Yttre Hebriderna – 11 slott
Finns: 10 st.
Finns inte kvar: 1 st. Mest berömda slottet är nr 8 Lews Castle. Två andra klassiker är nr 7 Kisimul Castle och nr 11 Stornoway Castle. Redan på 800-talet bosatte sig norska vikingar på Yttre Hebriderna som då var befolkat av pikter. Från 800-talet, inte minst efter år 872, var ögruppen under kontroll av de norska vikingarna och deras ättlingar. Efter år 872 bekände de formellt trohet till den norska kronan och de norska kungarna i Norge, men i praktiken var den norska kronans kontroll över dem ganska begränsad. De norska vikingarna och deras ättlingar på Yttre Hebriderna gjorde lite som de ville. 1098-1266 tillhörde Yttre Hebriderna Norge formellt. Sedan 1266 har ögruppen tillhört Skottland. På 1500-talet ägde klanen MacLeod Lewis and Harris i norr, Macdonald of Sleat ägde North Uist, Macdonald of Clanranald ägde Benbecula och South Uist medan MacNeil ägde Barra i sydligaste Yttre Hebriderna. |
Scrolla nedåt och följ slotten från A till Z. Först slott som finns. Sedan slott som inte finns kvar. Symbolen ♚ betyder att slottet har varit ett kungligt slott. © Copyright alla texter: skotskaslott.com. © Copyright bilden överst:
Impact Imagz. |
Skottlands största ö Lewis and Harris ligger i norra Yttre Hebriderna. Trots att norra delen Lewis och det mer bergiga södra Harris sitter ihop med varandra landvägen brukar de ofta benämnas som egna öar, t.ex. som bara öarna Lewis och Harris eller som Isle of Lewis och Isle of Harris. Fem eller möjligen sex av Yttre Hebridernas elva slott har varit eller är tornhus. Fyra av de elva slotten räknas som historiska hus. Yttre Hebridernas två sydligaste parishes South Uist parish och Barra parish har haft sju av Yttre Hebridernas elva slott. Texterna om slott nr 1 Amhuinnsuidhe Castle, nr 3 Borve Castle och nr 8 Lews Castle är extra långa och motsvarar ca 15, 13 respektive 27 sidor.
|
Finns 1-10
1. Amhuinnsuidhe Castle, Harris parish, Inverness-shire
© Impact Imagz.
1. Amhuinnsuidhe Castle (baronial mansion/country house/historiskt hus, god kondition)
Byggdes: 1865. Ägare: Amhuinnsuidhe Castle Estate (Ian Scarr-Hall, privat). Familjer fram till 1944: Murray, Scott, Lever (ägare, ej boende) och Scott. Familjer efter 1944: Sopwith, Potter Miller-Mundy, Lowndry, Wake, Panchaud, Bulmer och Scarr-Hall. Annat: byggt i skotsk baronstil, hette Fincastle från början, har mestadels bedrivits som ett slott för sport- och friluftsaktiviteter och har välkomnat många gäster genom åren. Slottet har också ett vänligt spöke. Amhuinnsuidhe Castle är belägen på sydvästra kusten på North Harris inklämt mellan ett berg- och kullandskap i norr och vatten i söder. Harris är södra delen av ön Lewis and Harris. 1,8 km sydsydöst om Amhuinnsuidhe Castle finns ön Soay Beag och dess större grannö Soay Mòr. Soay Mòr ligger sydöst om Soay Beag. Tvärsöver vattnet 4,4 km söder om Amhuinnsuidhe Castle finns ön Taransay. Öster och söder om Taransay finns South Harris. Idag bor det 1916 människor på Harris varav ca 1000 personer på North Harris. Inom North Harris bor det ungefär 500 människor i byn Tarbert, 250 på ön Scalpay och övriga 250 är bosatta längs North Harris kuster. Amhuinnsuidhe är gäliska för sitter vid floden. Sitter i betydelsen av att ligga vid floden. Nära Amhuinnsuidhe Castle finns älven och tillika floden Abhainn Mhor. Abhainn Mhor betyder stor flod på skotsk gäliska. Abhainn är skotsk gäliska för flod och Mhor är ordet för stor. 1661-1863 - innan Ardvourlie Castle och Amhuinnsuidhe Castle Titeln Viscount of Fincastle uppstod med Charles Murray (1661-1710), 1st Earl of Dunmore 1686-1710. Han hette Lord Charles Murray under åren 1661-1686. Han var näst äldste son till John Murray (1631-1703), 1st Marquess of Atholl 1676-1703. 1686 fick Lord Charles Murray titeln Earl of Dunmore, Lord Murray of Blair, Moulin and Tillimet (or Tullimet) and Viscount of Fincastle eller förkortat som Charles Murray, 1st Earl of Dunmore. I samband med det började hans äldsta son James Murray (1683-1704) också att kallas för Viscount Fincastle som påminde om pappans titel Viscount of Fincastle. James skulle ärva sin pappas Charles titlar och egendomar den dagen pappan dog. James kallades därför från ca tre års ålder år 1686 för James, Viscount Fincastle fram till sin död 1704. James dog innan pappan Charles och benämningen Viscount Fincastle gick då över till Charles näst äldsta son John Murray (1685-1752), 2nd Earl of Dunmore 1710-1752. Under åren 1685-1704 hette han John Murray och 1704-1710 kallades han för John Murray, Viscount Fincastle innan han slutligen ärvde sin pappas alla titlar 1710 och kunde kalla sig för Earl of Dunmore. Enligt traditionen kallades sedan den förstfödda sonen till den sittande Earl of Dunmore för Viscount Fincastle eller Viscount of Fincastle fram till den dagen deras pappor dog och de själva blev Earl of Dunmore. Ifall den förstfödda sonen dog innan pappan tog titeln Viscount Fincastle/Viscount of Fincastle över av den näst äldsta sonen som sedan blev Earl of Dunmore den dagen pappan dog. Ibland kallades dessa söner bara för denna titel och inte sina förnamn och titeln beroende på sammanhang. Titeln Viscount Fincastle var den förstfödda sonens, eller andre sonens ifall första sonen var död, artighets- eller hövlighetstitel, på engelska kallad för courtesy title. 1779 köptes Harris av kapten Alexander Macleod of Berneray (1716-1790). Berneray är namnet på två öar i Yttre Hebriderna. Den ena som också kallas för Barra Head ligger i sydligaste delen av Yttre Hebriderna. Den andra ligger i Sound of Harris mellan Harris och North Uist och är känd som Berneray eller Berneray, North Uist. Alexander var troligen från Berneray som ligger i Sound of Harris. 1834 köpte George Murray (1762-1836), 5th Earl of Dunmore 1809-1836 Harris av den då bankrutte Alexander Norman Macleod för 60 000 pund, vilket 2017 motsvarade 6,6 miljoner pund eller lite drygt 73 miljoner kr. 1836 ärvdes Harris av hans son Alexander Murray (1804-1845), 6th Earl of Dunmore 1836-1845. Som ägare av Harris hade Alexander rätten att kasta ut människor från sina hem på Harris. När de inte lämnade frivilligt tog han hjälp av regeringen. 1839 drevs därför människor ut på South Harris av beväpnade soldater och ett uppbåd av poliser från Glasgow på order från den brittiska regeringen efter initiativ och uppmaning från Alexander Murray, 6th Earl of Dunmore. De som lämnade frivilligt utan motstånd erbjöd han ett pund, vilket 2017 motsvarade 102 pund eller ungefär 1132 kr. Efter Alexander Murrays död 1845 ärvdes Harris av hans då fyra gamla son Charles Murray (1841-1907), 7th Earl of Dunmore 1845-1907. Under sina första fyra år i livet 1841-1845 hette han Charles Murray, Viscount Fincastle eller bara Viscount Fincastle i en del sammanhang enligt traditionen med artighets- eller hövlighetstitel hos de söner som sedan blev Earl of Dunmore. Charles fick titeln Earl of Dunmore 1845 när hans pappa dog. Från det att Charles var fyra år fram till han blev myndig drevs Harris av hans mor Lady Catherine Herbert (1814-1886) som blev änka efter Alexander Murrays död. 1849 inrättade hon en broderiskola. Catherine var också promotor av Harris Tweed. 1873 var hon ansvarig för huvudrestaureringsarbetet i kyrkan St Clement's Church, Rodel, också känd som Rodel Church, som ligger på södra delen av South Harris. Charles Murray, 7th Earl of Dunmore var adelsman och bland hans förfäder fanns gräddan av stora kända skotska och engelska adelsfamiljer. Det skulle uppta en hel bok för att gå igenom dem och några har redan nämnts på hans pappa sida, men nämnas kan att bland hans förfäder på hans mammas sida fanns Charles Spencer (1675-1722), 3rd Earl of Sunderland 1702-1722 och Lady Anne Churchill (1683-1716). De var hans morfar morfars far respektive morfar morfars mor. f = far m = mor 5. Charles Spencer (1675-1722) och Lady Anne Churchill (1683-1716) - mfmff respektive mfmfm 4. Charles Spencer (1706-1758), 3rd Duke of Marlborough 1733-1758 - mfmf 3. Lady Elizabeth Spencer (1737-1831) - mfm 2. George Augustus Herbert (1759-1827), 11th Earl of Pembroke 1794-1827 och 8th Earl of Montgomery 1794-1827 - morfar 1. Lady Catherine Herbert (1814-1886) - mor 0. Charles Murray (1841-1907), 7th Earl of Dunmore Nr 5 Charles Spencer och Lady Anne Churchill ovan gifte sig 1700. Hon blev från 1702 känd som Lady Spencer, men är idag mest känd efter 1702 som Anne Spencer, Countess of Sunderland 1702-1716. Bland deras ättlingar fanns förutom Charles Murray, 7th Earl of Dunmore kända personer som Sir Winston Churchill (1874-1965), premiärminister av Storbritannien 1940-1945 och 1951-1955 samt Diana (1961-1997), prinsessa av Wales 1981-1997. Charles Murray, 7th Earl of Dunmore hade också ryskt påbrå. Hans mormors far Semyon Vorontsov (1744-1832) var Rysslands ambassadör i Storbritannien 1785-1800 och 1801-1806. 3. Semyon Vorontsov (1744-1832) - mormors far 2. Catherine Vorontsov (1784-1856) - mormor 1. Lady Catherine Herbert (1814-1886) - mor 0. Charles Murray (1841-1907), 7th Earl of Dunmore Nr 3 Semyon Vorontsov ovan bodde i Storbritannien i 47 år från 1785 fram till sin död 1832. Hans syster Yekaterina Vorontsova-Dashkova (1743-1810) var närmaste kvinnliga vän till Katarina II (1729-1796), kejsarinna och regent av Ryssland 1762-1796. Nr 2 Catherine Vorontsov ovan föddes 1784 i Sankt Petersburg i Ryssland. 1808 gifte hon sig med George Augustus Herbert, 11th Earl of Pembroke och 8th Earl of Montgomery. Efter giftermålet var Catherine känd som Countess of Pembroke, Lady Pembroke, the chatelaine of Wilton House, Wiltshire eller idag under det förkortade Countess Catherine Vorontsov eller bara Catherine Vorontsov. 1863-1944 1863 uppfördes Ardvourlie Castle som ett jaktslott av Charles Murray, 7th Earl of Dunmore. Slottet ligger i nordöstra Harris vid Loch Seaforth. Det var emellertid uppenbart att slottet låg för långt från earlens stora passion för andra sport- och friluftsaktiviteter som exempelvis sportfiske. Han beslutade sig därför att bygga ett till slott på en annan plats. Familjen Murray levde således aldrig i Ardvourlie Castle. Istället hyrde de ut slottet till vänner som kom för att jaga eller bedriva andra friluftsaktiviteter. 1865 byggdes Amhuinnsuidhe Castle som ett stort country house för Charles Murray, 7th Earl of Dunmore på sydvästra kusten på North Harris. Det förekommer också uppgifter att Amhuinnsuidhe Castle istället uppfördes 1867 och Ardvourlie Castle byggdes 1865, men Amhuinnsuidhe Castle egna hemsida hävdar att deras slott uppfördes 1865. Amhuinnsuidhe Castle ligger 14 km västsydväst om Ardvourlie Castle fågelvägen. Bilvägen är det 26,5 km mellan slotten. Country houset Amhuinnsuidhe Castle uppfördes i skotsk baronstil som en baronherrgård och designades av skotska arkitekten David Bryce (1803-1876). Engelska ordet för skotsk baronstil är Scottish Baronial style och engelska ordet för baronherrgård är baronial mansion. Amhuinnsuidhe Castle hette i början Fincastle efter artighets- eller hövlighetstiteln Viscount Fincastle. Slottet bytte till namnet Amhuinnsuidhe Castle långt senare. 1865 ägde Charles Murray, 7th Earl of Dunmore fortfarande ön Harris. 1866 gifte han sig med Lady Gertrude Coke (1847-1943) som var tredje äldsta dotter till Thomas Coke (1822-1909), 2nd Earl of Leicester 1842-1909 och hans första hustru Juliana Whitbread (1825-1870). Charles Murray, 7th Earl of Dunmore visade upp slottet Fincastle, dvs. Amhuinnsuidhe Castle, för sin nyblivna fru Gertrude året efter 1867 när det sägs att slottet hade stått klart i två år eller var helt eller nästan helt färdigbyggt. Enligt rykten var hon inte nöjd och det sägs att hon sa att slottet inte var lika stort som ett hönshus eller som ett stall vid hennes pappas hus. Enligt ryktena fick denna anmärkning effekten att Charles lät uppföra ytterligare en flygel på Fincastle. Kort därefter var han bankrutt innan flygeln var färdig och klar. Han stod inför att gå i konkurs. 1868 avstod Charles Murray, 7th Earl of Dunmore äganderätten av North Harris Estate, där slotten Fincastle och Ardvourlie Castle ingick, till sina bankirer under ledning av Sir Edward Scott. De tog över hela North Harris Estate och de två slotten eftersom han var skyldig dem stora summor med pengar enligt rykten. Skulderna kvittades mot North Harris Estate och slotten. Charles klarade sig uppenbarligen från att gå i konkurs eftersom han behöll South Harris Estate som efter hans död 1907 ärvdes av hans son Alexander Murray (1872-1962), 8th Earl of Dunmore 1907-1962. Sir Edward Scott och hans fru Lady Emily Scott tog över ägandet av North Harris Estate och driften av Fincastle efter Charles. De satsade framgångsrikt på nötkreatur på Fincastle. Gäster som kom långväga för att sportfiska och jaga vilt behövde inte betala något för sitt boende på slottet. Fisk och vilt som de inte åt upp men som blev över från deras friluftsaktiviteter gav de till lokalbefolkningen. Även medlemmar från den brittiska regeringen kunde komma till Fincastle för att koppla av som exempelvis George Robinson (1827-1909), 1st Marquess of Ripon 1871-1909, också känd som Lord de Grey, som besökte Fincastle 1869. Familjen Scott hade 30 människor som jobbade permanent på eller vid Fincastle och ytterliggare 10 som var säsongsanställda. Totalt 40 anställda under ett enskilt år. Familjen Scott var med andra ord en relativt stor arbetsgivare lokalt sett med North Harris perspektiv. De flesta utomstående människor och förnödenheter anlände till slottet med båt från havet och inte landvägen. De människor som föredrog det senare gick eller red på häst över berg- och kullandskapet på North Harris. Post från postkontoret i Stornoway på östra Lewis kom exempelvis landvägen på häst. Transport på båt på havet längs Harris kust gick emellertid betydligt snabbare och var att föredra för de flesta människorna och varorna som tog sig eller transporterades till Fincastle. Avståndet mellan Stornoway och Fincastle var 45 km fågelvägen och är idag 66 km på snabbaste bilvägen. På 1800-talet och 1900-talet fram till andra världskriget var avståndet 68,6 km på snabbaste båtvägen, men med byte av båt i Tarbert. Den resan fördelades med 55 km med båt från Stornoway till östra Tarbert. Sedan tog sig människorna och varorna 1,1 km landvägen i Tarbert från öster till väster. I väster klev människorna ombord på en ny båt samtidigt som varorna lastades på båten. Därefter tog de båten sista 12,5 km från Tarbert till Fincastle. De 68,5 km på denna båtväg, inklusive 1,1 km landväg, var nästan lika långt som bilvägen är idag mellan Stornoway och Amhuinnsuidhe Castle. Båtar på 1800-talet fram till andra världskriget som transporterade varor och människor direkt från Stornoway till Fincastle utan byte i Tarbert fick ta den längre resan söder om South Harris. Avståndet på denna sydligare rutt var ungefär 105 km båtvägen. I valet mellan att rida på häst eller ta häst och vagn för att transportera människor och varor över långsam kullig och bergig terräng sista biten på North Harris eller ta den snabbare båten vattenvägen från Stornoway till Fincastle föredrog de flesta båten. Efter Sir Edward Scotts död tog hans son Sir Samuel Scott (1880-1944) över ägandet av North Harris Estate och Fincastle. Han skötte Fincastle tillsammans med sin hustru Lady Sophie Scott (1880-1937), också känd som bara Lady Sophie. Möjligen bytte slottet Fincastle namn till först Castle of Amhuinnsuidhe och sen Amhuinnsuidhe Castle under deras innehav eller redan under Sir Edward Scotts tid. Det kan också ha bytt namn under familjen Levers ägande sista året på 1910-talet och i början på 1920-talet. Senast 1925 hette slottet Castle of Amhuinnsuidhe och sedan Amhuinnsuidhe Castle. 1918 sålde familjen Matheson ön Lewis till William Lever (1851-1925), 1st Viscount Leverhulme 1922-1925. I maj 1919 sålde Alexander Murray, 8th Earl of Dunmore egendomen South Harris Estate för 36 000 pund till William Lever. Alexander Murray ägde South Harris Estate bara under 12 år från det att han ärvde den av sin far 1907 fram till han sålde markerna till William Lever 1919. En månad senare i juni 1919 sålde Sir Samuel Scott egendomen North Harris Estate, inklusive slotten Amhuinnsuidhe Castle och Ardvourlie Castle till William Lever för 20 000 pund. Därefter skrev Sir Samuel Scott på ett femtonårigt hyresavtal som lät honom och hans hustru bo kvar på Amhuinnsuidhe Castle mot att han betalade en årlig symbolisk hyra på ett pund, vilket motsvarade ungefär 573 kr år 2017. I juni 1919 var William Lever den största markägaren i hela Storbritannien. Efter William Levers död 1925 auktionerades bl.a. de två slotten Amhuinnsuidhe Castle och Ardvourlie Castle samt Harris Hotel och 24 km2 landområden ut för endast 2000 pund. Sir Samuel Scott köpte sedan tillbaka North Harris Estate med slottet Amhuinnsuidhe Castle för 1500 pund. North Harris Estate täckte då en yta på ungefär 261,44 km2. Sir Samuel Scott hade därmed gjort en vinst på 18 500 pund (20 000-1500 pund = + 18 500 pund) och stod återigen som ägare av North Harris Estate med slottet Amhuinnsuidhe Castle. Vinst på 18 500 pund då motsvarade ungefär 11,4 miljoner kr år 2017. I maj varje år under Sir Samuel Scotts tid på Amhuinnsuidhe Castle kom fartyget Dunara Castle med leveranser av förnödenheter för sommarsäsongen. Båten Maggie Love från ön Scalpay kom med kol som den hämtade i Troon i South Ayrshire på skotska fastlandet. Slottet hade också två öppna motorbåtar, på engelska i plural kallade för launches, som dagligen transporterade förnödenheter och gäster till och från på den 12,5 km långa rutten mellan Amhuinnsuidhe Castle i nordväst och Tarbert i sydöst. Den främre delen av en launch kunde täckas. Innan motorernas tid var en launch den största skeppsbåten som transporterades med segelfartyg. För att kunna ta sig framåt i vattnet hade den segel eller åror. Motorbåtar började tillverkas i slutet av 1800-talet. I början på 1900-talet växte intresset för snabba motorbåtar i Nordamerika och i Västeuropa. På svenska kallas den största skeppsbåten som följer med ett örlogsfartyg för barkass medan största skeppsbåten vid ett handelsfartyg kallas för storbåt. De två launches om fanns vid Amhuinnsuidhe Castle hette Rover och Mabel. Befraktarna som skötte godstransporterna kom från ön Scalpay sydöst om Tarbert. Sir Samuel Scott hade också en mycket storslagen yacht som hette Golden Eagle och som bemannades av män från Harris. Skepparen och tillika kaptenen Paterson från ön Berneray förde befäl på Golden Eagle. Sir Samuel Scott ägde North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle fram till sin död 1944. Han blev 64 år. Hustrun Lady Sophie dog redan 1937 endast 57 år gammal och barnlös. Paret begravdes i ett röse på en kulle bakom slottet. Alex Morrison of Tarbert och Alexander Mackay of Amhuinnsuidhe byggde röset 1938 med fyra gravkammare, men endast två av dessa användes. Under sin tid på Amhuinnsuidhe Castle var Sir Samuel Scott och Lady Sophie kända för sin gästfrihet. De var också värdar för många jaktlag på slottet. Lady Sophie var en stor sportentusiast och en utmärkt skytt. Hon älskade att bo på Amhuinnsuidhe Castle. 1944-2002 1944 köptes North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle av den engelska flygpionjären och seglaren Sir Tommy Sopwith (1888-1989) och hans fru Phyllis Brodie, också känd som Lady Phyllis. De fick betala 40 000 pund, vilket 2017 motsvarade drygt 18,4 miljoner kr. De behöll ungefär en lika stor arbetsstyrka som familjen Scott innan, men vid det laget fanns det en godtagbar väg fram till Amhuinnsuidhe Castle som anlades redan under tiden då Sir Samuel Scott ägde slottet. Vägen började användas alltmer i slutet av hans liv. 1944 gick transport av varor och människor till slottet i regel på vägen än på båt från havet. Sir Tommy Sopwith hade emellertid en liten yacht som hette Philante. 1961 sålde Sir Tommy Sopwith North Harris Estate för 80 000 pund till major Potter Miller-Mundy och kapten Lowndry. I köpet ingick Amhuinnsuidhe Castle. De nya ägarna gjorde om Amhuinnsuidhe Castle till boende för betalande gäster som kom för att sportfiska och jaga vilt. Dessa gäster fick också om de ville hjälpa till i slottets trädgård och sköta hästarna. För första gången i slottets historia användes slottet för kommersiella syften. Tidigare under exempelvis Sir Edward Scott och hans fru Lady Emily Scott på 1800-talet hade gäster som kommit för dessa aktiviteter aldrig behövt betala något för vare sig bo, fiska eller jaga. 1968 köptes North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle för 120 000 pund av engelsmannen Sir Hereward Wake (f. 1916), 14th Baronet Wake, of Clevedon, Somerset and Piddington, co. Northampton. Han är mest känd under det kortare Sir Hereward Wake, 14th Baronet 1963-idag eller bara Sir Hereward Wake, 14th Baronet. Han är son till Sir Hereward Wake (1876-1963), 13th Baronet 1916-1963. 1952 gifte Sir Hereward Wake, 14th Baronet sig med Julia Rosemary Lees. Sedan 1963 har hon kallats för Lady Wake eller Lady Julia eftersom hennes man ärvde titeln baronet det året. Det är vanligt att Julia nämns som Ladwake i texter om slottet Amhuinnsuidhe Castle. Ladwake är en sammandragning av Lady Wake. Paret Sir Hereward Wake, 14th Baronet och Lady Julia permanenta boende har under åren varit på egendomen som tillhör Courteenhall House i South Northamptonshire i Northamptonshire i England. Efter köpet av North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle 1968 fortsatte paret Sir Hereward Wake, 14th Baronet och hans fru Lady Julia att driva slottet för affärsdrivande verksamhet som boende för gäster som kom för sportfiska och jaga vilt. Precis på samma sätt som de föregående ägarna major Potter Miller-Mundy och kapten Lowndry gjorde under åren 1961-1968. 1972 eller 1973 försökte de också omdirigera huvudvägen från dess läge framför Amhuinnsuidhe Castle upp till eller bortom kullen bakom slottet. De erbjöd sig dela kostnaden för vägen med Inverness-shire County Council. De gav emellertid upp efter en energisk kampanj och påtryckningar från en tidning från den regionala pressen som ansåg att ville de ha en ny väg fick de betala den helt själva och inte med pengar från Inverness-shire County Council. Vägen förblev kvar på sin gamla plats och ligger där än idag. Den som idag reser den 22,5 km långa sträckan från Aird Asaig i sydöst till Huisinis i nordväst antingen via bil, buss eller cykel kommer att åka förbi Amhuinnsuidhe Castle. Vägen delar sig ett par gånger mellan Amhuinnsuidhe Castle och Aird Asaig Castle. Det finns flera sidovägar för den som vill ta sig till slottet från sydöst innan de hamnar på den stora sista vägen som leder fram till slottet. Nordväst om Amhuinnsuidhe Castle mellan slottet och Huisinis 7,8 km längre bort i nordväst finns det däremot bara en väg. Den som reser till eller från Huisinis måste passera genom den allra närmaste tomten på Amhuinnsuidhe Castle och förbi framsidan på slottets husknut. Vägen ligger mellan byggnaden och en gräsmatta. Den här vägplaneringen är ganska ovanlig bland slott i Skottland. Det brukar i regel finnas andra vägar som går utanför slotten för den som vill ta sig från A till B. 1976 köptes North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle av den schweiziske affärsmannen Gerald Panchaud (1927-1989). Han drev slottet med sin fru på ett liknande sätt som de två föregående ägarna med betalande gäster som kom för att fiska och jaga. 1962-1989 ägde Gerald Panchaud det 293 km2 stora Mar Lodge Estate i Aberdeenshire tillsammans med sin bror John Panchaud. På Mar Lodge Estate finns fyra av de fem högsta bergen i Storbritannien. Egendomen utgör nästan 8 % av Cairngorms National Park. Mar Lodge Estate såldes 1989 strax innan Gerald Panchaud dog i sitt hemland Schweiz. Han ägde också under sin levnad Tulcan Estate i Granton-on-Spey i östra Highland. 1989 efterlämnade han sig fru och tre barn. Frun tog över ägandet av North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle men sålde det 1991 efter två år. Hon behöll emellertid ett enskilt markområde tillsammans med mineralrättigheterna på kusten vid Loch Seaforth som förbinder östra Harris med södra Lewis. 1988 besöktes Amhuinnsuidhe Castle av den då hundraårige Sir Tommy Sopwith som ägde slottet 1944-1961. Det sägs att han var lycklig över att få se slottet igen. Året efter dog han. Tommy blev etthundraett år gammal. 1994 köptes North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle av cidermiljonären Jonathan Bulmer och hans fru Lady Marcia Rose Aileen Leveson-Gower (1961-2005). Han var också känd som Jonathan Charles Bulmer, Jonathon Bulmer och Sir John Bulmer medan hon mestadels kallades för bara Lady Marica. Jonathan var en av huvudägarna i familjen Bulmers ciderföretag och innan köpet av Amhuinnsuidhe Castle en del av Londons societet. Lady Marcia var dotter till Granville James Leveson-Gower (1918-1996), 5th Earl Granville 1953-1996 som ägda stora delar av markerna på North Uist. North Uist är den stora ön sydväst om Harris i mellersta Yttre Hebriderna. Efternamnet Leveson-Gower uttalas Looson-Gore. De två största jordägande familjerna Bulmer och Leveson-Gower i mellersta och södra delen av norra Yttre Hebriderna bildade 1994-2003 tillsammans en stor och mycket mäktig familj som stod som ägare till stora arealer av landområden. Jonathan Bulmer och Lady Marcia gifte sig 1986. De fick fyra barn som föddes 1990, 1992, 1993 och 1995. Innan giftermålet var hon ihop med prins Andrew (f. 1960), Duke of York som 1986 gifte sig med Sarah Ferguson (f. 1959). Det sägs att det var Lady Marcia som gjorde slut med prinsen och inte tvärtom. Efter köpet av Amhuinnsuidhe Castle 1994 fortsatte familjen Bulmer den tidigare affärslinjen med slottet som boende för människor som reste dit för att fiska, jaga vilt och bedriva andra friluftsaktiviteter. Jonathan och Lady Marcia största intressen var idrott, friluftsliv och konst. Familjen Bulmer gjorde också om en flygel av slottet till ett privat familjehem för sig själva där Jonathan, Lady Marcia och de fyra barnen bodde. Äldsta barnet gick också i den lokala skolan. De andra började också gå där när de nådde rätt ålder. På sin tid som boende på slottet kom Lady Marcia i nära kontakt med den 25:årige Charles Cossart som var en trainee läkare. En trainee läkare är ungefär en nyutexaminerad student från ett universitet eller högskola som i början arbetar som praktiserande läkare under en begränsad period. I traineeprogrammet ingår både praktik, teori och därmed en del utbildning. Han eller hon får avtalsenlig lön under tiden och målet är att få fast anställning efter programmets slut. Charles Cossart arbetade tidigare på Amhuinnsuidhe Castle innan han började jobba på North Uist Estate som ärvdes och ägdes 1996 av Lady Marcia storebror Granville George Fergus Leveson-Gower (f. 1959), 6th Earl Granville 1996-idag. Storbrorsan är mest känd under det kortare Fergus Leveson-Gower, 6th Earl Granville. I februari 1997 hittades Charles Cossart död. Bredvid honom låg ett hagelgevär. Genast började spekulationerna på North Uist att hans kärlek till Lady Marcia drev honom till att begå självmord. Olycklig kärlek var kanske bättre ord. Charles pappa däremot hävdade att visserligen fanns det en fin vänskap mellan de två familjerna Cossart och Bulmer, men det var aldrig tal om något annat. Charles hade inte haft någon kärleksaffär med Lady Marcia enligt pappan. 1997 besöktes Amhuinnsuidhe Castle av tidningen Hello! som tog en fin porträtterande familjebild av Jonathan, Lady Marcia och de fyra barnen. De var utåt den lyckliga familjen som bodde på ett vackert slott i de skotska högländerna som Yttre Hebriderna tillhör, men skenet bedrog. Det sägs att den då 36:åriga Lady Marcia var mycket upprörd under 1997 efter Charles Cossart död. Oavsett orsak flyttade hon i alla fall ut från Amhuinnsuidhe Castle 1998 och tog med sig de fyra barnen. De hamnade i ett gammalt skolhus på ön North Uist som hennes ena bror hade köpt till henne. Bytet av bostad var permanent. Jonathan Bulmer blev av naturliga skäl ledsen och olycklig. Han lyckades övertyga henne att återvända och flytta tillbaka till slottet. Sedan började han att dricka stora mängder alkohol och drabbades av en depression under en period även om han lyckades komma ur denna depression så småningom. Under sin tid som familjen Bulmer ägde Amhuinnsuidhe Castle 1994-2003 anordnade de utöver sport- och friluftsaktiviteter också musikaliska kvällar med musiker som reste till slottet från olika delar av landet. De bjöd in lokalbefolkningen som fick njuta av dessa musikaliska kvällar. Matlagningskurser erbjöds också till betalande gäster. 1998-2002 var engelska Rosemary Shrager (f. 1951) kökschef på slottet. 2000 gjorde hon den sex avsnitt långa populära TV-serien Rosemary: Castle Cook där sex studenter deltog i en av hennes matlagningskurser. Serien sändes 2001 på Channel 5. Samma år publicerade hon också sin första book Rosemary, Castle Cook: Recipes from Rosemary Shrager's Cookery School on the Isle of Harris. Amhuinnsuidhe Castle var också vid den här tiden värd för konstkurser för betalande gäster. 2002-2005 I april 2002 bestämde sig Jonathan Bulmer för att sälja North Harris Estate och Amhuinnsuidhe Castle efter att han och Lady Marcia skilde sig. Det fanns utländska intressen för ett köp. I skotska parlamentet i Edinburgh fanns det däremot parlamentsledamöter som ville att slottet och dess omgivande stora estate skulle ägas av skottar och förbli skotskt. De föreslog därför att samhället skulle göra ett gemensamt köp. 2003 möjliggjorde jordreformlagen The Land Reform Act 2003 rätten för enskilda samhällen med en befolkning på under 10 000 invånare i Skottland att gemensamt kunna köpa marken i landområdet där de bodde ifall dess markägare beslutade sig för att sälja. I slutet av februari 2003 köptes North Harris Estate, där Amhuinnsuidhe Castle ingick, för 4,5 miljoner pund i ett gemensamt bud av North Harris Trust och Ian Scarr-Hall (f. 1939). Köpet beskrevs som en ny era för ägarskap av marker i Skottland. North Harris Trust företrädde det lokala gemensamma samhället och 700 av de ca 1000 invånarna på North Harris. Det förekommer också uppgifter att North Harris Trust representerade 800 invånare. Deras bud gjordes i samarbete med John Muir Trust som är en välgörenhetsorganisation med syfte att skydda avlägset belägna natursköna områden. Deras bud accepterades fredagen den 28 februari 2003. North Harris Estate blev därmed den första gemensamma samhällsägda egendomen sedan The Land Reform Act 2003 antogs 2003. Ian Scarr-Hall var en 64:årig relativt rik affärsman från Stoke-on-Trent i England som var ordförande för ett internationellt fastighetsunderhållsföretag. Hans stora passion var Yttre Hebriderna och deras gäliska kultur som höll på att försvinna. Han besökte Harris första gången på 1970-talet och hade återvänt varje år sedan dess. I samband med köpet separerades Amhuinnsuidhe Castle från North Harris Estate. North Harris Trust betalade 2,5 miljoner pund för ett 259 km2 stort landområde, men inte Amhuinnsuidhe Castle. Det förekommer också uppgifter att landarealen som de köpte var 253 km2, 223 km2 eller 202 km2. I köpet fick de också rättigheterna till mineral-, jakt- och sportaktiviteter på detta område som innehöll fem sjöar, flodsystem, berg och stränder. Ian Scarr-Hall betalade ungefär 2 miljoner pund för Amhuinnsuidhe Castle, tomtmark runtomkring och närmast slottet som utgjorde slottets egendom samt ytterligare 2,43 km2 landområden bakom slottet. Han fick även fiskerättigheterna där laxfisket ingick. Det förekommer också uppgifter att North Harris Trust betalade 2,2 miljoner pund för sin del och att Ian Scarr-Hall betalade 2,3 miljoner pund för slottet. North Harris Trusts ordförande David Cameron sa efter köpet av North Harris Estate att han kände en tyst känsla av tillfredsställelse. Han sa också samhället kan dra nytta av framtida affärsmöjligheter med långsiktiga målet att skapa sysselsättning. De hoppades också kunna hyra ut fastigheter på egendomen som kunde ge inkomster. I samband med köpet av Amhuinnsuidhe Castle sa Ian Scarr-Hall att han avsåg att använda slottet för företagsevenemang som syftade till att förbättra miljön. Han sa efter köpet att han hoppades kunna samarbeta med öborna gällande miljön på norra Harris. Ian Scarr-Hall hoppades att de tillsammans kunde utveckla norra delen av Harris och skydda djurlivet och maximera möjligheterna. Han menade att området var spektakulärt vackert och att turismen därför var den delen av affärslivet som förmodligen behövde växa. Han sa också att North Harris är det mest betydande området för gälisk kultur och keltiska traditioner i Skottland. Han tyckte musiken, poesin, historien och traditionerna var fascinerande. Som hängiven sportfiskare av lax planerade Ian Scarr-Hall ge lokalbefolkningen fördelaktiga villkor för sportfiske i floder och sjöar. Barn under 15 år skulle dessutom få fiska gratis. Ian Scarr-Hall menade att fångar du en lax som barn är det något du aldrig kommer att glömma. Förhoppningsvis kommer det göra dig till sportfiskare för resten av livet, enligt honom. Fredagen den 21 mars 2003 överlämnades Amhuinnsuidhe Castle till Ian Scarr-Hall. Redan inom en vecka innan fredagen därpå den 28 mars 2003 hade han och hans 56:åriga partner Sally Holden (f. 1947) en öppen visning av slottet för lokalinvånarna. Vem som helst som bodde på Harris fick komma och titta hur det såg ut inuti. Under två dagar kom mer än 250 personer, vilket var ungefär en fjärdedel av befolkningen på North Harris. Totalt bodde 1984 människor på Harris vid den tiden, varav ungefär hälften på North Harris. Lokalinvånarna gick man ur huse för att se slottets innandömen. En äldre man som vars jobb 50 år tidigare var att hålla torvbränder tända kom. Han arbetade tidigare för Amhuinnsuidhe Castles dåvarande ägare Sir Tommy Sopwith och hade inte varit inne i slottet sedan 1953. Många av de äldre besökarna hade emellertid aldrig någonsin satt sina fötter i slottet. Efter köpet av North Harris Estate hyrde North Harris Trust ut jakträttigheterna till Ian Scarr-Hall. 2005 dog den tidigare slottsfrun Lady Marcia. Hon blev endast 44 år gammal. 2006-idag North Harris Estate är idag en av de största samhällsägda egendomarna i Skottland. På uppdrag åt lokalsamhället förvaltar North Harris Trust dessa marker som utgör 259 km2. North Harris Trust är öppen för alla invånare och drivs av en styrelse bestående av tretton styrelseledamöter. Tolv av dem är lokalt valda frivilliga ledamöter som representerar definierade townshipområden. Den trettonde ledamoten företräder John Muir Trust. North Harris Trust hade 2017 åtta anställda som arbetar med North Harris Estate. De tar hand om projekt och initiativ för att uppfylla North Harris Trust mål och syften. Företrädare för Amhuinnsuidhe Castle hävdar att North Harris Trust äger 223 km2 av markerna runt slottet medan BBC hävdar North Harris Trust äger 202 km2. Enligt North Harris Trust hemsida däremot är North Harris Estate ett som sagt 259 km2 stort landområde som de har hand om. Skillnaden i uppgifterna beror möjligen på att från EU-nivå hoppas man kunna bevara det växt- och fågelliv som finns på 223 km2 av dessa markområden som upptar 259 km2 av North Harris Estate landareal. Vems uppgifter som är korrekta är upp till var och en att bedöma, men mest sannolikt är att North Harris Trust själva vet hur stort landområde de äger. 259 km2 är därför den mest troliga uppgiften om hur mycket mark de äger som omger Amhuinnsuidhe Castle. Amhuinnsuidhe Castle ägs idag av Amhuinnsuidhe Castle Estate som ägs av Ian Scarr-Hall. Han har åtagit sig att säkerställa den långsiktiga miljömässiga och ekonomiska hållbarheten på egendomen. De närmaste omgivningarna runt Amhuinnsuidhe Castle och närliggande byggnader är mycket vackra för de som gillar karga blöta bergslandskap, men landskapet har mer än blöta berg. Det erbjuder också pittoreska branta sluttningar, havsklippor, ibland turkost hav sommartid, avlägsna dalgångar och några mindre sjöar. Upplevelsen att tiden stått still under ett par århundradena vid Amhuinnsuidhe Castle och det omgivande landskapet är stark och påtaglig. Laxälven Abhainn Mhor förstärker naturkänslan och upplevelsen av platsen som något urskotskt. Älven mynnar ut i havet i sydsydöst om slottet. Slutet av älven ligger vid vägen som leder in till slottet från sydöst. På sluttningarna vid slottet finns det också vackra trädgårdar med träd, växter, buskar och bärbuskar. Amhuinnsuidhe Castle erbjuder idag boende för besökare. Främst för de som ska sportfiska, jaga eller för företagskunder. Populära nöjen för besökare i omgivningarna brukar vara flugfiske, havsfiske, lerduveskytte, jakt på rådjur, promenader på naturstigar eller andra friluftsaktiviteter. Lax- och havsöringsfisket sägs tillhöra bland några av de bästa i hela Storbritannien. För de besökare som inte har med sig fiskespön men som vill fiska kan utrustning inhandlas i slottets lilla butik där även souvenirer och lokala hantverk går att köpa. Slottet är också en mötesplats för fester med tema skytte, är värd för bröllop och ordnar teambuilding eller andra evenemang. De offentliga rummen på Amhuinnsuidhe Castle är rymliga. Vackra konstverk pryder väggarna och i rummen finns fina antikviteter. Slottet har rum för besökare att slå sig ned i en av slottets soffor och koppla av, spela snooker i biljardrummet, titta på TV i ett rum eller gå in i slottets bibliotek. Alla rum är bekvämt inredda och erbjuder en varm och avkopplande miljö. Från salongen kan besökare njuta av havsutsikten. De familjer som ägde slottet längst till och med år 2017: 70 år - Scott 19 år - Bulmer 17 år - Sopwith 15 år - Panchaud 14 år - Scarr-Hall 8 år - Wake 7 år - Potter Miller-Mundy och Lowndry 6 år - Lever 3 år - Murray - byggde också slottet Slottsspöke Som många andra slott i Skottland har Amhuinnsuidhe Castle även ett slottsspöke. Det sägs att slottet hemsöks av ett vänligt spöke från Sir Samuel Scott fru Lady Sophie Scott (1880-1937) som bodde i slottet på första halvan av 1900-talet fram till sin död 1937. Hon dog barnlös och kunde inte få några ättlingar som kunde se till hennes älskade slott. För att lösa det uppstod hon som ett spöke efter sin död. Hennes spöke håller koll på slottets gäster och ser till att deras vistelse blir så bekväm som möjligt. |
2. Ardvourlie Castle, Harris parish, Inverness-shire
2. Ardvourlie Castle (historiskt hus/U-plan slott, god kondition)
Byggdes: 1863. Ägare: privat. Familjer: Murray, Scott, Lever, Sopwith. Annat: slottet var tidigare ett jaktslott. Det historiska huset och U-plan slottet Ardvourlie Castle ligger i nordöstra Harris vid Loch Seaforth strandkanter med utsikt över Ardvourlie Bay och Seaforth Island. Slottet ligger 40 km sydväst om Stornoway. Sträckan tar ungefär 40 minuter med bil. Ardvourlie Castle ligger också 18 km norr om Tarbert. Norr och öster om Ardvourlie Castle finns Lewis. Norr om slottet finns bäcken Abhainn a' Mhuil som utgör gränsen mellan Lewis och Harris. Där vägen korsar bäcken är det 2,6 km bilvägen och 1,5 km fågelvägen till Ardvourlie Castle söderöver. Från Ardvourlie Castle i Harris tvärsöver till Lewis på östra delen av Loch Seaforth är det 3,1 km fågelvägen. Ordet Ardvourlie betyder udden nedanför den höga toppen. Ett annat namn för Ardvourlie är Aird A' Mhulaidh. 1863 uppfördes Ardvourlie Castle som ett jaktslott av Charles Murray (1841-1907), 7th Earl of Dunmore. Platsen vid sjön var ingen slump. Han ville dra nytta av den magnifika utsikten både mot vattnet på framsidan och mot berget på baksidan. Det var emellertid uppenbart att slottet låg för långt från earlens stora passion för andra sportaktiviteter och friluftsliv som exempelvis sportfiske. Han beslutade sig därför att bygga Fincastle (Amhuinnsuidhe Castle) som låg på en annan del av Harris. Familjen Murray levde således aldrig i Ardvourlie Castle. Istället hyrde de ut slottet till vänner som kom för att jaga eller bedriva andra friluftsaktiviteter. 1868 avstod Charles Murray, 7th Earl of Dunmore äganderätten av North Harris Estate, där slotten Fincastle (Amhuinnsuidhe Castle) och Ardvourlie Castle ingick, till sina bankirer under ledning av Sir Edward Scott. De tog över hela North Harris Estate och de två slotten eftersom det sägs att han var skyldig dem stora summor med pengar. Sir Edward Scott och hans fru Lady Emily Scott tog över ägandet av North Harris Estate. De bodde i Fincastle. Efter Sir Edward Scotts död tog hans son Sir Samuel Scott (1880-1944) över ägandet av North Harris Estate. I juni 1919 sålde Sir Samuel Scott egendomen North Harris Estate, inklusive slotten Amhuinnsuidhe Castle och Ardvourlie Castle till William Lever (1851-1925), 1st Viscount Leverhulme 1922-1925. Efter William Levers död 1925 köpte Sir Samuel Scott tillbaka North Harris Estate. Han ägde egendomen fram till sin död 1944. 1944 köptes North Harris Estate av engelsmannen Sir Tommy Sopwith (1888-1989) och hans fru Phyllis Brodie. 1961 sålde Sir Tommy Sopwith North Harris Estate där slotten Amhuinnsuidhe Castle och Ardvourlie Castle ingick. Sedan Ardvourlie Castle byggdes på 1800-talet har slottet använts som jaktslott, skola, kapell och femstjärnigt gästhus, men har varit ett privat hem sedan minst tillbaka till år 2004 fram till idag. Ardvourlie Castles historia är starkt sammankopplat med Amhuinnsuidhe Castle eftersom de två slotten hade länge samma ägare eller hyresgäst, men som bodde i Amhuinnsuidhe Castle. Se Amhuinnsuidhe Castle för mer om de båda slotten och lite om Harris historia. Ardvourlie Castle är idag en kategori B-listad byggnad och formad som ett U. Slottet är 577 m2 på insidan. Huvudbyggnaden består av en bottenvåning, övervåning och en vind. Torndelen däremot har ytterligare en våning. Hela slottet har sju sovrum, fem badrum och fyra sällskapsrum eller åtta sovrum, fem badrum och tre sällskapsrum beroende av ägare. Tomten som Ardvourlie Castle står på och som omgärdar slottet är ungefär 52600 m2. Under årens lopp har Ardvourlie Castle som andra slott genomgått sina renoveringar både invändigt och utvändigt. På utsidan har de gamla träfönsterbågarna ersatts med moderna topphängda fönster med träbågar. Landskapet som omger Ardvourlie Castle på Harris är bergigt och kargt undantaget delar av markerna intill slottet som består av en blandning av skog och öppna ytor av ljung. På slottets framsida mot vattnet och vid påfarten på baksidan mot vägen finns terrasserade trädgårdar med gröna gräsmattor. Framsidans gräsmattor kantas av rosor, påskliljor, buskar, mindre träd och av låga avgränsande stenmurar. Strax sydöst om slottet finns en liten naturlig damm. 450 meter från Ardvourlie Castle vid den större bilvägen finns Scaladale Centre som uppfördes år 2000. Centret har en ingång bestående av galler på marken för att hindra nötkreatur eller får att gå in på dess område. Ett annat ord för det är färist. Scaladale Centre finns för att främst unga människor ska kunna ta del av utomhusaktiviteter som finns i vildmarken på den här delen av Yttre Hebriderna. Det kan vara saker som exempelvis segling, kajaking, mountain biking, bergsklättring, etc. Även familjer och vanliga besökare är välkomna. För den som inte anländer med bil finns det en busshållplats utanför centret. Öster om Ardvourlie Castle finns den obebodda ön Seaforth Island som ligger i norra delen av Loch Seaforths södra del. I Loch Seaforth kan man se delfiner ibland. Norra Loch Seaforth tillhör Lewis. Södra Loch Seaforth utgör gränslinjen mellan Lewis och Harris. Västra sidan ligger i Harris och östra i Lewis. Södra delen av Loch Seaforth utgjorde också tidigare gränsen mellan det nordliga Ross and Cromarty och det sydligare Inverness-shire. Ibland sägs det att västra delen av Seaforth Island ligger i Harris och östra i Lewis, men det stämmer inte. Ön tillhör varken Harris eller Lewis, vilket bl.a. North Harris Trust kan bekräfta. Däremot var Seaforth Island föremål för gränstvister på första halvan ön 1800-talet. 1851 löstes det genom att ön ingick i både det nordliga Ross and Cromarty och det sydligare Inverness-shire som vid tidpunkten innefattade Lewis respektive Harris. Församlingsmässigt tillhörde Seaforth Island emellertid Lochs parish (Lochs, Outer Hebrides) som ingick i Lewis i Ross and Cromarty. Först på mitten av 1970-talet lämnade Seaforth Island både Ross and Cromarty och Inverness-shire och blev sitt eget område inom det nyinrättade Western Isles council area. |
3. Borve Castle, Benbecula - South Uist parish, Inverness-shire
© John Queen.
3. Borve Castle, Benbecula (medeltida hallhus/tornhus, ruin)
Byggdes: 1344-1363. Blev ruin: slottet övergavs 1672-1692 som bostad och blev därefter en ruin. Ägare: privat eller det lokala samhället genom Stòras Uibhist. Familjer: Ruaidhrí, MacDonald och Gordon. Annat: slottet uppfördes av en dam. 1300-tals torn- och hallhuset Borve Castle ligger på sydvästra delen av den stora ön Benbecula. Ön ligger mellan de ännu större öarna North Uist och South Uist i centrala Yttre Hebriderna. Uist eller the Uists är det gemensamma namnet för North Uist och South Uist. Termen kan också utvidgas och gälla alla öarna vid och i närheten av North Uist och South Uist i området mellan Sound of Harris i norr och Sound of Barra i söder. Vid en utvidgad definition ingår bebodda öar som Berneray, North Uist, Baleshare, Fraoch-Eilean, Grimsay (North), Flodaigh, Benbecula, Grimsay (South), South Uist, Eriskay och ytterligare mängder med obebodda öar som Wiay, Uist i begreppen Uist och the Uists. Borve Castle är också känt på engelska som Castle Wearie och på skotsk gäliska som Caisteal Bhuirgh. Ytterligare ett namn för slottet är Caisteal Borve. Slottet beboddes i ungefär 310-350 år från mitten 1300-talet till slutet av 1600-talet. Borve Castle på Benbecula ska ej förväxlas med Borve Castle, Sutherland i norra Highland. Historien om Borve Castle är inte bara en historia om ett slott. Det är nästan också lika mycket historien om ägarförhållandena av Uist, inte minst på 1300-talet. 1266-1344 - innan slottet 1266 ägde familjen Ruaidhrí ögruppen Uist, Barra i sydligaste Yttre Hebriderna och området Garmoran i Lochaber i sydvästra Highland. Allt söder om Lewis and Harris var deras inom Yttre Hebriderna. Hela området med Uist, Barra och Garmoran ingick i the lordship of Garmoran fram till slutet av 1300-talet. Ruaidhrí mac Raghnaill (d. 1247) grundade klanen Ruaidhrí som en gren från klanen Somhairle. Klanen Ruaidhrí hade sin storhetstid på 1200-talet och fram till mitten av 1300-talet. De var en stor klan i nordvästra Skottland under denna tiden. Från mitten av 1200-talet eller på andra halvan av 1200-talet fram till 1342 skickade klanen Ruaidhrí legosoldater, så kallade gallowglasses, från nordvästra Skottland till Irland. Dessa stred för irländska hövdingar. Svenska orden för gallowglasses är gallóglach i singular och gallóglaigh i plural. Ruaidhrí mac Raghnaill son Ailéan mac Ruaidhrí (d. innan 1296) tog över efter sin pappa som klanhövding för klanen Ruaidhrí. Ailéan mac Ruaidhrí ägde i slutet av 1200-talet norra och centrala delarna av the Uists inklusive öarna North Uist och Benbecula. Han innehade också delar eller hela området Garmoran i Lochaber i sydvästra Highland, inklusive öarna Rùm och Eigg och områden på fastlandet i Lochaber. Han ägde även marker på Harris i norra halvan av Yttre Hebriderna. Trots att han inte ägde hela det området som utgjorde the Lordship of Garmoran ansågs han vara dess högsta gemensamma chef. Andra familjemedlemmar inom Ruaidhrí ägde exempelvis South Uist, Barra och övriga delar av områden i Garmoran i Lochaber som han inte förfogade över. Det är emellertid möjligt att Ailéan mac Ruaidhrí också ägde South Uist. Däremot stod han inte som ägare av Barra. 1285/1286 klagade en anställd hos den kastilianska kronan hos Alexander III (1241-1286), kung av Skottland 1249-1286. Kastilien ligger i Spanien. Han anklagade Ailéan mac Ruaidhrí för piratverksamhet i Hebriderna. Ailéan mac Ruaidhrí hade rånat kastilianska skepp eller handelsskepp på väg från den Iberiska halvön till fastlandet i Skottland. Sett från skotskt kungligt håll fanns det ett behov att minska sjöröveriet vid öarna i västra Skottland för att åtminstone trygga handeln mellan Skottland och den Iberiska halvön. 1293 delade John Balliol (1249-1314), kung av Skottland 1292-1296 in den skotska västkusten i olika sheriffdom. Öarna Lewis and Harris, Barra, Skye, Eigg, Rùm och ögrupperna Uist och the Small Isles ingick i Sheriffdom of Skye som skapades 1293. Syftet var att upprätthålla fred i västra delen av Skottland och undvika inbördes vapenkonflikter. Sheriffen på Skye var en kunglig tjänsteman som ansvarade för att kunna upprätthålla lag och ordning på Skye och kunna ställa brottslingar inför rätta. Ailéan mac Ruaidhrí dog före 1296. Hans söner Lachlann Mac Ruaidhrí (fl. 1297-1307/1308) och Ruaidhrí Mac Ruaidhrí (d. 1318) var födda utanför äktenskapet och ärvde därför inte hans landområden. Däremot var Lachlann Mac Ruaidhrí klanhövding för klanen Ruaidhrí 1296-1307/1308 medan hans bror Ruaidhrí Mac Ruaidhrí var klanhövding för samma klan 1307/1308-1318. Ruaidhrí Mac Ruaidhrí var också känd som Ruaidhri mac Ailein och var Amy of Garmorans pappa. Det var Amy of Garmoran som senare byggde Borve Castle. Ailéan mac Ruaidhrís arvtagare var istället hans dotter Christina of Garmoran (fl. 1290-1318), också känd som Cairistíona, Cairistíona Nic Ruaidhrí, Christina MacRuari, Christina of Mar och Christiana of the Isles. Hon var halvsyster till de båda sönerna. Någon gång mellan 1306 och 1318 delade hon ut stora delar av sitt arv på Yttre Hebriderna och i Garmoran till sin halvbror Ruaidhrí Mac Ruaidhrí och tillika Amy of Garmorans pappa. Christina of Garmoran delade också ut ett mindre antal marker till Artúr Caimbéal i början på 1300-talet. Han var också känd som Arthur Campbell. Det sägs att de två planerade att gifta sig, men giftermålet blev aldrig av. 1309 kom Ruaidhrí Mac Ruaidhrí över Barra i södra Yttre Hebriderna. Innan sin död 1318 ägde han förutom öar som St Kilda, North Uist, Benbecula, South Uist och Barra på Yttre Hebriderna också stora markarealer i Lorne i norra Argyll and Bute och delar av Lochaber som tillhörde Garmoran inklusive öarna Rùm och Eigg och områden på fastlandet i Lochaber. Han ägde även en del landområden på Harris. 1337 gifte sig John of Islay (1320-1386), Lord of the Isles 1336-1386 och klanhövding för klanen MacDonald (Donald) 1320/1330-1386 med Amy of Garmoran (fl. 1318-1350). John var också känd som John MacDonald, John of Isla och John of the Isles eller på skotsk gäliska som Eòin Mac Dòmhnuill, Eóin Mac Domhnaill och Iain mac Aonghais Mac Dhòmhnuill. Amy var även känd som Amie MacRuari, Amie mac Ruari, Amy MacRuari, Lady Amie, Áine Nic Ruaidhrí, Imidh Nic Rualridh och bara som Áine och Amie. Baserat på namntraditionen hette hon sannolikt något av de fyra sistnämnda namnen under sin levnad. Det är osannolikt att hon hette Mac. Amy of Garmoran var ättling till den berömda krigsherren Somerled (d. 1164). Han var hennes farfar farfars far. f = far 5. Somerled (d. 1164) - fffff 4. Ragnall mac Somairle (f. ca 1148 och d. 1191/1192-1210/1227) - ffff 3. Ruaidhrí mac Raghnaill (d. 1247) - fff - grundade klanen Ruaidhrí 2. Ailéan mac Ruaidhrí (d. innan 1296) - farfar 1. Ruaidhrí Mac Ruaidhrí (Ruaidhri mac Ailein) (d. 1318) - far 0. Amy of Garmoran Paret John och Amy fick de tre sönerna Ranald, John och Godfrey. Förstnämnda hette Ranald MacDonald (d. 1386) och var också känd som Ranald of the Isles, Raghnall nan Eilein, Raghnall och Reginald. Han grundade klanerna Macdonald of Clanranald och MacDonell of Glengarry. Han var stamfader till båda två och var båda klanernas första klanhövding. I sammanhang som klanhövding för Macdonald of Clanranald är han känd som a) Ranald MacDonald, b) Ranald, 1st of Clanranald, c) Ranald, 1st chief and captain of Clanranald eller d) Ranald Macdonald of Clanranald, 1st chief and captain of Clanranald. Macdonald of Clanranalds klanhövdingar har förutom chief och också historiskt kallat sig för captain of Clanranald. I sammanhang med MacDonell of Glengarry är Ranald mest känd som Ranald of the Isles, 1st chief of MacDonell of Glengarry 1380-1386 eller som Raghnall nan Eilein. John och Amys tredje son Godfrey, också känd som Gofraidh och Gorrie och ibland även som Godfrey MacDonald, bildade klanen Siol Gorrie. Klanen var även känd som Siolach Ghoirridh och senare som MacGorrie. Klanen var en gren av klanen MacDonald (Donald). Det förekommer två helt skilda versioner om vilka marker familjen och klanen Ruaidhrí ägde under perioden 1325-1343. Enligt den ena versionen hade de vid 1325 förlorat många eller stora delar av sina landområden på Yttre Hebriderna, i Garmoran i Lochaber och i Lorne i Argyll and Bute till den skotska kronan. Möjligen fick de behålla markområden omkring där Castle Tioram ligger i Lochaber. Enligt den andra versionen förlorade de aldrig några större områden under perioden 1325-1343. Istället stannade alla eller nästan alla landområden kvar inom klanen. 1343 gav skotska kronan tillbaka många landområden till Raghnall Mac Ruaidhrí (d. 1346) som familjen Ruaidhrí tidigare ägde, vilket talar för den första versionen. Han fick tillbaka ögruppen Uist och Barra i Yttre Hebriderna och öarna Eigg och Rùm i Lochaber samt marker på Harris och på fastlandet i Lochaber som ingick i området Garmoran. Rent ägarmässigt ingick ögruppen Uist i the lordship of Garmoran. Raghnall Mac Ruaidhrí var ett utomäktenskapligt barn till Ruaidhrí Mac Ruaidhrí och bror till Amy of Garmoran. En charter daterade till 1343 från David II (1324-1371), kung av Skottland 1329-1371 bekräftar att Raghnall Mac Ruaidhrí fick tillbaka många av områdena. För att kunna få tillbaka områden måste han eller tidigare familjemedlemmar ha förlorat dem tidigare. Övriga delar av Lochaber i sin helhet gav skotska kronan till John of Islay, Lord of the Isles. Lorne däremot behöll skotska kronan, vilket också förstärker de uppgifterna som hävdar att klanen Ruaidhrí hade förlorat stora landområden senast vid 1325 eftersom Lorne ägdes innan 1318 av Ruaidhrí Mac Ruaidhrí (d. 1318). Skotska kronan hade inte kunnat behålla Lorne 1343 om de inte innan tagit det efter 1318. Det talar för den första versionen. Det som däremot talar för den andra versionen är att det finns inga uppgifter som bekräftar att klanen Ruaidhrí i praktiken suddades ut som stora markägare 1325-1343. Istället förekommer det uppgifter att familjen Ruaidhrí möjligen utökade sitt territorium till grannregioner under perioden. Enligt den andra versionen var kung David II charter från 1343 inte en charter som bekräftade att familjen fick tillbaka områden. Istället var det en charter som från kungligt håll bekräftade att Raghnall Mac Ruaidhrí 1343 stod som ägare av ögruppen Uist, ön Barra, området Garmoran, marker på Harris, etc. Oavsett version ägde Raghnall Mac Ruaidhrí dessa områden åtminstone från 1343 fram till sin död 1346, undantaget Lorne och stora delar av Lochaber som inte tillhörde Garmoran. 1346 mördades Raghnall Mac Ruaidhrí. Han hade en bror som hette Eóghan och minst en utomäktenskaplig son. Sonens ättlingar tog över ledarskapet av klanen Ruaidhrí. Däremot ärvdes alla Raghnall Mac Ruaidhrís marker i Uist, Garmoran, etc av hans syster Amy of Garmoran. Eftersom hon var gift med John of Islay kom alla hennes ärvda landområden i hans besittning, vilket i sin tur förstärkte och befäste hans makt i Hebriderna som Lord of the Isles. 1344-1363 - slottet uppfördes Torn- och hallhuset Borve Castle byggdes mellan 1344 och 1363 under senmedeltiden av den skotska adelsdamen Amy of Garmoran. Slottet uppfördes på en liten bergig kobbe i vattnen strax väster om Benbecula. Sand från Atlanten och utbredningen av Benbeculas kust har under århundraden täppt igen det mellanliggande vattnet mellan den lilla ön och Benbeculas fastland. I slutet av 1800-talet låg slottet långt in på Benbecula. Avståndet från slottet till Benbeculas strandremsa var då 914 meter. 2017 var däremot sträckan 835 meter till stranden i väster och 930 meter till närmaste strandkant i väster där vattnet och stranden möttes. Stranden i väster var med andra ord 95 meter bred. Motsvarande i söder år 2017 var 780 meter från slottet till stranden och 850 meter till vattenbrynet. Stranden i söder var 70 meter bred. Under drygt 500 år från omkring år 1354 till slutet av 1800-talet växte Benbecula i väster i genomsnitt med 1,81-2,24 meter per år eller 181-224 meter per århundrade. I början på 1500-talet låg Borve Castle med all sannolikhet på fast mark på Benbecula. Som syster till Raghnall Mac Ruaidhrí som ägde markerna och öarna vid Benbecula hade Amy of Garmoran möjlighet att uppföra ett slott på kobben år 1344 eller de efterföljande åren efter att hon ärvde området från brodern efter dennes död 1346. Borve Castle byggdes under tre perioder på 1300-talet. Först uppfördes slottet som ett fyrkantigt och nästan helt kvadratiskt torn med tre våningar i öster, inklusive bottenvåningen. I andra perioden lades en smal flygel till i väster. Flygeln hade samma mått på längden och bredden som tornet. Tillsammans bildade de ett slott med formen av en rektangel. I första perioden var slottet ett tornhus medan i andra perioden hade det övergått till att bli både ett torn- och hallhus. I tredje perioden förstärktes ytterväggarna på slottets insida på åtminstone bottenvåningen och gjordes 76 cm tjockare för att göra bättre avsatser till trägolven på våningsplanet ovanför, enligt forskare på 1960-talet. Väggarna gick från att vara strax under två meter tjocka i period två till att bli 2,74 meter i tjocklek på bottenvåningen i period tre enligt dem. På 1920-talet däremot hävdades att ytterväggarna på bottenvåningen förstärktes utåt och istället gick från att vara 76 cm i period ett till att bli 2,74 meter tjocka i period tre. 1920-talets forskare spekulerade i att väggarna gjordes nästan två meter tjockare utåt för att förstärka försvaret av slottet mot yttre angripare. Vid en undersökning av Borve Castle på mitten av 1800-talet, en på 1920-talet och ytterligare en tredje på 1960-talet hävdades det att väggarna var 2,74 meter tjocka på bottenvåningen och 1,52 meter i tjocklek på översta tredje våningen. På en undersökning i slutet av 1800-talet påstods det däremot att bottenvåningens väggar var 2,74 meter tjocka, mittenvåningen 2,13 meter och översta våningen 1,22 meter. Slottets väggar blev tunnare för varje våningsplan uppåt. På 1990-talet hävdade forskare att bottenvåningens väggar var 2,71 meter tjocka. På södra långsidan fanns slottets entré. När Borve Castle beboddes ledde den in till den andra våningen av totalt tre, varav våning ett var bottenvåningen. Dörröppningen till andra våningen från låg 1,83 meter ovanför marknivå enligt mätningar på andra halvan av 1800-talet. I dörröppningen på insidan fanns det hål i väggarna. De fanns för att försvåra för inkräktare att ta sig in genom entrén. I hålen kunde ägarna sätta stockar eller stänger som förstärkte dörren mot angrepp utifrån. Vid ett senare skede vid entrén uppfördes en farstu med en trappa som ledde in till andra våningen. På översta våningen fanns den stora hallen. Strukturen av tornet i öster gör att det finns en möjlighet att det kunde ha uppförts på första halvan av 1300-talet, vilket då betyder att Amy of Garmoran inte byggde torndelen även om hon officiellt blivit tilldelat det bland flera nutida historiker. Uppfördes tornet på första halvan av 1300-talet är det däremot möjligt att Amy of Garmoran lade till flygeln i period två och förstärkte ytterväggarna i period tre. Det som talar för att hon byggde tornet i öster redan under period ett är att majoriteten av alla skotska tornhus uppfördes från mitten av 1300-talet och under efterföljande århundraden. Det sammanfaller inom ramen för perioden 1344-1363 som det sägs att Amy of Garmoran byggde hela slottet. Arkitekturmässigt överstämde Borve Castle med många slott på skotska fastlandet från 1300-talet eller andra hälften av 1300-talet som exempelvis Dundonald Castle i South Ayrshire och Torthorwald Castle i Dumfries and Galloway. Placeringen av den stora hallen i Borve Castle på översta våningen liknar den som finns på Dundonald Castle. Borve Castle uppfördes inte hipp som happ av en lokal arkitekt som aldrig satt sin fot utanför Yttre Hebriderna. Arkitekten bakom Borve Castle måste därför rest och hämtat inspiration från slott på fastlandet i södra Skottland eller själv varit från fastlandet och presenterat sitt förslag för Amy of Garmoran. Uppförandet av Borve Castle bekräftar därför att Yttre Hebriderna inte var en enskild isolerade ögrupp i Skottlands utkant på 1300-talet. De hade kontakt med övriga Skottland. 457 meter sydväst om Borve Castle fanns medeltidskyrkan Teampull Bhuirgh som låg på den låga konstgjorda kullen Cnoc Mor an Fhidheir. På 1300-talet var Cnoc Mor an Fhidheir antingen en egen liten ö eller del av en större halvö till Benbecula. Eftersom kullen är konstgjord talar det för att Cnoc Mor an Fhidheir var en del av en halvö. Idag ligger Cnoc Mor an Fhidheir flera hundra meter in på Benbeculas fastland. 1350-1500 1350 fick John of Islay möjlighet att gifta sig med Margaret Stewart. Hon var dotter till Robert II (1316-1390) som senare var kung av Skottland 1371-1390. John of Islay begärde skilsmässa från Amy of Garmoran. Paret skilde sig 1350 och han gifte om sig med Margaret. John of Islay fick åtta barn med nya frun. Efter skilsmässan med John of Islay utvidgade Amy of Garmoran 1200-talskyrkan Teampull na Trionaid, också känd som Trinity Church, som ligger i Carinish på ön North Uist i Yttre Hebriderna. Det förekommer också uppgifter att hon återuppbyggde kyrkan. För att kunna få Knapdale och Kintyre i Argyll and Bute i hemgift vid giftermålet 1350 med Margaret Stewart kom John of Islay överens med Robert II att alla kommande barnen i äktenskapet mellan John of Islay och Margaret Stewart stod före sönerna mellan John of Islay och Amy of Garmoran i arvsordningen av både att ärva hans titlar och ärva huvuddelen av hans landområden. Mycket riktigt blev det även på det viset, men med ett litet undantag. I samband med skilsmässan med Amy of Garmoran ogiltighetsförklarades hans rätt till hennes marker. Uist, Garmoran, etc var exfruns. Dessa marker hade John of Islay kommit över i giftermålet med henne. Trots allt var det Amy of Garmoran som hade ärvt dessa marker från början och John of Islay hade bara tillgång till dem under tiden han var gift med henne. Hon ville heller inte att markerna skulle hamna hos John of Islays kommande barn med Margaret Stewart. John och Amys son Ranald MacDonald begärde att en stor del av familjen Ruaidhrís tidigare landområden på Harris och på södra halvan av Yttre Hebriderna samt i Garmoran skulle återlämnas till honom som rättmätig arvtagare eller kommande rättmätig arvtagare av dessa områden som låg i the lordship of Garmoran. John of Islay gick med på det även om han inte jublade av lycka. Han släppte de flesta av klanen Ruaidhrís marker, men stod ändå som officiell ägare fram till 1371. Möjligen företrädde Ranald sin pappa som en styrande chef över området under hela eller delar av perioden 1350-1371, men med John of Islay som en passiv ägare. Först 1371 släppte John of Islay samma marker på södra Yttre Hebriderna, Garmoran, Harris och ytterligare några landområden på skotska fastlandet till Ranald som blev både chef och ägare för dem. Det sägs att John of Islay behöll titeln Lord of Garmoran under alla åren 1346-1386 trots att han inte längre var Lord of Garmoran efter 1350/1371. Hur som helst, 1371 fick Ranald markerna i the lordship of Garmoran där ögruppen Uist och det enskilda området Garmoran i Lochaber ingick. Ranald blev även ägare till Borve Castle som låg i Uist. Det var ett lyckat drag av John of Islay att ge Uist och Garmoran till Ranald. Istället för en bitter fejd under andra halvan av 1300-talet mellan de äldsta sönerna från första och andra äktenskapen, vilket säkerligen hade slutat med att någon hade mördat den andra, lyckades John of Islay istället skapa harmoni mellan de två äldsta barnen från de båda äktenskapen. Ranald blev vän med Donald of Islay (d. 1423), Lord of the Isles 1386-1423 som var äldsta son i John of Islays äktenskap med Margaret Stewart. Donald of Islay var klanhövding för klanen MacDonald (Donald) 1386-1423. Ranald fungerade som en handledare till sin yngre halvbror. Ranald var van att styra öarna på södra halvan av Yttre Hebriderna. Han hade erfarenheter som lillebrorsan tog del av. Deras gemensamma pappa John of Islay dog 1386. Senare samma år dog även Ranald. Ranald efterträddes som klanhövding av Macdonald of Clanranald av sin äldsta son Allan Macdonald of Clanranald (d. 1428-1430), 2nd chief and captain of Clanranald. Ranalds näst äldsta son Donald MacRanald/Ranaldson, 2nd chief of Clan MacDonell of Glengarry 1386-1420 blev klanhövding för klanen MacDonell of Glengarry. Han var också känd som Dòmhnall Mac Raghnuill samt i en del mindre sammanhang som Donald Macdonald. På 1300-talet fungerade Castle Tioram som klanen Ruaidhrí högborg. Under sin levnad utvidgade Amy of Garmoran slottet. Sedan togs det över av hennes son Ranald, 1st chief and captain of Clanranald, därefter av dennes son Allan, 2nd chief and captain of Clanranald och sedan av efterföljande ättlingar. Slottet var klanen Macdonald of Clanranald säte fram till 1692. Sedan var Ormacleit Castle på Yttre Hebriderna deras säte 1707-1715. Macdonald of Clanranald tog tillbaka Castle Tioram 1715 och satte eld på slottet men bodde sedan aldrig mer i ruinen. Enligt samtida källor i slutet av 1300-talet ansågs Borve Castle vara en av de viktigaste befästningarna längs hela västkusten. I samband med Ranalds död 1386 bröts ägandet av Uist loss från the lordship of Garmoran. North Uist ärvdes av Ranalds lillebror Godfrey MacDonald. Han nämns ofta i skrifter som ägare av hela ögruppen Uist för att sedan i nästa mening nämnas enbart som ägare av North Uist. Utöver Uist blev Godfrey också ägare till familjens marker på fastlandet som inte låg i Lochaber. Godfrey var barn till John of Islay och Amy of Garmoran. Godfrey kallade sig sedan för Lord of Uist, vilket finns bekräftat på en charter från 1388. Kildonan på Uist och ön Eigg i Lochaber ärvdes efter Ranalds död av hans yngre halvbror Donald of Islay, Lord of the Isles. Ranalds söner fick dela på resten av Ranalds områden i Lochaber, varav större delen hamnade hos förstfödda sonen Allan, 2nd chief and captain of Clanranald. Det är omtvistat var ägandet av Benbecula och South Uist hamnade efter Ranalds död 1386. Faktum är att det inte finns några charters som bekräftar vilka områden klanen Macdonald of Clanranald ägde 1372-1495. En del historiker har en teori att efter Ranalds död ärvdes Benbecula och South Uist av hans lillebrorsa Godfrey. Under Godfreys levnad eller efter hans död hamnade öarna hos hans och Ranalds yngre halvbror Donald of Islay, Lord of the Isles eller direkt till Donalds son Alexander of Islay (d. 1449), Earl of Ross. Andra historiker har en annan teori. De tror att efter Ranald död ärvdes Benbecula och South Uist direkt av Donald of Islay, Lord of the Isles. Enligt deras teori ägde Godfrey aldrig Benbecula och South Uist. De tror också att efter Donald dog 1423 ärvdes de två öarna av dennes son Alexander of Islay, Earl of Ross. Därefter övertogs öarna av Alexanders son Hugh MacDonald (1437-1498), Lord of Sleat, också känd som Hugh of Sleat. Hugh var barnbarn till Donald of Islay, Lord of the Isles som var halvbror till Ranald (d. 1386) 1st chief and captain of Clanranald. 2. Donald of Islay (d. 1423), Lord of the Isles 1386-1423 - farfar 1. Alexander of Islay (d. 1449), Earl of Ross 1437-1449 och Lord of the Isles 1423-1449 - far 0. Hugh MacDonald (1437-1498), Lord of Sleat 1427 gav Alexander of Islay, Earl of Ross ön Barra och Boisdale på South Uist till Giolla Adhamhnáin Mac Néill. Barra stannade sedan hos klanen MacNeil till 1800-talet. Alexander bortgivande av Barra 1427 talar för att han vid tidpunkten också ägde stora delar av Benbecula, South Uist och kanske även delar av North Uist, vilket ger stöd för båda teorierna om Benbecula och South Uist. Teorierna förstärks med att hans son Hugh MacDonald, Lord of Sleat stod som officiell ägare över bl.a. landområden på Uist 1469. Det som talar mot båda teorierna är att Donald of Islay, Lord of the Isles aldrig stod som känd ägare av Benbecula och South Uist. Båda teorierna brister i att de bygger på att de antar att Hugh MacDonald, Lord of Sleat ärvde sina landområden på Uists och inte exempelvis köpte dem eller erövrade dem med våld. En tredje grupp historiker menar i en tredje teori att Ranalds fjärde äldsta son Angus Riabhach ärvde Benbecula efter Ranalds död 1386. Angus familj ägde därefter större delen av ön i tre generationer under 1400-talet. En fjärde grupp historiker menar i en fjärde teori att Ranalds äldsta son Allan, 2nd chief and captain of Clanranald ärvde och ägde Benbecula, South Uist, området Garmoran i Lochaber och en del andra landområden i Lochaber som inte låg i Garmoran. För att kunna styra över Benbecula lät han sin bror Angus Riabhach ta hand om ön som en underordnad chef, men med Allan som ägare. Det råder ingen tvekan om att Allan, 2nd chief and captain of Clanranald ägde ett mycket stort område efter 1386. Det överstämde förmodligen med den fjärde gruppens teori, även om det som sagt var är omtvistat. Oavsett vilken teori som är närmast hur de faktiska förhållandena såg ut vid tiden råder det ingen tvekan om att Benbecula, South Uist och Lochaber beboddes av medlemmar från Macdonald of Clanranald i slutet av 1300-talet och på 1400-talet. Förmodligen ägde de åtminstone en del landområden på Uist utöver Garmoran i Lochaber. Ägde de inte markerna finns möjligheten att de bodde och arbetade inom jordbruket på Uist för klanen MacDonald. De kan också ha bott illegalt på klanen MacDonalds marker på Uist. Som ättlingar till markernas tidigare arvtagerska Amy of Garmoran ansåg de Uist var deras. Det finns inga tvivel på att klanen Macdonald of Clanranald gjorde anspråk på ögruppen Uist under hela 1400-talet. Enligt Benbeculas officiella hemsida dominerades ön Benbecula av familjemedlemmar från klanen Macdonald of Clanranald under 500 år från 1300-talet till 1800-talet. Det talar för att om de inte ägde stora delar av ön åtminstone bebodde den under 1400-talet. Under hela 1400-talet deltog klanen Macdonald of Clanranald i fejder om markerna på Uist. Först med sina kusiner i klanen Siol Gorrie som huserade på North Uist, vilket ledde till att Siol Gorrie nästan var utrotad efter tre generationer. Sedan fortsatte Macdonald of Clanranald bråken med Hugh MacDonald, Lord of Sleat. 1469 ägde Hugh MacDonald marker på North Uist, Benbecula, South Uist och i Garmoran i Lochaber. Klanen Macdonald of Clanranald ihärdighet gav emellertid resultat. 1491 ägde klanen officiellt nästan hela Benbecula och South Uist inklusive Borve Castle. 1495 ägdes hela North Uist av Macdonalds of Sleat som Hugh MacDonald tillhörde. Denna ägarstruktur med Macdonalds of Sleat på North Uist och Macdonald of Clanranald på Benbecula och South Uist varade ända fram till 1800-talet. 1500-idag I charters på 1500-talet gick ön Benbecula under namn som Beandmoyll, Beanweall, Benvalgh och i Buchagla medan ögruppen Uist där Benbecula ingår kallades för Ywst. Borve Castle var under en tid säte för Macdonalds of Benbecula. De tog över Borve Castle någon gång mellan andra halvan av 1500-talet till 1625. Macdonalds of Benbecula var en gren inom Macdonald of Clanranald. Macdonalds of Benbecula härstammade från Allan Macdonald of Clanranald (1524-1593), 9th chief and captain of Clanranald. f = far 4. Allan Macdonald of Clanranald, 9th of Clanranald - ffff 3. Ranald Macdonald (1556-1636), 1st of Benbecula - fff 2. Ranald Og Macdonald (d. 1679), 2nd of Benbecula - farfar 1. Donald Macdonald of Clanranald (d. 1730), 16th of Clanranald and 3rd of Benbecula - far 0. Ranald Macdonald of Clanranald (1692-1766), 17th of Clanranald and 4th of Benbecula Allan Macdonald of Clanranald föddes 1524 i Castle Tioram i Lochaber. Hans son Ranald Macdonald, 1st of Benbecula, också känd som Ranald Macdonald of Benbecula, stod 1625 som ägare av Castle Borve men under namnet Ranald of Castellborf. Ranalds sonson Donald Macdonald of Clanranald, 16th chief and captain of Clanranald and 3rd of Benbecula föddes i Borve Castle innan 1679. Det finns osäkra uppgifter som säger att han föddes 1672. Donalds äldsta son och arvtagare Ranald Macdonald of Clanranald, 17th chief and captain of Clanranald föddes 1692 i Nunton på Benbecula. Då hade Macdonalds of Benbecula flyttat ut från Borve Castle. Macdonalds of Benbecula lämnade Borve Castle som bostad efter år 1672 men innan 1692. Sedan förföll slottet och blev en ruin. När Borve Castle beboddes på 1600-talet och föregående århundraden sägs det att det fanns en underjordisk tunnel till medeltidskyrkan Teampull Bhuirgh 457 meter sydväst om slottet på den låga konstgjorda kullen Cnoc Mor an Fhidheir. Kyrkan låg ovanpå en ännu äldre bosättning. Tunneln användes som flyktväg ifall de boende på Borve Castle blev angripna av yttre fiender. Kyrkan är utgrävd men platsen är nu täkt av sand. Eftersom Borve Castle uppfördes på en kobbe på 1300-talet måste tunneln byggts först efter att kobben blev en del av Benbecula såvida inte tunneln var en skröna. Fanns det en tunnel uppfördes den därför snarare på 1500- eller 1600-talen än på 1300-talet. På 1800-talet låg ruinen Borve Castle på markerna som tillhörde en närliggande huvudgård. På första halvan av 1800-talet hade Ranald George Macdonald of Clanranald (1788-1873), 20th chief and captain of Clanranald stora skulder som han behövde betala tillbaka. 1813-1838 sålde han därför i stort sett alla klanen Macdonald of Clanranald traditionella marker i Hebriderna. Ruinen Castle Tioram i Lochaber däremot behöll han. Han fick in 213 211 pund, vilket med 1838 års värde motsvarade ungefär 214 miljoner kr 2017. 1837 köpte militären, miljonären och konservativa politikern John Gordon (1776-1858) ön South Uist från Macdonald of Clanranald och året därpå 1838 köpte han också Barra från klanen MacNeil. Senast 1838 hade han också köpt Benbecula från Macdonald of Clanranald. I köpet ingick ruinen Borve Castle. Delar, stora delar och under tider hela Benbecula hade innan köpet tillhört samma familj i ungefär 500 år från 1346 då Amy of Garmoran ärvde ön från sin bror Raghnall Mac Ruaidhrí fram till John Gordons köp på 1800-talet. Vid 1838 eller de efterföljande åren hade John Gordon också köpt enskilda egendomar på North Uist. De flesta markerna överlag på North Uist ägdes emellertid av Macdonalds of Sleat. 1855 sålde Macdonalds of Sleat ön till Sir John Powlett Orde efter att ha ägt den sedan 1495. Efter köpen av Benbecula, South Uist och Barra i slutet av 1830-talet deltog John Gordon i utrensningarna i högländerna på dessa öar. Öbor ersattes med betande får. På Barra fick de flesta öborna flytta under de efterföljande åren. De flyttade till skotska fastlandet, Australien, Nya Zeeland, USA och Canada. 1851 tvingades 3000 hyresgäster på John Gordons egendomar på Uist och Barra att flytta till Canada. En del av dessa flyttade på grund av potatissvälten som härjade som värst i högländerna. Se Kisimul Castle på Yttre Hebriderna för mer om John Gordon. Vid en inspektion av Borve Castles ruin på andra halvan av 1800-talet hittades inga valv eller eldstäder. Norra sidans väggar var borta. 1913 undersöktes ruinen återigen fast av prästen Aeneas Macdonald. Han konstaterade att södra långsidan och östra kortsidan hade tre våningar medan både västra kortsidan och norra långsidan hade varsin välvd kammare. Troligen hittade han rester av välvda kammare som missades på 1800-talets inspektion. 30 november 2006 sålde ett sportsyndikat stora delar av Benbecula och South Uist samt hela Eriskay för 4,5 miljoner pund till det lokala samhällets invånare genom Stòras Uibhist. Stòras Uibhist bildades för att genomföra köpet och kunna förvalta markerna åt invånarna för all framtid eller fram till markerna säljs igen. Borve Castle är idag en ruin med måtten 18 x 11 meter och är 9 meter hög. Väggarna är upp till 2,71 meter tjocka nedtill undantaget norrsidan som inte har kvar några väggar som fallet varit sedan minst 1800-talet. Väggarna minskar i tjocklek på höjden. Vid fältbesök och undersökningar av flera platser på ett 1 km2 stort område vid och omkring Borve Castle i Borve Machair och Rudha na Sithean i början av 2000-talet hittades keramikskärvor från järnåldern som var typiska för Yttre Hebriderna. Även en skärva av en tallrik från Skandinavien hittades. Den kom dit med norska vikingar under vikingatiden eller av norska bosättare på 1100- eller 1200-talen. Platserna där skärvfynden hittades var emellertid sett ur ett arkeologiskt perspektiv skadade av böndernas plogar och av kaniner. Vid Borve Machair hittade de också fjorton konstgjorda kullar, så kallade mounds, inklusive den vid Teampull Bhuirgh. Av de konstgjorda kullarna var den största 100 meter i diameter. De hittade inga rester av tidigare slott på dessa kullar. Vid Rudha na Sithean upptäcktes två fornminnen i form av en hällkista och en souterrain. Den senare låg på en konstgjord kulle, mound, som låg inom ett 52 x 38 meter stort rektangulärt område med stenväggar. 70 meter sydväst låg skärmärken som täckte en 35 x 17 meter rektangulär yta med runda hörn. Skärmärken är inte synliga på marken. De kan däremot ses från luften eller från högre utsiktsplatser. Engelska ordet för hällkista är cist medan skärmärken heter crop marks. Två andra stora konstgjorda kullar, mounds, hittades också i området. Även bevarat trä i torv som som utsatts för kusterosion upptäcktes. |
4. Caisteal Bheagram, South Uist parish, Inverness-shire
© Anne Burgess. CC.
4. Caisteal Bheagram (tornhus, ruin)
Byggdes: 1400- eller 1500-talen. Blev ruin: någon gång 1715-1924. Familjer: Alansoun och Macdonald of Clanranald. Caisteal Bheagram är också känt som Bheagram Castle. Slottet är belägen på ön Eilean Bheagram i sjön Loch an Eilean på västra sidan av ön South Uist på södra Yttre Hebriderna. Sjön Loch an Eilean ligger väster om den ännu större sjön Loch Druidibeag. Ön Eilean Bheagram är 84 meter på längden från sydväst till nordöst och 58 meter på bredden från nordväst till sydöst. Ön anses till stora delar vara en naturlig och inte en konstgjord ö. Undantaget är nordvästra delen av öns kant där det finns stenar under och ovanför vattenytan. Stenarna är ett tecken på en viss ändring av ön. Slottet Caisteal Bheagram byggdes som ett tornhus på 1400- eller 1500-talen. Som material användes kalk som murbruk till tornets väggar. Det är möjligt att det fanns en broch från järnåldern på platsen innan slottet byggdes. När slottet beboddes fanns det en mur mot vattnet som omgärdade ön, vilket försvårade för angripare med båtar. Innanför muren fanns det förutom ett tornhus också sju andra tillhörande byggnader. Grunderna av dessa sju byggnader finns kvar än idag. Grunderna till fem av husens ytterväggar byggdes med stora stenblock som är 1,7 meter tjocka och 1 meter höga. Det krävs ingen fantasi för att föreställa sig att stenblocken fraktades dit av antingen skotska slavar eller genom tvångsarbete. Det är ett känt faktum att det förekom slott i Skottland som byggdes med tvångsarbeten fram till åtminstone 1600-talet, bl.a. på Shetlandsöarna. Bland de sju byggnaderna på ön Eilean Bheagram fanns det en liten trädgård, vilket talar för att ön beboddes permanent på 1500- 1600-talen och minst en bit in på 1700-talet. I trädgården kunde de boende odla örter, etc som användes till att tillreda maten. Huvudingången till det lilla samhället innanför murarna fanns vid östra muren. I norr fanns det två små kanonportar med kanoner. Kanonportar var främst avsedda för fartyg i sjöstrider och finns exempelvis på regalskeppet Vasa i Stockholm. För att komma till slottet gick de boende och besökare över en upphöjd gångbana eller väg som gick från södra delen av sjöns strandkant till sydöstra delen av ön Eilean Bheagram. Denna gångbana/väg var 1 meter bred och är idag 30-50 cm under vattenytan. En fiende som gick över gångbanan/vägen kom inte direkt in till huvudingången till det lilla samhället som fanns på ön. Från gångbanan/vägen var han tvungen att gå norrut till huvudingången på öns östra sida, vilket gjorde det lättare för slottets ägare att försvara ön när det inte var öppen gata in från gångbanan/vägen. I boken Registrum magni sigilli regum Scotorum 1424-1513 från 1882 av James Balfour Paul nämndes Ronald Alansoun of Ylanbigrim 1505 samt Ylanebigorn och Elenbegeryn 1508. Familjen Alansoun har under årens lopp varit en sept till båda klanerna Macdonald of Clanranald och MacAlister. Caisteal Bheagram ägdes av klanen Macdonald of Clanranald fram till senare delen av 1600-talet. Ön Eilean Bheagram beboddes minst till år 1715. Slottet och tillika tornhuset Caisteal Bheagram blev en ruin efter 1715 men innan 1924. Slottets ruin var 3,81 meter hög 1924. Ytterväggarna var 1,14 till 1,37 meter tjocka 1924. Innanför ytterväggarna mätte slottet 3,89 meter på längden och 3.12 meter på bredden. På 1960-talet var ruinen 3,80 meter hög. Slottets väggar på utsidan mätte 6,4 meter på längden från väst till öst och 5,3 meter på bredden från nord till syd. |
5. Calvay Castle, South Uist parish, Inverness-shire
© Colin Wheatley. CC.
5. Calvay Castle (medeltida slott, ruin)
Byggdes: troligen på 1400-talet. Blev ruin: innan 1924. Ägare: det lokala samhället genom Stòras Uibhist. Familjer: möjligen MacRuaries of Garmoran (MacRuairi) och MacNeils of Barra (MacNeil) Calvay Castle är också känt som Calbhaigh, Caisteal Calvay och Caisteal Calbhaigh. Slottet är belägen på en liten ö norr om ön Calbhaigh. Ön Calbhaigh är också känd som Calway Island och ligger utanför sydöstra delen av ön South Uist. Ön Calbhaigh är belägen öster om småstaden Lochbiosdale i mynningen av Loch Boisdale. Calbhaigh ska inte blandas ihop med ön Calvay, också känd som Calbhaigh, som ligger i Sound of Eriskay mellan öarna South Uist och Eriskay. Ön Calbhaigh ska heller inte blandas ihop med en tidvattenö som också heter Calbhaigh och som är belägen i Loch Eynort på South Uist. Det är högst osäkert när Calvay Castle byggdes men det är möjligt att slottet byggdes på 1400-talet av MacRuaries of Garmoran från klanen MacRuairi. Den klanen var också känd som MacRory. Det är även rimligt att tro att Calvay Castle istället byggdes av deras efterföljare MacNeils of Barra som 1427 beviljades mark av Earl of Ross i närliggande Boisdale. Charles Edward Stuart (1720-1788), mest känd som Bonnie Prince Charlie, gömde sig på Calvay Castle i juni 1746 efter att innan ha gömt sig i Prince's Cave i Glen Corodale längre norrut på ön South Uist östkust sommaren 1746. Han flydde från prins William (1721-1765), Duke of Cumberland 1726-1765 trupper efter slaget vid Culloden i Highland 16 april 1746. Senast 1924 blev Calvay Castle en ruin. Idag omgärdar en oregelbunden ringmur grunden till ett litet torn i sydvästra hörnet av platsen där slottet ligger. 1924 var genomsnittshöjden på muren 3,66 meter. Fragment av andra byggnader står idag mot den inre ytan. En av dessa byggnader som står mot norr hade två våningar när den beboddes. Huvudentrén ligger i söder. Det finns också embrassyrer där ägarna kunde sticka in sina gevär och försvara slottet mot angripare. Från ön Calbhaigh till den lilla ön som slottet Calvay Castle ligger på finns det en upphöjd gångbana eller väg, men som hamnar under vattnet när det är högvatten. |
6. Dùn Mhic Leòid, Barra parish, Inverness-shire
© leanish.
6. Dùn Mhic Leòid (medeltida tornhus/hemgiftsslott, ruin)
Byggdes: 1430. Blev ruin: före 1924. Familj: med största sannolikhet MacLeòid (MacLeod). På en ö i sydöstra delen av Loch Tangasdail finns det medeltida slottet Dùn Mhic Leòid. Loch Tangasdail är en sjö som finns på sydvästra delen av ön Barra i södra Yttre Hebriderna. Förutom namnet Dùn Mhic Leòid har slottet under årens lopp också kallats för An Caisteal, Castle Sinclair, Castle St Clair, Dun Mhic Leoid, Dun Mhicleoid, Iain Garbh's Castle, MacLeod’s Tower och Tangusdale Castle. Dùn Mhic Leòid byggdes 1430 av John the Rough på en ännu äldre konstgjord ö. John var son till Marion of the Heads. Slottet hade ursprungligen tre våningar. Dùn Mhic Leòid var ett medeltida tornhus och ett hemgiftsslott. Åtminstone 1620 nämndes slottet i sjön Loch Tangasdail i skrift, men inte under något namn utan bara som a little toure of stone and lyme builded in ane litle Illand in the midst of this Logh. Influerade av franska romantiken från första halvan av 1800-talet kallades Dùn Mhic Leòid på 1800-talet för Castle Sinclair och Castle St Clair. Skotska klanen Sinclair kom ursprungligen från Normandie i Frankrike. Deras namn var i början Saint-Clair. Det är okänt ifall någon från klanen Sinclair ägde Dùn Mhic Leòid under en period. Eftersom slottet kallades för Castle Sinclair och Castle St Clair på 1800-talet gavs det åtminstone ett sken, falskt eller sant, att slottets tidigare eller dåvarande ägare hade franska anor i en tid på 1800-talet när Frankrike stod högt i kurs på södra Yttre Hebriderna. Sedan minst 1924 fram till idag har Dùn Mhic Leòid varit en ruin. På 1920-talet hade slottet måtten 5,64 x 5,49 meter och en höjd på 4.57 meter. Väggarna var 1,37 meter tjocka. På 1960-talet hittade forskare spår av en upphöjd gångbana eller väg som låg under vattnet och som förband slottet med strandkanten på södra delen av sjön när slottet användes. Över till närmaste södra strandkant är det 44-52 meter beroende på vilken del. På 1980-talet hittade forskare resterna av ett roundhouse under eller i grunden på Dùn Mhic Leòid. Troligen står slottet på resterna av en crannog från järnåldern. Roundhouses byggdes från yngre stenåldern till år 1700 i Skottland undantaget under delar av vikingatiden. I roundhouses ingår bland annat crannogs och duns. Sannolikt att den konstgjorda ön som slottet står på är från samma tid som när crannogs eller duns uppfördes i Skottland. Crannogs byggdes under olika perioder från yngre stenåldern till 1600-talet eller början av 1700-talet e.Kr. medan duns uppfördes från järnåldern till tidiga medeltiden. Eftersom crannogen vid slottet sägs vara från järnåldern är det därför troligt att ön som slottet står på också är från järnåldern. |
7. Kisimul Castle, Barra parish, Inverness-shire
© leanish.
© leanish.
© leanish.
7. Kisimul Castle (tornhus, restaurerad)
Byggdes: Restaureringar/återbyggnationer: Ägare: privat, men hyrs ut till Historic Scotland till år 3001. Familjer: Berömt för/Annat: |
8. Lews Castle, Stornoway parish, Ross and Cromarty
Lews Castle på vintern. © Impact Imagz.
8. Lews Castle (country house/historiskt hus, god kondition)
Byggdes: 1847-1854. Ägare: Comhairle nan Eilean Siar, dvs. högsta beslutande organet i Yttre Hebridernas kommun Na h-Eileanan Siar. Familjer: Matheson och Lever. Annat: slottet är också en tudor gotisk mansion, en nygotisk mansion och en krenelerad mansion house med stupglugg (machicolation) parapet. Introduktion Lews Castle ligger väster om småstaden Stornoway och nordväst om Stornoway hamn upp på en sluttning med utsikt över Stornoway på Lewis. Lewis är den norra delen på Skottlands största ö Lewis and Harris i norra Yttre Hebriderna. Lews Castles byggdes 1847-1854. Det utformade landskapet runt slottet består en serie distinkta trädbevuxna parker och skog kombinerat med en rådande öppenhet och en golfbana. Skogen vid slottet finns främst i väster, sydväst och i söder. Slottets historia delas ibland in i fyra tidsperioder. Den första perioden kallas då ofta för The Seaforth Mackenzies eller bara för Mackenzies och handlar om perioden 1610-1844 innan Lews Castle fanns. Den andra perioden 1844-1918 brukar benämnas som familjen Matheson eller för Sir James Matheson. Den tre perioden 1918-1923 nämns ofta som Lord Leverhulme medan den fjärde perioden som började 1923 och pågår än kallas vanligen för offentlig ägande. Gentemot en del andra skotska slott från främst 1700-talet eller tidigare har 1800-talsslottet Lews Castle inte haft en dramatisk våldsam historia. Det har aldrig varit utsatt för invasioner av vare sig andra klaner eller av regeringstrupper som försökt inta det med våld. Istället har Lews Castle sett som ett slott för frid och avkoppling för sinnet. Slottet och dess omgivningar har setts som en behaglig grön oas. 1610-1844 - The Seaforth Mackenzies - period 1 Den här perioden delas upp i två delar. Den första börjar 1610 när klanen Mackenzie fick tillgång till Lewis och slutar 1716 när de blev av med ön. Den andra delen börjar 1715 med jakobituppror och övergår till att familjen fick tillbaka ön ett halvt sekel senare för att sedan avslutas med att de sålde ön 1844. Klanen Mackenzie ägde Lewis 1610-1716 och 1761-1781 till 1844. Från 1716 till 1761-1781 ägdes ön Lewis och slottet Lews Castle av brittiska kronan. 1610-1716 - Seaforth Lodge uppfördes 1610 beviljade James VI and I (1566-1625), kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625 ägandet av Lewis till Mackenzies of Kintail från klanen Mackenzie. Kintail är ett bergigt område i västra Highland. Under perioderna 1623-1716 och 1771-1781 kallade sig Mackenzies klanhövdingar utöver sina vanliga namn och titlar också för Earl of Seaforth. 1797-1815 kallade de sig för Baron Seaforth eller Lord Seaforth. James Stewart-Mackenzie (1847-1923), 1st Baron Seaforth 1921-1923 anses av många var klanhövding för klanen Mackenzie, men det är omtvistat. Oavsett ifall han var klanhövding eller inte kallade han sig 1921-1923 för Baron Seaforth. Vid 1680 finns det skriftliga bevis för att Mackenzie klanhövdingar hade byggt upp och etablerat godset och huset Seaforth Lodge i Gearraidh Chruaidh väster om Stornoways hamn. Seaforth Lodge byggdes troligen under det sena 1600-talet och stod sannolikt klar omkring år 1680. Första delen av husets namn Seaforth Lodge hänvisade till Seaforth i Earl of Seaforth. Gearraidh Chruaidh är skotska gäliska och Chruaidh i namnet betyder hård. Gearraidh Chruaidh var ett ojämnt markområde med shielings. Shielings var ungefär som svenska fäbodar. De fanns i ödsliga, kulliga eller bergiga områden i Skottland och norra England. De fungerade som bostäder sommartid för bönder som hade boskap på bete. Det är allmänt accepterat att att Seaforth Lodge byggdes på 1600-talet. Det finns emellertid historiker som menar att senare illustrationer som en etsning från 1789, en oljemålning från 1790, ett tryck från 1819 samt kartor från 1785 och 1821 tyder på att byggnadens centrala del var ett befäst torn som byggdes innan Seaforth Lodge uppfördes eller som byggdes innan övriga sidutbyggnader av Seaforth Lodge. Bottenvåningen på byggnadens centrala del saknade fönster till skillnad från övriga delar av Seaforth Lodge, vilket talar för tornteorin. Efter att tornet byggdes ut med sidobyggnader valde man att sätta fönster på marknivåer på dessa utbyggnader, enligt teorin. Hade det inte funnits något torn hade de som uppförde byggnaden också satt fönster på byggnadens centrala delar enligt de historiker som förespråkar tornteorin. En möjlig balustrad på toppen av väggarna och ett valmat tak på toppen kan ses på denna centrala delen av byggnaden på trycket av Seaforth Lodge från 1819, vilket också talar för tornteorin. En balustrad är ett kraftigt men lågt räcke vars bärande delar utgörs av balustrar som bär upp den horisontella överliggaren. En baluster är ett upprätt vertikalt stöd för överliggaren i en balustrad. En baluster är vanligen rund eller vasformad. Det som ytterliggare talar för tornteorin är att på klocktornet på nuvarande Lews Castle finns det två omarbetade kragstensbitar som uppenbart inte hör till Lews Castle. En kragsten är en dekorerad sten som sticker ut från en vägg och utgör ett stöd för ett valv. Historiker tror att åtminstone en av dessa kragstenar satt på ett torn som hade en balustrad. Enligt de historiker som förespråkar tornteorin finns det därför två alternativ angående Seaforth Lodge utseende: a) Tornet var från början av 1600-talet eller rentav från 1500-talet eller tidigare. Tornet var äldre än Seaforth Lodge. Enligt detta alternativ fanns det redan ett torn på platsen när Seaforth Lodge byggdes på sena 1600-talet. Istället för att riva det äldre tornet och bygga ett helt nytt valde man att bygga ut tornets två sidor med nya byggnader. Dessa byggnader stod klara omkring 1680. På 1750-talet byggdes Seaforth Lodge sedan ut ytterliggare eller revs 1680 års sidobyggnader och ersattes med nyare modernare 1750-tals sidobyggnader. eller b) Det fanns inget torn på platsen innan andra hälften av 1600-talet. Istället uppfördes Seaforth Lodge som ett befäst torn och stod klar omkring 1680. På 1750-talet byggdes tornet Seaforth Lodge ut med sidobyggnader med fönster på marknivå. Enligt detta alternativ fick Seaforth Lodge sin form på 1750-talet som sedan fanns med på illustrationerna från 1785, 1789, 1790, 1819 och 1821.Det som talar förra detta alternativ är att det finns dokumentation att Seaforth Lodge byggdes ut på 1750-talet. Det talar för att byggnaden var mindre i omfång innan 1750-talet och möjligen som ett enskilt torn. Det som talar mot detta alternativ är att Seaforth Lodge ofta nämnts som ett gods innan 1750-talet, vilket tyder på att det var mer än ett torn innan mitten av 1700-talet. Delar av originalbyggnad Seaforth Lodge finns fortfarande kvar i väggarna på mezzaninen som finns på baksidan av det nuvarande Lews Castle. En mezzanin är en låg våning mellan två högre. Dessutom ska rester av Seaforth Lodge troligen finnas bevarade nedanför Lews Castle. Arkeologiska undersökningar i början på 2010-talet indikerade på att delar av Seaforth Lodge införlivades i konstruktionen av Lews Castle när slottet uppfördes på mitten av 1800-talet. Huruvida dessa delar är från 1680-talets Seaforth Lodge, dess utbyggnader från 1750-talet eller från båda råder det delade meningar om. 1715-1844 Trots Stornoways avlägsna läge har småstaden haft för vana att dyka upp i både nationell och internationell historia. Exempelvis lät Oliver Cromwell (1599-1658), lordprotektor av England, Skottland och Irland 1653-1658 bygga en fästning i Stornoway för hindra en holländsk invasion bakvägen. Hans arv finns kvar idag i form av att Stornoways huvudgata heter Cromwell Street. Efter slaget vid Sheriffmuir 13 november 1715 i Stirling (council area) mellan den brittiska regeringens trupper och jakobiter flydde många jakobiter strax efteråt eller senare till Frankrike, inklusive en av deras främsta förespråkare William Mackenzie (d. 1740), 5th Earl of Seaforth 1701-1716. Han var klanhövding för klanen Mackenzie 1701-1740. Efter slaget 1715 verkade William Mackenzie ett tag i nordvästra och norra Skottland innan han i början av 1716 seglade till Frankrike och sedan begav sig till St. Germains utanför centrala Paris i februari 1716. Han levde i exil i Frankrike fram till 1726 med undantag av ett kort besök i Skottland 1719. 1716 anklagade den brittiska regeringen William Mackenzie för landsförräderi. 7 maj 1716 beslagtog de på pappret alla hans egendomar drygt ett halvår efter slaget vid Sheriffmuir. Ön Lewis gick över till den brittiska kronan. William Mackenzie förlorade också sina medborgerliga rättigheter. Efter slaget vid Sheriffmuir 1715 lade jakobiterna upp planer för att invadera England. Spanien ställde upp och lovade att skicka 5000 man för en invasion av England. Karl XII (1682-1718), kung av Sverige 1697-1718 lovade att skicka 10 000 man för att hjälpa till. Svenska kungen dog 1718 och jakobiterna bestämde att skjuta upp invasionen. De beslutade då att sammankalla ett krigsråd. De enades om att Lewis var en säker plats för detta trots att ön ägdes av den brittiska kronan. Jakobiter som flytt till San Sebastian i norra Spanien och jakobiter som flytt till Le Havre i norra Frankrike seglade upp till Stornoway för att diskutera. Innan slaget vid Glen Shiel 10 juni 1719 i västra Highland upprättade jakobiterna i mars 1719 ett läger i Stornoway under ledning av George Keith (1692/1693-1772), 10th Earl Marischal 1712-1715. Slaget vid Glen Shiel 1719 i västra Highland var ett krigsslag mellan den brittiska regeringens trupper bestående av mestadels skottar mot en allians av jakobiter och Spanien. Under en kort period i början av april 1719 lade jakobiternas krigsråd upp sina planer innan slaget i Seaforth Lodge utanför Stornoway som på pappret vid den tiden ägdes av den brittiska kronan. William Mackenzie, 5th Earl of Seaforth var med. Han reste tillfälligt från sin exil i Frankrike till Yttre Hebriderna. När jakobiterna diskuterade sina planer på Seaforth Lodge ville William Mackenzie vänta tills England invaderats av spanska trupper under ledning av irländaren James Butler (1665-1745), 2nd Duke of Ormonde 1688-1745, men William Mackenzie övertalades av de andra om en omedelbar väpnad aktion. De seglade sedan i mitten av april 1719 från Stornoway till det skotska fastlandet och gick iland nära Lochalsh i västra Highland. Jakobiternas huvudkvarter inför slaget vid Glen Shiel kom sedan i april 1719 att bli på slottet Eilean Donan Castle i västra Highland. Föreberedelserna var förgäves. Den brittiska regeringens trupper vann slaget vid Glen Shiel. Efter förlusten i slaget beslöt jakobiterna att distriktion var bättre än tapperhet. Efter slaget vid Glen Shiel 1719 flydde William Mackenzie till Yttre Hebriderna. Sedan reste han till Frankrike där han fortsatte att leva i exil fram till 1726. Regeringen hade svårt att ta över klanen Mackenzie marker och egendomar på Lewis från 1716 fram till mitten på 1720-talet. På pappret och enligt lagen tillhörde dessa marker den brittiska kronan 1716-1761/1781, men i praktiken och i verkligheten kontrollerades de av klanen Mackenzie och av deras anhängare och allierade under åren 1716-1725. I de två slagen vid Glen Affric och vid Coille Bhan under 1721 försökte den brittiska regeringen och dess företrädare ta Mackenzie of Seaforth landområden, men båda gångerna misslyckades de. Efter slaget vid Coille Bhan gjordes inga fler försök från regeringens sida att med vapen ta över Mackenzie of Seaforth marker. Hyresgästerna på Lewis var under perioden 1716-1725 solidariska med William Mackenzie och vägrade betala sina hyror till deras nya ägare, den brittiska kronan, som ägde hela Lewis. Istället samlades deras hyror in av överste Donald Murchison of Auchtyre and Lochalsh som skickade dem vidare till William Mackenzie i Frankrike. Han tillhörde familjen Murchison som var en sept till klanen Mackenzie. Med tiden började hyresgästerna på Lewis samla på sig vapen och försumma sin verksamhet. 1725 låg de 1,5 år efter i hyra till William Mackenzie. Efter hand blev motivationen bland hyresgästerna på Lewis möjligen heller inte heller särskilt hög att fortsätta betala sina hyror till William Mackenzie via septen Murchison. Under åren som William Mackenzie var i exil i Frankrike gick hans hyresgäster på bl.a. Lewis från att vara bland de rikaste hyresgästerna i hela högländerna till att bli fattiga. Den brittiska regeringen såg dem som väpnade motståndsmän. 1725 gav hyresgästerna på Lewis med på att ge upp sina vapen i motståndet mot regeringen och i framtiden betala sina hyror till den brittiska kronan och inte till William Mackenzie via septen Murchison. Regeringen gav dem löftet att de skulle befrias från alla sina skulder som de samlat på sig när de inte betalade sina hyror till den brittiska kronan 1716-1725. Genom den brittiska fältmarskalken George Wade (1673-1748) arbetades det inom den brittiska armén att förmå regeringen att benåda William Mackenzie. 1726 benådade brittiska regeringen honom till slut mot löftet om gott uppförande. William Mackenzie fick tillbaka sina medborgerliga rättigheter och han kunde återvända till Skottland från exilen i Frankrike som en fri man. Han fick däremot inte tillbaka sina egendomar. Ön Lewis och Seaforth Lodge stannade kvar hos den brittiska kronan. William Mackenzie förblev passivt trogen till den brittiska regeringen fram till sin död 1740 på Lewis. Han ansåg det vara det bästa för att skydda sin klan Mackenzie som han var klanhövding för. En del tidigare allierade från norra Skottland däremot såg honom under de här åren som en desertör. Småstaden Stornoway förekom ytterligare en gång i jakobiternas historia. Skotska tronpretendenten Charles Edward Stuart (1720-1788), också känd som Bonnie Prince Charlie, sov över en natt i Arnish nära Stornoway 1746 när han var på flykt från de brittiska regeringsstyrkorna. Lokalbefolkningen i Stornoway beslutade att inte hjälpa honom att skaffa ett fartyg, men de valde heller inte att förråda honom till rödrockarna trots en belöning på 30 000 pund. Rödrockarna eller redcoats på engelska kallades först de engelska och sedan brittiska soldaterna under den tid då de bar sina karaktäristiska röda uniformsrockar från 1645 till andra delen av 1800-talet. William Mackenzie, 5th Earl of Seaforth’s son Kenneth Mackenzie (1718–1761), Lord Fortrose var klanhövding för klanen Mackenzie 1740-1761 och satt i det brittiska underhuset och parlamentet i London 1741-1761. Han stödde regeringen i jakobitupproret 1745. Hans son Kenneth Mackenzie (1744-1781), 1st Earl of Seaforth 1771-1781 var klanhövding för klanen Mackenzie 1761-1781 och satt också i underhuset i London fast under perioden 1768-1774. Någon gång 1761-1781 köpte han tillbaka ön Lewis och alla gods, inklusive Seaforth Lodge, från den brittiska kronan som regeringen beslagtog från hans farfar William Mackenzie ungefär ett halvt sekel tidigare. På 1750-talet byggdes Seaforth Lodge ut, enligt Lews Castle egna noteringar. Eftersom Seaforth Lodge ägdes av den brittiska kronan på 1750-talet måste utbyggnaden av Seaforth Lodge vid denna tid skett under den brittiska kronans regi under förutsättning att Lews Castles uppgifter stämmer. Enligt John Knox bok Tour through the Highlands of Scotland, and the Hebride Isles, in MDCCLXXXVI från 1786 var byggnaden Seaforth Lodge helt perfekt vit och stod på en gräsmatta som reste sig upp från viken, vilket gav en god effekt. Området vid tidpunkten var i stort sett kalt med några enstaka enskilda buskar undantaget skogen Ault na Broage som idag är känd som Allt nam Brog. Skogen Ault na Broage fanns åtminstone från slutet av 1700-talet fram till minst 1821. 1821 förekom Ault na Broage på John Wood's karta Plan of the Town and Harbour of Stornaway. 1821 fanns skogens västra del 23 meter nordöst om Seaforth Lodge. Ault na Broage sträckte sig sedan som en halv cirkel österut i ungefär 192 meter. Stora delar av skogen närmast Seaforth Lodge var 36 meter från norr till söder medan skogens östra del var som mest ungefär 90 meter från norr till söder. John Woods karta från visar också tydligt att Seaforth Lodge 1821 var en U-formad byggnad med fyra delar som satt ihop och bildade ett hus, vilket också till viss del går att se på William Daniel's tryck av Seaforth Lodge och dess utsikt över Stornoway från 1819. Lewis och Seaforth Lodge stannade kvar inom familjen Mackenzie fram till 1844. 1844-1918 familjen Matheson - period 2 1844 köpte James Matheson (1796-1878) hela Lewis för över en halv miljon pund från familjen Mackenzie. James Matheson hade tjänat ihop en förmögenhet från den kinesiska opiumhandeln. Det förekommer också uppgifter att han betalade £190 000 till Mary Elizabeth Frederica Mackenzie (1783-1862), också känd som Mrs Stewart-Mackenzie of Seaforth eftersom hon var gift med James Alexander Stewart-Mackenzie (1784-1843). Hennes make föddes som James Alexander Stewart men tog efternamnet Stewart-Mackenzie efter att de gifte sig 1817. Mary Elizabeth Frederica Mackenzie var äldsta dotter och arvtagerska till Francis Mackenzie (1754-1815), 1st Baron Seaforth 1797-1815 som också var klanhövding för klanen Mackenzie 1783-1815. Det finns även uppgifter att James Matheson istället betalade £190 000 för hela Lewis till Mackenzie Trustees, vilket bl.a. Lews Castles hemsida hävdar. £500 000 och £190 000 på den tiden motsvarade 2016 ungefär 644 miljoner kr respektive 245 miljoner kr. James Matheson var en av grundarna av handelsbolaget Jardine Matheson & Co som bildades 1832. Bolaget bedrev handel med opium, tea, bomull, siden och andra varor från början i kinesiska Canton. Från 1844 låg huvudkontoret i den nya brittiska kolonin Hong Kong som blev koloni till Storbritannien 1842. Bolaget expanderade sedan längs Kinas kust och var i slutet av 1800-talet det största utländska handelsföretaget i Fjärran Östern. De hade då också utökat sin verksamhet till sjötransport, bomullsspinnerier och järnvägsbyggande. James Matheson föddes i Lairg i Sutherland i norra Skottland. Han var affärsman och liberal politiker. Han var parlamentsledamot för Whigs i brittiska underhuset, på engelska House of Commons, i parlamentet i London för valkretsen Ashburton 1843-1847 i engelska Devon under namnet James Sutherland Matheson. 1847-1868 satt han också i brittiska underhuset, men för Liberal Party för skotska valkretsen Ross and Cromarty under namnet James Sutherland Matheson 1847-1850 och som Sir James Matheson 1850-1868. 1843 gifte sig James Matheson i Edinburgh med Mary Jane Perceval (1821-1896). Hon var barnbarn till Spencer Perceval (1762-1812), premiärminister av Storbritannien 1809-1812, genom premiärministerns utomäktenskapliga son Michael Henry Perceval (1779–1829). Efter köpet av Lewis 1844 investerade James Matheson stora pengar på ön, bl.a. dräneringssystem och vägbyggen med start 1845. Han lät omdirigera allmänna vägar för transporter till platsen där det tänkta slottet Lews Castle skulle byggas 1847 och till den pågående planterade skogen och skapandet av parkerna runt det kommande slottet. År 1882 fanns det 16 km vägar för häst och vagn och 8 km gångbanor vid och runt platsen där Lews Castle låg. Efter några år på Lewis vid år 1850 hade James Matheson spenderat £329 000 för att bygga upp ön, vilket motsvarade ungefär 424 miljoner kr 2016. Efter 1844 men innan 1847 avhyste James Matheson ett stort antal människor från sina fäbodar, deras boskap och betesmarker på Gearraidh Chruaidh kala sluttningar i området där Lews Castle finns idag. Befintlig bebyggelse vid betesmarkerna togs bort. Det som är skog idag vid slottet var öppna trädlösa ytor och betesmarker med några fäbodar och fåtal enskilda buskar innan 1844, men med undantag av den 36/90 x 192 meter relativt lilla skogen Ault na Broage som fanns i alla fall från slutet av 1700-talet fram till minst 1821. Som ägare av Lewis hade James Matheson möjlighet att på laglig väg avhysa människorna från Gearraidh Chruaidh eftersom de var hyresgäster på marken som ingick när han köpte Lewis 1844. Syftet med vräkningarna var att kunna bygga Lews Castle och runt slottet anlägga a) en skog som täckte ett större område, b) privata nöjesparker och skogsträdgårdar, c) en park, d) vägar för häst och vagn och e) promenadstråk och gångbanor för människor. Efter avhysningarna på 1840-talet efter 1844 började James Matheson med ett omfattande planteringsprogram för träd på Gearraidh Chruaidh. Det kostade James Matheson £49 000 på 1840-talet fram till 1850 att omvandla den naturliga betesmarken på Gearraidh Chruaidh till skog och privata trädgårdar, vilket motsvarade ungefär 63 miljoner kr 2016. Det milda klimatet och skyddet av ursprungliga härdiga växtarter skapade idealiska odlingsförhållanden för en mängd inhemska och importerade arter. Designen av egendom- och parklandskapet påbörjades 1848 och pågick in en bit på 1900-talets första år. Utvecklingen och förändringen av landskapet pågick i tre huvudfaser, först i mitten av 1800-talet sedan en vidareutveckling på 1870-talet och därefter en gång till i början på 1900-talet. Sedan början av 1900-talet fram till idag har landskapet varit relativt oförändrat. I skogen inträffade en fjärde fas under andra världskriget när den övergick från att bli kontrollerad till att bli fri och vild. Omdirigeringarna av vägarna till Lews Castle och avhysningarna av hyresgästerna på Gearraidh Chruaidh på 1840-talet var inte populära i början hos lokalbefolkningen. Detta kom snabbt att ändras när hans projekt på Lewis under åren 1845-1878 ökade sysselsättningen och minskade både fattigdomen och svälten. Dessutom finansierade James Matheson sociala och ekonomiska projekt på Lewis till förmån för Lewis gemenskap. 1846 startade potatissvälten i de skotska högländerna där Yttre Hebriderna ingår. Svälten pågick fram till 1856. Det var svåra tider och många utvandrade från högländerna. 1851-1855 hjälpte Sir James Matheson 1771 st människor att emigrera från Lewis. Några av dessa hade blivit vräkta av James Matheson från Gearraidh Chruaidh på 1840-talet. Paradoxalt nog blev inte förhållanden bättre för de som stannade kvar på Lewis. Markerna som de var förpassade till runt om på Lewis blev mer överbelastade och utarmade när stora delar av odlingsbar mark avsattes för betande får och jakt på hjortar och ripor. Jordbruksmarker omorganiserades. Den minskade andelen jordbruksmark för bönderna att hyra var en del utrensningarna av högländerna. Det gick ut på att det var mer ekonomiskt lönsamt för markägare att ha betande får på sina marker än att hyra ut samma marker till bönder. Bönder fördrevs bort från de områden som deras förfäder hyrt i flera generationer innan. Många flyttade till städer inom Skottland eller emigrerade till bl.a. Amerika. I dessa svåra tider bidrog James Matheson slott-, skog- och parkprojekt i Gearraidh Chruaidh emellertid välkommen sysselsättning för lokalbefolkningen som inte emigrerade. Efter vräkningarna på Gearraidh Chruaidh behövde han människor som kunde hjälpa till att bygga slottet om än för enklare uppgifter för de icke skolade. Han behövde också människor som kunde hjälpa till att plantera skogen och hjälpa att anlägga trädgårdarna och parkerna. Allt det här skapade arbeten till lokalbefolkningen. Det uppskattades av de flesta människorna utom möjligen av de som hade huserat och blivit vräkta på Gearraidh Chruaidh. James Matheson var också med och utvecklade hamnen i Stornoway. James Matheson blev belönad av den brittiska kronan för sina insatser i potatissvälten. Han kunde från 1850 kalla sig både Sir och baronet. Baronet är en ärftlig brittisk titel men ingen adelstitel och ska inte förväxlas med den adliga titeln baron. Med titeln baronet ingår det att personen ifråga också får kalla sig Sir. En baronet står rangmässigt under en baron men över en riddare. Under åren 1850-1878 hette James Matheson därför Sir James Matheson, 1st Baronet (of The Lews). Det förkortade namnet Sir James Matheson användes också 1850-1878. Idag förekommer det ofta att han felaktigt nämns som Sir James Matheson innan 1850 trots att han inte blev Sir förrän 1850. Hans fru Mary Jane gick från 1850 under namnet Lady Matheson. Inofficiellt kallades hon för Lady Mary Jane Matheson. Hon är idag mest känd innan 1850 som Mary Jane Perceval och efter 1850 som Lady Matheson, Mary Jane Perceval eller under hela sitt liv som Mary Jane eller Mary Jane Perceval i sammanhang när hon förekommer med sin make James. James Matheson byggde Lews Castle under åren 1847-1854 på platsen för familjen Mackenzies gamla hus Seaforth Lodge med utsikt över småstaden Stornoway. Uppförandet av Lews Castle startade 1847 med att Seaforth Lodge revs samma år. I en ceremoni lades första stenen på Lews Castle den 30 november 1847. Sedan tog det sju år att uppföra Lews Castle innan det stod färdigt 1854. Det förekommer också uppgifter att Lews Castle byggdes 1844-1851,1847-1857 och 1848-1860. Det kostade James Matheson £ 60 000 att uppföra och färdigställa slottet under de sju åren 1847-1854, vilket motsvarade ungefär 77,3 miljoner kr 2016. Slottet kostade på mitten av 1800-talet bara £ 11 000 mer att bygga än vad det kostade att anlägga skogen och trädgårdarna eller med 2016 år värden en skillnad på 14,3 miljoner kr. Lews Castle uppfördes som ett country house och ett sommarslott, men ganska kort tid efter att James Matheson köpte Lewis 1844 blev också norra Yttre Hebriderna paret James Matheson och Mary Jane Perceval huvudsakliga residens. James Matheson hade även ett boende i London. Lews Castle räknas idag också som ett historiskt hus. Berömda Glasgowarkitekten Charles Wilson (1810-1863) designade country houset Lews Castle såväl som en tudor gotisk mansion, som en nygotisk mansion och som en krenelerad mansion house med stupglugg parapet, vilket slottet fortfarande är. Engelska ordet för stupglugg är machicolation. Huvudbyggnaden uppfördes med tre våningar som en krenelerad mansion flankerad med en rad ofta högre torn och lägre flyglar i norr och väst. Lews Castle påminner om Lennox Castle som uppfördes 1837-1841 i East Dunbartonshire. Lennox Castle designades av skotska arkitekten David Hamilton (1768-1843). Charles Wilson utbildade sig hos David Hamilton. Lews Castle liknar också mycket i stilen som det nygotiska Drummuir Castle i Moray som designades av arkitekten Thomas Mackenzie från Elgin. Charles Wilson designade även på 1840- och 1850-talen efter 1844 en del andra byggnader på markerna omkring Lews Castle som t.ex. Creed Lodge, the Gateway, Marybank Lodge och Porter's Lodge. Creed Lodge finns idag i sydväst vid västra ingången medan Marybank Lodge finns vid nordvästra ingången och Porter's Lodge finns vid nordöstra ingången till nuvarande Lews Castle Grounds. Utseendet på Creed Lodge har ändrats genom åren. Porter's Lodge är också känd som Bayhead Lodge. Charles Wilson stod också för designen för en rad gränsmurar, strandvallar, etc på slottets marker varav majoriteten av dem uppfördes omkring 1845 innan Lews Castle byggdes, undantaget Cuddy Point som konstruerades 1868. Efter att slottet stod klart 1854 och efter att träden växte upp kom området Gearraidh Chruaidh på andra hälften av 1800-talet att kallas på engelska för The Stornoway Woods eller bland infödda öbor som The Castle Grounds. Officiella namnet på markerna vid och närmast omkring Lews Castle var Lews Castle Grounds, vilket området officiellt heter än idag. Norra delen av Gearraidh Chruaidh hette North Park vid 1850 fram till 1923 då North Park bytte namn till Lady Lever Park. North Park var ett avgränsat område 1850 som var omgivet av träd. Nya träd planterades också på platsen vid den tiden på mitten av 1800-talet. I mitten av 1800-talet anlades en terrasserad trädgård sydväst om slottets byggnad. En informell nöjespark med träd och buskar anlades också sydväst om Lews Castle. En liten köksträdgård låg sydöst om slottet på mitten av 1800-talet. Antingen var den gammal och tillhörde det tidigare rivna Seaforth Lodge eller anlades den på 1850-talet ungefär samtidigt som byggandet av Lews Castle slutfördes. 1868 vid strandremsan syd och sydöst om Lews Castle uppfördes en krenelerad mur mot vattnet som finns kvar idag. Murens översta topp har regelbundna kvadratiska öppningar. På andra hälften av 1800-talet på främst 1870-talet och åren närmast 1875 fortsatte arbetet med det omgivande landskapet närmast Lews Castle. Ytterliggare träd planterades, en ny köksträdgård anlades och ett växthus byggdes ca 1870 eller 1875. Landskapet utvecklades ytterliggare på 1870-talet. I slutet av 1870-talet fanns det flera stora växthus på markerna. Importerad jord rik på sand och snäckskal, från troligen Lewis and Harris eller övriga Yttre Hebriderna, användes i växthusen. De planterades skogarna vid Lews Castle var på andra hälften av 1800-talet en dramatisk kontrast till den omgivande i stort sett trädlösa landsbygden. Det kunde förekomma små trädpartier på övriga landsbygden. Det medförde att de skogsklädda markerna som omgärdade Lews Castle blev ett betydelsefullt område som privata parker för dess ägare. Lews Castle och dess omgivande område blev en grön oas. För utomstående lokalbor som var vana att vistas på mer öppna trädlösa herdar eller kuster på Lewis måste det har varit en fantastisk upplevelse att få se dessa privata skogar utifrån och senare på 1900-talet när de också kunde besöka dem. 1878 dog Sir James Matheson i Provence-Alpes-Côte d'Azur i sydöstra Frankrike. Hans änka Mary Jane Perceval tog över ägandet av Lews Castle efter hans död. 1880 reste hon minnesmärket The Matheson Memorial över honom. Det består av en baldakin i fransk renässans marmor och ligger inte långt från Lews Castle. Öppningarnas översta del innan taket tar vid är bågformade. Taket är formad som en kupol. Korintiska kolonner i de fyra hörnen av monumentet bär upp taket. The Matheson Memorial återställdes 2005 efter att dess saknade staty returnerades. På 1880-talet gick ekonomin ned på Lewis och flera räder av lokalbefolkningen gjordes mot Mathesons marker på Lewis i likhet med de räder som samtidigt förekom lokalt på Uist i Yttre Hebriderna, på Skye i Highland och på Tiree i Argyll and Bute. I takt med att Lewis ekonomi återhämtade sig lugnande det ned sig. 1896 dog Sir James Matheson änka och Lews Castles ägare Mary Jane Perceval i London. Efter hennes död gick Lews Castle över till Sir James Matheson brorson Donald Matheson och dennes son överste Duncan Matheson. Duncan var Sir James Matheson brorsons son. Under perioden 1878-1917 med först Mary Jane Perceval 1878-1896 och sedan med Donald Matheson och hans son Duncan Matheson 1896-1917 utvecklades det omgivande landskapet runt Lews Castle ytterligare. Fler vägar för häst med vagn och promenadstråk för människor byggdes vid Cuddy Point, runt Matheson monumentet, på Gallows Hill och vid mynningen av Greeta River innan 1895. En serie av prydnadsdammar väster om Lews Castle ersattes av ett omfattande utbud av växthus. En formell terrass byggdes framför och längs den sydöstra delen av slottet. En ny köksträdgård byggdes också i ett skyddat läge nordväst om Lews Castle. North Park och en del andra parkområden förändrades när vissa träd togs bort. Det resulterade i minskade skogsområden på sina håll, inte minst i norr. Det delade upp hela området runt Lews Castle med tydligare omfattande sammanlänkande parkområden. Under tiden då Mary Jane Perceval stod som ensam ägare 1878-1896 beskrevs landskapet vid slottet 1882 av F. Groome i Ordnance Gazetteer som so beautiful and well laid out that both gardens and grounds compare favourably with any in Scotland. Av ekonomiska skäl satte familjen Matheson ön Lewis, Lewis estate och Lews Castle till försäljning 1917. Året efter såldes allt. 1918-1923 - Lord Leverhulme - period 3 Lews Castles historia i slutet av 1910-talet och i början på 1920-talet brukar ofta beskrivas rakt upp och ned under ett förlopp under de fem åren som slottet ägdes av William Lever 1918-1923. Lews Castles historia under den här perioden kan också bakas in i två skeenden där den ena behandlar William Levers roll på Lewis 1918-1923 och den andra som handlar om hans tillvaro på Harris 1919-1925. Fördelen med versionen med två skeenden är att den tydligt belyser förskjutningen av William Levers engagemang på Yttre Hebriderna från Lewis till Harris. Det i sin tur ger en uppenbar bild att det påverkade hans engagemang för Lews Castle på Lewis trots att han lade ned stora pengar på slottet och förnyade det invändigt. På Lewis möttes han överlag av motstånd under större delen av perioden 1918-1923. På Harris däremot var det oftare öppna välkomna armar 1919-1925. 1918-1923 William Lever på Lewis 1918 sålde familjen Matheson ön Lewis för £167 000 eller £143 000 till engelska industrimannen, tvålmagnaten, filantropen och liberala politikern William Lever (1851-1925), 1st Viscount Leverhulme 1922-1925. Uppgifterna varierar hur mycket han betalade för Lewis. Lews Castles hemsida hävdar summan var på £143 000. William Lever är också känd som Lord Leverhulme. I köpet av ön Lewis ingick även Lewis estate och Lews Castle. Sedan James Matheson 1844 köpte Lewis för över £500 000 eller £190 000 hade priset på ön sjunkit med £357 000, £333 000, £47 000 eller £23 000 när William Lever köpte ön 1918 för £167 000 eller för £143 000 beroende på vems uppgifter man tror på. Enligt Lews Castles hemsida gick priset ned med £47 000 från £190 000 år 1844 till £143 000 år 1918, vilket var en sänkning av priset på nästan 25 %. £47 000 / £190 000 = 0,2474 = ungefär 25 %. 1 pund i Storbritannien år 1844 motsvarade 1,84 pund år 1918 enligt programmeraren Stephen Morley. Kostade en sak 1 pund år 1844 fick människor 74 år senare betala 1,84 pund för samma sak. Sett med 1918 års värden motsvarade de 190 000 pund år 1844 samma som 349 600 pund år 1918. £190 000 x 1,84 = £349 600. Under förutsättning att Lewis såldes för £190 000 år 1844 respektive £143 000 år 1918 var därför sänkningen av Lewis med 1918 års prisvärden och inflation 1844-1918 inräknad i praktiken motsvarande £206 600. £349 600 - £143 000 = £206 600. Det motsvarade en sänkning av priset av Lewis, där Lews Castle ingick, med ungefär 59 % sett med 1918 års priser med inflationen 1844-1918 inräknad. £206 600 / £349 600 = 0,5910 = ungefär 59 %. Priset på Lewis var 25 % billigare år 1918 än 1844 i faktiska pengar, men med inflationen 1844-1918 inräknad var Lewis 59 % billigare år 1918 än 1844. - Vem var då denna William Lever som köpte Lewis till ett sänkt pris? - Vad sysslade han med i England innan ankomsten till Lewis? - Vad gjorde han på Lewis 1918-1923? - Vad hände med Lews Castle under hans ägande? William Lever föddes 1851 i Bolton i Lancashire i England. När han var 33 år 1884 reste han till Yttre Hebriderna på semester och blev förälskad i ögruppen. Han återvände sedan till England, startade en tvålfabrik och tillverkningsföretaget Lever Brothers 1885 tillsammans med sin bror James Darcy Lever (1854-1916). William var den drivande personen i företaget. James hade en mer passiv roll. Verksamheten expanderade. I nordvästra England söder om Birkenhead mellan järnvägsstationen i Bebington och River Mersey köpte de 1887 land till en yta av 56 acres (engelska tunnland), vilket motsvarar 227 000 m2. Området låg på andra sidan vattnet om Liverpool. Efter köpet omvandlades platsen till en by som blev känd som Port Sunlight efter Lever Brothers mest populära rengöringsmedel Sunlight. Anställda på Lever Brothers kom att både bo och arbeta i Port Sunlight. De jobbade på hans tvålfabrik i Port Sunlight. I Port Sunlight byggdes 800 bostäder 1899-1914 som huserade 3500 människor. Nästan trettio arkitekter anställdes för planlägga och färdigställa samhället. I Port Sunlight erbjöd William Lever sina anställda hyggliga levnadsvillkor och bra bostäder i tron att kunna få en sund och glad arbetskraft. Samhället utformades för att både hysa arbetarna och stödja dem. Kolonilotter och offentliga byggnader som en sjukstuga, skolor, en konserthall, en swimmingpool för utomhus, en kyrka, ett hotell som inte serverade alkohol och Lady Lever Art Gallery byggdes. Lady Lever Art Gallery öppnades 1922. I Port Sunlight ville William Lever höja sina anställdas välfärd med utbildning och underhållning. Han uppmuntrade rekreation och organisationer som främjade konst, litteratur, musik eller vetenskap. Politiskt var William Lever en förespråkare för liberalismen. 1906-1910 satt han i brittiska underhuset i London för Liberal Party för engelska valkretsen Wirral. I underhuset drev han bl.a. frågan att införa en nationell folkpension som den som han gav till sina anställda. William Lever lyckades under sin yrkeskarriär göra sig en förmögenhet genom sitt affärsmannaskap och genom reklam- och marknadsföringsmetoder. Han var exempelvis under en period en av de största annonsörerna i den konservativa tidningen Daily Mail som startade 1896. Ett berömt citat av William Lever om reklam och annonseringar under hans livstid löd: I know half my advertising isn't working, I just don't know which half. William Lever tänkte gå i delpension 1918 som 67:åring, men samma år reste han tillbaka till Yttre Hebriderna som han besökte som 33:åring 1884. I maj 1918 köpte han Isle of Lewis för £143 000 eller £167 000 med avsikt att återuppliva fiskerinäringen genom att bygga en isanläggning för fisk i Stornoway. Fisk som fångats av yrkesfiskare i vattnen vid och utanför Yttre Hebriderna skulle föras till Stornoway och isanläggningen. Sedan skulle fisken fraktas på fartyg med kylanläggningar till Fleetwood i nordvästra England. I Fleetwood skulle William Lever bygga anläggningar för sill, en konservfabrik och en fabrik som kunde göra fiskkakor, lim, foder, gödsel, osv. 1918 grundade han Mac Fisheries som var en detaljhandelskedja för fiskhandlare. För att kunna skapa en marknad för fiskprodukter köpte William Lever upp oberoende fiskhandlare i hela Storbritannien. Deras butiker döptes om till Mac Fisheries. Sedan kunde han sälja fiskprodukter genom mer än 400 butiker som tillhörde Mac Fisheries. Utöver fiskerinäringen var William Lever beredd att investera mycket pengar på Lewis. Han lät den engelska trädgårdsdesigner, landskapsarkitekten och stadsplaneraren Thomas Hayton Mawson (1861-1933) få uppdraget att framställa en större ombyggnadsplan för småstaden Stornoway. William Lever ambitiösa ekonomiska planer var populära i början på Lewis. De innebar att han planerade betydande investeringar på Lewis, vilket skulle minska arbetslösheten och därmed öka sysselsättningen på Lewis. William Lever satte igång och investerade i alla möjliga aspekter i industrier och i leverans- och distributionskedjan. Han var också beredd att finansiera ett järnvägsnät på Lewis. Fiskebåtar skulle sedan lasta av sin fisk i förbättrade hamnar på Lewis västkust och transportera fisken på järnvägarna till bearbetningsanläggningar i Stornoway på Lewis östkust. Sedan skulle fiskprodukterna transporteras vidare i kedjan för att slutligen hamna i Mac Fisheries butiker runt om i Storbritannien. William Lever hade också ambitioner för Stornoway. Engelska arkitektoniska illustratören och journalisten Thomas Raffles Davison (1853-1937) fick utarbeta en framtidsvision av småstaden. I den ingick att bygga en bro från hamnen i Bayhead till Lews Castle Grounds vid markerna där Lews Castle ligger. I november 1918 slutade första världskriget. Brittiska soldater återvände hem och en del hamnade på Yttre Hebriderna. De var inte längre i militär tjänst. Den brittiska regeringen från nationell nivå lovade en del av krigsveteranerna att de skulle få marker på Lewis för deras insatser i kriget. Målet var också från regeringen att få denna stora grupp människor av män sysselsatta igen, men även för att minska avfolkningen från landsbygden. Därför stödde regeringen också bosättningar på landsbygden från allmänheten. Idag kan Lewis tyckas som en vacker idyllisk plats, men på 1700- och 1800-talen som på många andra landsbygdsområden i skotska högländerna och även i skotska lågländerna främst 1760-1830 vräktes en del hyresgäster av markägarna. Levnadsförhållandena var också hårda. Under några år på 1800-talet svälte befolkningen och mängder med skottar utvandrade frivilligt från Lewis till de större städerna inom Skottland och till England, Amerika samt Australien i hopp om bättre liv. I början på 1900-talet försökte den brittiska regeringen stoppa denna trend. De erbjöd mark med små gårdar, bosättningar eller torp och förbättrade villkoren för markinnehav. Efter första världskriget utlovade de också till militärer som deltagit i kriget a land fit for heroes to live, på svenska ungefär ett land som passar för hjältar att leva/bo i. Från regeringens håll prioriterades därför sådana bosättningar som det fanns möjlighet till på Lewis. Markägare i England hade inget direkt emot denna politik tillskillnad från i Skottland där markägarna var allmänt fientliga mot detta och gjorde allt för att försvåra för regeringen. Allmänheten på Lewis och på övriga Yttre Hebriderna däremot var positiva till de återvändande före detta brittiska militärerna. William Lever protesterade mot bosättningspolitiken som innebar att före detta militärer olagligt skulle bosätta sig och ockupera hans marker på Lewis. Han hade också en annan syn än den brittiska regeringen. Som Lews Castle tidigare ägare, familjen Matheson, var han industrialist. Både han och familjen Matheson ansåg att det bästa för Lewis var att industrialisera norra delen av ön Lewis and Harris oavsett ifall det rörde sig om fiskeindustrin, tweedtillverkning eller liknande. Ön Lewis befann sig i en exceptionell fördelaktig situation. Rika industrialister, från 1844 familjen Matheson och från 1918 William Lever, var beredda att investera stora mängder med pengar för att utveckla Lewis och gör området mer modernt. De trodde på ön och att de kunde tjäna mer pengar där. Den brittiska regeringens bosättningspolitik att sätta människor återigen på landsbygden och göra dem till jordbrukare eller torpare ansåg de som bakåtsträvande och ett direkt föråldrat sätt att leva. Under tiden fanns det jordlösa människor på Lewis som bodde i överbefolkade områden med eländiga förhållanden samtidigt som det parallellt fanns stora arealer av tomma jordbruksmarker där det betade får eller som aristokratin använde för kunna bedriva nöjesjakt på hjortar eller ripor. När det blev känt för allmänheten att William Lever var motståndare till att sätta människor på landsbygden på hans marker på Lewis resulterade det i att det gjordes räder på jordbruksområden i Coll, Gress och Tong, vilket skedde i mars 1919. Marker ockuperades av före detta militärer. William Lever vidtog rättsliga åtgärder mot ex-militärerna som han ansåg var markockupanter. Scottish Office, som var ett departement inom den brittiska regeringen 1885-1999, däremot tog parti för de före detta militärerna. Regeringen gick emellertid med på att inte tvinga William Lever att gå med på att låta människor få bosätta på hans marker på Lewis under tio år under förutsättning att han investerade pengar på Lewis. Hösten 1919 övertalade William Levers män ockupanterna att lämna områdena som de olagligt hade tagit i besittning, men i januari 1920 kom de tillbaka till Coll och Gress och började bygga hus. William Lever svarade då med att stoppa sina investeringar lokalt där, men sedan över hela Lewis. Det orsakade kalabalik och människor blev arga. William Levers invändningar mot att låta människor få bosätta sig i Coll och Gress var att gårdarna som redan fanns där behövdes som mjölkgårdar som skulle förse småstaden Stornoway med produkter. Coll och Gress ligger på östkusten som Stornoway. Hans villkor för att återuppta med investeringarna var att ockupanterna lämnade hans marker. Som kompromiss erbjöd han dem land på västra delen av Lewis. Han påtalade också avtalet från den brittiska regeringen som inte tvingade honom att låta människor få bosätta på hans marker på Lewis under tio år under förutsättning att han investerade pengar på Lewis. På grund av dessa argument lämnade ockupanterna återigen hans marker hösten 1920. Människor flyttade till Lewis västkust, men våren 1921 gjordes det återigen räder mot Coll och Gress på östkusten. Återigen svarade William Lever med att stoppa sina investeringar på Lewis. Eftersom William Levers investeringar upphörde på Lewis kände den brittiska regeringen därför sig befriade från åtagande att inte åberopa ett tvingade beslut. William Lever höll inte sin del i avtalet och därför behövde inte regeringen hålla sin del i avtalet ansåg regeringen. Inför valet att regeringen skulle tvinga honom att låta ockupanter få bosätta sig på hans marker eller att han frivilligt skulle låta dem få bosätta sig där valde han det senare. William Lever lät ockupanterna få vara kvar och få bo på gårdar i Coll och Gress och på en del av Orinsay i sydöstra Lewis. William Lever resonerade att det var bättre att han ägde markerna men lät ockupanterna få bo kvar där mot hans vilja än om att han sagt nej men förlorat sina landområden styckvis genom rättsliga åtgärder. Vid en gård vid bosättningen i Galson på nordvästra Lewis and Harris nära den nordligaste spetsen av ön fortsatte emellertid konflikterna. Vid det här skedet hade William Lever givit upp sina planer för Lewis och hans plan för Lewis hade gått i spillror. Han förstod att han inte kunde fortsätta med sina tidigare planer för Lewis. Han vände därför alla sina blickar söderut till Harris på södra delen av ön Lewis and Harris. Han övergav Lewis i praktiken. I fortsättningen koncentrerade han sin uppmärksamhet helt till det angränsande Harris. Det kostade också mycket pengar att bedriva projekten både på Lewis och på Harris. Med en mer ansträngd ekonomi valde han att hellre att satsa sina pengar på Harris där hans investeringar var mer välkomna än på Lewis. 1923 meddelade William Lever att han skulle lämna Lewis och ge hela Lewis som en gåva till lokalbefolkningen. Han fick nobben och valde då att sälja markerna på Lewis till frånvarande hyresvärdar. 1923 skänkte han slottet Lews Castle och land som täckte en yta på 64 000 acres (engelska tunnland) till folket i Stornoway parish. Slottet hamnade därmed i Stornoway parish ägo. 64 000 acres motsvarar 259 km2. Hela Lewis har en yta på 1770 km2. Stornoway parish fick 14,63 % av Lewis yta gratis. 259/1770=0,1463. Slottet har sedan 1923 varit i offentligt ägande, men innehafts av olika offentliga organisationer eller myndigheter sedan dess. Efter att William Lever 1923 lämnade ifrån sig ön Lewis avbröts ombyggnaden av småstaden Stornoway som därför bara blev delvis genomförd. Under de få åren 1918-1923 som William Lever ägde Lews Castle renoverade och moderniserade han slottet. Han förändrade interiören, dvs. de inre delarna. William Lever installerade elektricitet, centralvärme, ett internt system av telefoner och utökade antalet badrum. I matsalen hängde han upp sju gobelänger som nu finns i Lady Lever Art Gallery i Port Sunlight i nordvästra England. 1919 förlängde William Lever slottets balsal med en intilliggande salong för att göra den mer dansvänlig som den hängivna dansaren han var. William Lever lät förändra balsalens interiör. Balsalen fick joniska kolonner och ett innertak i adamstil av Ernest Prestwich. Ernest Prestwich var assistent till Lomax-Simpson. Joniska kolonner ingår jonisk ordning som i sin tur är en av de klassiska kolonnordningarna. William Lever planterade också fler träd på Lews Castle Grounds och byggde ytterliggare vägar som nuvarande kustvägen som leder till mynningen av Greeta River, också känd som River Creed. På Lews Castle tog William Lever emot många kända besökare. Inbjudningar till balerna på slottet var mycket eftertraktade bland kändisar. Samma år innan William Lever gav bort slottet 1923 döpte han om North Park, som var en av slottets många parker, till Lady Lever Park till minne av hans fru Elizabeth Ellen Hulme. Större delen av Lady Lever Park är idag en golfbana och ligger norr om Lews Castle och Castle Park. Castle Park är en park som finns närmast Lews Castle sydöst och öster om slottet. 1919-1925 William Lever på Harris I maj 1919 köpte William Lever egendomen South Harris Estate från Alexander Murray (1872-1962), 8th Earl of Dunmore 1907-1962 för £36 000. En månad senare köpte William Lever upp North Harris Estate, där slotten Amhuinnsuidhe Castle och Ardvourlie Castle ingick, från Sir Samuel Scott för £20 000. Sir Samuel Scott skrev sedan på ett femtonårigt hyresavtal som lät honom och hans hustru Lady Sophie bo kvar på Amhuinnsuidhe Castle mot att han betalade en årlig symbolisk hyra på ett pund. Ett pund 1919 motsvarade 52,10 pund år 2017 eller ungefär 573 kr. I juni 1919 var William Lever den största markägaren i hela Storbritannien. Willliam Lever valde ut fiskebyn Obbe på Harris som platsen där han tänkte förverkliga sitt kommande projekt. Obbe låg i södra Harris på södra delen av ön Lewis and Harris. Obbe skulle göras om till ett stort fiskcenter som kunde skicka vidare fisk till Mac Fisheries-butiker i Storbritannien. Han valde platsen eftersom det gav lika tillgång till vattnen på båda sidor om Yttre Hebriderna, dels i Atlanten i väster och Minch i öster. Minch är sundet mellan Yttre Hebriderna och det skotska fastlandet. Platsen gav också möjligheter för fiskare att hitta skyddade fiskevatten. 1920 byggdes en ny pir i Obbe. Strandkanten byggdes om för att kunna ta emot 50 förtöjda trålare. Det byggdes också hus för boende, en kylanläggning, rökeri, hus för chefer, garage för 20 bilar, osv. 300 män sysselsattes med att bygga upp Obbe. 1920 döptes Obbe om till Leverburgh efter att William Lever fick lokalt samtycke. Obbe var ett gammalt fornnordiskt namn som betydde bukt. William Lever planerade därefter ett andra utvecklingsstadium för det närliggande området där en hamn skulle byggas som kunde ta 200+ trålare. Även en sluss som kunde garantera att det fanns ett havsdjup på 7,6 meter för båtarna skulle byggas. William Lever betalade för att höja upp standarden på vägarna till området för att kunna ta emot ytterligare trafik landvägen. 1922 införlivades Mac Fisheries i Lever Brothers Ltd. Mac Fisheries bas låg i London. 1924 kom produktionen igång på Harris och tolv stora fiskebåtar med drivgarn anlände till Leverburgh. Fångsten blev gigantisk och det fanns inte tillräckligt många män att ta hand om all fisk. De fick begära extra hjälp från kvinnor från fastlandet för att ta hand om alla fiskefångster. William Lever besökte Leverburgh för sista gången i september 1924. Efter besöket reste han till Afrika där han fick lunginflammation. Han åkte som sjuk tillbaka till Storbritannien och sitt hem Inverforth House i Hampstead i London där han dog 7 maj 1925 av lunginflammationen. Inverforth House är formellt känt som The Hill. Efter William Levers död fick många projekt på Lewis and Harris ett abrupt slut. Efter hans bortgång hade hans testamentsexekutorer och styrelsen för Lever Brothers inget intresse för hans projekt i Leverburgh. De avslutade allt arbete i Leverburgh och sålde byn och alla produktionsanläggningar för £5000 och ett gods för £300 till en lokal familj som hette Campbell i efternamn. Totalt fick de in £5300, vilket var en dålig förtjänst eftersom det uppskattas att William Lever investerade £500 000 i projektet i Leverburgh under åren 1920-1924. £500 000 under perioden 1920-1924 motsvarade i slutet av 2016 ungefär som £23,68 miljoner eller ungefär 268 miljoner kr. Amhuinnsuidhe Castle, Ardvourlie Castle, Harris Hotel och 24 km2 tillhörande landområden såldes också och inbringade endast £2000 på en auktion. North Harris Estate med slottet Amhuinnsuidhe Castle såldes sedan till Sir Samuel Scott för £1500. Från mitten av 1918 under drygt tre år till slutet av 1921 spenderade William Lever 2 miljoner pund på industrialiseringar som till stor del baserades på fiskeprojekt på ön Lewis and Harris, vilket 2016 motsvarade ungefär 1,072 miljarder kr. Därutöver spenderade han ytterligare pengar på ön från slutet av 1921 till 1925. William Lever ville tjäna pengar på sina investeringar, men han eftersträvade och trodde också att han kunde förändra de ekonomiska och sociala förhållandena på Lewis and Harris med sina industrialiseringsprojekt. William Lever var en älskad person och det var därför ingen slump att det kom 30 000 människor på hans begravning i England 1925 trots de problem han mötte på Lewis. Han begravdes i Port Sunlight i nordvästra England. Det är uppenbart att Harris mer öppna armar 1919-1925 än Lewis mera motstånd 1918-1923 påverkade William Levers engagemang i Lews Castle trots alla hans investeringar i slottet. I ett mer vänligt sinnat och överlag mindre anarkistiskt Lewis under perioden 1918-1923 hade William Lever kunna modernisera den regionen, vilket var hans plan från början. Det hade lett till att hans engagemang i Lews Castle på Lewis därmed hade kunnat öka. Han lämnade istället Lewis 1923 och gav bort Lews Castle samma år. Han orkade inte längre bry sig om ett slott i en region som Lewis där äganderätten gång på gång ignorerades 1918-1923. I förlängningen gick det därför ut över Lews Castle som förlorade sin investeringsvillige miljonär 1923. 1923-idag - offentlig ägande - period 4 1923 gav William Lever slottet Lews Castle och dess 259 km2 markarealer till Stornoway parish. Efter att slottet och dess landområde kom i Stornoway parish ägande inrättades Stornoway Trust för att kunna ta hand om denna betydande egendom på uppdrag åt samhället. När William Lever gav Lews Castle till Stornoway parish var villkoren för att de skulle få slottet, vilket han också angav, att slottet skulle användas för medborgerliga ändamål och som tjänstebostad för the Provost of Stornoway. För Stornoway parish blev emellertid underhållet av slottet ett växande problem under den ekonomiska situationen som Lewis befann sig i på 1920- och 1930-talen. Villkoren för det ursprungliga avtalet och slottet användningsområden ändrades, vilket var möjligt efter William Levers död 1925. För att få in pengar lät de Lews Castle bl.a. bli bostad till Lionel Arthur Henry Seymour Dawson-Damer (1883-1959), 6th Earl of Portarlington och hans fru när de åkte till Lewis för jaga och fiska. Paret var också kända som Lord and Lady Portarlington. Earl of Portarlington tillhörde den irländska adeln. Lews Castle inhyste också idrottsliga hyresgäster på 1930-talet. Under andra världskriget 1939-1945 togs Lews Castle över som boende för luft- och markpersonal på 700 Naval Air Squadron. Slottet fungerade som ett sjukhus för brittiska örlogsflottan under kriget. Under kriget förändrades också skogarnas utseenden vid slottet. Tidigare från 1800-talet fram till andra världskriget var skogen kontrollerad och noga planerad. Under andra världskriget fick skogen växa fritt och urartade till ett vilt tillstånd, vilket ledde till förstörelsen av slottets växthus och dess exotiska växter. Växthus revs efter kriget. 1953 sålde Stornoway Trust slottet Lews Castle och omkring 10 acres av dess marker till Ross and Cromarty County Council som tog över ägandet av Lews Castle. 10 acres motsvarar 40468,6 m2. Nya ägaren lät slottet 1953 bli boende för studenter på Lews Castle College. Nya byggnader uppfördes också inom murträdgårdens område. Lews Castle var studentboende under resten av 1950-talet. I mitten av 1970-talet kom colleget under Yttre Hebridernas nyinrättade Western Isles Council förvaltning. Western Isles Council var högsta beslutande organet för Yttre Hebridernas kommun. Lews Castle College och därmed också Lews Castle kom under den nya kommunens ansvarsområde. 1976 uppfördes en specialbyggd byggnad för colleget innanför murarna i den gamla köksträdgården. Fram till 1988 användes Lews Castle som college av Lews Castle College då strukturella upptäcktes och byggnaden utrymdes. Efter det följde större reparationer och slottet stod tomt till 1994. 1993 blev Lews Castle College en egen oberoende enhet under the Further and Higher Education (Scotland) Act 1992. Slottet Lews Castle fortsatte stå under Western Isles Council. 1994-1997 användes Lews Castle av Lews Castle College och av Western Isles Council. Efter 1997 har slottet aldrig använts som campus för colleget. 1997 döptes Western Isles Council om till Comhairle nan Eilean Siar. Vid 1998 hade Lews Castle College fått statusen som ett av University of the Highlands and Islands nio colleges i regionen som innefattade Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Yttre Hebriderna, Highland, Moray och Argyll and Bute. Lews Castle College campus hade vid den tiden flyttat in i byggnader som låg på Lews Castle marker. 1997 till början av 2010-talet stod Lews Castle tomt, undantaget vaktmästare från Lews Castle College som hade tillgång till slottet 1997-2002. Det förekommer också uppgifter slottet stod tomt från 1996. Under den här perioden från 1990-talets andra hälft till början av 2010-talet togs slottets spiselkransar och delar av annan inredning bort. Efter att den sista vaktmästaren från Lews Castle College lämnade Lews Castle i mitten av 2002 värmdes slottet upp. Regelbundna besök gjordes även av personal från Comhairle nan Eilean Siar. På 2000-talet gjordes en omfattande förstudie för att avgöra vad som var det bästa och mest kostnadseffektiva sättet för att säkerställa att Lews Castle och markerna Lews Castle Grounds återfick sin forna glans. På mitten av 2000-talet genomförde Stornoway Trust stora förbättringar av the Lews Castle Grounds. Skogsprojektet the Millennium Forest Project möjliggjorde a) storskalig borttagande av invasiva växter, b) omfattande trädplantering, c) nya beläggningar av vägar, d) förnyande av broar, e) byggandet av ett nytt sågverk och f) uppförandet av nya besöksanläggningar. Invasiva växter är växter som introducerats till områden utanför sitt ursprungliga utbredningsområde. De sprider sig sedan av egen kraft och skadar ekosystemet som de introducerades till. De har negativ effekt på platsen lokalt, åstadkommer ekonomisk skada eller påverkar hälsan negativt hos djur och människor. 2010 beslöt Heritage Lottery Fund att de skulle bidra med pengar för att utveckla Lews Castle. Samma år lade Comhairle nan Eilean Siar i samarbete med Stornoway Trust och andra organisationer upp ett förslag på vad som skulle repareras på Lews Castle och hur slottet skulle användas. 2011 fick Lews Castle £4,6 miljoner av Heritage Lottery Fund för att omvandla slottet till ett tvåspråkigt museum och kulturcentrum. 2013-2015 uppfördes en ny byggnad bredvid slottet som innefattade ett museum och ett arkiv. Bottenvåningen på Lews Castle restaurerades också med start 2013. 14 juli 2016 invigdes och öppnades Museum nan Eilean i den nya uppförda byggnaden bredvid Lews Castle. På museet kan besökarna lära sig mer om Yttre Hebridernas kultur och historia. Där finns också ett café och en shop. Från museet kan besökare sedan ta sig till offentliga rum i slottet. Dessa rum på slottet hade omsorgsfullt restaurerats till sin forna storhet inför museets öppnande 2016. Tyvärr har det moderna utseendet på Museum nan Eilean förstört en bit av utseendet på den bakomliggande närmaste omgivningen av Lews Castle. Det nya platta silverfärgade museet med bitvis stora glaspartier tar delvis ifrån Lews Castle baksida dess vackra 1800-tals prakt. Många liknande exempel finns i London där vackra äldre byggnader kan få moderna grannar bredvid sig. Det finns människor som gillar när kontrasten gammalt och nytt blandas sida vid sida, men det finns också de som föredrar att äldre byggnader får glänsa ensamma eller stå sida vid sida bredvid andra äldre byggnader som t.ex. stora delar av Gamla Stan i Stockholm. Det finns därför de som tycker att Museum nan Eilean utvändigt kunde ha byggts i samma stil som Lews Castle fast utan torn för att bättre passa in bredvid slottet. Å andra sidan är det inte säkert att rum på Lews Castle restaurerats inför 2016 ifall det inte byggts något museum med den silverfärgade designen vid platsen. I valet mellan att ha ett restaurerat slott med ett silverfärgat rymdskepp bredvid sig eller ha ett slott i dålig kondition och ingen ny byggnad vid slottet är valet givet för de flesta. Då tar många hellre det restaurerade slottet och rymdskeppet ifall det är förutsättningen för slottets överlevnad, även om det inte är den mest estetiskt vackraste synen på platsen för besökande slottsromantiker. Idag ägs Lews Castle av Comhairle nan Eilean Siar som är det högsta beslutande organet i Yttre Hebridernas kommun Na h-Eileanan Siar. Motsvarande organ i svenska kommuner heter kommunfullmäktige som också är de högsta beslutande organen i svenska kommuner. Lews Castle är listad som en kategori A-listad byggnad. Huvuddelen av Lews Castle och dess byggnader är idag en del av ett naturretreat. Slottet anses som ett unikt landmärke på Yttre Hebriderna och Lewis. Med sina krenelerade torn sticker Lews Castle upp mot himlen från ett trädbevuxet område, vilket är en kontrast till övriga Lewis som till stora delar består av trädlösa hedar av torv. Lews Castle representerar också en kontrast till den lilla men livliga småstaden Stornoway. Lews Castle Grounds - trädgårdarna, parkerna och skogen Hela området där Lews Castle ligger hette Gearraidh Chruaidh fram till andra hälften av 1800-talet, även innan slottet byggdes på mitten av 1800-talet. Sedan andra hälften av 1800-talet kallas hela området, inte minst skogarna, som The Stornoway Woods eller bland infödda öbor the Castle Grounds. Officiellt heter området Lews Castle Grounds och upptar 700 hektar eller 2,7 km2. Markerna runt slottet däremot upptar 259 km2. Ytmässigt motsvarar 259 km2 som en kvadrat med 16,093 km långa sidor. Skogarna i Lews Castle Grounds är en fristad för vilda djur i allmänhet och för fåglar i synnerhet. Området anses som en av de viktigaste skogsmarksområdena i hela Skottland. För generationer av inbjudna gäster sedan 1800-talets andra hälft och för lokala öbor och turister sedan 1923 har området varit en plats för frid och rekreation inom bekvämt gångavstånd till Stornoway centrum. Skogen i området har och erbjuder fortfarande både skydd och öppna ytor för besökare. Norra delen av Gearraidh Chruaidh hette North Park vid 1850 fram till 1923 då North Park döptes om till Lady Lever Park. Större delen av Lady Lever Park utgörs idag av en golfbana. Lady Lever Park är norra delen av Lews Castle Grounds. Stora delar av Lews Castle Grounds, undantaget delar i norr, består idag av en omfattande blandskog, vilket är ovanligt när i sammanhang när det gäller Yttre Hebriderna. De huvudsakliga trädarterna i blandskogen på Lews Castle Ground är tysklönn, bok, ask, alm, tall, gran, ek, rönn och hästkastanj. Många av barrträden gick förlorade i stormar 1989, vilket lämnade områden av skadade eller instabila träd. Där det växer blandade bredbladiga barrträd fanns det till mitten av 2000-talet en tät undervegetation av invasiva pontisk rododendron och prunkhallon. Den första är en ljungväxtart medan den senare är en rosväxtart. Närmast Lews Castle finns idag ett parklandskap som till största delen också består av blandskog undantaget i nordväst vid Lews Castle College samt de mer öppna ytorna sydöst och öster om Lews Castle där den sluttande parken Castle Park finns. Castle Parks norra och södra delar omgärdas också av blandskog medan parkens centrala delar utgörs av gräs. Castle Park ligger nedanför Lews Castle mot vattnet. Bortom Castle Park i norr ligger Lady Lever Park och dess golfbana. Golfbanan består till de större delen av gräsmarker, men vid golfbanan finns träd som lönn, bok, lind och hästkastanj. I nordvästra Lews Castle Grounds finns entrén vid Marybank Lodge. Genom först skogsmark och sedan genom grova ruffiga gräsmarker, inte minst på vägens södra sida, leder vägen till Lews Castle College och därefter till Lews Castle. Det går att nå dessa byggnader från andra håll också som från öster eller söder. Området nordväst om Lews Castle där de ruffiga gräsmarkerna finns idag var tidigare en park. Längre västerut och sydväst om gräsmarkerna finns omfattande ruffiga gräsmarker och hedar tillsammans med områden av buskskog och planterad skogsmark. Nordväst om Lews Castle finns en muromgärdad trädgård. Ibland benämns felaktigt hela det större området Lews Castle Grounds istället som Lady Lever Park eller som Lews Castle and Lady Lever Park. I den definitionen ingår alla parker och skogar som omgärdar Lews Castle också i Lady Lever Park och inte bara områdets norra del med golfbanan. Vid sådana beskrivningar är exempelvis det mindre Castle Park en enskild park inom det betydligt större Lady Lever Park. Lews Castle hade flera trädgårdar som anlades på 1800-talet såsom skogsträdgårdar, en muromgärdad trädgård och i olika omgångar nya anlagda köksträdgårdar. Sydväst om Lews Castles slottsbyggnad anlades det också på mitten av 1800-talet en ovanlig fristående halvformell terrasserad trädgård. Trädgården var nedsänkt och hade tre terrasser. I den terrasserade trädgården fanns det ett växthus eller en glaspaviljong från 1870 eller 1875 fram till andra hälften av 1940-talet eller till början av 1950-talet, enligt skriftliga noteringar och enligt utgrävningar från 2014-2016 när fundament av växthuset/glaspaviljongen hittades. Växthuset/glaspaviljongen tillskrevs Alexander F. Sutherland. Efter andra världskriget revs växthuset/glaspaviljongen. Ett annat namn för glaspaviljong är lusthus. Byggnaden sydväst om slottet hade glasfönster och troligen också ett glastak. Det är okänt exakt vad byggnaden användes till, men arkeologerna tror att byggnaden antingen var ett orangeri eller en rosery även om byggnadens struktur inte var typisk för sådana byggnader. Orangeri är ett uppvärmt växthus för övervintring av träd och prydnadsväxter som inte tål hårt vinterklimat i det fria. Stora mängder av hittade fragment från krukväxter tyder på att mer exotiska och känsliga växter odlades och visades upp i byggnaden sydväst om Lews Castle. Byggnaden hade bl.a. en trädormbunke från Nya Zeeland. I början på 2010-talet gjordes en bedömning av området Lews Castle Grounds av yrkesverksamma personer inom respektive områden. Slottet, dess intilliggande byggnader och markerna betygsattes på en skala 1-5 där 5 var enastående värde, 4 högt värde, 3 något värde, 2 litet värde och 1 inget värde. I ordet konstnärligt ingick också begreppet begåvade prestationer i allmänhet. Betygen för hela området blev: Arkitektoniskt värde 5p Historiskt värde 5p Konstnärligt värde 5p Hortikulturellt värde 5p Skogsvårds värde 5p Trädodlings värde 5p Naturskönt och sceniskt värde 5p Arkeologiskt värde 4p Naturvårds värde 4p TOTALT 43 av 45p Nästan maximal poäng och ett genomsnitt på 4,78 poäng. Ett genomsnitt på 4p, dvs. motsvarande högt, hade givit 36 av 45 poäng. Samma betyg anses gälla än idag. Utformningen, omfattningen av trädplanteringen och utsmyckningen av Lews Castle och Lews Castle Grounds gör att hela området har ett utomordentligt och enastående värde. Platsen anses som ett konstverk i sig. Skogen och buskarna som finns vid och omkring slottet på Lews Castle Grounds anses som exceptionella i Lewis miljö, vilket i sin tur ger plats åt enastående värden inom hortikulturell, trädodling och skogsvård. Hortikultur är läran om trädgårdsodling. I omgivningen runt slottet på Lews Castle Grounds finns många kategori A, B och C-listade byggnader och funktioner. Flera av dem anses också ha betydelsefulla kulturella värden, vilket gör att platsen anses ha ett utomordentligt och enastående arkitektoniskt värde. Lews Castle och slottets marker tillhandahåller en vacker natur med utsikt mot havet. Området ger ett enastående sceniskt tillskott till närliggande Stornoway. Platsen bedöms därför ha ett utomordentligt och enastående naturskönt och sceniskt värde. Familjerna Matheson och Lever och deras anknytningar och roller i Lews Castle historia ger platsen också ett enastående historiskt värde. Det förhistoriska röset vid Cnoc Croich och sannolikheten för ytterligare potentiella arkeologiskt intressen inom det utformade landskapet runt Lews Castle gör att området anses ha ett högt arkeologiskt värde. Cnoc Croich är också känt som Cnoc na Croich och ligger 880 meter fågenvägen eller 1,9 km gångvägen söder om Lews Castle. Utbudet av livsmiljöer på det designade landskapet vid och omkring Lews Castle gör att platsen har höga naturvårds- och naturskyddsvärden. |
9. Ormacleit Castle, South Uist parish, Inverness-shire
9. Ormacleit Castle (historiskt hus/mansion house/T-plan slott, ruin)
Byggdes: 1701-1703. Familj: Macdonald. Annat: huvudsäte för klanen Macdonald of Clanranald 1707-1715. I slutet av 1500-talet på South Uist på Yttre Hebriderna byggde Macdonald of Clanranalds klanhövding Allan Macdonald of Clanranald (1524-1593), 9th chief and captain of Clanranald en första konstruktion av ett hus, också kallat för Ormiclates ursprungliga hus. Macdonald of Clanranald klanhövdingar har historiskt också kallat sig för captain of Clanranald. Det bedöms att den byggnaden som Allan uppförde inte var något slott utan ett vanligt hus. Under flera århundraden från 1300-talet fram till 1692 hade klanen Macdonald of Clanranald sitt huvudsäte på slottet Castle Tioram i sydvästra Highland. Klanhövdingen Allan Macdonald of Clanranald (d. 1715), 14th chief and captain of Clanranald stödde jakobitupproren trots att han hade svurit trohet till den brittiska kronan. Jakobitupproren började 1688 och pågick till 1746. 1692 sändes brittiska styrkor till Castle Tioram när klanhövdingen Allan, 14th chief and captain of Clanranald var i Frankrike. De tog Castle Tioram. En liten garnison av brittiska trupper stannade kvar till 1715. Klanen Macdonald of Clanranald behövde då ett nytt huvudsäte. 1701-1703 byggde därför klanhövdingen Allan, 14th chief and captain of Clanranald slottet Ormacleit Castle på västra sidan av den större ön South Uist på södra Yttre Hebriderna. Ormacleit Castle uppfördes på den platsen som Allan, 9th chief and captain of Clanranald lite mer än ett sekel innan byggde en konstruktion av sin byggnad i slutet av 1500-talet. Delar av 1500-tals huset kan ha införlivats i 1700-tals slottet. Segment av en eldstad från 1500-talet finns vid platsen. Ormacleit Castle uppfördes som ett T-plan slott med två våningar. Till sin hjälp hade Allan Macdonald bland annat franska murare som byggde en del av slottet. Ormacleit Castle var ett historiskt hus och ett mansion house. Det senare betyder herrgård på svenska. Ormacleit Castle’s sadeltak var försett med marmor enligt den lokala traditionen. 1999 hittade arkeologer bitar av grön gnejs i slottet, vilket kan förklara denna tro. Ovanför huvudentrén i början på 1700-talet sattes det upp ett heraldiskt vapen och andra dekorativa detaljer. Sistnämnda har emellertid plundrats och finns inte kvar. På slottets framsida fanns en förgård i norr. En förgård är en öppen plats eller gård framför en större byggnad. Från 1707 beboddes Ormacleit Castle. Det bodde många människor i eller bredvid slottet. 1715 återerövrade klanhövdingen Allan, 14th chief and captain of Clanranald tillbaka Castle Tioram till sin klan Macdonald of Clanranald trots att det fanns en liten trupp av soldater från brittiska armén stationerade på det slottet. För att hålla borta brittiska trupper från Castle Tioram tände han eld på slottet. Allan skadades i slaget vid Sheriffmuir 13 november 1715 i Stirling council area. Han fördes till Drummond Castle i Perth and Kinross där han dog dagen därpå. Människor som stöttade den brittiska regeringen och som var motståndare till jakobitupproren tuttade eld på Ormacleit Castle 1715. De gjorde det samma dag som Allan, 14th chief and captain of Clanranald dog i Perth and Kinross. Klanen Macdonald of Clanranald lämnade Ormacleit Castle 1715 och flyttade sitt huvudsäte längre norrut på Yttre Hebriderna till Nunton på ön Benbecula. Benbecula ligger mellan öarna South Uist och North Uist. Ormacleit Castle övergavs inom mindre än tio år efter klanen flyttade in där 1707. Under eller i slutet av 1700-talet flyttade en del medlemmar från klanen Macdonald of Clanranald tillbaka till platsen men inte in i slottet. Istället uppfördes hus som de flyttade in i. I slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet byggdes bondgården Ormacleit Farmhouse bredvid Ormacleit Castle. Bondgården kallades också bara för Ormiclate och ska ej förväxlas med Ormacleit Castle som också ibland kallades för Ormiclate. Möjligen var bondgården en förbättrad byggnad av en tidigare äldre bondgård på samma plats. Miss Margaret Macdonald (1738-1826) från klanen Macdonald of Clanranald dog på bondgården 1826. Hon blev 88 år gammal. Hon var den sista från klanen som bodde eller förknippades med bondgården Ormacleit Farmhouse. I slutet av 1800-talet övergavs Ormacleit Farmhouse men restaurerades 1996. Ormacleit Castle kallades under årens lopp för Caisteal Ormacleit, Ormaclett Castle, Ormaclett House, Ormiclate Castle, Ormaclate, Ormaclete och Ormiclett. 1904 stavade kartritare slottets namn som Ormaclett Castle. Samma namn använde utomstående arkeologer på 1920-talet. På 1960-talet stavade lokalinvånarna slottets namn som Ormiclate. Idag är Ormacleit Castle en ruin och saknar tak. Slottets väggar har trasiga hål på sina ställen. Det beror på att Ormacleit Castle har rånats på sten, vilket skedde på 1700- och 1800-talen eller i början på 1900-talet. Det heraldiska vapnet vid huvudentrén som tillhörde Allan Macdonald of Clanranald (d. 1715), 14th chief and captain of Clanranald finns emellertid kvar. Eftersom slottet beboddes under kort tid 1707-1715 och slutade med katastrof 1715 har de material som finns runtomkring slottet hög status för arkeologer. Upphittade föremål kan få en djupare och större bild av den materiella kulturen som rådde specifikt under dessa avgränsade år 1707-1715 på den här delen av Yttre Hebriderna. 1999 hoppades arkeologerna kunna jämföra dessa föremål med material från en bosättning av blackhouse i närliggande Airigh Mhuilinn. Arkeologerna grävde 30 gropar utanför Ormacleit Castle för att hitta kökkenmöddingar. De hittade keramik, glas, ben och skalfragment, men en majoritet av keramiken och glasen var från 1800- och 1900-talen. |
10. Weaver's Castle, South Uist parish, Inverness-shire
© John Allan. CC.
10. Weaver's Castle (tornhus, ruin)
Byggdes: ca 1350-1500. Blev ruin: senast 1924. Familjer: MacNeil och Stache. Weaver's Castle ligger på ön Eilean Leathan. Eilean Leathan är den största och allra sydligaste ön i ögruppen Stack Islands. Öarna ligger söder om ön Eriskay. Både Eilean Leathan och Eriskay ligger mellan de större öarna South Uist och Barra i södra Yttre Hebriderna. Eilean Leathan ska ej bland ihop med Eilean Leathan vid North Uist längre norrut på Yttre Hebriderna. Weaver's Castle är också känt som Caisteal a' Bhrebider, Caisteal an Reubadair och Reiver's Castle Det är okänt när Weaver's Castle byggdes men det tros att slottet uppfördes under medeltidens andra hälft. Eftersom Weaver's Castle är ett medeltida tornhus innebär det att slottet uppfördes ca 1350-1500. Slottet var ett av klanen MacNeil´s starka fästen. Senare var det också hem till den ökända piraten Breabadair Stache. Slottet fick sitt namn efter honom. Breabadair är det gäliska ordet för engelska weaver. Weaver är i det här sammanhanget en förvrängning av engelska ordet riever. Riever är ett annat ord för engelska reaver som betyder rånare eller bortrövare på svenska. Engelska reiver med omvänd ordning på ie betyder också rånare. Ordagrant betyder Weaver's Castle rånarens slott eller bortrövarens slott. Ögruppen Stack Islands, men inte en enskild ö, fick också sitt namn från Breabadair Stache. Breabadair Stache fru hjälpte honom i hans härjningar. När båtar sökte skydd i Sound of Eriskay eller i Barra Sound skar paret av deras trossar. Trossar var de tjocka repen som användes vid förtöjning eller bogsering av fartyg. De lät sedan fartygen driva iväg mot klippiga stränder varpå de sedan plundrade dem på deras innehåll. Soldater dödade med tiden piraten och de flesta från hans familj. De mördade Breabadair Stache och tre av hans fyra söner när de befann sig på ön Eriskay. 1845 var slottet format som ett rektangulärt torn. Innerväggarna hade måtten 3,81 meter x 2,97 meter. Ytterväggarna var 1,30 till 1,37 meter tjocka. Senast 1924 hade Weaver's Castle blivit en ruin. 1924 var nordöstra hörnet 4,72 meter högt medan övriga väggar var 1,21 meter höga. 1965 fanns det två fäbodar 30 meter öster om slottet med en tillhörande cirkulär inneslutning. Idag är Weaver's Castle fortfarande en ruin. |
Finns inte kvar 11
11. Stornoway Castle (platsen för), Stornoway parish, Ross and Cromarty
11. Stornoway Castle (platsen för)
Byggdes enligt legenderna: 1000- eller 1100-talen, 1200-talet eller år 1300. Byggdes troligen: 1200- eller 1300-talen. Revs: förstördes 1653, blev ruin en tid senare, revs helt 1882. Familjer: MacNeacail (MacNicol), MacLeod, lairds från the Gentleman Adventurers of Fife, Mackenzie och Matheson. Småstaden Stornoway grundades av norska vikingar i början på 800-talet under namnet Stjórnavágr. Småstaden växte runt en naturlig skyddad hamn på en central plats på Lewis. Lewis är norra delen av Skottlands största ö Lewis and Harris. Ön ligger i norra Yttre Hebriderna. Stornoway placering underlättade för människor på hela ön att komma fram till hamnen i Stornoway antingen via båt eller också häst. Stornoways läge gjorde det också till en idealisk plats för att kunna bedriva handel med det skotska fastlandet tvärs över vattnet eller med öar och fastlandet i västra och sydvästra Skottland. 1000-talet till år 1400 - legender Stornoway Castle byggdes på en klippö i Anchor Bay där en av pirerna till Stornoways hamn finns idag. Stornoway Castle var även känt som MacLeod's Castle och Old Castle. Närliggande 1800-tals slottet Lews Castle väster om Stornoway misstas på en del websidor på nätet allt för ofta för att vara Stornoway Castle trots att det är två olika slott. När Lews Castle stod klar 1851 fanns det bara resterna av en byggnad av Stornoway Castle. Lews Castle ligger 2 km gångvägen från platsen där Stornoway Castle låg. Det är okänt när Stornoway Castle byggdes. Det enda man med säkerhet vet är att slottet fanns på 1400-talet och att det troligen byggdes någon gång på 1000- till 1400-talen. Eftersom det inte fanns några slott i Skottland på 1000-talet byggdes Stornoway Castle därför med största sannolikhet någon gång på 1100- till 1400-talen. Enligt författare på första halvan av 1900-talet var det mest troliga att slottet uppfördes någon gång på 1200- eller 1300-talen. Slottets läge var bra sett ur försvarssynkpunkt när de var skiljt från småstaden Stornoway genom vatten samtidigt som dess ägare hade nära till allt som fanns att erbjuda i småstaden i form av handel, etc. Det är okänt hur Stornoway Castle såg ut, men det spekuleras i att det kunde ha sett ut som Kisimul Castle på Yttre Hebriderna vars position i vattnet relaterat till närliggande land såg liknande ut som hos Stornoway Castle. Enligt en legend byggdes Stornoway Castle på 1000- eller 1100-talen av klanen MacNeacail, också ibland känd som klanen MacNicol. Ej att förväxlas med en annan klan, Clan Nicolson, vars klanhövdingar i modern tid härstammar från James Nicolson (d. 1580) från Edinburgh. Stornoway Castle var enligt legender det ursprungliga fästet för klanen MacNicol (MacNeacail) fram till att slottet antingen: a) erövrades på 1200-talet av Leod (1200-1280). Han är känd som grundare av klanen Clan MacLeod. Enligt traditioner från sena 1700-talet var Leod son till Olaf the Black (d. 1237), kung över Mann and the Isles 1226-1237. På senare år har denna traditionella härstamning att Leod var son till Olaf the Black ifrågasatts och det anses inte längre att det var ett faktum. b) gick över till klanen MacLeod genom giftermål på 1300-talet efter att en man från klanen MacLeod gifte sig med en arvtagerska från klanen MacNicol. eller c) en kombination av både a) och b) vilket då innebar att klanen MacLeod erövrade slottet på 1200- eller 1300-talen med våld men samtidigt tvingade MacNicols arvtagerska att gifta sig med en man från MacLeod. Enligt en annan legend byggdes slottet på 1200-talet av klanen MacLeod själva eller av en annan klan. Vid det sistnämnda kom klanen MacLeod över slottet också på 1200-talet. Det sägs att Malcolm MacLeod (1296-1370), klanhövding över klanen MacLeod, dog på Stornoway Castle när han hälsade på en MacLeod-släkting. På 1300- till 1600-talen hade klanen MacLeod två stora grenar. Den ena var MacLeod of Harris and Dunvegan och den andra var MacLeod of Lewis and Raasay. Förstnämnda grenen stannade kvar i klanen MacLeod medan den andra utvecklades till den självständiga klanen MacLeod of Lewis. Enligt en tredje legend byggdes slottet omkring år 1300 av klanen MacNeacail (MacNicol) och togs över på 1300- eller 1400-talen av klanen MacLeod. 1400-talet till 1541 På 1400-talet dök de första skriftliga dokumenten upp om Stornoway Castle. De tillskrev MacLeods of Lewis som ägare av slottet. På 1300- till 1500-talen hade rivaliserande klaner fullt upp med att strida mot varandra på bl.a. Yttre Hebriderna. James IV (1473-1513), kung av Skottland 1488-1513, ville få slut på stridigheterna mellan klanerna samt få dem att lyda under den skotska kungen. James IV försökte därför få dem att bli underkuvade honom. En efter en tvingades de lyda kungen. Torquil MacLeod (f. 1460 och d. 1507-1509) var den sista ledaren på Yttre Hebriderna som vägrade hörsamma kungen. Torquil MacLeod var klanhövding för MacLeod of Lewis från 1500 fram till sin död 1506-1509. Torquil MacLeod ägde och bodde på Stornoway Castle. Han drog sig lite senare tillbaka till sitt slott Stornoway Castle. Med sig på slottet hade han Domhnall Dubh (f. andra delen eller slutet av 1400-talet och d. 1545) som var son till Aonghas Óg (d. 1490), klanhövding för klanen Donald. Domhnall Dubh gjorde anspråk på att bli Lord of the Isles som var en titel som hans farfar John of Islay (1434-1503) innehade 1449-1493. Domhnall Dubh var under en tid också som sin far och farfar klanhövding för klanen Donald. 1506 eller i september 1507 använde Alexander Gordon (d. 1524), 3rd Earl of Huntly 1501-1524 flera kanoner för att belägra och inta Stornoway Castle. Earlen företrädde kung James IV vid invasionen. Earlen var barnbarn till James I (1394-1437), kung av Skottland 1406-1437. 2. James I (1394-1437), kung av Skottland - morfar 1. Annabella of Scotland (1436-1509 - mor 0. Alexander Gordon (d. 1524), 3rd Earl of Huntly Efter att Alexander Gordon, 3rd Earl of Huntly intog Stornoway Castle togs Domhnall Dubh till fånga och fördes till Irland där han hölls fånge i 36 eller i 37 år innan han släpptes 1543 och blev fri. Två år senare dog Domhnall Dubh i Drogheda på Irland 1545. I och med att Alexander Gordon, 3rd Earl of Huntly intog Stornoway Castle upphörde upproren mot kungen på Lewis, men bara tillfälligt. Snart blossade de upp igen. 1506 beslagtog kung James IV alla Torquil MacLeods marker på grund av Torquils uppror mot kungen. Torquil MacLeod dog någon gång mellan 1506-1509. Hans lillebror Malcolm (d. 1528) tog över som klanhövding efter sin storebror Torquil. 1511 fick Malcolm tillbaka all land på Lewis som hans tidigare förfäder förlorat, men inte Stornoway Castle. Efter att Malcolm dog 1528 ersattes han av John MacLeod of The Lewes som klanhövding för MacLeod of Lewis. John var son till Torquil MacLeod (f. 1460 och d. 1507-1509). Den avlidne Malcolm (d. 1528) var Johns farbror. Efter att John i sin tur dog blev Rory MacLeod (d. 1595) klanhövding för MacLeod of Lewis. Hans fullständiga namn var Roderick MacLeod. Rory var också känd som Old Rory. Han var son till Malcolm (d. 1528). Rory gifte sig med Barbara Stewart från Orkneyöarna. Hon var dotter till Andrew Stewart. Av James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542 fick Rory 1541 i äktenskapspresent a) marker på Lewis, b) Lewis som utgör norra delen av ön Lewis and Harris och c) baroniet Lewis. I baroniet Lewis ingick Stornoway Castle. Slottet kom därmed tillbaka i familjen MacLeods ägo. 1540-1652 1540 åkte James V (1512-1542), kung av Skottland 1513-1542, på en kunglig turné till Yttre Hebriderna för att tvinga klanerna att lyda honom och mäkla fred sinsemellan. Det gick bra ett tag och fred rådde till slut men ganska snart började klanerna bråka sinsemellan igen och vägrade lyda kungen. 1554 försökte Archibald Campbell (1507-1558), 4th Earl of Argyll 1529-1558 att inta Stornoway Castle eftersom familjen MacLeod of Lewis ansågs förstöra för den skotska kronan, men hans invasionsförsök misslyckades. Slottet stannade hos klanen MacLeods ägo. Rory MacLeod och Barbara Stewart fick sonen Torquil Oighre MacLeod (d. 1566). Oighre betydde arvinge. Med Janet Mackenzie hade Rory sedan tidigare sonen Torquil Connonach MacLeod (1541-1600) som var född utanför äktenskapet. Som Rorys äldsta son tyckte Torquil Connonach MacLeod att han skulle få ärva pappan. Rory fick åtta till barn med tre till kvinnor. Han fick sammanlagt tio barn med fem kvinnor. 1566 drunknade Rorys tänkta arvinge Torquil Oighre MacLeod i vattnen vid Isle of Skye under en storm med sextio andra människor efter att de hade seglat från Lewis till Isle of Skye. Äldsta sonen Torquil Connonach MacLeod såg då sin chans och beslagtog Stornoway Castle. Han fängslade sin pappa Rory i Stornoway Castle. Rory hölls fången under fruktansvärda förhållanden. Efter fyra år släppte sonen sin pappa efter att Rory lovade att Torquil Connonach MacLeod skulle bli hans lagliga arvinge. Rory tog då Stornoway Castle i besittning. 1572 tvingades han under tvång att avsäga sig rätten att kunna få bestämma vem som skulle ärva mängder av hans marker på Lewis och i Highland. Riksrådet, the Privy Council, bestämde att hans son Torquil Connonach skulle få ärva dem, men att Rory kunde få utnyttja dem under tiden som han levde. Tillbaka på Lewis avsade han sig allt han hade sagt och hänvisade till att han utsatts för tvång. 1576 förenades Rory med sonen Torquil Connonach MacLeod och Rory gjorde honom till laglig arvinge. Sonen fick också en charter som beviljade honom marker i Coigach norr om Ullapool i nordvästra högländerna. Med Janet Maclean fick Rory sedan två söner varav han gjorde den äldsta sonen Torquil Dubh MacLeod (d. 1597) med Janet till arvinge medan Torquil Connonach MacLeod gjordes arvlös. Torquil Connonach MacLeod tåg återigen till vapnen och fick stöd av två andra av Rorys söner som var födda utanför äktenskapet. De fångade Rory och dödade några av hans män. De tog också alla Rorys charters rörande Lewis och lämnade över dem till familjen Mackenzie. Stornoway Castle fördes över till Ian MacLeod som var son till Torquil Connonach MacLeod. Iain mördades av andra klanmedlemmar från klanen MacLeod of Lewis som stödde sin klanhövding Rory. Stornoway Castle befriades och Rory flyttade in permanent på slottet där han levde ett lugnt stilla liv i fred fram till sin död 1595. När Rory MacLeod dog 1595 efterträddes han som klanhövding för MacLeod of Lewis av Torquil Dubh MacLeod (d. 1597). I en kunglig charter från 1596 skulle markerna på Lewis gå till äldsta sonen Torquil Connonach MacLeod, men slottet Stornoway Castle skulle gå till den skotska kronan. Som klanhövding för MacLeod of Lewis kunde Torquil Dubh MacLeod samla ihop många människor inom klanen när han ville göra något. Samma år 1596 ödelade Torquil Dubh MacLeod tillsammans med 700-800 män Torquil Connonach MacLeods marker i Coigach och Mackenzies marker i Lochbroom i Highland. Som följd av detta kallades Torquil Dubh MacLeod till riksrådet, men han uteblev och kom aldrig. Torquil Dubh MacLeod förklarades då som rebell. Han och några av hans män blev sedan lurade och gripna av klanhövdingen för Morrison of Ness. Torquil Dubh MacLeod och hans följeslagare fördes därefter till klanen Mackenzies marker där de halshöggs i juli 1597 efter order och närvaron av Kenneth Mackenzie of Kintail (1569-1611). Han var klanhövding för klanen Mackenzie 1594-1611 och känd från 1609 som Kenneth Mackenzie, 1st Lord Mackenzie of Kintail. Hans bror Roderick Mackenzie (1579-1626) var gift med Margaret MacLeod. Margaret var dotter till Torquil Connonach MacLeod. Enligt legenden var det Torquil Connonach MacLeod som mördade sin halvlillebror Torquil Dubh MacLeod. Stridigheterna mellan klaner inom Yttre Hebriderna på 1300-1400- och 1500-talen ledde till att James VI and I (1566-1625) gjorde ett försök att kolonialisera Lewis 1597. Han var kung av Skottland 1567-1625 och kung av England och Irland 1603-1625. All mark som klanen MacLeoad ägde på Isle of Lewis beslagtogs av kungen, inklusive Stornoway Castle. James VI and I ville även civilisera och minska det keltiska inflytande på Yttre Hebriderna. Militära expeditioner sändes till Yttre Hebriderna för att lugna befolkningen på Lewis. En som gick med dessa expeditioner var Kenneth Mackenzie of Kintail (1569-1611). Genom att dela ut mark på Lewis till 12 lairds, kolonister och affärsmän från skotska låglandet, även kallade för the Gentleman Adventurers of Fife, försökte kungen också att kolonisera Lewis och genomföra sina planer i tre misslyckade försök. Första försöket varade från oktober 1598 till december 1601. Andra försöket pågick från augusti 1605 till oktober 1606. Tredje försöket skedde under en kort period under 1609. De människor i lokalbefolkningen som inte rättade sig i ledet efter kolonisterna mördades. Det rådde försök till folkmord på Lewis för att försöka utrota de i kungens tycke barbariska invånarna på Lewis. Stornoway Castle övergick till kolonisterna. Kungen James VI and I och kolonisterna lyckades inte utrota befolkningen eftersom motståndet var hårt lokalt på Lewis mot de nya inkräktarna. Öborna försökte driva ut kolonisterna. Kenneth Mackenzie of Kintail stod officiellt på inkräktarnas sida, men han försökte också diskret hjälpa lokalbefolkningen i deras kamp mot inkräktarna. 1607 tog familjen MacLeod of Harris tillbaka Stornoway Castle till klanen MacLeod, men i augusti samma år 1607 beslöt regeringen att slottet skulle lämnas tillbaka till kolonisterna från skotska låglandet. Kort tid efter togs Stornoway Castle tillbaka av Lewisborna Neil MacLeod (d. 1613) och Dòmhnall Cam. Neil MacLeod var son till Rory MacLeod. Kenneth Mackenzie of Kintail hade fått i uppdrag att stoppa dem att ta Stornoway Castle men han misslyckades. Försöket med the Gentleman Adventurers of Fife slutade med att de 1610 sålde rättigheterna och sin mark till Kenneth Mackenzie (1569-1611), 1st Lord Mackenzie of Kintail. Han köpte upp all mark på hela Lewis 1610. Stornoway Castle gick över till klanen Mackenzie. Inom de två efterföljande två åren 1611-1612 lyckades klanen Mackenzie få Lewis befolkning att underkasta sig dem till skillnad från kolonisterna från the Gentleman Adventurers of Fife som åren innan misslyckades på den punkten. Neil MacLeod och Dòmhnall Cam motsatte sig emellertid klanen Mackenzie och gjorde motstånd. De lyckades inte ta tillbaka Stornoway Castle. Neil MacLeod fångades av fiender 1613 och fördes till Edinburgh där han avrättades i april 1613. 1653-idag 1653 förstördes Stornoway Castle av Oliver Cromwells (1599-1658) militära trupper. Oliver Cromwell var lordprotektor av England, Skottland och Irland 1653-1658. Det påstås att de trupper som gav sig på slottet själva mördades efteråt av öbor på Lewis. Delar av Stornoway Castle återställdes och beboddes senare men efter en tid övergavs slottet och föll till att bli en ruin. Enligt en del historiker dog Stornoway Castle 1653 trots efterföljande försök till att bygga upp slottet. 1844 sålde klanen Mackenzie ruinen av Stornoway Castle och andra marker till Sir John Matheson efter att Stornoway Castle varit i klanen Mackenzies ägo i 234 år under åren 1610-1844 och dessförinnan ägts av MacLeod of Lewis under delar av perioden från 1400-talet till 1610. 1849 fanns det bara fragment kvar av slottets ruin i form av resterna av två rektangulära byggnader. 1851 fanns det bara en rektangulär byggnad kvar. Stenen från slottets ruin användes till lokala byggnader och som barlast på fartyg. De sista resterna av slottets ruin togs bort i samband med byggandet av en ny pir i hamnen 1882. Slottet låg i närheten där färjeterminalen ligger idag. Under pir 1 ska det finnas lite rester kvar av ruinen från Stornoway Castle. _____________________________________ Bilden överst: Lews Castle på sommarhalvåret. © Impact Imagz. |