woodbank House senare byggdes. 1774 byggdes Stuckrodger om eller blev ersatt av huset Woodbank House. Omkring 1841/1843 köptes det av William Campbell och blev en del av egendomen Tullichewan estate.
 
Williams storebror James köpte Strathcatro estate i Angus för de pengarna han tjänade i företaget J & W Campbell. Efter köpet av egendomen i Angus kallade han sig för Sir James Campbell of Stracathro. Storebror James fick sex barn med sin fru Janet Bannerman (1799-1873). Två av James söner James Alexander Campbell (1825-1908) och Henry Campbell (1836-1908), tillika Williams brossöner, blev parlamentsledamöter i London. James för de konservativa 1880-1906 medan Henry representerade Stirling i London 1868-1908 för liberalerna. 1899-1908 var Henry partiledare för det liberala partiet och 1905-1908 var han Storbritanniens premiärminister.

Henry föddes som Henry Campbell. Han var en stor anhängare av den fria handeln, Irlands rätt till få bli självständigt inom Storbritannien och att människor skulle få förbättrade sociala förhållanden. 1871 ärvde Henry en egendom i Kent i sydöstra England av sin morbror Henry Bannerman. Kravet för att få den var dock att han bytte till efternamnet Campbell-Bannerman. Det var inga problem för honom. Hans mamma föddes som Bannerman. Från 1871 fram till sin död 1908 hette han därför Henry Campbell-Bannerman. Som liberal politiker 1871-1908 kallades han för CB efter efternamnen Campbell-Bannerman.
 
I slutet på 1840-talet såldes östra delen av Tullichewan estate. En järnväg anlades sedan där i slutet av 1840-talet och gick genom fält och skogar som tidigare tillhörde östra Tullichewan estate. Järnvägen finns kvar än idag. Den som åker med tåget från söder och går av på tågstationen i Balloch i norr åker genom i vad som tidigare var östra delen av Tullichewan estate.
 
På 1840- och 1850-talen fortsatte företaget J & W Campbell att blomstra. 
1846 gifte sig William Campbells och Margaret Roxburghs son James Campbell (1823-1901) med Janet Black (1827-1907). Hon var dock alltid känd som Jessie. Hon var dotter till James Black of Cross Arthurlie som var ägare till ett blekningsföretag. James och Jessie var gifta i 55 år 1846-1901. De fick barnen William McOran Campbell (f. 1848), Eliza Campbell (1848/1851-1911), Margaret Campbell (f. 1854), Jessie G (f. 1855) och James Adair Campbell (1860-1932). Sistnämnda barnets tilltalsnamn var Adair. Namnet Adair härstammar från fornengelska namnet Eadgar (Edgar). Adair användes och används fortfarande i Storbritannien och i Amerika som både för- och efternamn. Namnet Adair har sitt ursprung i England, Skottland och på Ulster på norra delen av ön Irland. Större delen av Ulster utgörs av Nordirland, men delar av Ulster i väster och söder tillhör republiken Irland.

1847 besöktes Dumbarton Castle av drottning Victoria (1819-1901) och hennes make prins Albert (1819-1861). Victoria var regerande drottning av Storbritannien 1837-1901 och kejsarinna av Indien 1876-1901 medan Albert (1819-1861) var prinsgemål (regentgemål) av Storbritannien 1840-1861. Dumbarton Castle ligger 6,8 km sydsydöst om Tullichewan Castle. När Victoria och Albert anlände till Dumbarton Castle möttes de av en välkomstkommitté. I den ingick bl.a. William Campbell och hans fru Margaret Roxburgh samt deras son James och hans fru Jessie.
 
William Campbell var en nära vän med Thomas Chalmers (1780-1847) som var med och grundade skotska frikyrkan 1843, på engelska the Free Church of Scotland. Thomas besökte ofta William på Tullichewan Castle 1841/1843-1847. De besöken resulterade i att William skänkte stora summor pengar till Thomas. Syftet med bidragen var att hjälpa honom att finansiera en del av de 200 nya kyrkorna som Thomas byggde i hela Skottland. Thomas besök på Tullichewan Castle på 1840-talet var därför i praktiken rena tiggarbesök även om William upplevde dem som vänskapsbesök. William Campbell skänkte inte bara pengar till verksamheter för att bygga nya kyrkor. Han skänkte också en stor del av sin förmögenhet till fattiga människor som behövde pengar. William var en av flera grundare av The Glasgow Night Asylum som hjälpte hemlösa i Glasgow. När William senare dog 1864 testamenterade han också 1 500 pund till The Glasgow Night Asylum, motsvarande 1,13 miljoner kr år 2019 sett med 1864 års priser. William gav under sitt liv också bidrag till sjukhem och organisationer som hjälpte kvinnor som blivit utfattiga, etc. 

Trots sitt härliga liv på Tullichewan Castle 1841/1843-1864 var William Campbell inte en person som var rädd för att ta del av de mörkare delarna av människors beteenden och liv. Ett exempel på det var när han hjälpte 30-40 tjejer finansiellt för att de skulle sluta arbeta på bordeller i Glasgow. Han ville hjälpa dem och andra utsatta fattiga människor för att de skulle få bättre liv. William skänkte också 500 pund till Glasgows botaniska trädgård, på engelska Glasgow Botanic Gardens, som kämpade finansiellt. Det låg nära sinnesmässigt hans vanliga vardag eftersom hans egna Tullichewan estate hade en muromgärdad fruktträdgård och flera andra vackra trädgårdar. Tullichewan estate hade också parker, men det är oklart ifall de anlades under Williams tid som ägare 1841/1843-1864 eller av hans son James som ägde egendomen 1864-1901. Det uppskattas att William gav bort 80 000-90 000 pund till välgörande ändamål under sitt liv. Det motsvarande ungefär 80-90 miljoner kr 2019 med 1850 som startår. För att sätta det i ett perspektiv. För 85 miljoner kr 1850 i Storbritannien gick det att antingen köpa a) 5 667 hästar, b) nästan 16 000 kor, c) 129 000 får eller d) finansiera 116 yrkesskickliga hantverkares löner under 10 år. 

Någon gång i slutet av 1840-talet eller i början på 1850-talet innan 1856 gick i William i pension. När han pensionerade sig tog hans son James Campbell 
(1823-1901) över chefskapet för J & W Campbell. James fick hjälp av två Campbell-kusiner i företaget. James var som sin pappa William också en handelsman och filantrop. Han tjänade som pappan också mycket pengar. Under James chefskap växte företaget J & W Campbell i storlek på 1850-talet. Det expanderade och förvandlades ca 1856 till ett grossistföretag som bedrev handel med hela Storbritannien och med Kanada, USA, Karibien, Sydafrika, Australien samt med Nya Zeeland. De tog också betalt för att hjälpa andra brittiska företag som ville exportera sina varor till utlandet.

Samma år, 1856, flyttade företaget J & W Campbell för sista gången till ännu större lokaler i Ingram Street i Glasgow. Lokalen hade tre våningar och en källare. I källaren förvarade de tyngre varor som flaneller, filtar, mollskinn, textilier av frotté och mattor. Mollskinn är ett bomullstyg som är tätt vävt. Det är också borstat och ytskuret och används bl.a. för ridbyxor. Bottenvåningen på lokalen användes för den företagsekonomiska delen. På den första våningen förvarades ylletyg för tweed till de skotska och engelska marknaderna. På den våningen fanns det också draperiprodukter. På de andra och tredje våningarna fanns det alla möjliga typer av draperier och en klädavdelning. Där fanns det också siden, band, snören, väskor, paraplyer, sjalar, osv. Företaget J & W Campbell hade vid den här tiden 500-600 anställda. Det var en imponerande resa. Det var bara knappt 40 år efter att pappa William började sälja näsdukar i Saltmarket 1817.
 
1864 dog pappa William Campbell. Strax innan han dog sålde han Auchendennan estate där den italienska herrgården Bellretiro låg. På Williams dödsruna i Glasgow Morning Journal 11 april 1864 beskrevs han som en kristen filantrop och som en handelsprins. Sistnämnda om handelsprins syftade på att hans delaktighet i handeln gav honom en rikedom som också var tillräcklig stor för att få politiskt inflytande. Efter Williams död ärvdes Tullichewan estate, inklusive Tullichewan Castle och Woodbank House, av hans son James Campbell. James flyttade in i Tullichewan Castle med sin fru Jessie och deras fem barn som var i åldrarna 4-16 år. Tidigare bodde de på Bath Street i Glasgow. Som ägare av Tullichewan Castle kallade James sig för James Campbell of Tullichewan. Trots flytten till Tullichewan Castle var han fortsatt engagerad och aktiv i vad som hände i Glasgow.
 
Utöver att vara en skicklig affärsman följde James också sin pappas Williams fotspår i filantropi. Som pappan skänkte James mycket pengar till välgörande ändamål, inte minst till välgörenhetsorganisationer för barn och till skotska frikyrkan. Han var engagerad i ungdomars utbildning. Exempelvis satt James i ledningen för Glasgow Industrial Schools. Syftet med skolorna var att få bort fattiga och försummade barn i åldrarna 7-14 år från skadliga miljöer på en del gator i Glasgow. I synnerhet barn som:
a) tiggde på gatorna,
b) fick allmosor,
c) var med i kända ligor med barntjuvar som begick enklare brott,
d) var hemlösa,
e) tidigare suttit i fängelse eller fått böter, men inte för några allvarliga brott, eller
f) hade föräldrar som ansåg att de, i huvudsak pojkarna, var utom deras kontroll.
 
Barn som däremot hade suttit i fängelse för allvarligare brott skickades till uppfostringsanstalter och ungdomsfängelser. Det var inte samhällets värsta busfrön som hamnade i Glasgow Industrial Schools. De som kom dit var barn som var i gråzonen innan de blev potentiella etablerade tjuvar, brottslingar eller helt utslagna av fattigdom. På Glasgow Industrial Schools utbildades barnen i enkla yrkesbranscher. Målet var att de sedan, i bästa fall, skulle få arbeten inom dessa yrken. Skolorna hoppades kunna förebygga framtida brott. Vissa av skolorna, men inte alla, var också bostäder för barnen. Det var inte ovanligt att barn som bodde på sådana skolor väcktes klockan 06.00 och fick gå till sängs klockan 19.00. Under dagen fick de sedan lektioner i ämnen som religion och moralisk vägledning samt vanliga traditionella skolämnen. De fick även göra hushållsarbeten och fick tid för att äta mat. Under dagen fick de också tre stunder för lek. Under övriga dagen lärde sig pojkarna trädgårdsarbeten, skrädderi och skomakeri, medan flickorna lärde sig hushållsarbeten, hjälpa till i kök, tvätta, sticka, sy och maskinarbeten.
 
Under flera år var James Campbell även president för The Glasgow Night Asylum som hans pappa William var med och grundade. James var också i synnerhet intresserad av teater, drama och musik. Han var beskyddare för Glasgow Amateur Dramatic Club som grundades 1883 för att främja studier och praktik av scenkonst. James sponsrade många musikkonserter i Glasgow. Inom musiken gillade han särskilt körer och körmusik. Han var hederspresident för Glasgow Choral Union. Politiskt var James en ivrig förespråkare av liberalismen. Han stödde den då liberala politikern William Ewart Gladstone (1809-1898). Gladstone började sin karriär som konservativ politiker, men under åren 1859-1898 tillhörde han the Liberal Party. 1868-1874, 1880-1885, 1886-1886 och 1892-1894 var han Storbritanniens premiärminister och företrädde liberalerna. James Campbell stödde många liberala föreningar i Vale of Leven där Tullichewan Castle låg. Han gav också råd till dem.
 
1885 flyttade William Ewing-Gilmour of Croftenga (1854/1855-1924) in i Woodbank House med en av James Campbells döttrar som han också var gift med. Sannolikt var det James dotter Jessie G (f. 1855). De bodde i Woodbank House i större delen av sina gifta liv. 1921 flyttade William till Sutherland i norra Skottland där han också dog 1924. Woodbank House stannade som en del av Tullichewan estate fram till 1922 då det såldes tillsammans med delar av Tullichewan estate. På 1930-talet blev Woodbank House ett hotell och på 1980-talet hette det Hamilton House Hotel. Byggnaden är idag en ruin.

Jessie Campbell (1827-1907).

James Campbells fru Jessie var inblandad i många sociala och intellektuella rörelser. Hon var främst intresserad av att främja högre utbildning för kvinnor i Skottland. Vid en middagsbjudning 1868 föreslog Jessie för University of Glasgow att de skulle hålla föreläsningar för kvinnor i astronomi, naturhistoria, engelsk litteratur och etik (moralfilosofi). Hon föreslog att föreläsningarna skulle hållas av universitets professorer. Jessie fick igenom sin vilja och föreläsningarna började samma år. De blev mycket framgångsrika och pågick från 1868 fram till 1877 när Glasgow Association for the Higher Education of Women bildades som erbjöd kvinnor möjlighet att studera på universitetsnivå. Jessie blev vice president för den organisationen. Före 1877 fick inte kvinnor studera på universitetsnivå i Skottland. Det var 426 år efter att exempelvis University of Glasgow grundades 1451. Det dröjde ytterligare sex år innan kvinnor fick studera på college.
 
1883 gick Glasgow Association for the Higher Education of Women över och blev Queen Margaret College med Jessie som vice president. 1883 var Queen Margaret College det första colleget någonsin i Skottland som lät kvinnor studera på college. Det var också det enda college 1883 i Skottland där kvinnor kunde få högre utbildning. 1892 blev Queen Margaret College en del av University of Glasgow. Jessie är idag mest känd som den skotska kvinnan som var med och hjälpte till att kvinnor fick studera på högre utbildningar i Skottland.


1900-1938
 
1900 satte James Campbell upp Tullichewan Castle i en trust. Det finns ingen direkt motsvarighet i Sverige till en trust, men det kan liknas vid svenska stiftelser. I april 1901 dog James och Jessies dotterson George Gildea (f. innan 1886 och d. 1901) av feber i Johannesburg i det som idag är Sydafrika. Han dog som ung vuxen när han tjänstgjorde som löjtnant. George var son till Eliza Campbell (1848/1851-1911) och generalmajor George Frederick Gildea (1831-1898). Eliza var generalmajorens andra fru och hette Eliza Gildea som gift. I sitt första äktenskap fick generalmajoren fyra barn. Bland dem var Alleine Frederica Florinda Gildea som senare gifte sig och tog efternamnet Murray. Eliza som nämndes ovan var dotter till paret James och Jessie.
 
2. James Campbell (1823-1901) och Jessie Campbell (Black) (1827-1907) - morfar och mormor
1. Eliza Campbell (1848/1851-1911) - mor
0. George Gildea (f. innan 1886 och d. 1901)
 
I barndomen spenderade George Gildea och hans halvsyster Alleine mycket tid på Tullichewan Castle med Georges morfar James och mormor Jessie. James var mycket fäst vid sin dotterson. James och Alleine var på Tullichewan Castle när deras gemensamma pappa George Frederick Gildea arbetade som militär i utlandet och när hans fru Eliza var med honom. Pappa George var en framstående soldat. På 1850-talet stred han för Storbritannien i Krimkriget som pågick 1853-1856. 1880 hamnade han i Sydafrika. Hans fru Eliza följde med honom till dit. Hon tilldelades sen det brittiska The Royal Red Cross för sina insatser som vårdare av sårade soldater i Pretoria. 1886 gick pappa George i pension som 55:åring. Han slutade som militär efter drygt 30 års tjänstgöring. George flyttade in i Broomley House tillsammans med sin fru Eliza och deras barn. De bodde sedan där i ett antal år. Som nämndes tidigare köptes Broomley House av Elizas farfar William Campbell. Huset låg i närheten av Tullichewan Castle. Det sägs att morfar James Campbell aldrig återhämtade från sin dotterson George Gildeas död i april 1901. 14 augusti 1901 dog James Campbell på Tullichewan.
 
Efter James död 1901 valde hans äldsta son William McOran Campbell (f. 1848) och hans fru Marianne att inte flytta in Tullichewan Castle. Istället flyttade industrialisten och skeppsbyggaren William Beardmore (1856-1936), 1st Baron Invernairn 1921-1936, in i slottet 1902. Antingen köpte eller hyrde han Tullichewan Castle. William Beardmore föddes i London 1856, men flyttade med sin familj till Glasgow 1861 när han var 4-5 år gammal. Utöver sin yrkeskarriär är han idag också känd för sin stora samling av bilar.
 
1910 återgick Tullichewan Castle till James Campbells son William McOran Campbell. Han bodde i slottet fram till 1914. Under hela första världskriget 1914-1918 bodde familjen Lumsden of Arden i Tullichewan Castle. Under större delen av perioden 1901-1922 var James Campbells yngsta son James Adair Campbell (1860-1932) engagerad i vad som hände på Tullichewan estate. Han bodde dock inte på Tullichewan Castle 1902-1909 och 1914-1918. Eventuellt levde han i slottet med sin familj 1901, 1910-1913 och 1919-1922, men det är högst osäkert.
 
I maj 1922 sattes Tullichewan estate och Tullichewan Castle upp till försäljning på en auktion i Glasgow. Tullichewan estate täckte 399,42 hektar eller 3 994 247 m2. För att få en uppfattning om hur stor det var motsvarade det som en yta som var ungefär 1999 x 1998 meter stor. Det här var strax efter första världskriget 1914-1918. Många fastigheter i Skottland var till salu efter ekonomisk nedgång i ekonomin. Många skotska män dog också i kriget, vilket försvårade för överlevande markägare efter kriget. Ingen köpte Tullichewan estate och Tullichewan Castle i maj 1922. Egendomen delades då in i mindre bitar. Eventuellt delade delades egendomen in i mindre bitar redan vid auktionen i maj 1922. Oavsett vilket, kom det inga köpare våren 1922.
 
Det finns tre versioner om vad som hände mellan december 1922 till 1930. Den första och officiella versionen hävdar att James Scott Anderson köpte slottet 1930. James var en affärsman från Glasgow. Den andra versionen från Glasgow hävdar att delar av Tullichewan estate köptes av Mr Scott Anderson i december 1922 eftersom Sunday Post skrev det den 10 december 1922. Han var samma person som James Scott Anderson. Antagligen köpte han också slottet 1922 och inte bara mark. Den tredje versionen från lokala historiker hävdar att Tullichewan Castle och marken närmast slottet köptes av William Anderson. Sedan övergick allt det från honom till James Scott Anderson. Han bodde i Tullichewan Castle fram till när andra världskriget startade i september 1939. 
 
1924 blev huset Broomley House det nya Henry Brock Cottage Hospital.
 

1939-1954
 
Under hela eller delar av andra världskriget 1939-1945 tog den brittiska regeringen tillfälligt över många byggnader i Vale of Leven. Det var vanligt och Tullichewan Castle var inget undantag. James Scott Anderson flyttade när slottet togs över av Storbritanniens örlogsflotta Royal Navy i september 1939 eller strax senare. De stod under den brittiska regeringen. Under nästan hela andra världskriget 1939-1945 användes Tullichewan Castle som lokaler till Royal Navy. I början bara slottet 1939/1940-1942 aktivt eller inaktivt, men sen också en bit av egendomen aktivt 1942-1945. James Scott Anderson fortsatte dock att äga både slottet och den intilliggande egendomen, även om han inte hade tillgång till det 1939-1945.
 
Det finns två versioner om vad som hände Tullichewan estate och Tullichewan Castle under perioden 1939-1954. Den första versionen är i praktiken den officiella, men den stämmer inte helt enligt lokala historiker på 2010-talet. De hävdade att det fanns tillräckligt många lokala och militära källor som istället styrkte att den andra versionen var den riktiga. Här kommer båda versionerna.


1939-1954 - version 1, den i praktiken officiella
 
Enligt den första versionen flyttade James Scott Anderson ut från Tullichewan Castle 1939 som togs över av Royal Navy. Tre år senare uppfördes lägret Tullichewan Camp i närheten av slottet. Lägret fanns fram till slutet av 1940-talet eller till början av 1950-talet, enligt den officiella versionen. Efter kriget flyttade James Scott Anderson tillbaka till Tullichewan Castle 1945. Från 1946 fram till slutet av 1940-talet eller till början av 1950-talet användes Tullichewan Camp som boende för de som arbetade i Royal Naval Torpedo Factory i närliggande Alexandria, enligt den första och officiella versionen. Företrädare för Royal Naval Torpedo Factory sa däremot efter kriget att de ville använda Tullichewan Camp som tillfälligt boende för en del av sina arbetare, men de flyttade aldrig in i lägret enligt den andra versionen. Det finns inga bevis som styrker på att de bodde i lägret enligt lokala historiker. Enligt dem hade de 84 familjerna från Royal Navy som arbetade i Royal Naval Torpedo Factory tak över huvudet på annat håll.
 
Enligt den första versionen bodde James Scott Anderson på Tullichewan Castle från 1945 och i några efterföljande år samtidigt som arbetarna bodde i Tullichewan Camp. Underhållet av Tullichewan Castle blev emellertid för dyrt honom. Någon gång 1948-1952 övergav han därför slottet som blev en ruin. Tullichewan Castle låg sedan övergivet fram till 1954 när större delen av av slottet revs.
 
 
1939-1954 - version 2, den korrekta enligt lokala historiker
 
Enligt lokala historiker bodde James Scott Anderson på Tullichewan Castle fram till hösten 1939 och överlät slottet som lokaler till Royal Navy. Möjligen använde inte den brittiska marinen Tullichewan Castle aktivt 1939-1941, även om de hade fri tillgång till slottet under hela andra världskriget. 1940 firade tyskarna stora triumfer i slag runt om i Västeuropa. Hamnarna i södra England var extremt utsatta för tyska sjö- och luftangrepp. Liverpools och Glasgows hamnar blev därför de viktigaste hamnarna för Storbritanniens import från utlandet som de var beroende av. Brittiska Royal Navy drog därför tillbaka många av sina större fartyg från de södra hamnarna i England och styrde upp dem till nordvästra Storbritannien. I slutet av 1940 började Storbritannien bygga en ny atlantisk flottbas i Faslane i Gar Loch i Argyll and Bute i västra Skottland. Flottbasen var officiellt klar i augusti 1942.

Våren 1942 uppförde civila amerikanare och irländare lägret Tullichewan Camp i närheten av Tullichewan Castle. Lägret låg på Tullichewan estate och kallades också för Tullichewan Camp, Balloch och Tullichewan Castle Camp. Lägret existerade 1942-1953, men finns inte kvar idag. Först kallades det för H.M.S. Tullichewan, sedan 1942-1944 hette det HMS Spartiate II och Spartiate II. 1945-1946 hette det HMS Tullichewan. I lägret uppförde amerikanarna och irländarna nissenhytter våren 1942. På engelska hette de Nissen Huts. De var baracker. Nissenhytterna låg 274 meter från Tullichewan Castle och nära slottets frukt- och muromgärdade trädgård. De uppfördes för att amerikanarna och irländarna skulle ha någonstans att bo när de anlade en 40 km lång oljeledning mellan Finnart i Inverclyde till Old Kilpatrick i West Dunbartonshire. Oljeledningen anlades från maj 1942 till juli 1943 och gick via Glen Fruin, Loch Lomondside, Vale of Leven och Dumbarton. De byggde också boende i Bowling där en led av oljeledningen anlades. Tullichewan Castle använde de som matsalar under den tiden de byggde oljeledningen.

Tullichewan Camp tilldrog sig en del lokala skotska tjejer och unga kvinnor redan under 1942. De åtrådde de amerikanska männen. Vad som hände mellan dem och amerikanarna bakom stängda dörrar vet bara de själva. Med lite fantasi är det dock ingen svår gissning att gissa vad som hände.
 
Det var svårt att anlägga oljeledningen. Delvis på grund av att den gick genom mycket kärr och delvis på grund av att amerikanarna uppfattade att de hela tiden arbetade i konstant regn. I december 1942 anslöt också en del amerikanare till Tullichewan Camp från 29th US Construction Battalion. De gick under det engelska smeknamnet the Sea Bees. De som bodde på Tullichewan Camp hjälpte till med oljeledningen. I slutet av juni 1943, strax innan oljeledningen var helt klar i juli 1943, flyttade de amerikanska och irländska arbetarna ut från nissenhytterna i Tullichewan Camp.

I juli 1943 flyttade Wrens in i hytterna på Tullichewan Camp. De var en del av den brittiska militären. Wren stod för Women's Royal Naval Service, förkortat WRNS men ofta kallat för Wrens eller WRENs. De tillhörde den kvinnliga grenen av Storbritanniens örlogsflotta Royal Navy. Tullichewan Camp användes som en träningsläger för att utbilda unga kvinnor från Skottland och norra England som anslöt sig till Wrens. Kvinnor från engelska Midlands utbildades i Wrens högkvarter Mill Hill i London. Under en eller två veckor när tyskarna bombade London var Wren-kvinnorna i Mill Hill också på Tullichewan Camp. När Wrens kom till Tullichewan Camp i juli 1943 möttes de av ett läger i en enda röra. Det var smutsigt, stökigt och behövde repareras. Det fanns knappt en toalett som fungerade i lägret. Efter att de städade upp och lagade det som behövdes användes majoriteten av Wrens de mindre nissenhytterna som boende. Officerare från den brittiska militären bodde däremot på Tullichewan Castle 274 meter längre bort. De större hytterna i Tullichewan Camp utnyttjade de bl.a. som föreläsningsrum, kök och kontor. Wrens stannade på Tullichewan Camp till slutet av 1944. 

Mrs Rust från Wrens under andra världskriget.

Det var i genomsnitt 200-300 kvinnor från Wrens i Tullichewan Camp oavsett tidpunkt mellan juli 1943 och slutet av 1944. Vissa gånger var de hela 650 kvinnor samtidigt i lägret, vilket anses var väldigt trångt. De flesta kvinnorna var där under en kortare period i två, tre eller fyra veckor. Majoriteten var unga kvinnor från medelklassen. En del var bara 18 år gamla. Det fanns också ett mindre antal män i lägret, men de var i fåtal. Lägret ansågs ganska hårt för de kvinnor som var där, även för majoriteten av de som bara var där några veckor. Attityden var dock att kunde de överleva lägret kunde de klara alla kommande uppdrag de sedan fick av Wrens. För många var det första gången de var hemifrån. Allting som inte var hemtrevligt var antagligen en chock för dem, enligt lokala historiker på 2010-talet.
 
Nyanlända som anslöt sig till Wrens tog sig från övriga Skottland och norra England till Glasgow. Därefter tog de tåget från Glasgow till Balloch station. Sedan gick de till Tullichewan Camp. Därefter inkvarterades de i en nissenhytt med sju andra lärlingar. Totalt åtta stycken i en hytt. Dagen efter började träningen. Varje dag gick de upp klockan 4.30 på morgonen. En hård äldre och högre rankad militär gick med en käpp utanför hytterna och skrek "Wakey, Wakey", på svenska upp och hoppa. Ungefär samma som betydelsen vakna, vakna. Klockan 5-7 varje morgon skrubbade de sedan golv, gjorde rent latriner, osv. För många var det en chock och en ny upplevelse. De flesta kom från välskötta hem och hade hembiträden och pigor som gjorde sådan här saker. De flesta av Wrens anpassade sig på Tullichewan Camp och hanterade situationen bra. Klockan 7.30 åt de sedan frukost. Därefter startade deras dagliga program av utbildningar och föreläsningar. På kvällarna var de lediga.
 
Vintern 1943-1944 var kall i Vale of Leven, åtminstone för de som sov i nissenhytterna. Åtta kvinnor sov på fyra våningssängar i en nissenhytt i Tullichewan Camp. I mitten av hytten fanns det en kamin. Mycket av deras inställning efteråt berodde på hur mycket de frusit på nätterna i nissenhytterna. Vissa kvinnor beskrev lägret efteråt som fasansfullt. De frös konstant på nätterna under vintern. Andra tyckte inte lägret var så illa och de frös inte lika mycket på nätterna. Överlag sa de flesta kvinnorna efteråt att de hade bra minnen från Tullichewan Camp. Det baserades mest på nya upplevelser och nya vänskapsband som skapades där.
 
Lokalt utanför Tullichewan Camp var lägret en anonym ö från juli 1943 till slutet av 1944. Kvinnorna var ganska okända utanför lägret. Efteråt kom inte majoriteten av lokalbefolkningen i Vale of Leven ihåg dem. Det berodde främst på fyra orsaker. För det första var de flesta kvinnorna bara i två till fyra veckor på Tullichewan Camp. De gångerna när kvinnorna var utanför lägret var tiden var för kort för att skapa kontakter och vänskapsband med lokalbefolkningen. För det andra var många kvinnor på Tullichewan Camp också för trötta på kvällarna. De föredrog hellre att vara kvar i lägret än att gå ut och roa sig lokalt på pubar med lokalbefolkningen. 

För det tredje var majoriteten av de unga lokala männen inte hemma. De flesta av dem deltog i kriget. Nästan de enda som var hemma hos lokalbefolkningen var kvinnor i alla åldrar, pojkar, medelålders och äldre män. Det var inget som intresserade de unga kvinnor i Wrens som bodde i Tullichewan Camp och som var på jakt efter tillfälligt lokalt manligt sällskap. Till skillnad från de amerikanska och irländska männen som bodde i lägret innan 1942-1943 och tilldrog sig unga lokala kvinnor kom det därför inga unga lokala skotska män till Tullichewan Camp när kvinnorna bodde där 1943-1944. För det fjärde var Tullichewan Camp relativt hemligt när Wrens bodde där 1943-1944. Först flera årtionden efteråt talade en del av dem om sin tid i lägret.
 
Många av kvinnorna som utbildades på Tullichewan Camp arbetade sedan med hemliga projekt i andra världskriget. Exempel på det var dekryptering och läsning av tyska militära signaler på land, i luften och till havs. Efter sin tid i Skottland arbetade många av dessa kvinnor i Bletchley Park nära Milton Keynes i Buckinghamshire i England. Där arbetade de med att försöken att knäcka tyskarnas enigmakoder. Mycket av det administrativa och elektroniska utrustningsarbetet på Bletchley Park sköttes av Wrens. Totalt var 1 500 kvinnor från Wrens involverade i det hemliga arbetet, varav många fick sin grundutbildning på Tullichewan Camp 1943 eller 1944.  Enigmakoderna knäcktes dock först efter erövrade Enigma-maskiner och kodböcker, misstag av operatörer samt av otillräckliga användarprocedurer.
 
I slutet av 1944 lämnade Wrens både Tullichewan Castle och Tullichewan Camp. Slottet och lägret stod tomt fram till 10 mars 1945 när Storbritanniens örlogsflotta Royal Navy tog över Tullichewan Camp. Det var i ett läge när kraven ökade på att andra världskriget behövde upphöra snarast. Royal Navy kallade Tullichewan Camp för HMS Tullichewan. Deras avsikt var att använda lägret som en plats för kombinerad verksamhet inom strategi, operationellt och ibland taktiskt samarbete med andra allierade nationer. I synnerhet med den amerikanska militären. Den här typen av verksamhet var starkt närvarande i västra Skottland från andra världskrigets tidigaste dagar. Först med en större bas i Inverary i Argyll and Bute. Sedan flyttades den basen till Gare Loch i Argyll and Bute. Royal Navy använde en stor nissenhytt i Tullichewan Camp som en lokal för teater, dans, uppträdanden och musikkonserter.
 
10 juni 1945 eller 10 juni 1946 övergav den brittiska marinen Tullichewan Castle som lämnades tomt. Till stora delar lämnade marinen också lägret Tullichewan Camp, men inte fullt ut. De lämnade en soldat som vaktade ingången till lägret 1945-1946 eller 1946. Vid vissa tillfällen var det ett par soldater som vaktade lägret. Efter andra världskriget flyttade James Scott Anderson inte tillbaka till Tullichewan Castle 1945, enligt den andra versionen. Istället stod slottet tomt från 10 juni 1945 eller 10 juni 1946 efter att marinen lämnade det. Det stod tomt fram tills att Tullichewan Castle revs 1954, enligt den andra versionen. James Scott Anderson ägde emellertid det tomma slottet under den här perioden 1945-1954.
 
I slutet av andra världskriget rådde det brist på bostäder i Vale of Leven och även i resten av Storbritannien. Vintern 1944-1945 bodde det 150 människor i hemmagjorda hytter eller kojor i ett läger i Lesser Millburn i Vale of Leven. När andra världskriget tog slut i början av september 1945 bodde fortfarande sex familjer kvar i hytterna/kojorna. Lägret i Lesser Millburn uppstod på 1930-talet. När andra världskriget började 1939 hade det nästan försvunnit, men inte helt. Lägret i Lesser Millburn anses idag vara ett bra exempel på fattigdomsnivån och graden av social nöd som fanns i Vale of Leven mellan första och andra världskrigen 1918-1939. För att få bort människor från lägret köpte kommunen upp hus i Jamestown och lät de få bo där.
 
Hösten 1945 och under 1946 återvände många överlevande manliga soldater till sina hemtrakter i Vale of Leven efter att de deltog i andra världskriget. Det fanns emellertid inga boenden för dem och deras familjer. Många läger som användes av den brittiska militären i Vale of Leven hade å sin sida tömts och låg tomma. Ett av de var Tullichewan Camp, undantaget vakterna som vaktade det. Våren 1946 hade vanliga människor över hela Storbritannien flyttat in i sådan typer av tomma läger. Nästan alltid mot myndigheternas vilja som ofta argumenterade att lägren var lediga men ändå inte tillgängliga. Clement Attlees (1883-1967) Labour-regering gick ut och fördömde att sådana läger togs över av vanliga människor i Storbritannien. Clement Attlee var Storbritanniens premiärminister 1945-1951.
 
I första hand ville myndigheterna att en del av de tomma lägren i Storbritannien skulle stå tomma på obestämd tid. I andra hand tyckte de att lägren skulle bebos av polska soldater och deras familjer som inte flyttade hem till Polen. Det här stack givetvis i ögonen på de före detta brittiska soldaterna som stred och riskerade sina liv för sitt land i kriget. De nekades bostäder som myndigheterna istället ville skulle stå tomma eller ges till polackerna som förvisso kämpade på Storbritanniens sida i kriget. I närheten av Tullichewan Castle fanns det tre tomma läger sommaren 1946. Den ena var det något mindre Bodylines Camp i Dillichip i Bonhill, den andra det större Tullichewan Camp som vaktades av den brittiska marinen och det tredje var Kilmalid/Gooseholm. I det första huserade tidigare italienska krigsfångar, men lägret tömdes på människor i augusti 1945. Officiellt hette lägret Body Lines, men kallades för Bodylines Camp eller bara Bodylines.
 
Tidigt på söndagen den 18 augusti 1946 flyttade 22 före detta skotska militärer och deras familjer in i lägret Bodylines Camp. Det fanns inga vakter som hindrade dem. Fyra familjer flyttade in per hytt och gjorde sig hemmastadda. De hängde upp filtar i hytterna för att familjerna skulle kunna få egna avskilda utrymmen. Filtarna bildade tunna väggar. Under dagen spred sig familjerna inom lägret. På söndagseftermiddagen samma dag var de en eller två familjer per hytt men lika många familjer i Bodylines Camp. De som var fler än en familj per hytt tog bort filtarna och ersatte dem med träväggar. Vid midnatt mellan söndagen och måndagen den 18 respektive 19 augusti 1946 dök en lastbil upp i Bodylines Camp. I den fans 20 beväpnade polska soldater. De bodde i ett läger i Bellahouston i Glasgow. Deras avsikt var att ockupera Bodylines Camp. Eftersom det hade stått tomt sedan augusti 1945 utgick de från att det fortfarande var tomt. De förväntade sig inte det bodde några människor där. Enligt en historiker på 2010-talet var det en slump att de dök upp samma dygn som de skotska lägerockupanterna, tillika de före detta brittiska militärerna. Polackerna var inte ditskickade av några brittiska myndigheter.
 
Polackerna gick in i Bodylines Camp som var mörkt. Det var trots allt mitt i natten. I lägret möttes de av lägerockupanter som inte hunnit somna än och av lägerockupanter som blev väckta av ljudet från lastbilen. Det uppstod konfrontation, men inget bråk eller våld. Polackerna talade dålig engelska eller ingen engelska alls, vilket gjorde att det blev svårt för dem att kommunicera med de skotska lägerockupanterna. Det hela riskerade att spåra ur och ett stort slagsmål låg i luften. Polisen i Vale of Leven kom dock och lugnade ned det hela. Polackerna gav sedan med sig, lämnade lägret och körde tillbaka till lägret i Bellahouston. Tidigt på måndagsmorgonen den 19 augusti 1946 fanns alla skotska familjer kvar i Bodylines Camp. Ingen som flyttade in i lägret dagen innan hade lämnat det. Med tiden flyttade ytterligare familjer in i Bodylines Camp. I genomsnitt var de 30 familjer i lägret. Många av dem stannade i Bodylines Camp fram till början av 1950-talet. Polackerna återkom aldrig.
 
Samma söndag den 18 augusti 1946 som det flyttade in människor i Bodylines Camp, men tidigt på den söndagseftermiddagen, flockades hemlösa familjer utanför Tullichewan Camp. Många av dem var bostadslösa före detta militärer med familjer från Vale of Leven som stred för Storbritannien i andra världskriget. När de kom hem efter kriget hade de inte tillräckligt med pengar att köpa egna bostäder. Dessutom kunde inte kommunen erbjuda dem boenden. De tog därför tag i saken med egna händer och begav sig till Tullichewan Camp. De hemlösa försökte sedan tvinga sig in i lägret men hindrades av den brittiska marinens vakt eller vakter. De hemlösa familjerna hämtade då fler hemlösa familjer i den lokala trakten. De återkom till Tullichewan Camp på kvällen samma söndag och var betydligt fler än tidigare under dagen. Ett stort antal hemlösa pressade sig sedan förbi ingången till lägret. Vakten eller vakterna kunde inte hindra dem eftersom de hemlösa var för många. Inne i Tullichewan Camp intog de hemlösa familjerna nissenhytterna och flyttade in. Vid midnatt några timmar senare huserade det 60 hemlösa familjer i lägret.
 
Den brittiska marinens vakt eller vakter drog sig sedan tillbaka till ett litet område i Tullichewan Camp som de använde. Dagarna efter eller under andra halvan av 1946 lämnade marinens vakt/vakter lägret helt. Marinen använde dock en byggnad i norra delen Tullichewan Camp fram till slutet av 1960-talet eller i början på 1970-talet. En vecka efter att de hemlösa trängde in i Tullichewan Camp första gången bodde det 84 familjer i lägret. Många av dem stannade i lägret och i nissenhytterna i 5-7 år fram till 1951-1953. De hemlösa rörde heller inte Tullichewan Castle som stod tomt 1945/1946-1954. De visste att gav de sig på det närliggande slottet eller marinens byggnad på norra delen av lägret hade allmänheten fått reda på det. Därefter hade en trupp militärer eller poliser kommit illa kvickt och omedelbart upplöst lägret.
Det låg därför i de hemlösas intressen att inte röra slottet eller marinens byggnad. Det tredje lägret Kilmalid/Gooseholm fylldes med människor strax senare i augusti 1946.
 
1946 gick The Health Department of the Scottish Office ut med att de hoppades att ockupanterna skulle flytta från lägren efter vintern 1946/1947 och återvända till de hem eller platser de bodde i innan. Det möttes av kritik från en skotsk tidning som menade att dessa människor inte hade några hem att återvända till. Därför var lägren deras hem i första hand tills de ordnade sina boenden på andra vis. Boendena på lägren var mycket verkliga. De var visserligen inte perfekta, men åtminstone praktiska som fungerade kortsiktigt. Lägren var visserligen inte de ultimata hemmen för brittiska hjältar som stred för Storbritannien i andra världskriget, men de var bättre än ingenting. De var definitivt bättre än hemlöshet. 

7 september 1946, bara några veckor efter att Bodylines Camp, Tullichewan Camp och Kilmalid/Gooseholm ockuperades, kritiserade de boende i dessa läger myndigheterna för att de försedde utländska soldater, deras fruar och familjer med moderna bostäder och möbler samtidigt som de lät sitt eget folk att leva i trångboddhet bland råttor och skadedjur. Det bör nämnas att i de tre lägren var belysningen dålig, det fanns inga eller obefintliga matlagningsmöjligheter, liten eller ingen värme och dåliga skorstenar vid eldning vilket gjorde hytterna rökiga. Till det fanns det många råttor i lägren. 1946 uppmanade myndigheterna hemlösa att ställa sig i bostadskö och anmäla sig på en lista. Dock fanns det inga lediga hus som myndigheterna kunde ge dem 1946. Det var året efter andra världskriget tog slut. Däremot försökte en del tjänstemän och politiker ge allmänheten sken av att deras bostadssituation skulle lösas bara de ställde sig i en bostadskö. Det var de boende i lägren fullt medvetna om. De visste att det inte fanns några lediga hus och det oroade dem. Deras lösning var att myndigheterna istället skulle reparera och bygga om alla tillgängliga lediga hus och herrgårdar och på det sättet skapa fler bostäder. 

De boende i lägren tyckte att allmänheten såg ned på dem som lägerockupanter. Det var dock inte åsikten hos majoriteten av lokalinvånarna i Vale of Leven. De tyckte att de boende i lägren inte hade några alternativ och gjorde rätt som ockuperade lägren. Den åsikten förstärktes av att de flesta männen i lägren var ex-militärer som stred för Storbritannien i andra världskriget. Nu ansåg många i Vale of Leven att de skulle återgälda det och stötta sina krigshjältar, åtminstone till den grad att de fick bo i dessa läger.

Storbritanniens Labour-regering vägrade emellertid att erkänna problemen och bostadsbristen under ett par år på andra halvan av 1940-talet. Kommunerna i Skottland, inte minst deras tjänstemän, hade heller inga möjligheter att frångå regeringens åsikter. De var bundna att hålla sig till vad regeringen sade och till den juridiska och rättsliga situationen. Faktum var att kommunerna hade brutit mot lagen ifall de försett lägren med vanlig belysning, värme, etc. De hade heller ingen skyldighet att göra det. Många tjänstemän tänkte emellertid annat även om de inte sa något. De visste att kommunerna behövde hjälpa de boende med saker inom sanitet, hälsa, utbildning, belysning och säkerhet. I början på andra halvan av 1940-talet låtsades de därför att lägren inte existerade och att de boende inte fanns. Det fanns emellertid rådsmedlemmar från de styrande kommunerna som stöttade lägerinvånarna oavsett ifall deras boenden var lagliga eller inte. De boende i lägren fick visserligen inte samma villkor som andra kommuninvånare, men å andra sidan fick de bo kvar och kommunerna vräkte inte dem. Dock erkände posten dem och de fick post och annan leverans.
 
1948 accepterade Health Department of the Scottish Office ockupanterna som ägare till lägren. Dåvarande Dumbarton County Council erkände också deras status och existens som kommuninvånare. Det här var viktigt för dem eftersom de fick ställa sig i bostadskö. De ville trots allt flytta till riktiga hus. 1946 fanns det inga lediga hus, men 1951 och 1952 blev fler och fler hus tillgängliga i nya uppbyggda bostadsområden i Haldane, Tullichewan och Dalmonach. Trots det var många av lägerinvånarna rädda att för att de inte skulle få några hus eftersom de bodde i lägren. De var rädda att den lokala kommunen inte ansåg dem som lämpliga som hyresgäster, men det stämde inte. Istället var kommunen angelägen att relativt snabbt få in dessa människor i vanliga bostadshus så att de senare kunde riva lägren. Trots allt såg kommunen inte lägren lämpliga som bostadsområden. De var inte slumområden, men åt det hållet undantaget utbredd kriminalitet. Vartefter nya hus uppfördes i Vale of Leven 1951-1953 flyttade familjer från Tullichewan Camp in i dem. De boende i lägret blev färre och färre. I slutet av 1953 lämnade de sista familjerna Tullichewan Camp. Strax senare revs hela Tullichewan Camp undantaget marinens byggnad på norra delen av lägret. 

1954 ägde familjen Scott Anderson fortfarande det tomma Tullichewan Castle. Det hade stått tomt sedan 1948-1952 enligt version ett eller sedan 1945-1946 enligt version två. 1954 ansågs det att slottets kondition hade försämrats efter åren som övergiven byggnad. Byggnaden betraktades mer som en börda än som en tillgång. I april 1954 revs större delen av Tullichewan Castle efter att nästan hela byggnaden sprängdes bort. En del av stallet och ett hörn i sydvästra delen av slottet överlevde sprängningarna. Därefter anlades två vägar genom Tullichewan estate, dels den större A82 genom där slottet tidigare låg och dels den mindre A811 genom marinens tidigare byggnad i norra delen av det före detta Tullichewan Camp. Marinens byggnad i norr revs i slutet av 1960-talet eller omkring 1971. Idag finns delar av stallet och sydvästra delen av Tullichewan Castle kvar. Sistnämnda omgärdas av skog. Öster om ruinen finns vägen A82.  ​

Finns inte kvar 12-18

12. Auchintoshan House (platsen för), Old Kilpatrick, Dunbartonshire

Herrgården 1870.

12. Auchintoshan House (herrgård, platsen för)
Byggdes: på 1600-talet.
Byggdes ut/om: flera gånger.
Revs: 13 eller 14 mars 1941 av tyska bombplan.
Familjer: Hamilton, Buchanan, Cross, Dunn, Black och Bell.
Annat: också känt som bara Auchintoshan och Auchentoshan.

Någon gång på andra halvan av medeltiden ägdes markerna i Auchintoshan i West Dunbartonshire av Abbey of Paisley. I slutet av 1500-talet eller i början av 1600-talet kom James Hamilton (1575-1618), 1st Earl of Abercorn 1606-1618 över dem. 1612 sålde han markerna i Auchintoshan till Matthew Hamilton. Matthew var son till  Andrew Hamilton of Cochno som var lordborgmästare för staden Glasgow 1541,1553, 1558 eller 1550-1559, på engelska lord mayor i England och lord provost i Skottland. Matthew Hamilton härstammade från den fina grenen av familjen Hamilton som hade anor från Lanarkshire. Matthew gifte sig med Agnes Crawford of Kilbirnie. Tillsammans fick de sonen William Hamilton of Auchintoshan.

På 1600-talet uppfördes herrgården Auchintoshan House på markerna i Auchintoshan i Mountblow i Clydebank, endast 13 km nordväst om centrala Glasgow. Herrgården uppfördes sannolikt av William Hamilton of Auchintoshan eller möjligen av hans pappa Matthew Hamilton. William gifte sig med Jean Stirling of Law. De fick inga söner som överlevde William. Istället ärvdes Auchintoshan House av deras dotter Jean Hamilton. Hon gifte sig två gånger, först med Walter Buchanan of Moss and Gilliestoun (d. 1669) och efter dennes död med Moses Buchanan (f. 1635), 1st of Glens. I Jeans första äktenskap med Walter fick hon barnen Walter Buchanan of Moss and Gilliestoun och Margaret Buchanan.

Efter Jeans död ärvdes Auchintoshan House av hennes son Walter Buchanan of Moss and Gilliestoun. 1696 gifte han sig med Rebecca Hamilton. De fick sonen George Buchanan of Moss and Auchintoshan (f. 1697) som ärvde Auchintoshan House när hans pappa Walter dog. 1731 gifte sig George med Mary Buchanan. De fick sex söner, varav femte äldsta sonen Neil Buchanan of Auchintoshan (d. 1777) var den enda som i sin tur fick egna barn. Efter pappa Georges död ärvdes Auchintoshan House av hans äldsta son Walter Buchanan of Auchintoshan. När han dog barnlös ärvdes herrgården av Walters äldsta lillebror George Buchanan of Auchintoshan. Denna George var pappa George och mamma Marys näst äldsta son. Eftersom deras tredje äldsta son Archibald Buchanan och fjärde äldsta son Andrew Buchanan redan var döda vid det laget, när deras näst äldsta son George dog, ärvdes herrgården därefter av deras femte äldsta son Neil Buchanan of Auchintoshan.

Neil gifte sig med Anne Bollen Murray. De fick inga söner som överlevde honom. Istället fick paret de två döttrarna Mary Buchanan (d. 1789) och Anne Bolling (Bolyn) Buchanan (1774-1810). Det var den senare som sedan ärvde Auchintoshan House när Neil dog 1777. 1793 gifte sig denna Anne med William Cross (1763-1813). Han var en handelsman från Glasgow som sysslade med handel i Karibien. 1793-1813 bodde William Cross i Auchintoshan House. Anne och William fick två döttrar och fyra söner. Äldsta sonen och barnet John Cross-Buchanan of Moss and Auchintoshan (1803-1839) ärvde sedan Auchintoshan House. Han var bara sju år gammal när hans mamma Anne dog 1810 och tio år gammal när pappa William avled 1813. 1824 gifte John sig med Jean Wardrope (1806-1874) i St. Giles-In-The-Fields Church i Holborn i London i England. Jean var dotter till Andrew Wardrope of Torbanehill (f. 1780) och Christiana Lundie. Båda Jeans föräldrar var från eller bördiga från Skottland. Jean däremot föddes på ögruppen Madeira i Atlanten sydväst om Portugals fastland.

John Cross-Buchanan of Moss and Auchintoshan fortsatte att äga Auchintoshan House, men efter bröllopet i England 1824 flyttade John och hans Jean till hennes födelseö Madeira. På Madeira föddes deras första barn William Cross-Buchanan (1825-1891). Någon gång 1825-1827 flyttade de till Auchintoshan House i Skottland. 1827 föddes deras dotter Christian Cross-Buchanan (1827-1841) i Dunbartonshire. John och Jean fick totalt nio barn varav flera överlevde båda föräldrarna. John bodde kvar på Auchintoshan House tillsammans med sin familj till sin död 1839. När John dog såldes herrgården och dess marker 1839 av hans förvaltare till William Dunn of Duntocher (1770-1849) för 20 000 pund.

William Dunn of Duntocher (1770-1849).

William Dunn föddes 1770 i Kirkintilloch norr om Glasgow i East Dunbartonshire. Han var en framgångsrik entreprenör. Han började sin karriär som bomullsspinnare. Sedan gick han över till svarvning av järn och maskintillverkning. Därefter blev han affärsman och köpte upp marker där han ägde flera kvarnar och järnfabriker. Som mest hade han 2 000 anställda. Han bodde på en herrgård i St. Vincent Place i Glasgow. Efter hans död 1849 ärvdes hans tillgångar och egendomar, inklusive Auchintoshan House, av hans bror Alexander Dunn (d. 1860). Alexander dog 1860. 1872 sålde hans förvaltare Auchintoshan House för 27 000 pund till James Black of Black & Wingate of Kelvinhaugh. James mormor var Mrs. Park. Hon var bröderna William Dunn och Alexander Dunns enda syster. William och Alexander var James mormors bröder.

Från 1600-talet till 1800-talet byggdes Auchintoshan House ut och om ett par gånger. 1878 ägdes herrgården fortfarande av James Black. I början av 1900-talet ägdes Auchintoshan House av Sir Thomas Bell som var vd för John Brown & Co under åren 1909-1935.

Under nätterna den 13 och 14 mars 1941 i andra världskriget bombade 439 tyska bombflygplan Clydebank. De släppte mer än 1 000 bomber över Clydebank. Tyskarna ville förstöra en del av den brittiska varvsindustrin som fanns i Clydebank. I Clydebank byggdes fartyg och tillverkades ammunition för de allierade. Dessutom fanns det stora oljedepåer i Clydebank. Stora delar av Clydebank förstördes under de tyska bombplanens attacker. 1 200 människor dog, 1 000 människor skadades svårt och ytterligare hundratals skadades lindrigare i de tyska i anfallen på Clydebank. Innan de tyska anfallen hade Clydebank ungefär 12 000 hus. 11 992 av dessa hus skadades av de tyska bomberna under de där två nätterna i mars 1941. 4 000 av husen jämnades helt med marken. Ytterligare 4 500 hus skadades svårt medan 3 492 hus skadades måttligt, lindrigt eller lite. Bara 8 av 12 000 hus i Clydebank förblev helt oskadade. Auchintoshan House tillhörde de byggnaderna som förstördes av de tyska bombplanen den 13 och 14 mars 1941. 

Utöver husen förstördes det mesta i Clydebank som t.ex vatten- och elförsörjningen, etc. Över 35 000 skottar förlorade sina hem och blev hemlösa. Storbritanniens flygvapen Royal Air Force, förkortat RAF, lyckades bara skjuta ned två tyska bombplan. Händelsen i Clydebank anses av en del historiker som den mest katastrofala händelsen på skotsk mark under andra världskriget 1939-1945. Clydebank var också den enda staden i hela Storbritannien under andra världskriget vars befolkning fick evakueras till följd av tyska flyganfall i Storbritannien. Visst bombade tyska plan andra brittiska städer, men där kunde många eller en del av de boende bo kvar. I Clydebank däremot evakuerades nästan alla boende eller många av de boende.

Attacken i Clydebank i mars 1941 var uppdelad i två delar. En militär attack 13 mars och en civil attack 14 mars. Under den första natten den 13 mars 1941 var målet för tyskarnas plan att förstöra enskilda mål i Clydebank som varvsindustrin, oljedepåer, etc. Många bostadshus låg emellertid nära dessa mål och förstördes av de tyska bomberna. Under den andra natten den 14 mars 1941 var målet för tyskarna att bomba vanliga bostadshus och andra hus för att sänka moralen hos de boende. Tyskarna ville få dem att kräva ett slut på kriget. I Skottland fick det dock motsatt effekt. Attackerna i Clydebank 13 och 14 mars 1941 stärkte banden mellan skottar om en gemensam fiende i tyskarna.

Tidigare hade skotska soldater visserligen dött i andra världskriget, men de hade ofta dött långt från det skotska fastlandet. Många hus och slott i Skottland fungerade också som tillfälliga sjukhus under kriget. Alla i Skottland visste om andra världskriget. Själva kriget var emellertid något som hände någon annanstans i världen och långt från Skottland. Inte i Skottland. Händelsen i Clydebank flyttade fram den yttersta närvaron av andra världskriget till centrala Skottland och till skotsk mark. Istället för att ge upp stärkte attackerna i Clydebank skottarna som grupp. De enades om att Storbritannien och dess allierade skulle försöka göra allt i deras makt för att vinna andra världskriget. 
​

13. Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för), Bonhill parish, Dunbartonshire

Platsen där slottet låg. © Lairich Rig. CC.

13. Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för)
Byggdes: 1238.
Ruin: 1500-talet efter 1511 fram till 1830-talet.
Revs: delar 1808-1809 och helt på 1830-talet.
Familjer: Lennox, Stewart, Colquhoun och Buchanan.
Annat 1: också känt som a) Balloch Castle, b) Balloch Castle, original, c) Belach och d) Belach Caisteal.
Annat 2: inte samma som de tre byggnaderna:
a) 1800-tals herrgården Balloch Castle i West Dunbartonshire.
b) Balloch Castle (platsen för) i Alyth parish i Perth and Kinross, 
c) Balloch Castle (platsen för) i Muthill parish i Perth and Kinross.


Första Mormaer/Earl of Lennox

1070 flydde den saxiska baronen Arkil, också känd som Arkyll, från det som är nuvarande Northumberland i norra England till kungariket Alba (Skottland). 1072 fick han marker i Dumbartonshire och i Stirlingshire av Malcolm III (1031-1093), kung av Alba (Skottland) 1058-1093. Kungen utnämnde också Arkil till Mormaer of Levenax som ändrades till Earl of Lennox på 1100-talet hos de som hade titeln då, enligt en del historiker på 2010-talet. En annan grupp historiker på 2010-talet hävdade istället att den första Mormaer/Earl of Lennox var Ailín I (1130-1200), Earl of Lennox från 1170-talet eller 1184 till 1200. Han var också känd som Alún och Alwin. Enligt dessa historiker fick Ailín I enligt traditionen titeln Mormaer/Earl of Lennox 1154 av Malcolm IV (1141-1165), kung av Alba (Skottland) 1153-1165.  
 
En tredje grupp historiker på 2010-talet hävdade att den första Mormaer/Earl of Lennox var den skotska prinsen David of Scotland (1152-1219), också känd som David, Earl of Huntingdon 1184-1219. Enligt dem fick David titeln Mormaer/Earl of Lennox någon gång 1170-1177 av sin storebror William I (1142-1214), kung av Alba (Skottland) 1165-1214. Någon gång på 1170-talet men före 1178 tog Ailín I tog över titeln Mormaer/Earl of Lennox, enligt dessa historiker. En fjärde grupp historiker på 2010-talet höll med grupp tre om att David of Scotland var först med att få titeln Mormaer/Earl of Lennox på 1170-talet. De hävdade emellertid att han behöll den titeln fram till när han blev Earl of Huntingdon 1184. Först då avstod han titeln Earl of Lennox och gav den till Ailín I som blev Earl of Lennox 1184. En femte grupp historiker på 2010-talet menade att det inte alls är säkert att Ailín I någonsin var Mormaer of Lennox. I gamla historiska källor nämns hans namn bara två gånger, varav bara i den ena källan kallades han för Mormaer of Lennox, men inte i den andra.
 
 
Innan slottet uppfördes 1238
 
1072 fick familjen Lennox förfäder markerna i Balloch i nordvästra West Dunbartonshire av Albas (Skottlands) kung Malcolm III. 1217 var distriktet och regionen Lennox, där bl.a. West Dunbartonshire ingår, en gränsregion i centrala Skottland mellan gälisktalande ättlingar till nordmän som bodde i Argyll i väst och gälisktalande skottar som bodde i centrala delen av mittenbältet öster om Lennox. I Skottlands östra mittenbälte talade de fornengelska i början på 1100-talet. Under vikingatiden flyttade en del norska män från Norge till norra Skottland, till delar av västra Skottland samt till enskilda områden i södra Skottland. Många av dem gifte sig med lokala skotska kvinnor och anammade deras språk, seder och bruk. En del av de norska vikingarna lärde sig därför tala gäliska. Andra norska vikingar hade det svårare att ta till sig gäliskan. De föredrog att tala fornnordiska hela liven. Istället blev det deras barn, barnbarn eller senare ättlingar som lärde sig tala flytande gäliska. En del var två tvåspråkiga och talade både fornnordiska och gäliska. I början av 1100-talet i det som är nuvarande Skottland talades det a) enbart fornnordiska eller b) fornnordiska och gäliska på Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Caithness, östra Sutherland, östra Ross-shire, hela Yttre Hebriderna och östra Dumfries and Galloway.
 
 
Slottet byggdes 1238 och tiden fram till 1262
 
1238 uppfördes Balloch Castle, Loch Lomond på en höjd max 100 meter öster om södra Loch Lomond och öster om det nordliga inloppet till floden Leven, Dunbartonshire, i nordvästra West Dunbartonshire. 1200-tals Balloch Castle låg också 430 meter sydsydväst om där nuvarande 1800-talets herrgården Balloch Castle ligger. Höjden som 1200-tals Balloch Castle uppfördes på var formad som en triangel med sidor från nordväst till sydväst, från sydväst till öst och från öst tillbaka till nordväst. Formen påminde lite om hur Grönland ser ut. Floden Leven nämndes ovan. Gäliska namnet för floden är Uisge Leamhna. Uisge betyder vatten medan leaman och leamhna betyder alm. Floden Leven rinner i sydlig riktning från södra Loch Lomond till Dumbarton och fortsatt ut i den större floden Clyde. Clyde i sin tur rinner från Firth of Clyde i väster, sedan i nordlig riktning och därefter i sydöstlig riktning till Glasgow och fortsatt vidare i sydöstlig riktning och därefter i sydlig riktning.
 
På 1200-talet hette 1200-tals slottet bara Belach eller Belach Caisteal. Senare bytte det namn till Balloch Castle, vilket det också hette fram till 1800-talet. Namnet Balloch kommer från något av de gäliska orden baile och bealach. Baile betyder på engelska village eller hamlet, i Skottland på svenska samma som by med kyrka respektive by utan kyrka. Gäliska baile kom från forniriska ordet baile. I forniriskan betydde baile samma som plats, bosättning, gård, by, småstad, osv. Forniriska talades på Irland, Isle of Man och Storbritanniens västkust 600-900 e.Kr. Med betydelsen för balloch baserat från gäliska baile betyder balloch samma som "by vid sjö" eller ”by med kyrka vid sjö”. Det gäliska ordet bealach betyder smal passage. Ordet kom från forniriska ordet belach som betyder passage, väg, stig, stråt, osv. Eftersom Balloch Castle hette Belach eller Belach Caisteal på 1200-talet betydde Belach på den tiden ”small passage” medan Belach Caisteal betydde ”slott vid smal passage”.

Från 1900-talet fram till idag kallades och kallas det tidigare 1200-slottet Balloch Castle ofta för:
a) Balloch Castle,
b) Balloch Castle, Loch Lomond Park,
c) Balloch Castle, original,
d) The old castle, på svenska det gamla slottet, 
e) The older castle, på svenska det äldre slottet.

De fyra sista namnen b) till e) ovan används för att särskilja slottet mot 1800-tals herrgården Balloch Castle. Det andra namnet b) Balloch Castle, Loch Lomond Park kan lätt indikera på att slottet låg i en park när det beboddes, men det är inte som namnet antyder. Det fanns ingen park runt 1200-tals Balloch Castle när det slottet existerade. Parken anlades i början på 1800-talet som en privat park efter att 1800-tals Balloch Castle uppfördes 1808-1809. Innan 1809 var det, utöver Balloch Castle, bara vanlig natur i området samt möjligen en och en annan bondgård. I början på 1900-talet blev parken offentlig. Från början av 1900-talet fram till 1980 hette den offentliga parken Loch Lomond Park, därav namnet Balloch Castle, Loch Lomond Park på slottet från 1200-talet. Eventuellt hette den privata 1800-tals parken som omgav 1800-tals Balloch Castle också Loch Lomond Park, men det är osäkert.
 
1200-tals Balloch Castle uppfördes av Maol Domhnaich (1180-1250), Earl of Lennox 1217-1250. Han var också känd som a) Mael Domhnaich, Earl of Lennox, b) Maldouen, Earl of Lennox och c) Malduin, Earl of Lennox. Hans farfar var Ailín I.
 
2. Ailín I (1130-1200), Earl of Lennox 1170-talet/1184 till 1200 - farfar
1. Ailín II (1150-1217), Earl of Lennox 1200-1217 - far
0. Maol Domhnaich (1180-1250), Earl of Lennox 1217-1250
 
Runt Balloch Castle nedanför höjden anlade Maol Domhnaich ett dike eller en smal vallgrav som han och hans män fyllde med vatten. Han eller hans män byggde också en vindbrygga över diket/vallgraven. Vid arkeologiska utgrävningar på 1860-talet hittades rester av medeltida ekbjälkar i marken som hörde till vindbryggan eller till en gångbro. Vid arkeologiska utgrävningar på 1950-talet var det då uttorkade diket/vallgraven allt från 2 meter upp till 4 meter brett. 1250 dog Maol Domhnaich. Det var tänkt att hans son Maol Choluim (1205-1248), Master of Lennox, skulle ärva honom. Men eftersom han dog redan 1248 ärvdes Balloch Castle av Maol Choluims son Maol Choluim I (1225/1240-1303), Earl of Lennox 1250-1303. Den senare var också känd som Malcolm I, Earl of Lennox. Hans farfars farfar var Ailín I.
 
f = far
 
4. Ailín I (1130-1200), Earl of Lennox 1170-talet/1184 till 1200 - ffff
3. Ailín II (1150-1217), Earl of Lennox 1200-1217 - fff
2. Maol Domhnaich (1180-1250), Earl of Lennox 1217-1250 - farfar
1. Maol Choluim (1205-1248), Master of Lennox - far
0. Maol Choluim I (1225/1240-1303), Earl of Lennox 1250-1303
 

Norska plundringar i september 1263

I slutet av september 1263 under det skotsk-norska kriget 1262-1266 seglade en del av Norges armé upp i nordlig riktning längs Loch Long. Kriget leddes på Norges sida av Håkon IV Håkonsson (f. 1204 och d. december 1263), kung av Norge 1217-1263. Södra delen av Loch Long ligger 15 km väster om södra Loch Lomond. De norrmän som seglade upp till Loch Long letade efter förnödenheter och saker att kunna plundra. Ryktet spred sig till de boende längs Loch Lomonds kustremsor. De kände sig emellertid säkra och trygga. Eftersom Loch Lomond låg mer inåt landet trodde de att de skulle undgå plundringarna. Några lokalbor tog dock det säkra före det osäkra och flydde till öar i Loch Lomond. När den norska armén kom till Arrochar på norra delen av Loch Long drog de sina båtar på land i 2,2 km till Tarbert vid norra Loch Lomond. Därefter seglade de söderut i Loch Lomond och förbi bl.a. 1200-tals Balloch Castle.

Norrmännen plundrade allt de kom åt både på öarna i Loch Lomond och längs sjöns kuster. De mördade många från lokalbefolkningen och tuttade eld på deras hus. Under tre dagars härjande förvandlade norrmännen ett välmående landskap till att bestå av döda människroppar Efter tre dagars härjande hade norrmännen förvandlat ett välmående landskap till att bestå av döda människokroppar som låg här och var. Bredvid kropparna låg nedbrända hus. Efter de tre dagarna delade norrmännen upp sig i två delar. Ena delen seglade tillbaka samma väg som de kom, via norra Loch Lomond, Tarbert och Arrochar till Loch Long. Därefter seglade de söderut till Rothesay Bay vid ön Bute. Andra delen av den norska armén seglade från södra Loch Lomond söderut via floden Leven till Dumbarton och den större floden Clyde. Därefter seglade de i nordvästlig och sedan i sydlig riktning till Rothesay Bay.

I många andra fall i Alba (Skottland) hade sådana här härjningar möts av lokalt motstånd ledda av den lokala eliten. I Loch Lomonds fall var det tvärtom. Norrmännen hade öppen gata. Lokalbefolkningen fick ingen hjälp från familjen Lennox som ägde Balloch Castle. Den troligaste förklaringen var att dess ägare Maol Choluim I var på plats i North Ayrshire inför slaget vid Largs 2 oktober 1263 mellan Norge och Alba (Skottland). Han och hans män hade därför ingen möjlighet att försvara Loch Lomond. En annan mindre trolig förklaring är att Maol Choluim I och hans män visst var i Balloch Castle, men flydde från Loch Lomond och trakten så fort de visste att norrmännen var där.


År 1264-1457

1303 dog Maol Choluim I. Balloch Castle ärvdes då av hans son Maol Choluim II (1270/1278-1333), Earl of Lennox 1303-1333. Sonen var också känd som Malcolm II, Earl of Lennox. Hans pappa Maol Choluim I stödde den skotska kungen Robert I (1274-1329) redan 1292 och Maol Choluim II själv också stödde Robert I bl.a. 1306. 1305 fångade den skotska adelsmannen och riddaren John de Menteith (1275-1329), också känd som Sir John Menteith, den skotska frihetskämpen William Wallace (1270-1305) och överlämnade honom till engelsmännen 5 augusti 1305. Det sägs att John höll William Wallace fängslad i Dumbarton Castle innan han överlämnade honom till engelsmännen i Robroyston som idag ligger i norra/nordöstra Glasgow. Se Dumbarton Castle i West Dunbartonshire för mer om John de Menteith.

På grund av den då avlidne Maol Choluim I tidigare stöd till Robert I och den sen levande Maol Choluim II stöd till Robert I 1306 samt John de Menteith infångande av William Wallace 1305 valde Edward I (1239-1307) att ge hela the Earldom of Lennox till John de Menteith 1 juni 1306. Robert I var kung av Skottland 1306-1329 medan Edward I var kung av England 1272-1307. Trots att John de Menteith blev ny Earl för Lennox 1306 var han aldrig det i praktiken. För att få tillbaka the Earldom of Lennox på pappret gav Maol Choluim II under 1307 sitt offentliga stöd och tillgivenhet till Edward I och sedan till hans efterträdare Edward II (1284-1327), kung av England 1307-1327. Edward I dog 7 juli 1307. I december 1307 vädjade Edward II till John de Menteith att gå med honom i kampen mot Robert I. John gick inte med på det och avsade sig the Earldom of Lennox på pappret. Han valde istället att stödja Robert I. För det gav Robert I honom marker i Knapdale och i Kintyre i Argyll and Bute.

I slutet av 1307 eller i början av 1308 gav Edward II tillbaka the Earldom of Lennox till Maol Choluim II på pappret. Efter det stödde Maol Choluim II kung Edward II genom att bistå honom med män från distriktet Lennox när han behövde det. Maol Choluim II spelade emellertid ett dubbelspel och stödde egentligen den skotska kungen och inte de engelska kungarna, vare sig den tidigare avlidne Edward I och den nu sittande Edward II. Maol Choluim II stödde skotske Robert I lika mycket som sin pappa Maol Choluim I. Faktum var att Maol Choluim II var en Robert I's mest lojala anhängare. Robert I besökte också Maol Choluim II på hans slott Balloch Castle.
 
1333 dog Maol Choluim II och Balloch Castle ärvdes av hans son Domhnall (1300-1365), Earl of Lennox 1333-1365, också känd som Donald, Earl of Lennox. Domhnall fick inga manliga arvingar inom äktenskapet. Balloch Castle ärvdes därför av hans dotter Margaret (f. 1325 och d. före 17 februari 1392), Countess of Lennox 1365-1385. 1344 gifte Margaret sig med Walter of Faslane (1320-1385), Earl of Lennox 1365-1385. Maken var också känd som Walter de Fasselane och Baltar mac Amlaimh. Som gift med Margaret var han Earl of Lennox. Hans farfars far var Amlaibh of Faslane vars farfar var Ailín II, Earl of Lennox 1200-1217. Ailín II var Walters farfars farfars far.
 
5. Ailín II (1130/1150-1217), Earl of Lennox 1200-1217 – fffff
4. Amlaibh of Levenax (f. 1199 och d. efter 1250) - ffff
3. Amlaibh of Faslane (f. 1230 och d. efter 1255) - fff
2. Sir Duncan of Faslane (f. 1250 och d. efter 1306), 3rd Baron - farfar
1. Aulay of Faslane (f. 1280) - far
0. Walter of Faslane (1320-1385), Earl of Lennox 1365-1385
 
Nr 4 ovan var också känd som a) Amlaoimh mor, b) Awley Mor, c)
Amelec of Levenax och d) Aulay Mor of Levenax. Nr 3 var också känd som a) Amlaibh, b) Amlaoimh og, c) Awley Og, d) Amelec of Faslane och e) Aulay of Faslane. Nr 2 var också känd som Donnchadh of Faslane. Nr 1 var också känd som Alan of Faslane, Anweleth of Faslane och Awley of Faslane.
 
Som gift med Margaret styrde Walter i praktiken the Earldom of Lennox 1365-1385. Margaret och Walter fick minst fyra söner. Äldsta sonen Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox 1385-1425 föddes 1345 i Balloch Castle, Loch Lomond Park och avrättades 1425 utanför Stirling Castle. Han var också känd som Duncan, Earl of Lennox. Det var tänkt att Donnchadh skulle ta över the Earldom of Lennox efter föräldrarna den dagen mamma Margaret dog, men han var för otålig. Föräldrarna gav emellertid med sig. 1385 lämnade därför mamma Margaret och därmed också pappa Walter över the Earldom of Lennox, inklusive ägarskapet av Balloch Castle, till sonen Donnchadh. Senare samma år dog pappa Walter. 1388 tog mamma Margaret över styret av the Earldom of Lennox för resten av sitt liv, medan sonen Donnchadh fick behålla titeln Earl of Lennox. Det förekommer en del uppgifter att pappa Walter levde 1388. De uppgifterna hävdar att han och Margaret styrde the Earldom of Lennox tillsamman från 1388 fram till deras död, men med sonen Donnchadh som Earl of Lennox. 1391 eller i början av 1392 dog Margaret och Donnchadh fick åter styra the Earldom of Lennox, vilket han gjorde själv fram till sin död 1425.
 
Donnchadh gifte sig med Helen Campbell (1348-1445). Helen föddes i Lochow (Loch Awe) i Argyll and Bute och dog i Inchmurrin Castle på ön Inchmurrin i Loch Lomond i West Dunbartonshire 4 km norr om Balloch Castle. Helen var även känd som Helen Macdonald och Helen of the Isles. Innan 1369 var Helen först gift med John Macdonald of the Isles (d. ev. 1369). Efter Johns död gifte hon sig med Donnchadh. Paret Donnchadh och Helen fick de fyra döttrarna:
- Isabella (f. ev. 1368 och d. 1458), Countess of Lennox 1437-1458,
- Elizabeth (f. ev. omkring 1370 på Balloch Castle, Loch Lomond Park och d. i december 1429 i Frankrike),
- Margaret (f. 1373 ev. på Inchmurrin Castle och d. efter 18 maj 1451),
- Mary (f. 1375).
 
Utöver de fyra döttrarna fick Donnchadh också fyra utomäktenskapliga söner med andra kvinnor. 1388-1390 bodde Donnchadh och hans familj mer eller mindre på Inchmurrin Castle trots att deras huvudresidens var 1200-tals Balloch Castle. 1390 ansåg de att Balloch Castle inte var tillräckligt säkert längre. De övergav därför slottet som huvudresidens och flyttade in permanent i Inchmurrin Castle. Dock ägde de fortfarande Balloch Castle. Någon gång 1437-1457 uppförde dottern Isabella 1400-tals slottet Boturich Castle, original. Se Inchmurrin Castle i West Dunbartonshire för mer om Donnchadh och hans dotter Isabellas liv. 


Familjen Stewart of Darnley blev nya ägare av slottet på 1400-talet

1458 dog Isabella, Countess of Lennox 1437-1458. Hon blev omkring nittio år. Alla hennes överlevande sonsöner var födda utanför äktenskapet. Titeln Earl/Countess of Lennox dog därför ut med henne. Efter Isabellas död delades hennes marker i Lennox upp i ungefär två lika stora delar och ärvdes av två män som var födda inom äktenskapen. De fick varsin del. Den ena arvtagaren var John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley. ​John kom från familjen Stewart of Darnley. John Stewarts farfars far var Alexander Stewart of Darnley (d. 1404), hans farmors far var Donnchadh och Isabella var hans farmors syster.
 
Farfars far
3. Sir Alexander Stewart of Darnley (d. 1404) - farfars far
2. Sir John Stewart of Darnley (1380-1429), 1st Lord of Concressault and 1st Lord of Aubigny, Count of Évreux - farfar
1. Sir Alan Stewart of Darnley (f. efter 1406 och d. 1439), 2nd Lord of Aubigny and Concressault - far
0. John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley.
 
Farmors far
3. Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox - farmors far
2. Elizabeth (f. ev. omkring 1370 och d. 1429) - farmor
1. Sir Alan Stewart of Darnley (f. efter 1406 och d. 1439), 2nd Lord of Aubigny and Concressault - far
0. John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley.
 
Farmors syster
2. Elizabeth (f. ev. omkring 1370 och d. 1429) - farmor, syster till Isabella
1. Sir Alan Stewart of Darnley (f. efter 1406 och d. 1439), 2nd Lord of Aubigny and Concressault - far
0. John Stewart (f. före 1430 och d. 1495), 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley.
 
Nr 2 Elizabeth ovan var syster till Isabella, Countess of Lennox 1437-1458. Nr 0 John Stewart ovan var i sin tur farfars farfar till Henry Stuart (1545-1567), Lord Darnley och prinsgemål (regentgemål) av Skottland 1565-1567. Henrys hustru var Mary I (1542-1587), regerande drottning av Skottland 1542-1567 och drottning av Frankrike 1559-1560. Såväl Donnchadh som John Stewart och Henry Stuart är förfäder till svenska prinsessan Estelle (f. 2012). Se Inchmurrin Castle i West Dunbartonshire för ett släktled mellan dem och prinsessan Estelle.
 
1473 kom John Stewart, 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley över den andra halvan av markerna i Lennox från Isabellas andra arvtagare. Titeln Earl/Countess of Lennox återskapades 1473 och John Stewart kallades sig inofficiellt för Earl of Lennox 1473-1487. Det bestreds emellertid under de åren av John of Haldane som också var ättling till Donnchadh. John of Haldane ansåg att han borde varit Earl of Lennox. Först 1488 gav han upp försöken och John Stewart var officiellt Earl of Lennox 1488-1495. Titeln Earl of Lennox återskapades därför officiellt först 1488.
 
Omkring 1458 eller åren efter kom halva the Earldom of Lennox och 1473 kom hela the Earldom of Lennox, inklusive 1200-tals Balloch Castle, och Inchmurrin Castle, över av John Stewart, 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495) och Lord Darnley. Han kom över Balloch Castle 1458 eller 1473, när han inte officiellt var Earl of Lennox 1488-1495. 1458 och tidigare ägdes Balloch Castle av Isabella, Countess of Lennox. En del moderna historiker på 2010-talet hävdade att familjen Stewart of Darnley kom över 1200-tals Balloch Castle redan 1425, men det motstred andra moderna historiker på 2010-talet som förespråkade 1458- eller 1473-alternativen. De senare  menade att:

1). För det första vistades Sir John Stewart of Darnley (1380-1429), 1st Lord of Concressault and 1st Lord of Aubigny, Count of Évreux i Frankrike under åren 1419-1428. Han återvände till Skottland 1428 och reste tillbaka till Frankrike 1429 där han också dog samma år. Han var släktens Lord Darnley år 1425. Det finns inga kända noteringar att denna Sir John Stewart of Darnley ägde 1200-tals Balloch Castle. Det finns heller inga noteringar att hans söner a) Sir Alan Stewart of Darnley (f. efter 1406 och d. 1439), 2nd Lord of Aubigny and Concressault, b) Sir John Stewart (d. 1482), 3rd Lord of Aubigny and Concressault och c) Alexander Stewart of Darnley ägde Balloch Castle under deras livstider.
2). För det andra kom familjen Stewart of Darnley inte över Inchmurrin Castle och 1200-tals Balloch Castle före 1445 eftersom Isabellas mamma Helen Campbell dog i Inchmurrin Castle 1445. De som ägde Inchmurrin Castle på den tiden ägde också 1200-tals Balloch Castle.
3). För det tredje var Isabella var Countess of Lennox 1437-1458. Med henne dog titeln ut 1458 eftersom hennes manliga barnbarn var födda utanför äktenskapet och inte kunde ärva titeln. Familjen Stewart of Darnley kunde inte äga Balloch Castle innan 1458, åtminstone inte 1437-1458.
 
Hur som helst, 1200-tals Balloch Castle blev familjen Stewart of Darnleys nya huvudresidens på 1400-talet, oavsett ifall de kom över slottet 1425, 1458 eller 1473. 


1511-idag
 
1511 lämnade familjen Stewart of Darnley det äldre Balloch Castle som huvudresidens och flyttade in i Inchmurrin Castle. De övergav inte Balloch Castle helt utan besökte slottet då och då en tid efter på 1500-talet. Till slut övergav de slottet helt på 1500-talet. Under 1500-talet efter 1511 blev det äldre Balloch Castle därför gradvis en ruin. Någon gång på 1600- eller 1700-talen innan 1792 övergavs Inchmurrin Castle och blev också en ruin. The Earldom of Lennox stannade hos familjen Stewart fram till 1652 när James Stewart (1612-1655), 1st Duke of Richmond 1641-1655 och 4th Duke of Lennox 1624-1655, sålde det till Sir John Colquhoun (1622-1676), 2nd Baronet 1650-1676. John var också känd som John Colquhoun of Luss. I köpet ingick Balloch Castles ruin och eventuellt också Inchmurrin Castle. 
 
1675 tilldelades the Dukedom of Lennox till Charles Lennox (1672-1723), 1st Duke of Richmond 1675-1723, 1st Duke of Lennox 1675-1723 och 1st Duke of Aubigny 1684-1723. Han var en utomäktenskaplig son till Charles II (1630-1685), kung av Skottland 1649-1651 samt kung av England, Skottland och Irland 1660-1685. Charles Lennox sålde senare markerna i Lennox till James Graham (1682-1742), 1st Duke of Montrose 1707-1742 och 4th Marquess of Montrose 1684-1742. I köpet ingick sannolikt Balloch Castles ruin och Inchmurrin Castle. Charles Lennox behöll däremot sin titel Duke of Lennox fram till sin död 1723 trots att han inte ägde några marker i Lennox efter försäljningen.
 
1800 eller 1802 sålde familjen Colquhoun hela Balloch estate till John Buchanan of Ardoch (1761-1839). I försäljningen ingick slottsruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle. 1808-1809 uppförde John det nya Balloch Castle som en herrgård och krenelerat hus 430 meter nordnordöst om ruinen. Han byggde ut och om ett redan relativt mindre befintligt hus. Till huset lade John till två flyglar i norr och en större flygel i söder. Det mindre huset ligger idag i herrgårdens centrala del och utgör ungefär en femtedel av hela herrgården på marknivå. För att bygga herrgården tog John lite material av slottsruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle. I bygget rev John delar av ruinen, men inte hela. Han lämnade kvar rester av stenväggar. Johns del av rivningen av ruinen pågick 1808-1809. Stenarna som John tog från 1200-tals Balloch Castle är emellertid inte synligt uppenbara idag i 1800-tals Balloch Castle.

Någon gång 1809-1829 besökte författaren, historikern, etc. Sir Walter Scott (1771-1832) den nya 1800-tals herrgården Balloch Castle. Se Balloch Castle för mer om 1800-tals herrgården. 1811 köpte John Buchanan of Ardoch delar av det angränsade Haldane estate.1892 skrev James Barr att han i barndomen på 1820-talet besökte resterna av ruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle. Dessutom hänvisade Sir Walter Scott i sin historiska roman Rob Roy från 1817 om ruinen. Han skrev "the ruins of an ancient castle, just where the lake discharges its superfluous waters into the Leven". På 1830-talet antas det att sista resterna av den ruinen togs bort. 1979 fick platsen där 1200-tals Balloch Castle låg lagstadgat skydd. Det blev förbjudet att uppföra andra byggnader på platsen, enligt lagen. Idag omgärdas platsen där 1200-tals Balloch Castle låg av Balloch Country Park. Det finns inget kvar av 1200-tals slottet mer än ett jordverk i form av en höjd och delar av ett uttorkat dike/vallgrav. Väster om där slottet låg finns södra Loch Lomond och inloppet till floden Leven. 
​

14. Boturich Castle, original (platsen för), Kilmaronock parish, Dunbartonshire 

© Jimmy44. CC.

14. Boturich Castle, original (L-format medeltidslott, platsen för), 
Byggdes: någon gång 1437-1457.
Blev ruin: någon gång 1590 till 1747-1755.
Var ruin: någon gång 1590-1755 till 1830.
Ruinen byggdes om: 1830-1832/1834/1835.
Familjer: Lennox och Buchanan.
Annat 1: också känt som a) Boturich Castle, older, b) Pitturichs, c) Botterich Castle och d) Butterwick.
Annat 2: inte samma som 1800-tals herrgården Boturich Castle i West Dunbartonshire som fortfarande finns kvar.
Annat 3: uppfördes av en kvinna.
 
Ordet Boturich i Boturich Castle kommer från gäliska buaidh-turrach som betyder "krönt med seger" och "resa sig efter seger". Seger i betydelse en vinst i ett krigsslag eller en vinst i en klanstrid. Boturich uttalas bo-turr-och med betoningen på turr. Historien om Boturich Castle började med Isabella (f. ev. 1368 och d. 1458), Countess of Lennox 1437-1458. Hon var dotter till Donnchadh (1345-1425), Earl of Lennox 1385-1425 och Helen Campbell (1348-1445). Isabella växte upp på 1200-tals Balloch Castle (platsen för) i West Dunbartonshire. Åren 1388-1390 bodde Isabella, hennes föräldrar och hennes syskon mycket på Inchmurrin Castle på sydvästra delen av ön Inchmurrin i Loch Lomond. 1392 eller året efter gifte sig Isabella med Murdoch Stewart (1362-1425), Duke of Albany 1420-1425. Efter giftermålet flyttade hon in i hans familjeslott Doune Castle i Stirling council area. 1437 flyttade Isabella tillbaka Inchmurrin Castle efter att bl.a. suttit i förvar i det kungliga Tantallon Castle i East Lothian 1425-1433. Med till flytten till Inchmurrin Castle 1437 tog Isabella med sig några av sina unga barnbarn. På slottet bodde också Isabellas mamma Helen Campbell fram till sin död 1445.
 
Efter flytten tillbaka till Inchmurrin Castle 1437 uppförde Isabella 1400-tals slottet Boturich Castle, original, någon gång 1437-1457. Slottet byggdes som ett medeltidsslott 390 meter öster om södra Loch Lomond i nordvästra West Dunbartonshire. Slottet uppfördes också 2,24 km sydöst om Inchmurrin Castle, men på fastlandet. Transportvägen var det 2,39 km mellan de två slotten. På marknivå var ytterväggarna på 1400-tals Boturich Castle hela 1,2 meter tjocka. För att ta sig mellan Inchmurrin Castle och 1400-tals Boturich Castle gick Isabella max 40 meter från Inchmurrin Castle till en båt på södra delen av ön Inchmurrin. Därefter tog hon en båt i 1,96 km i sydöstlig riktning över Loch Lomond till fastlandet på östra sidan av sjöns södra del. Därefter gick eller transporterade hon sig 390 meter i östlig riktning till 1400-tals Boturich Castle.

Framme i Boturich Castle hade hon relativt nära till ett annat slott. 2 km söder om 1400-tals Boturich Castle låg 1200-tals Balloch Castle som var Isabellas barndomshem. Hon ägde Balloch Castle under åren 1437-1458. Efter att Boturich Castle uppfördes någon gång 1437-1457 ägde Isabella de tre slotten Inchmurrin Castle där hon bodde, 1400-tals Boturich Castle och 1200-tals Balloch Castle. Mellan två av slotten, 1400-tals Boturich Castle och 1200-tals Balloch Castle, uppfördes det senare 1800-tals Balloch Castle. Det byggdes 1,6 km söder om 1400-tals Boturich Castle. 1458 dog Isabella, Countess of Lennox. Alla hennes överlevande sonsöner var födda utanför äktenskapet. Titeln Earl/Countess of Lennox dog därför ut med henne, men återskapade inofficiellt 1473 och officiellt 1488 med John Stewart, 1st Earl of Lennox 1488-1495 (1473-1495). Se Inchmurrin Castle och Balloch Castle, Loch Lomond Park (platsen för) i West Dunbartonshire för mer om familjen Lennox, Isabella och John Stewarts liv samt ägandeförhållanden 1390-1495. 

Någon gång mellan 1590 och 1747-1755 blev 1400-tals Boturich Castle en ruin. På mitten av 1700-talet var ruinen en del av Boturich estate. Det är bekräftat på kartor, etc. att slottet inte var en ruin 1589, men var det på mitten av 1700-talet. Senast 1746 var 1400-tals Boturich Castle L-format. Antingen byggdes det som L-format redan 1437-1457 eller byggdes det med formen som rektangel eller kvadrat på mitten av 1400-talet, men byggdes sedan om någon gång 1458-1746 till att bli L-format. En historiker på 2010-talet spekulerade i att slottet fick sitt L-format på 1500-talet, men det är osäkert. Däremot går det att konstatera att slottet var L-format innan det blev en ruin mellan 1590 och 1747-1755. Det beror på att det var den L-formade ruinen som sedan byggdes om 1830-1832/1834/1835 till att bli den nya herrgården.
 
Under åren kallades 1400-tals Boturich Castle för en rad olika namn. 1580 till mitten av 1600-talet benämndes slottet som Pitturichs, i mitten på 1700-talet som Botterich Castle och 1794 som Butterwick.
 
1800 eller 1802 sålde familjen Colquhoun det närliggande Balloch estate, inklusive slottsruinen som hörde till 1200-tals Balloch Castle, till John Buchanan of Ardoch (1761-1839). John var en handelsman från Glasgow. 1808-1809 uppförde han herrgården Balloch Castle på Balloch estate. 1811 införskaffade John också delar av det angränsade Haldane estate. 1830 köpte John egendomen Boturich estate, inklusive ruinen till 1400-tals Boturich Castle, enligt den officiella versionen. Det finns uppgifter som säger att John köpte Boturich estate redan 1792 eller 1811. Se 1800-tals herrgården Boturich Castle i West Dunbartonshire för mer om det.
Efter köpet av Boturich estate 1830 sålde John samma år Balloch estate, inklusive 1800-tals Balloch Castle, till Mr Gibson Stott. 1830-1832, 1830-1834 eller 1830-1835 byggde John Buchanan om ruinen som hörde till 1400-tals Boturich Castle till att bli den nya 1800-tals herrgården Boturich Castle. 
​

​15. Cardross Castle (platsen för), Cardross parish, Dunbartonshire

© Lairich Rig. CC.

15. Cardross Castle (motteborg eller kunglig herrgård, platsen för) ev ♚
Byggdes sannolikt: ca 1150-1300 eller på 1300-talet.
Byggdes, enligt traditionen: 1326-1327.
Revs, sannolikt: 1570 eller på 1600-talet.
Familjer eventuellt: Graham eller Bruce.
Annat 1: också känd som framförallt Castle Hill, Castlehill, Manor of Cardross och Dumbarton.
Annat 2: eventuellt platsen för 1300- och 1400-tals Arthur’s Castle. 
Berömt för: enligt traditionen som ett kungligt slott.

Cardross Castle uppfördes 1150-1300 eller på 1300-talet på det som idag är den lilla kullen Castle Hill i nordöstra delen av parken Cunninghame Graham Memorial Park. Kullen Castle Hill har idag en del större stenar. Totalt är hela kullen som mest 101 meter från väster till öster och 70 meter från norr till söder. Toppen av kullen är ganska platt och är 25 meter från väster till öster och 8 meter från norr till söder. På nordvästra delen av parken finns den mindre kullen Arthur's Seat. Cunninghame Graham Memorial Park ligger i det större området Castlehill i västra delen av småstaden Dumbarton. Parken är också känd som the Mony på grund av ett monument som tidigare stod i parken. Notera skillnaden i stavningen. Nordöstra kullens namn är Castle Hill medan området heter Castlehill. Området fick sitt namn från den kullen.

Namnet Castlehill nämndes redan 1542 i en charter, men som Castelhill med el i Castel och inte le i Castle. Dumbarton ligger i västra eller sydvästra West Dunbartonshire beroende på hur man ser det. Floden Leven flyter genom Dumbarton och mynnar ut i den större floden Clyde på Dumbartons södra del. Idag ligger platsen för Cardross Castle som närmast 740 meter nordnordöst om floden Clyde och 788 meter västnordväst om floden Leven. Det finns tre versioner om Cardross Castles historia, varav den ena är den traditionella och de två andra är modernare versioner.


Version ett, den traditionella

1321 gav Maol Choluim II (d. 1333), Earl of Lennox 1303-1333 sina marker i baroniet Cardross till Robert I (1274-1329), kung av Skottland 1326-1329. I utbyte fick earlen halva landområdet i Leckie i Stirling council area. Earlen var också känd som Malcolm II, Earl of Lennox. Året efter, 1322, gav Adam som var son till Alan, sina marker i baroniet Cardross till Robert I. I utbyte fick han marker i Hoyden eller i Moyden i Ayrshire. 1325 bytte Sir David Graham bort sina marker i Succoth och Moyden i angränsning till floden Leven i baroniet Cardross mot Robert I's marker i Old Montrose i Angus. Sir David var son till Sir Patrick Graham of Dundaff. 1326-1327 uppförde Robert I en herrgård i Cardross parish. Herrgården blev beboelig först 1327. I slutet av sitt liv tillbringade Robert I mycket av sin fritid i Cardross parish och på sin herrgård där. Boendet i Cardross Parish blev hans favoritplats. Han dog också i herrgården 1329. 

Historiska dokument redogör i detalj om herrgården i Cardross parish som var en våning hög och hade halmtak. 1328 hade herrgården kungliga kammare för både kungen och hans tidigare hustru Elizabeth de Burgh (1284-1327), drottning av Skottland 1306-1327. Det fanns också en egen lägenhet bara för kungen, en gemensam hall, ett kök, ett bak- och bryggerihus, ett kapell, ett hus för falkar och en trädgård med örter för medicinskt syfte. Det fanns även andra hus och en omgivande vallgrav. Intill herrgården fanns den närliggande floden Leven. Där fanns det en brygga samt ett område för att fiska i. Vid floden fanns också flera av kungens storslagna skepp förankrade. Intill eller i herrgårdens närhet fanns det också en jaktpark som senare blev känd som King’s Park of Cardross.

På 1830- och 1840-talen antogs det att den herrgården Robert I uppförde 1326-1327 i Cardross parish var samma som slottet Cardross Castle i nordöstra hörnet av dagens Cunninghame Graham Memorial Park i området Castlehill. Kopplingen och historien om Cardross Castle och kungen fick en stark lokal förankring och blev till en traditionell berättelse. 1890 antogs den närmaste som sann. Det sades också att Robert I dog i Cardross Castle 1329. 1928 menade antikvarien Peter Thomson från the Dumbarton Patriotic Society att Robert I residens emellertid inte var på ett slott som låg på kullen Castle Hill. Han menade att kullen var för liten för ett slott till en kung. Peter Thomson trodde istället att kullen Castle Hill låg i slottets omedelbara närhet. En historiker lyfte fram att kullen Castle Hill låg på Cardross Castle slottsområde, men inte där kunde kungen bodde.

Under 1900-talet ifrågasatte en en del historiker att Robert I uppförde och dog i Cardross Castle. En del historiker höll däremot kvar om den gamla traditionella uppfattningen från 1800-talet till åtminstone 1978. På 2000- och 2010-talen var de flesta insatta historiker överens om att den traditionella uppfattningen inte stämde eftersom Cardross Castle på Castle Hill låg för långt ifrån floden Leven. De trodde inte att Robert I byggde Cardross Castle 1326-1327, bodde där 1327-1329 eller dog i det slottet 1329. Ett historiskt dokument antyder att kungen brukade ha båtar nära sin herrgård. Floder och vattenfarleder var bildligt den tidens motorvägar eller flygplatser. De var bra både för snabbare transport samt i händelse att kungen tvingades fly snabbt från området.

Enligt en del historiker på 1900-talet samt på 2000- och 2010-talen var det mer sannolikt att Robert I uppförde en herrgård inom samma Cardross parish 1326-1327, men närmare floden Leven. Kullen Castle Hill låg för långt ifrån floden Leven för att de skulle tro att kungens herrgård låg där. Dessa historiker, som trodde på andra platser än Castle Hill, var uppdelade i tre läger. En del av dessa historiker föreslog att kungens herrgård låg i Pillanflatt i Renton söder om Dalquhurn nära floden Leven, ungefär 2 km norr om Cardross Castle. 1362 var Pillanflatt benämnt som the lands of Pelanysflat. 2008-2009 gjordes arkeologiska utgrävningar i Pillanflatt. De som arbetade med projektet kom fram till att Robert I's herrgård sannolikt låg i Pillanflatt. Det sägs att de hittade resterna från en i jorden begravd ruin som tillhörde Robert I's herrgård. 2019 gick det fortfarande inte att bevisa att de resterna faktiskt var Robert I's herrgård. Kritiker menade att resterna kunde tillhört vilken byggnad som helst från romartiden till 1800-talet.

Andra historiker på 1900-talet samt på 2000- och 2010-talen föreslog att Robert I's herrgård låg där Dalmoak Farm finns idag. Dalmoak Farm ligger 960 meter norr om platsen för Cardross Castle samt 680 meter väster respektive 630 meter nordväst om floden Leven.

En tredje grupp historiker föreslog att kungens herrgård låg där den senare bondgården Mains of Cardross Farm byggdes. Mains of Cardross låg 550 meter östsydöst om nuvarande Dalmoak Farm och 950 meter nordöst om där Cardross Castle uppfördes i området Castlehill. Mains of Cardross låg i sin tur 90 meter väster om floden Leven där kungen kunde ha sina stora båtar. Mains of Cardross låg också söder om Pillanflatt. Dessutom fanns det vattendrag precis intill Mains of Cardross husknut som var förbundna med floden Leven. De vattendragen var betydligt bredare på 1300-talet än idag. Föreslaget att Robert I's herrgård låg vid Mains of Cardross Farm avfärdades dock 1928 av Peter Thomson från the Dumbarton Patriotic Society. Han menade att områdets våtmarker periodvis utsattes av översvämningar. Underförstått därför aldrig var aktuellt för en herrgård för en kung. Mains of Cardross Farm revs på mitten av 1900-talet. Det finns ingenting kvar av bondgården idag. 

Idag tror många historiker att Robert I's herrgård låg vid eller max 800 meter ifrån där Mains of Cardross Farm låg. Bl.a. anses områdets geografiska karaktär bäst passa in i de äldre dokument som finns över Mains of Cardross och Robert I boende i Cardross parish. Enligt en charter från 1362 ska Robert I's herrgård dessutom legat mellan markerna i Pillanflatt och Kings Park of Cardross. Enligt denna beskrivning låg herrgården söder om Pillanflatt men norr om Castle Park i det som idag är Mains of Cardross. 2017 sökte fotbollsklubben Dumbarton F.C. som spelade sina hemmamatcher norr om Dumbarton Castle och Dumbarton Rock, tillstånd att bygga en ny arena i Mains of Cardross. De fick emellertid nobben. En av invändningarna var att Robert I's tidigare herrgård troligen låg där.
Andra nutida historiker tror att Roberts herrgård låg i Pillanflatt. Få historiker idag tror Robert I's herrgård låg på eller vid kullen Castle Hill i Castlehill.


Version två, den moderna ett

Trots avfärdandet om kopplingen mellan Cardross Castle och Robert I trodde flera historiker på 2010-talet att slottet Cardross Castle faktiskt byggdes där Cunninghame Graham Memorial Park ligger idag. De trodde emellertid inte att det uppfördes av Robert I. Istället antog de att Cardross Castle uppfördes på kullen Castle Hill som en motteborg. Sannolikt på 1100-talet efter 1150 eller på 1200-talet. Utseendemässigt påminner den bl.a. om motteborgen Gillespie Moat i South Lanarkshire. Eventuellt ägdes Cardross Castle av familjen Graham, enligt dessa uppgifter.

1570 behövde de sten och material till ombyggnader av Dumbarton Castle 1,9 km bort i sydöst. Det sägs att de tog stenar från Cardross Castle för det byggandet. Det är emellertid oklart ifall de verkligen tog stenar från Cardross Castle. Eventuellt tog de också eller istället stenar från andra byggnader i Cardross. Stämmer däremot uppgifterna betyder det att Cardross Castle revs 1570. 1654s fanns Castlehill med på Blaeu’s karta över området som dock baserades på Timothy Pont (1565-1614) tidigare karta. På kartan från 1654 syns Castlehill bredvid en symbol som indikerar på flera närliggande slott. Dock kan det också tolkas som en symbol för slags bosättning och inte ett slott. Revs inte Cardross Castle 1570 revs slottet med stor sannolikhet under 1600-talet. Senare kartor på 1700-talet hade haft med slottet på sina kartor ifall det fortfarande hade funnits kvar då.


Version tre, den moderna två - Arthur's Castle

I medeltida dokument från 1300- och 1400-talen nämndes ett Arthur's Castle. På 1900-talet innan slutet av 1970-talet trodde en del historiker att det var ett annat namn för kända Dumbarton Castle. 1979 avfärdade Dr I M M MacPhail det i sin bok "Dumbarton Castle". Han trodde istället att Arthur's Castle låg där parken Cunninghame Graham Memorial Park ligger idag. Han baserade den slutsatsen på att kullarna i nordvästra och nordöstra delarna av parken heter Arthur's Seat och Castle Hill. En senare historiker på 2010-talet menade att det var möjligt att Arthur's Castle låg där Cunninghame Graham Memorial Park ligger idag. Det slottet kunde ha varit det medeltida Cardross Castle, men som från 1830- eller 1840-talen istället blev förknippat med Robert I på grund av kungens kopplingar till Cardross parish. 

På sätt och vis är de två moderna berättelserna om Cardross Castle beroende av avfärdandet av den traditionella historien om slottet. Åtminstone den första moderna versionen med motteborgen. Utan avfärdandet av den traditionella berättelse hade Cardross Castle förmodligen fortfarande antagits uppförts och bebotts av Robert I.
Idag finns det inga rester kvar av ett slott på kullarna Arthur's Seat och Castle Hill i Cunninghame Graham Memorial Park.
​

​16. Middleton Castle (platsen för), Old Kilpatrick parish, Dunbartonshire

Södra delen av Loch Bowie. De vita husen till vänster är inte Middleton Castle. Det gråa huset till höger om dem är ett båthus. Kullen till höger heter Dumbowie. © Richard Sutcliffe. CC.

16. Middleton Castle (medeltidsslott, platsen för)
Byggdes: någon gång 1200-1510, men troligen på 1200- eller 1300-talen.
Ruin: 1400- eller 1500-talen till 1868-1886.
Revs: delar på 1400- eller 1500-talen och helt på 1800-talet.
Familjer: -
Annat 1: också känt som bara Middleton.​
Annat 2: från 1500-talet och i århundraden efteråt bodde familjen Lorane på bondgården intill.

Middleton Castle uppfördes någon gång under åren 1200-1510 som ett medeltidsslott. Troligen på 1200- eller 1300-talen. Byggnaden uppfördes som en större herrgård eller ett större slott enligt historiker på 1800- och 1900-talen eller som ett ett slott enligt historiker på 2000-talet. Platsen där slottet byggdes ligger idag 2,9 km öster om centrala Dumbarton. 3,8 km cykelvägen och 4,9 km snabbaste bilvägen mellan de två platserna. Middleton Castle låg också 210 meter öster om den lilla sjön Loch Bowie. Sjön är idag som mest 100 meter på bredden och 180 meter på längden. Trots Loch Bowies lilla storlek har sjön två båthus. Det ena ligger på den södra delen och det andra på den numera igenslammade norra delen av sjön. Väster om sjön ligger kullen Dumbowie, också känd som Dunbowie Hill. På toppen av kullen ligger resterna av fornborgen Dumbuie, också känd som Dumbuie Dun. Den är inget slott utan en dun. 900 meter nordnordväst om där Middleton Castle låg fanns Overtoun Castle (platsen för). Där Overtoun Castle låg ligger nuvarande Overtoun House.

På troligen 1400-talet eller början av 1500-talet gjordes delar av Middleton Castle om till en bondgård. Material användes från slottet för att bygga bondgården Middleton Farm. Var inte slottet en ruin då blev det efter uppförandet av bondgården. Slottet jämnades dock inte helt på 1400- och 1500-talen. Kvar lämnades resterna av en ruin. Familjen Lorane bodde på bondgården från 1500-talet i flera århundraden efteråt. De ägde dock inte marken utan arrenderade den. 1810 låg slottsruinen nordöst om bondgården. Samma år, 1810, bestod resterna av Middleton Castles ruin av delar av en vägg som var från 1,2 meter upp till 2,10-2,40 meter hög. Väggen var som mest 0,9 meter tjock. Mindre rester från slottets fundament fanns också över ett litet större område. 1868 hittades delar av ett 3 meter långt och 0,9-1,2 meter tjockt fundament i marken.

Någon gång 1868-1886 försvann de sista resterna av Middleton Castles ruin. År 2000 besöktes gården Middleton Farm av arkeologer. De grävde på tre platser, men hittade inga rester av ett medeltidslott. På en plats hittade de istället material från 1800-talet. Middleton Farm finns kvar idag. Det finns däremot inte några rester kvar av Middleton Castle.


17. Overtoun Castle (platsen för), Old Kilpatrick, Dunbartonshire​
Byggdes: någon gång på 1200-talet till 1500-talet.
Ruin: eventuellt en tid innan det revs.
Revs: någon gång 1591-1746, men mest troligt på 1600-talet eller 1700-1730.
Familj: Colquhoun.
Familjer eventuellt: Duncanson och Laing.
Annat: Overtoun House byggdes senare på samma plats eller i samma område.

På 1200-talet ägde familjen Colquhoun marken i Overtoun vars dagens herrgård Overtoun House ligger 1,8 km norr om byn Milton, 2,1 km norr om floden Clyde och 2,8 km östnordöst om centrala Dumbarton. Någon gång på 1200-talet till 1500-talet uppförde familjen Colquhoun slottet Overtoun Castle i området där Overtoun House finns idag. 1650 fanns Overtoun Castle med på kartor baserade från andra kartor från 1590. Med säkerhet fanns slottet därför fortfarande kvar i slutet av 1500-talet. Någon gång 1591-1746, men mest troligt på 1600-talet eller 1700-1730, revs Overtoun Castle och ersattes av en bondgård på samma plats eller i samma område. Förmodligen på samma plats eftersom bondgården, som bestod av ett hus, omgärdades av en mur och bortom det av både odlad och inte odlad mark. Sannolikt var Overtoun Castle en ruin ett tag innan bondgården byggdes.
 
Familjen Colquhoun ägde egendomen fram till jakobitupproren 1668-1746 när James Duncanson kom över det. Han var en offentlig tjänsteman från Dumbarton som ansvarade för småstadens register. På 1700-talet kom familjen Laing över egendomen. På 1800-talet kallade de sig för Lang. Egendomen stannade i deras familj till 1859. 1747-1755 hette bondgården Overtown och på första halvan av 1800-talet Overtoun Farm. På senast första halvan av 1800-talet kallades marken som omgärdade och som bondgården låg på för Meikle Overtoun estate. 1859 sålde Gabriel Lang of Greenock egendomen Meikle Overtoun estate, inklusive bondgården Overtoun Farm, till James White (1812-1884). Han rev bondgården. 1860-1863 uppförde han herrgården Overtoun House på samma plats. Overtoun House finns kvar än idag. Se den herrgården för mer information.


18. Pre-Cameron House (befäst kärntorn i sten, platsen för), Bonhill parish, Dunbartonshire
Byggdes: på 1300-talet, specifikt troligen i slutet av 1300-talet.
Bekräftat fanns: år 1400.
Byggdes om: 1480 till ett hus och på mitten av 1700-talet till en herrgård som sedan förändrades eller byggdes om igen 1806, 1830 och på 1860-talet efter 1865.
Familjer kärntornet: Lennox och Dennistoun.
 
På 1300-talet, troligen i slutet av seklet, uppfördes Pre-Cameron House på västra sidan av Loch Lomonds sydligaste del nära dagens Balloch i nordvästra West Dunbartonshire. Pre-Cameron House var ett befäst kärntorn i sten och hade ett bågformat tak. Det låg på en del av ett litet större slottsområde och uppfördes av familjen Lennox och deras Earls of Lennox. De ägde det mesta av marken i området vid den här tiden. 1400 byggde de två flykttunnlar i källaren till kärntornet. Under 1400-talets gång försvann det övriga slottsområdet. Kärntornet däremot blev kvar fram till 1480 då det byggdes om till ett litet vanligt fyrkantigt hus. Källaren från kärntornet behölls dock och låg under det nya huset. Det finns uppgifter som säger att det var familjen Dennistoun of Colgrain som ägde och byggde om kärntornet till ett hus 1480. Enligt andra uppgifter dröjde det till mitten av 1500-talet innan kärntornet byggdes om till ett hus. Enligt en tredje kategori uppgifter gjordes kärntornet om till ett hus först på 1600-talet.
 
I början på 1500-talet kom huset och dess marker över av familjen Charteris of Amiesfield, också kända som Charterises of Amiesfield. I slutet av 1500-talet eller i början på 1600-talet, men senast 1605, kom markerna i området över av Walter Dennistoun of Colgrain (d. 1638). Därefter hade det flera ägare fram till mitten av 1700-talet när huset byggdes om till herrgården Cameron House. 1763 köptes herrgården av Sir James Smollett of Bonhill (1712-1775). Herrgården byggdes om ett par gånger under de efterföljande seklet. 1986 sålde Laird Patrick Telfer Smollett herrgården och egendomen till Craigendarroch Group. De gjorde om Cameron House till ett lyxhotell och byggde ut det med sidobyggnader. Efter det såldes och köptes hotellet ett par gånger. Cameron House finns kvar än och är fortfarande ett hotell. Källaren till 1300-tals kärntornet och dess två flykttunnlar från 1400 finns kvar under nuvarande byggnaden eller marken till Cameron House Hotel. Trots det räknas kärntornet som ett slott som inte finns kvar. Se Cameron House för mer information.

Fanns eventuellt 19-20

19. Pre-Levenside House ​(tornhus, eventuellt), Dumbarton parish, Dunbartonshire
Byggdes: mellan år 1350 och 1600-talet.
Revs: omkring 1500-1800, men eventuellt år 1700.
Familjer: eventuellt Fleming och eventuellt Semple.

På 1300-talet kallades egendomen öster om nuvarande byn Renton och mellan nuvarande Alexandria och Dumbarton för Kirkmichael. Den var också känd som Kirkmichael-Fleming. Mitten av egendomen låg ungefär 2,7 km norr om Dumbarton i vad som är en del av Vale of Leven i västra West Dunbartonshire. Egendomen ägdes av familjen Fleming. Någon gång mellan 1350 och 1600-talet uppfördes eventuellt tornhuset Pre-Levenside House på egendomen. Det är okänt vad tornhuset egentligen kallades. Förmodligen hette det Kirkmichael, men det är inte säkert. Därför kallas tornhuset idag för Pre-Levenside House eftersom det fanns före det senare uppförda Levenside House. Möjligen ägde familjen Fleming tornhuset, men det är inte bekräftat. På 1600-talet innan 1670/1677 ägdes egendomen Kirkmichael av familjen Semple of Fulwood. Fanns tornhuset kvar ägde de också det. 1700 eller 1700-1708 uppfördes herrgården Levenside House 770 meter öster om dagens by Renton. Herrgården bytte senare namn till Strathleven House, . Eventuellt revs närliggande Pre-Levenside House år 1700 såvida inte byggnaden förstördes redan på 1500- eller 1600-talen eller under 1700-talets gång.


20. Pre-Tullichewan Castle (tornhus eller hus, eventuellt), Bonhill parish, Dunbartonshire
Byggdes: någon gång från 1350-talet till 1600-talet.
Revs: 1792.
​Familjer, sannolikt: Campbell och Colquhoun.
Familjer, definitivt: Buchanan och Stirling.
Annat: ersattes 1792 av Tullichewan Castle.
 
Någon gång mellan 1350 och 1600-talet uppfördes Pre-Tullichewan Castle på platsen där Tullichewan Castle senare byggdes 1792 eller åren efter. Det är okänt vad Pre-Tullichewan Castle egentligen hette, därav det nutida namnet Pre-Tullichewan Castle. Gamla kartor visar att byggnaden fanns, men det råder osäkerhet ifall det var ett tornhus och därmed ett slott eller ett vanligt hus och inget slott. Därför räknas byggnaden som ett slott som fanns eventuellt. På 1500-talet innan 1568 var markerna i området indelade i tre egendomar. De ägdes av the Duke of Argyll från familjen Campbell. Sannolikt ägde familjen Campbell också Pre-Tullichewan Castle eftersom det låg på en av de tre egendomarna. Givetvis under förutsättningen att den byggdes före 1568, annars ägde inte familjen Campbell den byggnaden. 1568 köpte James Colquhoun of Garscube de tre egendomarna, inklusive sannolikt Pre-Tullichewan Castle.
 
På 1700-talet köptes markerna av familjen Buchanan. 1792-1806 sålde de av dem i omgångar till John Stirling of Cordale från familjen Stirling. 1792 revs Pre-Tullichewan Castle. 1792 eller 1792 och åren efter uppfördes Tullichewan Castle på samma plats eller i närheten av den tidigare byggnaden. Tullichewan Castle byggdes av John Stirling of Cordale eller av James Buchanan. Uppgifterna varierar. Tullichewan Castle revs 1954, men en liten del av slottet finns fortfarande kvar. Se Tullichewan Castle för mer om det slottet.

Tekniskt inga slott, men nämns ibland som slott 21-23

21. Cochno House, Old Kilpatrick, Dunbartonshire​

Huset 1870. Den vänstra högre delen är från 1757 medan den högra lägre delen är från 1842. Högra delen byggdes om senare och blev lika hög som resten av huset.

21. Cochno House (hus, god kondition)
Byggdes: 1757.
Byggdes ut, flygeln: 1842.
Byggdes om, flygeln: efter 1870.
Renoverades: 1993-2003.
Arkitekt för byggnaden 1757: John Adam (1721-1792).
Ägare: University of Glasgow.
Familj: Hamilton.
Annat: också känt som Cochna.

På 1300- 1400- eller 1500-talen utvecklades markerna i Cochno, ibland känd som Cochna, som en egen distinkt egendom i sydöstra West Dunbartonshire. 1550 kom markerna i Cochno över av Andrew Hamilton of Cochno (d. 1568-1572 eller d. 22 februari 1573). Han var lordborgmästare för staden Glasgow 1550-1559, på engelska lord mayor i England och lord provost i Skottland. Han var också bl.a. kastellan (guvernör) 1551 på Dumbarton Castle, d.v.s. fogde och den chefen som förde befälet över slottet åt Mary I's (1542-1587) vägnar. Mary I var regerande drottning av Skottland 1542-1567 och drottning av Frankrike 1559-1560. Andrew Hamilton of Cochno härstammade från den anrika delen av familjen Hamilton med rötter i Lanarkshire. Andrew fick minst sex barn. Någon gång 1550-1568 uppförde han troligen ett befäst kärntorn i Cochno, enligt lokala historiker på 2010-talet. Det var emellertid spekulationer och inget av sådant eventuellt torn finns kvar idag. En annan lokal historiker spekulerade i att byggnaden var ett befäst hus.

1568 blev Andrew Hamilton of Cochno av med sina marker i Cochno, inklusive sitt eventuella kärntorn eller befästa hus, efter att han stödde Mary I's trupper i ett krigsslag söder om Glasgow samma år. Mary I's trupper förlorade slaget och skotska kronan beslagtog Andrews egendomar i Cochno 1568. Andrew blev också fredlös. Han dog någon gång mellan 1568 och 22 februari 1573. Uppgifterna varierar. Efter hans död gav skotska kronan tillbaka markerna i Cochno till hans arvinge och äldsta son John Hamilton of Cochno (d. före 22 maj 1573). I markerna ingick det eventuella kärntornet eller det befästa huset i Cochno. Sonen John dog före 22 maj 1573 utan barn som överlevde honom. Efter Johns död ärvdes markerna i Cochno av hans lillebror Sir Claud Hamilton of Cochna (d. efter 1622), tillika Andrew Hamilton of Cochnos näst äldsta son. 1617 sålde Claud marker i västra och östra Cochno och en del andra marker till James Hamilton (1575-1618), 1st Earl of Abercorn 1606-1618. James tillhörde en annan gren av familjen Hamilton. 1622 flyttade Claud till Irland och därefter upphör alla spår av honom. Vid det här laget hade familjen Hamilton of Barns kommit över markerna i Cochno. De härstammade också från den anrika familjen Hamilton i Lanarkshire.

1757 uppförde familjen Hamilton of Barns huset Cochno House i Cochno i sydöstra West Dunbartonshire, idag endast 15 km cykel- och bilvägen nordväst om centrala Glasgow. Cochno House såg ut som en herrgård, men var officiellt bara ett hus. Arkitekt var skotske John Adam (1721-1792)
från den berömda 1700-tals arkitektfamiljen Adam. 1842 byggdes Cochno House ut med en lägre köksflygel när James Hamilton, 10th of Barns, ägde huset. Köksflygeln byggdes om efter 1870 och blev då i jämnhöjd med resten av huset. På första halvan av 1900-talet hade huset bl.a. elva sovrum, tre vardagsrum, fyra badrum, kök, vinkällare och förrådsrum. 

Cochno House stannade hos familjen Hamilton till 1934. De hade då ägt huset i 177 år under perioden 1757-1934 och markerna där hus låg i 384 år under åren 1550-1934. Markägandet dock fördelat under två perioder hos de två grenarna Hamilton of Cochno och Hamilton of Barns. 1954 köptes Cochno House och dess egendom av University of Glasgow. Egendomen täckte då 890 000 m2. Det motsvarade ytan av 124,7 fotbollsplaner med måtten 105 x 68 meter. Efter det införlivades egendomen i en ännu större egendom. 1993-2003 renoverades Cochno House för att passa den tidens modernare behov och för the University Veterinary Faculty. På mitten av 1990-talet spelades det in en del scener i Cochno House och på dess egendom till filmen Regeneration från 1997. Filmen baserades på Pat Barker's (f. 1943) roman om soldater under första världskriget 1914-1918 som hamnade på sjukhus.

I Cochno House idag utbildas, undervisas och bedrivs det forskning som hör till veterinäryrket. Det finns undervisningslokaler, omklädningsrum och tvättlokaler i huset. Huset och övriga egendomen är bara tillgängliga för allmänheten under vissa öppna dagar. Under resten av året är den stängd för allmänheten. Det går emellertid för utomstående att söka tillstånd att besöka Cochno House och egendomen under stängda dagar. Finns det särskilda skäl kan det beviljas. Innanför husväggarna har Cochno House idag avskalad brittisk design. Mestadels med ljusa väggar och bruna eller brunaktiga dörrar. Huset är lite personligare inrett än vanliga universitetslokaler, men samtidigt enklare och mer kontorsaktigt än en herrgård. Det märks tydligt att huset är en arbetsplats och inget hem idag. Dock kan inredningen göras om snabbt beroende på de används för styrelsemöten, föreläsningar, informella tillställningar, osv. På utsidan påminner Cochno House lite om en större, högre och kanske enklare version av de nya villakvarter som uppstod i Edinburghs närhet på 2000-talet.

22. Edinbarnet House, Old Kilpatrick, Dunbartonshire​

Lilla bilden, hus två år 1870. Stora bilden, hus fyra i slutet av 1800-talet eller i början på 1900-talet.

22. Edinbarnet House (hus i mock baronstil, god kondition)
Hus 1: 1664-1758.
Hus 2: 1758-1881/1882.
Hus 3: 1881/1882 till 1884/1885.
Hus 4: 1885-1889 till idag.
Arkitekt, hus 4: John James Burnet (1857-1938).
Arkitekt, hus 4, flygel 1995 (ej tornet): Robert Sills of Helensburgh.
Ägare: Edinbarnet Estates.
Familjer: Stirling, MacKenzie, Laird, etc.
Annat: -

1528 erhöll den framstående familjen Stirling marker i norra Edinbarnet i sydöstra West Dunbartonshire där nuvarande Edinbarnet House, hus fyra, står. Från 1528 ägdes markerna av grenen Stirlings of Law and Edinbarnet som i sin tur var en gren av Stirlings of Glorat. På 1500-talet uppförde familjen Stirling mindre obetydliga hus i Edinbarnet. 1664 byggdes det första större huset Edinbarnet House, hus ett, på familjen Stirlings marker i Edinbarnet. Huset uppfördes av William Stirling. Det låg 826 meter öster om det senare Cochno House som byggdes 1757 av familjen Hamilton. I slutet av 1750-talet revs Edinbarnet House, hus ett, av William Stirlings ättling och sonsonson James Stirling (d. 1809). På samma plats 1758 uppförde James Stirling det nya Edinbarnet House, hus två. På en sten på huset fanns den latinska inskriptionen HIC FIDES ET ROBUR. Översatt till engelska "Herein are honour and strength". Fritt översatt från latin till svenska ungefär "Denna tro på styrkan". Fritt översatt från engelska till svenska ungefär "Här är ära och styrka" eller "Häri är ära och styrka".

1866 köptes Edinbarnet House, hus två, och dess marker av Walter MacKenzie of Cardowan. I början på 1880-talet rev han hus två och ersatte det med Edinbarnet House, hus tre, som stod klart 1881/1882. I en brand 1884 eller 1885 brann hus tre ned helt. Det förekommer också uppgifter att branden inträffade 1888, men de uppgifterna strider mot när hus fyra uppfördes. Efter att hus tre brann ned 1884 eller 1885 ersattes det av Edinbarnet House, hus fyra, på samma plats. Hus fyra byggdes 1885-1889. Arkitekt var den i branschen berömda skotten John James Burnet (1857-1938), också känd som Sir John J. Burnet. Han gick med i den arkitektoniska stil som blev en influerade kraft på den moderna brittiska arkitekturen på 1900-talet. Edinbarnet House, hus fyra, däremot uppfördes i mock baronstil. Hus fyra fick också ett torn. På ett av husets fönster införlivades en fönsterkarm från 1758.

1905 ärvdes Edinbarnet House av Sir Robert Mackenzie (d. 1945). Efter Roberts död 1945 ärvdes huset av hans son Neil Mackenzie. 1949 sålde Neil huset och merparten av dess tillhörande marker till William Laird som var en välkänd lokal grisuppfödare. På mitten av 1970-talet förstördes hela taket i en ny brand. Det lagades efteråt. 1986 togs huset över av Edinbarnet Estates. 1986-1988 renoverade de inredningen och gjorde om huset till ett vårdhem som öppnades 1988. 1993 ville de bygga ut huset, men fick nobben av Clydebank District Council. Skälet var husets byggnadsstatus. Sen fick de emellertid ja och de satte igång med att bygga ut en ny flygel som stod klar 1995. Arkitekt för flygeln från 1995 var Robert Sills of Helensburgh. Huset hade efter utbyggnaden 27 singelrum för boende.

2004 kunde Edinbarnet House ta emot 60 boende. 2004 hade huset 27 enkelrum, 12 lite större rum, 3 vardagsrum, 2 matsalar och en frisörsalong. Utanför huset fanns det en liten fontän vid parkeringen. Det fanns också fina trädgårdar med uteplatsområden omformade för att passa för äldreomsorg. 2005 täckte de anlagda trädgårdarna ungefär 36 400 m2. Dock med betoning på träd och öppna gräsytor även om det också fanns blomrabatter. 
Vårdhemmet och trädgårdarna finns kvar än idag. Området är privat och allmänheten har inte tillträde till det, undantaget patienter, anhöriga, personal, etc.

​23. Levenford House, Cardross parish, Dunbartonshire

Huset till vänster och dess tidigare grindstuga till höger. De två byggnaderna ligger 130 meter ifrån varandra. © Lairich Rig. CC.

23. Levenford House (hus i skotsk/mock baronstil, god kondition)
Byggdes: 1853.
Arkitekt: John Thomas Rochead (1814-1878).
Ägare: privat 1853-1938/1939, kommunen 1938/1939-2008 och privat 2008-idag.
Familjer: Denny och Brock.
Annat:  - 

1853 uppfördes Levenford House i skotsk baronstil i västra Dumbarton i sydvästra West Dunbartonshire. Huset byggdes 1,26 km nordväst om kända Dumbarton Castle. Levenford House byggdes för James Denny (1808-1864). Han var delägare i skeppsbyggnadsföretaget William Denny & Brothers från Dumbarton. James Denny anlitade skotska arkitekten John Thomas Rochead (1814-1878) för att bygga Levenford House. John designade det 67 meter höga och inom Skottland välkända Wallacemonumentet i Stirling council area som stod klart 1869. 1853 lät James Denny också uppföra grindstugan Levenford House Lodge. Grindstugan byggdes 130 meter sydsydöst om Levenford House. Arkitekt var återigen John Thomas Rochead. Grindstugan byggdes i liknande skotsk baronstil som huvudhuset.

James Denny var näst äldsta son av sju söner till William Denny (d. 1833). Pappan William hade ett företag som byggde fartyg. Som ung blev James lärling i företaget. Efter faderns död 1833 tog James hand om sin pappas företag i ungefär ett år. Året efter, 1834, flyttade James till Amerika. Där träffade han senare den engelska damen Lavinia Upson (1822-1865). De fattade tycke för varandra och gifte sig i Amerika. Paret fick fem söner och tre döttrar. 1846 flyttade de tillbaka till Dumbarton. Hemma i Dumbarton blev James delägare i skeppsbyggnadsföretaget Denny Brothers tillsammans sina bröder William Denny (1815-1854), Alexander Denny och Peter Denny (1821-1895). De andra bröderna skapade företaget 1844 när James bodde i Amerika. 1849 drog sig brodern Alexander ur verksamheten och lämnade företaget. Kvar var bröderna James, William och Peter. De beslöt då att döpa om företaget till William Denny & Brothers. Senare tillkom också andra delägare som Walter Brock. 1853 flyttade James Denny in i Levenford House med sin fru Lavinia Upson och deras barn. 1864 dog James. 1865 byggdes grindstugan ut. 

1881 togs Levenford House över av Walter Brock. Han var en annan delägare i William Denny & Brothers. 1890 byggdes en del av inredningen om i Levenford House som hallen, trappan, biblioteket och matsalen. 
Levenford House stannade i familjen Brock till 1938 eller 1939 när Walter Brock Juniors änka erbjöd huset till the County Council. Hennes önskan var att det skulle användas som ett bibliotek eller att huset skulle bli ett museum. Hon fick nästan igenom sin önskan. 1938/1939-2008 var Levenford House
huvudkontor för kommunens bibliotek. Först för Dunbartonshire County Council. Sedan för Dumbarton District Council och dess Dumbarton District Libraries. Därefter 1996-2008 för West Dunbartonshire Council. 2008 sålde kommunen Levenford House på den öppna marknaden. De nya ägarna gjorde om huset till ett privat bostadshus som det var 1853-1938/1939. Försäljningen möttes av en några lokala protester från människor som tyckte att kommunen skulle fortsätta äga huset och att det fortsättningsvis skulle vara i offentligt ägande.

Idag trängs tio villor med minimala tomter bredvid varandra intill Levenford House i väster och i norr. Bortom villorna i väster och norr finns ännu fler villor. I övriga väderstreck omgärdas Levenford House av gräsmattor, trädgårdar, träd och en väg. Inom ett kort promenadavstånd sydsydöst om Levenford House finns husets före detta grindstuga Levenford House Lodge. I en trevlig miljö bland trädgårdar och träd är Levenford House yttre fasad ett bra exempel på inhemsk viktoriansk arkitektur i mock baronstil. Det är pittoreskt, men samtidigt inte för extravagant och överdrivet. Levenford House anses idag som kanske det bästa överlevande exemplet på det välstånd som skapades i Dumbarton på 1800-talet, vilket gjorde att det här huset kunde uppföras 1853.